Kategoriarkiv: Genus

DEMOKRATISK FASCISM

Efter att ha läst en text om ”demokratisk fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra en del reflektioner.  Jag rekommenderar texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar om.  Inte bara de mest uppmärksammade, som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av våra mer framstående politiker, i samtliga partier.

Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske fascistens kampanj slår ned på.”  När vi betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt i enlighet med detta.  Jag ska ta två flagranta exempel:

1) Vi får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor ‒ inte tvärtom på minsta vis.  För det första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att stämma.  Syftet blir därför inte att lösa de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en grupp som egentligen inte har berättigande i samhället.  Tillämpligt på det är vad Frydenborg citerar:  Den amerikanske (eller svenske) fascistens …  metod är att förgifta kanalerna för offentlig information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten och hans grupp mer pengar eller mer makt.

2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1 är det i exempel 2.  Han ska framställas som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den bilden har man inlett kriget mot prostitutionen.  I varenda medie som finns i detta land matas vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som själva gör valet att inträda i yrket.  Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger vanligare).  I denna mytspridning deltar politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld).  Så kan man använda sig av lagstiftningen för att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen.  Men eftersom denna lag vilar på falska premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig” grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.

Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så.  Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år!  Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa.  Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet.  Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella.  Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin.  Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år.  D v s de traditionella makthavarna och medierna.

Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.”  Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.”  Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka.  Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa.  Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig.  D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel.  Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och där med hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?).  Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva.  Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper.  Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”.  Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm?  Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.

När en person eller grupp som styr anser att de äger staten och att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism.  Så som vi sett att man påtagligt handskas med SVT i frågor om genus och sex.  Det är ett praktexempel på demokratisk fascism!

Avslutningsvis vill jag understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte långt till att detta eskalerar.  Och om den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns invändningar kommer klinga falskt.  Jag avslutar som Frydenborg:  Därför kan det finnas lite som är mer farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett politiskt slut.  Så som med genus och prostitution, så där är vi redan!

HUR MAN VÄRNAR GAMLA KÖNSROLLER GENOM ATT VARA POLITISKT KORREKT – ELLER, NY PROPAGANDTÄR I SVT OM PORR

Naturligtvis skulle denna text ha skrivits och publicerats redan då den programpunkt som diskuteras sändes (10 december 2015), men för en som i hög ålder försöker slå sig in på arbetsmarknaden finns föga tid för samhällskritiska texter. Men, intagen på sjukhus fick jag en stund över och satte mig och skrev.

Jag har redan tidigare i detta forum dissekerat en engelsk ”dokumentär” om porr, sänd av SVT, så därför kan jag rent faktamässigt hänvisa till den istället för att tugga om fakta som enkelt vederlägger de propagandistiska påståenden som programmakare av det slag som gjort ”Vi som har obegränsad tillgång till porr” måste använda sig av.  Istället kan det vara intressant att se, hur accepterat det kan vara att värna gammalmodiga föreställningar om kvinnlig sexualitet, bara det gynnar samhällets moraluppfostrande uppdrag och strävan efter att smutskasta mannen.

För att vi ska tro att detta är ett genuint ifrågasättande har en snart 18-årig engelsman, Tyger Drew-Honey, inkallats. Grejen med att välja honom att säga rätt saker är, att hans farsa varit stor engelsk porr-artist (och även hans mor varit kopplad till branschen), så därför ska vi tro att detta är seriöst (om det är det eller inte får ni bilda en egen uppfattning om).  Och så verkar det ju förtroendeingivande med en ung kille som ska prata om det som gäller hans generation – inte sant?

Tyger kollar på porr då och då, för det gör ju de flesta nu för tiden – både tjejer och killar får vi veta. Men han ska ”undersöka” om vår förkärlek för porr påverkar vårt sex i verkligheten och går till en ”expert”.  Hans farsa.

Och här börjar det.

Farsan inser att porren förändrat villkoren för tjejerna. ”Förr kunde tjejerna bara ligga där och ha sex, nu vill killarna att de ska göra mer och de känner sig pressade att göra det”.

Men, hallå där! Var det bättre förr, när tjejer förväntades göra ingenting och killarna tog för sig?  Varför reagerar inte SVT:s genuspoliser mot ett sådant upphöjande av kvinnlig sexuell passivitet?  Istället backar man passivt upp en äldre syn på kvinnors sexualitet.  Men då reagerar väl i alla fall den moderne programledaren?  Inte då.  Istället tycker han farsan har en poäng.

Så drar Tyger vidare i sin undersökning, till Lesley Rose som finansierar sina studier via webcamsexshow. Och nu sker nästa fadäs.  Rose trivs nämligen med sitt sätt att försörja sig och tillägger: ”Min sexualitet är min bästa handelsvara.”  Nu är det dags att dra i nödbromsen igen.  Kan en kvinna verkligen trivas med någon form av sexarbete?  Vad gör SVT:s genuspoliser egentligen?  Och handelsvara?  Det antyder ju att kvinnor inser att sexualiteten är en ekonomisk resurs – som kan omsättas i reda penningar, som Baumeister & Twenge meddelar oss.  Hur fel får det bli egentligen?

Och felen fortsätter. Snart får vi höra att både unga män och kvinnor anser att de lär sig mycket av porren.  Precis detsamma som Malamuth finner i en undersökning av danska ungdomar.  Båda könen anser att tittandet på hårdporr har en gynnsam effekt för dem! Man börjar bli betänksam.  Kommer vi att få se en sansad, balanserad bild av detta i slutänden?  Men, man fokuserar snabbt på den ”rätta” bilden igen och med utgångspunkten att ”tusentals killar kan vara beroende av porr” fokuseras återigen på de onda killarna.  För naturligtvis kan ingen kvinna vara ”beroende” av porr, eller?

Zack skickas in för att säga de rätta sakerna. Han kände sig smutsig när han tittade på porr varje dag, alla är nog beroende på något sätt, med tjejer kände han att han hellre ville sitta framför dataskärmen och de flesta killar har nog känt att de hellre skulle titta på porr än att ha riktig sex med en tjej, när de ställts inför den senare möjligheten.  Låter inte det väldigt troligt?  Att killar hellre väljer att runka framför skärmen än ha riktig sex med en tjej, eller?

När absurditeten i detta börjar sjunka in tillstöter två trovärdiga killar och uttrycker den rätta åsikten, att ”nätporr är för mycket”!

Så vad gör då porren med killarna? För att få svar på det måste vi kalla in tjejer att svara (ni vet, de där som, fast de gärna tittar på porr, inte kan uppskatta porren och vilja göra likadant som de gör i denna).  Den gamla kvinnliga sexualrollen dammas av igen och en tjej som uttrycker sig vid flera tillfällen menar att ”killar har högre förväntningar på hur tjejer ska uppträda sexuellt” … ”de vill kissa en i munnen och så” … ”folk får skeva idéer om hur sex ska vara. Man knullar nu, har inte sex”.  Jo, det förstår ju alla, att tjejer naturligtvis inte har förväntningar på hur killar ska vara, och så klart vill alla killar kissa i munnen på tjejerna, för att inte tala om att de får skeva idéer.  Men har det existerat någon tidsålder när kvinnor inte ansett att män hade ”skeva idéer” om sex?  Jag tvivlar på det!

Andra menar att porr gör att ”killar vill göra fler saker” (för det vet man ju, kvinnor vill bara vara passiva och aldrig göra mer än den mest vanilliga av vaniljsex), ”de förväntar sig analsex” (något sådant kan väl inte någon enda kvinna gilla, inte sant?) att få ”komma i ansiktet” (fräter det sönder hennes ansikte?) och att kvinnorna ska vara rakade.

Tyger meddelar oss, att porr leder till att ungdomar har ett mer riskfyllt sexuellt beteende, och om de ser på porr är det mer sannolikt att de har analsex eller oskyddad anal- eller oralsex. Vi får inte veta varifrån dessa påståenden kommer eller varför det är så farligt med anal- eller oralsex, vi ska bara förstå den inneboende fasan i detta.

Men visst är det förmodligen så att den ökande porren sänker tröskeln för kvinnor att säga stopp. Som Baumeister och Twenge konstaterar, att prostitution och pornografi erbjuder alternativa källor till mäns tillfredsställelse och att de därför utgör ett hot mot andra kvinnor, i det att det sänker värdet på sexualiteten och därmed begränsar kvinnors förhandlingsutrymme.  Det blir svårare att säga nej, eftersom risken är större att bli bortvald.  Det är ju därför kvinnor är tydligt överrepresenterade i motståndet mot prostitution och pornografi.  De måste slå vakt om en viktig handelsvara de sitter på.

Så närmar vi oss då den rätta avslutning i programmet som måste till för att få sändas i SVT. Visserligen fadäsar man till det som hastigast – då den medelålders Cindy ledigt kan uttrycka att hon föredrar sex med unga män (en medelålders man skulle däremot inte kunna uttrycka en motsvarande åsikt i SVT) och att problemet är att vi inte pratar om sex i verkligheten.  Slutet närmar sig och nu är det dags för offret, med stort O, att göra sin entré.  Det är en anonym tjej som får berätta vilka fruktansvärda saker hon måst gå igenom med sin pojkvän, vilken inspirerats av den porr de bägge konsumerat.  ”Långt senare insåg jag att det var en hemsk upplevelse som kvinnor inte borde behöva gå igenom”.  Och självklart ska vi förstå, att porren gör alla män till sådana känslokalla sexmonster!

Vi får veta, att ”den här generationen växer upp med mer kunskap och mer skrämmande kunskap än någon generation före oss” och att ”det finns en annan, mörk sida av porr som är väldigt läskig.”  Visserligen får vi inte veta vilken mer skrämmande kunskap eller mörk sida det handlar om, men vi ska tro på det – för det sägs ju på TV!  Absolut måste vi förstå, att före porren så var all sex bara ren och vacker vaniljsex och alla perversa läggningar var frånvarande.  Så när Martialis, redan i slutet av det första århundradet av vår tideräkning, i ett av sina epigram, skildrar både analsex och ”ass to mouth” så inser vi hur mycket internetporr han måste ha kikat på:

Igår natt uppfyllde den mjuka charmen av
en jublande hora varje infall i mitt sinne
till dess jag, med tungt växande trötthet, bad om något mer.
En salighet som ännu dröjer där bak.
Min bön accepterades, rosetten i baken
öppnades för mig på en minut.
En till ros återstod, vilken jag begärde av min kära –
Det var hennes mun och tungan som vilade där.
Hon lovade med ens, vad jag bad henne göra;
Ändå förblev hennes läppar obesudlade av mig.
De kommer inte, gamle vän, förbli jungfruliga för dig
vars förkärlek övergår till och med hennes avgift.

ÄR DU GENUSKOMPETENT?

Ironiskt nog avslöjar historien om genuscertifieringen, och inte minst dess eftermäle, hur genuscertifierarna själva använder sig av ”härskartekniker” gentemot motståndarna. Motståndet förlöjligas och osynliggörs, och reduceras till ”okunskap” och ”bristande intresse”. Motståndaren skuldbeläggs och beskrivs som ofullkomlig. Det var ju inget fel på projektet i sig – förutom möjligtvis namnet. De som gör motstånd mot den mjuka makten, mot genuscertifieringen, skall inte bara besegras utan även känna sig ”onda”. (s 240)

Jag har just avslutat läsningen av Steven Sampson’s excellenta text, i en antologi om universitetens förfall, om Genuscertifieringsraseriet vid tre svenska universitet; Umeå – som inledde processen – Lund, som försökte att okritiskt följa efter, och Uppsala, där anslagen hittills har avvisats.

Min spontana reflektion är, att detta borde vara obligatorisk läsning för samtliga politiker som marknadsför sig genom stämpeln ”jämställdhet” och ”mer genus”. Ja faktiskt för alla politiker, för att väcka dem som – på samma sätt som Sampson beskriver – hukar för den ”mjuka makten”. Vad vi i vår tid faktiskt beskådar är införande av samma maskerade kontrollmetoder som ofta utmärker fascistiska och kommunistiska samhällen! Skrämsel genom hotet att du inte gör ”rätt” – och därmed efterföljande självkontroll för att inte riskera social och samhällelig utstötning.

Det började i Umeå 2004 (s 225ff) som någon form av marknadsföringsprojekt då universitetet skulle ”genuscertifieras”. En grupp skulle ”fastställa kriterier för sitt eget jämställdhetsarbete”, påverkan skulle ske genom ”temadagar, bildande av jämställdhetsgrupper, diskussioner, utformande av kurs- och programkataloger och på olika sätt problematiserande och belysande av jämställdhetsfrågan” och genuscertifiering påstods inte vara annorlunda än ”miljömärkning”. Sampson skriver: Antagandet var att studenter hellre skulle välja att anmäla sig till en kurs, läsa ett program eller studera vid en institution som är genusmärkt än en som inte är det, precis som många föredrar att handla ekologiskt odlad mat framför mat som inte är det. Om det blev så vet vi inte, men ifråga om Lund – som en jämförelse – kan man anföra det som författaren senare påpekar, att ingen registrerade sig till kursen om genuskompetens vid Lunds universitet 2010 (s 240).

Naturligtvis kunde ekonomiska medel komma att ges till institutioner som erbjuder jämställdhetscertifierade kurser, i form av antingen en lite högre studentpeng eller så kallade matchningspengar. Hur skulle man kunna genomföra en ”viktig” reform utan att de som såg nödvändigheten av det skulle kunna sko sig på det? Institutionen för matematik ville profilera och marknadsföra sig för alla de matematikstuderanden runt om i landet som gick och törstade efter genuscertifierad matematik – i detta fall i form av statistik. Man skulle ”Reflektera över hur du fördelar talartiden mellan kvinnor och män samt hur litteraturlistan ser ut vad gäller könsfördelning av författare”. Sampson konstaterar: Om kurser i statistik vid Umeå universitet har förbättrats efter denna insats vet vi inte, men hundratals arbetstimmar såväl som tusentals skattekronor gick åt för att åstadkomma pilotrapporten. (s 228).

Till Lund kom genuscertifieringen genom en informell rapport och projektet leddes av den radikalfeministiska medgrundaren av F!, professor Tiina Rosenberg från Centrum för genus-vetenskap. ”Processen” var tänkt att ”bevaka att relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik integreras i all utbildning” (s 229). I detta sammanhang funderar en ”okunnig” genusbetraktare över hur man – utan att det finns någon som helst forskning kring (obefintligt) praktiskt utövande eller någon som helst utvärdering av ”könsmedveten pedagogik” – kunde förutsätta att sådan skulle införas på ett bräde. Skulle man kunna göra samma sak med t ex ”parapsykologisk pedagogik”? Varför diskriminera osaliga andar? Men åter till ”processen”.

Universitetets lärare skulle fostras till att vara könsmedvetna och bland de studerande skulle det finnas en genusombudsman, hänsyn skulle tas till ”fler faktorer än kön, såsom etnicitet, klass, sexuell läggning, ålder, funktion, religion, och andra samverkande och varandra förstärkande maktordningar”. ”Krav och kriterier” skulle definieras i ett så kallat ”normerande dokument” och lärare skulle fylla i en ”genussjälvdeklaration” där de bekände sina svagheter – med efterföljande extra utbildning. Varje kurs och institution skulle granskas av ”ett oberoende och kompetensprövat kontrollorgan”, som skulle ge en större tilltro till ”certifieringen”. Som vi ser fanns här gott utrymme för nyinrättade, ”nödvändiga” funktioner (och födslokrokar) för att kontrollera att ”missförhållandena” på universitetet ”rättades till”. Det förutsattes alltså, precis som i fascistiska och kommunistiska ideologier, att den statliga linjen, via särskilt ideologiskt insatta ”politruker”, är så pass perfekt att den måste korrigera de felkonstruerade människorna. För att rädda studenterna från lärarens inkorrekta åsikter förordade rapporten att vi borde ”beakta samhällsklimat”, och utveckla en ”systematisk strategi för varierande gruppindelning”, allt under överinseende av ett ”genusombud” … ”talartid [skulle] fördelas mellan kvinnor och män” och vi skulle vara uppmärksamma på ”härskartekniker och bekräftelsetekniker”. Och om vi led brist på det fick vi frågan på enkäten: ”Används kompetensen som finns på Centrum för genusvetenskap?” Om man inte har en rimlig efterfrågan måste man konstruera en – även om den inte är rimlig.

I Uppsala blev det däremot motstånd direkt. Professorerna Bertil Holmlund och Tore Frängsmyr fronderade genom att (högst relevant) jämföra det med Sovjet, respektive oroa sig för att den akademiska friheten skulle undergrävas. Projektet har (temporärt?) gått på grund där.

Så långt genuscertifieringens utveckling på universiteten, men det är efter den genomgången som texten kommer fram till det essentiella. Sampson skriver: Så länge kampen om resurser bygger på kollegial kontroll och ömsesidig tilltro både mellan meningsfränder och meningsmotståndare, rör den sig ändå relativt bekvämt inom universitetet … den tilltagande politiska styrningen har [däremot] i grunden förändrat systemets logik. Inte minst premieras nu en ny personlighetstyp – inte den ämnesmässigt kompetenta och principfasta, utan den organisatoriskt smarta och flexibla. Så tillägger han senare: Dessa människor är inte onda, de är inte skoningslösa och de är absolut inte dumma (s 235). Man bör också tillägga att de inte heller, på minsta vis, är goda – även om det är så de framställer sig. De är helt enkelt ogenerat egennyttiga! Problemet är bara att de urholkar universitetens gamla tradition av att vara […] en fristående kunskapssökande enklav.

Sampson konstaterar: Det historien om genuscertifiering åskådliggör, är ytterligare ett moment i denna process av urholkning av universitetets och professionens vetenskapliga värden. Den visar på hur universiteten idag blivit en politisk plattform, ett socialt laboratorium och ett ideologiskt slagfält. Men eftersom en sådan logik inte omedelbart ryms i universitetens egen självbild av en fri, professionell verksamhet måste den politiska interventionen kläs i – ja, gömmas under – rubriker som till ytan signalerar profession, till exempel ”kvalitet”, ”excellens”, ”relevans”, ”breddad rekrytering”, ”kompetens” och ”reform”. Men, bakom dessa förment förtroendeingivande initiativ och rubriker visar sig genuscertifieringen bygga på dess absoluta motsats – på ett genuint misstroende mot den enskilde läraren och forskarenDen lärare som inte räknar sidor med kvinnoförfattare, inte kollar talartid mellan könen, inte beaktar ”olika inlärningsstilar” eller använder anonym examination brister inte bara i kompetens och ”intresse”, utan riskerar medvetet eller omedvetet att upprätthålla patriarkala maktstrukturer och ”härskartekniker” (s 237). Därför måste man implicera en ”policy” ”oavsett enskilda […] lärares intresse”. För lärarna förstår ju inte hur att göra på bästa sätt – det gör bara genuscertifieringens apostlar. Därför är det givetvis också dessa salomoniskt ”upplysta” innehavare av ”den enda vägens rätta sanning” som ska inta positionerna av dem som ska leda universiteteten till ”genuskorrekt” forskning – istället för vetenskaplig sådan. Genom indirekta och osynliga maktmekanismer som går ut på att ”upplysa” universitetslärarna om det korrekta perspektivet och om de tekniker som skall användas i deras arbete, det som i allmänna termer kallas ”kompetensutveckling” – och i det här specifika fallet ”ökad könsmedvetenhet” ska det ”jämställda” universitetet förverkligas.

Genom ”mjuk makt”, förklädd som ”makt för ditt eget bästa” såsom ”ökad kompetens” som syftar till att ”skydda oss” eller ”öka kvaliteten” skickas signaler ut som ska tysta och få oss att acceptera ”den enda sanningen”, att göra ”det rätta valet” … Vi beslutar att göra vad alla andra anser vara rätt och så håller vi tyst. Vi fattar ”förnuftiga” beslut. Träffande formulerar Sampson de psykologiska mekanismerna i denna gigantiska härskarteknik som genuscertifieringen utgör; Den goda makten odlar ett tillstånd av ständigt ifrågasättande av ens person, en genuin osäkerhet, där vi, när makten är effektiv, inte bara utifrån utan också inom oss granskar oss själva. Är jag god? Gör jag rätt? Eller är jag egentligen en förtryckare? I genuscertifieringens fall blir detta tydligt. Den inledande enkäten jag fick på Lunds universitet innehöll inte en enda fråga om min ämneskompetens, eller frågade efter vetenskapligt grundade belägg för min undervisning. I stället var den helt fokuserad på en självinspektion över det personliga beteendet och attityderna – ur ett genusperspektiv.

Jag hade kunnat formulera denna analys av situationen själv, men varför göra det när Steven Simpson gör det så bra: Att handskas med elever, klienter, patienter, medborgare och studenter innebär en risk för ”konflikt”. Att visa sin auktoritet, sin kompetens, blir till en ”kränkning” av någon annan. Att misslyckas med att uppmärksamma ”speciella behov”, brist på hänsynstagande, förvandlas till något okänsligt. Protesterar vi mot initiativ uppifrån anklagas vi som ”försvarare av föråldrad tradition” eller ”förändringsobenägna”. Några av oss får höra att vi skall ”förbättra vår kompetens”, att vi skall gå på ännu en förbättringskurs, ta ett ytterligare certifikat eller lära en ny färdighet. Andra av oss reagerar genom att bli sjuka, deprimerade, stressade eller börjar dricka alkohol. Somliga blir arga, säger upp sig eller bara kopplar av. Ett uppenbart recept för dagens svenska skamstämplings- och utstötningssamhälle.

Så har vi då knutit ihop med det citat jag började med. Genus i den form det uppträder som i vårt land är helt tydligt ett auktoritärt anslag för att genomdriva en självgynnande, ideologisk agenda som kräver kontrollmekanismer som är legio i fascistiska och kommunistiska samhällen. Det understryks inte minst av Sampson’s refererande av hur anstiftarna av ”genuscertifieringen” inte har sakargument att försvara sig med, utan istället hävdar att intentionerna har ”missförståtts”, att folk är ”okunniga” eller ”inte vill förändra” när motståndet stoppar dem. Ett drag som verkar vara allmänt bland självutnämnda, ideologiska världsförbättrare som talar i egen sak – som radikalfeminister och sexualbeteendeförbättrare.

Sampson menar, att när genusperspektiv kommer till universitetet som ett vetenskapligt argument bland andra, kan de välkomnas, stödjas och kritiseras enligt den öppna vetenskapens villkor och kriterier. Både ja och nej, skulle jag vilja säga. Naturligtvis ska genusperspektiv anläggas och diskuteras, men inte – och där är Sampson och jag nog helt eniga – som ett obligatorium. Och frågan är om det är tillräckligt för att Genus ska betraktas som en egen vetenskaplig fakultet att genusperspektiv behöver anläggas? Min egen reflektion är, att genusvetarna, med få undantag, utför ett arbete som är fullständigt improduktivt (därmed inte sagt att det inte finns dem som verkligen vill göra ett bra arbete) och att det huvudsakligen, så långt, visat sig vara en tärande och – framförallt – förtärande disciplin. För det är, som författaren avslutningsvis säger, att när perspektivet kommer som en statsunderstödd ”agenda” och odlar misstro, då är det vår rätt, ja till och med vår professionella skyldighet att säga ”nej!” Nej till agendan. Frågan är bara hur många människor som fortfarande vågar? T ex journalistkåren gör det ju inte.

Men läs hela Steven Sampson’s text!

RADIKALFEMINISMENS FÖRÖDANDE MEKANISMER

Det finns de som påstår att vi inte har en åsiktskorridor i detta land, att människor inte fryses ut, stigmatiseras eller fördrivs från sina jobb för att de har ”fel” åsikter. En sådan ståndpunkt är en nödvändighet för mobbarna att inta, för annars skulle det kunna hända att deras egna ageranden skulle skärskådas. Men för att bara ta ett exempel på ”klimatet” i landet ska jag citera Steven Sampson, då han berättar vad som hände när han själv ifrågasatte ”genuscertifieringen” i den akademiska världen:

Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.

Även där gick människor på äggskal och vågade inte säga vad de egentligen tyckte, utan underkastade sig istället den ”korrekta linjen”. Där opererade ideologi, byråkrati och kontroll och om du protesterade sågs du som anti arbetarklassen, precis som någon idag som protesterar mot genuscertifiering eller genusordningen kan anklagas för att vara anti kvinnor.”

Här pratar vi om ett mönster som är mycket typiskt för kvinnlig intrasexuell aggression. Ur en översiktligt text om sådan på Internetsidan ”Social ethology” så kan man skrämmande nog se att dagens svenska samhällets sätt att handskas med ”avvikande” är som en karbonkopia av mönstret med kvinnors aggression. Jag citerar: ”I händelse av konflikter startar kvinnor vanligtvis skvaller, sprider rykten, stämplar och stigmatiserar sina potentiella rivaler; de isolerar dem socialt, utför antydande och ironiska åtbörder och minspel mot dem”.

Exakt detta är vad som drabbar dem som ifrågasätter ”rätta” normer och åsikter i medier och debatt idag. De smutskastas, misstänkliggörs, isoleras socialt, beläggs med munkavle och riskerar att förlora jobb och social grund. Det är kvinnlig intrasexuell aggression som dominerar samhällsreaktionerna.

En annan taktik består i att starta skvaller om andra kvinnors promiskuitet […] en annan studie som utförts av Kanadensiska forskare visade att en grupp kvinnor kommer ha mer kritiska attityder gentemot representanter för samma kön som är klädda på ett sexigt sätt […] efter att hon lämnat gruppen så blev kvinnan som hade en mer sexuell uppenbarelse mycket mer förtalad och stigmatiserad med förnedrande ord […] kvinnor kan därför sammangadda sig mot en potentiell rival och deras uppförande är speciellt synligt när i en redan stabiliserad gemenskap en ny, ung och sexuellt attraktiv kvinna inträder. (Det är alltså inte män som är skyldiga till att horstämpla kvinnor, det är de rivaliserande kvinnorna).

Gissa varför vi har sexköpslagen. Inte är det då för ”omsorg” om sexsäljarna. Hade det handlat om det hade man brytt sig om att lyssna på dessa, men nu är det istället självutnämnda uttolkare av ”sexhandeln” som utser sig själva till ”röst” åt sexarbetarna, genom att tysta ned dem. Den här kvinnliga aggressionen kan ta sig rent absurda uttryck, som det exempel som ges från Ryssland 2014, när fyra andra flickor spöade upp 13-åriga Vlada för att hon var ”för söt”.

Naturligtvis finns det förklaringar till detta kvinnliga aggressionsmönster. Kvinnor är mer känsliga än män för socialt tryck, varför verbal aggression är ett så effektivt medel. Uteslutning ur gruppen kan för kvinnor – mer än män – leda till en närmast fysisk psykologisk plåga. Denna rädsla leder till att kvinnor lättare underordnar sig normer och vad som är ”rätt”. D v s ett mönster med mer likriktning. ”Ett sätt att undvika social vedergällning är anslutningen till ett kvinnokollektiv där var och en är jämlik och som straffar dem som har ett avvikande beteende […] ibland kan de [kvinnorna] t o m välja att ge upp eller underordna sig gruppen eller mannen för att undvika offentlig vanära”. Känns mönstret igen? Men nu gäller det hela samhället. Jämlikhet i radikalfeministernas ögon handlar inte om lika rättigheter, eller lika möjligheter, det handlar om att alla ska inrätta sig i gruppens dominerande kvinnors syn på rätt och fel, och den som inte gör det ska brännmärkas. Så som t ex Petra Östergren slängdes ut ur ”gemenskapen” då hon började ifrågasätta den.

Vad radikalfeminismen i praktiken gör, är att upphöja kvinnlig intrasexuell aggression till mönster för hur det svenska samhället ska behandla meningsavvikare. I detta finns inte plats för olika åsikter, demokrati eller yttrandefrihet. Långt ifrån alla kvinnor eftersträvar detta, men vad som är problematiskt är att dessa aggressiva kvinnor i den radikalfeministiska rörelsen tillåtits att sätta dagordningen och dominera medier och kulturlandskap.

Jag påstår inte att det skulle bli bättre med enbart manligt aggressionsmönster som dominanta i ett samhälle, men det finns vissa skillnader mellan mäns aggression och kvinnors som är fördelaktiga för de förstnämnda (däremot inte den benägenhet att ta till fysiskt våld som är vida mycket större bland män som grupp än bland kvinnor). ”Dessutom så har studier visat att kvinnor som hade en konflikt behöver mer tid för att komma överens med varandra. Jämfört med män är de mindre sannolika att lösa en intrasexuell konflikt”. Jag skulle vilja säga att alla som arbetat med barn i åldrarna ca 6-12 år känner igen detta. När det blir konflikt mellan killarna ryker de ihop, men efter en stund har de lagt det åt sidan och leker igen. Tjejerna däremot kan hålla på med sitt ”bästis”-mönster och intrigera månad efter månad.

En annan fördel med manlig aggressivitet bör vara att män intrasexuellt tävlar om position (ekonomisk, social, retorisk m m). Det, menar jag, gör att män som inte tar till knytnävarna försöker att hävda sin position på annat sätt, som t ex verbalt. Det är alltså vanligare för män än för kvinnor att argumentera för sin sak än att smutskasta och stigmatisera sin motståndare (därmed inte sagt att det inte finns ganska många undantag bland bägge könen).

Den intrasexuella aggressionen och tävlan finns biologiskt nedärvd i den mänskliga arten och går tillbaka till långt innan vi blev humanoider. Ska vi kunna handskas med verkligheten måste vi utgå från detta och inte försöka omskapa evolutionen genom att ideologiskt implementera kvinnliga aggressionsmönster som samhällsnorm. Vi bör också omedelbart såga genusideologi som rättesnöre för hur samhället ska styras och istället förklara i t ex skolan av vilka orsaker män och kvinnor är annorlunda – så den uppväxande generationen slipper att plötsligt upptäcka att den fantasibild de fått sig itutad inte har något med verkligheten att göra. Vi får inte heller förfäkta att det finns ett ”gott”/”oskyldigt”/”utsatt” och ett ”ont” kön. Kvinnor är minst lika stora mobbare som män är slagskämpar.

DEN NYA INDRAGNINGSMAKTEN

När tryckfriheten återinfördes i 1809 års regeringsform vidmakthölls den s k ”Indragningsmakten”. D v s att hovkanslern hade rätt att inställa en skrift om han ansåg den smädande eller ”vådlig” för allmän säkerhet. Då den i praktiken inte fungerade längre upphävdes den 1844, men nu finns starka krafter för att återinföra den. Men denna gång handlar det inte om ”vådlig” för rikets säkerhet, nu handlar det om ”vådlig” för genusteori och den ”rätta” normen.

I senaste numret (nr 2 2015) av ABF:s politiskt korrekta och tillrättalagda skrift ”Fönstret” vurmar man för den nya Indragningsmakten. Där har man en hyllande artikel om ”Genusredaktörerna” och ”genus-korr”. Redan av den bild som finns på nämnda ”redaktörers” sida framgår att denna institution är en ren radikalfeministisk kamporganisation, ty de ”glasögon” som där avbildas består inte av en kvinnlig och en manlig symbol, utan av två kvinnliga. Män är uppenbarligen icke önskvärda, förmodligen för att de är så ”normiga” (man säger sig ju vara ”normkritiska”), onda som de – likt juden i 30-talets Tyskland – är födda till att vara.

”Genusredaktörerna” är verkligt obehaglig läsning och det osar 30-talsideologi om det så man får svårt att andas. ”Vi hjälper dig att tänka i nya banor och guidar dig till ett skrivande fritt från negativa stereotyper” påstår man med samma hybris som kännetecknade de ideala människorna i 30-talets Tyskland och Sovjetunionen. Frida Öst och Elin Regn, som av ”Fönstrets” artikel att döma är de som driver ”redaktionen”, anser sig tydligen som så överlägsna, rätt skolade människor att de kan korrigera andra till att göra det ”rätta”. Hur ofelbar kan man egentligen bli? ”Syftet är att motarbeta negativa, stereotypa karaktärsskildringar och i slutändan skapa ett mer normkritiskt och jämlikt (text)samhälle!” (vem kan f ö ha förtroende för korrekturläsare som inte ens vet att det heter ”slutänden”?). Och vad som är ”stereotypa karaktärsskildringar” avgör naturligtvis dessa närmast gudomligt i normvisdom upphöjda personer – utifrån sina egna, ofelbara normer får man då förmoda. Man undrar stilla om de släpper igenom beskrivningar som ”vit, heterosexuell cis-man”? Är det en stereotypisk beskrivning eller är det – enligt de ”rätta” normerna – en verklighetsbeskrivning?

Ett annat klipp är: ”Och i en bok om örtte förutsattes alla läsare vara kvinnor med god ekonomi. Då kan Frida Öst påpeka att sådana formuleringar kan få många läsare att känna sig utanför.” Om man nu måste skriva så att alla kan inkluderas måste vi då inte förbjuda alla ideologiska skrifter? Måste inte t ex F!:s partiprogram förkastas?

Jag saxar från ”Fönstret”: ”Allt fler författare, journalister och andra som skriver lämnar nu in manus för en ny sorts korrkturläsning, så kallad normkritisk textgranskning.” Där har vi alltså hamnat. Idag ska författare och andra ålägga sig själva ideologisk censur i vad de skriver, men om de inte klarar det kan de i normvisdom så upphöjda Frida Öst och Elin Regn utföra censuren åt dem.

Rent parodiskt blir det när samma Frida Öst säger ”Och går man emot kan man bli bestraffad”. Vet hon egentligen någonting om det hon talar om? Inte riskerar då hon (eller ska jag benämna henne könsneutralt, ”hån” – vilket är den logiska könsneutrala formen av han/hon, inte ”hen”, som är en rent feminin form (jfr ”henne”, ”hennes”) – att förföljas i traditionella medier eller samhälle – kanske däremot av enskilda individer som retar upp sig, vilket jag beklagar och avråder. Men de som verkligen riskerar förföljelse i traditionella medier och samhälle idag är de som kritiserar de normer om genus, jämlikhet, könskvotering och annat som anses som lika heliga sanningar som religiösa sådana – och som försvaras med samma förvrängda taktik. Det är nu i sig inget nytt fenomen, och drabbade t ex Jonas Love Almqvist på 1800-talet för att han skrev ”Det går an” och drabbar idag skribenter som t ex Ström, Knausgård och Birro. Men det visar tydligt att de ”goda” människorna idag är lika ”goda” som t ex August Blanche var på 1800-talet, då han spottade Almqvist i ansiktet.

Sverige är ett nyMcCarthyistiskt samhälle! (Radikal)feminismen har skrämt medier och politiker till att omfatta samma metoder som senator McCarthy använde på 1950-talet i USA, med skrämsel, smutskastning och social uteslutning av, inte ”anti-amerikaner” men däremot ”icke-genusbekännare”. Aktörer som ”Genusredaktörerna” är ett instrument för censur, strypande av det fria ordet och utstötande av dem som har ”fel” åsikter. Det är, minst sagt, ett eko från 1930-talets Europa! (Och jag efterlyser en antologi av oss som påtagligt drabbats av nyMcCarthyismen).

Hädanefter kommer jag i mina egna böcker och skrifter skriva: ”Icke-användare av ’Genusredaktörerna’” och jag kommer, sorgligt nog, att vara starkt skeptisk till de texter som använt sig av denna moderna indragningsmakt.

Här nedan de ”normkritiska” radikalfeministglasögon som ”Genusredaktörerna” använder sig av, illustrerandes deras ”objektivitet”.

genusredaktörerna

SCHYFFERSK MATEMATIK TILL MINISTER FRIDOLIN

Den sakliga tidningen DN (nej, det var faktiskt ren ironi) har gjort en undersökning som visar att endast 13 procent av dem som nämns i svenska historieböcker är kvinnor. Eftersom läroplanen har krav på jämställdhet kallade ideologen och den upphöjde ”utbildningsministern” Fridolin förlagen till sig och krävde rättning. Hur ska flickor kunna intressera sig för historia med så få män i böckerna undrade han. Och, ja, frågan är befogad. Hur ska bönder, arbetare, tjänstemän, icke adel, icke kungliga m fl kunna intressera sig för historia? Hur många sådana nämns i historieböckerna? Kanske ligger privilegierade ministrar som Fridolin på gränsen till att kunna få ett historieintresse, men jag som enkel arbetarson (fader från slummens – ja, jag talar naturligtvis om historiskt sett – Söder och modern statar- och torpardotter från Sörmland) kan naturligtvis inte bli intresserad av historia, eftersom inga fattigungar från Söder eller statardöttrar från Sörmland omnämns i historieböckerna. Eller hur?

Och hur är det med jämställdheten? Är det någonting som enbart gäller för att lyfta det kvinnliga könet, eller är det meningen att det ska omfatta alla? Gäller jämställdheten t ex mig, som arbetslös gammal man, och den privilegierade karriäristen Fridolin? Kan jag utifrån jämställdheten kräva att få bli minister? Jag är övertygad om att jag skulle göra ett mycket bättre arbete än Fridolin gör, men den officiella jämställdheten tycks ju inte se till kompetens, utan tvärtom fungera för att vissa ska bli mer gynnade än andra.

Men så var det detta med den Schyfferska matematiken. Sann jämställdhet borde ju kunna uppfordra till att vem som helst skulle ha samma rätt som t ex Augustus, Calpurnia, Karl den store, Olof Skötkonung, drottningarna Margareta och Elisabeth I, Karl XII, Voltaire, Karl Marx, Marie Curie, Per-Albin m fl att bli omnämnda i historieböckerna. Och rent matematiskt sett är det faktiskt många fler män som inte blir omnämnda i historieböckerna än kvinnor.

Historiskt sett har det, p g a evolutionärt skapad inverkan, som dödsfall vid barnafödslar, m m, gått ungefär 52 % män på 48 % kvinnor (utom i städerna, där det alltid varit kvinnoöverskott, eftersom en stor kontingent kvinnor inte ansett de lokala ”bonnläpparna” duga åt dem – jmf t ex Nordnorge och det svenska lantbruket idag. Om vi då lite försiktigt under människans ”historiska” period, s a s, räknar med ca 300.000.000 invånare i varje generation, så var det 156.000.000 som var män och 144.000.000 som var kvinnor. Hur många nämns i historieböckerna? Kanske tusen personer? D v s ca 870 män och 130 kvinnor. Om vi drar detta från det totala antalet så innebär det att i varje generation är det ca 143.999.870 kvinnor som inte omnämns i historieböckerna, medan det är 155.999.130 män som inte omnämns. I varje generation handlar det alltså om 11.999.260 fler män som inte blir omnämnda i böckerna än kvinnor. Om vi nu räknar 30 generationer på 1000 år – och att människans ”historiska” epok varat i 10.000 år, innebär det att det är 3.599.778.000 fler män än kvinnor som inte omnämns i historieböckerna. D v s lika mycket som halva jordens nuvarande befolkning! (Innebär det indirekt att Fridolin helt vill radera omnämnandet av män i historieböckerna i vår generation?)

Hur uppfyller läroplanen jämställdhetskravet utifrån det perspektivet upphöjde herr ministern Fridolin? Ska du kalla in förlagen och kräva rättning där också, eller är läroplanens tal om jämställdhet bara avsett för att gynna kvinnor?

Vilken tur att Sverige fått en så klok och insiktsfull utbildningsminister som efterföljare till den lika kloke och insiktsfulle major Björklund (obs, ironi här också).

KVINNORÖRELSEN ERODERAR LANDET

Det kan låta kategoriskt att påstå att ”kvinnorörelsen” eroderar landet. Dock vill jag hävda att så är fallet. Det är emellertid inte så att jag räknar alla kvinnor till ”kvinnorörelsen”. Tvärtom är min övertygelse att de flesta kvinnor är kloka och sansade, liksom en stor majoritet av svenska folket inte alls är överens med ”kvinnorörelsen” om vad som är det rätta. Det är därför jag sätter ”kvinnorörelsen” inom citationstecken, eftersom det INTE är en rörelse för kvinnor, utan enbart för dem som har tagit sig positioner där. Det stora problemet är dock, att ”kvinnorörelsen” har tillåtits att ta ut svängarna in absurdum och att ta sig positionen som dem som ska diktera för alla andra vad som är ”rätt”. Samhället har misslyckats stort i sin vaksamhet, mycket beroende på ”den tredje statsmakten”.

I botten ligger två elakartade fenomen i grunden för ”kvinnorörelsen”, nämligen 1) IDEOLOGI, vilket enkelt slår över i förtryck, intolerans och hat, eftersom den får bekännarna (kristna, [radikal]feministiska och andra) att övertyga sig själva om att de är innehavare av en obestridlig ”sanning” – och därmed är utvalda att leda andra ”rätt”. Det andra är en direkt följd av ideologin, nämligen 2) MORALISM; normer, idéer och konstruktioner som uppstår ur den självtagna rättfärdigheten. Historiskt sett har moralism aldrig bidragit med något positivt till mänskligheten, utan enbart lett till förtryck, död, hat och utstötning. Eller, som den amerikanske sociologen indirekt säger, att moralism leder till kriminalisering av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.

Innan jag fortsätter vill jag reda ut vad ”moral” egentligen är. En del menar att det är moral att både avvisa våld/mord och att man inte t ex får ha utomäktenskapliga förbindelser. Det är emellertid helt fel, eftersom det tidigare är sprunget ur en universell övertygelse utifrån evolutionära adaptioner. Det senare är en kulturell idé, med sitt grundursprung i bl a kunskapen om mannens del i avlingen (som dyker upp först för ca 8.000 år sedan och sedan accelererar i ”civilisationen”). Det är alltså ett fenomen som är kulturellt skapat och som inte omfattas av hela mänskligheten, vare sig globalt eller historiskt. Moral är också att fördöma sådant som är evolutionära adaptioner, som t ex kyrkans (och numera även radikalfeminismens) idé om vad som är ”rätt” och ”god” sexualitet. I spåren av dessa idéer om moral föds också det som ”kvinnorörelsen” idag så frenetiskt förfäktar: att man ska straffa dem som man utpekar som ”fel” utifrån de ideologiska idéerna. Genom historien har de varit olika, men aldrig på minsta sätt universellt gällande, som t ex de som utövade Bacchanalier i Rom 186 f kr (även hustrur och döttrar deltog, vilket inte kunde accepteras av män som måste kontrollera sitt faderskap), kristnas och muslimers ömsesidiga hat, brännandet av bögar och ”sodomiter”, häxor och bögar, utrotandet av ”hedniska” folk, stigmatiserandet av horor och i vår tid förföljelserna mot t ex sexköpare.

Idag expanderar ”kvinnorörelsen” moralismen med skrämmande fart i vårt samhälle, vilket ger upphov till nya hatade och förföljda grupper, där det räcker med att inte till hundra procent säga ja och amen till vad ”kvinnorörelsen” påstår är det ”rätta”. Som med alla klassiska förföljare är ett av ”kvinnorörelsens” främsta vapen smutskastningen. Den som inte är ”rätt”, eller som vågar kritisera vad ”sanningsinnehavarna” påstår, är ond och ska stötas ut. Den självtagna positionen av ”god” och ”hjälpande” omfattar sedan naturligtvis också bara de som ansluter sig till ”sanningen”. Alla andra offrar man utan att blinka. Det finns alltså aldrig någon ”godhet” bland förtryckare av det slag som ”kvinnorörelsen”. Naturligtvis finns individer som ansluter sig med goda intentioner och som i avsaknad av eget tänkande eller rädsla för att stötas ut intalar sig att de gör det ”rätta”. Men ”godheten” är inte ett dugg mer än t ex sovjetiska politruker under Stalintiden. Det handlar om att rensa ut ”fel” människor, föreställningar och fakta – och att straffa dem som inte infogar sig i leden. Två som mycket påtagligt erfarit detta är Erin Pizzey och Emi Koyama, vilka tyvärr bägge hade inställningen att man skulle hjälpa oavsett kön, ras, åsikt, bakgrund, m m. Effektivt slängdes de ut, och den senare skriver bl a: ”Självklart var det inte första gången jag ifrågasatte hur skydden sköts. Jag ifrågasatte allting: dess ”ren och nykter” policy rörande droganvändande, dess policy gentemot att tillåta kvinnor att ha överblick över deras egen medicinering, dess användande av hot och skrämsel för att kontrollera överlevare, dess stämplande av brist på överensstämmelse eller befogade klagomål som ”respektlös kommunikation”, dess patroniserande ”levnadskonst” och ”föräldraklasser”, dess till synes slumpvisa påtvingandet av regler som på något sätt alltid sätter ljuset på färgade kvinnor först. Jag hatade ungefär allting som pågick i centret, och jag vägrade att delta i det mesta av det.” Så konstaterar hon också: ”Inom rörelsen mot partnervåld hindrar emellertid den genomträngande föreställningen om ”kvinnors delade erfarenheter” och andra feministiska försköningar vår möjlighet att upptäcka vår paternalism och att skapa strukturer som är sant överlevnadsdrivna.”

Vad som emellertid är den absolut största faran med ”kvinnorörelsen” är dess antivetenskaplighet. Liksom andra ”sanningsinnehavare” (kristna, muslimer, kommunister, nazister, fascister m fl) så står ju verkligheten aldrig på deras sida. Tvärtom så är den i allmänhet motstridig ”sanningen”, vilket alltid ger dessa ”goda” ”världsförbättrare” ett uppdrag att ”förändra människorna” – d v s att korrigera evolutionen. De förstår naturligtvis inte själva vilket jobb de påtagit sig – och vilken hybris det ligger i att tro sig veta bättre än den evolutionära utvecklingen. Men metoderna för denna ”evolutionskorrigering” blir förvrängning av fakta, ”fixad” forskning – som endast har som syfte att hitta och konstruera ”fakta” som kan stötta deras ideologiska idéer – förtigandet av motstridiga fakta, tystandet av kritiker och ignorans.

Själv är jag förstahandsvittne angående detta ovetenskapliga och korrumperade tillvägagångssätt inom sexualia. Medan jag i mina böcker polemiserar mot just ”kvinnorörelsens” ”fakta”, ”siffror”, ”undersökningar”, m m, så är det karaktäristiska att de sällan eller aldrig går i svaromål på faktakritik – eftersom de inte har verkliga fakta att ta till. Istället förtiger de och låtsas som om man inte existerar – vilket funkar utmärkt, eftersom medierna följer denna princip. I fallet sextrafficking och sexarbete sprider man t ex gärna skrämmande gigantiska siffror och ovederhäftiga påståenden om hur alla far illa, men kan ALDRIG visa vetenskapliga underlag för detta. Alltid hänvisas till den ovetenskapliga Melissa Farley, FN-, Euro-, EU-, IOM-, Europol-, ILO-rapporter m fl. Men, som professor Anne Jordan vid Washington University, law school, säger: Policyskapare, NGO:er, akademiker, media och aktivister skulle vara försiktiga nog att inte försäkra att åsikter är fakta. Det är inte nog för författare och aktivister[, politiker eller medier] att referera till en källa, så som FN, för att stötta ett påstående. I många fall kommer lite forskning avslöja att dessa källor är opålitliga. Vi skulle alla akta oss för att inte bli del av det manipulationsproducerande maskineri som ständigt presenterar åsikter eller ideologi som ”fakta”.

Självklart ignorerar man också internationell forskning, eftersom den – som i t ex fallet Nya Zeeland – helt motsäger den svenska ”kvinnorörelsens” ”sanningar” (jag bifogar nedan länkar till texter om myterna kring prostitutionen för den intresserade). Istället måste egen ”forskning”, som t ex den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, produceras. Men faktum är, att det inte finns någon vetenskaplig forskning, internationellt, som skulle visa på att sexarbete skadar någon. Om man vill finna sådana resultat får man gå till rent klinisk forskning – d v s på institutioner som behandlar folk som av olika anledningar mår dåligt. Och att hänvisa till klinisk forskning som representativ skulle t ex göra att vi måste slå igen alla skolor, eftersom de som går till skolpsykologen mår dåligt – alltså måste alla elever må dåligt. Det är exakt den ”logiken” som kvinnorörelsen använder sig av.

Men det är ju inte bara inom sexualia som ”kvinnorörelsen” förfalskar verkligheten. Det gäller närmast alla frågor som rör interagerandet mellan män och kvinnor, som t ex relationsvåld. Och ytterligare exempel på den påtalade ovetenskapligheten är ju ”genusvetenskapen”, vilken ju är ett kraftigt verktyg för att korrigera evolutionen. Karaktäristiskt är också att man genom åren aldrig producerat något förslag som skulle lyfta pojkarna i skolan. Det är ju högst intressant att ”kvinnorörelsen” är beredd att offra sina egna söner för sin ideologi (d v s de är bara önskvärda om de blir ”genuscertifierade”). Säger inte det något om vilken ”godhet” som i verkligheten dväljes där? ”Kvinnorörelsen” (religiös, politisk och [radikal]feministisk) är livsfarlig för samhället, eftersom den – liksom de andra ovan exemplifierade absoluta ”sanningsideologierna” – med tvång och repression strävar efter att ”förändra” människan till att bli ”rätt” (alltså som de anser att hon ska vara) och kallblodigt offrar dem som är ”fel”. I detta använder man samma metoder som någonsin genom historien alla ”förbättrare” använt.

Jag motsätter mig inte att ”kvinnorörelsen” ska ha rätten att förfäkta sina åsikter, men de har inte rätten att tvinga andra att leva efter deras idéer, lika lite som kristna, muslimer, kommunister, nazister, fascister m fl. På alla sätt har ”kvinnorörelsen”, i kraft av sitt ökande inflytande, kommit att bli en auktoritär och icke humanistisk rörelse – oavsett att det finns gott om individuella undantag. Om inte hela samhället ska kapsejsa måste vi sätta ner foten och säga, ”stopp, det räcker nu. Det är dags att bygga ett samhälle som istället tar hänsyn till evolution och verklighet och som bygger på verklig jämställdhet, samtidigt som vi erkänner och bejakar att vi är olika.”

http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-7-sexarbetarna-utsatts-for-omfattande-smitta-och-ar-smittohardar/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/; http://www.anstandigt.com/2015/09/12/den-gigantiska-sextraffickingen-ar-inget-annat-an-bedrageri/

MODET ATT PÅPEKA VERKLIGHETEN

I ett samhälle finns det några modiga människor och en mängd medlöpare till den för tillfället gällande ”rätta” normen – illustrerandes Churchills ack så sanna ord; ”människor är inte så dumma som du tror, de är dummare.” Till den förra kategorin hör dock Tommy Sandström, som i Uppsala lagt fram en uppsats i specialpedagogik, med titeln ”Den svenska staten och pojkarnas misslyckande i skolan undersökt utifrån ett relationellt perspektiv.”

Syftet med arbetet är ”att ta reda på vilka åtgärder som den svenska statsmakten vidtagit för att komma till rätta med pojkarnas svaga prestationer i skolan.” Resultatet är emellertid synnerligen beklämmande. Som författaren skriver så visar undersökningen ”att den svenska staten visat ett tämligen svalt intresse för att komma till rätt med pojkarnas skolsvårigheter. Endast en riksdagsmotion i ämnet har under åren 2004 – 2014 skrivits utifrån ett relationellt perspektiv för att söka förbättra pojkarnas möjligheter att lyckas i skolan.” Denna enda riksdagsmotion lades fram av Miljöpartiet 2005 och röstades ner av en – utom Miljöpartiet – enig riksdag. Inte heller de undersökningar (SOU 2010:51, SOU 2010:52 samt slutbetänkandet SOU 2010:99) som berört frågan har lett till konkreta propositioner från regeringen vad gäller förändringar i skolans arbetssätt eller organisation visavi pojkarna. Det finns ett uppenbart ointresse från svensk riksdag och svenska regeringar att bry sig om pojkarna i skolan. Detta trots att SOU 2010:52 (av hjärnforskaren Martin Ingvar) konstaterar att könsstereotypa beteenden har sitt ursprung ”i både arv och miljö.” D v s att också biologiska skillnader spelar in i detta.

Istället, visar Sandström, har den övergripande statsfeminismens feminisering av skolan varit den enda ”metoden” för att komma ”tillrätta” med problemen. En feminisering som istället direkt har försvårat för pojkarna! Ett exempel som författaren tar upp är projektet ”Genus och ämnesdidaktik”, vilket bl a tillämpades på den omskrivna Frejaskolan i Gnesta, med stort uppslagen text i DN, under rubriken ”När mansrollerna ifrågasätts så höjer pojkarna sina betyg”. Sandström visar tydligt att detta var en (omedveten?) bluff. Han skriver: ”Ännu mera förvånad blir man av en mera detaljerad studie av Frejaskolans meritvärden för året 2013 när projektet avslutades. Pojkarna har inte höjt sina meritvärden under projektet utan tvärtom sänkt dem med nästan 15 meritpoäng om man jämför med tidigvarande år. Dessutom ligger pojkarna lång efter riksgenomsnittet på 202 poäng. Flickorna har också sänkt sina meritvärden, dock mindre än pojkarna; men flickorna ligger långt under riksgenomsnittet på 224 meritpoäng.” Så tilllägger han: ”Slutsatsen blir att det är svårt att förändra elevers beteenden och könsroller utifrån statliga feministiska normer.” Men i det ”jämställda” landet Sverige behöver inte riksdag och regering göra något åt att man skapat en skola där pojkarna halkar efter, man skyller nämligen detta på pojkarna själva, för de har en ”antipluggkultur” (SOU 2014:6). I slutdiskussionen skriver Sandström, utifrån svenska statens s k ”åtgärder”: ”Det är pojkarnas normsyn som ska förändras. Om bara pojkarnas jämställda tänkande utvecklas kan de komma ikapp flickornas övertag i skolan. Hur den här typen av ovetenskapliga resonemang fått fotfäste i Sverige kan bara förklaras av ideologiska vanföreställningar.”

 

I slutdiskussionen konstateras, med rätta, att statsfeminismen förhindrar att pojkarnas problem i skolan tas upp och att inga vetenskapliga bevis finns för genusordningens existens. ”Den anses finnas a priori på samma sätt som Kant ansåg att Guds existens var given utan att den behövde bevisas.” Och så ställer författaren frågan om hur rimligt det är att pojkars misslyckande skulle bero på bristande jämställdhet i skolan, när Sverige som ett av världens mest jämställda länder befinner sig i OECD-mätningarnas botten. Men den frågan anser sig inte det genuskorrekta politiska etablissemanget behöva bry sig om.

Det här är en angelägen uppsats och det krävs mod för att skriva den i dagens åsiktsstyrda Sverige – landet där det är en belastning att berätta sanningar. Uppsatsens största ”problem” är väl dock att den ytterligare kommer att bevisa, att svensk riksdag och regering tillhör den kategori av människor som Churchill uttalar sig om, enligt citatet ovan. D v s dumma, fega medlöpare som bara bryr sig om sitt eget bästa.

RÄTT NYTT ÅR

Egentligen skulle jag ha skrivit dessa rader till julen, men det är ju så mycket patriarkaliskt skit som måste utföras till dess (seden är ju äldre än 1980-talet, då sanningen började att uppenbaras, alltså måste den vara patriarkalisk) att jag kom av mig på vägen. Men det är inte heller fel att ta upp det nu, som en nyårshälsning på det nya, förhoppningsvis ”rätta” året.

Det här med att önska ”gott nytt år” är naturligtvis en patriarkalisk sed, tillkommen enbart för att gynna vita heterosexuella män (vita cis-män), eftersom patriarkatet aldrig kan innebära någonting gott för en kvinna. Jag har därför beslutat mig för att istället önska ett ”rätt” nytt år åt alla. Men vad är då ”rätt”?

Ja, det är ganska många som inte vill förhäva sig och berätta för andra om vad som är ”rätt”. Det finns t o m vilsegångna individer (s k ”humanister”, ”liberaler”, ”jämställdister” och andra skumma typer) som anser att det som är rätt för en person inte nödvändigtvis måste vara det för en annan. Som tur är har vi då fått en ideologisk rörelse i radikalfeminismen som satt sig över denna falska tolerans och kan berätta för alla vilseledda vad som är otvetydigt rätt.

Det är t ex rätt att hata all rasism. De som vet det rätta skulle t ex aldrig drömma om att inrätta ett rasbiologiskt institut. Däremot är det rätt att inrätta könsbiologiska institut under beteckningen ”genusvetenskap” för att attackera mansrollen och straffa mannen för att han under miljontals år ska ha förtryckt kvinnan. De ”rätta” radikalfeministerna bekänner sig naturligtvis till deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948: ”all human beings are born free and equal in dignity and rights.” D v s ”alla mänskliga varelser är födda fria och (jäm)lika i värdighet och rättigheter.” Men de ”rätta” människorna vet, att med (jäm)lika avses att alla är födda för att egentligen vara kvinnliga till sina väsen. Det manliga är bara en social konstruktion i avsikt att höja mannen på kvinnans bekostnad. Hur någon, någon gång i urtiden, då såväl män som kvinnor var feminina, plötsligt kunde urskilja män och kvinnor – som ju i allt (utom möjligen då snoppen och snoppan och barnafödandet) var lika – är däremot höljt i ett mysterium.

