EVERT TAUBE HADE ALDRIG STÖTTAT SEXKÖPSLAGEN

En av våra riksradikalfascister… förlåt, -feminister, Margareta Winberg, önskade för sådär ca 15 år sedan diskvalificera sig själv inför framtiden, då hon påstod att Evert Taube hade en fruktansvärd kvinnosyn. Självklart ska vi inte betvivla hennes ord, för Margareta Winberg hade ju förstått att hon var en av de få i världen som ensam satt på den obestridliga sanningen. Och till skillnad mot alla generationer före henne så kommer framtiden alltid att förstå det salomoniska i vad hon sa. Personligen så avundas jag dessa människor, som så ofelbart kan veta exakt vad som är rätt och som har så rätt att de aldrig någonsin kommer att betraktas som historiska idioter. Det är ju annars någonting som ofta vidhäftar epokerna som har föregått oss själva. ”Hur kunde de vara så korkade att de tyckte så” brukar det ofta heta, men naturligtvis kommer det aldrig att låta så om Margareta Winberg, eller?

Till skillnad från Margareta Winberg var Evert Taube – och jag har varit Taubefantast sedan slutet av järnåldern (1968, jag innehar bl a alla hans skivinspelningar) – en humanist, som hade förmågan att se och acceptera att människor var olika. Det finns aldrig i hans texter pekpinnar om hur man måste vara, vilket det däremot finns i Winbergs uttalanden (som t ex när hon med Louise Eek riktar pekpinnen mot hur ”sann” sexualitet är: När sexualitet kopplas till ömsesidighet, jämställdhet och genuin närhet mellan två människor utesluter det samtidigt möjligheten att objektivera, manipulera och ”köpa” varandra. Det handlar ytterst om en förändrad relation mellan kvinnor och män). Tvärtom, så bejakar han våra olikheter, som t ex i ”Balladen om Gustaf Blom från Mönstrås”: Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-sing. Ett väldigt humanistiskt – och realistiskt – perspektiv intar han också när det gäller detta med sexhandel. Tre av hans sånger handlar om sexarbetare (då för tiden ”horor” – prostituerade är bara politiker och journalister), varav jag senast idag hörde en spelas av barn på Svinmyra torg, ”Flickan i Havanna” (som inspirerade mig till detta inlägg).

Taube har en realistisk blick för verkligheten, och lägger inte ideologiska dimridåer för det han betraktar (som däremot t ex Winberg gör).

Flickan i Havanna, hon har inga pengar kvar
sitter i ett fönster, vinkar åt en karl.
Kom du glade sjömatros!
Du ska få min röda ros. (som alla symboliskt förstår vad det är)
Jag är vacker, du är ung,
sjung av hjärtat sjung!

Sedan följer textraderna som beskriver situationen, och vi hoppar lite i texten:

Vill du bli mitt hjärtas kung?
Har du pengar i din pung?

Och han har något för henne:

Flickan i Havanna skådar då med tjusad blick
ringen med rubiner, som hon genast fick.
Ringen kostar femton pund! (han fick betala väldigt mycket 1919, men hon var säkert värd det)
Stanna du – en liten stund!

Taube skildrar här en ömsesidig handling och överenskommelse, som bägge är nöjda med. Winberg och radikalfeminist-abolitionisterna hade velat förbjuda den, och istället hellre låtit flickan i Havanna svälta eller vara utan pengar (och kanske få slita som underbetald piga – om hon ens hade fått jobb). Man måste fråga sig, är det humanistiskt att förpassa människor till armod bara för att tillfredsställa sin egen ideologiska moralism? Jag anser det inte!

En av sina vissamlingar lät Evert bära namn efter en sexarbetare, nämligen Pepita (Pepita dansar 1950). Det är i grunden en tragisk berättelse, som berättar om mäns svek (men en sådan text kan väl inte Winberg applådera, eftersom Evert hade sådan fruktansvärd kvinnosyn). Den börjar så hoppfullt, med den unga indianflickans dröm om den goda framtiden för barnet:

Den morgon när jag föddes då blommade var dal,
den afton när jag döptes då sjöng en näktergal.
Sedan följer tragedin med den spanske Fernando Fernandito (Evert intog indianflickans position):
…du fick min första kärlek, du tog den och försvann.

Vad Taube sedan gör, på ett genialiskt sätt, är att skildra hur snabbt det går att transformeras från den drömmande förälskelsen till den cyniska realismen:

Den första kärleken så söt som socker kan den vara,
Den andra kärleken ger tröst, den tredje – handelsvara.

Och så avslutningen. Pepita har förstått hur verkligheten ser ut. Hellre än att svälta – som abolitionisterna kräver att hon ska göra – så köper hon läget (som så många andra måste göra som tvingas jobba med sådant de kanske inte vill jobba med):

Fernando Fernandito, du ser min kavaljer!
Här dansar din Pepita i glädjens kvarter!

(Yngste sonens fågelspindel, nu 19 år, är f ö uppkallad efter Pepita).

Den tredje av Taubes sånger som handlar om en sexarbetare är ”Violavà”, ur ”Förlustelse och frid” (1957). Den beskriver situationen för en mängd kvinnor världen över:

Därhemma i vår bondby var jag mager,
jag levde mest på sallad och spenat

Men sexarbetet har förändrat hennes situation:

Nu trippar jag i gränden och är fager
Och stora stekar bjudes mig på fat

Strategin är klar i det religiöst, katolska landet någonstans i Latinamerika:

Där sedlarna prasslar bäst,
Där är jag en flitig gäst,
Sen reser jag hem och biktar mig för vår egen lilla präst.

Men modern tror ju, att Violavà tjänar sina pengar på blommorna hon säljer (blommor var redan under antiken att tecken för kvinnor att visa att de sålde sex). Och Violavà håller färgen:

Min dygd är väl inte stor,
men jag kan försörja mor
(fast blommorna som jag säljer knappt ger pengar till nya skor!)

Men abolitionisterna önskar hellre att Violavà och hennes mor ska svälta än att pengarna ska komma från sexhandeln. De är absolut inte humanister! Det var däremot Evert Taube – och han hade avgjort varit motståndare till sexköpslagen!

Släng dig i väggen Margareta Winberg!

Första gången postad juni 2013.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *