DON’T SHOUT TOO LOUD – RECENSION AV EN DOKUMENTÄR OM TRAFFICKING

Tack vare ett tips från professor Ronald Weitzer (University of Washington), beställde jag den amerikanske filmaren Courtney Campbells film ”Don’t shout too loud” för en tid sedan. För mig var det en självklarhet att göra detta, sedan jag gav ut min av alla medier ignorerade bok “Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen” förra året. Det här är en oerhört viktig film, för den är – vad jag förstår – den första dokumentären som kritiskt betraktar den s k ”anti-trafficking industrin”. I vårt eget land matas vi med jämna mellanrum med politiskt korrekta ”dokumentärer” som målar upp en skrämmande miljö av sexslaveri, en oändlig ström med bedragna kvinnor som tvingas in i ”sexindustrin” och ”goda” aktivister som ”osjälviskt” kämpar för dessa sexslavar.

De har emellertid inget med verkligheten att göra.

Campbell utgår från fotbolls-VM i Sydafrika 2010. Internationellt påstods det då, att turneringen skulle generera 40.000 sextraffickerade kvinnor. Ramaskriket blev stort i stora delar av världen – om dock inte i vårt land. Vi hade nämligen upphävt vårt ramaskri redan 2006, inför fotbolls-Vm i Tyskland, då bl a dåvarande Jämo, Claes Borgström, i programmet ”Agenda” efterlyste att Sverige skulle dra sig ur VM, ”eftersom arrangemanget främjar sexuell människohandel, så kallad trafficking.” Så drog han dessa fantasisiffror ”om 10.000-40.000” offer som skulle söka sig dit, och la till; ”men det räcker att det är några kvinnor för att man ska säga att det är fullkomligt oacceptabelt”. D v s, att så fort det sker en incident någonstans i världen så ska vi moralistiskt högtstående svenskar dra oss ur och tala om för alla hur de borde leva. Den tyska undersökningen efter VM fann endast fem traffickingoffer, varav fyra varit tyskor.

Mönstret med denna panik, visar Campbell, är konstant. Den svenska regeringen är häri en god ”förebild”, då den 2004 drev linjen att OS i Aten skulle emanera en stor mängd sextraffickerade (20.000, inga fall hittades dock). Inför OS i Sydney 2000 påstods att 10.000 offer skulle krävas. 0 blev funna. Inför Dallas Super bowl 2011 påstods 50.000 bli siffran. 0 blev funna. I Sydafrika fann man inga fall av sextarffickerade kvinnor under fotbolls-VM och den mest noggranna undersökning som gjorts i landet rörande sextrafficking innefattade åren 2006-2008. Man fann åtta verkliga offer (d v s mindre än tre om året, alltså 0,006 fall per 100.000 invånare). Men den undersökningen har ingen varit intresserad av att referera, och den ignorerades helt av den amerikanska regeringens TIP (Trafficking In Persons) rapport. Däremot las en Youtube-fil ut som påstod att undersökningen bara var gjord för att ”mörka” de verkliga siffrorna (utan någon som helst forskningshänvisning).

Dokumentären visar också vilka otroliga fantasisiffror rörande detta med trafficking som är i omlopp. Den amerikanska organisationen ”Not for sale” går t ex ut i en reklamfilm och påstår att ”27 miljoner människor är förslavade, 600.000-800.000 traffickeras årligen, 70 procent är kvinnor, 50 procent är barn, 1,2 miljoner traffickerade barn, 32 miljarder [dollar] genereras årligen i vinst”. Det finns inte en enda undersökning eller fakta som kan konfirmera detta. (Inom parentes sagt så redovisar TIP-rapporten under nationssammanställningarna inte mer än maximalt 3000 domar i rättsfall världen över). Professor Ronald Weitzer ställer också frågan hur tillförlitliga den amerikanska regeringens ”uppskattningar” kan vara, när de påstådda offren ena året kan vara 4 miljoner och nästa år 850.000. Filmen citerar också US Governmental Accountability Office, som säger: ”Existerande uppskattningar av nivåerna på trafficking globalt måste ifrågasättas… Tillförlitligheten i uppskattningarna är tvivelaktiga p g a metodologiska svagheter, luckor i data och diskrepanser siffermässigt.”

