VEM BRYR SIG OM VETENSKAPLIGHET OCH STATISTIK?

En gång i tiden var kritiskt tänkande och vetenskaplighet honnörsord inom både forskning och journalistisk, men så verkar inte längre vara fallet. Relativismens ”min ’kunskap’ är lika god som din” upplever jag istället som den bortförklaring man kan ta till för att inte behöva ta hänsyn till fakta och statistik. Inte minst gäller det journalister!

Häromsistens hade jag en diskussion med en journaliststuderande/-praktiserande ung man med partibeteckningen MP och hans unga uppbackande dam med partibeteckningen S. Eftersom jag anser att man inte ska hänga ut människor och vi dessutom är goda vänner så kommer de i det följande att benämnas med sina partibeteckningar. Jag vill också understryka, att ingen gång under diskussionen så hänföll någon av oss till smutskastning eller avvisning p g a åsikter, även om meningsutbytet då och då kunde vara hetsigt. För mig är det en självklarhet att stå för det jag förfäktar, liksom att acceptera att andra kan ha andra åsikter – även om jag kan tycka att de är fel.

Vi började med att diskutera relationsvåld. För att dra en liknelse så representerade MP och S det som McNeely & Robinson-Simpson redan 1988 skriver (The truth about domestic violence: A falsely framed issue. I Gender Sanity): ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.” När jag försökte förklara att kvinnor är lika eller mer våldsamma i förhållanden som män så trodde de mig helt enkelt inte. Jag kan nu inte klandra dem för det, eftersom svensk propagandajournalistik i minst 30 år utbasunerat att endast män är aggressiva, men däremot så blir jag bekymrad över den attityd till vetenskap och statistik som de bägge uppvisar. Jag hänvisade till och plockade också fram Martin S Fieberts översikt över forskning kring detta, där han i sammanfattningen konstaterar: ”Denna bibliografi besiktigar 286 vetenskapliga undersökningar, 221 empiriska studier och 65 översyner och/eller analyser som demonstrerar att kvinnor är lika fysiskt aggressiva, eller mer aggressiva, än män i deras relationer med deras makar eller manliga parters. Det sammantagna exempelantalet i de undersökta studierna överstiger 371.600.”

I diskussionen nämndes av MP och S tvivel över att detta kunde vara sant, eftersom mycket färre män anmäler relationsvåld än kvinnor gör. Att 562 studier visar att kvinnor är lika aggressiva som män blev därför underförstått av ringa värde. Här hajar man till inför respekten för statistik och vetenskap, som ju i sammanhanget blir i det närmaste noll från deras sida, då de sätter sin tro i centrum istället. Hänvisningen till Palmberg & Wasén – där det tydligt framgår att det är en skam för män att bli slagna – bet heller inte. I denna text kan jag även t ex citera vad Hermansson skriver i sin uppsats 2009: ”Något jag upptäckte både i litteraturen, i min omgivning och i intervjuerna med informanterna är den starka ovilja som finns vad gäller att se män som brottsoffer, och då framför allt om förövaren är en kvinna. Männen vill inte kalla sig för brottsoffer överhuvudtaget även om de kan medge att de utsatts för ett brott. Något som hänger ihop med att bilden av det svaga och försvarslösa brottsoffret inte går ihop med manlighetsidealet som säger att en man skall vara stark och handlingskraftig. Dessutom ser man kvinnan som svag och i underläge gentemot mannen. Dessa stereotyper påverkar med andra ord inte bara samhällets bild av det manliga brottsoffret utan även männens egen uppfattning.”

Vare sig MP eller S kunde tro att kvinnor misshandlar lika mycket som män, och klamrade sig också fast vid stereotypen att män måste orsaka svårare skador än kvinnor. Vetenskapliga fakta är ovidkommande, deras egen tro istället det viktigaste. Är MP och S (partierna alltså) religiösa rörelser som sätter tro framför vetenskap och statistik? Frågan är faktiskt befogad efter (Tok-)Åsa Romsons tal i Almedalen. Jag utgår från att inte heller det faktum att män förr direkt straffades (Malcolm J George, 1994, Riding the Donkey Backwards: Men as the Unacceptable Victims of Marital Violence. I The Journal of Men’s Studies, Volume 3 (2), pp 137-159) om de ”lät sig misshandlas” av kvinnor skulle rubba på MP:s och S:s övertygelse att deras tro är mer relevant än fakta.

Snart gled diskussionen in på sextrafficking och prostitution. Även här var MP:s och S:s ”argument” deras tro. Jag förklarade tydligt att diskursen kring dessa ämnen är ett bedrägeri. Bl a anförde jag den tabell från TIP (Trafficking in Persons) rapporten 2011 (se bifogad bild), som visar att det maximalt rör sig om 3000 domar för sextrafficking i hela världen årligen, samtidigt som paniken runt detta påstår 1,8 miljoner offer eller fler. Naturligtvis kom invändningen ”mörkertal” som ett brev på posten. När jag då påpekade att t o m BRÅ tvivlar på förekomsten av mörkertal fick jag plocka fram rapporten. Jag citerar (s 21): ”Brå:s sammanfattande bild är att det förekommer mycket allvarliga fall av människohandel för sexuella ändamål i Sverige, men att antalet kända sådana fall är få. Det rör sig om runt sju fall per år under perioden… Större ”härvor” är ovanliga bland de anmälda fallen. Det vanligaste är att det finns en gärningsperson och en målsägande. De genomgångna fallen ger inget stöd för att människohandel för sexuella ändamål i Sverige ofta är kopplad till grov organiserad brottslighet… Enligt Brå:s mening finns det dock ingen anledning att tro att det utöver de anmälda fallen finns en utbredd dold grov brottslighet. En större verksamhet kräver en viss synlighet för att locka kunder. Däremot kan det vara svårare att uttala sig om mörkertalet när det gäller mindre allvarliga brott med en begränsad kundkrets.”

Vad kunde då MP och S anföra mot detta? Jo, den sista meningen om ”mindre allvarliga brott”, vilket förvånar mig att de tydligen betraktar sextrafficking som. Men det är uppenbart att BRÅ inte betraktar sextrafficking som ”mindre allvarliga brott”, vilket alltså helt sidsteppar MP:s och S:s invändning. En annan sak som de hängde upp sig på var denna formulering: ”Få polisanmälningar går vidare till åtal. En viktig orsak är att den utsatta sällan vill samarbeta med polisen i ärendet. Det kan bero på att de är rädda, att de har emotionell bindning till gärningspersonen eller att de uppfattar alternativet till sexhandeln som ännu värre än den situation de befinner sig i.” Enligt dem betyder kan bero på” att det är så, för de argumenterade att BRÅ aldrig skulle uttrycka sig så om det inte är så. Detta rimmar dock väldigt illa med de ovetenskapliga påståenden som BRÅ ibland av politiskt korrekta skäl kan göra sig skyldiga till, som t ex i rapporten The Organisation of Human Trafficking. A Study of Criminal Involvement in Sexual Exploitation in Sweden, Finland and Estonia. BRÅ report 2008:21. Där påstår man bl a ”tvärsäkert” att ”[i] relationen mellan traffickerare och traffickingoffer förefaller våld i någon form vara ett ganska vanligt medel för att kontrollera och underkuva offer.” Något som står i direkt motsättning till vad man något tidigare kommit fram till. Men trots de egna resultaten så ifrågasätts inte denna bild, utan man hänvisar till en ”rapport”. De påstår också tvärsäkert att det angående de kommunistiska regimernas fall finns länkar mellan mäktiga kriminella nätverk och de fortlevande kommunistiska makterna och att dessa grupper är involverade i den mänskliga traffickinghandeln, trots att de själva något tidigare sagt att ”[d]e flesta operationer är småskaliga. Det är få storskaliga organisationer involverade. Majoriteten är inte långvariga, involverar inte många kriminella eller kvinnor och genererar inte stora förtjänster.”

Det är uppenbart att BRÅ-”utredarna” anser sig tvingade att leverera politiskt korrekta påståenden som inte stämmer med deras egna undersökningsresultat, varför formuleringen ”kan bero på” tvärtemot visar att de inte har något som helst underlag för ett sådant eventuellt förhållande. Detsamma gäller när de ”tvärsäkert” uttrycker detta: ”Endast ett av de 20 allra grövsta fallen har lett till en fällande dom (det gällde en minderårig). I de fallen är kvinnorna så ”oinformerade”, rädda eller bundna till gärningspersonen att de sällan kan bidra med information eller vill medverka i utredningen. Men hur kan de så ”säkert” veta det när kvinnorna inte vill samarbeta med undersökarna? Det är ju enbart ett politiskt korrekt påstående som de inte har något som helst underlag för. Kvar står faktum, att BRÅ anser att mörkertal inom sextrafficking är ytterst osannolikt!

Det är här som MP:s och S:s ovetenskapliga attityd blir så uppenbar, både vad gäller relationsvåld och sextrafficking (och sannolikt andra PK-ämnen). Jag har nu givit dem en respit om ett år att finna vetenskapliga undersökningar som konfirmerar vad de insupit från de svenska mediernas propagandaapparat (och förvandlat till egna trossatser), men eftersom jag studerat ämnena mycket ingående vet jag att de inte kommer finna sådana. De försökte också göra en jämförelse mellan frånvaron av mäns anmälningar mot kvinnor för övervåld med frånvaron av anmälningar om sextrafficking (vilket underförstått skulle visa att BRÅ har fel och deras tro rätt). Men vad de då bortsåg från är att det finns mer än 500 undersökningar som konfirmerar kvinnors våld mot män, men inte en enda som konfirmerar mörkertal i sextrafficking. Deras respekt för vetenskap och statistik är alltså noll och istället är det deras egen tro som de låter sig styras av. För mig framstår det som skrämmande att de också representerar två maktgrupper i samhället. Journalister och politiker. Det är på denna nivå som svensk medierapportering och politik ligger på idag!

En reaktion på “VEM BRYR SIG OM VETENSKAPLIGHET OCH STATISTIK?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *