FIASKOT VID SERGELS TORG

Man måste verkligen säga, att Piratpartiets demonstration för integriteten ikväll (19 juni) blev ett ordentligt fiasko. Med mig själv och sonen räknade jag 33 personer, inklusive talaren Anna Troberg – som säkert gjorde sitt bästa i den hopplösa situationen. Som jämförelse var det två polispiketer där. Om det är ett styrkebesked från Piratpartiet så är det sannerligen alarmerande. Inte för att det rör mig själv längre. Jag blev visserligen inte utesluten ur partiet, men jag kände att ett parti vilket – som i mitt fall – villkorslöst viker ned sig för skandaljournalistiken bara för att det gäller ett kontroversiellt sexuellt område är inget som är av intresse för mig. Trots det kan jag sympatisera med partiets ståndpunkter – även om det inte skulle få min röst – och jag bedömde demonstrationen som viktig. Men det gjorde uppenbarligen inte ens partiets egna medlemmar och sympatisörer.

Let’s face it. Trots ett väldigt bra arbete från Christian Engström i EU-parlamentet så kommer han inte bli omvald i EU-valet. Om man inte klarar att uppamma ett gensvar i denna viktiga fråga så kommer man aldrig kunna uppamma väljare i valet. Man kan fråga sig var det gick snett? Medierna är naturligtvis en väldigt viktig faktor. Idag har vi inte längre medier som är den tredje statsmakten, utan en underavdelning till den första, och den första statsmaktens underavdelning är inte intresserad av att belysa sådant som ifrågasätter de i första maktens överhus. Men det kan inte vara hela sanningen.

Jag har naturligtvis inga som helst vetenskapliga underlag för de funderingar som jag ämnar lufta här, det är högst personliga intryck, men det är en bild som jag själv fått av det jag sett inom den liberala ”sekterismen”. Att använda ordet ”sekterism” är naturligtvis inte helt adekvat, men i brist på bättre använder jag det. För mig framstår de ”liberala” allt mer som vänsterrörelsen under 70-talet. Man splittrar upp sig på mindre grupper, som FP, C och PP, samtidigt som storebror M påstår att det är de som är liberaler och t o m KD vill vara med på ett hörn. Sedan dyker en perifer aktör som L (står för Liberaldemokraterna) upp, som inte ens lyckas få ihop 1500 namn för att kunna bilda parti. Visserligen måste jag tillstå, att L efter PP:s bugning inför skvaller journalistiken har framstått som det alternativ som varit minst dåligt för mig i detta ”sektsammelsurium”, men jag har börjat tvivla. På deras forum tycks det ibland vara viktigare att diskutera vad en fråga har att göra med Liberaldemokraterna än att gynna en fri och öppen debatt. Det känns lite som i vänsterrörelsen på 70-talet, där ”fel” frågor inte fick diskuteras.

Ofta kan jag också få bilden av att vi som kämpar mot övervakning och totalitära ideologiska tendenser, som t ex radikal-/extremfeminismen, är mycket sämre på att stötta varandra i det vi gör. När någon prominent totalitärideologisk radikal-extremfeminist kritiseras offentligt går genast ett antal ideologiska systrar eller bröder in och anklagar den som kritiserat för att vara ”antifeminist”, ”kvinnohatare”, eller dylikt. Sådant stöd ser åtminstone jag inte lika ofta inom de icke totalitära strömningarna. Men det kan ju också vara en följd av mediernas ensidighet, så det är svårt att avgöra. Sedan är det avgjort en del debattörer som mer verkar se till sin egen position än ”saken”, men det kanske gäller för andra politiska grupperingar också.

Kan det här vara några av anledningarna till att vi får en sådan urvattning bland dem som betraktar sig som liberala och som motståndare till styrning och totalitära tendenser? Jag vet inte. Jag vet bara att fiaskot vid Sergels torg vittnar om att vi som strider mot övervakningssamhälle, ideologisk likriktning och begränsning av vår integritet är illa ute.

2 reaktion på “FIASKOT VID SERGELS TORG”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *