EGOCENTRISK EMPATI

Mångfald, rätten att vara unik, valfrihet, tolerans eller rätten till sin egen kropp brukar framföras som honnörsord och ”grundpelare” i demokratin. Men så fort det handlar om sex sätts det ur spel. Den som inte är som medelklassidealet stämplas som abnorm, patologisk, pervers och – framför allt – bara värd att hatas och föraktas i en stenhård PK-fascism. En sexarbetare, t ex, har absolut inte rätt till sin kropp och om någon i yrket säger att hon inte trivs med det, då blir plötsligt denna vantrivsel så oerhört viktig att man vill utplåna yrket från jordens yta. Den omsorgen visar minsann inte vår svenska (eller någon annan) regering andra personer som vantrivs på sina arbeten.

Josephine Butler, den första ”moderna” antiprostitutionsaktivisten, fällde på 1800-talet den berömda kommentaren, att ”om jag vore en prostituerad skulle jag gråta varje dag”. Egentligen inrymmer den i sin påstådda empati hela svaret på varför sexarbetare inte ska tillåtas att utöva sitt yrke under säkra former. Det handlar om ”empati”, eller som det sägs i en artikel om incest i ”Journal of Marriage and the Family” (Gilgun, We Shared Something Special: The Moral Discourse of Incest Perpetrators. 1995) när Martha Manning citeras; ”en sympatisk identifikation med andra… När vi till exempel ser någon lida så känner vi lidandet som det var vårt eget”. Vi ska uppfatta detta som att det är något gott, något eftertraktansvärt och osjälviskt. Men hur osjälviskt blir det, när denna empati fullständigt ignorerar vad föremålet för empatin själv säger och tycker, så som radikalfeminister och andra moralentreprenörer ignorerar alla andra utsagor än de som bekräftar deras ”empati”?

Fessler & Navarrete (Third-party attitudes toward sibling incest Evidence for Westermarck’s hypotheses. I Evolution and Human Behaviour 25, 2004) ser inte alls denna empati som något positivt. De kallar den ”egocentrisk empati”, en term som annars bara används på barn, då den utgår från ens egna känslor, utan hänsyn till andras; ”Vi kallar den antagna processen ”egocentrisk empati”, då individer empatiskt upplever andras uppträdande som om det var deras eget, och därför ignorerar andras subjektiva försäkringar, förlitande sig på sina egna dispositioner istället. Vi föreslår, att egocentrisk empati är ofullständig genom brist på förnuftsdjup”. Det handlar alltså om personer som i princip empatiskt är kvar på barnstadiet, med en oförmåga att förstå att andra människor kan känna annorlunda än de själva, och jag skulle alls inte bli förvånad om man plötsligt skulle upptäcka släktskap med psykopati. Denna egocentriska empati illustreras på ett lysande sätt av sexsäljaren Sanna, som kommer till tals hos Petra Östergren (Porr, horror och feminister. Stockholm 2007), när hon uttalar sig om de radikalfeministiska medelklassaktivisterna och deras ”sanningar”: ”Deras snyftiga och egocentriska utläggningar om vad prostitution skulle innebära för dom är viktigare än mina faktiska erfarenheter. Det är nämligen inte mig dom talar om när dom diskuterar sexsäljare. Det är inte sexsäljares erfarenheter de sätter ord på. De söker Sanningen om prostitution genom att fantisera ihop hur de själva skulle kunna tänkas känna i prostitutionen. Och varför kan bara en sanning finnas när det finns så många olika upplevelser”?

Denna egocentriska empati verkar verkligen inte bara på genetiska dispositioner, utan lika mycket på inlärda, kulturella adaptioner, så som Fessler & Navarrete finner av forskning kring tabun kring mat; ”Vår forskning i ett annat ämne, mattabun, gav oss en bild att, åtminstone under vissa omständigheter, folk verkligen kan arbeta hårt för att se till att andra inte gör saker som de själva finner vämjeliga om de skulle delta i dem”. Egocentrisk empati arbetar alltså inte för att hjälpa andra, utan för att tillgodose ens egna behov av att slippa äcklas eller känna obehag. Men mekanismen tillåter de egocentriska empatikerna att intala sig själva att det de gör egentligen är för föremålets bästa. Det är samma mekanism som ligger bakom oförblommad hänsynslöshet för ”den goda sakens skull” och det är också samma mekanism som tillåter de västerländska medelklasskvinnorna att inta samma koloniala attityder som en av de främsta liberala ideologerna, John Stuart Mill (1859, On liberty, London), kunde göra på 1800-talet, rättfärdigandes de ”civiliserades” överlägsenhet över ”vildarna”: ”De som fortfarande är i ett tillstånd av att bli omhändertagna av andra måste skyddas mot sina egna gärningar likväl som från skador utifrån”. Han ansåg att mänskliga varelser i ”civiliserade” samhällen (nämligen de flesta europeiska) hade uppnått mognad i sin förmåga och hade ”uppnått kapaciteten att ha letts till sin egen utveckling genom övertygelse eller varseblivning”, men att alla ickeeuropeiska samhällen var ”efterblivna”, och om de skulle utvecklas vidare ”så måste det ske genom främlingar”.

När alltså personer som Josephine Butler eller våra nutida antiprostitutionsaktivister påstår att de agerar av omsorg och medkänsla så har det ingenting med verkligheten att göra. Den egocentriska empati som de är besatta av gör istället att de ignorerar rösterna hos dem de påstår sig ”rädda” och enbart lyssnar till de få som konfirmerar deras egna egocentriska känslor. D v s ren egoism gömd bakom en falsk ridå av ”godhet”. Det gör också att de kan göra karriär, genomföra ideologisk lagstiftning med helt andra syften än omsorg och framstå som empatiska fast det alltså handlar om ren, skär egoism. Det gör även att de, utan att blinka, kan skapa väldigt många fler offer än de någonsin ”räddar”. De självutnämnda ”goda” agerar alltid i egenintresse – inte i andras.

Egocentriska empatiker bryter mot alla tio anständighetsprinciperna här ovan.

Första gången postat juni 2013.

2 reaktion på “EGOCENTRISK EMPATI”

  1. Pingback: ANSTÄNDIGT

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *