Kategoriarkiv: Anständighet

PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?) DEL 2

Faktum är att jag blivit väldigt trött på att granska SVT:s s k ”dokumentärer” (eller snarare ”propagandtärer”).  Jag har ett flertal gånger gjort det (här, här, här, här, här, här, här, här och här) och det landar alltid i fullständig avsaknad av journalistik, men istället i ett excellerande i ren skär propaganda!  Det senaste ”Propagandisterna” (eller var det Korrespondenterna?) är en fullständigt makalös bekräftelse av detta.  SVT har totalt lämnat alla formella krav på objektivitet och saklighet bakom sig med en form av ”journalistik” som helt genomsyrar det postmodernistiska träsket av ”rättroende” människor, vilka inte ens behöver fakta för att veta hur världen ser ut (som uppenbarligen ”korrespondenterna”).  Och granskningsnämnden för SVT är fullständigt bortkastat att vända sig till.  De förhåller sig till den politiska och kollegiala korrektheten ungefär så som påven gör till gud.

Ja, nu har jag skrivit av mig något av den värsta frustration som jag känner inför vetenskaplighetens och saklighetens nedmontering i västvärlden (och inte minst Sverige) och kan gå vidare till själva pekoralprogrammet.  I mitt första inlägg om propagandisterna skriver jag detta:  ”Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk.  Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock.  Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”.  Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat.  Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden.  Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete.  Hur vore det om SVT skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”?  Är det någon som läser denna sida som tror att SVT skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?”  Det är exakt lika aktuellt när det gäller detta program, även om jag lägger in reflektionen tidigt.

Låt oss börja med det totalt ounderbyggda fantasipåståendet att 17.000 kvinnor från Nigeria kommit till Europa de två senaste åren (vilka enligt programmet de flesta bara kommer dit för att hamna på en gata som prostituerade).  Något som i genomsnitt skulle innebära 8.500 årligen.  Om man går till tillgänglig statistik i någon av ”Trafficking in Persons”-rapporterna, som jag nu gjort för 2016 (det differentierar föga från år till år, ett utdrag finns här), och försöker få fram en siffra på totalt antal sextraffickerade kvinnor så är den absolut maximala siffran för detta år 6341 personer för hela Europa.  Men detta är ett alldeles för högt antal för att många länder inte separerar sex-, arbets-, tiggeri- och/eller annan trafficking och en hel del inte heller separerar män och kvinnor.  För att inte tala om att offer inte sällan dubbelregistreras i ursprungs-, transito- och mottagarland och att folk registreras som offer enbart för att de förhörts (även om de själva hävdar att de inte är offer).  Dessutom är det i flera fall möjliga traffickingoffer (som alltså inte förhörts), för att inte tala om att väldigt mycket bygger på NGO:ers otillförlitliga siffror.  Sist, men inte minst, är det i åtskilliga fall inga möjliga nigerianskor rapporterade alls i flera, främst östeuropeiska länder.  För Bosnien-Herzegovina sägs t ex att alla offer var medborgare från Bosnien-Herzegovina, för Kroatien att uppskattningsvis 90 procent av offren var från Kroatien, i Grekland sägs om de totalt 57 offren, varav 34 inom sexsektorn, att 26 offer var från Rumänien, 12 från Bulgarien, 5 från Grekland, 4 från Moldava, 4 från Ukraina, 3 från Albanien och vardera ett från Bangla-Desh, Polen och Ryssland, i Kosovo var majoriteten av de identifierade offren Kosovomedborgare och andra kom från Albanien och Serbien.

Jag avser inte här att göra en utförlig genomgång, bara belysa att de nigerianska offren är ljusår från 8.500 kvinnor varje år.  T o m i Italien uppskattar NGO:er det totala antalet traffickingoffer till inte mer än 800  år 2015.  Det är alltså uppenbart att propagandisterna inte gjort någon som helst journalistisk undersökning när de gjorde detta program, de har tagit ogrundade påståenden och presenterat det som fakta och alltså helt missat i de intentioner som ska gälla både journalistiskt som regelmässigt för SVT.  Detta är ett otroligt uruselt och undermåligt jobb som inte kan betecknas som någonting annat än falsk skrämselpropaganda.

Bilden av den falska propagandan konfirmeras av programmet i övrigt, även om åtminstone det ena vittnet i programmet uppenbarligen råkat väldigt illa ut.  För det första så väljer man det prostituerade vittnet (Gift) från den sexarbetssektor som procentuellt är absolut minst, nämligen de gatuarbetande.  Internationellt är det maximalt 20 procent av sexarbetarna (bara Bangla-Desh kommer så högt) som arbetar inom denna sektor, men i västvärlden ligger siffran på 4-5 procent.  Resten är inomhusarbetande som närmast alltid valt att inträda i jobbet själva (totalt sett över världen är det endast ca sex procent som tvingas eller tubbats in i jobbet av andra, Jmf t ex Steinfatt 2002 0 %, Phongpaichit 6 %, Buza 6 %, Boonchalaksi & Guest 0 % bland massageinstitutsarbetarna i Thailand, The Prostitution Reform Act för Nya Zeeland 3,9 %, Jenkins 0 % bland eskorterna, Mai 6 % bland de invandrade sexarbetarna, McCaghy & Hou 6 % och Kofod & medarbetare 4 % i Danmark)  Jag skulle kunna ha en del invändningar mot trovärdigheten hos vittnet Gift (liksom mot den välmående skyddsboende-madamen), men oavsett det så är den springande punkten att det är ett fullständigt generalfel att låta en enda person, inom den absolut minsta prostitutionssektorn, få stå som representativ för nästan alla nigerianska kvinnor.  Varför uppmärksammar inte heller programmakarna det som det andra vittnet (Grace) säger, att en del nigerianska kvinnor ville jobba på bordell, att vissa väljer det?  Kan det vara så att den över sitt sexarbete raljerande Gift helt enkelt blev besviken på den miljö hon fick jobba i??  En liten landsväg.  Vi kan omöjligt säga vilket, men hon är definitivt inte representativ för nigerianska kvinnor ens i sexarbete.

Och vad gäller detta med ”juju-kulten” så är berättelserna om Voodoo-riterna av äldre datum och knappast okänd för de nigerianska kvinnor som arbetar inom sexindustrin i Europa, även om de inte avgivit ”voodoo-ed” själva.  Van Dijk (Journal of the International African Institute Vol. 71, No. 4 (2001), pp. 558-586) klassificerar det som en moralpanik och skriver; alla typer av bilder började cirkulera kring de faktiska innehåll och hot som denna lömska form av afrikansk religion antogs omfatta.  På ett sätt kom den att forma en ”rationell” förklaring för många av flickornas ”irrationella” beteende.  Denna lömska form av skrämsel kunde vändas till en av anledningarna till att handlare, traffickerare, utförare, madamer och hallickar kunde anklagas.  Nederländsk lag uppfattar ”magi” som en form av skrämsel som kan användas […] Bilden av voodoo […] slår oss genast som högeligen hybrid.  Den är i väldigt hög grad resultatet av kulturellt samspel, en kulturell kontaktsituation som ger upphov till meningar och uppfattningar mellan medlemmar av grupper med väldigt olika status, kulturell bakgrund, kompetens, expertis och engagemang i transnationella och transkulturella situationer.

I denna panik tolkades närmast allt man hittade, på och hos flickorna, som ”voodoo-paket” eller -tecken, som mer eller mindre lamslog flickorna.  Men flickorna själva använde sällan ordet ”voodoo” och de flesta upplevde inte ederna som skrämmande och tvingande i sig själva.  Snarare var engagemanget i den spirituella världen en genklang av deras önskan att fara utomlands och söka bättre villkor.  Denna önskan trodde de annars blockerades av vissa andar.  Det tvingande, hotfulla kom i allmänhet senare under deras färd, med utökad kontakt med hallickar och madamer.  Särskilt om de inte ville inträda i prostitution.  Det var då som ”voodoo” inträdde.  När de tog steget att anmäla möttes de av polisens horrifierade uppfattningar som blockerade kommunikation.  Frågan är inte enkel, men det är långt ifrån alla nigerianskor som går igenom detta.  Van Dijk fann att det var de från delstaten Edo i södra Nigeria som hade dessa upplevelser (vilket alltså torde innebära att tron på detta är stamrelaterat).  Lika lite som vi kan säga att Gift är representativ för alla nigerianskor, lika lite är detta med ”voodoo” eller tvingande in i sexarbete representativt för alla.  Skrämmande bilder av karibisk ”voodoo” uppfyllde inbillningen särskilt hos de sociala intressen som deklarerade sig som försvarare av oskyldig barndom och den västerländska företrädesrätten till att beskydda sådan under alla omständigheter.   Faktum är, fortsätter Van Dijk, att detta moralistiska utbrott rörande afrikansk religiös utövning ideologiskt firade mycket Eurocentriska föreställningar om de unga som försvarslösa offer för deras egna religiösa former och Europa som den idealiserade platsen där barndom blommar i säkerhet.  Härmed blev ”voodoo” både en förklaring både för det oförklarliga som ett ställe för förnekande av någon enda nigeriansk flickas eget agerande.  Vi ser här exempel på hur propagandisterna förlitar sig på eurocentriska vaneföreställningar utan att undersöka fakta.

Nämnas kan också att vi måste vara medvetna om att varken samtliga madamer eller kopplare alltid är onda och tvingande.  Både Buza (2004, Sex Work and Migration: The Danger of Oversimplification – a Case Study of Vietnamese Women in Cambodia. I Health and Human Rights, vol 7 4, pp 231-249) och Frederick (2005 Research Director. Slavery, Debt Bondage and Sex Work: A Study of Trafficked Nepalese Girls and Women in Mumbai and Kolkata, India. Lausanne) understryker att sexarbetarna vittnar om både omtänksamma och elaka madamer, liksom Levitt & Venkatesh (2007. An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution. Chicago) rapporterar om kvinnor som önskar arbeta med hjälp av hallickar.  Vad också gäller nigerianskor så kan vi faktiskt läsa om en madam i Sverige som på intet vis framstår som någon slavdrivare i den fruktansvärt undermåliga boken Skuggans lag En spanares kamp mot prostitutionen av Simon Häggström (se här, s 20).  Det är ytterligare ett vittnesmål om vilket rent propagandajobb som ”reportrarna” gör!

Hur kan SVT sända ett program som är hafsigt och synnerligen oprofessionellt sammanställt, i vilket programmakarna uttrycker en gigantisk lögn om siffror; den att i praktiken antalet sextraffickerade nigerianska kvinnor (underförstått ”sexslavar”, jmf titeln ”Sexslav i Europa”) till Europa årligen skulle överstiga det maximala, men alldeles för höga antal av alla nationaliteter som myndigheter och NGO:er i Europa rapporterar?  Det är så vansinnigt orimligt att man frågar sig hos vilken klåpare programmakarna fått sin s k ”journalistutbildning”  Men, det här är så symptomatiskt för SVT och merparten av svensk journalistkår.  Jag har aldrig sett en genomarbetad och objektivt vinklad ”dokumentär” i sexuella frågor på svensk TV.  Propagandisterna bekräftar att SVT uteslutande är en propagandaproducent för politiskt korrekt sexualsyn som ska garantera politiker, aktivister och journalister en god karriär utan att behöva anstränga sig för att ta reda på verkliga fakta.  Och aldrig fäller granskningsnämnden dessa propagandanummer!

FEMINAZTER OCH DERAS GELIKAR

Den här texten har tillkommit med anledning av Ivar Arpis utmärkta referat av den avklädning som James A Lindsay, Peter Boghossian och Helen Pluckrose gör av genusforskning och ideologisk feminism i USA.  Jag vill dock påminna om att det inte är första gången som en sådan avklädning görs, men denna är betydligt kraftfullare, i det att det handlar om ett flertal artiklar.

Som ”The Atlantic” också blottar är denna avklädning någonting som drar med sig intellektuell ohederlighet från de postmodernistiska ”akademikerna” som plötsligt står nakna.  En av dem, ”akademikern” Alison Phipps skrev på twitter:  ”Snälla ni stå bakom kolleger i genusforskning / kritiska rasstudier / överviktsstudier och andra områden attackerade av denna tidskriftsartikelbluff.  Det är en samordnad attack från högern.”  (Som motpol dessa akademikers kommentarer).  Hur absurt det är inser man när det framgår att alla tre författarna är vänsterliberala.  (Men har man inget annat att tillgå får ”högerspöket” användas.)  Det gör att vi också, som kritiska till denna fanatiska ideologi, som t ex genusforskningen styrs av, inte får generalisera rörande politiska åsikter.  Jag är övertygad om att det finns åtskilliga därute till vänster som är kritiska (inte bara Johan Westerholm), men de har möjligen svårare att komma ut med det än de som redan är ”politiskt” kritiska.  Jag skriver ”möjligen”, för det är uppenbart att stora mängder av kritiska personer som inte är vänster idag inte heller vågar yttra sig offentligt av rädsla för att skada karriären, så som Steven Sampson konstaterar.

Man måste beteckna det som uppenbart att hyckleriet i detta land (och andra) kring vetenskaplighet nått katastrofala nivåer.  Respekten för saklighet och objektivitet har drunknat i ett postmodernistiskt träsk av okunniga människor som hävdar auktoritet enbart p g a sina åsikter (och frånkänner dem med andra åsikter den auktoriteten).  Lindsay, Boghossian och Pluckrose klär av denna gigantiska korrumpering av vetenskapen tydligt ‒ inte minst för att Adolf Hitler i något omarbetad form ses som ”feministiskt tillförlitlig”.  Det gör att det faktiskt är relevant att kanske släppa termen ”radikalfeminister”, som urskillning från sansade feminister (som t ex Petra Östergren och Louise Persson), och istället kalla dem ”feminazter”.

Feminazterna, och de med dem sammanhängande politiska opportunisterna och karriäristerna, har under en lång räcka av år tillåtits korrumpera vetenskaplig forskning och objektivitet med metoder som man använde i fascistiska och kommunistiska diktaturer.  Det handlar om ignorans av motstridiga vetenskapliga fakta och ovilja att sakligt debattera i skrift eller verbalt, smutskastning och misstänkliggörande av dem som obstruerar mot den ”rätta” övertygelsen och försök att få de människor som är ”fel” att hamna som utstötta och bespottade i samhället.  Jag ska villigt medge att det finns de som agerar lika illa även bland dem som är kritiska till idologibaserad forskning, men skillnaden är att de inte sitter i positioner där de har möjligheter att styra politiken ‒ så som feminazterna tillåtits att göra.

Ett intressant drag i denna smutskastning är det som egentligen borde vara kontraproduktivt för dessa feminazter och deras allierade, nämligen att de klumpar ihop kritiker som ”köpta av någon ’lobby’.”  Om det gäller sexualdebatten är det ”sexlobbyn” (som inte ens existerar i verkligheten), rör det rasstudier är det ”rasister”, är det genusforskning eller feministiska studier är det ”vita cis-män” eller ”patriarkatet” (även dessa mer eller mindre påhittade), är det överviktsstudier är det typ ”köttindustrin” och är det klimatforskning är det ”oljeindustrin”.  De här diffusa och inte sällan icke existerande ”lobbygrupperna” kan användas för att ifrågasätta vilken forskning som helst, oavsett hur genuint underbyggd den är.  Sedan kan man ignorera denna forskning och säga att den inte är värd att ens kommentera.  Istället kan man producera statligt beställda nonsensrapporter (som t ex utvärderingen av sexköpslagen).  Och det är här som en verklig absurditet infinner sig!

Absurditeten består i att de som verkligen är köpta av ”lobbyer” är just genusforskare, växthuseffektsivrare, migrationsforskare, sexlagsförespråkare m fl ”feminazter”, eftersom de anslag som ges till forskning uteslutande går till politiskt korrekt sådan som dessa företräder.  Att man sedan kritiserar seriösa forskare för att de försöker få pengar till forskning från eller komma ut via alternativa källor när han/hon inte släpps fram till de statliga köttgrytorna är ju så makabert att man bara blir förstummad.  ”Du får inga pengar för att din forskning riskerar att producera fel resultat, men vänder du dig till andra möjligheter tänker vi smutskasta dig som en konservativ som betalas av ’lobbyn’.”

Herrgud, var har vi hamnat egentligen?

I det här sammanhanget vill jag citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose i deras Youtube-videoIngen tolererar den här typen av korruption när de upptäcker att resultaten är industrifinansierad förvrängd forskning, för att få den att peka i en bestämd riktning.  Samma granskning skulle vidhänga forskning när den främjar en politisk agenda, och vi har t o m avslöjat tillräckliga bevis för att antyda att denna korruption är genomsyrandes många ämnen, inkluderandes kvinno- och genusforskning, feministiska studier, rasstudier, sexuella studier, överviktsstudier, kulturella studier och sociologi.  Man kunde även lägga till växthuseffekt/klimat.

Men det handlar inte bara om att feminazterna och deras kumpaner bland politiker, journalistkår och aktivister vill beröva alternativ forskning ekonomiska medel och publiceringsmöjligheter, det handlar också om att straffa dem som framhärdar, genom att förstöra deras liv och inkomstmöjligheter.  Vi är ännu inte i Nazityskland eller Sovjetunionen, där man togs av daga eller kastades i koncentrationsläger, men det gäller att ta heder och ära och ekonomisk utkomst från personen som framhärdar.  Särskilt om han/hon har genuint underlag för sin kritik av ”det rätta”.

Jag kan inte frågan om växthuseffekten, så det tänker jag inte gå in på, men så mycket förstår jag, att frågan är en direkt parallell till den om genusforskning, feministiska studier och sexualforskning (en fråga som jag däremot är mycket insatt i, mer än de flesta s k ”experter”).  Det handlar om att kritiker av den ”rätta” åsikten, på samma sätt som de som kritiserar postmodernismen och ovetenskapligheten i genusforskning, måste misstänkliggöras som ”höger” eller beroende av ”industrilobbyister” av dem som förfäktar den karriärsfrämjande politiskt korrekta.  Sedan får de ingen tid att utveckla sina ståndpunkter i media, undanhålls forskningsmedel och i slutändan berövas sin utkomst.

Ett aktuellt sådant fall är professor Peter Ribb som verkade vid James Cook university i Australien i många år som marinforskare.  Till skillnad mot alarmisterna hävdade han att korallreven inte alls mår dåligt och kritiserade offentligt de alarmerande rapporter som hävdade att växthuseffekten orsakade sådana skador.  I och med detta blev han klassad som ”förnekare” (det är ett hemskt epitet och inte alls i klass med ”kritiker”, som feminazter och andra annars påstår sig välkomna).  Universitetet försökte belägga honom med munkavle, men han vägrade att anpassa sig och fortsatte sin kritik.  Men då fick han sparken!  Officiellt är det naturligtvis inte hans kritik som orsakat detta (om vi ska tro officiell historieskrivning blev väl knappast heller i Sovjet någon sparkad bara för åsikter), utan att han brutit mot ”den etiska koden” på universitetet.  Så har universitetet självt uppvisat ett lysande exempel på hur man verkligen bör bete sig etiskt, genom att söka igenom Peter Ridds e-postkorrespondens för att kunna producera anklagelser mot honom som strider mot ”den etiska koden”.  Något som fått anställda vid universitetet att använda den universitetsanknutna e-posten synnerligen försiktigt och även fått personer som Ridd kritiserat att kritisera universitetet.  Naturligtvis är det inte någon, utom de mest inbitna växthuseffektsförespråkarna och politiskt korrekta karriäristerna, som tror på den officiella förklaringen och t o m tidningar som annars varit skeptiska till Ridd kritiserar åtgärden (länkar om fallet här, här, här och här).

I något mindre skala, men inte desto mindre förödande, råkade jag ut för samma sak själv.  2008 gav jag ut boken ”Samlag eller Salighet”, som strax blev kurslitteratur i sexualhistoria på sexologikursen vid Göteborgs universitet (men togs bort två år senare då en feministisk lektor tog över).  I den refererar jag forskningskonsensus om att sex i sig inte är skadligt för någon, inte ens barn (att det verkligen råder konsensus om detta har jag samlat vetenskapliga texter om här, och det vore absurt att tro att min bok blivit kurslitteratur på ett universitet om den propagerat för pedofili), utan underströk att det är omständigheterna som är det avgörande för eventuell skada.  I den vetenskapliga världen tvistar man dock om vilka omständigheter som skapar skada (läs mer om det i texten under länken).  Något Expressen inte tog någon som helst hänsyn till då de 2010 skulle smutskasta Piratpartiet (som jag var riksdagskandidat för) genom att utmåla mig som ”pedofilkramare” och påstå att jag ”ansåg” att barn inte tar skada av sex.  Att jag varnat för att ändra lagarna i detta tog skvallerjournalisten inte någon som helst hänsyn till utan frågade mig istället:  ”Tror du att det säljer lösnummer?”

De här feminazterna, journalisterna, politikerna, aktivisterna, ideologiska korsriddarna m fl betraktar sig själva som goda människor som utför goda gärningar (vilka händelsevis råkar sammanfalla med deras eget ego och karriärsträvan), men jag vill åter citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose:  ”Ni kanske tänker att arbete gjort inom detta fält måste vara gott, eftersom det verkar som om det fortsätter människorättsarbetet.  Efter att ha tillbringat ett år med att ha granskat det, och uppmärksammat experterna inom det, måste vi säga att vi inte håller med.  Ett växande antal studier fortsätter inte människorättsrörelsens arbete, de korrumperar det.  Och det profiterar på dess goda namn för att fortsätta främja en social ormsvans så att allmänheten fortsätter att bli mer sjuk.  Utveckling är lättare utan underbyggda studier.”  Sedan föreslår de att de som dessa ”goda” påstår sig tala för kritiskt ska granska och avgöra om de talar för dem.  Något som t ex sexarbetare gjort ‒ och kommit fram till att de ”goda” inte bryr sig om något annat än sitt eget välbefinnande och gärna offrar oskyldiga för detta (se t ex här).

Så tillägger Lindsay, Boghossian och Pluckrose att de här människorna helt borträknar evolutionen och är övertygade om att ”det moraliskt och ideologiskt rätta” ska rätta till miljontals år av ”felaktig” evolution.  Men hur kan vi sätta någon som helst tilltro till sådana makabert ovetenskapliga attityder!?  Men, det är väl som sir Winston Churchill lär ha sagt:  ”Folk är inte så dumma som du tror, de är dummare”!  Något som även inkluderar dem som inte tror på detta men inte säger ifrån!  Hjältarna är inte dessa feminazter som skriker i en stor unison och politiskt korrekt kör, utan sådana som Lindsay, Boghossian och Pluckrose, som vågar utmana och säga ifrån.  Det är aldrig medjamsarna (även om maskerade under ett till namnet ifrågasättande epitet, som emellertid blivit synnerligen normriktigt; ”normkritik”) som fört utveckling framåt.  Det är däremot de som vågat ifrågasätta de allmänt vedertagna ”sanningarna”!  Något som t ex Dr Patrick Moore understryker i slutet av denna debatt mellan klimatalarmister och ”förnekare”, då han understryker att de förra inte agerar som vetenskapsmän, utan som aktivister.

ÖPPET BREV TILL ARBETSMARKNADSMINISTER ELISABETH SVANTESSON

Bästa Elisabeth Svantesson!

När du tillträdde som arbetsmarknadsminister attackerades du från flera håll för din övertygelse och ifrågasättandena kom även av sådana som påstår sig vara liberala. Personligen bekänner jag mig inte till någon som helst ideologi – ty jag anser ideologier vara av ondo då de tillåter individer att se sig som ”bättre vetande” med rätt att tvinga ”mindre vetande” rätt – men däremot försvarar jag rätten till att bekänna sig till en ideologi. Jag försvarade även din rätt till detta.

Jag har själv varit arbetslös och inte kunnat få jobb som (obehörig) lärare, efter att i 30 år arbetat klanderfritt och mycket uppskattat med barn i låg- och mellanstadiet, sedan tabloiden Expressen ovederhäftigt hängde ut mig som ”monsterkramare” 2010. Jag har överhuvudtaget inte kunnat få något jobb efter det, och säkert ligger denna uthängning av Expressen till grund för det. Jag vet därför mycket väl vilket djupt intolerant samhälle som Sverige i grunden är och förvånar mig inte över reaktionerna gentemot dig. Naturligtvis blir jag illa berörd av detta, men jag blir också illa berörd över att du bekläder ett ämbete som syftar till att i stor skala traffickera människor.

Det kan faktiskt inte råda någon som helst tvekan om att fas tre, genom er arbetslöshetsindustri, bryter mot FN:s Palermoprotokoll (2000) angående trafficking. Ett protokoll som Sverige skrivit under. I detta definieras trafficking i artikel 3a som: …”rekryterandet, transporterandet, härbärgerandet eller mottagande av personer, med hotande medel eller användandet av tvång eller andra former av påtryckning, av bortförande, av bedrägeri, av svek, av kränkandet av egen kraft eller av en position av sårbarhet, eller av givandet eller mottagandet av betalning eller förmåner för att erhålla en persons medgivande att ha kontroll över en annan person, för syftet exploatering. Exploatering ska som minimum inkludera exploateringen av andras prostitution eller andra former av exploatering, tvingat arbete eller tjänster, slaveri eller handlingar likvärdiga slaveri, träldom eller avlägsnandet av organ.

Beakta de med fet stil markerade delarna. I fas tre hotas man nämligen med utebliven ersättning, vilket alltså är både ”hotande medel” och ”påtryckning”. Att vi talar om exploatering är också ett faktum, eftersom det arbete som man tvingas till ska utföras till långt lägre ersättning än vanliga anställda i samma arbeten erhåller. Särskilt blir detta märkbart för individer som arbetat deltid före arbetslösheten, eftersom de tvingas att utföra lika mycket arbete för ersättning enligt deltiden som de som får ersättning som arbetslösa på heltidsbasis. Förutom att det är i högsta grad exploaterande är det också ett flagrant brott mot principen om lika lön för lika arbete.

I artikel 3b specificeras det ytterligare att: ”Ett traffickingoffers medgivande till personer till den avsedda exploateringen som förutsätts i underparagraf (a) i denna artikel ska vara irrelevant där något av medlen förutsatta i underparagraf (a) har använts. När jag alltså förväntas godta arbetslöshetsindustrins traffickering av mig, för att inte berövas den ynkliga summa jag erhåller varje månad, så är alltså detta godkännande inte giltigt.

Angående arbetslöshetsindustrin så borde det vara dags för regeringen att fråga sig varför enorma summor spenderas på någonting som inte leder till resultat. Under de år jag varit arbetslös har jag inte i någon instans i arbetslöshetsindustrin stött på en individ som anser sig ha blivit hjälpt av arbetslöshetsindustrin. Men syftet från regeringens sida kanske inte är att hjälpa arbetslösa, utan istället avlöna en medelklass som man hoppas ska rösta ”rätt”?

Vore det inte dags att pröva nya vägar och istället försöka hjälpa de arbetslösa? Som arbetslös skulle jag kunna hjälpa dig med några tips.

Jag har tidigare satt samman en skrivelse till din föregångare som besvarades med ett fullständigt nonsenssvar av Benjamin Dousa, så jag misstänker att du inte kommer att besvara detta öppna brev. Jag kan för allt i världen inte se något i dagens arbetslöshetspolitik som skulle gynna de arbetslösa.

Med bästa hälsningar

Första gången postad november 2013

JAG HAR DEFINITIVT INGET ATT SKÄMMAS FÖR

Jag har blivit rådd att inte skriva om min egen belägenhet. Men efter att två personer på kort tid i Facebook-trådar försökt bortförklara sina egna tillkortakommanden i debatten med hänvisning till skvallerjournalisten Karl-Johan Karlssons uthängning av mig som ”pedofilkramare” känner jag att jag måste klargöra detta än en gång. Dock inte förklara, för jag har inget att be om ursäkt för! För drygt tio år sedan omfattade även jag alla dessa påstådda ”självklarheter” kring den förfärliga sexualiteten, som människor förväntas omfatta för att få existensberättigande i vårt djupt intoleranta samhälle. Jag hade t o m en utställning för 17 år sedan, med ”franska kort”, till vilka jag skrivit politiskt korrekta dikter om ”den förfärliga prostitutionen”. Men i och med arbetet på min bok ”Samlag eller Salighet” blev jag tvungen att gå till verklig forskning (boken har varit kurslitteratur på två universitet, vilket torde vittna om en viss kvalitet, och senast föregående helg träffade jag personer som studerat den och tyckte den var väldigt bra). Och det var inte så lätt! Hela min världsbild vändes upp och ner, eftersom den vetenskapliga forskning som existerar inte bekräftar de allmänna mediebilderna av den förödande sexualiteten. Mina mycket grundliga studier resulterade bl a i ett avsnitt på ca 80 sidor (av ca 400 totalt) om barn och sex i boken – vilket användes av hatarna som ”argument”. Det var ju så många sidor så att jag absolut måste vara ”pedofilkramare” – och plötsligt blev grundlighet något suspekt!

Jag har lätt insett, att jag själv sannolikt är en betydligt mer empatisk person än dessa som bara ska hävda sin egen rättfärdighet i ”barnskyddarfrågan”. Mitt stora ”fel” när det gällde pedofilidebatten var, att inte förstå hur människan i flera miljoner år INTE kunde uppleva läggningen som ett problem, utan att detta ”upptäcktes” först under masturbationspaniken under den viktorianska sexualpuritanismen. Så jag ville undersöka djupare i detta. Det har förvrängts till att jag skulle ”förespråka” pedofili. Det är en uppenbar lögn! Jag har nämligen varnat för att ändra lagarna, eftersom jag är övertygad om att hatare av det slag som försöker smutskasta mig kommer att skada människor ännu mer i ett sådant tillstånd. Vad som också är fullständigt absurt är, att man påstår att jag framför någon sorts ”pedofilkramande” ”åsikt”. Det enda jag gör är att referera existerande forskning. Det är ett obestridligt faktum, att INGEN representativ forskning idag kan bekräfta att sex i sig skadar någon enda individ (ung eller gammal). Däremot har jag understrukit det faktum, att våld och tvång – i kombination med bl a sex – skapar skada. Vad dessa ”barnräddare” gör är alltså att indirekt påstå att jag är ansvarig för den vetenskapliga forskning som kommit fram till för dem ”felaktiga” slutsatser. Och därför är den naturligtvis enligt deras åsikt (och då talar vi verkligen om ogrundad åsikt) otillförlitlig, och de anser sig ha rätten att smutskasta mig. ”Barnräddarna” (som däremot inte har representativ vetenskaplig forskning att hänvisa till) är naturligtvis mycket mer trovärdiga bara i sin egenskap av att vara självutnämnt ”goda”, eller…

En av de hatare som nu senast var tvungen att urskulda sin egen brist på argument (i frågan om partnervåld, där hon menade att kvinnor som slår män egentligen är oskyldiga – vad det nu har med pedofili att göra) hänvisade till ”psykiatrer, psykologer och terapeuter”. Men då talar vi faktiskt enbart om KLINISK forskning, inte representativ sådan!

Klinisk forskning kan aldrig appliceras på hela folkgrupper. Det är lika absurt som att påstå att skolan skadar alla barn utifrån att de som går till skolpsykologen mår dåligt. Tack vare min bok, ”Samlag eller Salighet” har jag då och då blivit kontaktad av kvinnor som läst den och som upplevt befrielse av att läsa den. Jag har aldrig tidigare använt detta faktum som något ”argument” i debatten, eftersom det också handlar om enbart ”klinisk” miljö. Men dessa kvinnor har varit tacksamma gentemot boken därför att de har förstått att det inte är ”fel” på dem, bara för att de tyckte om den sexuella förbindelse de som barn hade med den vuxne personen. Jag tänker inte gå in närmare på detta, eftersom jag ålagt mig själv tystnadsplikt, då jag vet hur aggressivt hatare därute skulle reagera på kvinnor som vittnar om detta, men jag använder det nu enbart som exempel för att understryka hur kliniska studier aldrig kan användas som exempel på hur verkligheten för folkflertalet ser ut. Naturligtvis kunde jag – precis som en psykolog eller psykiatriker – sammanställa vittnesmålen och sedan påstå, att alla flickor tycker om att som barn ha sexuella förbindelser med vuxna män. Men jag vet bättre än de som hävdar sig ha sanningen utifrån kliniska studier. Dessa gäller nämligen ENBART den kliniska gruppen.

Andra problem som de som anklagar mig för att vara ”pedofiliförespråkare” har är, att all den forskning som jag refererar är VETENSKAPLIGT grundad. Det är ett obestridligt faktum, att t ex Ney, Fung & Wicketts (The worst combinations of child abuse and neglect. I ”Child Abuse and Neglect”, vol 18[9], 1994, pp 705-714) statistiskt säkerställda studie visar, att sexuella övergrepp av barn själva betraktas som det minst problematiska av alla övergrepp. Dessutom, i de kliniska miljöer som alltid hänvisas till har 95 procent av de drabbade barnen utsatts för flera former av övergrepp. Man kan alltså inte isolera de sexuella som orsak till att personerna mår dåligt. Det säger inte att det inte är problematiskt, men det avslöjar en hel del om dessa ”barnräddare”, som bortser från de tre värsta problemen (ignorans, försummelse och fysisk misshandel) och bara fixerar på det minst problematiska. Därmed inte sagt att intergenerationell sex ska legitimeras, som jag redan tidigare understrukit. I ett samhälle som vårt vore det förmodligen en katastrof (som jag påpekat redan i ”Samlag eller Salighet”). Dessutom är det så, att jag personligen i 30 år arbetat med barn i åldern 7-12 år, och jag uppmanar dem som vill hänga ut mig som en ”ond” människa att leta upp de hundratals barn jag arbetat med, och se vad frekvensen blir när det gäller dem som tycker jag var ”dum” och dem som uppskattade mig. Ni kommer bli väldigt besvikna, för jag har varit omtyckt och uppskattad, och jag är i skrivande stund facebookvän med flera av mina tidigare elever. Men tack vare skvallerjournalisten Karl-Johan Karlsson kan jag inte längre verka som den bra lärare jag är, eftersom jag utmålas som ”farlig”. Det här är ett utdrag ur ett brev jag fick av en tjej som gick ut femte klass: ”…du vet ändå att jag gillade både dig och historia lektionerna. Jag vill att du ska veta att jag såg fram mot varenda lektion. Och att jag faktiskt hatade historia lektionerna i 4 an. Men ämnet beror mycket på hur läraren är så jag hade tur som hade dig som lärare. Det här är inget kärleks brev bara ett brev som visar att jag verkligen är glad för att ha träffat en person som du. Jag har inte varit så glad när det gäller skolan.”

Jag håller det alltså för högst troligt, att jag har betydligt mer empati än de ”rättfärdiga” hatare som försöker stämpla mig som ”pedofilkramare” har. Jag har heller aldrig förespråkat pedofili. Däremot har jag konstaterat att läggningen i sig är fylogenetisk, (att det alltså är en evolutionär, nedärvd adaption hos en viss del av befolkningen, vilka inte kan rå för att de har den), och att det svenska samhället – som påstår sig inte förfölja sexuella minoriteter – varje dag förföljer en sexuell minoritet som inte kan skyllas för sin läggning. Däremot (måste jag tyvärr medge) har jag ingen lösning på hur vi ska lösa detta problem i vårt samhälle. Men kan vi hata pedofiler kan vi lika väl hata andra minoriteter. Det är faktiskt ingen skillnad alls. Död åt… vem då? Någon som inte är som flertalet och inte enligt medelklassnormen. Judar? Svarta? Bögar? Värmlänningar? Någon måste vi ju uppenbarligen hata för att själva få känna oss goda och duktiga. Och mest av alla måste vi hata den som ifrågasätter vårt hat.

JAG BLIR ILLA BERÖRD AV ”LIBERAL” PK-RÄTTNING

Jag blir väldigt illa berörd av att förmenta liberala skribenter nu går ut och vill avkräva den nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson ”försäkringar” om att hon ställer upp på vissa politiskt korrekta idéer, och gör hon inte det ska hon avsättas. Det sägs att hon är ”homohatare” för att hon är med i Livets ord och inte röstade för könsneutrala äktenskap. Vad de här skribenterna inte kan skilja på är deras egen ”PK-fascism” och den som de (ofta befogat) beskyller vänsteranhängare för. Vad de indirekt gör är att kräva åsiktsrättning i ledet. En sorts indirekt ”berufsverbot”. Har du fel åsikter ska du inte få jobba med vissa saker. Jag vet hur vidrigt detta är, eftersom jag på obefogade grunder drabbats av det själv. Vad dessa förment liberala skribenter och debattörer också gör indirekt är ju att öppna upp för detta som system. Om vi skulle få en konservativ reaktion och det blev politiskt korret att t ex förbjuda oralsex så skulle alltså inte en som utövat det, eller som förvarar det kunna få vissa arbeten eller poster. Ser inte dessa förmenta liberaler vad de håller på med?

En annan skrämmande sak i detta är att när jag i en tråd kritiserade denna PK-konformism fick jag extrema exempel som skulle visa att jag hade fel. ”Om hon skulle ha tillhört en antisionistisk grupp som velat bomba Israel, skulle hon ha fått vara minister då också”? Men, herregud, var finns proportionerna i detta. Kan man inte se skillnaden mellan att av religiös övertygelse tycka det är besvärande med enkönade äktenskap, och lägga ned sin röst, och att bomba Israel? Vi kan naturligtvis ha olika åsikter om var gränserna för detta går, men för mig är det en skillnad i att bomba ihjäl människor och lägga ned sin röst rörande homoäktenskep.

Det viktiga i detta är naturligtvis vilket arbete Elisabeth Svantesson kommer utföra som arbetsmarknadsminister – och där är jag inte särskilt hoppfull, eftersom den svenska arbetsmarknadspolitiken bara går ut på att föda arbetslöshetsindustrin och exploatera de arbetslösa för skrupelfria välgörenhetsorganisationer och företag som vill ha gratis arbetskraft. (En mer ineffektiv myndighet än Arbetsförmedlingen kan man knappast finna). Men hon har, precis som alla andra, rätten att visa vad hon går för innan PK-polisen, för ovanlighetens skull också bestående av ”liberaler”, skriker på PK-rättning i ledet. Börjar hon däremot blanda in sin ideologi i sitt arbete, då ska hon kritiseras för det, och då kan det vara fog att avsätta henne, men inte för att hon har ”fel” åsikt. Jag tycker att alla dessa förmenta liberaler som ropar på PK-rättning skulle skämmas – och framförallt sluta kalla sig liberaler, eftersom de tydligt visar att de är för ett åsiktsstyrningssystem!

Själv tycker jag synnerligen illa om all ensanningsideologi, som t ex kristendomen, islam, radikalfeminismen, nazism, fascism och kommunism, så visst kan det vara störande att Elisabeth Svantesson har sin övertygelse. Men vi har också – åtminstone formellt – åsiktsfrihet, och rent principiellt hyllar jag principen att det inte är din åsikt som ska kvalificera dig, utan din kompetens. Jag är kritisk till vad kristendomen gjort med världen, men jag är också kritisk till dem som påstår sig vara liberala och för åsiktsfrihet bara så länge det överensstämmer med deras egna åsikter. Jag instämmer med vad Carl-Johan Rehbinder skrev på ett facebookinlägg: ”Att något ska vara tillåtet behöver aldrig motiveras. Att något ska vara förbjudet måste dock alltid vara oerhört väl underbyggt med fakta och evidens, och bevisligen förhindra att tredje part drabbas.” Att ha en åsikt som inte överensstämmer med andras är inget bevis för att den personen ska förbjudas. Sedan är det en annan sak att det svenska samhället för många år sedan tappade kraven på fakta och evidens för sina förbudslagar och istället övergick till att låta ideologi styra dem. Men det gör inte principen felaktig.

Postad första gången september 2013.

Efterskrift, maj 2014: Elisabeth Svantesson har uppenbarligen inte åstadkommit något konstruktivt alls under sin tid som arbetsmarknadsminister. Trots ett flertal påstötningar brevledes har hon inte levererat ett enda svar. Hon är, utan tvekan, inkompetent som arbetsmarknadsminister och bör därför avgå!

BUSSFILS-MADDE-SPEKTAKLET

Idag gifter sig Madelaine Bernadotte, numera kallad ”Bussfils-Madde” efter att olagligen ha kört i en bussfil och ovederhäftigt försökt åkalla åtalsimmunitet för att slippa betala 1000:- i böter. Vittnar inte detta om att Bernadottskan är en otroligt självupptagen människa?

Det påstås att kungen ska betala för bröllopet, vilket låter otroligt med tanke på polispådrag, avspärrningar m m. Men om så skulle vara så blir det ännu mer makabert än om skattebetalarna skulle stå för notan, eftersom det är absurt att någon kan spendera så många miljoner samtidigt som människor i stora mängder går arbetslösa i detta land och många lever nära svältnivåer. Och så försöker denna bortskämda brud slippa undan att böta 1000:-. När jag tänker på det blir jag faktiskt illamående!

Bernadotterna har alltid varit krakar. De har t ex under sin tid på den svenska tronen skaffat mängder med horungar som de med få undantag inte har tagit något som helst ansvar för. Där bröt de med traditionen från äldre kungaätter, som t ex den kungliga Waseätten, som sörjde för alla sina horbarn. Mina egna söners mormors farmors mor ska enligt tradition ha varit dotter till Carl XV och dennes faders (Oscar I) halvbastardsyster Brita Katarina Wallgren (men den dottern påstås hovet ha skaffat en handskbutik i Götgatsbacken – hur sant det nu kan vara). Men vi kan aldrig ta reda på om det stämmer, eftersom det på 60-talet – när det bestämdes att även ”oäktingar” hade rätt att ärva och rätt till vetskap – ska ha utgått en order direkt från Gustav VI Adolf att bränna handlingar om Bernadotternas oäktingar i kakelugnarna på slottet.

Spektaklet får mig, som sagt, att må illa, men jag inser att många människor kommer att följa det. Och tyvärr så är detta ingenting som man kan göra något åt, eftersom fäblessen för kungliga och andra ”societetsmänniskor” är en evolutionär adaption. D v s, att det är biologiskt nedärvt för att det gynnar artens fortlevnad. Att det verkligen är en evolutionär adaption visades vid ett test på makakeraphannar vid Duke University North Carolina 2004 (som också visade att intresset för porr är en evolutionär adaption). Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre status krävde de betalning för att ens titta på. Men bara för att det är en evolutionär adaption behöver jag inte tycka om spektaklet – eller monarkin som företeelse. Republikanska föreningen, here I come.

Första gången postad juni 2013.

VAD ÄR DET FÖR FEL ATT ANSE ATT MAN HAR RÄTT?

Ibland får jag höra, när jag kritiserar vad någon säger eller anser, att jag minsann anser att jag själv har rätt, så varför får inte den jag ifrågasätter göra det. Särskilt händer det när det gäller ämnen där jag är väl påläst, och speciellt då när det handlar om sexualiteten, eftersom inte ens bildade människor brukar ha några särskilda kunskaper i ämnet. Något som faktiskt ofta gäller även dem som yrkesarbetar med sex i någon form, som sexologer, RFSU och andra – åtminstone i fråga om sexualitetens kulturhistoria (jag har bl a varit ute och föreläst på Sexologen på Karolinska). Det verkar som om människor tycker att det räcker med att se på TV:s vinklade ”dokumentärer” eller läsa ”sanningarna” i tidningarna (vilket är märkligt, eftersom många påstår att de är kritiska till tidningarna). Inte heller blir det bättre av att det är så fruktansvärt förbjudet att ha ”fel” åsikt i ämnet. D v s en ståndpunkt som inte är politiskt korrekt.

Själv brukar jag försöka låta bli att uttala mig i ämnen som jag inte vet så mycket om, som t ex ”växthuseffekten”. Som historiker har jag visserligen svårt att få ihop den med klimatet under den sena sten- och hela bronsåldern. Jag fattar helt enkelt inte hur de kunde ha så mycket bilar och utsläpp då, så att klimatet blev betydligt varmare än i vår tid. Jag har nämligen aldrig sett artefakter efter några Folkvagnar eller annat som slukade fossila bränslen i sådan mängd att temperaturen kunde stiga så under denna period. Dessutom blir jag alltid skeptisk när det finns en enad och ofelbar åsiktsfront av ”vetenskapen”, medier och politiker. Bakom den konstellationen brukar det alltid ligga stora pengar eller fördelar för de inblandade grupperna (d v s ”en hund begraven”), som t ex med myten om den gigantiska sextraffickingen, och i sådana lägen tenderar alltid ensidiga, subjektiva ”fakta” att enbart lyftas fram, och kritiska röster att tystas, för att inte penga- och förmånsflödet ska sina. Men, trots min skepticism till ”växthuseffekten”, och vetenskapligheten och objektiviteten i agendan kring densamma, så kommer jag undvika att uttala mig om den, annat än undantagsvis, eftersom jag inte känner mig tillräckligt påläst. Dessutom finns det kritiker av växthuseffekten som gör detta bättre än jag, som t ex här.

Men nu var det detta med att få anse att man har rätt. Självklart har alla rätten att anse att de har rätt. Men problemet är bara, att alldeles för många av dem som anser att de har rätt tycker att det befriar dem från att få sin åsikt prövad, att lyssna till motargument och – framförallt – att de kan bortse från fakta. I min egen umgängeskrets har jag två tydliga exempel på attityden.

Av någon anledning så är ämnet sexualitet sådant att det lätt väcker folks nyfikenhet och intresse. Om man då, som jag, forskar och skriver böcker i detsamma så hamnar man ofta i diskussion med olika individer. Och jag kan faktiskt, med handen på hjärtat, säga, att numera så är jag inte den pådrivande i att få till dessa diskussioner, men det verkar som om folk har ett obändigt behov av att få ventilera ämnet – förmodligen för att det är så tabubelagt och förbjudet i det kristna västerländska samhället, och trycket på att tycka ”rätt” är så enormt att man automatiskt blir skeptisk mot den som uttrycker ”fel” vinklingar. Under de första åren av min forskning, för min sexualhistoriska bok ”Samlag eller salighet” (2008), så var jag ivrig att diskutera, eftersom det arbetet innebar en så omtumlande resa för mig själv. Jag blev nämligen, från att ha varit nästan lika ”mainstream” som de flesta, tvungen att ompröva de flesta av mina föreställningar – just därför att jag ställdes inför en mängd ovedersägliga fakta. Jag insåg hur okunnig jag varit – och hur otroligt okunniga de allra flesta är. Jag förstår därför att det är en prövning att ställas inför någon, som jag, som har ett brett vetenskapligt underlag för att ifrågasätta de politiskt korrekta åsikterna inom detta tabubelagda ämne, därför att de på en kort stund får sig serverat de fakta som det tog mig själv flera år att smälta. Och det värsta av allt är, att de som man ”ventilerar” ämnet med inte har något annat att sätta emot än ”åsikter”, eller – i bästa fall – vad de läst i ”de trovärdiga” tidningarna. Men jag anser ändå inte att det ursäktar vad en i min krets sa, när vi diskuterade relationsvåld (och personen ifråga hade åsikten att det enbart är män som slår) och jag påpekade att det på denna sida listas 550 olika internationella, vetenskapliga undersökningar som tydligt visar, att kvinnor är lika eller mer aggressiva än män i relationer (jag ska återkomma till ämnet), och att alltså agendan kring den slagna kvinnan är ett rent bedrägeri. Då sa personen ifråga; ”när folk försöker övertyga mig på det där sättet, då bryr jag mig inte om att lyssna”.

Det andra exemplet är när jag hamnade i diskussion om sextrafficking och prostitution, under arbetet med min bok ”Den kidnappade sanningen, myten om den gigantiska sextraffickingen”. Efter att jag tydligt klargjort, att i stort sett hela den samlade internationella forskningen – med undantag för den vetenskapligt hårt kritiserade Melissa Farley – är överens om att mer än nio av tio sexarbetare inträder frivilligt i arbetet, och att all samlad nationell statistik över hela världen visar att sextrafficking och -slaveri är ett mycket litet brott, så sa personen ifråga; ”jag har rätt att ha min åsikt i detta”. D v s, att vad fakta jag än presenterade så hade det ingen betydelse.

Det här mönstret med ignorans av allt som motsäger den egna uppfattningen är regel inom abolitionistisk, allmän- och radikalfeministisk, nationalistisk, socialistisk, konservativ, nyliberal, kristen, muslimsk, m fl, s k ”forskning” – d v s starkt ideologisk uppbunden sådan. Som fenomen är det i allra högsta grad mänskligt, och genom historien har människor som anser sig sitta på ”den enda sanningen” alltid agerat så. Men då det upphöjs till officiell ”sanning” blir det farligt! Men jag unnar faktiskt de två personerna som jag refererat att få ha sina åsikter på det sätt som de har dem. Det jag däremot underkänner är att vara så blint blockerad att man i alla lägen tror sig själv om att sitta på ”den enda sanningen”. Det jag också fullständigt avvisar är, att man tror sig vara så rättfärdig att man har rätten att offentligt smutskasta och förfölja andra och/eller att med lagar, regler, straff och påtryckningar tvinga alla andra att följa den egna övertygelsen. Just det som radikalfeminismen nu gör på bred skala i vårt land sedan många år tillbaka. Så skulle faktiskt jag själv inte drömma om att agera – men däremot tar jag mig rätten att kritisera dessa ideologiskt grundade, inhumana lagar som redan stiftats och fortsätter att stiftas. Nämligen de lagar som följer principen ”jag har rätt att bortse från att andra människors liv ödeläggs för att få igenom min vilja” – som är legio bland t ex radikalfeministerna. Jag själv hyllar istället principen att ”jag avskyr dina åsikter, men skulle kunna dö för din rätt att förfäkta dem” (även om det nu faktiskt inte var Voltaire som sa så) istället för den självgoda uppfattningen att ”du är så fel, så att jag måste leda dig rätt med alla medel”, som den svenska riksdagen, radikalfeminismen, medierna, m fl, har som riktmärke.

Första gången publicerad juni 2013

ANSTÄNDIGT?

Varför startar man en blogg? Ja, jag har hållit emot i ett antal år, sedan jag började bli aktiv i debatten. Jag har egentligen föredragit forumet med debattartiklar, att jag gästbloggat här och där, eller skrivit böcker. Men sedan redaktionen på Newsmill har bannlyst mina texter, efter min senaste artikel där (som var kritisk till medierna och journalistkåren) och jag insett att svenska medier sällan släpper igenom bokrecensioner av politiskt inkorrekta böcker (och inte mina), så har jag slutgiltigt fått konfirmerat, att Sverige inte är ett anständigt land. Begrepp som yttrande- och åsiktsfrihet, tolerans för annat tänkande och andras åsikter, sansad debatt och – framför allt – respekten för objektiv vetenskaplig forskning finns inte längre i landet, hos politiker, medier eller aktivister. Som jag kommer visa i mina bloggningar så har det istället ersatts av ideologisk intolerans och avvisande av vetenskaplig, empirisk forskning, till förmån för ideologi och känslosamma åsikter, som falskt presenteras som ”vetenskap”. Dessutom talar vi om ideologi som är lika kategorisk som fanatisk religion, kommunism och nazism – även om den ännu inte givits samma maktmedel. Sverige är idag, enligt min mening, ett land på väg mot ett auktoritärt elitstyre som inte accepterar dem som avviker mot medelklassnormen. Vi är på väg in i en ny mental medeltid där hatet är legitimerat genom att man kan avfärda de som inte tycker som man själv som ”fel”. En PK-fascism som Robert Gustafsson uttrycker det.

Så vem är då mannen bakom denna blogg, och varför väljer han att kalla den för ”Anständigt?”? Ja, från början hade jag ungefär samma mainstream-föreställning som de flesta. Mina intryck skapades av medierna – så som fallet är för en stor majoritet av befolkningen – och även om jag var kritisk till dem, och journalistkåren, så hade jag inte tillräckligt mycket ”på fötterna” för att ifrågasätta deras påståenden. Vändpunkten kom då jag insåg att det svenska formaliasystemet – som bara accepterar formella meriter, men inte kunskap – inte skulle tillåta mig att leva på min kunskap, enbart därför att jag inte har en formell akademisk examen. Då bestämde jag mig för att skriva sexualitetens historia i västerlandet, eftersom någon sådan bok inte existerade på svenska. ”Sex säljer” tänkte jag i min dumhet, men jag bedrog mig stort, för i ”jämlikhetens land” får man bara uttrycka det som är politiskt korrekt – och det kunde inte jag, eftersom jag alltid hyllat strävan efter objektivitet och saklighet. När jag började min forskning för boken upptäckte jag snart, att den officiella bilden kring all sexualitet var gigantiskt förljugen. Jag insåg att det flöt omkring en enorm mängd av falska påståenden och föreställningar om fenomenet, helt utan grund i objektiv, empirisk forskning – och att kunskapen är minimal bland merparten av dem som uttalar sig. Det handlar mer eller mindre om ett ideologiskt bedrägeri, med grund i kristen, puritansk sexualsyn från medeltiden. Naivt nog trodde jag, att om man upplyser folk om detta så skulle de säga ”aha”. Men det var precis tvärtom. Människor vill inte få skrivet på näsan att de tagit fel, och slåss med näbbar och klor mot att tvingas inse att de låtit sig luras. Och bakom dem finns hela tiden ideologiska fanatiker som slåss för sin egen position, och är beredda att driva förvrängningar, lögner och ihjältigandet av ”obekväma” fakta in absurdum. De som eldar på dem som inte vill inse att de faktiskt inte har rätten att hävda sanningsmonopol.

Det är därför som min blogg fått namnet ”Anständigt?”, eftersom jag ifrågasätter det jag anser inte är anständigt – och anständigt har ingenting med kristen/radikalfeministisk moralism att göra, utan hur samhället fungerar. Det är naturligtvis en sorts självterapi, i ett intolerant samhälle som vårt, att starta en sådan här blogg – och jag vet inte om någon enda ens kommer att läsa den. Men genom att göra det kan i alla fall inte framtiden säga, att jag inte försökte. Men det kommer inte bara att handla om sexualitet i texterna. Däremot värjer jag mig starkt mot begreppet ”moral”, vilket alltid någonstans på vägen leder till moralism – något som uteslutande skadat mänskligheten och aldrig gjort något gott. Men det jag anser ÄR anständigt är bl a att:

1) Inte fara med osanning, göra ogrundade påståenden eller anklagelser, förvränga eller förtiga fakta eller verklighet,

2) inte smutskasta eller stämpla individer,

3) inte se sig som att man är innehavare av en sådan sanning att man får tvinga den på andra,

4) inte döma andras ageranden eller läggningar som ligger inom evolutionära adaptioner,

5) inte avvisa kunskap eller kompetens bara för att den inte är formellt konfirmerad,

6) pröva varje individs förmåga och argument utan förutfattat fördömande,

7) föra en sansad debatt,

8) respektera andras åsikter och stå upp för att de ska få yttras,

9) överväga och lyfta fram reella fakta som motsäger det man själv är övertygad om,

10) inte tvinga eller pressa någon, utan skäl som inte strider mot det ovan listade.

Det ska bli intressant att se vilka, och hur många, som kommer att invända mot dessa principer.

Det handlar alltså om tio principer som för mig har en stark relevans. I eventuella kommentarer på det jag skriver förväntar jag mig att kommentatorerna följer dessa principer.

Första gången postat april 2013