DEN SVENSKA GOEBBELS-JOURNALISTIKEN

Rubriken på detta blogginlägg kan kanske verka något märklig. Men det utgår från den brittiska journalisten Nick Davies, som bl a skrivit om den brittiska polisens misslyckande med att finna traffickerare och traffickingoffer i ”Operation Pentameter two”. I sin bok ”Flat Earth News” skriver han (enligt Helene Bergmans referat, ”Med svärtad ögonskugga” s 128), att om tillräckligt många journalister, utan att kolla fakta, upprepar ett påstående blir det till slut en sanning. Det är intressant, för precis samma logik hävdade propagandaministern Joseph Goebbels i Nazityskland, att upprepar man en lögn tillräckligt många gånger så tror folk på den.

Förmodligen har Nick Davies bl a haft traffickingrapporteringen i åtanke då han skrev detta. För svenskt vidkommande är densamma ett skrämmande exempel på att svenska journalister följer samma principer som Joseph Goebbels. Okritiskt upprepar man ounderbyggda, ovetenskapliga och obekräftade ”guesstimates” gång på gång, därför att det är så bekvämt att framstå som en ”god” förkämpe mot ”ondskan” att man helt kan slänga de ursprungliga journalistiska principerna, om kritiskt tänkande, ifrågasättande och objektivitet, över ända. Och när den bild som man målar upp, genom upprepande av ”guesstimates”, lögner och falsarier, utmanas av verkliga fakta, vad ska man göra då? Ja, svenska medier vet precis vad de ska göra. De ska nogsamt förtiga verkligheten för att inte bli avslöjade!

Detta gäller naturligtvis inte bara sextraffickingrapporteringen, det handlar också om invandring, sexköpslag, relationsvåld, genus, m m. Områden där detta land, enligt mitt förmenande, spårat ut fullständigt, och där tillrättalagda reportage, kvasivetenskap och smutskastningskampanjer måste bevara den ”rätta” synen på detta. Men när det gäller sextrafficking så finns det så uppenbar statistik som motsäger den officiella mediebild som uppmålas av detta, att det blir extra noga att nogsamt strypa debatt, objektivitet och yttrandefrihet. Om sanningen skulle komma fram skulle mediernas oanständiga censur, tillrättaläggelse och smussel komma till allmän kännedom. Journalistkårens redan katastrofalt låga förtroendekapital hos allmänheten skulle rasa ytterligare. De flesta svenskar inser vilka bedragare journalister i allmänhet är, men journalisterna själva tycks inte förstå någonting. Hur kan vi tilltro människor med så dålig självinsikt och -kritik förmåga att kunna förmedla nyheter?

Under förra och denna vecka har jag ägnat mig åt att skicka nedanstående text till debattredaktionerna på Svt-debatt, SvD, DN, Expressen/GT, Aftonbladet, GP och Sydsvenskan. Ingen redaktion har velat ta in den. Några har presenterat undanflykter, andra har bara tackat nej. Särskilt uppseendeväckande är DN:s behandling av texten, anser jag, eftersom man samma vecka hade texter i tidningen om just sextrafficking och sexköpslagen, som helt följde Goebbelsjournalistikens princip, upprepandes de ”rätta” uppgifterna – även fast de inte har grund i verkligheten. Om DN hade varit ett media som brytt sig om objektivitet, yttrandefrihet och saklighet borde de ha publicerat texten. Men naturligtvis gjorde de inte det. Det kan inte råda någon tvekan om (och jag har försökt i flera år att få ut verkliga siffror, även hos Rapport- och Aktuellt-redaktionerna) att medierna och journalistkåren har bestämt sig för att inte rapportera om verkligheten när det gäller sextraffickiningens omfång (och inte bara det). Istället prioriterar man uppenbart ”Goebbelsjournalistik”. Jag påstår inte att det är någon stor konspiration kring detta, snarare ett antal småkonspirationer där alla journalister ”vet” vad som är ”rätt” att rapportera eller inte. Journalistkåren och medierna är inget annat, menar jag, än hycklande krakar som är förblindade av sin tro på den egna uppgiften att leda ”enkelt folk” ”rätt”. Här följer texten jag sände till redaktionerna, så ni får bedöma själva vad den verkliga grunden för de s k ”debattredaktionernas” refusering var (och jag ber om ursäkt över att jag tjatar om vad jag redan bloggat om tidigare):

VARFÖR VÅGAR INGEN BERÄTTA SANNINGEN?

Senast i Alexandra Pascalidous bok ”Kaos – ett grekiskt krislexikon” påstås att upp till 25.000 kvinnor beräknas bli offer för trafficking i landet, och ständigt och jämt matas gigantiska ”guesstimates” ut om miljontals offer för sextrafficking varje år. Varför vågar inte något enda media berätta sanningen? Sanningen är nämligen att sextrafficking antalsmässigt är ett väldigt litet brott – om än förfärligt för dem som verkligen råkar ut för det. I hela världen går det 0,048 fall på 100.000 invånare. D v s ett s k ”nollbrott”. I Grekland ligger siffran på 0,16 fall, i Sverige 0,054 fall, i Tyskland ca 0,051, Storbritannien 0,029, Kambodja 0,027, USA 0,020 och Nya Zeeland 0. I praktiska tal handlar det i Grekland om runt 20 offer årligen, d v s en diskrepans om ca 24.980, i Sverige om 5, en diskrepans på mellan 395 och 595 offer enligt polisens ”uppskattning”. Totalt över världen är det årligen maximalt 3000 offer, så när siffran 1,8 miljoner nämns är diskrepansen 1.797.000 personer (källor: Trafficking in Persons Reports, nationella genomgångar, Global Report on Trafficking in Persons. United Nations Office on Drugs and Crime 2009, nationsgenomgångar, samt diverse nationers egna rapporter, omräknade i årsgenomsnitt). Den berömde sexualforskaren David Finkelhor menar, att de som skriver borde inkludera de verkliga fall som existerar, ”för det är förmodligen den bästa siffra vi har att utgå från”.

Varför finns det inte ett enda rättsväsende i världen som kan hitta alla dessa påstådda offer? Är verkligen alla rättsväsenden i världen korrumperade i detta avseende? Varför finns det inte en enda vetenskaplig, empiriskt grundad undersökning någonstans i världen som kan bekräfta de stora siffrorna? Mörkertalen säger ni då, men t o m BRÅ anser att det är osannolikt att det existerar mörkertal för sextrafficking (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

Det påstås av många att (sex)trafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, efter vapen- och knarkhandel. Professor Ann Jordan, vid American University Washington College of Law, lät undersöka påståendets relevans, men det finns ingen! Det är ett påhitt utan någon som helst grund. Men visst finns det en sextraffickingindustri, nämligen alla de som på något sätt profiterar på myterna; politiker, journalister, ideologer och ”välgörenhetsarbetare”. I t ex Metro 2008 (15 april) skrevs om en ”superhjälte”, Somaly Mam. Nu visar det sig att hon fabricerat falska historier och t o m ljugit om att hennes egen dotter skulle ha blivit våldtagen, samtidigt som hon lyft stora summor. Och hennes organisation är verkligen inte ensam om detta! Som ”medkännande” journalist är det tydligen mycket enklare att föra myterna och de lögnaktiga påståendena vidare än att kritiskt undersöka. Men vi behöver återinföra en journalistisk etik i detta. All rapportering om sex i medierna är idag grovt förvrängd, något som inte minst syns av sextraffickingen.

Men det låga antalet gör väl inte sextrafficking till ett mindre förfärligt brott? Naturligtvis inte, men det gör det inte heller berättigat att sanktionera principen ”ändamålet helgar medlen”, att frångå saklighet och vetenskaplighet och att varje år i välden spendera hundratals miljoner dollar på ett så antalsmässigt litet brott. Pengar som bara går rakt ner i fickorna på aktivister utan att hjälpa!

Första gången postad oktober 2013

3 reaktion på “DEN SVENSKA GOEBBELS-JOURNALISTIKEN”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *