Kategoriarkiv: Anständighet

ÖPPET BREV TILL ARBETSMARKNADSMINISTER ELISABETH SVANTESSON

Bästa Elisabeth Svantesson!

När du tillträdde som arbetsmarknadsminister attackerades du från flera håll för din övertygelse och ifrågasättandena kom även av sådana som påstår sig vara liberala. Personligen bekänner jag mig inte till någon som helst ideologi – ty jag anser ideologier vara av ondo då de tillåter individer att se sig som ”bättre vetande” med rätt att tvinga ”mindre vetande” rätt – men däremot försvarar jag rätten till att bekänna sig till en ideologi. Jag försvarade även din rätt till detta.

Jag har själv varit arbetslös och inte kunnat få jobb som (obehörig) lärare, efter att i 30 år arbetat klanderfritt och mycket uppskattat med barn i låg- och mellanstadiet, sedan tabloiden Expressen ovederhäftigt hängde ut mig som ”monsterkramare” 2010. Jag har överhuvudtaget inte kunnat få något jobb efter det, och säkert ligger denna uthängning av Expressen till grund för det. Jag vet därför mycket väl vilket djupt intolerant samhälle som Sverige i grunden är och förvånar mig inte över reaktionerna gentemot dig. Naturligtvis blir jag illa berörd av detta, men jag blir också illa berörd över att du bekläder ett ämbete som syftar till att i stor skala traffickera människor.

Det kan faktiskt inte råda någon som helst tvekan om att fas tre, genom er arbetslöshetsindustri, bryter mot FN:s Palermoprotokoll (2000) angående trafficking. Ett protokoll som Sverige skrivit under. I detta definieras trafficking i artikel 3a som: …”rekryterandet, transporterandet, härbärgerandet eller mottagande av personer, med hotande medel eller användandet av tvång eller andra former av påtryckning, av bortförande, av bedrägeri, av svek, av kränkandet av egen kraft eller av en position av sårbarhet, eller av givandet eller mottagandet av betalning eller förmåner för att erhålla en persons medgivande att ha kontroll över en annan person, för syftet exploatering. Exploatering ska som minimum inkludera exploateringen av andras prostitution eller andra former av exploatering, tvingat arbete eller tjänster, slaveri eller handlingar likvärdiga slaveri, träldom eller avlägsnandet av organ.

Beakta de med fet stil markerade delarna. I fas tre hotas man nämligen med utebliven ersättning, vilket alltså är både ”hotande medel” och ”påtryckning”. Att vi talar om exploatering är också ett faktum, eftersom det arbete som man tvingas till ska utföras till långt lägre ersättning än vanliga anställda i samma arbeten erhåller. Särskilt blir detta märkbart för individer som arbetat deltid före arbetslösheten, eftersom de tvingas att utföra lika mycket arbete för ersättning enligt deltiden som de som får ersättning som arbetslösa på heltidsbasis. Förutom att det är i högsta grad exploaterande är det också ett flagrant brott mot principen om lika lön för lika arbete.

I artikel 3b specificeras det ytterligare att: ”Ett traffickingoffers medgivande till personer till den avsedda exploateringen som förutsätts i underparagraf (a) i denna artikel ska vara irrelevant där något av medlen förutsatta i underparagraf (a) har använts. När jag alltså förväntas godta arbetslöshetsindustrins traffickering av mig, för att inte berövas den ynkliga summa jag erhåller varje månad, så är alltså detta godkännande inte giltigt.

Angående arbetslöshetsindustrin så borde det vara dags för regeringen att fråga sig varför enorma summor spenderas på någonting som inte leder till resultat. Under de år jag varit arbetslös har jag inte i någon instans i arbetslöshetsindustrin stött på en individ som anser sig ha blivit hjälpt av arbetslöshetsindustrin. Men syftet från regeringens sida kanske inte är att hjälpa arbetslösa, utan istället avlöna en medelklass som man hoppas ska rösta ”rätt”?

Vore det inte dags att pröva nya vägar och istället försöka hjälpa de arbetslösa? Som arbetslös skulle jag kunna hjälpa dig med några tips.

Jag har tidigare satt samman en skrivelse till din föregångare som besvarades med ett fullständigt nonsenssvar av Benjamin Dousa, så jag misstänker att du inte kommer att besvara detta öppna brev. Jag kan för allt i världen inte se något i dagens arbetslöshetspolitik som skulle gynna de arbetslösa.

Med bästa hälsningar

Första gången postad november 2013

JAG HAR DEFINITIVT INGET ATT SKÄMMAS FÖR

Jag har blivit rådd att inte skriva om min egen belägenhet. Men efter att två personer på kort tid i Facebook-trådar försökt bortförklara sina egna tillkortakommanden i debatten med hänvisning till skvallerjournalisten Karl-Johan Karlssons uthängning av mig som ”pedofilkramare” känner jag att jag måste klargöra detta än en gång. Dock inte förklara, för jag har inget att be om ursäkt för! För drygt tio år sedan omfattade även jag alla dessa påstådda ”självklarheter” kring den förfärliga sexualiteten, som människor förväntas omfatta för att få existensberättigande i vårt djupt intoleranta samhälle. Jag hade t o m en utställning för 17 år sedan, med ”franska kort”, till vilka jag skrivit politiskt korrekta dikter om ”den förfärliga prostitutionen”. Men i och med arbetet på min bok ”Samlag eller Salighet” blev jag tvungen att gå till verklig forskning (boken har varit kurslitteratur på två universitet, vilket torde vittna om en viss kvalitet, och senast föregående helg träffade jag personer som studerat den och tyckte den var väldigt bra). Och det var inte så lätt! Hela min världsbild vändes upp och ner, eftersom den vetenskapliga forskning som existerar inte bekräftar de allmänna mediebilderna av den förödande sexualiteten. Mina mycket grundliga studier resulterade bl a i ett avsnitt på ca 80 sidor (av ca 400 totalt) om barn och sex i boken – vilket användes av hatarna som ”argument”. Det var ju så många sidor så att jag absolut måste vara ”pedofilkramare” – och plötsligt blev grundlighet något suspekt!

Jag har lätt insett, att jag själv sannolikt är en betydligt mer empatisk person än dessa som bara ska hävda sin egen rättfärdighet i ”barnskyddarfrågan”. Mitt stora ”fel” när det gällde pedofilidebatten var, att inte förstå hur människan i flera miljoner år INTE kunde uppleva läggningen som ett problem, utan att detta ”upptäcktes” först under masturbationspaniken under den viktorianska sexualpuritanismen. Så jag ville undersöka djupare i detta. Det har förvrängts till att jag skulle ”förespråka” pedofili. Det är en uppenbar lögn! Jag har nämligen varnat för att ändra lagarna, eftersom jag är övertygad om att hatare av det slag som försöker smutskasta mig kommer att skada människor ännu mer i ett sådant tillstånd. Vad som också är fullständigt absurt är, att man påstår att jag framför någon sorts ”pedofilkramande” ”åsikt”. Det enda jag gör är att referera existerande forskning. Det är ett obestridligt faktum, att INGEN representativ forskning idag kan bekräfta att sex i sig skadar någon enda individ (ung eller gammal). Däremot har jag understrukit det faktum, att våld och tvång – i kombination med bl a sex – skapar skada. Vad dessa ”barnräddare” gör är alltså att indirekt påstå att jag är ansvarig för den vetenskapliga forskning som kommit fram till för dem ”felaktiga” slutsatser. Och därför är den naturligtvis enligt deras åsikt (och då talar vi verkligen om ogrundad åsikt) otillförlitlig, och de anser sig ha rätten att smutskasta mig. ”Barnräddarna” (som däremot inte har representativ vetenskaplig forskning att hänvisa till) är naturligtvis mycket mer trovärdiga bara i sin egenskap av att vara självutnämnt ”goda”, eller…

En av de hatare som nu senast var tvungen att urskulda sin egen brist på argument (i frågan om partnervåld, där hon menade att kvinnor som slår män egentligen är oskyldiga – vad det nu har med pedofili att göra) hänvisade till ”psykiatrer, psykologer och terapeuter”. Men då talar vi faktiskt enbart om KLINISK forskning, inte representativ sådan!

Klinisk forskning kan aldrig appliceras på hela folkgrupper. Det är lika absurt som att påstå att skolan skadar alla barn utifrån att de som går till skolpsykologen mår dåligt. Tack vare min bok, ”Samlag eller Salighet” har jag då och då blivit kontaktad av kvinnor som läst den och som upplevt befrielse av att läsa den. Jag har aldrig tidigare använt detta faktum som något ”argument” i debatten, eftersom det också handlar om enbart ”klinisk” miljö. Men dessa kvinnor har varit tacksamma gentemot boken därför att de har förstått att det inte är ”fel” på dem, bara för att de tyckte om den sexuella förbindelse de som barn hade med den vuxne personen. Jag tänker inte gå in närmare på detta, eftersom jag ålagt mig själv tystnadsplikt, då jag vet hur aggressivt hatare därute skulle reagera på kvinnor som vittnar om detta, men jag använder det nu enbart som exempel för att understryka hur kliniska studier aldrig kan användas som exempel på hur verkligheten för folkflertalet ser ut. Naturligtvis kunde jag – precis som en psykolog eller psykiatriker – sammanställa vittnesmålen och sedan påstå, att alla flickor tycker om att som barn ha sexuella förbindelser med vuxna män. Men jag vet bättre än de som hävdar sig ha sanningen utifrån kliniska studier. Dessa gäller nämligen ENBART den kliniska gruppen.

Andra problem som de som anklagar mig för att vara ”pedofiliförespråkare” har är, att all den forskning som jag refererar är VETENSKAPLIGT grundad. Det är ett obestridligt faktum, att t ex Ney, Fung & Wicketts (The worst combinations of child abuse and neglect. I ”Child Abuse and Neglect”, vol 18[9], 1994, pp 705-714) statistiskt säkerställda studie visar, att sexuella övergrepp av barn själva betraktas som det minst problematiska av alla övergrepp. Dessutom, i de kliniska miljöer som alltid hänvisas till har 95 procent av de drabbade barnen utsatts för flera former av övergrepp. Man kan alltså inte isolera de sexuella som orsak till att personerna mår dåligt. Det säger inte att det inte är problematiskt, men det avslöjar en hel del om dessa ”barnräddare”, som bortser från de tre värsta problemen (ignorans, försummelse och fysisk misshandel) och bara fixerar på det minst problematiska. Därmed inte sagt att intergenerationell sex ska legitimeras, som jag redan tidigare understrukit. I ett samhälle som vårt vore det förmodligen en katastrof (som jag påpekat redan i ”Samlag eller Salighet”). Dessutom är det så, att jag personligen i 30 år arbetat med barn i åldern 7-12 år, och jag uppmanar dem som vill hänga ut mig som en ”ond” människa att leta upp de hundratals barn jag arbetat med, och se vad frekvensen blir när det gäller dem som tycker jag var ”dum” och dem som uppskattade mig. Ni kommer bli väldigt besvikna, för jag har varit omtyckt och uppskattad, och jag är i skrivande stund facebookvän med flera av mina tidigare elever. Men tack vare skvallerjournalisten Karl-Johan Karlsson kan jag inte längre verka som den bra lärare jag är, eftersom jag utmålas som ”farlig”. Det här är ett utdrag ur ett brev jag fick av en tjej som gick ut femte klass: ”…du vet ändå att jag gillade både dig och historia lektionerna. Jag vill att du ska veta att jag såg fram mot varenda lektion. Och att jag faktiskt hatade historia lektionerna i 4 an. Men ämnet beror mycket på hur läraren är så jag hade tur som hade dig som lärare. Det här är inget kärleks brev bara ett brev som visar att jag verkligen är glad för att ha träffat en person som du. Jag har inte varit så glad när det gäller skolan.”

Jag håller det alltså för högst troligt, att jag har betydligt mer empati än de ”rättfärdiga” hatare som försöker stämpla mig som ”pedofilkramare” har. Jag har heller aldrig förespråkat pedofili. Däremot har jag konstaterat att läggningen i sig är fylogenetisk, (att det alltså är en evolutionär, nedärvd adaption hos en viss del av befolkningen, vilka inte kan rå för att de har den), och att det svenska samhället – som påstår sig inte förfölja sexuella minoriteter – varje dag förföljer en sexuell minoritet som inte kan skyllas för sin läggning. Däremot (måste jag tyvärr medge) har jag ingen lösning på hur vi ska lösa detta problem i vårt samhälle. Men kan vi hata pedofiler kan vi lika väl hata andra minoriteter. Det är faktiskt ingen skillnad alls. Död åt… vem då? Någon som inte är som flertalet och inte enligt medelklassnormen. Judar? Svarta? Bögar? Värmlänningar? Någon måste vi ju uppenbarligen hata för att själva få känna oss goda och duktiga. Och mest av alla måste vi hata den som ifrågasätter vårt hat.

JAG BLIR ILLA BERÖRD AV ”LIBERAL” PK-RÄTTNING

Jag blir väldigt illa berörd av att förmenta liberala skribenter nu går ut och vill avkräva den nya arbetsmarknadsministern Elisabeth Svantesson ”försäkringar” om att hon ställer upp på vissa politiskt korrekta idéer, och gör hon inte det ska hon avsättas. Det sägs att hon är ”homohatare” för att hon är med i Livets ord och inte röstade för könsneutrala äktenskap. Vad de här skribenterna inte kan skilja på är deras egen ”PK-fascism” och den som de (ofta befogat) beskyller vänsteranhängare för. Vad de indirekt gör är att kräva åsiktsrättning i ledet. En sorts indirekt ”berufsverbot”. Har du fel åsikter ska du inte få jobba med vissa saker. Jag vet hur vidrigt detta är, eftersom jag på obefogade grunder drabbats av det själv. Vad dessa förment liberala skribenter och debattörer också gör indirekt är ju att öppna upp för detta som system. Om vi skulle få en konservativ reaktion och det blev politiskt korret att t ex förbjuda oralsex så skulle alltså inte en som utövat det, eller som förvarar det kunna få vissa arbeten eller poster. Ser inte dessa förmenta liberaler vad de håller på med?

En annan skrämmande sak i detta är att när jag i en tråd kritiserade denna PK-konformism fick jag extrema exempel som skulle visa att jag hade fel. ”Om hon skulle ha tillhört en antisionistisk grupp som velat bomba Israel, skulle hon ha fått vara minister då också”? Men, herregud, var finns proportionerna i detta. Kan man inte se skillnaden mellan att av religiös övertygelse tycka det är besvärande med enkönade äktenskap, och lägga ned sin röst, och att bomba Israel? Vi kan naturligtvis ha olika åsikter om var gränserna för detta går, men för mig är det en skillnad i att bomba ihjäl människor och lägga ned sin röst rörande homoäktenskep.

Det viktiga i detta är naturligtvis vilket arbete Elisabeth Svantesson kommer utföra som arbetsmarknadsminister – och där är jag inte särskilt hoppfull, eftersom den svenska arbetsmarknadspolitiken bara går ut på att föda arbetslöshetsindustrin och exploatera de arbetslösa för skrupelfria välgörenhetsorganisationer och företag som vill ha gratis arbetskraft. (En mer ineffektiv myndighet än Arbetsförmedlingen kan man knappast finna). Men hon har, precis som alla andra, rätten att visa vad hon går för innan PK-polisen, för ovanlighetens skull också bestående av ”liberaler”, skriker på PK-rättning i ledet. Börjar hon däremot blanda in sin ideologi i sitt arbete, då ska hon kritiseras för det, och då kan det vara fog att avsätta henne, men inte för att hon har ”fel” åsikt. Jag tycker att alla dessa förmenta liberaler som ropar på PK-rättning skulle skämmas – och framförallt sluta kalla sig liberaler, eftersom de tydligt visar att de är för ett åsiktsstyrningssystem!

Själv tycker jag synnerligen illa om all ensanningsideologi, som t ex kristendomen, islam, radikalfeminismen, nazism, fascism och kommunism, så visst kan det vara störande att Elisabeth Svantesson har sin övertygelse. Men vi har också – åtminstone formellt – åsiktsfrihet, och rent principiellt hyllar jag principen att det inte är din åsikt som ska kvalificera dig, utan din kompetens. Jag är kritisk till vad kristendomen gjort med världen, men jag är också kritisk till dem som påstår sig vara liberala och för åsiktsfrihet bara så länge det överensstämmer med deras egna åsikter. Jag instämmer med vad Carl-Johan Rehbinder skrev på ett facebookinlägg: ”Att något ska vara tillåtet behöver aldrig motiveras. Att något ska vara förbjudet måste dock alltid vara oerhört väl underbyggt med fakta och evidens, och bevisligen förhindra att tredje part drabbas.” Att ha en åsikt som inte överensstämmer med andras är inget bevis för att den personen ska förbjudas. Sedan är det en annan sak att det svenska samhället för många år sedan tappade kraven på fakta och evidens för sina förbudslagar och istället övergick till att låta ideologi styra dem. Men det gör inte principen felaktig.

Postad första gången september 2013.

Efterskrift, maj 2014: Elisabeth Svantesson har uppenbarligen inte åstadkommit något konstruktivt alls under sin tid som arbetsmarknadsminister. Trots ett flertal påstötningar brevledes har hon inte levererat ett enda svar. Hon är, utan tvekan, inkompetent som arbetsmarknadsminister och bör därför avgå!

BUSSFILS-MADDE-SPEKTAKLET

Idag gifter sig Madelaine Bernadotte, numera kallad ”Bussfils-Madde” efter att olagligen ha kört i en bussfil och ovederhäftigt försökt åkalla åtalsimmunitet för att slippa betala 1000:- i böter. Vittnar inte detta om att Bernadottskan är en otroligt självupptagen människa?

Det påstås att kungen ska betala för bröllopet, vilket låter otroligt med tanke på polispådrag, avspärrningar m m. Men om så skulle vara så blir det ännu mer makabert än om skattebetalarna skulle stå för notan, eftersom det är absurt att någon kan spendera så många miljoner samtidigt som människor i stora mängder går arbetslösa i detta land och många lever nära svältnivåer. Och så försöker denna bortskämda brud slippa undan att böta 1000:-. När jag tänker på det blir jag faktiskt illamående!

Bernadotterna har alltid varit krakar. De har t ex under sin tid på den svenska tronen skaffat mängder med horungar som de med få undantag inte har tagit något som helst ansvar för. Där bröt de med traditionen från äldre kungaätter, som t ex den kungliga Waseätten, som sörjde för alla sina horbarn. Mina egna söners mormors farmors mor ska enligt tradition ha varit dotter till Carl XV och dennes faders (Oscar I) halvbastardsyster Brita Katarina Wallgren (men den dottern påstås hovet ha skaffat en handskbutik i Götgatsbacken – hur sant det nu kan vara). Men vi kan aldrig ta reda på om det stämmer, eftersom det på 60-talet – när det bestämdes att även ”oäktingar” hade rätt att ärva och rätt till vetskap – ska ha utgått en order direkt från Gustav VI Adolf att bränna handlingar om Bernadotternas oäktingar i kakelugnarna på slottet.

Spektaklet får mig, som sagt, att må illa, men jag inser att många människor kommer att följa det. Och tyvärr så är detta ingenting som man kan göra något åt, eftersom fäblessen för kungliga och andra ”societetsmänniskor” är en evolutionär adaption. D v s, att det är biologiskt nedärvt för att det gynnar artens fortlevnad. Att det verkligen är en evolutionär adaption visades vid ett test på makakeraphannar vid Duke University North Carolina 2004 (som också visade att intresset för porr är en evolutionär adaption). Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre status krävde de betalning för att ens titta på. Men bara för att det är en evolutionär adaption behöver jag inte tycka om spektaklet – eller monarkin som företeelse. Republikanska föreningen, here I come.

Första gången postad juni 2013.

VAD ÄR DET FÖR FEL ATT ANSE ATT MAN HAR RÄTT?

Ibland får jag höra, när jag kritiserar vad någon säger eller anser, att jag minsann anser att jag själv har rätt, så varför får inte den jag ifrågasätter göra det. Särskilt händer det när det gäller ämnen där jag är väl påläst, och speciellt då när det handlar om sexualiteten, eftersom inte ens bildade människor brukar ha några särskilda kunskaper i ämnet. Något som faktiskt ofta gäller även dem som yrkesarbetar med sex i någon form, som sexologer, RFSU och andra – åtminstone i fråga om sexualitetens kulturhistoria (jag har bl a varit ute och föreläst på Sexologen på Karolinska). Det verkar som om människor tycker att det räcker med att se på TV:s vinklade ”dokumentärer” eller läsa ”sanningarna” i tidningarna (vilket är märkligt, eftersom många påstår att de är kritiska till tidningarna). Inte heller blir det bättre av att det är så fruktansvärt förbjudet att ha ”fel” åsikt i ämnet. D v s en ståndpunkt som inte är politiskt korrekt.

Själv brukar jag försöka låta bli att uttala mig i ämnen som jag inte vet så mycket om, som t ex ”växthuseffekten”. Som historiker har jag visserligen svårt att få ihop den med klimatet under den sena sten- och hela bronsåldern. Jag fattar helt enkelt inte hur de kunde ha så mycket bilar och utsläpp då, så att klimatet blev betydligt varmare än i vår tid. Jag har nämligen aldrig sett artefakter efter några Folkvagnar eller annat som slukade fossila bränslen i sådan mängd att temperaturen kunde stiga så under denna period. Dessutom blir jag alltid skeptisk när det finns en enad och ofelbar åsiktsfront av ”vetenskapen”, medier och politiker. Bakom den konstellationen brukar det alltid ligga stora pengar eller fördelar för de inblandade grupperna (d v s ”en hund begraven”), som t ex med myten om den gigantiska sextraffickingen, och i sådana lägen tenderar alltid ensidiga, subjektiva ”fakta” att enbart lyftas fram, och kritiska röster att tystas, för att inte penga- och förmånsflödet ska sina. Men, trots min skepticism till ”växthuseffekten”, och vetenskapligheten och objektiviteten i agendan kring densamma, så kommer jag undvika att uttala mig om den, annat än undantagsvis, eftersom jag inte känner mig tillräckligt påläst. Dessutom finns det kritiker av växthuseffekten som gör detta bättre än jag, som t ex här.

Men nu var det detta med att få anse att man har rätt. Självklart har alla rätten att anse att de har rätt. Men problemet är bara, att alldeles för många av dem som anser att de har rätt tycker att det befriar dem från att få sin åsikt prövad, att lyssna till motargument och – framförallt – att de kan bortse från fakta. I min egen umgängeskrets har jag två tydliga exempel på attityden.

Av någon anledning så är ämnet sexualitet sådant att det lätt väcker folks nyfikenhet och intresse. Om man då, som jag, forskar och skriver böcker i detsamma så hamnar man ofta i diskussion med olika individer. Och jag kan faktiskt, med handen på hjärtat, säga, att numera så är jag inte den pådrivande i att få till dessa diskussioner, men det verkar som om folk har ett obändigt behov av att få ventilera ämnet – förmodligen för att det är så tabubelagt och förbjudet i det kristna västerländska samhället, och trycket på att tycka ”rätt” är så enormt att man automatiskt blir skeptisk mot den som uttrycker ”fel” vinklingar. Under de första åren av min forskning, för min sexualhistoriska bok ”Samlag eller salighet” (2008), så var jag ivrig att diskutera, eftersom det arbetet innebar en så omtumlande resa för mig själv. Jag blev nämligen, från att ha varit nästan lika ”mainstream” som de flesta, tvungen att ompröva de flesta av mina föreställningar – just därför att jag ställdes inför en mängd ovedersägliga fakta. Jag insåg hur okunnig jag varit – och hur otroligt okunniga de allra flesta är. Jag förstår därför att det är en prövning att ställas inför någon, som jag, som har ett brett vetenskapligt underlag för att ifrågasätta de politiskt korrekta åsikterna inom detta tabubelagda ämne, därför att de på en kort stund får sig serverat de fakta som det tog mig själv flera år att smälta. Och det värsta av allt är, att de som man ”ventilerar” ämnet med inte har något annat att sätta emot än ”åsikter”, eller – i bästa fall – vad de läst i ”de trovärdiga” tidningarna. Men jag anser ändå inte att det ursäktar vad en i min krets sa, när vi diskuterade relationsvåld (och personen ifråga hade åsikten att det enbart är män som slår) och jag påpekade att det på denna sida listas 550 olika internationella, vetenskapliga undersökningar som tydligt visar, att kvinnor är lika eller mer aggressiva än män i relationer (jag ska återkomma till ämnet), och att alltså agendan kring den slagna kvinnan är ett rent bedrägeri. Då sa personen ifråga; ”när folk försöker övertyga mig på det där sättet, då bryr jag mig inte om att lyssna”.

Det andra exemplet är när jag hamnade i diskussion om sextrafficking och prostitution, under arbetet med min bok ”Den kidnappade sanningen, myten om den gigantiska sextraffickingen”. Efter att jag tydligt klargjort, att i stort sett hela den samlade internationella forskningen – med undantag för den vetenskapligt hårt kritiserade Melissa Farley – är överens om att mer än nio av tio sexarbetare inträder frivilligt i arbetet, och att all samlad nationell statistik över hela världen visar att sextrafficking och -slaveri är ett mycket litet brott, så sa personen ifråga; ”jag har rätt att ha min åsikt i detta”. D v s, att vad fakta jag än presenterade så hade det ingen betydelse.

Det här mönstret med ignorans av allt som motsäger den egna uppfattningen är regel inom abolitionistisk, allmän- och radikalfeministisk, nationalistisk, socialistisk, konservativ, nyliberal, kristen, muslimsk, m fl, s k ”forskning” – d v s starkt ideologisk uppbunden sådan. Som fenomen är det i allra högsta grad mänskligt, och genom historien har människor som anser sig sitta på ”den enda sanningen” alltid agerat så. Men då det upphöjs till officiell ”sanning” blir det farligt! Men jag unnar faktiskt de två personerna som jag refererat att få ha sina åsikter på det sätt som de har dem. Det jag däremot underkänner är att vara så blint blockerad att man i alla lägen tror sig själv om att sitta på ”den enda sanningen”. Det jag också fullständigt avvisar är, att man tror sig vara så rättfärdig att man har rätten att offentligt smutskasta och förfölja andra och/eller att med lagar, regler, straff och påtryckningar tvinga alla andra att följa den egna övertygelsen. Just det som radikalfeminismen nu gör på bred skala i vårt land sedan många år tillbaka. Så skulle faktiskt jag själv inte drömma om att agera – men däremot tar jag mig rätten att kritisera dessa ideologiskt grundade, inhumana lagar som redan stiftats och fortsätter att stiftas. Nämligen de lagar som följer principen ”jag har rätt att bortse från att andra människors liv ödeläggs för att få igenom min vilja” – som är legio bland t ex radikalfeministerna. Jag själv hyllar istället principen att ”jag avskyr dina åsikter, men skulle kunna dö för din rätt att förfäkta dem” (även om det nu faktiskt inte var Voltaire som sa så) istället för den självgoda uppfattningen att ”du är så fel, så att jag måste leda dig rätt med alla medel”, som den svenska riksdagen, radikalfeminismen, medierna, m fl, har som riktmärke.

Första gången publicerad juni 2013

ANSTÄNDIGT?

Varför startar man en blogg? Ja, jag har hållit emot i ett antal år, sedan jag började bli aktiv i debatten. Jag har egentligen föredragit forumet med debattartiklar, att jag gästbloggat här och där, eller skrivit böcker. Men sedan redaktionen på Newsmill har bannlyst mina texter, efter min senaste artikel där (som var kritisk till medierna och journalistkåren) och jag insett att svenska medier sällan släpper igenom bokrecensioner av politiskt inkorrekta böcker (och inte mina), så har jag slutgiltigt fått konfirmerat, att Sverige inte är ett anständigt land. Begrepp som yttrande- och åsiktsfrihet, tolerans för annat tänkande och andras åsikter, sansad debatt och – framför allt – respekten för objektiv vetenskaplig forskning finns inte längre i landet, hos politiker, medier eller aktivister. Som jag kommer visa i mina bloggningar så har det istället ersatts av ideologisk intolerans och avvisande av vetenskaplig, empirisk forskning, till förmån för ideologi och känslosamma åsikter, som falskt presenteras som ”vetenskap”. Dessutom talar vi om ideologi som är lika kategorisk som fanatisk religion, kommunism och nazism – även om den ännu inte givits samma maktmedel. Sverige är idag, enligt min mening, ett land på väg mot ett auktoritärt elitstyre som inte accepterar dem som avviker mot medelklassnormen. Vi är på väg in i en ny mental medeltid där hatet är legitimerat genom att man kan avfärda de som inte tycker som man själv som ”fel”. En PK-fascism som Robert Gustafsson uttrycker det.

Så vem är då mannen bakom denna blogg, och varför väljer han att kalla den för ”Anständigt?”? Ja, från början hade jag ungefär samma mainstream-föreställning som de flesta. Mina intryck skapades av medierna – så som fallet är för en stor majoritet av befolkningen – och även om jag var kritisk till dem, och journalistkåren, så hade jag inte tillräckligt mycket ”på fötterna” för att ifrågasätta deras påståenden. Vändpunkten kom då jag insåg att det svenska formaliasystemet – som bara accepterar formella meriter, men inte kunskap – inte skulle tillåta mig att leva på min kunskap, enbart därför att jag inte har en formell akademisk examen. Då bestämde jag mig för att skriva sexualitetens historia i västerlandet, eftersom någon sådan bok inte existerade på svenska. ”Sex säljer” tänkte jag i min dumhet, men jag bedrog mig stort, för i ”jämlikhetens land” får man bara uttrycka det som är politiskt korrekt – och det kunde inte jag, eftersom jag alltid hyllat strävan efter objektivitet och saklighet. När jag började min forskning för boken upptäckte jag snart, att den officiella bilden kring all sexualitet var gigantiskt förljugen. Jag insåg att det flöt omkring en enorm mängd av falska påståenden och föreställningar om fenomenet, helt utan grund i objektiv, empirisk forskning – och att kunskapen är minimal bland merparten av dem som uttalar sig. Det handlar mer eller mindre om ett ideologiskt bedrägeri, med grund i kristen, puritansk sexualsyn från medeltiden. Naivt nog trodde jag, att om man upplyser folk om detta så skulle de säga ”aha”. Men det var precis tvärtom. Människor vill inte få skrivet på näsan att de tagit fel, och slåss med näbbar och klor mot att tvingas inse att de låtit sig luras. Och bakom dem finns hela tiden ideologiska fanatiker som slåss för sin egen position, och är beredda att driva förvrängningar, lögner och ihjältigandet av ”obekväma” fakta in absurdum. De som eldar på dem som inte vill inse att de faktiskt inte har rätten att hävda sanningsmonopol.

Det är därför som min blogg fått namnet ”Anständigt?”, eftersom jag ifrågasätter det jag anser inte är anständigt – och anständigt har ingenting med kristen/radikalfeministisk moralism att göra, utan hur samhället fungerar. Det är naturligtvis en sorts självterapi, i ett intolerant samhälle som vårt, att starta en sådan här blogg – och jag vet inte om någon enda ens kommer att läsa den. Men genom att göra det kan i alla fall inte framtiden säga, att jag inte försökte. Men det kommer inte bara att handla om sexualitet i texterna. Däremot värjer jag mig starkt mot begreppet ”moral”, vilket alltid någonstans på vägen leder till moralism – något som uteslutande skadat mänskligheten och aldrig gjort något gott. Men det jag anser ÄR anständigt är bl a att:

1) Inte fara med osanning, göra ogrundade påståenden eller anklagelser, förvränga eller förtiga fakta eller verklighet,

2) inte smutskasta eller stämpla individer,

3) inte se sig som att man är innehavare av en sådan sanning att man får tvinga den på andra,

4) inte döma andras ageranden eller läggningar som ligger inom evolutionära adaptioner,

5) inte avvisa kunskap eller kompetens bara för att den inte är formellt konfirmerad,

6) pröva varje individs förmåga och argument utan förutfattat fördömande,

7) föra en sansad debatt,

8) respektera andras åsikter och stå upp för att de ska få yttras,

9) överväga och lyfta fram reella fakta som motsäger det man själv är övertygad om,

10) inte tvinga eller pressa någon, utan skäl som inte strider mot det ovan listade.

Det ska bli intressant att se vilka, och hur många, som kommer att invända mot dessa principer.

Det handlar alltså om tio principer som för mig har en stark relevans. I eventuella kommentarer på det jag skriver förväntar jag mig att kommentatorerna följer dessa principer.

Första gången postat april 2013