Genom att den onde mannen alltså har skapat kulturella förutsättningar för sin upphöjelse på den goda kvinnans bekostnad så är alltså inte alla mänskliga varelser (jäm)lika. Det är anledningen till att det är rätt att behandla vita heterosexuella män (vita cis-män) som undermänniskor. Det är därför man får hata dem som kollektiv och ge alla män skulden för enskilda mäns avvikelser. Eller som den feminiserade Johan Ehrenberg uttryckt det: Män har en kollektiv skuld. Det vill säga, alla män lever ett liv där man, bara genom att man är man, deltar i ett kvinnoförtryck. Oberoende av om man vill och tycker sig vara en del i ett könsförtryck. Därigenom kan man helt stå bakom 1948 års deklaration och samtidigt bortsortera alla som inte är kvinnligt (jäm)lika. Det är också därför som det är rätt att anklaga alla män för allt ont och frikänna kvinnorna, för de senare har med all rätt monopol på att vara goda, männen däremot onda (eller som Linda Skugge uttrycker det: ”För kvinnor är det ju inget fel på. Det är männen som gör alla dåliga grejer. De misshandlar, våldtar, tar inte hand om hushållet, tar inte ut någon pappaledighet” – Helsingborgs dagblad 27 november 2003). D v s, att det naturligtvis är fel med rasism men däremot rätt med könsism. Och det bryter naturligtvis inte mot 1948 års deklaration att hata män, eftersom män ju är djur, som ju t ex Ireen von Wachenfeldt så upplyst har informerat mänskligheten (kvinnorna, hbtg-personer och feminiserade män) om. Därför är det inte fel att upphäva rättssäkerheten för män, som ju t ex Mikael Nestius klargör: Det är dags för omvänd bevisordning. Det borde vara mannens skyldighet att göra troligt att kvinnan faktiskt ville ha sex.” (Tidningen City, 1 juni 2007).

Det känns tryggt att ha dessa arvtagare till kyrkofäderna, moralisterna, missionärerna, ras- och klassbeskyddarna, m fl, som före dem visste det absolut ”rätta” för alla. Hur skulle samhället någonsin kunna utvecklas om inte de som begåvats med den höga insikten om vad som är obestridligt ”rätt” hade funnits? Jag fasar! Då kanske t o m sådana avgrundsmonster som män (förlåt, djur) hade haft rätt till att omfattas av deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Så därför kan jag inte önska ett patriarkaliskt ”Gott nytt år” till er (det har man ju gjort i århundraden), utan istället det rätta:

RÄTT NYTT ÅR

Och mitt nyårslöfte måste naturligtvis bli, att jag ska försöka bli en kvasifärgad homosexuell eller hbtq-kvinna, för att förtjäna min rätt att räknas till de mänskliga varelserna. Och vilken himla tur att deklarationen om de mänskliga rättigheterna inte översatts ”alla mänskliga varelser är födda fria och jämbördiga i värdighet och rättigheter.”

FEMININITETSNORMEN GÖR KVINNOR TILL EN SÄKERHETSRISK FÖR BARN

Med anledning av en tråd på Facebook – utifrån Zandra Hedlunds påståenden i Dumheter 24 – så skrev jag en lång kommentar som jag tycker är relevant att lägga ut här. Det intressanta är att hon talar om en ”maskulinitetsnorm” som skulle göra män aggressiva – förutom all omgjord statistik som hon – i vanlig ordning – kryddar sin närmast religiösa övertygelse med. Intressant nog finns det alltid ett antal personer som instämmer i myten om maskulinitetsnormens påverkan, men dessa tar aldrig i beaktande det jag skrev om i mitt senaste inlägg, om att det är radikalfeministerna som skapat det nya hatet. Så här skrev jag i tråden:

Det är intressant att man gärna drar upp ”maskulinitetsnorm” och kopplar den till mäns aggressivitet. Varför drar man inte upp ”femininitetsnorm” och kopplar den till att ”alla” kvinnor är snåla och att kvinnor är oförmögna att känna riktig kärlek i förhållanden? Idén om att de kvinnliga ”dygderna” skulle vara de ”goda” uppstår i slutet av 1700-talet, men det finns kvinnliga avarter som inte är särskilt smickrande. Jag exemplifierade med snålhet och oförmåga till kärlek. Kanske någon oförstående skakar på huvudet, men i studier av naturfolk har det visat sig, att 84 procent av männen, men endast 58 procent av kvinnorna delar vad de har utanför familjen (Hill & Hurtado 1989). Precis som manlighetsnormen gör att män blir aggressiva måste alltså kvinnlighetsnormen göra att kvinnor blir snåla, eller? Och det faktum att undersökning efter undersökning visar att kvinnor söker män med pengar och hög status måste innebära att kvinnlighetsnormen gör att kvinnor är beräknande och känslokalla i förhållanden, inte sant?

Sedan är det roligt att se de många som på fullaste allvar menar att Sverige är navet i världshjulet och endast refererar svenska siffror (gärna Brå, vars objektivitet och saklighet ofta går att ifrågasätta, men som ibland kan träffa rätt). Internationellt finns det hundratals undersökningar rörande relationsvåld och det är ett närmast globalt överensstämmande i att kvinnor är lika eller mer aggressiva i förhållanden som män, men konstigt nog tycks det inte vara så i Sverige. Beror det på att Sverige har mer aggressiva män än andra länder eller att de svenska kvinnorna är mer blida än i andra länder? Eller beror det på att vi här i Sverige är bättre på att göra ”rätta” studier än på andra platser? Jag vet inte.

Angående relationsmord hävdas gärna utifrån ett tjugotal svenska fall att kvinnor mycket mer sällan än män mördar sina partners. Naturligtvis står sig då den FBI-studie som Mercy & Saltzman refererar (Fatal violence among spouses in the United States, 1975-85. I American Journal of Public Health 79 1989) slätt mot det svenska materialet, eftersom förmodligen 16.595 amerikanska relationsmord under tio år är ett betydligt svagare underlag än ett tjugotal svenska. Men om någon skulle drista sig att undra vad FBI-studien visar så är det, att 56,6 procent var mördade kvinnor och 43,4 mördade män. Alltså en betydligt mindre skillnad än de oantastbara svenska siffrorna.

Internationellt råder inte heller någon enighet om att män orsakar svårare skador än kvinnor (se t ex denna studie, eller denna; Brinkerhoff & Lupri, Interspousal Violence. I The Canadian Journal of Sociology 13 1988,), det är här i Sverige som det råkar vara så. Att kvinnor kan skada lika svårt som män beror på att de betydligt oftare tar till tillhyggen och slår med.

Sedan är det så tröttsamt att behöva dra den här typen av fakta och statistik som är portförbjuden i konungariket Sverige, eftersom det inte borde handla om frågan ”vem är värst” – lika lite som idiotin att försöka skuldbelägga alla män för att de är män (oavsett om man skyller på ”maskulinitetsnormen” eller antyder att det skulle vara en sorts genetiskt nedärvd ondska, som alltså också då bör appliceras på snåla och beräknande kvinnor). När man gör på det sättet så struntar man faktiskt i själva problemet och fokuserar istället på att minsann driva igenom sin egen rättfärdighet, perfekthet och ideologiskt rätta hemmahörighet, för det är ingen hjälp åt någon att bedriva ett stereotypt könskrig (även om i maskerad form under falska försäkringar om att man alls inte hatar män, bara maskulinitetsnormen).

Dessutom måste vi faktiskt stoppa kvinnor från att få utbildning, eftersom flera internationella studier visar att utbildade kvinnor blir mer aggressiva, medan utbildade män blir mindre aggressiva (t ex Jay, Victimization on the college campus: A look at three high-profile cases. I Campus Law Enforcement Journal 1991, något som ju också bekräftas av Brå-utredningen ”Brott i nära relationer”, p 53). Ska vi alltså komma tillrätta med relationsvåldet måste vi utbilda män och låta kvinnor förbli outbildade (det är väl lika relevant som att maskulinitetsnormen skulle göra ”alla” män aggressiva, inte sant?). Så vår nuvarande utbildningspolitik strävar alltså efter att skapa ett samhälle med mer relationsvåld! Men å andra sidan visade Kinsey att utbildade personer är mer benägna att masturbera och utöva sex, så alltså borde ingen utbildas.

Utöver denna min text måste jag tillägga en kommentar i samma tråd av Louise Persson: ”Femininitetsnormen” att kvinnor ska uppfostra barn borde ju också då rimligen vara skälet till varför kvinnor slår sina barn. En del kvinnor visserligen, men pga femininitetsnormen kan vi ju säga att alla kvinnor är en säkerhetsrisk för barnen, eller…?

Det var den kommentaren som fick sätta rubriken på denna text.