Kategoriarkiv: Journalistkåren

WALLIN VS VIRTANEN

Så har jag då läst förundersökningen i fallet Cissi Wallins anmälan av Fredrik Virtanen för våldtäkt 2011-2012.  Jag ska inledningsvis inte sticka under stol med att jag tycker att bägge dessa medlemmar av ”medieadeln” (ett begrepp lika relevant som ”sosse- eller politikeradel”) är obehagliga och föga trovärdiga figurer.  Fredrik Virtanens okunniga överlägsenhet mot dem som inte delar hans åsikter har jag sett åtskilliga gånger när jag känt mig tvungen att läsa hans tendensiösa texter i nätupplagan av Aftonbladet och Cissi Wallins dogmatiska och lika okunniga radikalfeminism har stött mig i sin oändliga självgodhet.  Hon är också mindre trovärdig i mina ögon för att hon hade ett radioprogram med Robert Aschberg, där de annonserade vitt och brett om att de vågade ta upp kontroversiella frågor som ingen annan gjorde.  Men de vågade (eller snarare ville) inte ta upp det jag framför i min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”.  Så egentligen var annonserandet bara humbug och de agerade fullt ut som de åsiktspoliser som medieadeln oftast utgör.  För mig är de i grunden mediekrakar, men nu är det inte vad jag anser om dem personligen som är viktigt, det är att få ett perspektiv på den uthängning som Wallin gjorde av Virtanen och som startade den gigantiska häxjakten i spåren av #Metoo.

Någon kanske skulle kunna ta utläggningen rörande Wallins (och Aschbergs) bortsorterande av fakta som stör henne(/dem) för att jag är mer negativt inställd till henne än Fredrik Virtanen, men det är fel.  Jag betraktar dem båda två som de arroganta åsiktspoliser och värnare av att saklig debatt inte ska kunna föras, eller icke politiskt korrekta fakta presenteras, som de bägge framstår som för mig.  Mina reflektioner gäller helt och hållet vad som sägs i förundersökningen kring det mål som startat vår senaste häxjakt.

Resumé

Först förhörs Cissi Wallin, och jag ska villigt erkänna att jag inte är jurist på något sätt, men hennes vittnesmål är ‒ som jag förstår det ‒ minst sagt rörigt.  Det är svårt att veta vad hon egentligen minns ‒ eller tror sig minnas ‒ mer än att hon har någon föreställning om att Virtanen skulle ha tryckt in sin lem i hennes mun (under natten, sittandes över hennes bröst), att hon har svårt att röra sig och att hon är naken när hon vaknar.  Hon vidgår också att hon varit inriktad på att göra karriär (vilket jag i sammanhanget ser som något som inte är helt ovanligt och som kan få kvinnor att ibland gå längre än de inledningsvis tänkt sig).  Hon följer efter viss tvekan frivilligt med hem till ”mediegreven” (min beteckning) Virtanen och imponeras av hans skivsamling.  Men det som är vägdelande i hennes vittnesmål är när hennes minnesbilder börjar fallera.

Wallin antyder starkt att hon blivit drogad på något vis, men svär sig fri från att själv ha försatt sig i ett hjälplöst tillstånd ‒ trots att hon vid denna tid hade åtminstone alkoholproblem.  Sedan går hennes minnesbilder isär med vissa vittnens.  Hon minns i dimman att han slitit av henne kläderna, tryck sin lem in i hennes mun och sagt åt henne ”sug då din jävla hora eller om han sa din jävla fitta, men det var något sånt där könsord liksom. Han var väldigt aggressiv, han var väldigt, jamen så här, han skulle ha det så. Och han var väldigt eh… bestämd och ganska… eh… ja.”  Hon minns också att ”mediegreven” från Aftonbladet hade skickat iväg ett par vänner från lägenheten, så ingen annan var där.

Det här är ju allvarliga saker, om det nu är sant, men problemet är bara att det är svårt att avgöra vad som är sant.  Efteråt vittnar Cissi Wallin själv om att de haft en lång period av sms-kontakt och att hon själv inte såg händelsen som en våldtäkt, förrän hon började prata med kvinnliga vänner.  Hon ångrade vid anmälningstillfället att hon tagit bort sms:en, men det innebar ju att hon inte hade något som helst bevismaterial.  Inte heller hade hon anmält eller gått till en läkare och hade inga uppenbara skador.  Endast vid ett tillfälle, enligt henne själv, så hade hon själv sms:at Virtanen:  ”Hej, är du på Hultsfred?  Liknande så här, jag funderade på att, ska vi prata… eller något sådant där, jag kanske kommer dit, ska vi ses?”

Efter händelsen går hon hem till Lina som, enligt Wallin, uppfattade att hon ”inte varit med om något bra”.  I sitt eget vittnesmål säger Lina att ”hon ringde mig och var på Söder. Jag minns det var på förmiddagen och jag var hemma. Hon sade till mig ‒ vet du vem jag har legat med?  Det var ju närmast en retorisk fråga så jag sade vä1‒ nej vem då? Hon svarade – Fredrik Virtanen. Jag minns att min första tanke [var] ‒  nej inte han, men det sade jag inte.”  Så fortsätter Lina:  ”Jag minns att hon nästan fnissade eller nästan som om hon försökte skämta bort det. Hon verkade lite obekväm med att berätta det. Nästan som att hon förstod att jag inte skulle gilla det, lite som att hon hade gjort något som var lite äckligt … Det var inte så att hon verkade ledsen, utan jag fick nog mer en känsla av att hon var nervös. Mer som om det var ett problem, lite underligt.”  Lina vittnar också om att ”Hon sade inte några detaljer. Men detta gäller mot natten/morgonen då de haft någon sexaktivitet. Men sedan på morgonen vaknade hon av att han sticker in sin kuk i hennes mun. Det var hon inte beredd på alls. Jag vet inte om jag fick höra något mer om det. Jag fick själv uppfattningen om att situationen var känslig och fel. Men hon berättade det aldrig som hon utsatts för ett övergrepp …  Kanske borde jag ha reagerat på detta. Men jag ville nog inte säga till henne att jag tyckte hon utsatts för något obehagligt ‒ det var nog lite så det var!” … ”Hon sade något om att hon tyckte han var en äcklig person ‒ hon verkade inte nöjd eller direkt glad över händelsen” … ”Vidare berättade Lina att under den dagen då Cissi befann sig hemma hos henne så hade målsäganden sms-kontakt med Fredrik Virtanen … ”Inte som att det var jätte konstigt att han skickade sms. Mer typ roligt grej att de sms:ade varandra. Men jag fick ändå känslan av att det hela inte var helt okej.”

Förhörsledaren avslutar med att fråga:  ”Är din uppfattning att Cissi även hade haft frivilligt sex med Fredrik Virtanen vid detta aktuella tillfälle?”  Svaret blir:  ”Vet inte det, tror inte det som hon berättade för mig, alltså det sex de hade på natten var någon form av övergrepp, men jag vet inte det. Utan jag uppfattade det som hände senare på morgonen som ett övergrepp. Så uppfattade jag det”.

Idag har Wallin och Lina ingen kontakt alls.

Sedan lärde hon känna feministen Hanna Fridén och påstår att även hon varit utsatt för ”medieadelsmannen” Virtanen.  Så började de två skriva om ”sviniga” killar, för att gruppanmäla Virtanen, men inga andra ville fullfölja det, även om många, enligt Wallins utsago, vittnade om hans svinigheter och namngav honom i mejl (vilka mejl är frånvarande i undersökningen och inte kunnat visas upp).  Wallin misstänker att ”mediegreven”, via sin advokat, hotade kvinnorna att inte anmäla honom.  Men en misstanke är knappt ens en beskyllning, och absolut inget bevis!

Fridén vittnar något annorlunda än Wallin:  ”Det var nog någon gång våren sommaren 2008 då vi diskuterade övergrepp och jag berättade då att jag själv utsattes för ett övergrepp när jag var runt 15 år. Vi diskuterade det eftersom det är en viktig fråga. Det var i samband med det som hon berättade om sin erfarenhet”. Vad berättade hon? ”Att hon varit ute på krogen och träffat Fredrik [Virtanen] och att de hamnat på samma efterfest. Hon hade vaknat upp utan kläder och varit helt eller delvis avklädd. Han hade varit ovanpå henne”.  Hanna säger att det var länge sedan hon och Cissi pratade om händelsen nu. De pratade 2008 och på fråga om de talat om det vid fler tillfällen svarade Hanna att ”några gånger till, men inte på länge”. Har Cissi beskrivit det sexuella närmare för dig? ”Nej, inte vad jag kommer ihåg. Inga detaljer, vad han gjorde eller så”.  Har hon nämnt om han penetrerade henne? ”Nej, jag tror inte det i alla fall, men jag kan ha glömt bort det” … ”Dagen efter hade varit väldigt obehaglig. Cissi har berättat att hon mådde väldigt dåligt länge efteråt och skuldbelade sig själv och upplevt att det var hennes fel. Så kände hon det väldigt, väldigt länge och mådde väldigt dåligt. Om hon ser honom på stan så mår hon jätte dåligt och de bor nära varandra och det mår hon dåligt av.

Enligt Wallin ska ”mediegreven” Virtanen också, genom sin jurist, hotat en Hanna (men det framgår inte tydligt om det är Hanna Fridén):  ”Monique Wahlstedt, hon är ju affärsjurist tror jag så hon kommer säkert inte bli inblandad i det här men… Eh att hon då ringde till Hanna och körde samma det här, lite… (ohörbart) metoder nästan, nu ska vi tysta de här tjejerna.”

Cissi Wallin säger också att Per (Hagman) dykt upp på morgonen efter ”våldtäkten” (jag sätter den inom citationstecken eftersom det är högst oklart om det varit en sådan), men att de bara hälsade.  Hagman själv tror dock att han sov på soffan vid händelsen och inte försvann därifrån.  Däremot tror Virtanen att Hagman inte var där.  Vittnesmålet bidrar inte med någonting mer än att det inte stämmer vare sig med Wallins eller Virtanens.

Senare har Wallin gått i terapi och hos en psykolog och enligt henne själv beror hennes psykiska ohälsa på ”våldtäkten”.  Men den första terapeuten bröt hon med ”för det var mycket annat att prata om, det var så här, jag hade dålig relation med mina föräldrar, vi… vi valde att liksom inte fokusera på det [”våldtäkten”].”

Den senare terapeuten, Nina Wahlin, menar att någonting stör Cissi Wallin i hennes sexualitet och att hon redan tidigt använde ordet våldtäkt.  ”Mannen” (”mediegreven”) har inte gjort några närmanden när de dricker vin, och anledningen till att ingen anmälan gjorts är att Cissi känt skuld och skam.  Och angående händelsen så är han ”aggressiv emot henne och ja hotar henne, håller henne runt halsen, strypgrepp, ja. Och det är så tydligt för henne, hans ord är jättetydliga, det han gör mot hennes kropp är jättetydligt och det som hon vill få ut är som en gröt.”  Terapeuten vittnar också om att Wallin ska ha känt sig så tung i kroppen att hon inte kunde komma iväg och att situationen varit obehaglig och att hennes alkoholkonsumtion under kvällen inte varit mer än vanligt.  Hon skulle ha känt sig panikslagen, livrädd, att hon skulle dö, att han skulle döda henne.  Hon var livrädd enligt vad hon berättat för terapeuten.  Så slinker det in att ”hon sökte inte till mig för att hitta nån, nån läkning utifrån en våldtäkt utan hon sökte för ångest och vi har fokuserat mera på henne övriga liv.”  Terapeuten berättar naturligtvis inget annat än det Cissi Wallin sagt henne, vilket rimligtvis i utredarnas ögon måste ses som en partsinlaga av samma slag som Wallins egen.

Hur Cissi Wallin ser själv på detta framgår av hennes ”läggande av pussel”:  ”Han ville ju manipulera mig när jag sedan la mitt pussel och förstod vad som hade hänt. Han ville ju manipulera mig till att liksom det här var någonting normalt som hade hänt … men när jag la mitt pussel så att säga efteråt så har jag mött andra tjejer som har varit utsatta förut, inte av honom men har, har blivit drogade på olika sätt. Och… det är först liksom när de har beskrivit det så har jag verkligen så här just det, det var så där det var.”

En faktor i detta utgörs av att Wallin misstänker att hon blivit drogad:  ”Och det är väl det att, det är vä1 därför jag misstänker att jag har blivit drogad eftersom det är så tydligt, Jag har inget minne av hur vi.. , jag satt liksom påklädd i soffan och varpå väg att gå, jag har inget minne av hur jag hamnade i sängen avklädd.

FL:…Använde du själv några droger på, under den tiden?
CW: Nej. Jag har testat eh…
FL: Mm.
CW:…jag drack ju ganska mycket, för mycket än vad som var rimligt…
FL: Mm.
CW:…men det var ju först efter övergreppet som jag började dricka mer och okontrollerat. Jag har aldrig varit på behandlingshem, jag har aldrig tagit antabus…
FL: Mm.
CW:…så där. Jag har testat kokain två, tre gånger, men det var inte under den här, det var … jag tror det var efteråt. Faktiskt. Det var, ja det var efteråt.”

Dominica Peczynski kallas också in och berättar att Virtanen började tala om ”en kvinna som förföljde honom och att det var jobbigt då han inte gjort det”. Peczynski förstod att han talade om något som hon nog borde känna till, och frågade vad det gällde och vem han talade om. Han svarade då att det var Cissi Wallin han pratade om.

När det är dags för Virtanens eget vittnesmål inleder han med att undra: ”Eh, alltså misstan … vad, kom … konkret vad har hänt alltså jag, ho…ja hon har ju bloggat och hängt ut mig som våldtäktsman och så under flera års tid men jag har inte förstått vad det är som har hänt, hon så att … vad, vad är, vad är det, vad har jag gjort?”  Han förnekar att någonting har hänt, ens att de haft sex, för att de var så väldigt trötta, och understryker att han skrivit positivt om den som anklagar honom.  Han menar också att de haft en positiv sms-kontakt en period efter den påstådda ”våldtäkten” och säger: ”Då skrev jag något vänligt om henne i Aftonbladet och då, tre dagar senare ungefär efter och det här går ju och Googla exakt när det var så det kan ju ni kolla upp på sådana här, ja spårning på telefon, nu vet jag inte eller eh, då skrev, skrev hon något tack vad gulligt av dig, jag visste väl … jag visste du var one of the good guys kommer jag ihåg att hon skrev för det var sådan kul, intressant formulering. Eh så hon var väldigt glad över de där orden … men det var så konstigt [med hennes uthängning av honom] eftersom vi hade god kontakt efter den här händelsen.”

Cecilia Wallin undrade om det kunde finnas ett värde i att Peczynski hördes. Detta främst då Wallin menar att Peczynski själv fått ett sms av Fredrik Virtanen i samband med händelsen där han bl a skrivit något liknande att ”det varit bra sex”.  Cecilia Wallin vet att han även nämnt detta för andra inom deras bekantskaps krets. Dock minns hon inte för vem.  Peczynski bekräftade dock inte något sådant mail.

Motsägande vittnesmål

Jag får intrycket av att Linas vittnesmål motsäger Wallin, när hon beskriver en närmast stolt tjej som legat med självaste Virtanen.  Det är absolut inte otänkbart i sammanhanget att Linas egen motvilja kan ha ändrat Wallins egen stolthet till eftertänksamhet och orsakat ett ”Coyote syndrome” (kallas ibland också för ”post orgasmic regret”).  Av Linas vittnesmål framgår att Cissi märkt motviljan hon möttes av, eller känt den på sig, och angående eventuella sexuella aktiviteter motsäger Lina också målsägandes vittnesmål i det att den kuk som trycks in i hennes mun, som hon tycker sig minnas, ska ha skett påföljande morgon.  Hon uttrycker inte heller att hon utsatts för ett övergrepp och att Lina vittnar om att Wallin tyckt att Virtanen varit äcklig kan vara en reaktion som hon fått då hon märkte att väninnan ‒  som hon en tid efteråt slutar umgås med ‒  kände motvilja.  D v s en anpassning efter en oväntat negativ reaktion.  Lina motsäger också målsägandes påstående om sms-relationen i det att hon uppfattat det som att Wallin tyckt det varit en rolig grej, men ändå inte okej (vilket ju är något märkligt enligt mitt sätt att förstå det).  Lina uppfattar också att det Cissi tyckt varit jobbigt varit det som hänt på morgonen, inte sexet på natten.

Ett annat vittne som inte överensstämmer med Wallin är Hanna Fridén.  Enligt målsäganden har den senare också varit utsatt för Virtanen, och syftet med bloggkampanjen de inleder är att sätta åt denne.  Men Fridén vittnar inte om att Virtanen utsatt henne, men däremot att hon varit med om ett övergrepp när hon var 15 år.  Hon har heller inga minnen av att Wallin ska ha nämnt något om vad Virtanen skulle ha gjort sexuellt, men att hon skuldbelagt sig själv och mått dåligt länge efteråt.  Något som alls inte motsäger att vi här har med ”Coyote syndrome” i kombination med kvinnliga väninnors negativa attityder att göra.

De här motsägande vittnesmålen är naturligtvis det viktigaste, föreställer jag mig, för att fallet läggs ned.  En försvarare skulle ha smulat sönder Wallins egna vittnesmål och rätten kunde inte döma skuld utan att bryta mot rättsprincipen ”skyldig bortom all tvekan”.  Idag sätter vi inte heller samma tilltro till terapeuters vittnesmål (tack och lov!) som under häxjakterna efter satanister och andra på 90-talet.  Inte minst har Max Scharnberg visat hur otillförlitliga ”säkra” vittnesmål från psykoarbetare är.  Intressant i sammanhanget är också att Wallin bryter med den första terapeuten, vilken tycks mer vilja prata om hennes dåliga relation till föräldrarna än om ”våldtäkten”.  Försvaret kunde i det fallet ha ställt frågan om inte den första terapeuten förstått var det verkliga problemet låg när målsäganden istället ville fokusera på en sexuell upplevelse som hon senare känt var obehaglig.  Men även den senare terapeuten understryker andra svåra omständigheter än ”våldtäkten”.

En reflektion som jag inte kan låta bli att göra är Cissi Wallins läggande av ”pussel”.  I det kan man se en parallell till paniken med ”bortträngda minnen” på 90-talet.  Steg för steg ”återvann” individer minnen och ”pusslade ihop” en händelse som i verkligheten inte ägt rum.  Hur det är i målsägandes fall kan jag naturligtvis inte säga, men man inser att det inte hållit i rätten.

Angående den anklagades vittnesmål så är mitt intryck det, att Linas och Fridéns vittnesmål stärker att sex verkligen förekommit mellan Virtanen och Wallin.  Den förres förnekande av det kan knappast heller förstärkas av Peczynskis vittnesmål och man får intrycket av att vi har två kontrahenter som bägge har svårt för att få till en verklig bild av vad som inträffat.  Men det är inte det viktiga.  Det viktiga är att det på intet vis ‒ förutom Wallins egna förvirrade vittnesmål ‒ finns något som kan styrka att tvingande sex förekommit!

Journalistkåren är en sjuk yrkeskår

Avslutningsvis anser jag att det är ett fruktansvärt vittnesmål om tillståndet i vårt samhälle, att ”medieadel” ska utgöras av sådana personer som Virtanen och Wallin.  Men medievärlden har länge varit sjuk i det att man fått för sig att istället för att sakligt rapportera till människor så ska man istället uppfostra människor till att tycka ”det rätta”.  Inte minst är de bägge kontrahenterna i detta fall vittnesmål därom.  Men det gäller också en stämning i hela samhället där regering och riksdag tror att de har samma folkuppfostrande uppgift, genom att ”sända signaler” till människor hur de ska tycka och agera.  Det senaste i raden av dessa demokratihaverier är förslaget om den nya samtyckeslagen som inte kommer att förbättra ett dugg vad gäller våldtäkter eller respekt mot kvinnor, men istället öppnar för att vi nedmonterar rättssamhället genom att lägga bevisbördan på den anklagade istället för åklagaren.  Ett annat demokratihaveri som pågått länge är mediers och politikers krig mot (vita heterosexuella) män.  När ett samhälle avsiktligt döljer fakta för att bara lyfta fram en grupp ‒ vilket ständigt sker i detta krig, där kvinnors våld och sexuella övergrepp helt ignoreras ‒ så är man på samma kurs som totalitära stater.  Medierna har också i massor av år ägnat sig åt uthängningar av ”obetydliga” människor, utan att ens tänka tanken att det kan vara fel, men när plötsligt folk ur deras egna krets råkar ut för samma öde så dyker plötsligt kritiken upp.  Så skriver t ex Jan Scherman om detta först nu i en text som vid första anblicken är bra formulerad.  Men, när man betänker att han inte reagerat tidigare, på uthängningar av ”obetydliga” människor, så blir han inte trovärdig i mina ögon.

Medievärlden har ett gigantiskt trovärdighetsproblem, som de orsakat genom att ensidigt och partiskt bara lyfta fram det politiskt korrekta och tysta fakta och åsikter som strider mot åsiktskorridoren.  Journalistkåren är, med enstaka undantag, en sjuk yrkeskår som har en lång period av rannsakning och förändrade attityder framför sig om man någonsin ska återfå allmänhetens förtroende.  Men det absolut värsta med fallet Wallin vs Virtanen är inte att det sätter pekfingret på journalistkårens gigantiska åsiktskorruption.  Det är istället att en så ounderbyggd anklagelse som Wallin gör mot Virtanen kan dra igång den gigantiska häxjakt som #Metoo har utvecklats till.  Oavsett om Wallin själv är övertygad om sin bild av vad som hänt så visar hon ett extremt dåligt omdöme med att agera som hon gör.

HUR KUNDE VI ÅTERVÄNDA TILL 20-30-TALET?

Om vi ska vara ärliga så är Sverige, mer eller mindre, tillbaka i 20-30-talets Europa.  Precis som på gatorna då slåss nu höger- och vänsterfascistiska grupper mot varandra, försäkrandes sig själva om att de sitter på sådana oantastliga sanningar att de har rätt att tvinga andra att följa ”sanningen”.  Precis som i 20-30-talets Tyskland används akademisk forskning för att föra fram bestämda ideologiska ståndpunkter, och de som inte är ”rätt” utmålas som så fruktansvärda att det är korrekt att stigmatisera, stöta ut och trakassera, i sann sovjetisk och fascistisk stil.  Var tog de akademiska, humanistiska och demokratiska värdena vägen?

Häromdagen besökte jag en nu hädangångens f d gotlandsforskare änka.  Under många år har jag varje sommar varit inbjuden på lunch till dem, så som varandes gotlandshistoriker själv.  Vi kom att tala om vilken tid i ens liv som var bäst.  För min del är det tveklöst slutet av 60-talet och tiden fram till ca 1976.  Naturligtvis handlar det delvis om att jag var ung, men framförallt så fanns det en optimism i samhället.  Vi trodde helt enkelt att det var möjligt att samhället skulle bli bättre och det var en tid av sexuell liberalisering.  Visst, vänstern var redan då fruktansvärt dogmatisk, men man trodde nog inte att de skulle kunna vrida samhället att bli så fel som det blev.  God hjälp hade de också av ”kapitalisterna”, som i samklang med radikalfeminismens krig mot mannen lanserade idén om att bara tänka på sig själv och skita i alla andra.

Om jag får skissera utvecklingen så är det framförallt genus/radikalfeminism, borgerlig egoismtanke och journalistisk självgodhet som bäddat för att vi nu är på väg tillbaka till en tid av intolerans och polarisering.  Radikalfeminismen och genusvansinnet har legitimerat ett samhälle av stigmatisering och ovetenskap genom att förklara att hälften av mänskligheten egentligen inte äger rätt att existera – nämligen männen.  Det enda som kan legitimera att de finns är om de totalt underordnar sig kvinnliga ”dygder” (eller möjligen om de är hbtq), annars är de utrotnings- och negligerbara.  Att det inte i praktiken existerar några kvinnliga ”dygder” – eftersom kvinnor är lika intoleranta och aggressiva som män – har ingen betydelse, eftersom man automatiskt är legitimerad i kraft av att ha fötts utan manligt könsorgan.  Precis som epitetet ”tysk” legitimerade människor i 30-talets Tyskland.

När det gäller den borgerliga egoismen är det flera saker som spelar in.  Bl a tanken att skatt är något av ondo och den outtalade rätten att kunna bygga egna enorma förmögenheter.  I det fallet hänvisar jag till en dokumentär som jag finner väldigt talande, nämligen ”Inequality for all” (finns på Netflix).  Den borgerliga egoistiska tanken manifesterade sig tydligt i bl a Arbetsgivarföreningens kampanjer från omkring 1980, som legitierade att man bara behöver tänka på sig själv och skita i alla andra.  Det är en tanke som också direkt legitimerar stigmatisering och utstötande, eftersom man inte behöver tänka på dem som drabbas av det.

Den journalistiska självgodheten har legitimerat hatsamhället, i och med att mängder av journalister tror sig om att ha rätten att hatfyllt hänga ut människor, falsifiera och undanhålla fakta för att skriva människor på näsan vad de måste tycka i kontroversiella frågor.  Man har helt enkelt lärt människor att hata, ljuga och förtiga, något som inte minst är tydligt när det gäller debatten om invandring.  Som historiker, som också studerat migration, inser jag att invandring är en nyttig och nödvändig företeelse, men att – som politiker och journalister gjort – enbart tro att det finns en enda väg, som måste försvaras genom att förtiga och ljuga om fakta – är bara att skapa en hopplöshetskänsla hos människor, som leder till hat och intolerans.  Eftersom de som är kritiker istället för att bemötas med respekt och argument bemöts med smutskastning och stigmatisering.

Jag påstår bestämt, att de som bäddat för en återgång till 30-talssamhället i första hand är egennyttiga radikalfeminister, journalister och politiker.  Men naturligtvis har den enskilde individen också ett ansvar, särskilt om man gett dessa grupper legitimitet.  Tyvärr så brister alltför många i att de tror på det dessa tre grupper påstår.  Kritiskt tänkande är en nödvändighet för bevarandet av den demokratiska samhällsformen, men också en öppenhet för att inse att man kan ha tagit fel själv.

Hur kunde samhällsoptimismen från min ungdom vändas till ett destruktivt samhälle?

GP OCH JOSEF GOEBBELS METODER

Ganska ofta dyker det upp okunniga människor som uttalar sig i feministiska/moralistiska frågor. Det tycks vara en regel att okunnighet och inpiskning av fördomar ska utgöra en slags ”uppfostrande” mission från de självutnämnda sanningsinnehavarna bland journalister och politiker – i en strävan att diskreditera vetenskaplig forskning till förmån för myter och ideologiska påståenden.

Ett av de senare utbrotten för denna ”uppfostringsmoralism” står en Sarah Britz för i GP. Under rubriken ”En generation med porr i fickan” anser hon sig tydligen ha mandat att föra vidare de Josef Goebbelska principerna om ”att om en lögn upprepas tillräckligt ofta så tror människorna på den”.  För vad hon gör är just att rabbla upp en massa lögner – eller åtminstone osanningar.

Syftet är naturligtvis att koppla det nu uppmärksammade fenomenet med sexuella övergrepp på festivaler med ”porren”. Har man en sådan agenda slipper man ju att fundera över vad det egentligen är som gjort att detta fenomen dykt upp på senaste tiden.  En fix, färdig förklaringsmodell – även om vilande på osanningar – befriar ju från verklig analys.

Britz börjar med att ”citera” en ”vän” som jobbar i skolvärlden; ”Dom tror att analsex är något de måste ställa upp på”.  Klockrent inleder hon med övertygelsen om att hon vet exakt vad som är RÄTT sexualitet och eftersom hon sitter på en sådan obestridlig sanning så utmålas analsex indirekt som något motbjudande (ett eko från ”Shocking-truth hysterin 2000, som – precis som Britz själv – byggde på falsarier).  Här skulle hon egentligen behöva kolla på vanlig, hederlig amatörporr, för på nätet finns det hur många filmer som helst, utlagda av tjejer och kvinnor, vilka får en kick av att visa upp sig i webbkameran, som masturberar analt med händer eller föremål – helt enkelt därför att de tycker det är skönt.  I en internetunderökning jag gjorde inför min bok ”Samlag eller Salighet” 2005 (och på den tiden var de som besökte sexsajter till 80 procent män) så var en tredjedel av dem som la ut ordet ”anal” som intresse kvinnor (vilket alltså ledigt torde innebära att minst lika många kvinnor som män gillar det).

Sedan följer en litania om att det inte kan vara ensamkommande pojkar från andra kulturer som utför dessa övergrepp (vilket jag själv inte har någon bestämd uppfattning om), utan istället ska vi tro att porren orsakar att svenska män får förvridna uppfattningar som gör att de tror att de får bete sig hur som helst mot kvinnor.

Så radar hon upp en mängd ”bevis”: ”Snackar vi mainstreamporr så handlar den om kvinnor som sprutas i ansiktet, som tvingas ta mäns könsorgan så långt ned i halsen att de gråter, och som blir slagna och hårt tagna bakifrån.” Det är uppenbart att vare sig Britz, eller hennes påstådda ”auktoritet”, Nina Rung, har brytt sig om att närmare skärskåda porren. Liksom GP så publicerar även SVT bara ”rätt” inlägg i detta ämne och 13 juni 2014 gav Kulturnyheterna den s k ”prostitutionsforskaren” Gail Dines fritt spelrum att i TV-rutan vräka ur sig Goebbelsk propaganda i detta ämne. Hon påstod då, att ”om man gör en internetsökning på ”porn” så får man upp bilder på kvinnor som blir kvävda med en penis, kvinnor som blir spottade på, kallade hemska saker, dragna i håret. Kvinnor som blir brutalt tagna analt, vaginalt eller oralt.  Sådana bilder är standard och är de första som kommer upp vid en internetsökning.  Jag gick genast ut på google och gjorde en bildsökning på ”porn” och fick inte fram en enda av de bilder hon påstår dyker upp direkt.  Där fanns vaginal-, oral- och analsex (mest heterosexuellt, men också gay/lesbiskt), men inga tecken på våld syntes förrän på artonde raden av bilder, då det var en man som var bunden!  Så när hon också påstår, att man måste leta 20-30 minuter för att hitta porr som inte är sådan så stämmer inte heller det.  Det är uppenbart att Gail Dines står framför kameran och råljuger!

Precis samma sak gör Britz, hon råljuger (om medvetet eller inte vill jag låta vara osagt, kanske hon tror på det, men då visar det bara på vilken urusel journalist hon är som inte kollar grundkällan) och hon fortsätter i samma stil. Hon hänvisar till Max Waltman som tidigare tydligt visat att han inte tar hänsyn till vetenskapliga krav på saklighet och objektivitet i ämnet.  2011 var han medundertecknare i en artikel om prostitution på Newsmill som baserades på gravt selekterat materiel och låg ljusår från vetenskaplighet.  Lika osant som det påstående som Britz tillskriver Waltman, ”de allra populäraste filmerna innehåller fysisk aggression,” är det som Gail Dines gör. Intressant nog kan de komma undan med detta, eftersom ingen är intresserad av hur det egentligen står till. Istället är den ”journalistiska” agendan att i Goebbelsk anda mata människor med lögner till dess de tror på dem.

I den akademiska världen är sambanden mellan porrkonsumtion och synen på kvinnor som madonnor eller horor ingen nyhet” fortsätter sedan Britz sitt ovetenskapliga moralkorståg utan att man egentligen blir klok på vad hon vill säga. Vad hon definitivt inte vill säga är dock det faktum att den akademiska världen aldrig kunnat belägga ett samband mellan porr och våld. En journalist som faktiskt försökte arbeta som en sådan i ämnet, Mattias Andersson, kan i sin bok ”Porr en bästsäljande historia” (Stockholm 2005) däremot konstatera hur politiker och andra, utan att blinka, kan dra till med vilka fantasipåståenden som helst – precis som Britz – i syftet att pådyvla andra sin moralism.

Så kommer också den obligatoriska slutklämmen; ”Den som konsumerar porr är statistiskt sett mer benägen att köpa sex från en kvinna, en kvinna som med största sannolikhet är offer för människohandel.” Fantasipåståendena rinner över och lämnar all rimlighet och sans. Inte minst därför att det inte finns någon forskning som visat på att porrkonsumtion skulle leda till mer sexköp – det är helt och hållet ett ogrundat påstående. Vad bryr sig Sarah Britz om verkligheten, måste man fråga sig, när hon kan banka in sådana skrämselpåståenden – även fast helt falska – i människor? Är hon ens intresserad av att sätta sig in i verkliga fakta? Jag tvivlar starkt. Det är enkla poäng att sprida sin ideologi och moralism med falsarier som får stå oemotsagda. Förmodligen skulle hon – precis som Hanne Kjöller gjorde när jag försökte intressera henne för boken ”Den kidnappade sanningen” – vägra att ta till sig motstridiga fakta för att slippa riskera att ifrågasätta sin egen fullkomlighet. Att verkliga fakta visar på att 94 procent av alla sexarbetare gör ett eget val att inträda i jobbet intresserar förmodligen inte Britz, lika lite som att sextrafficking utgör mindre än ett fall per 100.000 invånare i hela världen (Wase 2012, Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, s 21ff) och att BRÅ anser det osannolikt att det finns mörkertal kring detta brott (rapport s 21, ”enligt Brå:s mening finns det dock ingen anledning att tro att det utöver de anmälda fallen finns en utbredd dold grov brottslighet. En större verksamhet kräver en viss synlighet för att locka kunder”). Liksom så många andra självutnämnda ”goda” människor uppvisar Britz här en osmaklig avsaknad av vilja att verkligen sätta sig in i och förstå en problematisk situation. En situation som hon själv stark bidrar till att göra problematisk eftersom hon enögt bara uppvisar sådant som överensstämmer med hennes egen övertygelse – vilket naturligtvis gör att hon slipper känna sig annat än ”god”.

Att sexuella, liksom andra övergrepp ska motarbetas och bekämpas är Britz och jag helt överens om, men det ska inte göras med de Goebbelska metoder som hon, GP och andra använder sig av. Debatt och lagar ska grundas på verkliga och vetenskapliga fakta och inte fördunklas av medier, journalister, politiker och aktivister som enligt devisen ”ändmålet helgar medlen” är beredda att mörka ”fel” fakta och istället opinionspåverka med uppenbara lögner!  Medie- och politikervärlden skulle behöva en lektion i saklighet och vetenskaplighet.

SVENSKA JOURNALISTER HAR UNDERMÅLIG KOGNITIV FÖRMÅGA

Nu har ett forskarteam vid University of Waterloo i Kanada indirekt bekräftat vad många av oss egentligen vetat i 50 år, att svenska journalister har en låg kognitiv förmåga!

Naturligtvis blir man vid första anblicken av den svenska text som rapporterar lite skeptisk, eftersom det är i PeKtro (som försöker få oss att tro att tidningen heter ”Metro”), men vid kontroller med trovärdiga sidor på Internet visar det sig att PeKtro för en gångs skull i stort sett har rapporterat rätt – förutom, kanske, att man från The Independence något felaktigt använder ordet intelligent istället för kognitiv.

Egentligen kan jag av undersökningen inte utläsa annat än att en del personer har sämre kognitiv förmåga och är mer mottagliga för ”bullshit” än andra.  Att göra kopplingen till intelligens känns som något av en förenkling.  Det hade t ex varit intressant om här gjorts en jämförelse mellan könen, men det manliga inslaget är nog tyvärr alltför litet (58 av 280) för att dra slutsatser.  Jag kan dock misstänka att vi kunnat se en markant könsskillnad (och jag ordar inget om i vilken riktning) om en sådan mätning gjorts, men det får stanna vid just en misstanke.

Men, oavsett vilket begrepp man använder, så tycks det vara uppenbart att en grupp individer har sämre kognitiv förmåga än andra, vilket resulterar i att de har lättare för att tro på det som forskarna kallar ”bullshit”.  Undersökningen fokuserar ”på pseudodjupgående ’bullshit’, som består av vid anblicken imponerande försäkringar, vilka presenteras som sanna och meningsfulla men som i själva verket är substanslösa.”  Man kommer så i slutänden fram till att de som var mer mottagliga för ’bullshit’påståenden, och vilka tenderade att ranka dem högre, är ”mindre reflekterande, sämre på kognitiv förmåga och är mer benägna för ontologiska sammanblandningar och konspiratoriskt idéutbyte,” samt att de är mer sannolika att ”omfatta religiösa och paranormala övertygelser och är mer sannolika att saluföra kompletterande och alternativ medicin.  Man konstaterar också att ”’bullshit’ är en viktig aspekt av det mänskliga tillståndet. Med ökandet av den teknologiska kommunikationen så är människor sannerligen mer sannolika att omfatta mer ’bullshit’ i deras vardagsliv än någonsin förut.”   De säger även att ”för att vara bra på att resonera måste man ha kapaciteten att göra vadhelst överslag som krävs (d v s kognitiv förmåga, intelligens) och villighet att engagera sig i övervägande resonerande processer (d v s på analytiskt kognitivt sätt, tankedisposition).”

Som ett brev på posten följer också min reflektion, att den kognitiva förmågan hänger ihop med tolerans och acceptans av avvikande åsikter och motstridiga fakta.  Har man dålig kognitiv förmåga saknas ”kapaciteten att göra vadhelst överslag som krävs och villighet att engagera sig i övervägande resonerande processer” och därmed toleransen för och acceptansen för ”fel” åsikter och fakta.  Ett karaktärsdrag som människor med kognitiv förmåga vet är genomgående i journalistkåren (med några få undantag).

Nu finns så klart ingen anledning till att tro att ”journalisten” i PeKtro (151204 s 4), som rapporterade detta, visste vad det egentligen handlade om, nämligen i väldigt mycket hans egen yrkeskår.  Nu utsägs det ju inte heller rakt ut, men eftersom rapporten visar hur mindre kognitiva svenska journalister är så kan vi förstå att han helt enkelt inte fattade vidden av undersökningen.

Så på vilket sätt visar då undersökningen att journalistkåren är mindre kognitiv än folk i allmänhet?  Jo, där sägs att det finns ett samband mellan låg kognitiv förmåga och att uppskatta vagt formulerade påståenden om livet och existensen, det som forskarna själva benämner ”bullshit”.  D v s att man har lättare för att tro på myter, osanningar, skrönor och ounderbyggda påståenden.  Och vad gäller medievärlden manifesterar sig denna övertro på myter och falska påståenden gång efter gång.  För att bara nu ta PeKtro så har man under hösten haft artiklar om ”våldet i relationer” och en ”antivåldsdag”.  Men varenda journalist på tidningen är så uppfyllda av tro på det ogrundade påståendet att våld är ett fenomen som bara utövas av män att man inte ens tycker sig behöva ta reda på verkliga fakta, utan hänvisar till sådana källor som ska bekräfta den djupa och innerliga tro som journalistkåren omfattar.  I detta ämne är jag tämligen väl bevandrad själv och har skrivit om det ett flertal gånger (t ex relationsvåld och kvinnors övergrepp mot barn, kvinnors aggressivitet gentemot varandra, kvinnor som våldtar, maskulinitets- och femininitetsnormen) och det är helt uppenbart att denna myt om den onde mannen som misshandlar den goda kvinnan saknar all grund, eftersom det är ett mänskligt problem som inte är könsrelaterat.  Men även Brå intygar att våld är ett fenomen som inte är könsbestämt på annat sätt än att många fler män än kvinnor utsätts för våld (Vid samtliga mättillfällen har män oftare än kvinnor uppgett att de utsatts för misshandelsbrott, vid årets mätning var det 2,6 procent av männen och 1,3 procent av kvinnorna, s 37).  Men PeKtro’s och andra mediers journalister har så undermålig kognitiv förmåga att de istället litar till de myter om den kvinnomisshandlande mannen som olika aktivist- och intressegrupper odlar.

Detsamma som gäller relationsvåld och den aggressive mannen gäller även myten om sexualbrottslingen och pedofilen (mannen), som bl a drabbade Sture Bergvall hårt.  Efter Bergvalls frikännande har dock denna stämpling av mannen tonats ner något, men när filmen ”Jakten” gick upp på biograferna var medierna totalt ovilliga att ta upp eller diskutera den (kvinnliga) aggressivitet som lett till de moderna häxjakter som följde.  Aldrig ser man heller några artiklar som berättar att det faktiskt är kvinnor som begår mest övergrepp mot barn (se de senaste två länkarna) eftersom journalistkårens avsaknad av kognitiv förmåga gör att de istället förlitar sig på de myter och falsarier som de hört så ofta att de vill tro att de är sanna (dessutom är det ju arbetsamt att försöka ifrågasätta sin övertygelse).

Ett annat ypperligt bevis på journalistkårens avsaknad av kognitiv förmåga (observera att det finns några få, enstaka journalister som har sådan, men de tillåts sällan att presentera ”fel” fakta) är den blinda tron på sexbrottens gigantiska och sextraffickingens monstruösa omfattning.  Vad gäller det första så intygar t o m Brå (se länken ovan, s 35) att sexualbrott är det brott som lägst antal människor uppger sig ha blivit utsatta för och när det gäller sextrafficking så är det i själva verket ett oerhört sällan förekommande brott.  T o m Brå har rapporterat det som ett ”nollbrott” (d v s färre än ett fall per 100.000 invånare) och jämfört med misshandel (ca 190.000 fall 2012) så är det försvinnande få fall (enligt Trafficking in Persons report totalt 33 fall av ”traffickerare” – vilket utgick från totalt 21 sextraffickingfall [varav i nio fall inkluderande minderåriga] och 48 arbetstraffickingfall – vi vet alltså inte hur många av dessa 33 som var ”sextraffickerare, tidigare år var det i genomsnitt 5,4 fall) i vårt land.  Sannolikt var det bara i fallen med minderåriga som någon blev fälld, så misshandel är alltså ca 21.000 gånger så vanligt som sextrafficking.  Överhuvudtaget så är sextrafficking världen över ett ”nollbrott” och når i anmälningar maximalt upp i 0,5 fall per 100.000 invånare.  När det gäller misshandel så är det bara i Sverige över 900 fall av misshandel på samma antal invånare). Men då talar vi ju ”bara” om ca 2000 gånger fler fall.  Men jakten på sextraffickingoffer kostar varje år 10 miljoner kronor, förutom de 215 miljoner regeringen anslog 2010.

Tycker ni att proportionerna 20.000 eller 2000 mot 1 speglas i den ”kognitiva” journalistkårens bevakning av detta?

Exakt samma mönster gäller myterna om prostitutionen (http://www.anstandigt.com/?p=113, http://www.anstandigt.com/?p=115, http://www.anstandigt.com/?p=117, http://www.anstandigt.com/?p=119, http://www.anstandigt.com/?p=121, http:// http://www.anstandigt.com/?p=127, http://www.anstandigt.com/?p=129, http://www.anstandigt.com/?p=131, http://www.anstandigt.com/?p=135, http://www.anstandigt.com/?p=137, http://www.anstandigt.com/?p=172).  Avsaknaden av kognitiv förmåga hos journalisterna gör att ingen ens skulle tänka tanken att ifrågasätta sin egen tro på de myter som florerar.  Och att göra det är ju intimt förknippat med fara, eftersom den kognitiva oförmågan gör att journalistkåren kan landa i sådan självgodhet att de måste stämpla och förfölja dem som vittnar ”fel”.  Denna kollektiva kognitiva oförmåga som journalistkåren uppvisar bör också vara en av de starkaste orsakerna till att man varit med och skapat det institutionaliserade hat- och intoleranssamhället som Sverige är idag.  Även när det gäller porren (och här) manifisterar sig journalistkårens avsaknad av kognitiv förmåga.  Bara ”rätt” åsikter och ”fakta” släpps fram.

Ett ämne som jag egentligen inte kan, men som jag som historiker inte tror på (var är t ex alla artefakter efter Vokswagen från bronsålderns värmeperiod?), är klimathysterin.  Parallellerna mellan rapporteringen runt sexualia (som tydliggör journalisternas kognitiva oförmåga) och rapporteringen om ”växthuseffekten” är så uppenbara att jag måste bli skeptisk.  För, som jag brukar säga, när politiker, journalister och aktivister är eniga om, och gemensamt tjänar på, en ståndpunkt i en kontroversiell fråga, då ligger det en hund begraven.  Och där kom vi in på att det ju inte bara är journalister som saknar kognitiv förmåga, utan även våra politiker.  Som t ex Birgitta Ohlsson i Folkpartiet (jag vägrar att kalla dem liberaler).  Och när vi ändå är inne på personer i avsaknad av kognitiv förmåga vill jag åter anknyta till PeKtro (PK+ tro, eftersom journalistkåren baserar sig på tro istället för fakta, och PeK för att journalisterna där vill ”lära” oss med att peka finger mot vad vi måste tycka).  Finns det t ex någon enda människa i detta land med kognitiv förmåga som kan påstå att PeKtro’s s k ”debattsida” har någonting med debatt att göra?  ”Redaktören” där uppvisar ju – enligt min mening – en total brist på kognitiv förmåga, eftersom endast politiskt korrekta, icke normifrågasättande texter publiceras.  För att inte tala om ”viralgranskaren” som verkar anse att hans feministiska ståndpunkter ska genomsyra hans ”journalistiska” gärning.

Var någonstans på vägen blev det ett ideal att journalister skulle vara i avsaknad av kognitiv förmåga och istället följa nedanstående (med travestering på Richard Strauss) metoder?

1) Tysta ner bevis.
2) Undvika data som inte överensstämmer med den journalistiska ”sanningen”.
3) Citera endast studier som stöttar den journalistiska ”sanningen”.
4) Anta att rapporter stöttar den journalistiska ”sanningen” även när de inte gör det.
5) Skapa ”bevis” genom citeringar.
6) Trakassera dem som producerar bevis motstridiga den journalistiska ”sanningen”.

PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?)

Detta är den sjunde texten som jag skriver om det journalistiska och uppdragsmässiga haveriet på Svt (tidigare texter här, här, här, här, här och här). En stilla undran är ju över att kritiskt tänkande, objektivitet och saklighet så fullständigt kan haverera inom just vissa områden. Förutom sexualpolitiken är det kring jämlikhet och genus, invandringen, klimathotet och näthatet t ex. Det är som om hela journalistkåren (och politiker också för den delen) får kollektivt hjärnsläpp och istället slår på stora propagandatrumman i form av manipulerade fakta, ounderbyggda påståenden, förvrängningar och ofta rena lögner. Det enda svar jag kan finna till att det blivit så är radikalfeminismens fascistiska människosyn, krav på konsensus och kravet att alla människor måste vara ideologiskt (d v s radikalfeministiskt ideologiskt) ”rätt”.

Sverige håller på att bli ett hemskt land där tolerans och acceptans av andra åsikter än den ”rätta” helt håller på att erodera.

Nåväl, tillbaka till Propagandisterna. Programmet sändes redan 31 mars, men eftersom jag vägrar att ha TV och betala TV-licens (man ska inte behöva betala för sådan smörja som Svt producerar) fick jag se den på annat sätt.

Redan inledningsvis anslås tonen, med bilder av gatubaserade sexarbetare i Rumänien och Lena Schermans röst som mässar om ”unga kvinnor som köps och säljs runt om i Europa”. Så fortsätter hon: Idag handlar Korrespondenterna om prostitutionen i Europa, om dem som tvingas sälja sin kropp och de som köper den. Direkt ska det alltså bankas in i oss att sexarbete handlar om tvång och vidriga förhållanden. Nästan omedelbart därpå levereras nästa bedövande hammarslag mot våra hjärnor: Man beräknar att det finns omkring 700.000 prostituerade i Europa. Minst en halv miljon av dem sägs vara offer för trafficking eller tvång.

Vilket kvalificerat skitsnack! Vilken är den ”man” som påstår det? Det borde vara den första frågan en något så när kompetent journalist borde ställa sig. Vad grundar sig siffrorna på? Jag kan meddela, att dessa siffror är s k ”guesstimates” som inte har någon som helst förankring i verkligheten. De är en del av den stora antitraffickingindustri som producerar påståenden om att en halv miljon kvinnor och barn sextraffickeras till Västeuropa varje år. I verkligheten är siffran MAXIMALT 3000 fall årligen i hela världen. Det är alltså ren lögn och förbannad dikt som dessa ”korrespondenter” försöker slå i oss. Därmed inte sagt att Propagandisterna är medvetna om detta, men det är också där som de visar sin inkompetens, eftersom de accepterar att leverera detta helt okritiskt som ”fakta”.

Scherman fortsätter sitt propagandauppdrag med att påstå att en kvinnokropp kostar mindre än 100 kronor (fast mig veterligt är kvinnan inte någons egendom efter att sextjänsten är utförd), men vi ska få veta den egentliga kostnaden för människohandeln.

Nästa ”bevis” är rumänskan Gabriela som jobbat som sexarbetare på en bordell i Timisoara, en av många som sålts som sexslavar i Europa. Hon säger att hon drömmer mardrömmar på nätterna, att hon hade runt sex kunder om dagen i eget rum, men inte kände sig rädd, eftersom de hade ”bodyguards” på stället. Scherman fyller nu i att dessa bodyguards också var de som höll henne fängslad. Så fortsätter Gabriela med att hon rymde en natt, för hon var rädd att skickas till Tyskland, eftersom hon av de andra flickorna övertygats om att tjejer som kom dit mördades när kunderna tröttnat på dem. Absurditeten i detta kommenteras på intet vis av Propagandisterna, istället säger Scherman tvetydigt: Gabriela klarade sig. Men ett av de länder som flest kvinnor härifrån hamnar i för att prostituera sig är Tyskland…

Det finns kvinnor som råkar illa ut inom sexhandeln, framförallt i länder där man inte får arbeta under reglerade förhållanden, som t ex Sverige (sexköps- och kopplerilagen), Frankrike, Belgien, Spanien m fl (kopplerilag), men det är faktiskt ovanligt, lika ovanligt som sextrafficking är (som ju är ett s k ”nollbrott” – d v s mindre än ett fall per hundratusen invånare i hela världen). Däremot är det helt klart så, att inte alla som prövar sexarbetet klarar av eller passar för det. Problemet är bara, att förbudslagstiftning gör det så mycket svårare för sexarbetare att kunna anmäla sina förövare. Men det finns faktiskt ingenting i det som Gabriela berättar som kan styrka att det var sexarbetet i sig som var det problematiska för henne – åtminstone inte enligt vad vi kan se i programmet. Hon uttrycker inga besvär med arbetet på bordellen i Timisoara, utan oron kommer då hon tror att hon ska sändas till Tyskland för att senare mördas. Värdet av detta vittnesmål om ”den egentliga kostnaden för människohandeln” är högst tveksamt.

Så får vi ett reportage från en bordell i Tyskland. Nu är det en manlig Propagandist, Christoffer Wendick, vilken tar över domptörpinnen som ska driva in oss i rätt åsiktsfålla. Problemet är bara, att Wendick har svårigheter att finna något han kan slå ned på. Säkerheten är stor på bordellen och Nicole från Rumänien, som intervjuas, visar inga som helst tendenser till att ställa upp på katastrofbilden av sexarbetet. Det var svårt för henne att utan pengar gå på universitetet i Bukarest och betala hyra och som andra tjejer ville jag ha pengar till kläder och parfym, så jag insåg att jag måste förändra en del.

Men vad är nu detta? En tjej som vittnar om att hon valt detta själv. Något måste göras. Wendick kontrar med att fråga om hon känt press från familjen att sälja sin kropp. Nicole svarar: De vet ingenting om det härnär jag kommer hem är jag en vanlig tjej. Fel svar igen! Kan de verkligen inte få fram något bättre. Wendick försöker ifrågasätta om bordellägaren verkligen kan vara säker på att inga traffickerade kvinnor finns på bordellen (förmodligen tror Propagandisten själv på att sextrafficking är så där vanligt som fantasisiffrorna påstår). Men bordellägaren demonstrerar säkerheten på stället och tillägger, att allt som man får göra lagligt är transparent och transparens ger kvinnorna trygghet. Kvinnorna kan jobba lagligt och slipper gå under jorden.

Ingen kommentar av den s k journalisten följer.

Det där var ju riktigt illa. En tänkande journalist kanske skulle ha frågat sig om det kan finnas fler som Nicole som arbetar på bordellerna. Men som tur är har vi inte tänkande journalister i Sverige så man slänger in det ”säkra kort” som ska räta upp allting och få oss att fatta att den säkra miljö och den frivilliga tjej vi sett inte alls stämmer. En tysk socialarbetare och svuren fiende till prostitutionen (hon vill t o m att prostitutionen i sig ska förbjudas, inte bara sexköp) i Stuttgart, Sabine Constabel, kan inför den nickande Propagandisten påstå att det finns mellan 200.000 och 400.000 ”prostituerade” i Tyskland och att de hela tiden byts ut. Naturligtvis väljer propagandisterna att intervjua henne, eftersom de kommer att få de påståenden som de är ute efter. Att t ex tala med företrädare för sexarbetarna kommer absolut inte på fråga. Då kunde man ju få lika fel resultat som på bordellen.

Constabel går på med sina icke underbyggda påståenden (som vi ska tro på bara för att just hon säger det, oemotsagd av Propagandisterna) och hävdar att vi har ett slags laglig slavmarknad. Kvinnorna är östeuropéer som i tre fjärdedelar av fallen skickas hit av sina familjer … de offrar en av sina döttrar … och så får hon försörja hela familjen. För att ”bevisa” det filmar de fyra invandrare som står på gatan och pratar, vilka får illustrera de ”bröder och släktingar”, enligt Constabels tvärsäkra påstående, som sitter hela dagarna och dricker på kaféer, bevakar kvinnorna och lägger pengar i spelautomater.

Nu slängs nästa tjej in för att bevisa att det Constabel säger är sant. Det är Anutska från Rumänien (som konstigt nog inte är rädd för att visa sitt ansikte). Enligt socialarbetaren är rumänskan ett typiskt exempel. Säkert har Anutska haft det jobbigt, för hon berättar att hennes familj är arbetslös så hon måste komma till Tyskland och jobba. Barnen är i skolan, mamman sjuk … så jag tänkte att jag måste försöka sälja mig till män. Hon säger alltså att det var hennes tanke, men då ingriper Constabel och lägger ord i munnen på henne, att hon varit hemma i fyra veckor då modern ringde till bordellen och ville skicka tillbaka henne … Du måste berätta om att det handlade inte om vad du ville.

Ankutsa säger att hennes hjärta är trasigt för alltid och att hon aldrig mer kommer att kunna känna kärlek … lite eller mycket pengar kommer hon alltid att må dåligt. Ingen betvivlar att den rumänska kvinnan har haft det jobbigt, men inte blir hon hjälpt av att man förbjuder dem som själva väljer sexarbete att göra sitt jobb. Inte heller hjälper det alla de tjejer (och killar, intressant nog är manligt sexarbete helt frånvarande i programmet) som överlever och tjänar pengar på jobbet. Om jag förstår Constabel och Propagandisterna rätt så anser de att det är bättre för människor att leva i misär och rent av i svält istället för att försöka förbättra sin levnadssituation genom sexarbete. För mig finns det inte tillstymmelse av humanism i ett sådant tänkande. De vill bara känna sig själva goda och ”rätta” genom att beröva människor deras inkomster. Snacka om att offra andra för sin egen sak!

I nästa ögonblick är det en tredje Propagandist som tagit över. Ulrika Bergsten gör ett reportage om gatuprostitution i Frankrike (intressant att man väljer den, eftersom det är den absolut minst förekommande prostitutionen). Så får vi slumpmässigt (nej, jag skämtar bara, hos Propagandisterna vet man vilka man ska vända sig till för att kunna leverera ”rätt” produkt) möta Gérard Biard från Zéro Macho, en organisation med män som är mot prostitution. För honom handlar prostitution om våld mot kvinnor. Han är emot ett system som tillåter prostitution och som ser det som acceptabelt. Och bara för att han anser det anser han att det är rätt att införa lagar som är i överensstämmelse med hans åsikt, eller?

Vi får en kort ögonblicksglimt av franska sexarbetare som protesterar mot lagförslaget att införa förbud mot sexköp, men den tråden drar man naturligtvis inte i, utan återvänder till Biard, som levererar det idiotiska ”tänk om det var din syster eller dotter”-argumentet. Själv önskar han förmodligen hellre att hans dotter svälter ihjäl än sexarbetar, men för egen del anser jag att om jag hade haft en dotter som ville arbeta som sexarbetare så skulle jag vilja att hon kunde göra det under säkra förhållanden – och att hon slapp att stigmatiseras på det sättet som Propagandisterna gör, genom att utmåla deras jobb som något smutsigt, omoraliskt och fult. Något som är omöjligt i Sverige eftersom det indirekt är olagligt att jobba inomhus tack vare kopplerilagen. Så jag skulle då hellre sett att hon jobbade på en säker bordell i Tyskland än under osäkra omständigheter i Sverige.

Avslutningsvis får vi möta Adriana som kommer tillbaka till Timisoara i Rumänien. Hon sägs ha tvingats sälja sex på gatan runt om i Europa, men anmälde efter tre år sin hallick för polisen, vilken tagit alla pengar hon tjänade, och tog sig tillbaka. Hon hade varit i Belgien, Toulouse och Spanien och hade lovats ett vanligt arbete men fick istället göra något som hon inte borde göra. Hon hade haft 4-5 kunder om dagen för 30-50 euro i Betalning.

Här kliver den ”räddande ängeln” in, nämligen Mariana Petersel grundare av ”Generatie Tanara” (som säger sig ha hjälpt traffickingoffer i 20 års tid, hon har tidigare medverkat i Svt:s panikprogram, så hon är också ett pålitligt kort): Misären, säger hon, får många att drömma om väst och problemen är så mycket större än vi kan föreställa oss påstår hon. Många gånger kan vi inte återförena offren med familjerna. Vi upptäcker nämligen att det är familjen som bär skulden till att flickan eller pojken blev inblandad i trafficking. Bara för att de ska kunna skicka hem pengar. Återigen detta påstående om familjerna som boven, men inte heller Adriana kan bekräfta det påståendet, istället misstänkliggör Lena Scherman mamman, för att hon sörjer över att hallicken tog alla pengarna. Man frågar sig om även Petersel tycker det är bättre att människor lever i svält och misär istället för att försöka förändra sina liv genom sexarbete?

Så avslutar Scherman ”pedagogiskt” med att säga: Det tycks som om varken förbud eller legalisering kan stoppa handeln med kvinnor … kanske det är så att vi alla måste ställa oss en enkel fråga om det skulle vara okay om det var min syster eller dotter som sålde sex på en bordell i Europa. Förutom det redan avhandlade idiotiska argumentet om ”syster/dotter” så är det helt enkelt inte sant att varken förbud eller legalisering kan stoppa handeln med kvinnor. Nya Zeeland avkriminaliserade allt sexarbete (utom minderårigt) år 2003 och har sedan dess inte haft ett enda trafickingfall. Men det undviker Propagandisterna noga att nämna. Det skulle ju vara ”fel” fakta.

Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk. Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock. Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”. Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat. Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden. Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete. Hur vore det om Svt skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”? Är det någon som läser denna sida som tror att Svt skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?

Tack radikalfeminismen för att ni har hjälpt oss att komma till sådan statligt styrd åsiktsstyrning!

ÖPPET BREV TILL PONTUS AHLKVIST, ”DEBATT”-CHEF METRO

Bäste Pontus Ahlkvist!

Gratulerar till ett gott snickarjobb på journalistkårens förtroendelikkista (Metro 10/3 2015) och tack för ett praktexempel på varför förtroendet för samma kår rasar. Alla spikar Du slår in i kistan är, enligt min mening, inom området ”frånvaro av verklighetsuppfattning”. Inte tillstymmelse till självkritisk analys, funderingar över vad det är som gör att de traditionella mediearbetarnas anseende sjunker som en sten. Istället – och där är första spiken – frammanar du någon sorts bild av att journalistik ”är att ta reda på sanningen, varken mer eller mindre” och att denna står i motsats till ”rasister, rättshaverister och inbilska inkvisitonstwittrare”. Enligt min mening andas det hyckleri och verklighetsfrånvaro.

Problemet är att journalistiken inte söker ”sanningen”. Den enda ”sanning” man söker är den som bekräftar åsiktskonformiteten inom den vänsterorienterade (mer än 4 av 5 journalister) kåren. Vi är åtskilliga som försöker anlägga en saklig ton, och vilka insett att det finns en närmast minutiös censur av ”fel” åsikter och fakta inom t ex sexualpolitik, genus och jämställdhet, invandring, klimathot m fl. Därför blir alternativa medier det enda forum att vända sig till. För att bara ta ett exempel på hur medierna söker ”sanningen” kan vi ta gårdagens (11/3) Metro, angående ett frikännande för anklagelse om våldtäkt mot barn. Utan att diskutera domen (som jag inte läst och därför inte kan uttala mig om, men både tings- och hovrätten har friat) så är det ändå mönstret – hur ni medier söker ”sanningen” – som jag vill framhäva. Tre ”experter”, som i flera sammanhang ansetts vara lama försvarare av principen ”hellre fria än fälla”, får ensamma komma till tals. Vad för sorts sanningssökeri är det att göra ett så selektivt och riktat urval?

Journalistkåren har gjort sig till någon sorts självutnämnd ”åsiktsadel” som tagit på sig att uppfostra folket ”rätt”. Man kan onekligen travestera på Brechts dikt (Lösningen), som han skrev efter Berlinupproret 1953: ”Vore det inte enklare för de traditionella medierna att vända folket ryggen och skriva för ett annat folk?” Tveklöst vore det, anser jag, väldigt många svenska journalister idag som hade gjort ett utmärkt jobb i det gamla DDR:s propagandatidningar.

Den andra spiken är när Du antyder att ”kölhalarkulturen” på Twitter runnit över på de traditionella medierna när det i själva verket är tvärtom. Under många år har de senare ohämmat hängt ut och skamstämplat människor som är ”fel”, har ”fel” åsikter eller försöker åberopa ”fel” fakta. Det har skett (och sker) i en enkelriktad väg, där de uthängda är ställda utan möjlighet att försvara sig, samtidigt som det är journalister som dömer sina gelikar i PO och SR:s granskningsnämnd (varför är inte det kritiserat när man kritiserar att poliser dömer poliser?). Det här sänder ut en tydlig signal, att ”det är helt okay att smutskasta, förvränga och hänga ut”. De traditionella medierna bär alltså ett huvudansvar för den hatarkultur som frodas idag – liksom att man kan strunta i ”fel” fakta (och avvisa vetenskap till förmån för åsikter). I och med denna uthängningskultur i de traditionella medierna har vi också fått den obehagliga ”pudelkulturen”. Man måste gå fot med åsiktskonformiteten och ifrågasätter man densamma måste man göra offentlig avbön för att slippa stämplas offentligt som paria. Traditionella medier vårdar uppenbarligen opportunism och hyckleri!

Därmed kommer vi till den tredje spiken som Du, Pontus Ahlkvist, slår in i journalistförtroendets likkista; urvalet av ”fel” hatare. Hur trovärdigt tror Du att det blir när Du utelämnar det ”goda” hatet. D v s det från radikalfeminister, antirasister, vänsteraktivister m fl. Trovärdighet fordrar att man tar ett grepp mot hela hatet, inte bara dem man inte själv sympatiserar med – även om det är väldigt luddigt med vad du menar med ”inbilska inkvisitionstwittrare”. Vi bör inte alls vörda den journalistiska tradition som vi har idag, för det är den som sänker förtroendet för journalistkåren. Du är säkert en duktig snickare på nämnda kista, men det beklagar jag.

Dick Wase
Historiker, författare, debattör

FRÅGAN SOM VISAR VARFÖR JAG INTE ÄR FEMINIST

I Metro finns den s k ”Viralgranskaren” Jack Werner. Jag ska inte opponera mot utgångsidén, att en tidning granskar tokigheter som förekommer på nätet, utan istället fokusera på uppdraget. Min första impuls till denna text var måndagen 20 oktober, då Werner gick ut med varför han är ”feminist”. Jag har absolut inget emot att han ser sig själv som feminist (men man undrar ju vilken sorts feminist han är), men däremot att han går ut med det på ett forum som ”Viralgranskaren”. Han kopplar det indirekt till det s k ”Gamergate” med en vanlig journalistisk ensidig referens, till hot mot dem som kritiserar kvinnoroller i dataspel, och nämner särskilt Anita Sarkesiaan.

Nu är jag inte särskilt insatt i ”Gamergate”, eftersom jag är totalt ointresserad av spel, men så mycket har jag förstått, att det verkligen inte bara är de som kritiserar kvinnorollen i spel som utsätts för förföljelse och hot. Det gäller också dem som kritiserar ”genusperspektiven”. Det förefaller som om journalister idag i stort sett (enstaka, sällsynta undantag finns) är i total avsaknad av att rapportera objektivt, utan istället tror de sig ha en ”mission” att leda människor ”rätt”. Det gäller t ex när Maria Sveland drar igång en kampanj mot ”män som hatar kvinnor på Internet”, när man diskuterar relationsvåld eller mobbing. Texterna som prånglas ut måste med absolut nödvändighet vara politiskt korrekta och blint dualistiska. Det står mellan gott och ont, vitt och svart, och den för stunden rådande konsensus är alltid det goda. Näthatet är bara män mot kvinnor, det är bara män som slår och bara killar som mobbar. Man undrar var på vägen dessa ”journalisters” (egentligen är det kränkande mot det ursprungliga begreppet att kalla dagens propagandaskribenter för journalister) förmåga till att kritiskt granska ”konsensus” försvinner? Är det på journalisthögskolan, före denna, eller på de politiskt korrekta vänster-/MP-präglade redaktionerna? Är det i parken på Söder (kliniskt befriat från icke konsensus människor och fattiga invandrare) under barnledigheten, eller över ölen på den trendiga kvarterskrogen?

Jag vet inte, jag vet bara att ensidighet av det slag som Jack Werner och andra uppvisar i kontroversiella frågor i mina ögon berövar dem all trovärdighet. Det gör att man automatiskt frågar sig: ”Vad är det han utelämnar som inte får rapporteras om?” Verkligheten – oavsett om det gäller ”Gamergate”, relationsvåld, mobbing eller hatare på nätet – är att det inte kan knytas till ”fel” grupp av människor. Det finns lika mycket hos ”rätt” grupp av människor. Men eftersom ”rätt” grupp – som t ex journalistkåren – alltid sitter vid köttgrytorna så har de egenintresse av att ignorera de egna hatarna och dissidenterna. Men, som en anhängare av Gamergate uttycker det; ”Genom en snöbollseffekt av desinformation, och ideologisk/känslomässig störning på bägge sidor sjunker frågan snabbt ner i ett träsk, lockandes troll, extremister och opportunister som helt onödigt rör om i kontroversgrytan.” Och väldigt mycket av desinformationen står medierna/journalistkåren för med sin ensidiga rapportering!

Jack Werner tror alltså uppenbarligen att han har ett ansvar för att styra människor ”rätt”, i det att han på ”Viralgranskaren” måste motivera varför han är ”feminist”. Vad har hans personliga uppfattning att göra med att han ska granska tokigheter på Internet? Vill han tala om för oss att vi inte ska lita på hans rapportering därför att han låter sin övertygelse styra honom istället för traditionella publicistiska ideal?

Jag har absolut inget emot att Jack Werner anser sig vara feminist, men däremot att han blandar ihop det med sitt uppdrag. Det har ingenting med hans okunnighet i andra frågor att göra (som t ex posten om sexualiserade julleksaker i samma nummer – julen är ursprungligen inte ett firande av Jesus födelse, utan en fruktbarhetsfest centrerad kring sex) men däremot att han bör hålla det borta från sin uppgift som ”Viralgranskare.” Feminist kan han vara i andra sammanhang och i andra forum, men saluför han det som ”Viralgranskare” säger han indirekt: ”ni kan inte lita på mitt omdöme”.

”Konsensusvärlden,” som omvärver Jack Werner, antyds också i ett reportage torsdagen 30 oktober då ”Viralgranskaren” berättar för oss att Stefan Löfven inte vill beskatta sex. Naturligtvis är det inget fel på rapporteringen i själva texten. Det är satir det handlar om, men det som stämmer till eftertanke är med den självklarhet som människor idag kan tro att detta är på allvar – vilket också uppenbarligen är självklart för Werner. Jag är övertygad om, att ingen (eller åtminstone väldigt få) i mitten av 1970-talet hade trott att en rubrik av detta slag kunde vara sann. Att många gör det idag är ett tydligt tecken på vart vi är på väg. Sexualpuritanismen – som ju drivs av religiösa och (radikal)feminister tillsammans (t ex här och här) – gör idag att människor finner det inom rimlighetens gräns att en skatt på sex faktiskt skulle kunna föreslås av en svensk regering. Jag hade gärna sett en reflektion kring detta – just därför att en riktig journalist ska kunna ställa en sådan fråga, och ifrågasätta konsensussamhället – men någon sådan är knappast att förvänta av en feminist med en mission att leda människor rätt.

Avslutningsvis ska jag presentera ”frågan” som gör att jag inte är ”feminist” (vilken naturligtvis inte skulle platsa i ”Nätkolumnen” hos ”Viralgranskaren”). Jack Werner redovisar i och för sig flera frågor, men landar till slut i en: ”Är jag någonsin rädd för att bli våldtagen?” Jag skulle kunna anföra ett antal frågor jag med, men landar i den motsvarande; ”är jag rädd för att om jag misshandlas av en kvinna så skulle jag bli ignorerad?” Svaret är otvetydigt ja! I det ”feministiska” samhälle vi har skapat har ingenting gjorts åt det faktum att minst lika många män misshandlas av sina kvinnor i förhållanden som tvärtom. Frågan lyftes redan 1976, i och med Strauss och Gelles’ första stora amerikanska undersökning, och ända sedan dess har ”feministerna” gjort allt för att mörka detta faktum och bara fokusera på ”mäns våld mot kvinnor”. I ett ”feministiskt” samhälle kan jag uppenbarligen inte förvänta mig rättssäkerhet som man. Därför är jag inte feminist, för jag är absolut motståndare till att någon ska diskrimineras i rättsväsende eller annorstädes p g a sitt kön. Jag tror inte på det ”feministiska” samhälle vi har skapat, där bara ”rätt” fakta – som hos Viralgranskaren” – ska få presenteras, där ”fel” människor (som opponerar mot konsensus) ska hängas ut och dömas utan rättegång och dom, där man ska gynnas p g a sitt kön istället för sin kompetens, där man ideologiskt avvisar mäns och kvinnors under miljontals år evolutionärt nedärvda biologiska skillnader, eller där staten tror sig ha det högsta ansvaret för människors privatliv.

Och, ja det finns fog för att oroa sig för att bli misshandlad av en kvinna. Jag har själv bevittnat det och har flera vänner som råkat ut för det. F ö kan jag till Jack Werner och andra rekommendera ”Slagen man” av Camilla Palmberg och Heidi Wasén. Den publicerades för 11 år sedan men ändå sopas det fortfarande medvetet under mattan av ”feminister.”

MEDIERNA – VÅR TIDS INKVISITION

Vilken är vår tids inkvistition? En del av er som läser detta kanske skrattar till och tänker ”men inkvisitionen finns väl inte längre”. Förutom att det är formellt fel, inkvisitionen lever nämligen fortfarande i form av Vatikanens ”troskongregation” och den har dömt ut alla andra kristna än katolikerna, så finns inkvisitoriska institutioner.

Men vad är då inkvisition? Ja, ursprungligen handlade det om att bekämpa ”hedendom” eller ”fel” tolkningar av den enda sanna tolkning som kyrkan gjorde. Men i och med Katarernas och Waldensernas framgångar under 1100-talet och tidigt 1200-tal, vilka ifrågasatte kyrkans ofelbarhet, så måste man gå hårdare fram. Något som blev särskilt uppenbart under det s k ”Albigenserkriget” 1209-1229, då påven Innocentius III kallade till korståg mot ”fel” kristna. Uppgifter finns om att så många som en miljon människor kan ha dödats för att motverka ”ondskan”.

1229 bildades den påvliga inkvisitionen formellt, och de som skulle komma att driva den var Dominikanerorden. Intressant nog så tycks samma orden idag inte vilja kännas vid detta. På denna sida om Dominikanerordens historia, så finns inte ett ord om inkvisitionen. Annars var det två dominikanerbröder, Henrik Krämer och Jacob Sprenger, som på påven Innocentius VIII:s order på 1480-talet skrev ”Häxhammaren”, handboken i hur man skulle bekämpa häxor, och som drog igång de stora häxjakterna på 1500- och 1600-talen. Anledningen till ordern att skriva denna ”handbok” var att samme knullglade påve blivit impotent och var övertygad om att det var häxor som förhäxat honom. Därför måste de bekämpas. För oss kan det låta absurt, men inte för katolska kyrkan än idag. En påve är ofelbar, så att Innocentius drog igång mördandet av sannolikt hundratusentals ”häxor” var bara rätt gjort.

Vad är då karaktäristiskt för inkvisitionen. Ja, ett citat från en handbok för inkvisitorer från 1578 sammanfattar det ganska bra: ”ty straffet utövas inte i första hand och i sig för tillrättavisning och personens bästa, utan för det allmännas bästa i avsikt att andra ska bli skräckslagna och avvänjas från det onda de skulle ha begått.” Till det kan läggas det visserligen felaktigt till Ignatius Loyola tillskrivna yttrandet ”ändamålet helgar medlen,” men vilket däremot är karaktäristiskt för inkvisitonens sätt att arbeta. För den goda sakens skull är det tillåtet att ljuga, förvränga, smutskasta och utöva våld. Den tredje viktiga ingrediensen är den absoluta övertygelsen om rättfärdigheten i det man gör. Är ens sak bara rättfärdig så har man rätten att ta till vilka metoder som helst, så som kyrkofadern Augustinus av Hippo uttrycker det: ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff… Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.”

Idag har den kyrkliga inkvisitionen inte den makt den hade förr, med möjlighet att döma miljontals människor till döden och andra svåra straff för att de var ”fel” troende och/eller ”onda”. Idag är det medierna som utgör denna inkvisition. Däremot kan dessa inte längre sända individer till bålet eller kasta dem i fängelse för att de är ”fel”, men de kan sända ut dem i ett utanförskap, ställda utanför möjligheterna att få arbete eller ha en röst, de kan dra igång drev som mobiliserar mängder av hatare som drabbar inte bara den ”felaktige”, men också dennes familj och släktingar. Allt i den oantastbara ”rättfärdighetens” namn.

Journalistkåren har med framgång axlat inkvisitorernas mantlar. Man förfäktar ett antal obestridbara sanningar som rättfärdigar att man kan förvränga och förfalska fakta. Som under hela den kristna kulturen är naturligtvis den skrämmande sexualiteten ett väldigt stort föremål för medieinkvisition. När det gäller denna kan man helt hämningslöst förvränga och jaga upp skräck för att skrämma människor att bli rätt (enligt instruktionsboken från 1578). De som inte följer den heliga konsensusnormen – eller kritiserar den – är lovligt villebråd för uthängning, smutskastning och degradering. Och eftersom de är så ”fel” så har de ingen som helst rätt att få gå i svaromål (möjligen med undantag för vissa kändisar eller dem som obekvämt nog ändå har många människors stöd och sympati). Så vägrar alla svenska medier att rapportera att den gigantiska sextraffickingen bara är en myt, att 96 procent av alla sexarbetare själva gör valet att inträda i yrket, att inomhusprostituerade (mer än 80 procent av alla sexarbetare) mår lika bra som genomsnittskvinnan, m m.

Marika Formgren, själv offer för medieinkvisitionen, har skrivit väldigt bra om åsiktsfrihetsdemokrater och värdegrundsdemokrater, där de senare vill villkora demokratin för dem som är ”rätt”. Hon beskriver också väl vilket hyckleri journalisthögskolorna är, där man lär ut just ”värdegrundsdemokrati,” d v s att endast de som ansluter sig till konsensus ska få komma till tals. Som ”fel” själv har hon drabbats just av utstötningen. Villkoret för att få stanna i den fina vänstervridna journalistmiljön var att hon inte skrev politiskt inkorrekt. Hur värdegrundsdemokraterna fungerar illustreras av en anonym journalist på SVT som Ivar Arpi citerar:

– Jag känner mig tvingad att ta bort i mina reportage. Man måste ta bort jättemycket för att inte trigga vänsteretablissemanget. Tycker man inte exakt som den vänstern så brunmålas man. Jag är själv vänster, men dagens vänstervind gör mig orolig. Det har också gjort att jag själv inte orkar längre. En stor del av min nyfikenhet som journalist har försvunnit. Jag är livrädd för de reaktioner som Aftonbladets ledarsida och kultursida triggar.

Hur manipulativ och politiskt korrekt SVT är illustreras bl a av två program om sexarbete i Uppdrag granskning och Dokument inifrån, vilka uppvisar skriande brister på saklighet och faktaundersökning. Det handlar om ren propaganda som ska skrämma folk till att tycka ”rätt” (åter enligt instruktionsboken från 1578) samtidigt som ändamålet får helga medlen i förvrängningarna av fakta, berättigade som de är enligt Augustinus ”fribrev” för ”de rättfärdiga krigarna.” Hur man än vrider och vänder på det är ”värdegrundsdemokraterna” dagens största hot mot demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet. De är ett mycket större hot än ett fåtal förvirrade högerextremister, eftersom ”värdegrundsdemokraterna” sitter vid makten. Och den inkvisitoriska journalistkåren dompterar också politiker och journalister som vill utöva yrket som det ska utövas, vilka inte vågar stå upp för vad de kanske tycker av rädsla för att hängas ut och smutskastas. Samma situation som vi hade i USA under McCarthyeran. Idag fungerar journalistkåren, precis som inkvisitionen gjorde, som de som ska lära ut de ”rätta” värderingarna och straffa dem som är ”fel”.

Naturligtvis gäller medieinkvisitionens uppdrag inte bara sexualiteten. Det gäller även att inpränta genusnormer och framställa mannen som den ”onde”. I det kan man helt ovetenskapligt gå radikalfeministernas ärenden och uppmåla mannen som den som utövar våld, trots att kvinnor gör det lika mycket, eller påstå att feminismen är god. Sedan får man man naturligtvis aldrig heller ifrågasätta det heliga mångfaldssamhället eller invandringen för då är man per automatik ”rasist”. Och i detta uppdrag har verkligheten blivit besvärande för medieinkvisitionen och därför måste man referera falsarier och fantasier som verkliga fakta.

Jag brukar aldrig sälla mig till förbudslagsförespråkare, och ska inte göra det denna gång heller, men däremot propagera för en skyddslag, eftersom skyddet mot obehag och påhopp är en stark evolutionär adaption. Alla medier som – berättigat eller oberättigat – hänger ut och smutskastar individer eller organisationer ska vara skyldiga att ge dessa minst lika stort utrymme i samma media till slutreplik. Det skulle förmodligen leda till att medieinkvisitionen blev mer försiktig med hur man beter sig och lägga ner ett större arbete på att leta upp verkliga fakta. Detta vore ett nödvändigt renhållningsarbete i en medievärld som allt mer tenderar att efterlikna den i totalitära stater.

LEVER JAG I SVERIGE NU ELLER I 30-TALETS TYSKLAND?

Det kan tyckas som en absurd fråga, den som ställs i rubriken, men det är den inte. Den är i högsta grad relevant, eftersom det idag finns stora likheter mellan 30-talets Tyskland och 2010-talets Sverige. Nej, det handlar inte om Sverigedemokraternas framgångar eller högerns våld (och jag sympatiserar inte med det värdekonservativa SD). Tvärtom är det den ”goda” sidan som agerar som man gjorde i Tyskland gjorde på 30-talet.

”Men du kan väl inte jämföra 30-talets Tyskland med vår svenska demokrati?” Invändningarna låter precis som ”medlöparnas” på 30-talet: ”Men så illa är det inte, se vad duktiga vi tyskar är.” Ja, formellt sett har vi en demokrati och än så länge fängslas inte folk direkt för sina åsikter, men vårt krav på åsiktkonsensus är precis lika starkt som i 30-talets Tyskland. Precis som där stoppas folk i karriären om de tycker ”fel”, uttalar sig ”fel” eller inte stämmer in i det som centralt beslutas ska vara det rätta. Precis som i 30-talets Tyskland har vi tidningar och radio (och TV) som utgör en propagandaapparat för vad som ska vara konsensus (se t ex här, här, här, här och här). Precis som i 30-talets Tyskland går alla forskningspengar enbart till konsensusbejakande projekt. Precis som i 30-talets Tyskland har staten bestämt sig för att göra om människorna till att bli ”rätta” och precis som i 30-talets Tyskland har de ”åsiktsriktiga” ”stormtrupper” som kan terrorisera och jaga in skräck (typ AFA, RF och Expo). Och de som inte är rätta sätts i social ”karantän” genom smutskastning, hån, utstötning och skrämselmetoder av medier, ”goda” aktivister och deras stormtrupper.

Samtidigt sitter medlöparna och tycker att ”så farligt är det väl inte.” Precis som de gjorde i 30-talets Tyskland.

Men hur hamnade vi då i denna, de ”godas” strävan efter ett likriktningssamhälle? Ja, som jag tidigare understrukit så är det inte SD som orsakat detta. SD är snarare ett symptom på det allt mer intoleranta klimat som råder i Sverige idag. Nej, huvudansvaret har (radikal)feminismen som förklarat krig mot männen och manligheten. Det är på sätt och vis ironiskt, eftersom det är manlighet som möjliggjort för dem att ens kunna verka idag. Utan manligheten hade t ex inte invasionen i Normandie kunnat ske och då kanske alla uttryck för feministiska åsikter idag hade varit belagt med dödsstraff.

Manlighet har också genom historien gjort att män i stort antal offrat sig för att försvara kvinnor och barn (och då talar jag inte bara om fientliga stammar, utan också om rovdjur som var ett ständigt hot i miljontals år för små populationer). Det är alltså den direkta anledningen till att mänskligheten överlevt och varenda radikalfeminist som idag bedriver krig mot männen och manligheten hade garanterat inte existerat om det inte vore för männen och manligheten.

Naturligtvis vill då någon ”god” könskrigare invända att ”det är också manlighetens aggressivitet som startat striderna som man måste försvara sig i”. Men är det riktigt sant? Striderna har i många fall handlat om överlevnad – man har kämpat om jaktrevir, mark för att kunna odla, o s v – och däri är kvinnorna minst lika skyldiga. De och barnen måste ju överleva, och det var mannen som genom sin manlighet hade lotten att se till att kvinnan och barnet hade skydd och kunde överleva. P g a parningsstrategin kunde också män offras i stor mängd – historiskt sett så är dödsoffer i krig och olyckor betydligt högre när det gäller män än kvinnor – eftersom få män kunde befrukta många kvinnor. Det är därför polygami är det i stort dominerande äktenskapsmönstret under människans historia, eftersom det periodvis rådde stort kvinnoöverskott. Att man i många kulturer alltså har män med flera fruar bottnar inte i något patriarkalt mönster, utan i en nödvändighet för artens överlevnad.

Så följer naturligtvis anklagelsen om den manliga ”aggressiviteten”, vilken utmålas som något ont. Naturligtvis sägs inget om det kvinnliga intrigerandet. Jag har i 30 år arbetat med låg- och mellanstadiebarn och kan vittna om hur skoningslösa tjejer kan vara, särskilt mot varandra, på ett helt annat sätt än killar, för att eliminera konkurrenter. Det är lika relevant att säga att alla män är aggressiva som att säga att alla kvinnor är intriganta (d v s att relevansen är låg). Men att mannen kunde uppamma aggressivitet var en del av mönstret att kunna försvara kvinnan och barnet, liksom intrigerandet var ett sätt för kvinnan att kunna eliminera konkurrenter och värna sig och sin avkomma.

I de flesta kulturer har man internt sökt att kontrollera bägge fenomenen. Ett väldigt effektivt sätt för att eliminera manlig aggressivitet i jägar- och samlarsamhällen var att erbjuda sex till alla. Då behövde inte männen slåss mot varandra för att ”få komma till”. I vårt samhälle har vi förbjudit ”fel” sex, vilket torde innebära att vi uppmuntrar aggressivitet (jmf t ex våra ökande våldtäktsnivåer).

Radikalfeminismen har sedan länge kommit fram till, att de måste ”omskola” de aggressiva männen till att bli ”rätt”. Evolutionen har gjort ett så dåligt arbete med dem (däremot inte med de intriganta kvinnorna) att dessa skapelsens absoluta och ultimata krona – i form av radikalfeminister som t ex Gudrun Schyman, Maria Sveland, Margareta Winberg, m fl – måste vrida utvecklingen rätt. Metoderna är genusperspektiv, könsmaktsordning och lagstiftning. Tro nu inte att dessa skapelsens krona drabbats av någon slags hybris i att vara dem som, av alla någonsin födda människor, vet absolut bäst. Nej, det råkar bara vara så att de på något gudomligt(?) sätt begåvats med den yttersta visdomen.

Och bästa metoden är ett system á la 30-talets Tyskland för att vrida evolutionen ”rätt”. Bara ”rätt” ”sanningar” får presenteras, ”fel” människor ska genom smutskastning och utstötning elimineras, försök till att yttra sig ska tystas av stormtrupperna – som ju i grunden bara vill ”gott”, precis som SA ville – kritiska röster är farliga och så ska barnen stöpas om till att bli ”hen”, eftersom det nog var vad evolutionen egentligen menade, fast den gjorde fel, så att de som begåvats med den ultimata sanningen kan korrigera den rätt.

En annan sak som är en parallell med 30-talets Tyskland är att människor börjar känna att klimatet är sådant att de hellre skulle emigrera från landet än stanna där. Bor jag i Sverige nu eller i 30-talets Tyskland?

MILITANT FEMINISM EN VIKTIG GRUND FÖR ÅSIKTSFÖRTRYCK OCH –POLARISERING

Det kan väl inte undgå någon att åsiktspolariseringen och intoleransen mot andras åsikter har accelererat stort i och med forum som Facebook och vissa kommentarsfält. Självklart kan man snegla på sir Winston Churchill, som lär ha sagt: ”människor är inte så dumma som du tror, de är dummare”, och hävda att det beror på det. Naturligtvis gör det också det i viss mån, men det beror också på vilka krafter vi låter få spelrum i samhället. Vi har låtit militant feminism få fritt spelrum i det svenska samhället och det har infekterat alla nivåer. Könsmaktsordning skulle nog kunna sägas vara den militanta feminismens sharia-lagar och genusforskning är dess teologi.

Det absolut största misstaget som gjorts i Sverige under sent 1900-tal var att börja stifta nya ideologiskt grundade lagar och regler, som t ex om könskvotering. När man inför sådana har man exkluderat kunskap och duglighet och dessutom via lag börjat att könsdiskriminera. När staten inte tar hänsyn till de grupper som man då exkluderar och trampar på kommer dessa att reagera. Detsamma gäller när lagar och regler tar sitt avstamp i teorin om könsmaktsordningen. Det är en teori som enligt väldigt mångas mening – bl a min egen – är helt ovetenskaplig, inte minst för att en majoritet – törs jag påstå – av svenska folket inte tror på den, utan inser att könsrollerna vuxit fram i symbios under årmiljoner, därför att det var mest gynnsamt för artens fortlevnad. När man då – som könsmaktsordningen gör – skuldförklarar halva befolkningen och en liten elit upphöjer sig själv till rätten att bestämma att alla måste åtlyda deras åsikter så blir det reaktioner. Det är inte konstigare än att män och kvinnor på 1800-talet – tack vare förbättrad standard via industrialiseringen – började ifrågasätta kvinnors och fattigare mäns utestängande från yrken och utbildningar. Som alla vet – men som den elit som upphöjt sig själv till rätten att tvinga andra att göra ”rätt” inte vill se – så botar man inte en orättvisa med en annan.

Lika illa är det med tokiga genusteorier. Precis som med könsmaktsordningen så vet de flesta genom erfarenhet och möten med människor, att människor är olika kön på grund av nedärvd biologi. Att då med t ex föräldrapenningen tvångsdela densamma mellan föräldrarna blir ett övergrepp på människors egen förmåga och rätt att välja – bara för att tillfredsställa de ”troendes” egon. Likaså att göra om förskolor till genusförskolor mot föräldrars vilja eller att styra forskningspengar, anslag och karriärmöjligheter efter ”rätt” ideologisk inställning i genusfrågan. Förutom att det också diskvalificerar hbtq-människors insikt om att de inte ”uppfostrats” till att bli det de är.

En annan ideologiskt styrd lag är sexköpslagen som drabbar minst två grupper i samhället, sexarbetare och sexköpare, men som upprör även andra just på grund av sin moralistiska och ideologiska grund. Människor må ha vilken åsikt de vill, men då staten agerar inkvisitor och straffar människor enbart utifrån en ideologisk och moralistisk idé så vilar det på samma grund som t ex raslagar eller kommunistiska klasslagar.

Inte ens till synes sansad information som kablas ut, som av denna, där statistiken förvånande nog i stora delar verkar riktig, saknas denna ”vi vet bäst ni måste göra enligt vår ideologi” attityd. Rubriken säger att feminismen har gått ”för kort”. Ska vi alltså förstå, att det är ideologiskt fel att kvinnor ska kunna välja att arbeta mindre, att män och kvinnor ska kunna komma överens om att kvinnan enligt egen önskan får vara mer hemma med barnen, att kvinnan arbetar mer i hemmet eftersom män utför mer förvärvsarbete, att män oroar sig mindre – trots att de misshandlas mer – m m? (Sedan måste man också ta i beaktande att detta handlar om anmält våld, inte oanmält, och som mitt nästa inlägg kommer att visa så misshandlas män i verkligheten lika mycket i förhållanden som kvinnor). Enligt min mening ser vi här en oerhörd intolerans inför individers vilja och rätt att själva göra val i sitt liv till förmån för en ideologisk enhetlighetstanke om likriktning som inte står fascism och kommunism efter. Och hur mycket av kvinnors större rädsla blåses inte under av militant feminism och deras språkrör i medierna? De backar minsann inte i sin iver att monsterförklara mannen utan skrämmer då gärna kvinnor i onödan.

Varför ska människor som upplever att staten inte lyssnar på dem lyssna på staten? När sedan kritiken bemöts med smutskastning, nedtystande och uppenbart bedräglig s k ”vetenskap” och fakta (som exemplifieras i mitt nästa inlägg) så får man en stor förtroendeklyfta i samhället, och har man en sådan så polariseras samhället obönhörligt. Politiker och medier har svikit stort i och med att ensidigt gynna militant feminism och vända saklighet, vetenskaplighet och objektivitet ryggen och låtit de självupphöjda ”sanningsinnehavarna” få utöva tvångspolitik mot andra. Deras svar till kritikerna har mer eller mindre blivit: ”men varför ska vi lyssna på er för när vi har rätt. Ni får göra som vi säger”. Därför är militant feminism en grundorsak till samhällets polarisering, strypandet av åsiktsfriheten, som tycks accelerera allt mer, och att den allt vanligare hatkulturen fått explodera. När militanta feministiska hatare klagar över att de bemöts hatfullt så lockas man att säga: ”Som man bäddar får man ligga”. Visar man inte tolerans så bemöts man inte tolerant. Därmed inte sagt att jag försvarar hatkulturen. Den vänder jag mig mot varifrån den än kommer.