Kategoriarkiv: falska experter

UR/SVT LEVERERAR MISANDRISK OCH MORALISTISK PROPAGANDA

Jag har avslutat UR:s propagandanummer ”Hur porrindustrin kapat vår sexualitet” där den fanatiska radikalfeministen Gail Dines (jag har i ett tidigare blogginlägg kommenterat SVT:s ensidighet i att låta henne komma med osanna påståenden) i ett mycket misandriskt föredrag går till storms mot omoralen som män påstås missbruka.  Omoralen i detta fall är porren, som hon helt tillskriver som förbrukningsvara för män och som hon menar förstör vår ”kultur”.

Gail Dines är en traditionell moralist och kämpar för att hela världen ska anpassa sig efter hennes världsbild, så som fanatiska ideologer gjort i alla tider.  Det mest upprörande är att SVT/UR sänder denna ounderbyggda propaganda helt, utan att balansera den med andra fakta.  Det förefaller som om man på SVT totalt har glömt sin uppgift att objektivt och sakligt bevaka komplicerade och kontroversiella frågor.  Men det är ju numera regel att SVT producerar normriktig och ovetenskaplig propaganda.  Det är anledningen till att jag vägrar att ha TV och betala TV-licens.  Jag vägrar att bidra till statlig normpropaganda eftersom jag bejakar vetenskap och objektivitet.  Det som SVT bryter emot är följande:

Ensidig behandling av ett ämne eller händelse (opartiskhet): ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.”  Man balanserar aldrig denna typ av propagandaprogram med andra program och klargör inte att det är en ensidig framställning.

Saklighet: ”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.”  I UR-programmet utelämnas väsentliga uppgifter för att fördragshållaren ska kunna propagera för sin världsbild och någon rättelse följde inte efter programmet.”

Dines börjar med att förklara att det är omöjligt att vara feminist och göra porr, för en kvinna som gör porr är nämligen en porrproducent med vagina.  Man får ju då också utgå från att hon anser att sexarbetare (en term hon uttryckligen avvisar, omyndigförklarandes dem som betraktar sig som sådana, för när man pratar om sexarbetare ”fetischerar” man de prostituerade enligt henne) absolut inte heller kan vara feminister eller strida för kvinnors rättigheter.  Sedan fortsätter hon i traditionellt moralistiskt och fanatiskt ideologiskt mönster med att måla upp de värsta scenarier hon kan komma på.  Vi får höra att porr skadar kvinnor – och män också – och så kommer ett enstaka skräckexempel på en påstådd 16-åring som varit oskuld, men ändå ”porr-redo”, som skulle ha tvingats att agera i en porrfilm.  Det är svårt att veta om Dines talar sanning eller inte, för hon håller sig definitivt inte till sanningen under resten av föredraget.  Framförallt handlar det om utelämnande av fakta och uppgifter, en klassisk metod för dem som ska försöka övertyga andra om att de sitter på ”den enda sanningen” och vill tvinga världen att foga sig efter deras världsbild.  Genomgående talar hon om män och pojkar som porrkonsumenter, inte ett ord om att många kvinnor och flickor också tittar på porr.  Inte heller ett ord om att de största konsumenterna av heterosexuell porr som förnedrar kvinnor är just kvinnor (Seth Stephen-Davidowitz, Everybody lies, 25 procent av kvinnorna som söker heterosexuell porr söker på pina/förnedring av kvinna och 5 procent söker efter våldtäkt, ”min analys av data visar att sådan porr nästan alltid oproportionerligt lockar kvinnor”, s 121).  Detsamma gäller när hon pratar om våld i hemmet.  Det förutsätts enbart vara män som slår kvinnor.  Det motsatta existerar inte i hennes världsbild, trots att forskning visar att något fler kvinnor än män misshandlar i förhållanden och dessutom lesbiska kvinnor misshandlar mer i förhållanden än heterosexuella män (jmf också den lesbiska feministen Lori B Girschick’s bok Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?).

Misandrin är gigantisk i detta program och hade hon använt ord som ”jude”, ”svart”, ”muslim” eller dylikt när hon gör sina omdömen hade hon avgjort blivit fälld för hets mot folkgrupp.  Men att generalisera vita heterosexuella män är ju helt accepterat av samhället (däremot får man ju inte säga något om vita heterosexuella kvinnor som Gail Dines) så därför kan anklagelserna spridas ohämmat av henne.  Våldtäkt, sägs det, är en del av könssystemet varför feminister som föredragshållaren påstår att män som våldtar inte är avvikande, för de bryter inte mot kulturens regler.  Indirekt anklagar hon alltså alla män för att acceptera våldtäkter.  Föreställ er vad som hade hänt om hon sagt att våldtäkt var en del av den muslimska eller svarta kulturen.  Eller om hon vänt sig till judarna istället och sagt att hon frågar dem hur de missat att deras kultur missat alla våldtäktsbudskap.  Men nu gör hon ju inte det, hon öser istället ut sitt hat mot alla män.

Rakt ut erkänner hon att hon sett kvinnor som goda och män som onda.  Men vi ska tro att hon egentligen inte gör det längre, för sedan hon födde sin son kunde hon ju inte hata honom.  Därför ska vi tro att hon numera inte hatar män.  Men jag tror inte ett ögonblick på detta!  Min övertygelse är att hon gör som andra radikalfeminister som jag stött på; hon gör undantag för män i hennes närhet, men odlar sitt hat mot männen som ett kollektiv utan att hennes närstående män rubbar det.  Det bekräftas av när hon påstår att våld mot kvinnor är normaliserat.  Hon är inte ensam om dessa vansinniga påståenden, de framförs ofta av fanatiska radikalfeminister, men blir inte mer sanna för det.  Det är helt falskt av två uppenbara anledningar, nämligen att det mesta våldet i samhället riktas mot män och att kvinnor misshandlar män något mer i förhållanden.  För att bara ta ett exempel så skriver Dutton, Nicholls & Spidel 2005 att det är lika många män som kvinnor som blir offer för eller utövar våld i förhållanden.  De ger också en mängd exempel på andra forskares resultat, som t ex Bernard & Bernard 1983 (Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286), som fann att 15 procent av männen i deras undersökning hade utövat våld mot en kvinna och av dessa hade 77 procent också blivit slagna av kvinnan.  Bland kvinnorna rapporterade 21 procent att de utövat våld mot en man, av vilka 82 procent också hade blivit bemötta med våld.  Dock fanns en tendens till att mer kvinnor än män drabbades av svårare skador, men när det gällde sexuellt tvång var nivåerna förvånansvärt lika.  I en undersökning hade 42,3 procent av kvinnorna utsatts för det, mot 46,2 procent av männen (Dutton, Nicholls & spidel s 4), vilket är i paritet med en amerikansk undersökning som visade att 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och att män totalt, enligt samma studie, är utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.  Något som ju är intressant i debatten om våldtäkt.  Gail Dines bortser däremot fullständigt från kvinnors våldsutövande och anklagar istället hatiskt män för att vara de enda utövarna av sådant.  D v s att hon uppenbart ljuger om verkligheten!  Jag har väntat många, många år på att SVT ska balansera sin ensidighet i programutbudet med andra program, men eftersom man inte gjort det så bryter de gravt mot reglerna för programutbudet.

Så kommer den fanatiska radikalfeministen in på hur hon anser att samhället förvränger våra barn.  Tonåringar vill se ut som alla andra säger hon (precis som om det inte alltid varit så) och då får de dåliga förebilder.  Som t ex Miley Cyrus, som ”slampat” till sig efter att ha varit barnstjärna hos Disney.  Och Gail Dines är också en av de där människorna som vet hur ”rätt” sexualitet ska utövas och vad som är ”rätt” förbindelser mellan män och kvinnor.  För hon visar upp en bild när Robin Thickie står tryckt mot Miley Cyrus’ rumpa och förfasar sig över att en (påklädd) man i 35-årsåldern kan vilja ”gnida sin penis” mot en 18-årings (av byxor täckta) anus.  Med detta gigantiska moraliserande kommer hon in på slut-shaming, men nämner naturligtvis inte ett ord om att det är kvinnor som står för merparten av sådan.  Vad föredragshållaren gör är att ”slamp-skämma” alla män och totalt bortse från kvinnors agerande.  Hennes hat mot män får henne att i blind ideologi bortse från allt som motsäger hennes egen världsbild.

Sedan börjar hon dra de direkta osanningarna.  Vi ska tro att män i 40-årsåldern, som våldtagit barn, hade blivit beroende av porr och att alla började i efterhand med barnporr – för ingen var pedofil tidigare.  Jag har gått igenom mängder av forskning kring detta och påstår bestämt att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som visar detta.  Det bygger helt och hållet på ideologiska påståenden.  Det blir inte heller mer sant bara för att Dines innehar en professur i sociologi, vilket inte minst blir klart när man inser hur vårdslöst hon handskas med sanningen.  Tvärtom är det så, att våldet minskar när porren blir mer tillgänglig.  För att bara ta ett exempel så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld.  Inte ens att Gail Dines uttryckligen pekar ut Michel Jackson som pedofil har fått UR/SVT att dra öronen åt sig.  Ingår det verkligen i TV:s uppdrag att gynna kategoriska och ounderstödda påståenden av det slaget?

Kort därefter står Gail Dines och vrålljuger för sina åhörare.  Hon påstår att i varje porrfilm ejakulerar män i ansiktet på kvinnor, vanligtvis tre män, och att kvinnorna får så mycket sperma i ögonen att hon inte kan se.  Därför, påstår hon helt ounderbyggt, så ökar ögongonorré i braschen.  Det senare tror jag inte på ett enda dugg!  Särskilt som det första påståendet är en uppenbar lögn.  Jag gick direkt efter programmet in på gratissajten xvideos.com och gjorde en beräkning på hur ejakulationen skedde på de femtio första filmerna.  Överlägset flest innehöll ingen ejakulering (elva), näst flest filmer utgjordes av en ensam kvinna (tio), ejakulering i ansiktet var sex stycken (varav endast en med tre män och i ögonen), sex ejakulationer var i en kvinnas mun, sex var vaginala, tre var över mage/pubishår, i tre fall var det lesbisk sex, två ejakulationer skedde över brösten, i två filmer var det ingen sex och i en ejakulerade mannen över skinkorna på en kvinna.  Totalt var det tolv i ansikte/mun och 15 på/i andra kroppsdelar.  Om man också går till den undersökning hon hänvisar till senare, ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos”, så anger denna artikel att ”manliga karaktärers ejakulationer sker nästan alltid utanför de kvinnliga karaktärernas vagina, mest frekvent i hennes mun (vilket inte säger att de sväljer sperman, min anmärkning) (58,6 %).  Mindre vanliga lokaliseringar inkluderar de kvinnliga karaktärernas anus (11,8 %), bröst (6,9 %) och ansikte (3,9 %).  Flera ejakulationer porträtterades i 12,2 % av scenerna, nära korresponderande med de 11,5 % av scenerna som kodades som ’grupp sex’ scener”  Det är alltså uppenbart att Gail Dines medvetet står och ljuger för att förfära sina åhörare.  Ska verkligen SVT/UR sända lögnaktig moralpropaganda av det slaget?

Så kommer föredragshållaren in på affärsmodellen bakom porren och jämför den med McDonalds.  D v s att industrin producerar samma typ av vara över hela världen.  Jag kan inte av detta förstå om hon vill förbjuda McDonalds, men det torde stå utom tvekan att det är en vinnande affärsmodell, för hon meddelar också att porrsajter får fler besökare per månad än Netflix, Amazon och Twitter tillsammans.  Och så ska vi fundera på hur många besökare det handlar om.  Men jag vill istället att vi funderar på varför det är så.  Att efterfrågan är så stor beror nämligen på att intresset för porr är en evolutionär adaption.  D v s att det är genetiskt nedärvt.  Därför är Gail Dines strävan att förbjuda det bara en strävan att försöka korrigera evolutionen.  Det betyder att hon betraktar sig som bättre vetande än evolutionen – eller gud – då hon ska kriminalisera ett nedärvt beteende.  Sociologen Howard S Becker säger om denna typ av kriminaliseringar, att det ”bara är ett sätt att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.”  Hon vill alltså tillverka ytterligare brottslingar som ska dra resurser från samhället i bekämpandet av brott som är universellt erkända – som mord, våld, stöld och bedrägeri – enbart för att få bekräftat för sig själv att hon är ”rättfärdig”.  Hon är ute i samma ärende som kyrkan var under medeltiden när de stämplade all sex utom det avlingsalstrande vaginala samlaget som ”sodomi”.  Jag kommer osökt att tänka på ett citat av Göran Sonnevi: ”Vad sker när vi överväldigas av det onda?  Det sker nästan alltid i rättfärdighetens gestalt …”  Gail Dines framstår för mig som ett flagrant exempel på en sådan”rättfärdig”.

Så frågar sig denna fanatiska ideolog varför tonårspojkar är en måltavla för porr.  Inte ett ord om att åtskilliga flickor också konsumerar porr, för det är ett krig mot män och pojkar hon för.  Hon svarar själv att det beror på sexuell nyfikenhet och så vet hon naturligtvis vad som är avskyvärd sex.  Spanking och analsex (det visar, enligt föredragshållaren, vilken ”slampa” kvinnan är) är t ex avskyvärda handlingar som innebär våld mot en kvinna.  Det faktum att mängder av kvinnor njuter av dessa akter förmildrar ingenting för Gail Dines, för hon är helt besjälad av egocentrisk empati.  Så som hon uppfattar verkligheten och sexualiteten måste alla kvinnor göra, för hon kan helt enkelt inte tänka sig in i att någon kan känna annorlunda än vad hon gör – eller utövar annan sex än ”hälsosam” sådan.  Men pojkars (och flickors) nyfikenhet är en strävan att stilla densamma och eftersom vi i vårt samhälle berövat de unga möjligheten att naturligt få lära och träna sexualiteten så blir porr ett surrogat för det.  I sexuellt uppmuntrande kulturer var det en självklarhet att unga fick leka sexuella lekar och lära av andra, men i vårt puritanska samhälle så skickas de med sexuell nyfikenhet till psykologer för att ”rättas till”.  Självklart vänder sig de unga till porren, när de inte får någon annan undervisning än anatomiska affischer och ett mantra om hur ”rätt” sexualitet utövas.  Det är inte porren som rövar de ungas sexualitet, det är moralistiska ideologier som kristendom och radikalfeminism som kastrerar samhället.  När hon beskyller porren för att ge unga killar problem med erektionen skjuter hon helt över målet.  Det är hon och hennes gelikar som kastrerar de unga männen med en moralistisk agenda som går till storms mot sex – och särskilt då ”fel” sex.

Gail Dines påstår att hon och andra anklagas för att hitta på statistik.  Men det är just precis vad hon och hennes gelikar gör.  För att bara ta ett exempel – nämligen den mest anförda av prostitutionsmotståndarna – Melissa Farley, så förvränger hon statistiken något oerhört genom att endast välja ut sådant som ska passa hennes syften.  Ett annat är den svenska s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, som på intet sätt lever upp till objektiva eller vetenskapliga krav.  Jag har inte läst någon av Dines skrifter, men jag vet mönstret och kan garantera att hon ägnar sig åt mörkning av motstridiga fakta för att kunna skrämma upp människor att foga in sig i ledet till att anpassa sig efter hennes världsbild.  Hur hon arbetar syns av när hon åberopar ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos” för att påstå att 90 procent av porrfilmerna innehåller våld mot kvinnor.  Läser man emellertid samma undersökning så skriver man där: ”Om genren ska möta upp till vilken som helst akt ägnad för en karaktär som en akt av njutning och om definitionerna av aggression kräver målet att motivera att undvika skada, så kan vi, a priori, försäkra att inga av dessa akter skulle kodas som våldsamma eller aggressiva […] Det resulterar i att tolkningen av aggressiva akter som osynliga när de förekommer inom kontextet sex.”  De säger också, att ”[f]ormer av våld klassade som extrema, så som våldtäkt, användande av vapen, avbildning av mord, är ovanliga.”  D v s att det är synnerligen vanskligt att fastställa vad som är en våldsam eller aggressiv akt och att vanlig spelfilm innehåller mycket mer extremt våld än porrfilm.  Men författarna utgår sedan från att alla akter som kan tolkas som aggressiva, som t ex spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m är våldsamma akter och då kommer de till resultatet att 88,2 procent av filmerna innehåller fysiskt våld, 48,7 procent verbalt sådant och 9,9 procent ”positivt” beteende.  Något som ytterligare visar på Gail Dines lögner, för hon påstår att kyssar är förbjudna i porrfilmer.  Hon har ingen som helst känsla för att hålla sig till sanning och sans.

Vad som är synnerligen problematiskt med att hävda att 90 procent av alla porrfilmer innehåller våld är, att man då felaktigt utgår från att det är en universell överensstämmelse i att spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m i sexuella sammanhang är våld.  Redan tidskriften Ottar uppmärksammade i sitt första nummer att det är skillnad på mäns och kvinnors sexuella fantasier.  Män fantiserar i allmänhet om att dominera, kvinnor om att domineras (vilket inte minst syns av att kvinnor, som nämnts ovan, är de största konsumenterna av porr som förnedrar kvinnor, dessutom är kvinnor mer incestkonsumenter än män).  Intressant är också att det finns forskning som tyder på att människor som utövar bdsm har bättre mental hälsa än andra.  Porrfilms syfte är i första hand att tillfredsställa människors fantasier om detta och deltagarna i filmerna, både män och kvinnor, gör det så gott som uteslutande medvetet och frivilligt, vilket inte minst syns av att kvinnliga porrstjärnor inte mår ett dugg sämre än kvinnor i gemen.  Gail Dines levererar en falsk och lögnaktig föreläsning som licenspengar läggs på för att sända i TV, i strid mot deras uppdrag.

Så menar den misandriska Gail Dines att män som ser på porr är en form av sociopater.  Är det någon som verkligen uppträder som en sociopat är det emellertid den fanatiska radikalfeministen Dines.  Hon bortsorterar allt som motsäger hennes påståenden, levererar inga underlag för dem och pekar ut män som sociopater och predatorer utan att visa någon insikt eller empati.  De fullständigt hisnande påhitten flödar.  Utlösningen hos 12-åriga pojkar gör att porrbilderna fastnar i huvudet på dem (och får dem i längden att agera aggressivt).  Detta trots att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som kan stärka ett samband mellan porr och ökat våldsbeteende (jmf ovan, fri porr minskar våldet).  Så ska vi bli förfärade över att 11-åringar kan titta på sådant som föreläsaren inte klarar av att titta på.  Att hon inte studerat porr förefaller uppenbart, eftersom hon kan leverera så många lögner kring det, men än värre är det att det vittnar om hennes egocentriska empati och självfixering.  Hon utgår från att en ”normal” människa är lika blockerad som hon själv är.  Lika ounderbyggt är det att porr skulle traumatisera pojkar.  Det är ett påhitt som inte har något vetenskapligt stöd och i samband med det visar hon sin totala misandri i att hon förutsätter att de som tittar på porr har det i sitt system, att frontalloben är avstängd och att den analytiska förmågan är detsamma som en vägg.  Hennes fantasi är stor!

Om det är någon som är blockerad som en vägg är det den fanatiska ideologen och radikalfeministen Gail Dines.  Hon beskriver män som några som endast tänker med kuken.

Så följer ännu fler osanna påståenden.  Hon hävdar att över 40 års forskning skulle visa att det är som hon påstår, men presenterar ingen.  Helt ounderbyggt påstår hon att de som tittar på porr oftare utövar sexuellt våld (det är i själva verket tvärtom), blir mer deprimerade, får begränsad kapacitet för intimitet, sämre empatisk förmåga för våldtäktsoffer, blir oftare beroende av porr och att de oftare får erektionsproblem.  Ingenting av detta är vetenskapligt belagt.  Vi ska tro det bara för att denna misandriska fanatiker får påstå det på TV.  Så påstår hon att 27 procent av pojkar mellan 15 och 25 har erektionsproblem mot 2,3 tidigare – och hänför det naturligtvis till porren.  Betydligt mer troligt, förutsatt att siffrorna inte bara är ytterligare ett av de påhitt och falska påståenden hon drar, är emellertid det radikalfeministiska samhället som strävar efter att utplåna maskulinitet och manlighet.

Naturligtvis ska också barn läras ”hälsosam sex” och sexologer har ingen aning om vad de talar om, så klart.  Det gör ju bara misandrikern Gail Dines, som aldrig besvärat sig med att studera forskning som motsäger hennes övertygelse.  Och självklart ska man undvika alla terapeuter som inte tränats att se på porr på samma sätt som föredragshållaren.  Helst av hennes eget grundade ”institut”, som vi uppmanas att besöka hemsidan för ett flertal gånger.  Sex kan vara lukrativt, särskilt för anti-fel-sex-industrin!

Så handlar porr naturligtvis om hat, men det enda hat jag kan skönja är föredragshållarens misandri.  Det här handlar uteslutande om traditionell skrämselpropaganda för att skrämma in folk att gynna Gail Dines, hennes organisation och hennes sjuka världsbild och jag mår uppriktigt sagt illa av att UR/SVT låter licenspengar gå till att sända detta utan att balansera det!

DEN GIGANTISKA SEXTRAFFICKINGEN ÄR INGET ANNAT ÄN BEDRÄGERI

Detta var en text som jag skrev till engelskspråkiga tidningar, men ingen nappade. Följaktligen blir nästa inlägg den engelska versionen.

 

Hur ofta ser vi inte rubriker som skriker ut siffror om gigantisk sextrafficking och sexslaveri i världen? Och de grundar sig alla på ”officiella rapporter”. Så sent som 2012, i den amerikanska regeringsrapporten ”Trafficking In Persons” (TIP), citeras en ”uppskattning” gjord av ILO, som säger att 6,6 miljoner kvinnor och flickor sextraffickerades i världen 2005, och att ILO i rapporten 2012 har ”identifierat en högre procent av sextraffickingoffer än i 2005 års rapport”. Det låter hemskt, eller hur? Det stora problemet är emellertid att inga av dessa siffror rörande sextrafficking i någon som helst FN-, Interpol-, Europol-, EU-, IOM- eller vilken som helst ”rapport” har det minsta att göra med vetenskap, pålitliga undersökningar eller olika länders autentiska statistik kring sextrafficking. Alla dessa rapporter är, utan något undantag, inget annat än ”bluffskattningar” (”guesstimates”); eller som Jay Albanese, kriminolog vid Virginia Commonwealth University, säger: ”Det finns tonvis med uppskattningar kring mänsklig trafficking. De är alla skräp”. De har ingenting som helst att göra med verklighet, utan är bara resultat av falsk propaganda, producerad för att tjäna den abolitionistiska agendans syften.

Ett väldigt litet brott

I verkligheten så är det ett absolut maximum av ca 3000 kända fall av sextrafficking i hela världen varje år, och sedan 10-15 års tid (när myndigheterna började räkna) så blir de varken fler eller färre. Det betyder, att om ILO:s siffror skulle vara riktiga så skulle de 6,6 miljoner kvinnliga sextraffickingoffren 2005 ha inträtt i prostitution under en period av 2200 år, utan att någon av dem lämnat yrket under hela deras ändlösa levnadstid (d v s, med en global population lika stor som vår under hela denna tid). Och jag tvivlar verkligen på att så gamla sexarbetare, som nästan 2200, eller ens 1100 år gamla, är attraktiva för någon – oavsett om du tror på att människor kan leva så länge eller inte, vilket uppenbarligen ILO tror – inte ens den mest fanatiske gerontofil.

Men mörkertalen då, säger du, förklarar inte de skillnaderna? Nej, eftersom sextrafficking, vid sidan om terrorism, är det mest prioriterade brottet i världen. Enbart i USA spenderar regeringen ensam tiotals miljoner dollar varje år, så ett funnet offer kostar kring 110.000 dollar varje år – att jämföra med ett vanligt, icke sexuellt offer, som kostar kring 150 dollar. I ett litet land som Sverige spenderar regeringen kring 2,8 miljoner dollar varje år, vilket betyder att varje funnet offer, tvingat eller frivilligt, kostar kring 570.000 dollar. Det finns ingen möjlighet alls att det kan finnas några höga mörkertal i sextrafficking. Förmodligen hittas alla, eller åtminstone den absolut största majoriteten, särskilt som det i legala miljöer är vanligt att kunder reagerar och kallar på hjälp för tvingade kvinnor, då de flesta köparna föredrar fria sexarbetare. T o m svenska BRÅ säger att det förmodligen inte existerar några mörkertal (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

Ett faktum är också, att nästan alla vetenskapliga undersökningar – med undantag för de som endast fokuserar på kliniska eller gatupopulationer, som Melissa Farley gör för att låtsas att alla sexarbetare är tvingade – visar att ca 94 procent av alla sexarbetare gör ett frivilligt val att inträda i prostitution. Professor Thomas M Steinfatt vid Miami University, och hans thailändska medarbetare, fann under 12 år av intervjuer av mer än 4000 barprostituerade i Thailand ingen som sade sig ha blivit tvingad in i prostitution, även om ca 30 procent inte tyckte om sitt arbete. Det lämnar väldigt lite plats för traffickerade kvinnor. Australiensiska och Nyzeeländska undersökningar har också funnit, att inomhussexarbetaren (minst 80 procent av alla sexarbetare i hela världen) har högre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen! Och dessutom inte sämre mental hälsa än genomsnittskvinnan.

Sextrafficking är inte en stor kriminell aktivitet

En annan myt är att sextrafficking är den tredje största kriminella aktiviteten i världen. Bl a har Interpol och Europol påstått detta, och att kriminella ”trafficking-nätverk” årligen tjänar mellan 3 och 10 miljarder dollar. Professor Ann Jordan, vid American University Washington College of Law, försökte hitta den autentiska källan för påståendet och siffran. Men det existerade ingen sådan källa. Påståendet, och siffran, är inget annat än manipulation. Inget existerar som kan konfirmera dem. I verkligheten är sextrafficking en väldigt, väldigt liten aktivitet, för det mesta involverandes – när det verkligen förekommer – ca 1-3 löst bundna personer, och ”sextraffickeraren” arbetar för det mesta som vilken affärsman som helst gör. De vill tjäna på sitt investerade arbete och sina pengar.

I verkligheten är sextrafficking ett ”nollbrott” (färre än ett fall på 100.000 invånare). I hela världen, räknat på kända traffickingfall i nationell statistik, så är det maximalt ett genomsnitt om 0,048 fall på 100.000 invånare. Jämförandes några länder så finner vi, att siffran för Sverige, med dess 0,054 fall på 100.000 invånare, är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland (0,051), Storbritannien (0,039), Kambodja (0,027), Thailand (0,025), USA (0,024), Australien och Nepal (0,020), Japan (0,008) och Nya Zeeland (0). Så den svenska regeringens påstående, att den svenska sexköpslagen har minimerat sextrafficking, är inget annat än ett bedrägeri.

Det svenska bedrägeriet

När man talar om bedrägeri så måste man säga, att i ämnet prostitution så är den svenska regeringen riktigt bra på det. Så t ex den s k ”utvärderingen” av den svenska sexköpslagen. Inom Sverige har den blivit kraftigt kritiserad för att vara ovetenskaplig och för att hävda resultat som den inte har några grunder för. Samma åsikt uttrycks av en officiell australiensisk rapport, en italiensk forskare (2012: Client-only criminalization in the city of Stockholm. A local research on the application of the “Swedish model” of prostitution policy”. I Sexuality Research and Social Policy Journal, vol. 9, n 1, pp 80-93) och av den nämnda professor Ann Jordan, vilken 2012 säger: ”Rapporterna producerade av den svenska regeringen och andra forskare avslöjar att regeringens påståenden om framgång inte stöttas av fakta. Det finns inga bevis för att färre män köper sex, att färre kvinnor säljer sex eller att färre människor traffickeras in i tvingad prostitution.” Men det hindrar inte t ex den svenska EU-ministern, Birgitta Olsson, från att tala om den svenska sexköpslagens framgång, eller att citera alla fantasisiffror runt sextrafficking som fakta, och att (sex)trafficking är den tredje största kriminella aktiviteten i världen. Och självklart så vägrar den svenska regeringen att kommentera all kritik. Den bara fortsätter att låtsas som att ”utvärderingen” är pålitlig.

Men Birgitta Olsson ska inte klandras mer än svenska medier. Alla de stora tidningarna, och svensk TV, vägrar envist att rapportera fakta som motsäger den officiella bilden av sextrafficking och -slaveri. Och de s k ”debatt”-redaktionerna på alla stora tidningar censurerar debattexter som motsäger den officiella bilden av den gigantiska sextraffickingen. Och ett absolut tabu i svenska medier är att tala om den uppenbara åsiktskorruption i ämnet som förekommer i den svenska journalistkåren. Så t ex annonserade en välkänd svensk programledare, Robert Aschberg, offentligt att ”alla åsikter” fick komma till tals i hans radioshow. Men när det gällde att kritisera den svenska synen på trafficking och prostitution, och åsiktskorruptionen i media och bland journalister, då gällde inte påståendet i annonsen längre. Det är ett faktum, att svenska journalister, som väldresserade hundar, vaktar den politiska korrektheten, utan någon som helst omsorg om det fria ordet i ämnet prostitution och sextrafficking.

Varför ljuger de?

Så varför använder då medier/journalister, politiker, välgörenhetsorganisationer, radikalfeminister, abolitionister och religiösa aktivister så gränslöst falska fakta, stoppar kritiska röster, överdriver siffror och t o m ljuger – samtidigt som de aggressivt anklagar kritiker för att vara ”monsterkramare” eller anhängare av den s k ”prostitutionslobbyn” (vilken också är ren fantasi)? Svaret är att det är inom denna krets av människor som den enda ”traffickingindustrin” i verkligheten existerar. Ämnet sextrafficking och -slaveri är av olika skäl ett väldigt lönsamt ämne i det sexfördömande västerländska samhället. För medier/journalister handlar det om att sälja lösnummer, och det framställer dem som engagerade och medkännande utan att de behöver jobba för det. Det räcker med att repetera vad den officiella ståndpunkten påstår och att, som papegojor, okritiskt upprepa vad aktivisterna och ”rapporterna” påstår, och då och då hänga ut några kritiska personer som ”monsterkramare”. Detsamma gäller politiker. Det får dem att framstå som att de bryr sig om ”den lilla människan”, utan behov av att engagera sig i henne alls. Välgörenhetsorganisationer profiterar ekonomiskt. I positionen att kraftigt överdriva siffror kan de tubba regeringar och upprörda människor att skänka dem pengar. Eller som Steven Wagner, tidigare vid det amerikanska hälsodepartementet, sa om pengar som gavs till grupper med målet att finna traffickingoffer: ”Dessa pengar var bortkastade. Många av organisationerna som fick bidrag behövde inte göra ett dugg. De var där för att hjälpa offer. Det fanns inga offer”. Vad gäller radikalfeminister och aktivister så kan de tjäna på många sätt, men kanske det ideologiska är det viktigaste. Genom att skrämma upp människor, falskt påstående att miljoner kvinnor och barn lider sexuellt i prostitution, och låtsas att de mycket få värsta exemplen är representativa för alla ”offer”, så kan de påtvinga samhället repressiva och ofta mansfientliga lagar, regler och agendor – och naturligtvis erhålla status och välbetalda positioner för dem själva. Och vem som helst som hotar dessa förtjänster med verkliga fakta måste attackeras, anklagas och tystas. Så mycket för deras ”demokratiska sinne”.

Men ingen av dessa grupper bryr sig dock om alla dessa människor som de skadar med den officiella politiken – och de är många gånger fler än ”offren”. Vad gäller den svenska sexköpslagen så gör ”räddandet” av en ovillig sexarbetare livet svårare för minst 18 villiga. Och i USA, under den värsta pedofilipaniken på 90-talet, gick det 267 obekräftade anmälningar till myndigheter på en bekräftad). Och de flesta av dessa 267 falskt anklagade personer blev av med jobb, fick familjen splittrad och sina liv ödelagda, utan att få någon hjälp av samhället – eller de ”goda” aktivisterna. Och – vad som kanske är det viktigaste – räddandet av ett barnoffer skapade minimalt 267 barnoffer i skadade familjer! Så försök inte slå i mig att vi talar om goda och medkännande människor i prostitutions, sextraffickings, eller vad helst sexualrelaterad ”rättfärdig” agenda. Deras främsta och över allt annat stående omsorg är dem själva, deras ekonomi, idéer, ideologi, övertygelse, status och/eller välbefinnande. Verklig medkänsla – som vi förstår från alla offer de skapar – har ingenting med deras handlande att göra.

En evolutionär adaption

Sexhandel är en evolutionär adaption, vilket betyder att det är biologiskt nedärvt i de flesta primater, inklusive människan. Men det betyder inte att alla kvinnor handlar med sex för pengar, men de flesta handlar med sex på något sätt; som belöning för utförda tjänster inom eller utanför äktenskapet, för att få en bättre position i karriären, för att få tillförsel, o s v, eftersom testosteronet gör mannen lätt att lura. Att utrota en evolutionär adaption är omöjligt. Kristendomen har försökt i 1700 år och misslyckats – och har bara lyckats med att jaga och terrorisera människor. Så även om ”de goda” skulle utplåna t ex varenda homosexuell i världen idag så skulle det finnas lika många i nästa generation, eftersom det är biologiskt nedärvt. Det enda som ”rättfärdiga” människor gör, när de försöker att ”korrigera” evolutionen och olagligförklara evolutionära adaptioner, är, som sociologen Howard S Becker säger oss, att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende. Det är ett sätt för samhället att skapa onödiga brottslingar – och för självutnämnda ”goda” människor att profitera på dem istället för att göra något produktivt. Och de självutnämnda ”goda” aktivisterna stigmatiserar också och gör livet till ett helvete för dessa som de fördömer som ”fel”. Den ”goda” aktivisten och hennes allierade agerar idag på samma sätt som de gjorde redan under jakten på hedningar och ”sodomiter” under medeltiden, häxjakterna från 1400- till 1700-talen, masturbationspaniken under 1700- och 1800-talen, o s v. Den ”goda” aktivisten tycks, tyvärr, aldrig dö.

OKUNNIGHETEN HOS ”EXPERTERNA” 2

I tidningar och TV åkallas, som konstaterades i föregående postning, ofta påstådda ”experter” för att konfirmera hur hemskt det är med sexuella fenomen, som t ex sexarbete. För 40 år sedan kallades de även in för att konfirmera sjukdomstillståndet i homosexualiteten, men den ”perversiteten” är numera politiskt godkänd, så alla de ”experter” som uttalade sig då har nu slutat leverera den typen av uttalanden. Men avsikten med ”expertutlåtandena” är inte att leverera expertutlåtanden, utan att få folk att tro att det är sådana. I själva verket är det synnerligen ovanligt att de s k ”experterna” har någon aning om det de uttalar sig om. I prostitutionsfrågan kallar man t ex gärna in psykologer/psykiatrer, socialarbetare eller folk från kvinnojourer. Det är jämförbart med att kalla in akutläkare som trafikexperter, poliser som någon gång handskats med stulen konst som konstexperter och nazister som vittnen om judar. Psykologer/psykiatrer och socialarbetare vet ingenting om prostitution som fenomen då de bara har kontakt med de ”misslyckade” fallen. Lika lite vet poliser något om sexarbetares värdering av deras yrke, eftersom de förstnämnda i stort sett bara träffar på sexarbetare som inte vill samarbeta med dem i misslyckade sammanhang, och kvinnojoursarbetare är kraftigt ideologiskt färgade och övertygade om sin rättfärdighet i detta – och därför oftast blockerade gentemot dem som säger annat än de vill höra.

Exempel på nämnda ”expertis” är t ex Expressens skriverier om prostitution och trafficking. Jag kallar det skriverier, eftersom det inte har det minsta med journalistik att göra. En undersökning av tidningens skriverier kring dessa ämnen under fyra år (Wase 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) visar att de är okritiska, tendensiösa och fullständigt politiskt korrekta. 18 december 2007 och 1 oktober 2010 fick vardera en sexarbetare som trivs med sitt arbete komma till tals. De ”intervjuande” skribenterna kunde naturligtvis inte stanna vid det, utan istället skulle ”experter” kallas in för att ”rätta till” bilden av prostitutionen. I första fallet var det ordföranden för Rädda barnen på Gotland, Kerstin Blomberg, som, utan att reportern Jorunn Amcoff gjorde något som helst kritiskt ifrågasättande, påstod vetenskapligt fullständigt ounderbyggda påståenden, som att ”mer än 90 procent av de som är prostituerade blivit sexuellt utnyttjade som barn”. Ett påstående som inte kan konfirmeras av några vetenskapliga undersökningar alls och som inte ens går att få fram genom grovt selekterat underlag för ”forskning” (d v s NGO:er eller ideologiska uttalanden), och som visar att om det är något Blomberg är så är det verkligen inte expert. (Jmf t ex att kvinnliga amerikanska porrartister mår bättre än genomsnittskvinnan och inte har utsatts för mer sexuella övergrepp som barn än kvinnan i gemen).

Vad gäller den andra artikeln så åtföljdes den av att reportrarna Jessica Josefsson och Ida Thunberg gick till en annan påstådd ”expert”, Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, som hänvisade till att en rapport som de själva tagit fram, med intervjuer av 30 personer, skulle visa att prostitution inte är något glamoröst. Inga varningsklockor ringde hos de bägge expressenreportrarna, vilka helt obefogat framställde Carina Ohlsson som ”expert”. Expert på vad? Definitivt inte på prostitution i alla fall, eftersom hon sannolikt inte alls läst, eller bara läst ett selekterat urval om forskning kring prostitution. Hon är knappast mer expert på prostitution än en akutsjuksköterska är på bilkörning. Men det tycks ingen expressenreporter ha förmågan att kunna förstå. För det andra är Carina Ohlsson starkt ideologiskt uppbunden till bilden av den förfärliga prostitutionen, vilket inte bäddar för att man från henne skulle få höra objektiva, underbyggda fakta. Men expressenreportrarna tvekade, som sagt, inte att framställa henne som ”expert” ändå.

Ett tredje fall av ”expertutlåtande” ger tidningen prov på 17 oktober 2008 då det påstås att ”Prostituerade hölls kvar med Voodoriter”. En kvinna åtalades för grovt koppleri, men t o m polistalesmannen sa att ”ur hennes perspektiv har hon hjälpt kvinnorna. Inslagen av tvång, hot och misshandel har inte varit så starkt att man kan tala om människohandel”. Vi fick också veta att de fyra kvinnorna som kopplats inte ville delta i undersökningen, och/eller vittna mot kvinnan. Men naturligtvis måste tidningen ta ur de läsare som kunde misstänka att vi här hade att göra med ett fall av frivillig prostitution föreställningen att det kunde vara så. En ny ”expert” citerades för att inte någon läsare skulle tro att kvinnor frivilligt kan prostituera sig. ”Experten” ifråga var Bianca Leidl, vid Världskulturmuséet i Göteborg, som förlöste oss med de politiskt korrekta orden. I ett PM påstod hon att ”trafficking från Nigeria till Italien är en växande marknad. Verksamheten är stor, cirka 10.000 nigerianska kvinnor bara i Italien”. Intressant nog säger en italiensk FN-rapport om Nigerianska kvinnor traffickerade till Italien, att ”inga verkliga data kring antalet traffickerade kvinnor finns tillgängliga”, och därför frågar man sig verkligen vad Leidel hade för kunskaper, hemliga för italienarna, som hon förlitade sig på? Eller var det så att hon drog till med en icke underbyggd ”uppskattning” som hon sett? Sedan levererade Leidl det som var menat att vara dödsstöten mot idén att kvinnorna kunde ha varit frivilliga sexarbetare, och det med en föreställningsvärld som kunde vara hämtad från 1800-talets kolonialistiska miljöer: ”En rituell pakt med voodoo sluts mellan människohandlarna och offret. En låneförbindelse skrivs under av flickan och någon från hennes familj. Offrets skuld är ofta extremt hög, mellan 40.000-100.000 dollar. Det tar mellan ett till tre år för flickan att betala tillbaka i form av prostitution”. Men naturligtvis hade hon inte kunskap om det aktuella fallet, eftersom ingen av sexarbetarna ville samarbeta med polisen. Det handlade istället om svepande generaliseringar och ounderbyggda påståenden. Intressant nog avger inte heller någon av de nigerianska kvinnor som intervjuas i den danska prostitutionsundersökningen 2011 några som helst vittnesmål som kan konfirmera ”expertens” påståenden. Istället beskriver afrikanska kvinnor ”hållningen i Nigeria som dubbelmoralisk. De säger att alla vet att kvinnorna far till Europa för att arbeta i prostitution, och om de kommer hem med ekonomisk vinst, blir de väl mottagna, annars möts de med skam”. Dessutom har den refererade italienska FN-rapporten inte ett ord om några ”voodoo-pakter”.

Samtliga tre ”experter” som åberopades av Expressen under de fyra undersökta åren, i avsikt att politiskt korrekt tillrättalägga bilden av prostitutionen, visade sig alltså vara allt annat än experter. Det är nämligen så, att s k ”experter” i sexualfrågor för det första nästan alltid är okunniga om det de uttalar sig om, för det andra bryter de mot ett flertal av anständighetsprinciperna här ovan, nämligen den 1:a, 4:e och 9:e. Tidningar och TV som för fram dem bryter i allmänhet mot 1:a, 2:a, 4:e, 7:e, 8:e och 9:e.

Första gången postad maj 2013.