Vad som är upprörande med detta gigantiska bedrägeri som världen utsätts för är att det är en gigantisk skrämselaktivism. Aktivister går ut i olika sammanhang och skrämmer upp ungdomar, föräldrar och andra med ett hot som i verkligheten är minimalt. En sådan ”upplysare” intervjuas i filmen och när hon blir ifrågasatt hävdar hon – med sedvanlig ”godhet” – att det inte spelar någon roll om det är 40.000 offer under fotbolls-VM eller 400. D v s det klassiska ”ändamålet helgar medlen”-argumentet, som vi även sett hos Claes Borgström ovan. Sanning och vetenskaplighet kan gott stryka på foten om det gäller en påstått ”god” sak.

Av dokumentären framgår också hur USA använder trafficking för att straffa länder som de inte tycker är tillräckligt fogliga eller rätta. I den nämnda TIP-rapporten har man infört en granskningslista i tre nivåer. I den högsta nivån är de ”duktiga”. I andra nivån finns de som är under granskning och i nivå tre de som är urusla på att bekämpa (sex)trafficking (som helt berövas USA:s understöd ekonomiskt och på annat sätt). Där finns t ex Kuba, Nordkorea och Venezuela. Sydafrika flyttades ner till nivå två, och underlaget för bedömningen utgjordes av 35(!) personers erfarenheter.

Anti-traffickingaktivismen är också en stor industri (i själva verket den enda som har med trafficking att göra) och bara den amerikanska regeringen gav mellan 2002 och 2012 750 miljoner dollar till organisationer som IOM (International Organization for Migration) och UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime). Totalt har den amerikanska regeringen spenderat 1.115.000.000 dollar på tio år. D v s, med ett maximalt antal av 3000 belagda fall årligen, att enbart USA spenderat 37.166 dollar (alltså ungefär 260.000 kr) per offer I HELA VÄRLDEN. Det kan jämföras med att samma land i genomsnitt spenderar 150 dollar på andra brottsoffer, inom det egna landet.

Det finns, förstår man av filmen, ett stort driv för att hålla denna myt om gigantisk trafficking vid liv (därför att det emanerar så stora pengar). I detta driv krävs också att man kan få kändisar och bemärkta personer att ställa upp. Som t ex Ashton Kutcher (och Demi Moore) som helt uppåt väggarna påstår att det finns hundratusentals offer i USA. I det här faller verkligt utsatta grupper helt bort. Vem läser någonsin något om arbetstrafficking? Eller hur hembiträden utsätts för övergrepp och får arbeta utan lön? Sådant finns inte på kartan. Den gigantiska fattigdomen kan man också sopa under mattan.

Avslutningsvis i dokumentären så redovisas en del ”intressant” statistik. Under fotbolls-VM i Sydafrika besöktes matcherna av 3.178.856 personer, det högsta antalet genom historien. Under den månadslånga turneringen mördades 1.380 sydafrikaner, över 30.000 dog av AIDS, 152.470 sydafrikanskor våldtogs, men INTE EN ENDA incident av sextrafficking rapporterades eller kunde spåras efteråt.

Som summering vill jag bara säga, att detta är en oerhört angelägen film! Dessutom har Courtney Campbell och jag, helt oberoende av varandra, kommit fram till exakt samma slutsatser. Sextrafficking existerar, men det finns inga som helst bevis för att det skulle vara något annat än en väldigt liten företeelse. Däremot drar det väldiga summor pengar – som går direkt ner i de ideologiskt ”rätta” aktivisternas fickor – som då dras bort från verkliga problemområden. Maila dox-redaktionen och kräv att denna film ska visas på svensk TV!

Första gången postad november 2013

En reaktion på “DON’T SHOUT TOO LOUD – RECENSION AV EN DOKUMENTÄR OM TRAFFICKING”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *