VIKINGARNAS TID – ELLER VIKINGARNAS NID?

DEL 2:

HANDELSSTADEN

Del två av ”Vikingarnas tid”, inleds med ett manifesterande av Jonathan Lindströms människoföraktande medelklass-besserwisser-attityd, i det att han säger, att en utmaning som arkeolog är att lära sig om människors dåliga smak.  Personligen tycker jag det är obegripligt, att SVT låter en person som tror sig veta bombsäkert vad som är god smak anlägga en överlägsen syn på vad som är ”dålig” smak.  Det betyder inte att jag skriker på att karriärarkeologen Lindström ska stoppas, eller att serien inte skulle ha sänts ‒ vilket annars anses så legitimt att göra nuförtiden ‒ men osakligheten borde på något sätt ha balanserats (som man på 70-talet tvingades göra med pekoralet ”Svearikets vagga”).  Tyvärr är dock detta förfarande inte något som SVT anser sig vara skyldiga att göra längre.  Reglerna om opartiskhet och saklighet har för länge sedan spelats över.

Nu är vi inne på 500-talet och vi får veta att det finns en mängd germanska småriken (som de Öst- och Västgotiska, Langobardiska eller Frankiska?) som bildats genom folkvandringar i Europa.  Här i Norden har Uppsala klivit fram som det stora centrat med handel och gudakulten i centrum, ett rike från Blekinge i söder och även med besittningar på andra sidan Östersjön.  Det här är intressant, för åtskilliga skribenter uppmålar ett Sverige ända fram till 1000-talet som bestod av tillfälliga småkungadömen, men Lindström uppmålar ett ”Sviþiod” som var omfattande, under sveakungen (se karta ovan).  Faktiskt måste jag i detta gå på hans linje.  Jag har svårt att förstå det, att germaner (som ofta antas ha ursprung här uppe i Norden) nere på kontinenten kunde bygga större fungerande riken – liksom senare ruser och normander gjorde – men att den färdigheten skulle vara som bortblåst direkt när man var i Skandinavien.  Principen Ockhams rakkniv säger oss, att sådana antaganden är osannolika och helt enkelt märkliga, lärda konstruktioner av modern tid.  Vad jag däremot inte är överens med programledaren (och de tre kvinnliga bisittarna) om är bilden av kulten i Gamla Uppsala.  Det råder ingen tvekan om att Gamla Uppsala var en viktig plats för Uppsalakungarna.  Men påståendet som görs i serien, att ”hednatemplet” stått på platsen för Gamla Uppsala kyrka har faktiskt inget som helst stöd i källor eller arkeologi.  Tvärtom så utpekar de äldsta källorna Domberget i Uppsala, där domkyrkan står, som den plats där den ”fornsedna” ”Uppsalen” (=hednatemplet) var uppförd.  De texter vi talar om är Prosaiska krönikan och Ericus Olai.  Den förstnämnda anger: och ther war alt forgylt Och thz stodh vppa dombergith som nu star vpsala domkirkiæ, den andra; erat in monte prefato templum mirificum multa ambicione constructum, auro tectum (ungefär rest på nämnda berg [d v s där domkyrkan är] ett sällsamt tempel mycket överdrivet konstruerat, täckt av guld). D v s att bägge krönikorna är överens om att det låg på domberget, vid nuvarande domkyrkan, och även Johannes Magnus anger att templet låg där.

Mot detta står en sen konstruktion på 1600-talet (och då borde ju alla dem som kritiserar de senare isländska sagorna som opålitliga för att de inte är samtida invända att 1600-talet är ännu senare, men märkligt nog så gör de inte det) som t o m producerade ett falsarium om att dåvarande domkyrkan (i Gamla Uppsala) 1138 byggdes ihop med hednatemplet och påstod att tornet i kyrkan skulle vara rest av samma tempel.  Till detta kan fogas att man inte funnit ett enda arkeologiskt fynd som kan styrka existensen av ”Uppsalen” i Gamla Uppsala, att Lejre – som av Thietmar av Merseburg beskrivs ha samma kultiska funktion som Uppsala – inte uppvisar kungagravar och gravfält som de i Gamla Uppsala, att Adam av Bremens beskrivning betydligt bättre passar på Domberget, med de ”montes” som nämns, än gravhögarna vid Gamla Uppsala och att den kultplats som man funnit rester av på samma plats, men på ett helt annat ställe än vid kyrkan, inte uppvisar tecken på att ha härbärgerat ”Uppsalen” (http://www.arkeologigamlauppsala.se/Sv/nyheter/2015/Pages/minne-fran-en-rituell-plats.aspx).

Därtill kan läggas att Olav den heliges saga, som ibland anförs som bevis för att ”Uppsalen” låg i Gamla Uppsala, absolut inte vittnar om att så var fallet.  I denna sägs det, att Emund, Anund Jakobs äldre halvbror, tagit sig till Uppsala och skaffat sig ett gott härbärge. Sedan hade han påföljande dag rådgjort med ”hövdingar” om hur han skulle kunna behålla kungadömet och sitt fädernearv, eftersom han inte ville strida mot hela sveafolket. Han fick då rådet av Arnvid den blinde att ni rider ned till Aros med de män som vill följa er och där tar era skepp och far ut i Logen och uppbådar folk. Men det finns, som sagt, absolut ingenting i detta som säger att Emund befinner sig i Gamla Uppsala. Tvärtom borde det väl vara ganska osannolikt att han skulle befinna sig på kungsgården, eftersom hans anspråk på tronen stått i motsättning till brodern Anund, vilket alltså skulle tala mot att Uppsala i detta fall är Gamla Uppsala. Om man däremot rådgjorde uppe vid ”templet”, och det befann sig på Domberget, så blir det helt logiskt att man rider ner till handelsplatsen Aros, från höjden där ”templet” befann sig.

Det finns alltså inte en enda källa, eller ett enda arkologiskt fynd som kan styrka att 1600-talskonstruktionen skulle ha någon som helst bärighet.  Men ändå fortsätter den officiella historieskrivningen, och då framförallt den arkeologiska världen, att hävda denna bild.  Anledningen till det, misstänker jag, är att om de verkliga förhållandena uppdagades så skulle många personer stå med ”byxorna neddragna”.  Och då är det bättre att hävda ett falsarium än att erkänna de verkliga förhållandena.

Detta pinsamma faktum, att vi håller fast vid en fullständigt ounderbyggd 1600-talskonstruktion i vår historieskrivning, kan naturligtvis inte enbart lastas dem bakom ”Vikingarnas tid”.  Men däremot understryker det den dåliga ambitionen i programmet, att man inte ens beaktar invändningarna mot denna tvivelaktiga historieskrivning utan okritiskt refererar den.  Därtill med en fantasifull ”rekonstruktion” av templet.

I samband med denna felaktiga bild av ”Uppsalen” som presenteras i program nummer två så kommer man in något lite på gudakulten.  Charlotte Hedenstierna-Jonsson tror att människor egentligen inte trodde på gudarna, utan levde parallellt med dem.  För mig framstår ett sådant antagande som synnerligen modernt och där borde verkligen den kritik som framförs mot författarna till de isländska sagorna, om sentida anpassning, appelleras i högsta grad.  Men än värre blir det när programledaren beskriver Tor som en individ med svåra agressionsproblem som borde ha fått terapi.  För mig blir det ett tydligt tecken på att man inte förstått någonting av den tids tankevärld som man försöker att skildra utan helt chronoscentrerat utgår från sin egen tid.  Vad vet vi om hur karaktären Tor uppfattades av vikingatidens människor?  Vem är Jonathan Lindström att så avgjort bedöma det?

En sansad kommentar fäller ovannämnda Hedenstierna-Jonsson då hon säger att texterna och arkeologin är små kikhål in i samhället, som inte speglar hela detta.  Men däremot tror jag att hon misstar sig när hon vill påskina att amuletter och religiösa föremål i kvinnogravar inte betyder att de var mer religiösa än män, utan att den kvinnliga religionen skulle se ut på ett sätt, den manliga på ett annat.  Det är väl känt att religiositeten generellt är större hos kvinnor än hos män, vilket bl a omvittnas bland de första kristna, så varför skulle detta inte ha varit fallet här i Norden?

Efter denna långa, inte alltid vederhäftiga, introduktion till ”staden” hamnar vi i Birka.  Ett avsnitt som känns lite mer genuint, vilket nog kan hänföras till att det är en Birkaexpert, Charlotte Hedenstierna-Jonsson, som får ta en hel del plats vid sidan om Lindström.

Birka anlades i mitten av 700-talet och hade tätare kontakter med andra städer än med de omkringliggande områdena, sägs det.  En viktig faktor för utvecklingen var att det lättroda nordiska skeppet kombinerades med ett segel.  Varför det inte skett tidigare menar man, var att det var svårt att göra segel.

Jag vet inte om jag riktigt kan köpa denna förklaring, för vad var det som så drastiskt förändrade textilutvecklingen vid denna tid så att man plötsligt kunde göra segel?  För mig framstår frågan som väldigt komplex och jag skulle undvika att säga annat än att man nu – av någon okänd anledning – började producera segel.

Därefter följer en lång utfyllnadsscen, där programledaren och Charlotte Hedenstierna-Jonsson seglar till Björkö.  Väl framme där får vi reda på att den som anlagt Birka bestämt sig för att satsa på platsen och att den anläggs på en gång.  Därefter börjar vi komma in på enskilda fynd, som väl ska bidra till att förstå historien ”genom människorna”, och en ring från Khalifatet med inristningen ”Allad” (om jag nu hörde rätt) visas.  Vilket leder till en tanke om vilka som flyttade in som får mig att ”sparka bakut”.

Här slår plötsligt den politiska korrektheten igenom.  Utifrån denna ring ska vi indirekt fås att tänka att det kanske var araber som delvis bosatte sig i Birka, eftersom Hedenstierna-Jonsson undrar vilka som flyttade in.  Jag menar inte att hon medvetet tillrättalägger sin undran, det är inte främmande med den typen av funderingar vid den typen av fynd, men att producenten sedan lägger tonvikt på den passar bara så väl in i mönstret av att uppfostra det svenska folket till att tänka ”rätt”.  De samtida människorna hade definitivt aldrig haft denna typ av funderingar.

Så blir det dags igen för en människa, genom vilken vi förmodligen ska förstå tidsepoken, nämligen ”Älgmannen”.  Denne har begravts under tröskeln till ett hus vilket leder till spekulationer om varför han hamnat där, vilka jag förbigår efter som de inte säger något.  Han var krigare och i graven låg ett älghorn, vilket namngivit honom, och dessutom en ung manlig träl.  Hornet ger upphov till spekulationer om ”krigiska” (jag skulle hellre kalla dem kultiska, men det är en smaksak) danser, sådana som kan ses på bleck från gravar i Vendel och Valsgärde.  Trälen tolkar man som en tjänare som skulle medfölja sin herre.  En spekulation som jag skulle framföra är att vi här har att göra med en ”stjärtgosse”.  Från Ibn Fadlans beskrivning av hövdingabegravningen framgår tydligt att det ligger en stark sexuell dimension i den tjänarinna som frivilligt väljer att följa med sin herre.  Detsamma kan mycket väl gälla den unge manlige trälen, särskilt som sex mellan män och ynglingar var helt accepterat i det förkristna Norden och på intet vis kränkande för den penetrerande mannen.  Nu vet jag ju inte om dessa förhållanden är kända för ”vikingaexperterna” bakom programmet, men förmodligen hade ett sådant spekulerande aldrig fått framföras i SVT ändå, eftersom det är ”stötande för vår tid”.

Efterföljande spekulation, om varför Älgmannen hamnade i Birka, känns däremot som väldigt långsökt.  Programledaren funderar på om han är en lokal storman från Mälardalen som har bedrivit handel med Norrland ‒ vilket skulle utvisas av älghornet (som om älgar bara skulle ha funnits i Norrland vid denna tid) ‒ vilket skulle vara anledningen till att han knöts till den kosmopolitiska platsen Birka i inledningsskedet.  Av det skulle man få en bild av hur det kunde ha varit när Birka kom till, hur både stormän och trälar samlades där.  För mig blir det en spekulation som inte säger någonting, eftersom det blir så långsökt.

Så åker Älgmannen upp på tidslinjen.

Nästa ämne som avhandlas, vilket naturligtvis är ett måste när det gäller Birka, är Ansgar.  Det inleds med ett besök i Hamburg och en modell av den ytterst lilla stad som Hamburg var omkring år 900.  Det är intressant och värt att meddela, men jag undrar vem som är intresserad av att Lindström skulle ha blivit uttråkad och rädd av att leva där vid den tiden.  Ett tydligt exempel på nonsensdialoger, eller tror han att människor tänkte som han då?  För om han inte tror det så vad har det för relevans?  Ansgar gjorde två besök i Birka och det är tack vare skriften om hans liv, ”Vitae Ansgari”, som vi har en hel del av vår kännedom om den tidiga mälarstaden.

Vi får också veta att Birka var en helt unik miljö i Norden, vilket väl är en sanning med viss modifikation.  En av modifikationerna är det danska Hedeby, som man också besöker.  Denna stad var dubbelt så stor och dubbelt så folkrik som Birka.  Bägge städerna levde på handeln, som kunde expandera tack vare att seglet förlängde räckvidden.

Så berättas det hur mycket arbete det var bakom ett skepp, med allt som skulle smidas, alla träarbeten och inte minst kvinnornas arbete med att tillverka seglen genom att spinna tråd, väva och sy.  Det anges att ett 25 m2 stort segel fordrade två års heltidsarbete att tillverka.  Det är en väldigt oklar uppgift eftersom vi inte får reda på om det gäller en kvinnas arbete eller ett team av kvinnor (vilket det naturligtvis alltid var).  Intressant hade ju också varit om man som jämförelse fått veta hur lång tid det manliga arbetet tog, enligt samma måttkriterier som för kvinnornas, men en sådan får vi inte – vilket jag tolkar som ett medvetet sätt att lyfta fram kvinnorna i sammanhanget.

Därefter är det bilder av en seglande kopia av en vikingatida båt och det påstås att en båt av detta slag, i 10 metersklassen, var ”var mans båt”.  Däremot får vi ingen uppgift om vilken typ av båt det var.  Gutalagen anger tre båttyper, nämligen ”Köpskepp” (13 spant och tre tvärbjälkar, eller mer), ”Börding”, som sägs vara en skuta i den tyska översättningen, samt ”Myndrickan”.  Förmodligen är det en ”Börding” man visar upp i programmet, för Myndrickan var så obetydlig att om man fann den obevakad på stranden och ropade tre gånger utan att någon svarade så fick man behålla den.  En detalj av det här slaget hade kunnat lyfta inslaget, eftersom det också avslöjar lite om hur annorlunda man tänkte.

Grävningarna på Birka har givit en bild av vardagslivet får vi veta efter båtavsnittet och för att illustrera detsamma får vi höra om en analyserad bajskorv som innehållit stora mängder lindpollen, som förekommer mycket i honung – och därmed även i mjöd.  Det gör att vi får anta att den som klämt ut densamma druckit rikligt med mjöd.  Detta faktum leder över till fokusering på den s k ”Birkaflickan”, som redan Hjalmar Stolpe grävde fram på 1800-talet, på vilken man gjort en ansiktsrekonstruktion 2011.  Denna visar att flickan under fosterstadiet påverkats negativt av att modern druckit mycket alkohol.  Detta inslag tycker jag hittills är det bästa, för det ger en vardagsinblick som hjälper oss att komma närmare människornas verklighet.  Detsamma kanske den enda brosch som följt flickan i graven (vanligen var det tre spännen) ger.  ”Vikingaexperterna” spekulerar i att det kan tyda på en sydligare dräkt, och att hon därför kunde kommit från Hedeby, men tanken slår nog fler tittare än mig att det istället kunde vittna om fattiga förhållanden.  Särskilt som Birka inte tycks ha varit särskilt viktigt för Hedebys handel.  Men vi vet naturligtvis inte vilket.

Det påstås också att det fanns mycket barn i samhället, vilket hänförs dels till den höga barnadödligheten och att man hade en så tidig dödsålder att barndomen var en väldigt stor del av sin livstid.  Här har jag invändningar att göra!  Dels för att vi vet att befolkningsökningen nästan var noll.  Det var däremot ett resultat av den höga barnadödligheten, men att denna skulle göra att många barn fanns i staden blir mindre troligt av att de allra flesta dog under de tidigaste levnadsåren, och särskilt då det första.  Kvinnorna födde många barn, och började göra det redan tidigt, men det innebar inte automatiskt att det sprang omkring horder av dem i staden eftersom de flesta dog.  Sedan borde man mer preciserat barndomen och varför berättar man inte att barndomen var mycket kortare än idag?  Kvinnor blev giftasvuxna redan i puberteten och ynglingarna män redan omkring 14-15 års ålder.  Man borde också ha berättat att barn redan omkring 6-7-års ålder delades upp så, att flickorna skulle gå med kvinnorna för att lära kvinnornas göromål och pojkarna med männen för att lära männens.  Om så skett hade vi kommit närmare de människor som levde då.

Birkaflickan blir nästa lapp på tidslinjen.

Så får vi veta att kvinnors och mäns roller under vikingatiden är ett hett ämne för diskussioner och därpå följer ett nytt sådant här politiskt korrekt grepp, för att lyfta fram kvinnorna.  Det påstås att det via arkeologin kommer en hel del information som utmanar myten om vikingen som den självklare mannen.  Så anförs ett exempel med en krigargrav där krigaren varit en kvinna, och vi får en utläggning om att forskarsamhället inte skulle ha varit villigt att ta till sig den diskussionen.  Denna diskussion känner jag inte till, så den tänker jag inte uttala mig om, men däremot frågar jag hur rimligt det är att lyfta fram en krigarkvinna för att utmana ”myter” om manligt och kvinnligt?  Exakt hur många kvinnliga krigargravar har man funnit?  Är det tre eller fyra?  Exakt hur många manliga krigargravar har man funnit?  Kan någon ens svara på det?  Vad är proportionen mellan kvinnliga krigare mot manliga?  En på 500?  En på 1000?  Enstaka undantag ruckar inte på bilden av vikingasamhället som väldigt könsuppdelat i sysslor och roller.  Ett betydligt bättre pedagogiskt grepp är det man använde tidigare med seglen.  Och varför vågar man inte lyfta fram de traditionellt kvinnliga sysslorna?  Är man rädd för att få en politiskt korrekt mobb efter sig om man gör det?

Sedan följer det enda inslag i serien som jag tycker drar något i vikingatidens tankevärld.  Det är när Catharina Ingelman-Sundberg berättar om att kvinnor kunde skilja sig, att de fick ha älskare (även som gifta, men kvinnornas älskare fick inte vara av lägre stånd än de själva, min anmärkning), att oäkta (eller utomäktenskapliga) barn inte var någon skam och att de kunde vara läkekvinnor och även präster (gydjor, men det tycks bara ha varit i Frej-Frejakulten som det var möjligt, min anmärkning).  Hur kom det sig att det var så annorlunda?  Hur tänkte man?  Det hade kunnat göras betydligt mer av detta för att närma sig människornas verklighet.

Sedan kommer den självklara uppgiften om att kvinnornas situation och position berodde på om man var hög- eller lågättad (rik eller fattig).  Det sägs också att ”textilindustrin” gav kvinnorna en roll i att tillverka segel, dräkter, dyrbara dräktdetaljer, m m.  Återigen denna rädsla för att beröra traditionella kvinnliga sysslor som fostran av barn, matlagning, kultivering av närmiljön, omsorg om djur m m.

I slutet av 900-talet sker ett anfall på Birka.  Det börjar dramatiskt med en attack mot vaktstyrkan på Borgen.  Hallen där blir nedbränd av en brandpil som man t o m har återfunnit.  Man spekulerar i att det är kungen själv som leder anfallet, för om en fiende hade anfallit så hade kungen låtit bygga upp staden.  Orsaken sägs vara att kungen höll på att tappa kontrollen över Birkaborna.

Att det är en kung som anfallit Birka är jag helt med på, men däremot tror jag inte ett ögonblick på den orsak som presenteras.  Det finns en helt annan anledning, som ingen tycks ha noterat, som skulle kunna användas som en bättre förklaring.  Vi vet nämligen att Erik (Emundsson) Segersäll från början inte var ensam kung.  Han samregerade med sin äldre bror Olof.  Av okänd anledning dog Olof ungefär vid den tidpunkt då Birka bränns ned, vilket sedan föranledde Olofs son Björn, senare kallad Styrbjörn, att vid sin faders hög kräva del i tronen.  Vi vet hur det slutade några år senare.  Vid Fyrisvall segrade Erik och tronen var säkrad för honom.  Vad man alltså hellre än att ”kungen” skulle förlorat kontroll över birkaborna kan tänka sig är att Erik tagit strid mot sin äldre broder, för att bli ensam kung, och att borgens besättning och invånarna i Birka varit lojala mot Olof.  Därför ville inte Erik att staden återuppfördes utan flyttade den till Sigtuna, som är närmare Uppsala och därför lättare att kontrollera.  Det är naturligtvis en spekulation även det, men den förefaller mig betydligt mer plausibel än att ”kungen” skulle ha tappat kontroll över birkaborna.  En spekulation om att birkaborna kanske t o m talat ett annat språk övertygar mig inte, för det är knappast troligt att man gjort.

Jag återkommer snart med sista delen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *