Kategoriarkiv: Moralpanik

METOO – MEDELTIDEN VÄLKOMMEN TILLBAKA

Metoo#-kampanjen är en bekräftelse på att medeltidens moralism är tillbaka.  Det är ett fenomen som exakt stämmer överens med kyrkans linje under medeltiden, fast tvärtom.  Då var det kvinnorna som var upphovet till allt ont.  Det var den onda kvinnan ‒ djävulens port ‒  som lockade den rene, gode mannen till synd och förfall.  Idag är det precis lika enkelriktat som då.  Men vi har vänt på det; mannen är upphovet till allt ont och kvinnan är upphöjd och allt igenom god, som enbart gör fel därför att någon man lurar eller tvingar henne till det.

Inte nog med det.  Vi har exakt samma sexualmoral nu som på medeltiden (och senare), med det undantaget att kyrkans puritanism inte fick samma genomslag bland folk i gemen som radikalfeminismens puritanism får genom nutidens medier.  Men koncepten är exakt desamma:  Sexualiteten är i grunden något ondskefullt och smutsigt, som gör oerhörd skada om den är fel.  Och fel är all sexualitet utom det vaginala samlaget i ett kärleksfullt förhållande.  Då blir det plötsligt något fint, nästan poetiskt (ungefär som att kyrkan 1215 upphöjde det äktenskapliga, vaginala och avlande samlaget till ett sakrament) ‒  bara det inte finns inslag av lusta och ”onaturlighet” i det.  Vad som också är tvärtemot medeltiden är att ”sodomiterna” (hbtq-människor) idag är upphöjda över ”cis-människor” ‒ och de tycks dessutom verka undantagna regeln om ”onaturlig” sex.  För samtidigt som t ex oral- och analsex ses som kränkande för en kvinna bryr sig ingen när det gäller gay-människor.

Det här är intressant, därför att alla skulle skrika om att det var ”patriarkatet” som orsakade orättvisorna och obalansen på medeltiden, men är det verkligen ”patriarkatet” som vänt så totalt på det och istället gjort kvinnan till den oantastbara, istället för mannen?  Naturligtvis inte, lika lite som det var ”patriarkatet” som orsakade vrångbilden på medeltiden är det detsamma som orsakat vrångbilden idag.

Den främsta anledningen till bilden av kvinnan som hora och förledande var, då liksom nu, kvinnogemenskapen ‒ eller snarare kvinnlig aggression parat med strävan att hålla det sexuella kapitalet så dyrbart som möjligt.  Det är väl känt, att det inte i första hand är män som dömer kvinnor som ”slampor”, ”horor” eller ”lättfärdiga”.  Det är andra kvinnor som gör det.  I det föragrara samhället existerade inte detta problem, eftersom kvinnan hade kontroll över sin sexualitet på ett helt annat sätt än under senare tid, då inte kunskapen om sambandet sex-graviditet var känt.  En kvinna som hade många partners var framgångsrik, eftersom det gav henne riklig tillförsel av mat ‒ eftersom det var en självklarhet att hon kunde kräva materiell ersättning för att hon bjöd på sex.  Visserligen har ”äktenskapet”, d v s en form av tvåsamhet, existerat hela tiden ‒ inte minst för att ”Westermarckeffekten” gör så att de flesta i en samsocialiserad grupp söker sig partners utanför den.  Hade inte den effekten funnits hade alla gift sig inom den egna familjekretsen, eftersom den var den viktigaste och säkraste organisationen.  Men de föragrara förbindelserna varade inte lika länge som senare.  (Även bland andra primater, makaker t ex, kan denna tvåsamhet skönjas under perioder om några månader, även om man inte exklusivt håller sig till samma partner).

I och med agrarsamhällets möjlighet att samla förmögenheter, kombinerat med de rika männens vilja att ha kontroll över avkomman, då sambandet sex-graviditet blev uppdagat, så skärptes kampen mellan kvinnorna om de framgångsrika männen.  Effekten blev att stigmatisera och smutskasta de ”lösaktiga” kvinnorna och göra deras status så låg att andra män inte skulle vilja göra dem ”ärbara”.  Dorian Furtună skriver: Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plågasamtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning [än män].  Det var alltså en effektiv konkurrensmetod av kvinnor att stämpla och stöta ut andra kvinnor ur kvinnogemenskaperna på ett psykiskt aggressivt sätt.  Männen däremot har aldrig haft behov av att stigmatisera ”lättfotade” kvinnor.  Tvärtom så är de populära hos män, men eftersom de rimmar illa med viljan att ha kontroll över avkomman så var de inte tänkbara som ens barns mödrar (inte minst för att de som ”lösaktiga” kunde vänstra).  Därför måste män foga sig i andra kvinnors utstötning av de ”lättfotade”, för att få en mer sedesam kvinna (vilket inte var något problem för mannen förrän efter reformationen, då det var en självklarhet att han kunde ta sig lättfotade kvinnor utanför äktenskapet).  Det här ledde också till framförallt mödrarnas krav på att deras döttrar skulle vara oskulder fram till sina äktenskap (om de själva hade måst vara det skulle döttrarna också vara det).

Vad radikalfeminismen har gjort i sitt framgångsrika krig mot männen är att de inkorporerat en del av dessa ”lättfotade” i kvinnogemenskapen igen.  Sådana som inte alltför öppet säljer sig, men kan ha en och annan älskare, vara flirtiga och utmanande.  De har fått legitimitet.  Däremot inte sexarbetare eller kvinnor som är kritiska till den nya radikalfeministiska religionen.  Metoo# är ett tydligt bevis dels på denna omvända nymedeltida mentalitet, dels på den nymedeltida puritanismen.  Vi ska av kampanjen förstå att den uteslutande goda kvinnan är offer för den uteslutande onde mannen och samtidigt ska vi förstå att sex är så fruktansvärt, så att en hand på ett knä, eller en ”ond blick” är värre än misshandel (ingen skriver på upprop mot misshandel).  Dessutom har vi återinfört ”gatans parlament” ‒ eller vi kanske snarare ska kalla det ”mediedomstolar”.  Rättslösheten har inte varit så stor i Sverige på hundratals år!

I centrum för detta ligger något viktigt, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963:  Måttet på perversion i en handling beror inte på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen.  Det sätter fingret på hur den medeltida puritanismen låtit oss hamna i ett samhälle som inte längre är ett rättssamhälle.  Värderingen av sex har stegrats negativt till att det är så vidrigt och skadligt (även fast det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som kan visa att sex i sig är skadligt för någon) att det slår ut allt annat och legitimerar en nedmontering av rättsstaten.  Precis som den medeltida katolska kyrkan kunde göra detta har nu radikalfeministerna lyckats med det.  Samt att återinföra skamstocken.  Sverige är verkligen att gratulera till ”framstegen”!

Jag ska helt klart deklarera, att si eller så många namn under ett upprop INTE imponerar på mig det minsta.  Historien är full av exempel på masshysterier, där tusentals samtida människor vittnat om det förfärliga i det de vänder sig emot.  Om mängden underskrifter eller utrop skulle vara synonymt med sanningen så skulle albigenserna ha varit onda, häxorna verkligen existerat, judarna giriga och ondskefulla, Thomas Quick skyldig och bögarna perverterade monster.  Dessutom påstår jag, att bland dessa som skriver på finns åtskilliga som först i och med denna masshysteri ”upptäckt” att de varit utsatta för ”övergrepp” ‒ vilka många inte ens visste att det var ”övergrepp” förrän upphaussningen av sex på ondskeskalan fick genomslag ‒ liksom drygt hälften av alla våldtäktsanmälningar inte har substans.  Herrgud, hur tror dessa människor att världen ser ut?  Varför är en ”sexistisk” kommentar av så mycket större dignitet än misshandel eller bedrägeri?  Och vad ska vi se mer framöver?  Ska det komma ett juristupprop med utpekande av ”sexistiska” klienter?  Ska kvinnliga lärare skriva under ett upprop om ”sexistiska” manliga lärare, så att mängder av manliga lärare tvingas sluta sina arbeten?  Vem ska våga anlita eller anställa de som skriver under på dessa massupprop?  Själv kan jag direkt säga, att jag inte skulle lita på en jurist som skrivit under ett sådant upprop som juristupproret.  En jurist som bidrar till nedmonteringen av rättssamhället skulle jag aldrig ha förtroende för.  Och vilka arbetsgivare, teaterchefer och andra ska våga anställa dem som skrivit under?

Metoo-häxjakten har utvecklat sig precis så som jag förväntade mig att den skulle göra.  Masshysteri, puritanism och moralism har genom hela historien bara lett till katastrof och förföljelser.  HÄXJAKT!

SVT LYCKAS ÅTER SÄNDA ETT PROPAGANDANUMMER SOM ”DOKUMENTÄR”

Så har SVT lyckats med det än en gång.  Att sända moralistisk propaganda under täckmanteln ”dokumentär”, fast det egentligen är en ”propagandtär”.  För det första så är de som har gjort propagandtären djupt kristna och därför färgade av en moralistisk övertygelse som överflyglar all saklighet.  Om Jared Brock kan man läsa att han är författaren till ”A Year of Living Prayerfully” och medgrundaren av ”Hope for the Sold”, en abolitionistik välgörenhetsorganisation som bekämpar mänsklig trafficking ett ord i taget.  Jared är lyckligt gift med sin bästa vän, Michelle, med vilken han samrgisserat och samproducerat ”Red Light Green Light” (en film lika ovetenskaplig och propagandistisk som ”Porrens drivkrafter”, min anmärkning) … Jared kom till tro på Jesus vid 17 års ålder och döptes på ett kristet läger påföljande sommar.  Redan här borde SVT ha satt ned fötterna eftersom de borde ha förstått att det finns en agenda hos filmskaparna som omöjliggör objektivitet och saklighet.

Det kraftigt vinklade anslaget understryks av en mängd faktorer i filmen.  För det första gäller det de som intervjuas.  Totalt sett är det tolv som avgjort är abolitionister mot två som är försvarare av porren, samt en oberoende forskare (Ogi Ogas).  Abolitionisterna får mer än fyra gånger så mycket utrymme i programmet (100 inlägg mot 24) och forskarens uttalande är grovt selekterat (tre inlägg).  Sedan gäller det programmets upplägg.  Det inleds med en 13-årig f d ”porrmissbrukare”, följd av särskilt utvalda likasinnade i vuxen ålder.  Innan en förespråkare för porren släpps in i programmet har abolitionisterna gjort 15 inlägg, så att tittaren ska övertygas om hur förfärligt detta är.  Samma sak sker i programmets avslutning.  Av de avslutande 30 sista kommentarerna är endast en av en försvarare av porren.  I mellandelen så får också abolitionisterna tala mer än dubbelt så mycket som försvararna (56 inlägg mot 23).  Det finns absolut ingenting som visar annat än att detta är ett grovt tillrättalagt propagandanummer och inte någon gång hänvisas till vetenskap, bara till personliga vittnesmål och ”forskaren” Gail Dines.

I två inlägg på denna blogg har jag behandlat Gail Dines (här och här) och kunnat belägga att hon är en notorisk lögnerska som aldrig belägger det hon påstår med forskning, utan förväntar sig att folk ska tro på henne bara för att hon är professor i sociologi.  Det visar sig även i denna propagandtär.  I hela programmet talas det om hur barn på gratissajter landar i de mest fruktansvärda scener med strypningar, våld och förnedring.  Dines säger om det barn får se att det är en kvinna och tre män, hon blir penetrerad oralt, vaginalt och analt. det fortsätter i all evighet, efter 20-30 minuter ejakulerar de samtidigt i hennes ansikte.  Hon är så slut att hon knappt kan röra sig men tvingas säga: ”Jag älskar det.”  Vidare säger hon: Sprutscenen har inom porren syftat på ejakulation någonstans på kvinnans överkropp.  Idag sker ejakulationen i ansiktet, framförallt i ögonen … den sexuella njutningen består av makt, eftersom mannen står över kvinnan och därför sprutar han i ansiktet  … Googla på porr, se en kvinna bli strypt och tre män ejakulera på henne tills hon inte kan öppna ögonen och säg sen till mig att det är att ta väl han om nästa generation.

Dines ger en fullständigt förljugen bild av gratisporren.  I mina bägge tidigare inlägg har hon gjort liknande påståenden och jag har genast prövat dem mot verkligheten och det visar sig att hon stått och ljugit rakt upp och ner.  Så jag gjorde en koll även denna gång.  För det första prövade jag om påståendet att alla scener är flera män mot en kvinna och resultatet för de första hundra filmerna på xvideos.com blev följande scener:

Par                                                      55
ensam kvinna masturberar  12
fler män än kvinnor                   10
fler kvinnor än män                      7
lesbisk                                                   7
kvinnor poserar                               5
par poserar                                         2

När det gällde ”sprutet” i ansiktet och ögonen blev resultatet detta:

Inget sprut, totalt                          53
därav i heterosex                           21
i munnen                                             11
vaginalt                                                   9
ansikte                                                     6 (varav en gång i ögonen)
utanpå vaginan                                    6
över brösten                                          5
utanpå stjärten                                     5
över mans egen mage                       4
Inget sex                                                    4
kvinnas mage                                          1
analt                                                             1

I fyra filmer fanns vad som kanske kan betecknas som våld, varav en var en Halloweenfilm där aktörerna var uppsminkade som Zombies, i en hade kvinnan rep runt handlederna och halsband runt halsen, i två var det regisserad BDSM i grupp, flera män och en kvinna.

Det kan alltså inte råda någon som helst tvekan om att Gail Dines är en notorisk och fanatisk lögnare som använder sina lögner för att skrämma folk till att vara emot pornografi.  Intressant i sammanhanget är att den ende forskaren som får komma till tals, Ogi Ogas, på intet sätt vittnar om att män skulle eftersöka våldsporr.  I det forskningsprojekt som han deltagit i finner han att vi fick insikt i vad män och kvinnor går igång på.  Vi fann att dominans och underkastelse är ett genomgående tema hos alla, män, kvinnor, homo- och heterosexuella.  Det finns i kärleksromaner och hårdporr.  Det är den enda sexuella preferens som lockar alla.  Mäns två vanligaste sökord:  analsex och sprutscenerKvinnans uttryck under ejakulationen fungerar som en emotikon.  Hon kan vara glad, ledsen, rädd, arg.  Män föredrar olika känslostämningar.  D v s att det inte finns något kategoriskt som gäller ”alla män” och definitivt inget som pekar mot att män skulle söka våldsfilmer i stor skala.

Intressant nog så får Ogas inte säga något mer, för han kunde också ha berättat det som  Seth Stephens Davidowitz (Everybody lies), som deltagit i samma forskningsprojekt, anger, nämligen att bland toppen av sökningar på PornHub en genre som, varnar jag er, kommer att störa många läsare: sex rörande våld mot kvinnor. Hela 25 procent av kvinnliga sökningar på hetero porr understryker plågandet och/eller förnedrandet av kvinnan ‒ ”plågsamt analt gråtande”, ”offentlig förnedring” och ”extremt brutal gangbang, t ex.  Fem procent söker efter icke ömsesidig sex ‒ ”Våldtäkt” eller ”tvingad” sex ‒  även fast dessa videos är förbjudna på PornHub.  Och sökfrekvenser för alla dessa termer är åtminstone dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män.  Om det är en genre av porr i vilken våld utövas mot en kvinna är min analys av data att den nästan alltid oproportionerligt attraherar kvinnor. (s 121).  Men propagandtären fokuserar totalt ensidigt på män för att smutskasta dem och inte låta någon skugga falla på kvinnan.  Visserligen finns en kvinnlig ”porrmissbrukare” med, och det enda viktiga hon säger vittnar om att många kvinnor tittar på porr.  Men utöver hennes fem inlägg nämns överhuvudtaget inte kvinnor och porr.  Hur trovärdig gör det Gail Dines?

Jag tänker inte kommentera de vittnande ”porrmissbrukarna” med annat än att de är väldigt subjektiva partsinlagor, att man inte balanserat det med att låta positiva porrnyttjare komma till tals och att det inte finns någon egentlig vetenskaplig grund för att porrmissbruk existerar.  De enda porrförespråkarna som får yttra sig är två f d aktörer (varav en också varit producent och regissör).  Mot dem ställer man två f d kvinnliga aktörer som inte säger att porren skadat dem, men att de numera far illa av att ha varit porraktriser.  Naturligtvis väljer man att inte intervjua någon porraktris som uppskattat sitt arbete, för syftet är enbart att svartmåla.  För att kunna göra det måste man exklusivt för porrindustrins del ifrågasätta vedertagna normer för avtal och överenskommelser.  Det som är en självklarhet inom t ex annan filmindustri blir här suspekt enbart för att det är i porrfilmsbranschen.  Brittni De La Mora, f d porrstjärna säger:  Jag avsade mig genom kontrakt rättigheterna till scenerna och filmerna jag spelade in.  De tjänar pengar på mig i all evighet.  Jag fick mina 1000 dollar, eller vad det var, och det var allt.  Exakt det som gäller i andra branscher med liknande kontrakt.  Den andra f d porrstjärnan, Crissy Moran, tillägger:  Jag lät ett företag sköta min webbsajt genom kontrakt.  De vägrar ta bort materialet så de tjänar fortfarande på mig.  Jag vill inte ha pengar, bara att de ska ta bort min sajt.  Jag vet att det är ett företag, men jag trodde de var mina vänner.  Ingen motiverar varför villkoren skulle vara annorlunda i denna affärsverksamhet än i annan, man bara utgår från att porrbranschen ska särbehandlas negativt.  Istället har lögnerskan Gail Dines förberett detta genom att säga:  Ingen tror att McDonald gör burgare för en bättre kulinarisk upplevelse.  De vill tjäna pengar med låga kostnader.  Varför förstår ingen att porrbranschens syfte är att maximera vinsterna?  Och senare säger hon att Matbranschen styr våra matvanor, modebranschen våra klädvanor.  Självklart styr sexindustrin våra sexvanor.  Annars vore det den enda industrin i världen utan kulturell påverkan.  Men varför skulle det inte vara legalt för porrbranschen att maximera vinster när det är det för alla andra affärsverksamheter?  Varför ska porrindustrin lastas för att De La Mora och Moran ångrar sig i efterhand?  Det lastar man inga andra för.

Och varför är det okay att andra branscher har kulturell påverkan?  Självklart har porren påverkan på unga människor eftersom det är det enda forum där unga kan få förebilder och exempel, eftersom vi i vår kultur inte ger annan sexupplysning än anatomiska fakta.  Det är ett ytterligt fåtal vuxna som upplyser sina barn om olika sexuella akter eller låter dem se i praktiken hur det går till (för då skulle de fängslas), vilket man annars gjort genom människans historia i hundratals kulturer.  Det blir uppenbart då den kristne grundaren av ”Fight the new drug”, Clay Olsen säger:  När jag var barn hade mina föräldrar ett ”blommor och bin”-samtal med mig.  De hade en serie med sex videoband som vi gick igenom ett och ett.  Jag var fullständigt skräckslagen inför det hela.  Det var otroligt genant.  Men det var en engångshändelse.  Tanken var att prata om det en gång, och sen vet barnet allt det behöver veta.  En förälder sa: ”När min son blir 16 ska vi ha samtalet.”  Snälla nån, de vet allt redan när de är tio.  Ja, de vet, men inte därför att vuxna talat med dem om ”blommor och bin” utan för att de pratat med kompisar som inte vet och (numera) för att de tittat på porr.  Intressant nog är vi en kultur som förväntar oss att unga ska kunna inträda i förhållanden och ha ett bra sexliv fast de är helt okunniga om hur man kan få ett bra sexliv.  Det är kyrkans gamla hållning, att sex är så fult att man ska inte prata om det.  Att abolitionisterna i propagandtären är inne på att det bara får utövas ”rätt” sex framgår av Gail Dines när hon berättar att hon frågar kvinnor när hon föreläser vad män vill ha.  Då ska vi förfäras av att de ‒ enligt hennes påstående ‒ vill komma i ansiktet, ha trekanter och analsex.  Hu så fruktansvärt.  Att många kvinnor går igång på det också skulle hon aldrig drömma om att nämna.

Den här propagandtären ser mer och mer ut som en modern moralinkvisition, som ska stämpla och stigmatisera ”fel” människor och kräva att alla följer dessa religiösa moralisters syn på världen och hur sex ska utövas.  Det understryks inte minst av vad ett av ”porrmissbrukarvittnena” (Josh Gilman) säger:  Man hör talas om kvinnor som säger: ”Du får hellre titta på porr och gå till prostituerade, för jag vill inte göra de sakerna du vill göra.”  Vi tror att det som visas i porren är normal sexualitet.  Det är samma syn som kyrkan förfäktade under medeltiden, att det var bättre att en hustru skickade sin man till en prostituerad om han ville utföra andra sexuella akter på henne än avlande samlag i missionärsställningen.  Vad dessa moralister och sexualförnekare inte förstår är att ett bra sexliv inte bara handlar om att man har rätten att säga nej, det handlar också om öppenhet mot varandra och att man ibland måste ge lite för att också få.  Man måste våga pröva!

Så förväntas vi nu skattefinansiera så undermålig och grovt vinklad propaganda som SVT sänder.  Jag har anmält programmet till granskningsnämnden, men denna bevakar inte att SVT följer sina regler, åtminstone inte då det gäller sexualpolitik, så därför kräver jag en oberoende nämnd, med enbart jurister, som tar över granskningsnämndens uppgifter.  Inga journalister eller politiskt tillsatta ska få sitta där!

Länkar till tidigare granskade program:  Här, här, här, här, här och här.

UR/SVT LEVERERAR MISANDRISK OCH MORALISTISK PROPAGANDA

Jag har avslutat UR:s propagandanummer ”Hur porrindustrin kapat vår sexualitet” där den fanatiska radikalfeministen Gail Dines (jag har i ett tidigare blogginlägg kommenterat SVT:s ensidighet i att låta henne komma med osanna påståenden) i ett mycket misandriskt föredrag går till storms mot omoralen som män påstås missbruka.  Omoralen i detta fall är porren, som hon helt tillskriver som förbrukningsvara för män och som hon menar förstör vår ”kultur”.

Gail Dines är en traditionell moralist och kämpar för att hela världen ska anpassa sig efter hennes världsbild, så som fanatiska ideologer gjort i alla tider.  Det mest upprörande är att SVT/UR sänder denna ounderbyggda propaganda helt, utan att balansera den med andra fakta.  Det förefaller som om man på SVT totalt har glömt sin uppgift att objektivt och sakligt bevaka komplicerade och kontroversiella frågor.  Men det är ju numera regel att SVT producerar normriktig och ovetenskaplig propaganda.  Det är anledningen till att jag vägrar att ha TV och betala TV-licens.  Jag vägrar att bidra till statlig normpropaganda eftersom jag bejakar vetenskap och objektivitet.  Det som SVT bryter emot är följande:

Ensidig behandling av ett ämne eller händelse (opartiskhet): ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.”  Man balanserar aldrig denna typ av propagandaprogram med andra program och klargör inte att det är en ensidig framställning.

Saklighet: ”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.”  I UR-programmet utelämnas väsentliga uppgifter för att fördragshållaren ska kunna propagera för sin världsbild och någon rättelse följde inte efter programmet.”

Dines börjar med att förklara att det är omöjligt att vara feminist och göra porr, för en kvinna som gör porr är nämligen en porrproducent med vagina.  Man får ju då också utgå från att hon anser att sexarbetare (en term hon uttryckligen avvisar, omyndigförklarandes dem som betraktar sig som sådana, för när man pratar om sexarbetare ”fetischerar” man de prostituerade enligt henne) absolut inte heller kan vara feminister eller strida för kvinnors rättigheter.  Sedan fortsätter hon i traditionellt moralistiskt och fanatiskt ideologiskt mönster med att måla upp de värsta scenarier hon kan komma på.  Vi får höra att porr skadar kvinnor – och män också – och så kommer ett enstaka skräckexempel på en påstådd 16-åring som varit oskuld, men ändå ”porr-redo”, som skulle ha tvingats att agera i en porrfilm.  Det är svårt att veta om Dines talar sanning eller inte, för hon håller sig definitivt inte till sanningen under resten av föredraget.  Framförallt handlar det om utelämnande av fakta och uppgifter, en klassisk metod för dem som ska försöka övertyga andra om att de sitter på ”den enda sanningen” och vill tvinga världen att foga sig efter deras världsbild.  Genomgående talar hon om män och pojkar som porrkonsumenter, inte ett ord om att många kvinnor och flickor också tittar på porr.  Inte heller ett ord om att de största konsumenterna av heterosexuell porr som förnedrar kvinnor är just kvinnor (Seth Stephen-Davidowitz, Everybody lies, 25 procent av kvinnorna som söker heterosexuell porr söker på pina/förnedring av kvinna och 5 procent söker efter våldtäkt, ”min analys av data visar att sådan porr nästan alltid oproportionerligt lockar kvinnor”, s 121).  Detsamma gäller när hon pratar om våld i hemmet.  Det förutsätts enbart vara män som slår kvinnor.  Det motsatta existerar inte i hennes världsbild, trots att forskning visar att något fler kvinnor än män misshandlar i förhållanden och dessutom lesbiska kvinnor misshandlar mer i förhållanden än heterosexuella män (jmf också den lesbiska feministen Lori B Girschick’s bok Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?).

Misandrin är gigantisk i detta program och hade hon använt ord som ”jude”, ”svart”, ”muslim” eller dylikt när hon gör sina omdömen hade hon avgjort blivit fälld för hets mot folkgrupp.  Men att generalisera vita heterosexuella män är ju helt accepterat av samhället (däremot får man ju inte säga något om vita heterosexuella kvinnor som Gail Dines) så därför kan anklagelserna spridas ohämmat av henne.  Våldtäkt, sägs det, är en del av könssystemet varför feminister som föredragshållaren påstår att män som våldtar inte är avvikande, för de bryter inte mot kulturens regler.  Indirekt anklagar hon alltså alla män för att acceptera våldtäkter.  Föreställ er vad som hade hänt om hon sagt att våldtäkt var en del av den muslimska eller svarta kulturen.  Eller om hon vänt sig till judarna istället och sagt att hon frågar dem hur de missat att deras kultur missat alla våldtäktsbudskap.  Men nu gör hon ju inte det, hon öser istället ut sitt hat mot alla män.

Rakt ut erkänner hon att hon sett kvinnor som goda och män som onda.  Men vi ska tro att hon egentligen inte gör det längre, för sedan hon födde sin son kunde hon ju inte hata honom.  Därför ska vi tro att hon numera inte hatar män.  Men jag tror inte ett ögonblick på detta!  Min övertygelse är att hon gör som andra radikalfeminister som jag stött på; hon gör undantag för män i hennes närhet, men odlar sitt hat mot männen som ett kollektiv utan att hennes närstående män rubbar det.  Det bekräftas av när hon påstår att våld mot kvinnor är normaliserat.  Hon är inte ensam om dessa vansinniga påståenden, de framförs ofta av fanatiska radikalfeminister, men blir inte mer sanna för det.  Det är helt falskt av två uppenbara anledningar, nämligen att det mesta våldet i samhället riktas mot män och att kvinnor misshandlar män något mer i förhållanden.  För att bara ta ett exempel så skriver Dutton, Nicholls & Spidel 2005 att det är lika många män som kvinnor som blir offer för eller utövar våld i förhållanden.  De ger också en mängd exempel på andra forskares resultat, som t ex Bernard & Bernard 1983 (Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286), som fann att 15 procent av männen i deras undersökning hade utövat våld mot en kvinna och av dessa hade 77 procent också blivit slagna av kvinnan.  Bland kvinnorna rapporterade 21 procent att de utövat våld mot en man, av vilka 82 procent också hade blivit bemötta med våld.  Dock fanns en tendens till att mer kvinnor än män drabbades av svårare skador, men när det gällde sexuellt tvång var nivåerna förvånansvärt lika.  I en undersökning hade 42,3 procent av kvinnorna utsatts för det, mot 46,2 procent av männen (Dutton, Nicholls & spidel s 4), vilket är i paritet med en amerikansk undersökning som visade att 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och att män totalt, enligt samma studie, är utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.  Något som ju är intressant i debatten om våldtäkt.  Gail Dines bortser däremot fullständigt från kvinnors våldsutövande och anklagar istället hatiskt män för att vara de enda utövarna av sådant.  D v s att hon uppenbart ljuger om verkligheten!  Jag har väntat många, många år på att SVT ska balansera sin ensidighet i programutbudet med andra program, men eftersom man inte gjort det så bryter de gravt mot reglerna för programutbudet.

Så kommer den fanatiska radikalfeministen in på hur hon anser att samhället förvränger våra barn.  Tonåringar vill se ut som alla andra säger hon (precis som om det inte alltid varit så) och då får de dåliga förebilder.  Som t ex Miley Cyrus, som ”slampat” till sig efter att ha varit barnstjärna hos Disney.  Och Gail Dines är också en av de där människorna som vet hur ”rätt” sexualitet ska utövas och vad som är ”rätt” förbindelser mellan män och kvinnor.  För hon visar upp en bild när Robin Thickie står tryckt mot Miley Cyrus’ rumpa och förfasar sig över att en (påklädd) man i 35-årsåldern kan vilja ”gnida sin penis” mot en 18-årings (av byxor täckta) anus.  Med detta gigantiska moraliserande kommer hon in på slut-shaming, men nämner naturligtvis inte ett ord om att det är kvinnor som står för merparten av sådan.  Vad föredragshållaren gör är att ”slamp-skämma” alla män och totalt bortse från kvinnors agerande.  Hennes hat mot män får henne att i blind ideologi bortse från allt som motsäger hennes egen världsbild.

Sedan börjar hon dra de direkta osanningarna.  Vi ska tro att män i 40-årsåldern, som våldtagit barn, hade blivit beroende av porr och att alla började i efterhand med barnporr – för ingen var pedofil tidigare.  Jag har gått igenom mängder av forskning kring detta och påstår bestämt att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som visar detta.  Det bygger helt och hållet på ideologiska påståenden.  Det blir inte heller mer sant bara för att Dines innehar en professur i sociologi, vilket inte minst blir klart när man inser hur vårdslöst hon handskas med sanningen.  Tvärtom är det så, att våldet minskar när porren blir mer tillgänglig.  För att bara ta ett exempel så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld.  Inte ens att Gail Dines uttryckligen pekar ut Michel Jackson som pedofil har fått UR/SVT att dra öronen åt sig.  Ingår det verkligen i TV:s uppdrag att gynna kategoriska och ounderstödda påståenden av det slaget?

Kort därefter står Gail Dines och vrålljuger för sina åhörare.  Hon påstår att i varje porrfilm ejakulerar män i ansiktet på kvinnor, vanligtvis tre män, och att kvinnorna får så mycket sperma i ögonen att hon inte kan se.  Därför, påstår hon helt ounderbyggt, så ökar ögongonorré i braschen.  Det senare tror jag inte på ett enda dugg!  Särskilt som det första påståendet är en uppenbar lögn.  Jag gick direkt efter programmet in på gratissajten xvideos.com och gjorde en beräkning på hur ejakulationen skedde på de femtio första filmerna.  Överlägset flest innehöll ingen ejakulering (elva), näst flest filmer utgjordes av en ensam kvinna (tio), ejakulering i ansiktet var sex stycken (varav endast en med tre män och i ögonen), sex ejakulationer var i en kvinnas mun, sex var vaginala, tre var över mage/pubishår, i tre fall var det lesbisk sex, två ejakulationer skedde över brösten, i två filmer var det ingen sex och i en ejakulerade mannen över skinkorna på en kvinna.  Totalt var det tolv i ansikte/mun och 15 på/i andra kroppsdelar.  Om man också går till den undersökning hon hänvisar till senare, ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos”, så anger denna artikel att ”manliga karaktärers ejakulationer sker nästan alltid utanför de kvinnliga karaktärernas vagina, mest frekvent i hennes mun (vilket inte säger att de sväljer sperman, min anmärkning) (58,6 %).  Mindre vanliga lokaliseringar inkluderar de kvinnliga karaktärernas anus (11,8 %), bröst (6,9 %) och ansikte (3,9 %).  Flera ejakulationer porträtterades i 12,2 % av scenerna, nära korresponderande med de 11,5 % av scenerna som kodades som ’grupp sex’ scener”  Det är alltså uppenbart att Gail Dines medvetet står och ljuger för att förfära sina åhörare.  Ska verkligen SVT/UR sända lögnaktig moralpropaganda av det slaget?

Så kommer föredragshållaren in på affärsmodellen bakom porren och jämför den med McDonalds.  D v s att industrin producerar samma typ av vara över hela världen.  Jag kan inte av detta förstå om hon vill förbjuda McDonalds, men det torde stå utom tvekan att det är en vinnande affärsmodell, för hon meddelar också att porrsajter får fler besökare per månad än Netflix, Amazon och Twitter tillsammans.  Och så ska vi fundera på hur många besökare det handlar om.  Men jag vill istället att vi funderar på varför det är så.  Att efterfrågan är så stor beror nämligen på att intresset för porr är en evolutionär adaption.  D v s att det är genetiskt nedärvt.  Därför är Gail Dines strävan att förbjuda det bara en strävan att försöka korrigera evolutionen.  Det betyder att hon betraktar sig som bättre vetande än evolutionen – eller gud – då hon ska kriminalisera ett nedärvt beteende.  Sociologen Howard S Becker säger om denna typ av kriminaliseringar, att det ”bara är ett sätt att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.”  Hon vill alltså tillverka ytterligare brottslingar som ska dra resurser från samhället i bekämpandet av brott som är universellt erkända – som mord, våld, stöld och bedrägeri – enbart för att få bekräftat för sig själv att hon är ”rättfärdig”.  Hon är ute i samma ärende som kyrkan var under medeltiden när de stämplade all sex utom det avlingsalstrande vaginala samlaget som ”sodomi”.  Jag kommer osökt att tänka på ett citat av Göran Sonnevi: ”Vad sker när vi överväldigas av det onda?  Det sker nästan alltid i rättfärdighetens gestalt …”  Gail Dines framstår för mig som ett flagrant exempel på en sådan”rättfärdig”.

Så frågar sig denna fanatiska ideolog varför tonårspojkar är en måltavla för porr.  Inte ett ord om att åtskilliga flickor också konsumerar porr, för det är ett krig mot män och pojkar hon för.  Hon svarar själv att det beror på sexuell nyfikenhet och så vet hon naturligtvis vad som är avskyvärd sex.  Spanking och analsex (det visar, enligt föredragshållaren, vilken ”slampa” kvinnan är) är t ex avskyvärda handlingar som innebär våld mot en kvinna.  Det faktum att mängder av kvinnor njuter av dessa akter förmildrar ingenting för Gail Dines, för hon är helt besjälad av egocentrisk empati.  Så som hon uppfattar verkligheten och sexualiteten måste alla kvinnor göra, för hon kan helt enkelt inte tänka sig in i att någon kan känna annorlunda än vad hon gör – eller utövar annan sex än ”hälsosam” sådan.  Men pojkars (och flickors) nyfikenhet är en strävan att stilla densamma och eftersom vi i vårt samhälle berövat de unga möjligheten att naturligt få lära och träna sexualiteten så blir porr ett surrogat för det.  I sexuellt uppmuntrande kulturer var det en självklarhet att unga fick leka sexuella lekar och lära av andra, men i vårt puritanska samhälle så skickas de med sexuell nyfikenhet till psykologer för att ”rättas till”.  Självklart vänder sig de unga till porren, när de inte får någon annan undervisning än anatomiska affischer och ett mantra om hur ”rätt” sexualitet utövas.  Det är inte porren som rövar de ungas sexualitet, det är moralistiska ideologier som kristendom och radikalfeminism som kastrerar samhället.  När hon beskyller porren för att ge unga killar problem med erektionen skjuter hon helt över målet.  Det är hon och hennes gelikar som kastrerar de unga männen med en moralistisk agenda som går till storms mot sex – och särskilt då ”fel” sex.

Gail Dines påstår att hon och andra anklagas för att hitta på statistik.  Men det är just precis vad hon och hennes gelikar gör.  För att bara ta ett exempel – nämligen den mest anförda av prostitutionsmotståndarna – Melissa Farley, så förvränger hon statistiken något oerhört genom att endast välja ut sådant som ska passa hennes syften.  Ett annat är den svenska s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, som på intet sätt lever upp till objektiva eller vetenskapliga krav.  Jag har inte läst någon av Dines skrifter, men jag vet mönstret och kan garantera att hon ägnar sig åt mörkning av motstridiga fakta för att kunna skrämma upp människor att foga in sig i ledet till att anpassa sig efter hennes världsbild.  Hur hon arbetar syns av när hon åberopar ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos” för att påstå att 90 procent av porrfilmerna innehåller våld mot kvinnor.  Läser man emellertid samma undersökning så skriver man där: ”Om genren ska möta upp till vilken som helst akt ägnad för en karaktär som en akt av njutning och om definitionerna av aggression kräver målet att motivera att undvika skada, så kan vi, a priori, försäkra att inga av dessa akter skulle kodas som våldsamma eller aggressiva […] Det resulterar i att tolkningen av aggressiva akter som osynliga när de förekommer inom kontextet sex.”  De säger också, att ”[f]ormer av våld klassade som extrema, så som våldtäkt, användande av vapen, avbildning av mord, är ovanliga.”  D v s att det är synnerligen vanskligt att fastställa vad som är en våldsam eller aggressiv akt och att vanlig spelfilm innehåller mycket mer extremt våld än porrfilm.  Men författarna utgår sedan från att alla akter som kan tolkas som aggressiva, som t ex spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m är våldsamma akter och då kommer de till resultatet att 88,2 procent av filmerna innehåller fysiskt våld, 48,7 procent verbalt sådant och 9,9 procent ”positivt” beteende.  Något som ytterligare visar på Gail Dines lögner, för hon påstår att kyssar är förbjudna i porrfilmer.  Hon har ingen som helst känsla för att hålla sig till sanning och sans.

Vad som är synnerligen problematiskt med att hävda att 90 procent av alla porrfilmer innehåller våld är, att man då felaktigt utgår från att det är en universell överensstämmelse i att spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m i sexuella sammanhang är våld.  Redan tidskriften Ottar uppmärksammade i sitt första nummer att det är skillnad på mäns och kvinnors sexuella fantasier.  Män fantiserar i allmänhet om att dominera, kvinnor om att domineras (vilket inte minst syns av att kvinnor, som nämnts ovan, är de största konsumenterna av porr som förnedrar kvinnor, dessutom är kvinnor mer incestkonsumenter än män).  Intressant är också att det finns forskning som tyder på att människor som utövar bdsm har bättre mental hälsa än andra.  Porrfilms syfte är i första hand att tillfredsställa människors fantasier om detta och deltagarna i filmerna, både män och kvinnor, gör det så gott som uteslutande medvetet och frivilligt, vilket inte minst syns av att kvinnliga porrstjärnor inte mår ett dugg sämre än kvinnor i gemen.  Gail Dines levererar en falsk och lögnaktig föreläsning som licenspengar läggs på för att sända i TV, i strid mot deras uppdrag.

Så menar den misandriska Gail Dines att män som ser på porr är en form av sociopater.  Är det någon som verkligen uppträder som en sociopat är det emellertid den fanatiska radikalfeministen Dines.  Hon bortsorterar allt som motsäger hennes påståenden, levererar inga underlag för dem och pekar ut män som sociopater och predatorer utan att visa någon insikt eller empati.  De fullständigt hisnande påhitten flödar.  Utlösningen hos 12-åriga pojkar gör att porrbilderna fastnar i huvudet på dem (och får dem i längden att agera aggressivt).  Detta trots att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som kan stärka ett samband mellan porr och ökat våldsbeteende (jmf ovan, fri porr minskar våldet).  Så ska vi bli förfärade över att 11-åringar kan titta på sådant som föreläsaren inte klarar av att titta på.  Att hon inte studerat porr förefaller uppenbart, eftersom hon kan leverera så många lögner kring det, men än värre är det att det vittnar om hennes egocentriska empati och självfixering.  Hon utgår från att en ”normal” människa är lika blockerad som hon själv är.  Lika ounderbyggt är det att porr skulle traumatisera pojkar.  Det är ett påhitt som inte har något vetenskapligt stöd och i samband med det visar hon sin totala misandri i att hon förutsätter att de som tittar på porr har det i sitt system, att frontalloben är avstängd och att den analytiska förmågan är detsamma som en vägg.  Hennes fantasi är stor!

Om det är någon som är blockerad som en vägg är det den fanatiska ideologen och radikalfeministen Gail Dines.  Hon beskriver män som några som endast tänker med kuken.

Så följer ännu fler osanna påståenden.  Hon hävdar att över 40 års forskning skulle visa att det är som hon påstår, men presenterar ingen.  Helt ounderbyggt påstår hon att de som tittar på porr oftare utövar sexuellt våld (det är i själva verket tvärtom), blir mer deprimerade, får begränsad kapacitet för intimitet, sämre empatisk förmåga för våldtäktsoffer, blir oftare beroende av porr och att de oftare får erektionsproblem.  Ingenting av detta är vetenskapligt belagt.  Vi ska tro det bara för att denna misandriska fanatiker får påstå det på TV.  Så påstår hon att 27 procent av pojkar mellan 15 och 25 har erektionsproblem mot 2,3 tidigare – och hänför det naturligtvis till porren.  Betydligt mer troligt, förutsatt att siffrorna inte bara är ytterligare ett av de påhitt och falska påståenden hon drar, är emellertid det radikalfeministiska samhället som strävar efter att utplåna maskulinitet och manlighet.

Naturligtvis ska också barn läras ”hälsosam sex” och sexologer har ingen aning om vad de talar om, så klart.  Det gör ju bara misandrikern Gail Dines, som aldrig besvärat sig med att studera forskning som motsäger hennes övertygelse.  Och självklart ska man undvika alla terapeuter som inte tränats att se på porr på samma sätt som föredragshållaren.  Helst av hennes eget grundade ”institut”, som vi uppmanas att besöka hemsidan för ett flertal gånger.  Sex kan vara lukrativt, särskilt för anti-fel-sex-industrin!

Så handlar porr naturligtvis om hat, men det enda hat jag kan skönja är föredragshållarens misandri.  Det här handlar uteslutande om traditionell skrämselpropaganda för att skrämma in folk att gynna Gail Dines, hennes organisation och hennes sjuka världsbild och jag mår uppriktigt sagt illa av att UR/SVT låter licenspengar gå till att sända detta utan att balansera det!

MARIA AHLIN ÄR EN TRADITIONELL MORALIST

Maria Ahlin, ordförande i ungdomsorganisationen Freethem, gick i Aftonbladet 2 september ut och anklagde dem som var emot ”filter” på nätet i frågan porr för att de ville ”tysta dem som kommit med förslaget”. Hon reflekterar då inte över att en sådan kommentar är en traditionell härskarmekanism som används för att tysta kritiker, nämligen smutskastning. Men sådan är legio bland moralister historien igenom och inte oväntad. Uttalar sig någon kritiskt så ska den misstänkliggöras, inte med argument – då dessa saknas – utan istället genom misstänkliggöring. Ahlin sällar sig nu till dessa.

Det fortsätter med fullständigt ogrundade insinuationer: ” Det första som slår mig är ju hur oerhört härligt det måste vara för porrindustrin i San Fernando Valley i Kalifornien att vuxna i Sverige tar deras fight.” Nästa steg i smutskastningskampanjen mot kritikerna alltså.   Som alltid så tas anklagelsen om att springa ”sexlobbyns” ärenden fram. Därefter dammas de fullständigt ogrundade påståendena av: ”50 års seriös forskning” påstås inte leda till ”härligt sex och relationer byggda på samtycke”, vilket påstående inte har någon som helst grund i forskningsvärlden. Det finns inga som helst vetenskapliga forskningar (och här) som tyder på att porren skulle förvränga individers uppfattningar om ”härlig sex och relationer byggda på samtycke”. Och det här antyder vad Ahlin egentligen är ute efter.

Snart anknyter Ahlin direkt till kyrkans sortering av ”rätt” och ”fel” sex.   Likt andra självutnämnda ”räddare” av andra anser hon sig uppenbarligen sitta på den enda sanningen om vad som är ”härlig sex och relationer byggda på samtycke”. Det här är allvarligt, för det lämnar inte utrymme för att acceptera att människor – både män och kvinnor – kan ha olika sexuella preferenser.   Nej, det är bara ”härlig sex” enligt moralistens bestämda uppfattning som är acceptabelt. Inte undra på att hon sedan kan dra på med nästa osanning, nämligen att ”[d]agens nätporr innehåller till största delen fysisk och verbal aggression.” Det är inget annat än kvlificerat skitsnack, om man inte – likt den medeltida kyrkan – endast betraktar vaginal sex inom äktenskapet eller ”relationer byggda som samtycke” som det enda ”härliga sexet”.   Det är ingenting annat än kvalificerad gammaldags moralindignation och vittnar om vad hon förmodligen är ute efter.   Att preferenserna dock är väldigt olika vittnar Seth Stephens Davidowitz, i boken ”Everybody lies”, om.   Bl a är det mer än dubbelt så många kvinnor som män, proportionellt sett, som eftersöker heterosexuell porr som innehåller våld, våldtäkt och förnedring av kvinnor. Eller, som han säger, så är det ett exeptionellt kvinnligt sökområde. När jag själv utförde forskning på nätet för en bok fann jag att det gick 1,5 kvinna på 1 man som var intresserade av incest. Preferenserna är alltså olika och Stephens Davidowitz säger, att det enda som är ”normalt” är att vi alla är ”perversa” på något vis. Att därför, som Ahlin gör, antyda att man ensam vet vad som är ”härlig sex och relationer byggda på samtycke” är – likt alla kvalificerade moralister – inget annat än hysande av moralhybris!

Så gör hon som abolitionister i alla tider har gjort. Hon hänvisar till kliniska exempel som om de är representativa för alla människor. Hon har ”suttit ner med hundratals ungdomar som berättat hur de utvecklat ett beroende.” Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det finns dem som har problem med detta, men sedan kan man alltid fråga sig om det är porren i sig som orsakar det, eller om porren är symptom på något. Men precis som när politiker, aktivister, abolitionistiska psykologer och andra moralister hänvisar till t ex sexarbetare som de träffat som mått dåligt så är det inte representativt för hela populationen.   Moralisterna älskar att vränga sig med osanningar och påhitt för att berättiga att världen i övrigt ska dansa efter deras pipa, så som t ex Gerda Christenson som bara kan slänga ur sig att det är en försvinnande liten minoritet som självvalt är i sexarbete. Det finns inte någon enda vetenskaplig undersökning i hela världen som visar att det skulle vara så (och om någon mot förmodan skulle komma dragandes med Melissa Farley så läs detta). Tvärtom, så visar flera undersökningar att det endast är sex procent internationellt som inte tagit steget själva (jmf slutkommentar).

Jag ska låta det vara osagt om Ahlin själv tror att hon hjälper någon genom att införa censur för alla. Det är möjligt att hon tror det. Men förfarandet är totalitärt, oavsett vilken typ av självutnämnda ”räddare” som använder metoden att tvinga alla att dansa efter deras pipa, om det så är nazister eller fascister som ska ”rädda” rasen eller ”fosterlandet”, eller moralister eller radikalfeminister som ska ”rädda” kvinnor, sexarbetare eller barn med samma metoder. Och metoderna är alltid smutskastning av dem som ifrågasätter och att man gör ogrundade och osanna påståenden (som kan gå så långt att man fejkar ”utvärderingar” i statlig regi eller släpper böcker som inte har någon enda vetenskaplig hänvisning) som ska ge sken av att det/de förbud man kräver är befogade.   Metoderna har framgångsrikt använts av sexualmoralisterna sedan kyrkan tog över på 300-talet i Rom och aldrig lett till att någon räddats. Bara att människor stigmatiserats, bränts på bål eller stötts ut (så som senast nya internationella undersökningar om sexköpslagen visat hur den drabbar sexarbetarna, t ex Amnestys rapport, en kanadensisk, en europeisk och en engelsk) och censurförbudet mot porr är inget undantag i det fallet, eftersom intresset för porr är nedärvt i människan (en s k evolutionär adaption).

För mig framstår dem som anser sig vara så rättfärdiga och allvetande att de har rätt att utnämna sig själva till ”räddare” och diktera vad andra ska göra som ett skrämmande hot mot demokratin. Att införa förbud och censur mot mänskligt beteende är bara, som den amerikanske sociologen Howard S Becker uttrycker det, att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende. Det är att tillverka brottslingar för att stöta ut dem och därför djupt odemokratiskt och inhumant!

 

 Slutkommentar:   Jmf att Steinfatt (2002) inte finner en enda av de över 4000 han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig ha blivit tvingad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar sex procent, liksom Busza (2004). Boonchalaksi & Guest finner 13,5 procent på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men noll på massageinstituten. Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 procent (PRA 2008), Jenkins fann så låga nivåer att de inte ens diskuteras och Mai finner sex procent av de migrerade sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete, (Mai 2007). Samma procentantal kommer McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat.

CRIMINALISING THE PURCHASE OF SEX

En undersökning/bok av Jay Levy, Routledge förlag 2015

Ett referat av den engelskspråkiga texten:

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s (WHO 2004, Efficiveness of Sterile Needle and Syringe Programming in Reducing HIV/AIDS Among Injecting Drug Users, Geneva) och citeras i sammanfattningen av den undersökning som Jay Levy gjort kring det svenska kriminaliserandet av sexköp, men jag tycker det passar som inledning, för att understryka det gigantiska misslyckande, vilket undersökningen visar, som ”den svenska modellen” är.

Den enda svagheten i denna undersökning tycker jag är att det är bara ett mindre antal av de intervjuade som citeras, och vilka återkommer genomgående. Med tanke på mina egna undersökningsinsatser (böckerna Samlag eller Salighet och Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen) vet jag att det respondenterna berättar inte kan betvivlas, men jag hyser en viss oro för att abolitionister kommer att svepande vilja avfärda undersökningen av den anledningen. Men för vårt eget land kan vi genast konstatera att detta arbete aldrig kommer att omnämnas av de ”nyhetsobjektiva” medierna, vilka ju slaviskt refererar den abolitionistiska svenska modellens ”sanning”.

Egentligen tycker jag de många citaten från respondenterna är en väldigt bra sak, men just det lite snåla urvalet gör att det urholkas något. Men det är en styrka att de tydligt illustrerar de slutsatser som måste dras av dem.

Introduktion

Introduktionen består av en historik över det svenska folkhemmet. I korthet beskrivs där hur detta skapat en attityd av hur den goda ”föräldern” (staten) ska skydda det normativa samhället från de ”avvikande”. En av de åtgärder för att göra detta var att sterilisera 60.000 människor fram till 1975 (begränsade steriliseringar till 2013), varav åtminstone 21.000 tvingades till det. Levy skriver: Staten tillhandahåller tvingande omsorg till dem som patologiserats och infantiliserats enligt rasmässiga principer, betraktade som oförmögna eller ovilliga att ta hand om sig själva eller de kring dem. D v s, att staten vet bäst och har rätten att vidta vilka åtgärder som helst för att ”rätta till” de avvikande. [f]okus har varit på att skydda den normativa befolkningen från dem som avviker från det som konstruerats som normativt acceptabel identitet och/eller uppförandeIndividuell frihet hos dem som betraktas som farliga för det normativa samhället offras gärna för vad som ses som det bästa för den svenska nationella staten.

Metodologi

En absurd situation visar sig i den omsorg som Levy måste vidta för att skydda respondenternas anonymitet. Det gäller då inte i första hand abolitionisterna, utan framförallt sexarbetare och sexköpare. Annars har 52 kvinnliga sexarbetare, två manliga, två transsexuella och fyra kunder intervjuats. Dessutom politiker, NGO-medarbetare, talespersoner för lobbygrupper, aktivister och människorättsgrupper, poliser, tillhandahållare av hälsovård och socialarbetare. I arbetet med ”Rose alliance” kunde också fyra representanter för Svenska brukarföreningen intervjuas, fyra från Prostitutionsenheten i Malmö, tre från den i Stockholm, en representant för ROKS, fyra från RFHL, tre som arbetat med förebyggarorganisationen RNS och fem från RFSL. Den abolitionistiska sexarbetarorganisationen PRIS deltog däremot inte av eget val. Därtill hördes representanter för den norska sexrbetareorganisationen PION och Oslos prostitusjonscentre.

Sexköpslagen – lagliga och diskursiva prejudikat

Sexköpslagen introducerades som en del av ett lagpaketet runt ”kvinnofrid”. Det var en tydlig radikalfeministisk diskurs som var pådrivande, vilken konstruerar sexköp som en form av manligt patriarkaliskt våld mot kvinnor. Hos flera framträdande radikalfeminister (ex vis Dworkin, Jeffreys och MacCinnon) handlar det inte bara om prostitution, utan alla former av heteronormativ sex förstås som uttryck för och påtvingande av patriarkal exploatering och dominering. Något som kan jämföras med marxistiska idéer om borgerskapets förtryck av arbetarna. Enligt dessa ideologiska linjer ses prostitution som en handling av strukturellt våld. Det är, för att lägga in en egen kommentar, samma mönster som alla ”sanningsägande” ideologier alltid uppvisat; att veta bättre än evolutionen! Levy skriver: Detta är inte en empiriskt grundad eller vetenskaplig teori som sådan, utan snarare mer av en filosofi, inom vilken dessa radikalfeministiska påståenden inte enkelt är föremål för bekräftelse eller motbevisning.

Senare konstateras av en tidigare genuskonsult vid ”Kvinnoforum” (som, inom parentes sagt återkommer och tycks ha utvecklat ett kritiskt tänkande mot ”den svenska modellen”) att åsiktskorridoren i Sverige är väldigt snäv: det är väldigt svårt för dem som går utanför den politiskt korrekta bilden. Detta har lett till en avsaknad av avvikande röster, särskilt som den som avviker riskerar ett ”berufsverbot”. Sexarbetaren Astrid berättar: Jag blev avskedad för att ha skrivit ett par artiklar mot den svenska modellen. Vid prostitutionsenheten i Malmö uttryckte man sig kritiskt mot lagförslaget om skärpt straff för sexköpare och mot den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen (om vilken nyss nämnda tidigare genuskonsult säger, det värsta skräp jag sett bland uppdragsrapporter), men administrationen ändrade enhetens formulerade svar och skrev istället att de stöttade lagen och att hårdare straff var ”en bra sak”.

Ett annat återkommande stigmatiserande och utstötande beteende som tas till av försvararna av den svenska modellen är att anklaga kritiker för att vara försvarare av övergrepp och allierade med dem som kontrollerar och exploaterar sexarbetare, i avsikt att försvaga deras vittnesbörd. Alltså direkt, ovederhäftig smutskastning (min anmärkning).

Annars är en övergripande metod att exkludera dem som inte säger och tycker ”rätt”. Levy kallar det för mönster för tystande. Främst handlar det om modellen med ”falsk medvetenhet”, vilken används för att underminera och borträkna sexarbetare som hävdar självständighet och positiva erfarenheter av sexarbete. Denna falsk medvetenhet-modell förefaller att härröra från en särskild tolkning av en marxistisk modell av falsk medvetenhet, förstått som ett fenomen som underminerar självständigheten hos de arbetande klasserna, varigenom individuella ”falska bilder eller synbara/te sig motiv.

Den andra metoden är att försäkra att sexarbetaren som opponerar sig, och vittnar annorlunda ljuger och bara uppvisar ett ”brave-face”, och den tredje är att hävda att sexarbetaren är icke representativ.

Enda gången som sexarbetare ses som pålitliga är när de säger det som abolitionisterna önskar höra. Avvikande röster sorteras bort som irrelevanta (eller, som i fallet ”utvärderingen av sexköpslagen, bortförklaras, min kommentar). En process genom vilken fullvärdiga och generaliserbara åsikter selekteras i Sverige och i vidare abolitionistisk, radikalfeministisk skrift blir därför extremt förvrängd.

Dessutom attackeras, marginaliseras och karikeras opponerande röster för att de ska diskrediteras, i avsikt att de ”rättroende” ensamma ska tala för alla sexarbetare. (Något som är möjligt inom ett kontext av okritiska medier, min anmärkning). Aspirationen på ett prostitutionsfritt samhälle illustrerar att sådana projekt [paternalistisk statskontroll mot ”främmande inflytande”] av svensk modernitet och social konstruktion ‒ utformade att eliminera problematiska grupper som hotar att destabilisera folkhemmet ‒ fortsätter än idag.

Uppfattningar, förståelser och konstruktioner

Sexköpslagen hade två ambitioner, att utrota prostitution och att omdefiniera det svenska samhällets ”normer”. Det påstås också att det allmänna stödet för sexköpslagen har ökat sedan 1999 (även om inget hållbart stöd för detta har presenterats, se detta, s 2f, min anmärkning). Sverige har intagit en position av att vara moraliskt högre stående än andra länder (d v s en form av hybris, min kommentar) med ett meddelande till världen att man har ändrat svensk normativitet och mentalitet. Men lagen har inte ändrat på villkoren för sexarbetare, vilket en medlem av prostitutionsenheten i Stockholm förklarar att ändamålet inte heller var. Det anslogs inga som helst pengar för att socialt hjälpa sexarbetare när lagen infördes. Däremot gavs sju miljoner till polisen för ”brottsbekämpning” enligt lagens intentioner.

Sexköpslagen tar inte heller fokus på andra än kvinnliga sexarbetare, enligt det radikalfeministiska mantrat om att prostitution är mäns våld mot kvinnor. De som säljer sex är patologiserade, med emfas på mental störning, instabilitet, dissociation, depression, sexuell funktionsrubbning och läggning för självmord. Sådan instabilitet ses som kommande från både sexarbetet i sig och därtill från mönster av sexuella övergrepp i bardomen, vilket ses som förgångare till sexarbete. Som en följd av det uppskattade två medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet att 60-70 procent av de prostituerade varit utsatta för ”övergrepp”. Uppträdande trauman och ojämlikheter i sexarbetares ”historier” anses resultera i mental instabilitet, som underminerar vilken som helst fri vilja och eget val när det gäller att sälja sex. Malmös prostirutionsgrupp avvek mot Stockholms menandes det, att brett söka efter ”övergrepp” som ett vanligt mönster hos sexarbetare är egenmäktigt förfarande. En respondent noterade att samma mönster finns hos socialarbetare. En del respondenter argumenterade för att ett stort antal människor kunde kvala in under övergreppserfarenheter i den form det tolkades som av respondenter som t ex Stockholms prostitutionsgrupp.

Främmande sexarbetare separeras också från sina svenska kollegor. Istället för traumatisering eller övergrepp som omöjliggjort ett eget val i sexarbete så anses de förstnämnda göra valet utifrån ekonomisk desperation. Utpekade som desperata, traumatiserade och/eller skadade, patologiska människor, så infantiliserar man sexarbetarna.

Sverige ser, i sann radikalfeministisk anda, prostitution som oupplösligt omgivet av våld och exploatering, likväl som varandes en form av våld, ”som våldtäkt igen och igen”. Sexsäljarhandlingen ses som att orsaka både fysisk och psykologisk rubbning. Traumat som man tror vara resultat av att en kvinna säljer sex betraktas därför som att fortsätta i, och ökas av, sexarbetet i sig självt. Därför anses det i det radikalfeministiskt åsiktspräglade Sverige att åtskillnad mellan ”tvingat” och ”fritt” (självvalt) sexarbete är farligt, vilseledande och missvisande, en främmande nyans i mainstreamkonstruktionen av prostitution. Möjliga variationer i erfarenhet, motiv och mellan olika former av sexarbete förnekas i Sverige och som med bredare abolitionistisk feminism generaliseras sexarbete som icke ömsesidigt. I Sverige görs inte heller någon åtskillnad mellan frivilligt migrant-sexarbete och tvingande mänsklig trafficking. Samma ”mekanism” av efterfrågan anses vara ansvarig för bägge fenomenen.

Förekomsten av manliga och homosexuella sexarbetare utgör också en svårighet för den radikalfeministiska diskursen, som försäkrar att sexarbetare nästan uteslutande är ”cis-kvinnor”. Manliga sexarbetare osynliggörs därför genom (1) en återhållsam sammanblandning av manligt sexarbete med kvinnligt och (2) ett avproblematiserande och neutraliserande av manligt sexarbete.  Homosexuellt sexarbete avproblematiseras inom kontexten ”gaysamhället”.  Tendensen att patologisera är mycket starkare gentemot kvinnliga sexarbetare och deras kunder. Män som säljer sex anses inte göra det som resultat av exploatering, eller att vara ett ”offer” på samma sätt som en kvinna.  Det officiella Sverige osynliggör de manliga, homosexuella och transsexuella sexarbetarna.  Sexköpslagens skrivning är inte genusriktad, men tolkningen av den är det.

Kunden stämplas som avvikande eller ”ond”, vilket delvis beror på idén om att sexarbete är inneboende våldsutsatt, vilket gör att sexköpare (män som köper kvinnor) ses som utövare av övergrepp.  Samtidigt betraktas sådana män som att vara representativa män, som inte kan skiljas från andra, vanliga, ordinära män, understrykandes alla mäns patriarkala dominans och makt genom sexköp.  I Sverige ses de som farliga, drivna av kvinnoförakt, samtidigt som de ses som genomsnittliga svensson-män.  Dessa män uppmanas att söka hjälp för sina uppenbara problem och betraktas som om de begått övergrepp, varandes ensamma och isolerade med hög ångestnivå.

Lite är känt om kvinnliga sexköpare.  Av alla respondenter var det endast en som sa sig ha sålt sex till en kvinna. Detta i motsats till vad man angav från RFSL, att alla gay/bisexuella kvinnor som sålde sex som man varit i kontakt med hade sålt sex till kvinnor.

Vad man absolut inte vill se i Sverige är att det finns stor variation i sexarbetet, i form av erfarenheter, aktiviteter, tjänster och motivation.  Som med generaliserimgar av vilken social grupp det än kan vara så speglar det inte komplexiteten i människors liv.  Men respondenterna i undersökningen uppvisade en uppenbart hög grad av val i deras beslut att sälja sex.

Även generaliseringar av migrerat sexarbete, som varandes trafficking eller finansiell desperation, är simplistiska.  En respondent underströk att inkomsterna i Sverige är bland de bästa i Europa och EU, tack vare att Sexköpslagen pressade upp priserna.

Inte ens i Socialstyrelsens Prostitution 2003/2007 kan man finna att den politiskt korrekta diskursen av våld och utnyttjande har någon grund.  I själva verket rapporteras föga koppleriverksamhet och tvingat sexarbete av de svenska polismyndigheterna.  En av respondenterna, Klara, rapporterade att hon utsatts för högre nivåer av våld i sitt arbete inom sjukvården än i sexarbetet ‒ vilket stämmer med andra undersökningar.  Sexarbete på gatan förefaller också att vara mer kopplat till svårigheter än inomhusarbete.  Malmös prostitutionsenhet beskrev också ”maktrelationer” som motiv för män att köpa sex som en myt!  Sexarbetare rapporterar deras kunder som ”genomsnittliga” och ”vanliga” män.

Mot bakgrund av variationen och olikheterna i sexarbetet som speglas i mina resultat och i annan forskning så kan abolitionistisk radikal feminism kritiseras för att vara essentialistisk, selektiv, metodiskt problematisk och grovt universialiserandeförvrängda insamlingar av problematiska fall och/eller sexarbete på gatan framförs som representativa för sexarbete generellt … enstaka och anekdotiska fall generaliseras som normSamma kritik måste riktas mot den allmänna förståelsen av sexindustrin, informerad som den är av dessa grova, generaliserande och hopslagna analyser som kritiserats här ovan.

Nivåer på och lokalisering av sexarbete i Sverige

Genom lagstiftning som kriminaliserar sexköp aspirerar Sverige på att eliminera prostitution genom att fokus på att bekämpa efterfrågan likväl som att sända en signal att landet inte tolererar prostitution, skapandes nya normativ och avvikelser.

Skillnader i uppskattningar av antalet gatuprostituerade understryker svårigheterna i att få en bra siffra kring hur många kvinnor det rör sig om.  Författaren har inte stött på kvinnor som arbetar i många timmar och fler på sommaren än på vintern. En siffra om totalt 2.500 (kvinnliga) sexarbetare anges både för det sena 90-talet och för senare tid. En del respondenter och undersökningar pekar också mot att antalet manliga sexarbetare kan överstiga antalet kvinnliga.  En representant från Länsstyrelsen i Stockholm påpekar att undersökningar bland studenter pekar mot att det är mer män än kvinnor som säljer sex och Stockholms prostitutionsenhet kan inte hjälpa ett stort antal människor för att de arbetar i områden som vi inte känner till.

Det är svårt för det abolitionistiska och radikalfeministiskt präglade Sverige att acceptera tanken att män kan sälja sex i stort antal, eftersom man ser prostitution som ”mäns våld mot kvinnor”.  Forskning som utförts av Stockholms prostitutionsenhet kritiserades enligt dessa linjer av RFSL, eftersom manliga sexarbetare uteslöts för att ”man inte kunde hitta dem”. Angående den ökande paniken kring mänsklig trafficking så är det få rapporterade fall och ännu färre domar.

Har då sexköpslagen minskat nivåerna på sexarbete?  Det sköts från början till sju miljoner kronor till polisen när sexköpslagen infördes, med ytterligare 30 miljoner 2003 (och 215 miljoner 2008, min anmärkning) men inga pengar anslogs initialt till sociala insatser.  Först sjönk också gatuprostitutionen och en del hävdar att denna minskning är permanent. Men det finns inga säkra bevis på att sexköpslagen resulterat i en minskning av all prostitution. En rapport från BRÅ noterar att brott associerade med prostitution i vissa avseenden avsevärt ökat mellan 2008 och 2010. Registrerade upptäckta sexköp ökade från 187 till 1.251 fall om året under dessa två år. Sådan statistik stöder verkligen inte påståendet att prostitutionen har minskat. Men trots att man inte har något som helst stöd av tillförlitliga data basunerar Sverige ut sexköpslagens ”succé”, särskilt i kontexten av antagen ökning av sexarbete och trafficking i resten av Europa. Det måste understrykas, att vilket som helt antagande om att det varit en minskning totalt av prostitutionsnivåerna i Sverige, förefaller att grundas på antagandet att publicerade siffror av gatuprostituerade relaterar till det totala antalet sexarbetare i landet.  (Inte någonstans i världen överstiger antalet gatuprostituerade en femtedel av det totala antalet sexarbetare, min anmärkning).

Det hävdas också att sexköpslagen är ett instrument för att bekämpa sextrafficking (vilket inte är sant, min anmärkning, Sverige har inte lägre nivåer än andra länder, 0,054 fall på 100.000 invånare, vilket är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland [0,051], Storbritannien [0,039], Kambodja [0,027], Thailand [0,025], USA [0,024], Australien och Nepal [0,020], Japan [0,008] och Nya Zeeland [0]). Men om så skulle ha varit fallet så bryr sig inte svenska politiker om att man skulle ha exporterat problemet. Man ser detta enbart nationellt och struntar i de internationella effekterna, eller ‒ som en socialdemokratisk politiker säger ‒ människohandlare är rädda för att ta så många till Sverige, så de tar dem till Danark eller någon annanstans. Det finns inga som helst robusta data som stöder att traffickingen minskat på grund av sexköpslagen.

I Norge infördes sexköpslagen av andra skäl än i Sverige. Ett ökande antal nigerianska, svarta sexarbetare sågs som ett aggressivt hot mot normativa norska män och samtidigt som passiva offer för trafficking. Alltså sågs sexarbetarna som oskyldiga offer, men samtidigt som ett hot mot norsk maskulinitet och heteronormativitet. Radikalfeministisk diskurs rättfärdigar den svenska sexköpslagen och är bara en ”inramning”, en ursäkt för att opponera mot prostitution och moralisera allmänt område, beskyddande normativ skandinavisk maskulinitet från hotet från främmande inflytande, avvikande kvinnlig sexualitet, som i fallet Norge.

Det finns inga som helst robusta bevis för att sexköpslagen lyckats med sitt abolitionistiska mål, att minska nivåerna av sexarbete i Sverige.

Den svenska modellen kring tillhandahållandet av tjänster ‒ prostitutionsenheterna och skadereduktion

Sexköpslagen har lett till en problematisering av skadereduktionsinitiativ, färgande tillhandahållarna av sociala tjänster och de riktade tjänster som är tillgängliga för sexarbetare i Sverige.

Våld, koppleri och exploatering i svenskt sexarbete ansågs av många respondenter vara märkbart lågt, men skadereduktion ‒ både drog- och sexarbetesrelaterat ‒ ses som inkompatibelt med svensk abolitionism/förbudsivrande. Skadereduktion förstås som en annan ”främmande” idé som tränger sig in i och korrumperar ”det svenska folkhemmet”. Väldigt lite riktad skadereduktion är tillgänglig i Sverige.  Prostitutionsenheter finns bara i Stockholm, Göteborg och Malmö och på andra orter finns inget statsunderstött stöd för sexarbetare.  Vad gäller den förstnämnda enheten så gjorde de föga för att finna sexarbetare på Internet, även fast det är ett vanligare forum för sexarbetare att agera på. Deras, och Göteborgs, filosofi skiljer sig från Malmös. De tidigare anser att sexarbete aldrig kan vara ett legitimt arbete. Denna inställning ses som problematisk av Malmö, Socialstyrelsen och RFSL, som betraktar inställningen som oprofessionell för sexarbetare att politiskt och moraliskt inta en sådan hållning. Endast en inställning är tillåten. En respondent från malmöenheten säger: när du hör en intervju i Stockholm eller Göteborg så ”anser” eller ”känner” de alltid som socialarbetare. ”Jag känner att om vi”, ”jag tycker att”; jag menar, jag får inte lön för att känna eller tycka saker.

Få riktade tjänster för manliga sexarbetare eller HBTQ-sexköpare har också historiskt erbjudits av prostitutionsenheterna, då deras abolitionistposition och genusfärgade konstruktion av sexarbetare tjänar till att osynliggöra icke-heteronormativt sexarbete. Särskilt stockholmsenheten tycks ignorera manliga sexarbetare. En av respondenterna därifrån säger: jag har inte mött en homosexuell man [som köper sex] i mitt arbete. Medlemmar av stockholmsenheten har också försökt att underminera RFSL:s perspektiv på sexarbete, mycket genom det radikalfeministiska mönstret av tystande genom att karikera vittnesmål från RFSL som att de ”uppmuntrar promiskuitet”.

Man motsätter sig också skadereduktion och anklagar ‒ enligt den abolitionistiska linjen om tystande av meningsmotståndare ‒ de som är för skadereduktion för att vara ”apologister” för omoraliskt beteende, eller stämplar dem som avvikande själva. Skadereduktion ansågs av de statsunderstödda tillhandahållarna, som medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet, som att legitimera och uppmuntra sexarbete. En respondent från enheten säger:  ert mål med skadereduktion är inte att eliminera prostitution eller drogberoende, men ert mål är att … minska skadan istället för människorna i den. En annan sa att skadereduktion, eller utdelandet av kondomer, skulle vara ett sätt att underlätta prostitution.  Förenta nationernas program mot HIV och AIDS säger att kondomer måste vara enkelt tillgängliga för sexarbetare och deras kunder, antingen gratis eller till låg kostnad, men trots att sexarbetare är en av Socialstyrelsens målgrupper så såg inga av respondenterna från Stockholms prostitutionsgrupp, eller andra tillhandahållare av tjänster, distributionen av kondomer som deras ansvar. En medlem av Stockholms länsstyrelse ansåg att prostituerade, eller kunderna, kunde betala kondomerna själva. (svensk abolitionism är alltså så fulländad att man kan gå emot FN, min anmärkning). Att förbjuda prostitution kändes som den enda vägen att reducera skada, löpandes parallellt med bredare abolitionistisk feministisk diskurs.

Mellan det första mötet med en sexarbetare och dennas möjliga önskan att komma ur sexarbetet vidtas inga åtgärder av stockholmsenheten för att reducera potentiell skada. Att inte erbjuda skadereduktion ses tvärtemot som att erbjuda en sporre för folk att avbryta deras sexarbete mot bakgrund av ökande svårigheter. Det tycks därför vara en sorts pervers policy av ”skadeökning”, avsiktligt görandes livet för sexarbetare (och andra grupper) svårt genom att öka eller bevara skada genom avsiktligt icke agerande. Därför kan det förväntas att folk söker hjälp först när skada har nått en outhärdlig nivå.

Malmögruppen tänker dock annorlunda. En respondent säger: Det är att minimera risken så när den tiden kommer, då du kanske vill sluta med vad du gör, så är du så hel som du kan vara. Ett exempel på hur negativt man ser på skadereduktion i Sverige är, att trots att varje svensk kommun har ålagts att öppna sprututbytesprogram sedan 2007 så har det endast varit två svenska regeringssanktionerade sprutbytesprogram nationellt vid tiden för denna undersökning. Bara i Skåne försöker man med skadereduktion. Att Malmö avviker mot Sverige i övrigt beror förmodligen på närheten till kontinenten.

Offrande av hälsa och välfärd hos en grupp av medborgarna, när effektiva hälsoskyddande verktyg är tillgängliga, är oacceptabelt … [men] det förefaller vara exakt vad som är resultatet av Sveriges abolitionistinformerade policy. När den svenska modellen kritiseras så betraktas kritiken som ett hot mot normativ svensk förståelse.

Den svenska modellen rörande tillhandahållande av tjänster ‒ sexarbetares erfarenheter

I detta avsnitt resoneras kring hur de abolitionistiska diskurserna, och därtill de resulterande konstruktionerna av sexarbetare har kommit att påverka sexarbetares direkta erfarenheter av svenskt tillhandahållande av tjänster. Begränsat tjänsteerbjudande och skadereduktion ökas av ett uppenbart ignorerande bland socialarbetare av prostitutionens lagliga status i Sverige: … refererade respondenter noterade att en del felaktigt tror att säljande av sex  är kriminaliserat, vilket skulle underminera det av förespråkarna för sexköpslagen påstådda målet att skydda sexarbetare från negativa lagliga återverkningar genom kriminaliserandet av endast sexköpMånga noterade att deras psykologiska problem sågs genom ett filter av deras sexarbete, med sexarbetet antagandes att antingen ha resulterat i psykologiskt trauma, eller att ha orsakats av tidigare upplevda övergrepp och traumatisering, enligt abolitionistisk, feministisk förståelse som legat till grund för sexköpslagen. Sexarbetaren Sarah säger: om du går till en psykolog är det alltid som ”åh, du är prostituerad, okay, det är orsaken till alla dina problem. Selina menar att det inte är sexarbetet som är problemet, det är samhället!  Det är verkligen typiskt för Sverige, att de försöker att finna en bekväm förklaring varför hon uppför sig på detta sätt (sexarbetaren Klara).

En respondent noterade att hon bara ansetts berättigad till socialhjälp om hon slutade sitt arbete som strippa. När hon fortsatte sitt arbete så vägrades hon hjälp och som ett resultat av det fick hon ge upp vårdnaden om sin son, som hon inte längre hade råd att försörja. Och dessutom blev hon av med sin lägenhet. Mot den bakgrunden är det inte konstigt om sexarbetare är ovilliga att avslöja att de är sexarbetare, eller ens söka hjälp. En respondent från ”Rose Alliance” säger: i många länder är polisen liksom den värsta fienden; det är inte sant i Sverige. Den värsta fienden är socialarbetare. Man bryr sig huvudsakligen om dem som vill sluta sexarbetet, inte några andra. De som inte upplever svårigheter med sexarbetet, eller inte vill sluta, ses inte som att förtjäna kraften i vissa riktade, statsunderstödda tjänsteerbjudanden. Sexarbetarna känner att de måste leva upp till ”offerstatus” för att få hjälp. Därför uppsöker de inte sådana institutioner om de inte är i desperat behov av hjälp.

Inställningen hos Stockholms prostitutionsenhet har fått volontärer i svenska kyrkan att sluta att dela med sig av information till denna, då sexarbetarna har så lite förtroende för den. I Malmö försöker man däremot nå sexarbetarna innan de hamnar i svårigheter, i motsats till att bara hjälpa dem som redan gjort det. En äldre rådgivare rörande prostitution på Socialstyrelsen säger: Socialhjälp grundas i självbestämmande och integritet … jag kan inte se att prostitutionsenheter har någon laglig grund för att försöka få folk att sluta sälja sex.

Som med lagstiftning och policy som används för att tränga undan och segregera sexarbetare från publik sfär, kan rapporterade försök att tvinga en modifiering av beteende och identitet ses som att ha historiska rötter i Sveriges sociala bygge och rasmässiga projekt, formandes en delvis tradition av kontroll och marginaliserande av sådan som uppför sig illa … Attityder hos vissa socialarbetare är färgade och strukturerade av sexköpslagens abolitionistiskt diskursiva bakgrund, inte av lämplighet för individuella sexarbetares nyanserade och olika situationer och behovKrav på villkorsbaserad hjälp, uteslutandes från sjukvård och socialhjälp, och svenska försök att modifiera och normalisera sexarbetares vandel och identitet måste ses i ett bredare kontext av förtryck, segregation och våld.

Kompromissat medborgarskap ‒ följder av lag, policy och diskurs

Globalt så ökas skador runt sexarbete av uppenbart stigma och diskriminering, med sexarbetare ”behandlade som andra klassens medborgare på grund av att det arbete de utför av många anses som omoraliskt.” Att bli utstött som sexarbetare kan resultera i svårigheter i att få jobb, att behålla vårdnaden om sitt barn och problem med samhället och familj. Radikalfeministiska analyser har gjort föga för att underminera förankrade föreställningar om prostitution som omoraliskt, och om sexarbetare som avvikande paria. Stigmatiseringen ökas av den svenska radikalfeministiska diskursen, med konstruktionen av sexarbetare som utsatta och inkapabla till försörjning genom en förminskande offerstämpel. Respondenter noterade att denna offerstatus och de antaganden och generaliseringar som föder den är ”handikappande” och misslyckas att engagera med nyanserade och olika motiveringar och upplevda erfarenheter.

Feministiska protester utanför svenska stripklubbar är inte något gynnsamt. Respondenter vittnade om protester som kulminerat i aggression, verbala övergrepp och fysiskt våld. Kvinnor som arbetar på klubbarna har känt sig marginaliserade och handlingsförlamade, och de har inte konsulterats av de protesterande rörande komplexiteten i deras jobb, deras erfarenheter eller åsikter. De typ skrek åt oss och sa ”men du vill inte vara där! …jag tror jag vet bättre än dem om jag vill vara där. (Strippan Grace).

Det uppvisas av myndigheter och abolitionister en fatalistisk acceptans av fara för sexarbetarna. Om sexarbete numera, beroende på sexköpslagen, var mer eller mindre farligt ansågs irrelevant av några nyckelrespondenter och antydningar om att våld och/eller fara i någon form ökat i sexarbetet avfärdas. Var och hur sex köps och säljs har ingen betydelse enligt dessa respondenter. Sexarbete ses som ständigt farligt, oavsett plats eller om det sker underjordiskt. Det finns dock röster som hävdar att sexköpslagen har ökat svårigheter, understrykandes att det särskilt förvärrats efter 1999. Men dessa negativa konsekvenser välkomnas istället i 2010 års ”utvärdering” av lagen. De ses som att stötta strävanden att ”bekämpa prostitution”.

Sexköpslagen har också lett till osäkrare situation för dem som säljer sex på gatan, då den hårdare konkurrensen om kunderna tvingar ner priser, inbjuder till att acceptera sex utan kondom och att snabbt hoppa in i en bil, utan tid att skärskåda kunden. Sexarbetare på gatan vittnar om att kundklientelet blir mer och mer problematiskt, med begäran om ”konstigare” tjänster och att trevliga kunder har försvunnit (till inomhusprostitutionen). Motsatt har priserna pressats upp för eskorttjänster, vilket ironiskt nog kan ses som en sporre för sexarbetare att migrera till Sverige, tvärtemot lagens intention att bekämpa och minska prostitutionen. Det är lagen som gör det mycket värre, för innan lagen så kände jag till mina kunder och de våldtog mig inte. (Lisa, sexarbetare).

Den ”skadeökningspolicy” som iakttas av flera myndigheter har bl a resulterat i att sexarbetare portats i vissa butiker, så de inte kan köpa kondomer, ökande stigma och social uteslutning. Särskilt bland gatuarbetare och gay-/transsexarbete är det vanligt med kunder som inte vill använda kondom. Med brist på skadereduktion följer färre möjligheter för sexarbetare att undervisa och skydda varandra, eller varna andra för farliga kunder, då sexarbetet nu är mer hemligt och diffust. Det rapporteras också om en moment 22 effekt; sexarbetare är förpliktigade att betala skatt men kan ställas inför svårigheter i registrering och betalning och riskerar därför att få sig pålagda stora restskatter. Och även om de betalar skatt får de inte samma mänskliga rättigheter som andra skattebetalare, eftersom de särbehandlas negativt p g a yrkesvalet. En politiker, förkämpe för sexköpslagen, menade, trots att säljande av sexuella tjänster inte är kriminaliserat, att prostitution är ”olagligt” och därför inte beskattningsbart. När inte ens politikerna har koll på läget kan man fråga sig hur sexarbetarna ska kunna ha det.

Det vittnas också om att polisen kan använda olika lagar för att trakassera sexarbetare istället för att skydda dem mot exploatering. Hyresvärdar är förpliktigade att vräka dem som säljer sex i deras fastigheter. Sexarbetare som jobbar tillsammans, för större säkerhet, likväl som den som sammanbor med en sexarbetare (inkluderandes barn till densamma, 18 år och äldre) kan bli föremål för rättsliga åtgärder, anklagade för hallickverksamhet eller att dela en sexarbetares inkomster. Om då en kvinna blir våldtagen i den lokal där hon säljer sex kan hon inte anmäla våldtäkten eftersom hon då kommer att bli vräkt. Rapporter om vräkningar och störningar av detta slag rimmar illa med Sveriges narrativa konstruktion av sexarbetare som ”offer” i behov av statligt och polisiärt beskydd.

Sexarbete leder också ofta till att sexarbetande kvinnor blir av med vårdnaden om sina barn. En modell av ”falsk medvetenhet” används skenbart som förklaring till att sexarbetaren har varit oförmögen att rationellt sätta sig in i sitt arbetes sanna natur, med patologisering som kan kopplas till den falska medvetandemodellen och användas för att rättfärdiga att man tar barnet från sexarbetaren. I fallet med den mördade Jasemine hade rätten bl a funnit det oroande att hon ”saknade insikt i självskadedelen i prostitutionen” för att, med andra märkliga orsaker, motivera att hon förlorade vårdnaden.

En annan märklig inkonsekvens hos abolitionisterna är att man utgår från att svenska sexarbetare på något sätt valt jobbet frivilligt (de är inte traffickerade) medan utländska sexarbetare alltid betraktas som traffickingoffer. Luda (migrerad sexarbetare) togs två gånger till migrationsverket av polisen och hon informerades om att hon var ett offer för trafficking, av allt att döma endast för att hon var en utlänning och som resultat av en sammanblandning av migrerat sexarbete med tvingad trafficking. Dessutom, även fast det inte är olagligt att sälja sex, så riskerar migrerade sexarbetare att deporteras. Trots att en migrerad sexarbetare inte gör sig skyldig till något lagbrott kan ändå hennes yrkesutövning anges som skäl för utvisning. I en deportationsorder stod det att ”hon icke har försörjt sig på ett ärligt sätt”. Medan, globalt, huvudverktyget för ”assistans” av de som uppenbart har blivit traffickerade generellt är repatriering så kan både migrerade sexarbetare och personer som blivit traffickerade ställas inför deportation i Sverige Även om de senare kan få stanna över en eventuell rättegång ‒ d v s om de vittnar mot den anklagade. Efter rättegången anser däremot svenska abolitionister att den traffickerade är repatrierad, vilket kastar ljus över bristen på verklig omsorg hos myndigheterna när det gäller traffickingoffers vidare öde.

Risken för deportation kan verka som en hämsko för migrerade sexarbetare att söka statligt understödd assistans när det behövs. I verkligheten är kontakt med polisen otänkbart för en del. Vidare kan sexköpslagen verka som en hämsko för kunder till sexarbetare för att rapportera trafficking av eller övergrepp på sexarbetare. Sexarbetare kan också vara motvilliga att rapportera sådana fall, oroade över att väcka uppmärksamhet och trakasserier. Sexköparen Björn noterade två fall av misstänkt trafficking som han underlåtit att rapportera till polisen p g a sexköpslagen.

Angående kunderna uppvisar svenska myndigheter en lika onyanserad och radikalfeministiskt präglad syn som på sexarbetarna. [A]ngående sexköparna så är det väldigt svårt som sexköpare att förstå om någon blivit traffickerad eller inte. (medlem av prostitutionsenheten i Stockholm). Tvärtemot detta vittnar sexarbetarna om kunder som bryr sig. Om du är en vanlig svensk torsk är han inte intresserad av traffickerade tjejer … för han är inte en sociopat. För det mesta vill han ha ömsesidig sex. Han är inte en våldtäktsman. Han vill bara köpa sexuell upplevelse, du vet … de är inte psykon, du vet, våra kunder är inte sadistiska odjur.

När det gäller manliga sexarbetare så intar det officiella Sverige en väldigt märklig hållning (min kommentar). Tanken att män och pojkar kan bli utnyttjade eller ställas inför svårigheter utifrån deras sexarbete är tydligen en främmande sådan i kontexten att konstruera sexarbete som en form av våld utfört av män mot kvinnor. Den svenska polisen ägnar föga  uppmärksamhet på manlig prostitution. Något som är uppseendeväckande mot bakgrund av att det är ett vida noterat fenomen, med studier av manligt sexarbete avslöjande att fall av drogberoende, exploatering och armod inte är ovanligt. Inte heller räknar man med att trafficking kan involvera män för syftet prostitution. Ytterst lite forskningsuppmärksamhet har också riktats mot män som säljer sex och deras kunder och transsexuella sexarbetare är misstänksamma utifrån deras osynlighet i den allmänna diskursen. Hos prostitutiosngruppen i Oslo menar man att sexköpslagen varken är köns- eller hudfärgsneutral.

Vad gäller sexköparna så har ökad stigmatisering varit både en ambition och ett resultat av sexköpslagen. Denna stigmatisering har även drabbat dem som är involverade i att arbeta med (sexköpande) kunder, i att pariastämpeln smittar av sig. (Något som är synnerligen vanligt för all forskning om sexuell ”avvikelse”, t ex en anledning till att det är så få som vågar forska kring pedofili, för att de som gör det anklagas för att vara ”pedofiliapostologeter”, min anmärkning). På Stockholms prostitutionsenhet tycks man vara speciellt präglade av abolitionistisk demonisering av sexköparna som sociala galningar, med sådana vrångbilder påverkandes personalens professionella engagemang. Men föga är känt om hur lagen påverkat attityder hos kunderna. Det har också rapporterats att sexarbetare har använt sexköpslagen som ett utpressningsmedel mot kunder. Denna utveckling är inte särskilt förvånande, speciellt som den förutsågs i remissvar som föregick sexköpslagen.

Avseende polisen talade en del respondenter fördelaktigt om denna kår, vilket resulterat i att de litar på polisen. Men erfarenheterna av polisen varierar bland sexarbetarna, särskilt med skillnad mellan poliser utbildade för att arbeta med prostitutionsfrågor och de som inte är det. Det är verkligen som ett lotteri … Poliser, det finns bra och dåliga. Det har varit en del strålande poliser. (Grundaren av Rose Alliance). Det förefaller som att det i det svenska folkhemmet inte sexarbetare, av en del, ses som några som är berättigade till myndighetsskydd och assistans. Rapporter från sexarbetare, och de som tillhandahöll tjänster, om polisens oprofessionalitet var ganska vanliga under fältarbetet, och det hävdas att detta har fortsatt med uppdykandet av sexköpslagen 1999. En kyrkovolontär som arbetar med gatuprostitution vittnade om att hon hört en polis säga till en sexarbetare, att du är bara en djävla hora.

Polisens uppmärksamhet riktar sig främst mot offentlig (gatu-) prostitution. Sexarbetare vittnade också om svårigheter att anmäla våldtäkt, då somliga poliser omfattar tanken att sexarbetare inte kan ‒ eller att de förtjänar att ‒ våldtas, vilket nämndes flera gånger som skäl för sådana svårigheter. Också polisen uppvisar samma brist på tolerans som många socialarbetare och myndigheter och även där vittnar sexarbetarna om att de måste anpassa sig till en offermodell, placerandes dem själva inom en allmän förståelse av prostitution som en form av övergrepp, för att bli tolererade och respekterade. De gör dig till ett offer och om du inte rättar dig efter att vara ett offer så gör de dig troligen till en brottsling. (Lisa, sexarbetare). Men polisen säger sig inte känna till sådana problem.

För att söka assistans hos polisen måste en person ”komma ut” med att vara sexarbetare, vilket kan leda till vräkning, att man förlorar omvårdnaden om sina barn, att man blir arbetslös från annat jobb och blir stigmatiserad. Ofta följs inte heller en anmälan upp, förbises eller handhas oprofessionellt. För en del sexarbetare är detta avsevärda hämskor för att söka hjälp i första ledet. [P]olisen i Sverige gör inte sitt jobb … så jag tror inte tjejerna går till polisen. (Klara, sexarbetare).

Den abolitionistiska, feministiska konstruktionen av sexarbetare som passiva offer i behov av assistans bortses från när en konstruktion av sexarbetare som ett omoraliskt hot mot det svenska samhället bättre tjänar till att underlätta kontrollen av sexarbetare.

Summering ‒ våld, fara och risk för hälsan

Staten förnekar regelbundet sexarbetarna samma mänskliga och lagstadgade rättigheter och skydd som erbjuds andra arbetare och medborgare. Det förefaller som Sverige inte avviker från det [mönstret]. Precis som lagstiftningen inte resulterat i påvisningsbar minskning av prostitutionen, kan inte lagstiftning och policy ha förbättrat sexarbetarnas liv. Trots att diskursen som omger sexköpslagen problematiserar prostitution som en sorts genusbaserat våld mot kvinnor, så har det gjort en del sexarbete mer farligt; de mest signifikanta skadorna kring sexarbete i Sverige förefaller vara bevarade, ökade och också bevarade av staten och statsfinansierade institutioner. Sexköpslagen har ökat konkurrensen i gatuarbetet och har ökat stigma och fara på gatan och i inomhusarbete på lika sätt. Våld, fara och risk för hälsan har ökat genom en brist på erbjudande av service och sjukvård och en vägran att tillhandahålla skadereduktion. Kort sagt, vad jag kallat ”skadeökning”-policyn … har varit framgångsrika i deras ambition att påskynda skada.

Ironiskt nog har lagen resulterat i inkomstökning för en del inomhusbaserat sexarbete, därmed uppmuntrandes sexarbetare att migrera för att sälja sex i Sverige. Ändå, fast sexköpslagen menas att vara till nytta för dem som säljer sex, i det att sexarbetare inte är direkt kriminaliserade (och kan använda lagen för att hota klienter som uppfört sig dåligt), så används ett antal lagar för att destabilisera sexarbetare genom vräkningar, trakasserier, förflyttningar och deportationer, trots att säljandet av sex är avkriminaliserat. Kriminaliseringen av sexköp är, trots Sveriges protester om det motsatta, ackompanjerat av vad som är, i all avsikt och syften, en kriminalisering (i allt utom till namnet) av många sexarbetare själva.

En allmän stigmatisering och patologisering av sexarbetare har lett till rapporterade svårigheter med vårdnad om barn, likväl som att det resulterat i hävdade polistrakasserier och oprofessionalism, verkandes som ett ytterligare avskräckningsmedel för att kontakta myndigheterna för support. Därtill, ett fokus på efterfrågan har uppenbarligen perifierat ett behov av granskning av polisen och de som ska tillhandahålla tjänster; kanske abolitionisterna skulle må bra av att insistera på att regeringen ”städar upp” deras eget agerande istället för att införa skadliga lagstiftning och diskurs, endast med målet av politiskt positionering och att sända en signal att prostitution inte tolereras.

Slutsatser

Det har varit motsatta materiella effekter av svensk abolitionism.

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s och har redan citerats inledningsvis.

Mot bakgrund av den moraliska paniken har abolitionistiska, radikalfeministiska grupper och individer blivit prominenta i formulerandet och introducerandet av den svenska sexköpskriminaliseringen, och i främjandet och etablerandet av sexköpslagens rättfärdigande diskurser, vilka konstruerar prostitution som en form av våld. Sexarbetare själva fortsätter att bli sidsteppade när det gäller politiskt bidrag och politisk värdering; diskurs som hotar att destabilisera abolitionistiska förståelser av sexindustrin undermineras genom abolitionistisk radikalfeminisms mönster av tystande. I Sverige är sexarbetare patologiserade och infantiliserade i enlighet med bredare radikalfeministisk förståelse. Distinktioner mellan tvingat och självvalt sexarbete avfärdas i Sverige som farliga och missvisande. Manligt och HBTQ sexarbete har osynliggjorts av heteronormativa konstruktioner av sexarbete som mäns våld mot kvinnor.

Det går inte att se någon minskning av sexarbete, men däremot en ökning av skada gentemot sexarbetarna. Den radikalfeministiska linjen har tagit bort uppmärksamhet från sexköpslagens misslyckande med att uppnå sina abolitionistiska mål: det finns inga övertygande bevis som visar att de totala nivåerna av prostitution i Sverige har minskat sedan sexköpslagen infördes 1999. Radikalfeminism tycks helt enkelt vara ett diskursivt ramverk som har använts för att rättfärdiga ett (selektivt) tacklande av (vissa typer) av sexarbete. I motsats till skadereduktion har den föredragna strategin varit ”skadeökning”: skador som kan associeras med sexarbete minskas inte utan ökas. Förvärrandet av skada är tänkt att skärpa att personer slutar med sitt oönskade uppförande och ses därför som ett indikativ på framgångsrik abolitionism.

Abolitionistisk diskurs och social konstruktion har också kommit att påverka attityden hos svenska hälsovårds- och socialarbetare: inte bara är dessa sexarbetare, som avviker från normativa förväntningar på beteende och identitet, uteslutna från debatt, utan de upplever ytterligare uteslutning från, eller ges bara villkorad eller dömande tillgång till socialtjänst och sjukvård.

Inte endast finns det inga pålitliga bevis som visar att lagstiftningen har begränsat nivåerna på prostitutionen, men lagen och dess framtvingande, likväl som skadeökningpolicyn och problematisk hjälp, har resulterat i ökande svårigheter för en del sexarbetare, särskilt fara, stigmatisering och hot mot hälsan.

Trots försäkringar att sexköpslagen avkriminaliserar sexarbetare och skyddar dem från negativ uppmärksamhet från myndigheterna, används sexköpslagen och flera andra lagar för att direkt destabilisera sexarbetares liv. I praktiken varierar ”den svenska modellen” stort, beroende på var, hur och av vem den konstrueras. Politikerna tog den som en genusjämlikhetslag. Polisen använder den som en humanitetslag, tänkandes på trafficking … och socialarbetarna ser den som en attitydlag. (Socialarbetare, malmöenheten).

Sexköpslagen ropas ut internationellt som att ha fångat in de ansedda problemen med prostitution. Trots dess misslyckanden och olägenheter framförs den svenska modellen ‒ radikalt avvikande från mera ”liberala” modeller ‒ i Sverige och internationellt som en succé att exporteras till (och aktivt importeras av) andra stater. Svensk modernitet har lett till en känsla av överlägsenhet gentemot och rädsla för världen utanför skriver Gould, citerad av Levy. En äldre rådgivare på Socialstyrelsen, rörande prostitution, säger: Lagen skulle exporteras till andra länder  … oavsett det faktum att kunskapen var så liten. Jag menar den empiriska [kunskapen] var väldigt liten, väldigt svag … rörande den verkliga sexhandeln i Sverige.

Sveriges påstående att ha ”löst” det uppenbara problemet med prostitution ska ifrågasättas och betraktas med skepticism, mot bakgrund av misslyckandet hos lagen att kunna påvisa minskade nivåer av prostitution, och mot bakgrund av bevisen för tydliga negativa följder av svenska lagstiftning och diskurs, som genomgående belyses i denna bok.

Försök att introducera den svenska modellen, med deras egna olika historier, kommer troligen bli problematiskt: länder och kulturer som engagerar i och konstruerar sexarbete på uppenbart olika sätt än Sverige skulle vara sannolika att uppleva signifikativa och oförutsedda följder adderade till dem som redan upplevts i Sverige självt. Den tidigare genuskonsulten på kvinnoforum säger: Det grundas mycket i [tanken att] ”vi är de bästa”, förstår du, att Sverige är bäst i världen … och det är väldigt problematiskt, därför … att du inte är redo att inse att folk lever olika liv i olika delar av världen och att det finns olika realiteter. Olika behov, olika kontext.

Det förefaller helt enkelt som att det är arrogant antaget att Sverige producerar internationellt relevanta ett-paket-för-alla ”lösningar” för uppenbara sociala problem, ”lösningar” som betraktas som överlägsna gentemot avvikande policyn använda av andra, ett antagande i linje med Sveriges modernistiska bild utåt och historia av rationalisering och social ingenjörskonst.

Skada associerad med sexarbete har visats öka genom repression och kriminalisering. Det är fallet internationellt och det är särskilt sant för svensk abolitionism. I korthet har lagen misslyckats med att uppnå sitt syfte att demonstrativt reducera nivåer av sexarbete och till det finns det bevis för att lagen och dess rättfärdigande diskurs orsakat tydlig skada för sexarbetarna. Sverige är en paternalistisk välfärdsstat som fortsätter att anträda projekt av modernistisk social ingenjörskonst i sin ambition att skapa ett ordnat och disciplinerat samhälle, där närvaron av sexarbete pekar på ett misslyckande i att skapa (det ideologiska, min kommentar) folkhemmet.

Andra nationer kommer utan tvekan att fortsätta titta på Sverige när de utarbetar eller föreslår prostitutionslagar och -policyn. De skulle dock göra väl i att lära den verkliga läxan av Sverige.

VÄLKOMMEN TILL DET (RADIKAL)FEMINISTISKA MORAL-SVERIGE

Minns ni när det sades om Sverige att det var ett sexualtolerant och frigjort land? Minns ni när sex sågs som något mer än en kränkning; när det betraktades som något positivt, uppfriskande och eftersträvansvärt. Ja, det är länge sedan nu, 35-40 år tillbaka i tiden, och sedan dess har radikalfeministerna vridit tillbaka klockan hundratals år i synen på sex.

Det senaste exemplet på den sexualmoralism och -puritanism som översvämmar detta land är censurerandet av Håkan Juholts raljerande videohälsning till Umeås avgående ”starke man” – tillika Juholts tidigare antagonist – Lennart Holmlund. På den privata filmen poserar Juholt framför en skulptur av en kvinnotorso som hans morfar gjort i Småland 1954, men inför visningen bestämde sig kommunens näringslivschef för att den var ”olämplig”. Därför ”blurrades” statyns bröst. ”Vi har ansvar för vad vi visar på galan” var tydligen ett argument som ansågs relevant.

Till Juholts fördel ska sägas att han uppfattade situationen rätt: ”Jag tror inte att det är sant. Min morfar gjorde statyn i moralismens Småland 1954. Sedan dess har den legat vänd mot vägen och beskådats av 100 000-tals bilister. 60 år senare ’blurrar’ en pappskalle hans verk. Fullständigt oacceptabelt. Så gör talibaner, trodde aldrig det skulle hända i Umeå. Ytterst pinsamt för kommunen och den ansvarige.”

Idag handlar det inte om moralismens Småland, det handlar om moralismens Sverige.

Varför är då moralismen så stark igen? Det här är ju ingen isolerad företeelse. Minns bara tavelcensureringen i Riksdagshuset som Susanne Vildsvinsten (Eberstein) beordrade med hänvisning till att det var en ”feministisk fråga” för snart ett år sedan. Ändå är moralisterna snabba att påstå att de inte är moralister. Under desammas kamp för genomförandet av sexköpslagen var t ex Margareta Persson (s) tvungen att värja sig mot att bli beskylld för att vara moralist: ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga (min emfasering) sexualiteten. I debatten blandas ofta dessa grupper ihop fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet.” Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” var ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”. Dessutom argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som alls inte är mot ”sann” sexualitet. 1215 upphöjde kyrkan samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”sann” sex. Det fullständigt stinker moralism om denna feministförkämpe!

I och med formulerandet av ”den sanna och riktiga” sexualiteten så sätter man alltså upp en motpol, den ”osanna och felaktiga” sexualiteten. I en överväldigande majoritet av mänsklighetens kulturer genom historien har den ”osanna och felaktiga” sexualiteten varit enkelt definierad. D v s den som byggde på tvång och våld. (Äktenskapsbrott var däremot, sedan det införts efter upptäckten av sambandet sex-graviditet i agrarsamhället och enbart gällande kvinnor, snarast ett egendomsbrott). Vad som skedde ömsesidigt eller hur (ofta, utförandemässigt eller avsiktsmässigt) var en individuell fråga som andra inte skulle lägga sig i. Men moralister, som Persson, Eberstein, Schyman m fl, accepterar inte individuella beslut. De ska med tvångsmässig nödvändighet tala om för andra vad som är det ”sanna”. Som Umeå kommuns näringslivschef som bestämde att nakna statykvinnobröst är fel för alla. Märkligt nog anser de sig också sitta på sådant tolkningsföreträde avseende ”sann” sexualitet att de inte tvekar om att ta sig rätten att straffa dem som utövar eller avbildar ”osann” sexualitet.

Moralister påstår också alltid att de driver sin moralistiska agenda för att ”skydda” och ”hjälpa” andra. D v s att de är dem som har de goda syftena. Men som historiker kan jag helt sanningsenligt konstatera, att moralisterna ALDRIG har bidragit med något positivt till mänskligheten. Det handlar, utan undantag, om att de vill gynna sig själva; sin karriär, position, sociala status, ego (vad duktig jag är som kan diktera för andra hur de måste göra – jag kan aldrig ha fel), löneutveckling, m m. Och de bygger alltid sina kampanjer på att skrämma människor till underkastelse med falska påståenden och ”fakta”. Historiskt sett har moralism enbart skadat samhällen. Den driver upp en känsla av vi (de ”rätta”) och dem (de ”orätta”), polariserar samhället i svart eller vitt och leder alltid till förföljelse av något slag mot de ”orätta”. Vi har exempel som omfattar miljontals människor på det genom framförallt den kristna historien: hedningar, bögar, kättare, övriga sodomiter, häxor, horor, äktenskapsbrytare, judar och i vår egen tid t ex män som grupp och sexköpare. Genomgående är också att de man påstår sig värna om inte förstår sitt eget bästa (vilket berättigar att ”de rätta” kan köra över dem), det gör bara moralisterna, och att straffen naturligtvis är av godo.

Tar vi t ex den nutida stigmatiseringen av män som grupp så påstår nutidens mest framträdande moralister, radikalfeministerna, att män är fel – F! anser ju t o m, precis som t ex kyrkan gjort gällande sex genom århundradena, att män måste omskolas till att bli ”rätt”. Det intressanta är att de då, precis som de som skulle göra om bögar till strighta eller som torterade häxor för deras eget bästa, påstår sig arbeta för mannens bästa och att samhället blir bäst om de radikalfeministiska religiösa doktrinerna får gälla. Kvinnan däremot är av födsel och naturen god, föredömet för hur män måste vara, och därför också offret för de senare. Här måste man ta till falsarier för att understödja sina religiösa doktriner. Man talar om mäns våld mot kvinnor och ignorerar det motsatta våldet. Så produceras kvasivetenskaplig litteratur, som t ex ”Slagen dam” av Eva Lundgren, för att ingen ska tveka om att de radikalfeministiska religiösa doktrinerna är ”vetenskap”. Det enda man åstadkommer är ett mer skrämt samhälle, motsättningar och problem som annars inte skulle existera och en hets mot ”de orätta”. Man har skapat ett könskrig.

Detsamma – för att nu landa där denna text började – gäller sexköparna. Som andra trosbaserade grupper tvekar inte radikalfeministerna att i sin moralism samverka med andra moralister – även om de egentligen är fiender. Därför allierar man sig gärna med kristna moralister, så som har dokumenterats vid ett flertal tillfällen i kampen för sexköpslagen och i USA i stor skala i t ex Catharine MacKinnons och Andrea Dworkins support av Meesekommissionen. Eller som Laura Lederer, redaktör för den klassiska antipornografiska antologin ”Take back the night”, deklarerade; att trosbaserade grupper hade bringat ”ett friskt perspektiv och ett bibliskt mandat till kvinnorörelsen. Kvinnogrupperna förstår inte att partnerskapet kring denna fråga har stärkt dem, därför att de annars inte skulle få internationell uppmärksamhet”.

Även när det gäller sexköpslagen så måste den understödjas av falsarier och falsk vetenskap. Man påstår t ex att ”mäns köp av sex” är köp av kvinnors kroppar. Att sexarbetarna själva på intet sätt delar denna uppfattning bryr man sig inte om, utan kör över dem som ”mindre vetande”. Så måste man påstå att sexarbete är en form av slaveri – återigen i strid mot sexarbetarna själva och dessutom i strid mot all internationell forskning – och understödja detta med direkt ovetenskapliga metoder, som t ex Melissa Farley eller Kajsa Ekis Ekman. Man utgår också från att det skulle vara någon sorts objektivt faktum att köpandet av den tjänst som sexarbetarna själva anser att de tillhandahåller per automatik skulle vara kränkande. Men det är ju enbart en åsikt som uttrycks av nymoralisterna! En åsikt som dessutom landar i djupt rotad patriarkal och kyrklig föreställning om den ”smutsiga” sexualiteten. Men, som Howard S Becker formulerar det (Outsiders 1963), att måttet på perversitet ligger inte i själva handlingen, utan i den värdering vi lägger i den.   Men de radikalfeministiska talibanerna… förlåt, moralisterna ansluter sig helt till de patriarkala kyrkofädernas värderingar och instämmer i att sex är något som smutsar ner dig om det utövas ”osant”. Och naturligtvis har de radikalfeministiska moralisterna tagit sig tolkningsföreträdet till vad som är ”sann” eller ”osann” sexualitet. Sex blir inte längre – som det varit under 99 procent av den tid mänskligheten existerat – något positivt, hälsosamt och roligt, utan sex blir återigen, enligt kyrkofädernas syn, något som drabbar dig. Eller som Helene Bergman uttrycker det, att på 70-talet var stridsropet ”befria dig”, men radikalfeministerna har genom skrämsel vridit det till ”skydda dig” istället. Och i en sådan moralistiskt uppskrämd miljö blir t o m tuttar på 1700-talstavlor eller 1950-talsskulpturer farliga och måste av de ”bättre vetande” moralisterna döljas så inte de ”mindre vetande” medborgarna riskerar att drabbas av dem.

Välkommen till det (radikal)feministiska moral-Sverige!

CAMERON FÖRKROPPSLIGAR MORALISMEN

Man upphör aldrig att förvånas över hur stark, enfaldig och fanatisk moralismen är. Men ibland blixtrar de till med så absurda drag att sir Winston Churchills ord genast dyker upp: ”Folk är inte så dumma som du tror, de är dummare”. Nu senast gäller det David Cameron i UK, som tänker införa blockering av internetpornografi som standard. Naturligtvis påstår han att han ”inte håller detta tal för att jag vill moralisera eller skapa panik, men därför att jag som politiker och far djupt känner, att tiden för handling har kommit. Detta handlar helt enkelt om hur vi skyddar barnen och deras oskuld.”

Vad säger det oss om våra s k ”demokratier”, när vissa personer anser sig så upphöjda att de har rätten att tvinga på alla andra sina idéer, när de anser sig vara innehavare av en sådan sanning att den inte kan ifrågasättas, så som Cameron gör i detta fall? Tyvärr så vittnar det väl också om människors egen flathet, när de inte vågar stå upp och protestera mot övergreppen mot deras egen frihet, självbestämmande och myndighet. Men självklart är det moraliserande som Cameron gör, han rent av förkroppsligar moralismen i detta just nu. Det finns ingen som helst vetenskaplig grund för att porr skulle vara skadligt eller påverka människor till att bli brutala eller våldtäktsbenägna (se här och här) och redan president Johnsons kommission, som var färdig med sin rapport 1970, menade att ”empirisk forskning ägnad att klargöra frågan har inte funnit aktuella bevis för att exponering för rakt sexuellt material spelar en märkbar roll i orsakandet av avvikande eller kriminellt uppförande bland ungdomar eller vuxna. Kommissionen kan inte komma fram till att exponering för erotiskt material är en faktor i orsakandet av sexbrott eller sexuellt avvikande.” I själva verket kom kommissionen fram till att pornografi hade en sexupplysningseffekt som kunde vara gynnsam!

Vad gäller ”barns” skada av pornografi så är det ett faktum att det inte finns någon enda vetenskaplig undersökning på denna jord som kan styrka att sex i sig är skadligt för barn, om man inte plockar ut rent kliniska populationer där sex ändå aldrig är ensam orsak till att barnen mår dåligt (drygt 95 procent av alla barn som utsatts för övergrepp har ett mönster av kombination av olika former av övergrepp, som våld, negligering och psykiska kränkningar). I vår kultur är det naturligtvis ingen bra grej att exponera barn för porr, inte minst p g a samhällets institutionaliserande fördömande, men ett obligatoriskt ”familjevänligt filter” finns det inget som helst behov av, eftersom det redan existerar en mängd sådana för de familjer som vill blockera porr för sina barn. I detta fall handlar det alltså alls inte om att skydda några barn, utan enbart om att få en ny kontrollmekanism över människorna i samhället. I och med att filtret ska vara standardutrustning, och man måste avsäga sig det, så kan man lista alla ”snuskpellar”. Informationen kommer sedan att kunna användas av myndigheter och tidningar för att ifrågasätta, smutskasta och stöta ut individer – eller beröva dem vårdnaden om sina barn – och i denna strävan är man beredda att indirekt kriminalisera den stora majoriteten av sitt eget folk! I Kinsey-rapporten 1948 fann man, att 93 procent av männen var sexualbrottslingar – eftersom så många någon gång brutit mot landets sexuallagar – men sedan följde en period på 60- och halva 70-talet då vi försökte att anpassa lagar och normer till verkligheten. Nu är vi emellertid på väg tillbaka till medeltiden, med kraftigt moraliserande normer och lagar, som ska göra merparten av befolkningen till brottslingar igen, och staten ska övervaka folks sexualvanor lika effektivt som sedlighetspatrullerna i städerna och bikten gjorde det under samma tidsperiod. I ljuset av detta är Bertold Brechts ord mer aktuella än någonsin: ”Varför upplöser inte regeringen folket och väljer ett nytt folk”.

David Cameron framstår som en djupt oanständig människa, och hans påstående om att detta skulle handla om att skydda barn är inget annat än humbug. Men jag fruktar att våra egna okunniga hycklare i riksdagen snart ska följa efter. Ett folk får de politiker de förtjänar då de inte har kurage att stå upp och säga ifrån.

En annan bloggare som skriver om detta är Motpol.

MORALISTVANSINNET FORTSÄTTER

Egentligen hade jag tänkt skriva om spektaklet i Almedalen idag, men igår fick jag en länk som gjorde att jag bara måste skriva denna text. Jag är ju en svuren fiende till moral, som alltid är kulturella konstruktioner ämnade att upphöja några på andras bekostnad (vilka man sedan kan smutskasta och förfölja, för att känna sig själv så duktig). Jag föredrar vad som är ett anständigt uppträdande – och ett sådant är t ex att inte peka ut och förfölja individer moralistiskt utpekade.

Det är verkligen inte bara Sverige som har parlamentariska, lagstiftande församlingar som består av idel okunniga och moralistiska människor, vilka upphöjer sig själva till ensamma ”sanningsinnehavare” med rätt att via lagar och regler tvinga andra att följa deras åsikt. Det är regel i många länder av samma intoleranta slag som Sverige och särskilt också i den stora moralistiska förebilden för det svenska parlamentet, USA. När dessa politiker inför självgynnande idiotlagar så påstås det alltid att det är för att skydda dem som ”inte kan ta hand om sig själva”, som ”inte förstår sitt eget bästa” och som är tillräckligt svaga politiskt för att inte kunna göra sin röst hörd. Det kan vara barn, sexarbetare (som i lagstiftarnas ögon är synonyma med barn), ungdomar, handikappade, pensionärer, arbetslösa, m fl, m fl (dock aldrig riksdagspolitiker eller journalister). Ett särskilt vanligt fenomen är lagstiftningen kring sex. Eftersom sex, och särskilt då ”fel” sex, i grunden för politikerna är något skamligt och fult så måste man skydda dem som tror de kan utöva ”fel” sex mot sig själva. Samhället måste helt enkelt vara med i sovrummet och se att inte två eller flera människor förbryter sig mot ”det rätta”.

Ett alldeles färskt fall, men definitivt inte ovanligt, är fallet med Sidney Myers i South Carolina, USA. Det är i mycket ett parallellfall till det i Gävle, som jag skrev om för ett tag sedan, och det är precis lika okunniga lagstiftare som lagt grunden för det som dem vi har i Sverige. Till skillnad mot Gävlefallet så förbröt sig inte den 20-årige Sidney mot lovlighetsåldern. Tjejen han dejtade var 16-år, vilket är lovlighetsåldern i South Carolina, så däri begick han inget brott, men hans (och hennes) misstag var att de tyckte det var roligt att göra film av sina ”hedersstunder” på hans mobil. Det är nämligen så, precis som i Sverige, att film på en sexuell handling med någon under 18 år automatiskt är ”barnporr” – oavsett om det är frivilligt (som i detta fall) eller inte. Det skulle inte ens skilja om det var den som är under 18 som hemligen filmade akten med den äldre, det blir automatiskt den som är äldre som ”åker dit”.

Sidney hade på intet sätt lagt ut filmen offentligt eller så, vilket möjligen då hade kunnat tolkas som uppsåt till barnpornografibrott, nej han och tjejen gjorde misstaget att vilja vara tillsammans (och de var det med hennes moders medgivande) även fast hon egentligen skulle gå till skolan. Handlingen som Sidney då utförde vittnar kanske inte om att det är världens smartaste kille vi talar om, men dumhet i sig är inte straffbart, det är vad man gör av den. Och Sidney ringde på sin mobil och bombhotade tjejens skola två gånger, vilket innebar att hon kunde stanna hemma. Ja, ni förstår själva vad som hände, telefonen spårades, polisen la beslag på den och upptäckte filmerna med ”barnporr”. Sidney riskerade nu tio års fängelse för att ha utfört ömsesidiga sexuella handlingar med en tjej som varit med på att filma dem. Visst låter det vettigt, eller hur? T o m domaren insåg dock det absurda i situationen och krympte straffet till 18 månaders fängelse (visst är det en rimlig påföljd för ömsesidigt sex, eller hur?), trots att åklagaren deklarerat att ”säkerheten för South Carolinas medborgare i offentliga byggnader kompromissas inte med. USA:s åklagarämbete kommer aggressivt åtala dem som hotar våra medborgare – särskilt skolbarn – oavsett hur illa sedda hoten är. Därtill ska detta fall göra det klart att innehav av särskilda mobiltelefonbilder av minderåriga är en väldigt dålig idé som kommer att placera en i fängelse”. En sann humanist eller en rabiat moralist? Enligt min mening det senare.

Sidney Myers kommer resten av sitt liv att ha stämpeln ”sexförbrytare” på sig, vilket kommer att försvåra alla hans försök till utbildningar och arbete på vägen. Visst är det väl tur, att vi i Sverige och USA har så ”goda” moralistiska lagstiftare att de stort bidrar till att föröda människors liv? Och turligt nog har de inte infört sådana enkla skrivningar, som man t ex har i Nederländerna, att om ömsesidighet gäller så kan man låta bli att döma ned till 12 års ålder. Men man måste ju betänka hur de har hjälpt tjejen som förmodligen var kär i Sidney, som gillade att ha sex med honom och som knappast ville göra honom illa. Nu kan hon ju gå och vara tacksam mot myndigheterna som bidrog till att hon var med och orsakade Sidneys olycka.

Heja våra (och USA:s) moralistiska lagstiftare! De skapar gladeligen mängder av offer för att kunna påstå att de räddat ett dito – allt i ”rättfärdighetens” namn. De har moral, men ingen som helst anständighet.

SVERIGE SJUNKER ALLT DJUPARE I MORALISTTRÄSKET

Nu ska tidelag, sex med djur, förbjudas, något som avkriminaliserades så sent som 1944. Förbudet bygger på den medeltida kyrkans förbjudande av all ”sodomi”, d v s icke avlande sex, och har inget annat än en moralistisk grund. I Mesopotamien inleddes gudinnan Inanna/Ishtars fest med samlag mellan människa och åsna, och av hällristningar vet vi att vi även här i Norden under förkristen tid hade kultiska samlag mellan människa och djur. Fenomenet har existerat globalt, vilket t ex ses av skulpturer på Khajuraho-templet i Indien, där bl a sex mellan människa och häst finns avbildat. Det förkommer också hos andra arter att man ”parar” sig utanför den egna arten. Det är alltså ingen tvekan om, att detta är en evolutionär adaption, d v s att evolutionen funnit att det är gynnsamt för artens utveckling, och att lusten därför alltså är biologiskt nedärvt. Det är alltså en sexuell läggning som vissa individer i en population föds med. Lagen mot hets mot sexuell läggning sätts ur spel (men det har den å andra sidan gjorts sedan länge).

Men nu ska som sagt tidelag förbjudas. Det är ett antal ”skrämselaktivister” – eller de som är inom ”indignationsindustrin”, som professor Bertil Rolf uttrycker det – som påstår att de måste skydda djuren mot ”djurplågeri”. Djuren kan inte själva säga ifrån, och eftersom kyrkan på 300-talet inpräntade att sex är något skamligt så måste dessa skrämselaktivister skydda djuren mot detta skamliga. Man hävdar att den nuvarande lagstiftningen mot djurplågeri inte räcker till. Men istället för att försöka effektivisera den så ska man istället gå vidare i vårt samhälles vandring tillbaka till medeltiden och stämpla just sex i sig som djurplågeri. Intressant nog så vet alltid de här skrämselaktivisterna bättre än evolutionen vad som är det rätta; ”evolutionen har spårat ur, så nu måste ni förstå att vi tar guds position och rättar till evolutionen”. Snacka om hybris som dessa människor har!

Personligen tycker jag det skulle vara motbjudande med sex med ett djur och jag tycker också tanken på sex med en annan man är motbjudande. Missförstå mig inte, jag har absolut ingenting mot enkönad sex, jag har vänner som är gay och jag försvarar fenomenet, men jag förstår inte hur vissa personers ”äckel” inför vissa fenomen ger dem rätten att förbjuda detta, men inte andra. Jag äcklas av lax, som jag tycker smakar vedervärdigt i alla former, har jag därför rätten att förbjuda alla andra att äta lax? Den här absurda självupphöjelsen som dessa skrämselaktivister gör, till att positionera sig själva som så bättre vetande att de har rätt att tvinga alla andra att följa deras åsikt, är verkligen motbjudande. Det hjälper sedan inte hur mycket de gömmer sig bakom falska påståenden om att det är för att ”skydda” djuren. De vet inte hur djuren tänker, eller har de engagerat Dr Doolittle för att göra djupintervjuer med olika arter? Skulle knappast tro det. Det här handlar enbart om deras egen självtillfredsställelse!

Låt oss ta exemplet ko. När en veterinär går in för att inseminera kon gör han mycket större skada än vad en manslems inträngande någonsin skulle göra. Dessutom är jag övertygad om, att veterinären inte har kons informerade medgivande till att insemineras. Det handlar alltså om en tvångsdräktighet! Skulle vi tillåta detta när det gäller människohonor? Skulle inte tro det. Men ändå är det alltså bara om en man skulle ha sex med kossan som är djurplågeri. Hur trovärdig är den som hävdar detta? Följaktligen borde all inseminering av djur omedelbart förbjudas. Och inte kan vi heller ta användning av tjuren för att göra kossan dräktig. Tjuren frågar aldrig kon om lov till att få para sig med henne. Enda lösningen är att låta rasen dö ut. Och det är enkelt kontrollerat (jag kollade just ute på nätet, det räcker med att googla på ”bestiality porn” under videor) att se att hanhundar som har sex med kvinnor inte har känslor av att bli plågade. Men det är alltså djurplågeri, men inte att tvångsinseminera en ko! Hur tänker dessa mänskliga kossor och oxar som lägger fram ett sådant här lagförslag?

Sverige är illa ute, då vi återinför ytterligare en lag från medeltiden. Först den katolska kyrkans kriminalisering av sexköpare från år 1441 och nu den mot tidelag. Min gissning är att nästa lag blir förbud mot incest i sju led, sedan kommer enkönad sex åter att bli förbjudet (senast om 33 år, då har det gått lika lång tid sedan avkriminaliseringen som mellan avkriminaliseringen av tidelag och återkriminaliseringen), liksom onani och annan vederstyggelse. Middle-age, here we come!

Första gången postad juni 2013.

DEN FÖRLJUGNA SEXUALMORALISMEN

Är det någon som läser detta som tror att översvämningar, jordbävningar, epidemier m m beror på att ostraffade bögar vandrar omkring på jorden? Eller tror ni att alla homosexuella dog det ögonblick Jesus föddes? Att alla judar blöder i anus varje långfredag? Kunde väl tro att ni inte gör det. Men ni tror förmodligen på en del av de moderna sexualmoralisternas och –hatarnas ”odiskutabla sanningar”.

Sexualmoralismen har en lång historia av just ”odiskutabla sanningar” bakom sig. De nyss uppräknade härrör från medeltiden, men många fler har tillkommit senare. Inte minst sedan sexualiteten under 1700- och 1800-talen blev en sjukdom. Då omvandlades homosexualitet, masturbering, zoofili, oral- och analsex, m m, till sjukdomar. Det var masturbationspaniken under de två århundradena som gjorde att sex i sig blev betraktat som något skadligt. Före det så var den skada som kunde komma av sex, för vem det än vara månde, att det var ”synd”. D v s att det skadade din odödliga själs chanser att få komma till paradiset. Men i och med masturbationspaniken på 1700-talet kom föreställningen om att kroppen dränerades på ”liqueur séminale”, och att det alltså blev fysiska skadeverkningar av sex. Simon-Andre Tissot spred föreställningen om, att förlusten av ett uns sädesvätska var att jämföra med förlusten av fyrtio uns blod. Det vill säga, att det var mycket farligare att ejakulera än att blöda. Den orgasm som framkallades av onanerandet var också mycket farligare än den som orsakades av samlag, eftersom den närdes av sexuella fantasier, vilka överhettade hjärnan och ökade på blodrusningen dit. Han beskrev också som en odiskutabel sanning, att för mycket onanerande krympte hjärnan så den låg och skramlade inne i huvudet. Det var dåtidens otadliga ”vetenskap”.

Du som läser det här tror förmodligen inte på detta om masturberingens skadlighet längre, men kanske du tror på att sex kan vara skadligt? Faktum är emellertid, att det inte finns någon enda vetenskaplig, empirisk undersökning som kan påvisa att sex i sig är skadligt för någon enda individ, ung eller gammal, man eller kvinna. Kombineras det däremot med våld eller tvång så kan skada uppstå, men det kan det göra av vad som helst som kombineras med dessa fenomen. Men föreställningen om sexualitetens skadlighet förfäktas ändå ständigt av dem som bara kan acceptera ”rätt” sexualitet. D v s den av medelklassnormen accepterade, utan inslag av påstådda ”perversioner”.

Det är också ett faktum, att för att kunna upprätthålla den moralistiska bilden av skadlig sexualitet så har de ”rättfärdiga” i alla tider måst producera falska fakta och presentera lögner som sanningar. Jag har redan berört hur medier åberopar påståddaexperter” som presenterar falska påståenden som sanning, för att skrämma upp folk, men också hur direkta förvrängningar av fakta är legio, som t ex i Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan,” hur motstridig forskning måste ignoreras och hur falsk ”vetenskap” måste produceras. Detta är nu inte bara något som gäller sexualmoralism, det gäller all absolut ideologi. Som t ex radikalfeminismen, vilken via genusteorier och presentation av ideologiskt styrda konstruktioner (som exempelvis ”könsmaktsordning”) som ”vetenskap” ska få oss att acceptera olika absurditeter (jag ska återkomma till ämnet).

Det är märkligt hur ett samhälle som påstår sig vara upplyst och vetenskapligt så ogenerat bygger lagstiftning och normer på rena falsarier som vårt samhälle gör. Det är också märkligt hur förblindade de ”rättfärdiga” i riksdag, medier, kvinnorörelse, kyrkor, välgörenhetsorganisationer, m fl, är av sin egen förträfflighet, att de förlorat förmågan att kritiskt betrakta, tolerera kritik, acceptera andra åsikter och vara ödmjuka för att det de nu så tvärsäkert förfäktar imorgon kan vara förpassat till historiens avskrädeshög. Eller som historikern Peter Aronsson uttrycker det om många av vår tids moralister: ”[V]år egen generation anses på något oförklarligt sätt plötsligt ha sett ljuset och förstått hur tidigare generationer varit fångade av fördomar”.

Den kinesiske filosofen Lao-tsu sa för över tvåtusen år sedan: ”När alla är ense om att det goda är gott, då uppstår det onda”. D v s, att när en norm etablerats som påstår att en sak är riktig, så blir automatiskt det som inte lever upp till normen fel. Sociologen Howard S Becker uttrycker det i sin bok ”Outsiders” så, att måttet på perversion i en handling inte ligger i handlingen i sig, utan i de värderingar vi lägger i handlingen. Ett tydligt exempel på det är homosexualitet, vilken från kristendomens seger i Rom på 300-talet fram till 1977 var en abnormitet, eftersom vi stämplat den som en sådan. När vi tog bort den stämpeln upphörde abnormiteten. Ett annat är incest, vilket avkriminaliserades i revolutionens Sovjetunionen (och fortfarande är avkriminaliserat i Ryssland), och vilket därför inte är någon stor sak i det ryska samhället. När jag på en av mina vandringar om sexualitetens kulturhistoria berättade om att incest inte varit något anmärkningsvärt i det förkristna nordiska samhället sa en estniska som deltog; ”det är precis som i huset där jag växte upp, i ena familjen var det syskonen som höll på, i den andra var det alla med alla”. D v s odramatiskt och ingenting att bry sig om. En motsatt utveckling har vi i vår tid sett rörande pedofilin, vilken aldrig har betraktats som särskilt avvikande i några kulturer tidigare, men som efter den moralistiska kampanj som 1976 tog sitt avstamp i USA blivit det absolut främsta västerländska hat- och stigmatiseringsobjektet.

En synnerligen obehaglig grupp hos moralisterna är ”hatarna”. De som är så övertygade om sin egen förträfflighet att de anser att de har rätt att göra närmast vad som helt för att driva igenom sin egen ”rättfärdiga” ståndpunkt. Historieprofessorn Alf W Johansson uttrycker det sålunda: ”När en konsensus etableras uppträder alltid vad man skulle kunna kalla fanatiserarna av konsensus: de som till varje pris söker exploatera det opinionsövertag som konsensus skapar. Genom att de lutar sig mot enhetliga stämningar uppfylls dessa opinionsbildare ofta av en helig känsla av rättfärdighet inför den egna saken, som gör att de anser praktiskt taget vad som helst vara legitimt för att befrämja den. Det räcker inte med att medborgarna förklarar sig vara mot nazism, kommunism etc. De måste också vara beredda att stå på torget och skandera det”. Jag tvivlar på att få samhällen är så konsensuskrävande som det svenska. Här existerar absolut ingen som helst tolerans för dem som har ”fel” åsikter, och medierna går i spetsen i smutskastningen av dem – förmodligen för att slippa ta en sansad debatt och anstränga sig för att ta reda på fakta. Hyckleriet blir uppenbart, när man samtidigt utmålar sig som förkämpar för mänskliga rättigheter, men inte tillåter människor att ha avvikande åsikter i t ex frågan om invandring, eller stiftar lagar om förbud mot hets mot sexuella minoriteter samtidigt som man blundar för hatiska och hätska utfall mot t ex zoofilister och BDSM-folk.

Självklart måste också moralisterna påstå att de inte alls är moralistiska, eftersom ordet moralism har en dålig klang. Margareta Persson (S) oroade sig t ex för att hennes värderingar felaktigt kunde blandas ihop med moralism: ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga sexualiteten. I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet”. Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” är ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”. Förutom det argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som alls inte är mot ”rätt” sexualitet. 1215 upphöjde man samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”rätt” sex. Men det är exakt samma moralism.

Moralisterna, eller ”moralentreprenörerna” som Howard S Becker kallar dem, bryter mot alla anständighetsprinciper ovan. Möjligen med undantag i vissa fall för punkt 5.