SUBKULTUREN JOURNALISTKÅREN

Som syntes av den senaste postningen så visar inte Expressen upp några exempel på riktig journalistik när det gällde inkallandet av ”experter” för att kommentera sexarbete. Även om det finns all anledning att kritisera dessa s k ”experter”, för att de uttalar sig trots att de är väldigt okunniga, så faller ändå det tyngsta ansvaret för deras uttalanden på tidningen. En tidning och en journalist borde vara kritisk inte bara mot det som politiskt korrekt, och i samklang av etablissemang, politiker, redaktörer och ideologer, påstås vara fel, utan även mot just dessa nyss nämnda som vill diktera vad alla ska tycka är fel.

Jag har en naiv tro på att Journalisthögskolan en gång för länge sedan lärde ut sådana ideal, men jag vet inte säkert. Nu tycks det däremot mer handla om att lära ut det politiskt rätta. En jämnårig till min äldste son, som f n studerar på Journalistskolan i Stockholm, sa häromdagen till mig att det är en märklig subkultur där, i vilken man måste ha ”rätt” åsikter och inte får ifrågasätta det ”rätta”. Man kan verkligen fråga sig hur man ska kunna lära ut kritisk journalistik i en sådan miljö!

Men det är naturligtvis inte bara Expressen det handlar om, det gäller i stort sett alla svenska medier och fenomenet syns inte bara i Sverige. När det gäller ett kontroversiellt ämne som sexarbete finns det en uppsjö av internationella, empiriska undersökningar som visar hur medierna bevarar existerande sociala relationer och styr vårt tänkande kring hur världen ska se ut, och hur man bör vara. Samma medieforskning visar dock även att mediernas framställningar inte är något annat än sociala konstruktioner, och att föga bevis presenteras för påståenden som görs (Scott, J W, 1988, Gender and the Politics of History, New York). D v s att det ”rätta” inte är statiskt och att det ständigt framförs en mängd påståenden som inte har förankring i verkligheten för att ”legitimera” det för stunden ”rätta”.

Ett intressant drag hos journalisterna i kontroversiella frågor, som prostitution, är att de anser sig veta exakt hur verkligheten ser ut och att de därför inte anser sig behöva tala med de berörda (eller införskaffa verkliga fakta), utan istället ger röst åt dem som ska bekräfta journalistens egna åsikter – som i fallet med ”experterna” i förra postningen – eller åt starkt privilegierade tyckare, framförallt politiker (Niven, D, 2002, Bolstering and illusory majority: the effects of the media’s portrayal of death penalty support. I Social Science Quarterly, vol 83, no 3). Detta är något som tydligt kan studeras i Nya Zeeland, inför avkriminaliseringen av prostitutionen 2003. Enbart gruppen politiker fick i den föregripande mediedebatten yttra sig i 40 procent av det mediala utrymmet, medan sexarbetare gavs tre procent! Och det var inte avkriminalisering av politik frågan gällde, som man kunde tro av proportionerna, utan avkriminalisering av sexarbete!

Det är också uppenbart att journalistkåren och medierna ”föredrar extrema åsikter över sansade, övertänkta opinionsfria” (Fitzgerald, L & Abel, G,. 2010, The media and the Prostitution Reform Act. I Taking the Crime out of Sexwork. New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation. Portland Or), och att de bagatelliserar rapporter som strider mot mediernas egna, ounderbyggda påståenden, för att underförstått låta läsarna förstå att rapporterna nog ändå är fel. Och även om det är en komplex process när journalister tar beslut om vilka historier som ska bevakas, och hur, så tar de för givet ”kulturella innebörder, professionella normer, redaktörsprocesser, idéer om allmänintresse och bilden av publiken (Hodgetts, D & Chamberlain, K, 2008, Constructing health news: possibilities for a civic-oriented journalism. I Health: An Interdisciplinary Journal for the Social Study of Health, Illness and Medicine, vol 12). D v s en stark mix för politisk korrekthet och journalistisk okritiskhet.

Vad gäller svenska medier så återvänder jag till undersökningen av Expressens skriverier om sextrafficking och prostitution dec 2007-oct 2011 (Wase, D, 2012, Den kidnappade sanningen, myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm). För det första kan man konstatera, att denna tidning uppenbarligen anser att sextrafficking och prostitution är synnerligen okomplicerade frågor, för på 44 egna ”reportage” under perioden gick det hela 28 olika journalister. Några särskilda insikter eller specialkunskaper behövdes alltså inte innehas, för allt var uppenbarligen självklart. Av dessa 44 ”reportage” var det i två(!) som sexarbetare själva fick uttala sig, och i bägge – som framgick av förra postningen – så måste dessas uttalanden tillrättaläggas i samma upplaga. Inte i något av de 44 ”reportagen” yttrades ett enda ifrågasättandet av det som är officiell bild av sextrafficking eller prostitution! Inte i ett enda ”reportage” fanns en hänvisning till en enda vetenskaplig källa! Inte heller de 15 TT-telegram som refereras i tidningen under denna tid utsattes för något som helst kritiskt ifrågasättande, trots att där ofta saknades bärande underlag. Vad vi ser där har ingenting med journalistik att göra, utan journalisterna har istället intagit positionen av moralpolis, som ska slå vakt om den politiska korrektheten!

Det är på denna nivå som svensk journalistkår står idag (med några fåtaliga och sällan synliga undantag), nämligen att den är självgod, oemottaglig för kritiska synpunkter (det är lättare som journalist att betrakta sig som offer än att fundera över varför människor inte har förtroende för journalistkåren) och med en bild av sig, inte som den som ska ifrågasätta den politiska korrektheten, utan istället vara frontväktaren av den. Det är uppenbart att Journalisthögskolan inte längre kan få fram journalister som fungerar som journalister traditionellt skulle fungera. Jag tvivlar inte ett ögonblick på, att jag själv och många andra (se bara på många bloggar) är betydligt bättre journalister än de som utexamineras från den politiska korrekthetens ”subkultur” och sedan verkar i tidningar och TV. Själv har jag genom historieforskning fått lära mig kritiskt tänkande, andra har fått lära sig det via andra vägar. Men det är inte konstigt att allt fler vänder ryggen till medierna i samhället. De levererar definitivt inte vad de ska och har föga med journalism att göra!

Det finns få journalister som idag lever upptill de ovan listade anständighetsprinciperna!

2 reaktion på “SUBKULTUREN JOURNALISTKÅREN”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *