DET ÄR KVINNOR – INTE MÄN – SOM FÖRTRYCKER KVINNORS SEXUALITET

(En ingående resumé av den artikel, av Baumeister & Twenge, som texten huvudsakligen vilar på finns här).

 

Det finns en (radikal)feministisk förställning om, att män i egenintresse är de som förtrycker kvinnors sexualitet. I det allmänna monsterförklarande av män som ”onda” passar en sådan ”sanning” alldeles utmärkt. En av de första som formulerade tesen var Sherfey 1966 (för källhänvisningar, se länken ovan), som påstod att kvinnlig sexualitet har en starkare driv än manlig, men att män för att samhället skulle utvecklas måste stävja den kvinnliga sexualiteten. Essensen var, att mäns förtryck av kvinnors sexualitet var orsaken till kvinnors svagare sexdriv, inkluderandes kirurgiska ingrepp. 2002 undersökte emellertid Baumeister & Twenge bärigheten i denna teori (teori 1) och ställde den och ytterligare hypoteser mot existerande forskning. De andra teorierna var först (teori 2) att istället kvinnor har en aktiv roll i att stävja andra kvinnors sexualitet, utifrån social bytesteori, vilken analyserar mänskligt beteende i termer av kostnader och belöningar, så att sex är en resurs som män eftersträvar och kvinnor besitter (vilket konfirmeras av mängder av undersökningar). Därför ligger det i kvinnors intresse att hålla priset på sex högt, för att maximera den belöning som de ska få i utbyte. Sedan anförs också två ”nollteorier”, nämligen (teori 3) att kvinnor inneboende har lägre sexdriv än män och att det därför är en naturlig sak att kvinnor har mindre intresse av sex, varför förtryck är av underordnad betydelse. Den fjärde teorin menar att de högre kostnaderna som drabbar kvinnor för sex kan göra att kvinnor kan backa från sex, även utan historiska eller socialiserande krafter för att stävja dem. Men mot det senare står i viss mån en del tecken som antyder att kvinnor ibland avstår från sex av rädsla för att få ett dåligt rykte, snarare än rädsla för graviditet.

Genomgående finner författarna, att teori 1 inte stöds av någon forskning alls, utan att sådan helt står i samklang med teori 2 och delvis även med teori 3 och 4. Bland annat konstaterar man utifrån maktperspektiv, att t ex Reiss’ (1986) feministiska hypotes, att ju större obalans det är till förmån för män desto större är den kvinnliga sexualiteten förtryckt, inte har någon som helst relevans. Tvärtom visar forskningen att när balansen väger över till mäns fördel så ökar sexualiteten, eftersom priset för sex sjunker. Ironiskt nog är det t ex mer sannolikt att tonåriga tjejer blir gravida när det är brist på män. Eftersom det är en brist måste kvinnor tävla mer seriöst om dem, och därmed sänka priset för sex. Alltså, när män har fördelarna på marknaden så liberaliseras kvinnors sexualitet snarare än att förtryckas, i direkt strid mot teori 1. Det har också visat sig att underdåniga (”submissive”) kvinnor har mer sex än självsäkra och dominanta.

Undersökningar visar också, att kvinnor och jämnåriga flickor har det i särklass största inflytandet på formandet av flickors sexualitet. Fäder är högst marginella och den ende mansperson som har en viss påverkan är pojkvännen. Men det har visat sig att han istället för att vilja begränsa den kvinnliga partnerns sexutövande istället verkar för att öka frekvensen. Unga tjejer tenderar att gå så långt som deras ålders- och könsjämlikar gör och deras rykte är en mycket viktig faktor, eftersom tjejgrupper straffar tjejer som är för generösa med sex, med att stämpla dem som ”billiga”, stöta ut dem och aktivt sprida förklenande rykten. På samma sätt är det viktigt för kvinnor att i det praktiska sexuella utövandet hålla sig inom vad som anses acceptabelt och normativt, och kvinnor som överskrider gränsen föredrar att inte berätta detta för sina väninnor.

Också vuxna kvinnor är mer fördömande mot andra kvinnor än män, vilket bl a visar sig av att fler kvinnor än män accepterar dubbelmoralen i att vissa handlingar är tillåtna för män men inte för kvinnor. De är också i högre grad fördömande mot sex utanför relation/äktenskap och en klar majoritet anser att andra kvinnor är de som dömer dem hårdast, inte män.

Även när det gäller sexuell stympning (kvinnlig omskärelse) visar det sig att kvinnor är de drivande. Det är en tradition som både i beslut och genomförande stort domineras av kvinnor. Som exempel kan anföras undersökningar från Sudan, där 100 % av kvinnorna ställde sig bakom omskärelse då även mannen önskade det, men 41 % sa att de skulle genomföra den oavsett att fadern motsatte sig ritualen. Muslimska män har också visat sig föredra sexuellt aktiva, icke omskurna kvinnor, framför omskurna, vilka är mer sexuellt ointresserade. Omskärelse är alltså ett kvinnligt förtryck av kvinnor, inte ett manligt.

När det gäller fenomen som begränsar kvinnors möjligheter till sex i form av en partners ”ägandekänslor” så finner författarna att kvinnor snarare är något mer benägna än män för att utöva begränsningskontroll mot partnern – inkluderat lesbiska förhållanden.

En annan, idag högst besvärande och starkt politiskt inkorrekt (min anmärkning), faktor som talar för att det är kvinnor som är förtryckare av andra kvinnors sexualitet är det faktum att en undersökning funnit att 39 % av tillfrågade kvinnor medgav att de någon gång sagt nej till sex när de menade ja. T o m 12 % av oskulderna hade sagt nej fast de menat ja. Något som starkt stöttar teori 2, eftersom ett nej innebär förhandlingsfördelar gentemot mannen. Däremot är det högst besvärande för påståendet att ett nej alltid är ett nej (min anmärkning).

I summeringen säger Baumeister & Twnge bl a att, influenserna som begränsar kvinnlig adolescent sexualitet är kvinnligaVuxna kvinnor förefaller att vara mer förkastande av föräktenskaplig sex och annan kvinnlig sexualitet än mänSammanfattningsvis så har de direkta undersökningarna tillhandahållit tydligt stöd för den kvinnliga kontrollteorin (teori 2). Den manliga kontrollteorin (teori 1) tillbakavisades regelbundet.

Därefter konstaterar man, att prostitution och pornografi erbjuder alternativa källor till mäns tillfredsställelse och att de därför utgör ett hot mot andra kvinnor, i det att det sänker värdet på sexualiteten och därmed begränsar kvinnors förhandlingsutrymme. Kvinnor är också tydligt överrepresenterade i motståndet mot prostitution och pornografi, utifrån egenintresse. När det också gäller sexuallagar visar det sig, att dessa i första hand straffar mäns sexuella beteende, inte kvinnors.

Ett av de tydligaste tecknen på strävan att kontrollera adolescent kvinnlig sexualitet är de institutioner som alltsedan 1800-talets början satts upp för att motverka graviditet och promiskuitet bland unga kvinnor, och i ett citat av Nathanson konstateras: De viktigaste aktörerna för kvinnlig social kontroll är andra kvinnor. Sedan mitten av 1800-talet så var frontkämparna i den sexuella regleringsindustrin – socialarbetare, sjuksköterskor, rådgivare, lärare, medlemmar av de halvprofessionella – och fortsatte att vara, nästan uteslutande kvinnor. Det är därför ett faktum, att då regerings- och andra organ reglerar kvinnlig sexualitet så är det kvinnor som tar ledningen i påverkan att göra så! Något som inte minst visas av dagens sexualpolitiska diskurs, med sexköps- och kopplerilag och en fullständigt ovetenskaplig traffickingpanik, som helt styrs av kvinnogrupper. Kvinnor använder rykte, skvaller och andra kontrollmedel för att reglera andra kvinnors beteende och män använder lagar och andra krafter för att begränsa andra mäns uppförande. Helt linje med att göra sex svårtillgängligt och därför dyrbarare.

Kvinnor uppvisar också större intresse och öppenhet för religion och är mer positiva till kristendomen. Det är också mest mödrar som är de drivande i att få in döttrarna i kyrkan. Något som helt stämmer med teori 2, eftersom kristendomen (och andra religioner) är fientliga mot främst kvinnors sexualitet.

I den övergripande diskussionen konstaterar Baumeister & Twenge att bevisen regelbundet supporterade teori 2 men däremot inte teori 1 och att teori 3 och 4 kunde ses som komplement till teori 2. De menar också, att den sexuella revolutionen mer tillbakavisades av kvinnor än av män, indikerandes att kvinnor mer stöttade det sexuella förtryck som förekom före samma revolution. De konstaterar också – helt i enlighet med dagens vetenskapsavvisande svenska samhälle (min anmärkning) – att förtrycket av kvinnlig sexualitet har uppammat långt mycket mer diskussion och politiskt kommenterande än noggrann empirisk forskning. Tyckande – inte kunskap och forskning – är alltså det som får styra, precis som med all sexualia i konungariket Sverige och en del andra länder (min anmärkning).

Denna utmärkta undersökning borde emellertid ha stoppats där, för när författarna kommer till framtidsvyer så spårar de ur något. De menar att kvinnor kan slappna av i sin begränsningsinfluens när de erhåller alternativa mönster för det goda livet, och vi antydde verkligen att den sexuella revolutionen delvis skedde för att kvinnor erhållit tillräckligt ekonomiska, utbildningsmässiga, arbetsmarknadsmässiga och politiska möjligheter så de inte längre kände det nödvändigt att erhålla det högsta möjliga priset i utbyte för sex och adderar det ”faktum” att kvinnor tycks slappna av i sitt förtryck av kvinnlig sexualitet när deras ekonomiska möjligheter ökar. Så säger man också att en återgång till det utbredda förtryck som man kan finna i det förgångna är osannolikt.

Det de säger i framtidsperspektiven visar inte bara på en historielöshet, utan också på aningslöshet. Angående det förstnämnda så finns det gott om exempel på kulturer där kvinnor inte ”snålar” på sina sexuella gåvor (som t ex Cashinahuafolket i Brasilien) och där sex är något som är enkelt att erhålla (drottning Njuta av Danmark berättade t ex 845 för det arabiska sändebudet ”Gasellen” att ingen kvinna före kristendomen här i Norden avvisade en mans invit till sex), men sådan promiskuitet har alltid varit kombinerad med att män ska ge kvinnan något. Därför är det inte ett permanent tillstånd av kvinnligt motstånd mot att bjuda män sex, eftersom ”förhandlingsfördelen” redan är inbyggd.

När det sedan gäller påståendet att kvinnlig frigörelse gör att kvinnor blir mer generösa om de av sig själva erhåller makt och pengar så rimmar det synnerligen illa med dagens svenska och andra samhällen. De senaste 30 åren har vi sett en allt mer restriktiv sexualpolitik genom kvinnor som driver på för allt mer puritanska lagar (som sexköpslagen, skärpt våldtäktslagstiftning, ömsesidighetslagstiftningskrav, utpekande av män som generella ”sexmonster”, rop på förbud mot pornografi, m m), vilket direkt motsäger att när kvinnor får andra möjligheter att erhålla makt och försörja sig så skulle de lätta på kostnaden för sex. Istället visar det klart att deras ökade makt används för att pressa upp priset på sex – med männen som tydliga förlorare.

Därtill måste också tilläggas, att författarna helt utelämnar två alternativa viktiga faktorer som kan ha varit drivande för den sexuella frigörelsen. Denna startade ju i USA, där man efter andra världskriget utkämpade både Korea- och Vietnamkriget. Av den anledningen fortsatte därför bristen på män – inte minst för att också många stationerades i Europa – vilket enligt tillgång och efterfrågansteorin bör ha pressat ner priset för kvinnor i den sexuella utbyteshandeln. Att denna dimension utelämnas är en stor brist men, summa summarum, visar artikeln ändå tydligt att det är kvinnor – inte män – som förtrycker kvinnors sexualitet!

2 reaktion på “DET ÄR KVINNOR – INTE MÄN – SOM FÖRTRYCKER KVINNORS SEXUALITET”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *