SKA SVENSK REGERINGSPOLITIK BASERA SIG PÅ FASCISTISK IDEOLOGI?

Jag råkade titta på en video med Cassie Jaye, där hon berättar hur hon bemötts av feminister, aktivister och media sedan hon via sin dokumentär ”The red pill” bytte sida och tog avstånd från radikalfeminismen. Vi är några som fått smaka på denna typ av reaktioner, vilka följer som ett brev på posten om man ifrågasätter ideologiskt beslutade ”sanningar” – särskilt om man kan visa att dessa påstådda ”sanningar” i själva verket är osanningar. Då riskerar man att drabbas av ett osminkat hat, stigmatisering, ignorering och smutskastning från de ”rättrogna”. Särskilt problematiskt är det när medierna domineras av sådana ”rättrogna” journalister, vilka selekterar bort, censurerar, förtiger och förvränger fakta – som nämnda video, liksom denna, visar för Australiens del. I Sverige är det betydligt värre än i Australien, eftersom inte någon enda svensk TV-kanal vill visa ”fel” domumentärer, som t ex ”The red pill”, ”Don’t shout too loud” eller ”Hjernevask”.   Istället ska vi matas med propaganda som ska inskärpa hur människor måste tycka för att få vara del av samhället – i åsiktskorridorens trängsel (här, här, här, här, här, här, här, här). Jay Levy beskriver fenomenet i sin undersökning av sexköpslagens verkningar och kallar det för mönster för tystande.

Relationsforskaren Richard Strauss räknar upp de metoder som används för bedrägeriet i fallet partnervåld, men det kan generaliseras till alla områden där de självutnämnda ”goda” aktivisterna, politikerna och journalisterna verkar i sin självförverkligande gärning. Allmänt anpassat är de:

1) Tysta ner bevis.
2) Undvikande av data som inte överensstämmer med den feministiska ”sanningen”.
3) Citera endast studier som stöttar den feministiska ”sanningen”.
4) Anta att rapporter stöttar den feministiska ”sanningen” även när de inte gör det.
5) Skapa ”bevis” genom citeringar.
6) Motarbeta publicerandet av artiklar och fondmedel till forskning som kan motsäga den feministiska ”sanningen”.
7) Trakassera, hota och straffa forskare som producerar bevis motstridiga den feministiska ”sanningen”.

D v s rent fascistiska metoder som idag genomsyrar akademisk, politisk och journalistisk värld i Sverige!

Det här agerandet leder även till ett upphöjande av Semmelweisreflexen till ett fullständigt normriktigt beteende.   Personligen har jag studerat sexual- och moralhistoria ingående, liksom hundratals undersökningar om bl a prostitution och trafficking, och producerat två omfattande böcker i ämnena. Men när jag motsäger individer i deras föreställningar, som t ex att faktiskt 94 procent av alla sexarbetare själva gör valet att inträda i arbetet, att inomhussexarbetare (minst 80 procent av alla sexarbetare) mentalt mår lika bra som genomsnittskvinnan och att sextrafficking är ett s k ”nollbrott” (mindre än ett fall på 100.000 invånare världen över) sparkar de genast bakut och vägrar att tro detta, anförandes alla möjliga konstiga undanflykter. Då inträder ett fenomen som aldrig skulle gälla icke kontroversiell och oomstridd kunskap. Om jag t ex diskuterar fysik med en fysiker har jag, p g a mina dåliga kunskaper i detta ämne, ingen anledning att annat än försiktigt ifrågasätta eller undra – samtidigt som jag måste vara ödmjuk, eftersom jag vet att jag inte kan ämnet. Men när det handlar om mitt specialämne så tror sig varje människa jag pratar med – trots att de aldrig studerat annat än grovt vinklade tidningsartiklar och propagandtärer i ämnet – att de vet precis hur det ligger till.  Även fast de i andra sammanhang kan ifrågasätta tidningar och TV.   Ett tydligt exempel på detta beteende har jag givit i ett tidigare inlägg, då två ungdomar, en miljöpartist och en socialdemokrat, utan något som helst underlag, och fast jag satt vid datorn och slog upp de undersökningar jag hänvisade till (Bl a en av BRÅ som säger att det är högst osannolikt med mörkertal när det gäller sextrafficking [s 21]). Jag gav dem ett år på sig att finna vetenskapliga undersökningar som stöttade deras övertygelse, men träffade bara den ene (miljöpartisten) efter ett år och frågade då om denne nu hittat sådana.   Till svar fick jag ett generat skratt.

Orsaken till denna Semmelweisreflex är i första hand att människor inte vill erkänna för sig själva att de dels har för dålig kunskap och dels inte vill vidgå att de blivit grundlurade av ”samhället”. D v s av den vänsterfascistiska radikalfeminismen. Speciellt gäller det många i den ”välutbildade” medelklassen, vilka p g a utbildning i ett eller ett par ämnen tror sig om att kunna omfatta alla ämnen. Som jag visat i tidigare inlägg (här, här) så uppfyller radikalfeminismen kriterierna för fascism till fullo – vilket också kommunismen gör. Men den senare riktningen lämnas på något sätt oantastad av stora grupper av journalist- och politikerkåren (av vilka ju en hel del sympatiserar med denna ideologi) och därför, menar jag, måste vi börja inse att radikalfeminismen är vänsterfascistisk och bör benämnas sådan. Något som borde gälla även andra aktionsgrupper till vänster.   De ska inte komma undan med att vara ”socialister” eller ”marxister” när de är fascister på vänsterskalan. Vi bör också tala om för de ”demokratiska” politiker från andra partier, vilka förfäktar dessa radikalfeministiska idéer (som t ex Birgitta Olsson), att de agerar vänsterfascistiskt.

Jag behöver inte orda om hur repressiv radikalfeminismen är för flertalet av läsarna här. För att bara ta ett exempel rekommenderar jag det här Youtube-klippet, vilket tydligt visar på hur man i sann fascistisk anda strävar efter att göra män till en grupp som inte ska ha samma rättigheter och möjligheter som kvinnor. Jag är verkligen ingen vän av SD, men jag förstår inte hur man kan påstå att det partiet skulle vara mer fascistiskt än t ex F! Eller V. Dessa har sin bakgrund i kommunism och marxism, som uppfyller alla kriterier för fascism genom sin historia och vilka, genom att agera för att upphöja radikalfeminismen som en tvingande idé för alla, visar de att de inte lämnat denna väg.

Det skrämmande är att denna vänsterfascism ligger till grund för Svensk officiell politik: Trots en lång historia av aktivt jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning. Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning. Det innebär att vi måste vara medvetna om att det råder en könsmaktsordning, att kvinnor är underordnade och män är överordnade, och vilja förändra den. Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi (regeringsdokument Skr2002/2003:140, jmf också Pelle Billing). I rent ideologisk anda, fullständigt ounderbyggt av vetenskap, ska alltså samhället formas efter en liten vänsterfascistisk grupps åsikter, med grund i de ideologiska konstruktionerna ”könsmaktsordning” och att kön är ”en social konstruktion”. För att inte tala om könskvotering i lagform, som ju faktiskt är en direkt könsdiskriminerande lag, enbart riktande sig mot män!

Redan 1975 skrev antropologen Susan Carol Rogers (American Ethnologist, Vol. 2, No. 4, Sex Roles in Cross-Cultural Perspective (Nov., 1975), s 727-756.), apropå den senare påhittade ”könsmaktsordningen”, att [a]ntagandet om universell manlig dominans, som kommer från epistemologiska felaktigheter i antropologin, visar sig lögnaktigt utfrån bevis att kvinnor utövar ansenlig makt inom kontextet bondehushållet och gemenskapen. Den uppenbara motsatsen mellan officiella ståndpunkter kring manlig dominans och verklighetens kvinnliga makt kan lösas och förklaras av en modell som starkt kan sträckas ut till andra typer av förindustriella samhällen. Slutsatsen blir att transformeringen av manlig dominans från myt till verklighet genom industrialiseringsprocessen kort sagt är utforskad.  Men ändå ska en ideologiskt helt ovetenskaplig idé, genom tvingande lagstiftning och officiell politik, drabba oss.

Jag har inget att invända mot att människor har sina åsikter och övertygelser, men lika lite som kristen, muslimsk, höger- eller vänsterfascistisk ideologi ska få tvingas på människor, lika lite ska radikalfeministisk sådan få ligga till grund för tvingande och diskriminerande lagstiftning!  Jag ser faktiskt inte stor skillnad mot hur man agerade i Tyskland på 30-talet, när man lät ideologiska idéer peka ut vissa ”raser” som biologiskt mindervärdiga, eller i Sovjet, där ”borgarklassen” alltigenom stämplades som ”folkets fiende”. Skillnaden är att man ännu inte börjat att utrota de ”avvikande”. Men förföljer dem gör man, som ovan nämnda video visar och många kan vittna om. Även om de inte döms juridiskt så stöts de ut och stigmatiseras – precis som t ex judarna råkade ut för i Tyskland innan utrotningen sattes igång.

Ska verkligen svensk regeringspolitik basera sig på fascistisk ideologi?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *