VIKINGARNAS TID – ELLER VIKINGARNAS NID?

Så har vi då nått fram till sista delen av ”Vikingarnas tid” och inledningsvis i denna upplyses vi om att nordborna tyckte det var ett fullständigt accepterat sätt att dryga ut ekonomin genom att röva och plundra.  I princip stämmer det, men det gäller utanför den egna gruppen.  Man kunde dra ut i plundringståg mot andra folk och bete sig som de värsta barbarer, men inom det egna kunde man inte bära sig åt hur som helst.  Ett helt annat tänk som programmet borde grävt djupare i för att komma närmare vikingarna.  För övrigt gällde det tänket även mängder av kristna missionärer och lycksökare som skulle kristna ”hedningarna”.  Ta bara Columbus (även om den ende anständige i den expeditionen var dominikanern Bartholomeus de las Casas).

I samband med det nämnda pratar man om hur vikingarnas samhälle var uppbyggt.  Det sägs att det var ganska löst i fogarna, att hövdingarna och makthavarna hade makt över människor, inte över land och territorier.  Man utövade sin makt över grupper av människor och man måste ha en personlig relation över dem man hade makt över.  Min invändning mot det resonemanget är att det inte hindrar att man hade makt över territorier, det gällde bara att ha lojala individer som kunde upprätthålla den makten åt en kung i mer avlägsna områden.  Det skiljer sig inte från Medeltiden annat än i ett avseende, kyrkans makt ‒ vilken i och för sig var viktig, men som också kunde bli en konkurrerande maktfaktor.

Därefter kommer programmet in på att den äldre religionen, ”den forna seden”, hade annorlunda värderingar än den kristna.  Den förstnämnda var baserad på dels tron på ödet, dels att en stark person kunde påverka sitt öde sägs det. Den kristna kyrkan lade däremot tvärtom ödet i kyrkans och guds händer.  Om det förkristna samhället sägs det:  Då är man beroende av sina medmänniskor och de man kan lita på och hamnar man utanför den här gruppen så är man körd liksom.  Men det är lätt att tro att det därför är laglöst, men det är bara annorlunda och matchar inte våra värderingar och våran uppfattning om hur ett samhälle ska fungera, men det behöver inte vara ett icke fungerande samhälle, det är bara ett annorlunda fungerande samhälle.  Precis det som jag kommenterat ovan, att inom den egna gruppen kunde man inte bete sig hur som helst, det funkar inte i ett samhälle.

Så får vi veta att sveakungen gärna ville expandera vidare och hade ”pinkat revir” i Baltikum, vad nu programledaren baserar det på eftersom det var danskar och tyskar som senare tog kontroll över denna region.  Men kungarna såg möjligheten att ta hjälp av kyrkan för att stärka sin makt och därför fick denna institution en stark position i Sigtuna (men knappast förrän efter Erik Segersälls död, med början omkring år 1000, min anmärkning).  Man övergav Birka och snart därpå, eller kanske samtidigt, uppstod Sigtuna och där såg man till att kyrkan fick stort inflytande och fick på så sätt bättre kontroll över ekonomin.  Mot slutet av 1000-talet reste man också de första stenkyrkorna.

Sigtuna, som anläggs samtidigt som Birka överges, var en väldigt kontinental plats får vi veta.  Där finner man också mycket organiskt material, som saknas i Birka, t ex ben och annat med runor som har texter som t ex ”revben” och ”jag äger den här kniven” (och man visar bl a ett ben i bild men underlåter att berätta att det som är inristat är ordet ”fuþ”, d v s ”fitta”).

Åter ska vi ställas inför ond bråd död, via en massgrav från de allra första årtiondena, vid S:t Lars, med skador av stort våld på personer som tycks ha varit på flykt.  19 personer i öst-västlig riktning vittnar om att de var kristna.  Den yngsta, ett 6-7 årigt barn ”Sigtunaflickan”, ligger på tvärs och har huggits ner bakifrån.  Det vittnar om en attack och den inträffade omkring år 1000, när staden förändrades kraftigt.  Utifrån det antas att graven är en rest av maktstrider och omvälvning som kom att ändra riktning för Sigtunas framtid.  Personligen skulle jag lägga en liten fundering kring religionsskiftet som sker i och med att den kristne Olof Skötekonung tar över, men det kan ju aldrig bli annat än en fundering.

Varifrån har folket då kommit och vilka hantverk har utövats frågar man.  Tanken om slavinnor från öster vädras och det anges att man kan visa att folk invandrat och blivit kvar i generationer.  Det är svårt att veta om ”vikingaexperterna” menar att invandringen skett öster ifrån eller om de helt enkelt talar om inflyttning.  Om det senare, vilket förefaller rimligast, så är det ett helt vanligt mönster och föga anmärkningsvärt.  Men det får vi alltså inte klarhet i.

Omkring år 1000 började Sigtuna förändras.  Staden växte och fick ett annat utseende sägs det.  Utvecklingen kunde hänga ihop med överfallet, tänker man, och att man sedan planerade om staden.  Keramikmaterialet ändrades också.  I det äldsta lagret var det inhemsk keramik, men ganska snart in på 1000-talet blev det östlig keramik, från Rus.

Sigtunaflickan fästs på tidslinjen.

Därefter återvänder vi raskt till Gamla Uppsala där programledaren fäller den dummaste kommentaren av alla i hela serien, mot en bakgrund av mörka moln mot en ljus himmel:  Det här är ett perfekt väder för att diskutera religionsskiftet, hur vi tog oss ur det hedniska mörkret och kom över i den ljusa kristendomen.  Återigen en sådan där omotiverad inkastad värdering som inte tillför något och inte ens har ett uns av komik över sig, om jag får uttrycka min mening.  Många av tittarna håller med största sannolikhet inte med om den liknelsen, så den är fullständigt onödig.

Så frågar man sig om övergången mellan den forna seden och kristendomen kunde ha skett fullständigt smärtfritt.  Hedenstierna-Jonsson menar att det är osannolikt, men att det ofta är beskrivet som så.  Jag är benägen att till viss del hålla med henne.  Varför skulle det vara annorlunda här än i andra länder?  Men så länge Uppland hade många gammeltroende fick de kristna gå försiktigt fram, vilket ju inte minst visar sig av att de kristna kungarna, ända fram till dess Inge den äldre brände ner Uppsalen (omkring 1085) och mer eller mindre tvångskristnade svearna, fullföljde sin uppgift att leda niodagarsblotet.  Däremot instämmer jag i att den forna seden var betydligt mer öppen och tolerant än kristendomen, med dess krav på att sitta på ”den enda sanningen”.  Synkretismen, att på ett pragmatiskt sätt omvandla svårutrotade riter till den egna religionens, bidrog ju sedan till att människor enklare anammade den nya tron.

Det påstås också att det var nu man bestämde sig för att börja resa monument över varandra, d v s ”runstenar”.  Men man har faktiskt rest monument över personer tidigare, men i mycket mindre skala, om man ska döma efter bevarade inskrifter (som t ex den förkristna Pilgårdsstenen på Gotland, ja redan före 700 har vi exempel på sådan, som t ex ”Stentoftenstenen” i Blekinge).  Jag skulle vilja säga att det är nu som det blir mycket mer allmänt att resa minnesmonument.

Vi får veta att det inte var så vanligt att kvinnor var i huvudfokus, men Inga reste fyra runstenar och manifesterade på dessa att hon ärvt gården genom sonen som hon och Ragnfast haft.  Ingvarstenarna nämns naturligtvis också och den över Ulf i Borresta, vilken hade tagit tre gälder i England.  Det understryks att stenarna ofta restes vid farleder, med avsikten att folk skulle se och läsa.  I det sammanhanget borde man ha nämnt att läskunnigheten bör ha varit ganska hög bland folk i gemen, för annars var det ingen vits att resa stenarna.

I slutet av 1000-talet brändes Uppsalen ned av kung Inge den äldre (men ännu omkring 1130, då Uppsala stift inrättades dristade man sig inte att röra platsen, eftersom domkyrkan byggdes i Gamla Uppsala, min anmärkning).  Nordens första domkyrka byggdes i Lund efter ca 1100 (med början omkring 1080, min anmärkning, då man egentligen måste säga att vikingatiden klingat ut).  Så får vi oss till livs ett stort nummer av detta bygge, vilket dock vilar endast på en hypotes, av arkeologen Anders Ödman.  Denne anser sig nämligen ha funnit det stenbrott där stenen till bygget bröts och hans åsikt är att skåningarna inte kunde klara detta på egen hand under 60 år, alltså måste slavar ha använts.  Han hänvisar till att de som är begravda på kyrkogårdarna i utkanterna av Lund till en tredjedel var främlingar, d v s inte var födda i Lund, och att de uppvisar svåra förslitningsskador, men jag blir inte övertygad.  Många i de fattigare folklagren ‒ oavsett om slavar eller inte ‒ torde uppvisa förslitningsskador, liksom det var en självklarhet att många i städerna var inflyttade.  Vad också gäller tidsaspekten byggs den äldsta Visby stadsmur, som innehåller betydligt mer sten än Lunds domkyrka, på halva tiden.  Visserligen kunde man bryta stenen på plats, men i Lund hade man dubbelt så mycket tid på sig och bygget fordrade betydligt mindre mängd sten.  Om gotlänningarna kunde klara Visby stadsmur borde skåningarna ha kunnat klara Lunds domkyrka.  Men Lindström får det till att under ett par generationers tid dog hundratals slavar när de fraktade många tusentals ton sten till detta, den nordiska kristenhetens skrytbygge.  Fan tro’t!

Sedan kommer vi in på klostren, och jag börjar fråga mig varför man inte gjort halt redan, eftersom vi är förbi vikingatiden för ett bra tag sedan.  Cistencienciermunkar börjar bygga kloster får vi veta och Alvastra påstås vara Sveriges finaste kloster.  Det sägs att munkarna hade ett försteg i att upprätta kontrakt, för att de i stort sett var de enda som kunde skriva (vilket bara är sant när det gäller latinska bokstäver, ”vanliga” människor skrev med runor, vilket inte minst mängder av funnet runklotter vittnar om, min anmärkning).  På så sätt kunde de bygga upp stora gods, påstås det, och var hänsynslösa och kunde utrymma hela bondbyar och göra om till betesmark.  Enligt mitt tycke är det en något onyanserad beskrivning av munkordnarna, vilka bidrog med innovationer i jordbruk och läkekonst och gjorde en hel del bra också.  Ett märkligt påstående som programledaren också gör är att den viktigaste byggnaden i klostret var badrummet, där de tvättade sig och rakade tonsur.  Vi får inte veta varför men jag undrar om någon kyrkohistoriker skulle hålla med.

Så ska vi träffa en man som hittades i en mur i domkyrkan i Lund, ärkebiskopen Andreas Suneson.  Nordens mäktigaste man någonsin påstås han vara, men oklart på vilka grunder.  Kanske det var för att han var ”kompis” med Innocentius III, den mäktigaste påven någonsin?  (Det är liksom ingen hejd på hur mäktiga de är nu).  Andreas ansikte rekonstrueras digitalt under en hel del tramsprat och till sist börjar jag ana varför vi fortsätter förbi vikingatiden, en bit in i medeltiden.  Sunesen ska nämligen leda över till Lindströms egna teorier om Gråborg och en bosättning i Estland, vilket här i programmet naturligtvis presenteras som obestridbar sanning.

Idén är att byar på norra Öland har tömts på folk under inledningen av 1200-talet och ”troligtvis” överflyttats i maj 1206 för att slå sig ned på Ormsö i Estland.  Förflyttningen ska ha ombesörjts av Andreas Sunesen och Valdemar Sejr under det korståg som dessa ledde detta år, då Ösel och Dagö erövrades.  Det påstås dock att samma korståg planerades av Sunesen och kung Sverker (Hack/den yngre), men hur Lindström vet det får vi inte reda på.  Den verkligt svaga punkten i denna teori är att norra Öland skulle ha lytt under danskarna, liksom också Gråborg.  Vad jag förstår finns det ingenting som kan konfirmera att danskarna någonsin innehaft Öland, men enligt Lindström måste det ha varit under relativt lång tid, från ”framåt mitten av 1100-talet” till efter 1206.  Det enda indicium han uppvisar är förekomsten av ett S:t Knutskapell, vilket borde innebära att Gotland också var danskt, för i Visby fanns uppenbarligen ett sådant kapell också (som senare övergick i Helgeandsstiftelsens ägo).  Nej, det duger inte.  Jag har visserligen inte läst Lindströms bok, men jag tror inte på det uppmålade scenariot, inte ens med likheterna mellan måttenheterna på Öland och Ormsö adderade.  Det gör t ex inte heller arkeologiprofessor Anders Kaliff, som menar att den senaste tidens arkeologiska undersökningar tyder på att det snarare rör sig om en betydligt äldre och spontan bondekolonisation av skandinaviska folk till Estlands kustområden.  Dessutom var det på Ösel och Dagö som det danska korståget landade.  Ormsö ligger däremot alldeles invid det Estniska fastlandet.

Om nu denna senaste del av programmet bara bygger på ogrundade hypoteser så faller också spekulerandet om hur stormannen i Gårdby kyrka, den s k ”Hallonmannen”, kommit i kläm.  Hans död hade ingenting att göra med något danskt innehav av Gråborg.

Hallonmannen blir den sjätte på tidslinjen.

Så kommer vi då till slut till den sista anhalten på den minst sagt utvidgade vikingatiden och då ska vi få veta varför vi har den bild av vikingatiden som vi har och vem som hittade på den.  Det låter minsann storslaget!  Det är de isländska sagornas fel.  Vi kan inte tro på dem för att de är skrivna 200 år efter vikingatiden och man har haft uppsåtet att lägga tillrätta dessa på så sätt som historieberättarna ville att vi skulle minnas livet i Norden under vikingatiden.  Problemet med Snorre Sturlasson är att han skriver sagor som inte är sanna, vilket är orsaken till att vi har fått en bild av vikingatiden som inte stämmer med verkligheten.

Det här är verkligen ett intressant fenomen med arkeologer och andra som vill skriva sin egen historia om vikingatiden, som de vill att vi och efterkommande ska tro på.  Indirekt måste man idiotförklara författarna till de isländska sagorna och t o m samtida skribenter, som Adam av Bremen, och förutsätta att de antingen var så korkade att de okritiskt gick på de blå dunster som samtiden tydligen hade ett obetvingligt behov av att slå i dem, eller att de förvrängde vikingatiden till oigenkännlighet ‒ bara för att människor hundratals år efter skulle få en vrångbild av vikingatiden.  Men det märkliga är, att vi ska tro på Olof Verelius, som verkade över 600 år efter vikingatiden, som inte hade ett enda dokument att hänvisa till och som t o m producerade ett falskt sådant (eller åtminstone gjorde någon av hans anhängare det) för att vi skulle tro på hans idé att Uppsalatemplet låg i Gamla Uppsala.  Och det i en tid som producerade så storpatriotiska verk som Atlantican.  Men till denna tidsepoks fördel ska ändå anföras Johannes Schefferus, som på ett vetenskapligt sätt motsatte sig Verelius’ idé.

Men Jonathan Lindström är övertygad om att de medeltida historieskrivarna (men inte Verelius) var ute efter att slå blå dunster i ögonen på folk och avslutar med ännu en spekulation:  Jag tänker mig att vikingatiden börjar sommaren 1219 … Snorre Sturlasson åkte iväg på ett Sverigebesök och hälsade på ingen mindre än Birger Jarls storebror, Eskil Magnusson, som var lagman i Västergötland … och de berättade historier … och jag är ganska säker på att Snorre fick med sig hem då, i bagaget, en massa historier om äldre tider i Sverige och det var då som den viktigaste delen, populärt sett, utav vikingatiden började, därför att det la grunden till sagans vikingatid.  Så lägger han till att en del kanske stämmer, men mycket gör inte det.  Visserligen är besöket helt autentiskt, men tolkningen av utfallet av detta är helt och hållet en grundlös konstruktion.

Så avslutas serien med att man säger: vi har försökt göra vikingatiden levande.  Försökt ja, men hur bra blev resultatet?  Här på sluttampen var det definitivt mer likt vikingarnas nid än deras tid.

Exkurs 1:  Vi fick ingen översikt av tidslinjen i programmet, så den kommer här:  1) Lau-mannen (en fredligt död krigare), 2) Torpakvinnan (en brutalt dödad vuxen kvinna), 3) Älgmannen (en fredligt död krigare), 4) Birkaflickan (en fredligt avliden, men i fostret alkoholskadad flicka), 5) Sigtunaflickan (en brutalt dödad flicka), 6) Hallonmanen (en brutalt dödad krigare).  Är det ett representativt urval av människor, eller ger det oss en bild av ”vikingarnas tid”?  Fanns det inte män som inte var krigare? Fanns det inga pojkar?

Exkurs 2:  Kanske läsare av min utvärdering tycker att jag är ute och cyklar, men jag har faktiskt skrivit manus för en (nio timmars) TV-serie, om ”Sex och vardag under Forn- och medeltid”, som ett TV-produktionsbolag tände på och gjorde ett promoavsnitt av.  Men i det moralistiska och sexualfientliga Sverige får man inte prata om att människor har sett på sex annorlunda än i vår tid, så ingen ville (vågade?) satsa på serien.  Klicka på länken så kan du se avsnittet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *