Kategoriarkiv: Övergrepp på barn

MER FEMININITETSNORM

Jag tänkte spinna vidare på tråden att ”femininitetsnormen” gör att kvinnor är en säkerhetsrisk för barn. Min avsikt är inte att säga att ”kvinnor är värre än män,” utan understryka att detta – liksom partnervåld – inte är ett könsrelaterat problem och alltså inte kan användas som slagträ i ett könskrig. Jag vill också understryka hur absurt det är att peka ut någon enbart p g a kön som ”ond” eller ”presumtivt ond”, oavsett om man hänvisar sitt skamstämplande till ”manlighetsnorm” eller till ”genetiskt nedärvd”. Män och kvinnor har ibland olika bra och dåliga sidor och att bara fokusera på det ena könets dåliga sidor för att smuskasta det – och bortse från de goda och det andra könets dåliga – är djupt ohederligt och kan bara underbyggas med starkt förvrängd forskning och/eller forskningsresultat (se om detta i relationsforskningen t ex här). Sedan kan man naturligtvis inte heller göra som ”kvinnorörelsen” (radikalfeminismen, F!) gör, att bortse från sociala faktorer.

Det är emellertid uppenbart att fler kvinnor än män begår övergrepp mot barn. För att avleda detta faktum har kvinnorörelsen (radikalfeministerna) blint fokuserat på de maximalt tio procent av övergreppen som domineras av män, nämligen sexuella sådana, och målat upp bilden av att sådana skulle vara det mest fruktansvärda som barn kan utsättas för. På så sätt kan man bortse från de minst 90 procenten övergrepp som domineras av kvinnor, nämligen fysiskt och psykiskt våld och negligering, vilka övergrepp av barn själva betraktas som betydligt värre än sexuella (Ney, Fung & Wickett, 1994, The worst combinations of child abuse and neglect. I Child Abuse and Neglect, vol 18(9)).

Ett antal amerikanska undersökningar visar att kvinnor är de som begår mest övergrepp mot barn. Av 2 700 000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles (1976), att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barn (men de understryker hur benägenheten att slå, hos både män och kvinnor, steg kraftigt beroende på om de bevittnat eller utsatts för slag som barn, oavsett om en man eller en kvinna utförde det). Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144 000 fall) övergrepp, fäder för 38. Delen styrkta samt möjliga övergrepp av mödrar utgjorde dock 39 procent, av fäder 26. Av de anmälda övergreppen var tio procent anmälningar för sexuella övergrepp, varav 38 procent styrkta, 22 möjliga och 40 procent obestyrkta. Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare (vilket naturligtvis gör att femininitetsnormen skapar livsfarliga ensamma mödrar, inte sant?).

Däremot kan det möjligen vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar. Innebär inte det att maskulinitetsnormen är en säkerhetsventil, d v s en bra sak, gentemot våldsamma misshandlande mödrar, eller?

Även Brå understryker den höga frekvensen av kvinnors våld mot barn, man skriver: ”Av de misstänkta för misshandel mot små barn är andelen kvinnor relativ hög jämfört med andra brott – 39 procent av de misstänkta för misshandel mot barn 0–6 år är kvinnor (2013).” Men det framgår inte vilka de resterande 61 procenten är, om det är män, eller om det är män och barn (jmf att man tidigare understryker att de flesta gärningspersoner är jämnåriga). Ett problem med sammanställningar av anmälningar är att det endast rör en klinisk miljö som inte är applicerbar på den totala omfattningen eller fördelningen (vilket inte enbart gäller Brå). När det gäller Brå så vill jag dock understryka att osäkerheten om deras intentioner och resultat ofta är stor. Det är uppenbart att Brå ibland färgas av rent ideologisk eller politiskt korrekt påverkan, som t ex i rapport 1999:15, där man ”uppskattar” att kvinnor endast står för drygt fyra procent av ”vuxet familjevåld” eller en rapport om (sex)trafficking 2008 (:21) vilken inte kan finna annat än mycket låga nivåer av (sex)trafficking, men trots det understryker vilket stort omfattningsproblem det är (se här).

Vad man också mycket sällan ser är att någon resonerar över anmälningsbenägenheten hos en som bevittnar eller inser ett övergrepp. Det är nämligen högst osannolikt att benägenheten att anmäla kvinnor som slår sina barn skulle var lika hög som den att anmäla män. Men oavsett det är alltså – med motsvarande resonemang som radikalfeministerna för om männens aggressivitet – kvinnor aggressiva mot barn, och alltså en säkerhetsrisk för dessa. Något som naturligtvis måste bero på femininitetsnormerna, inte sant?

Skydda barnen från deras mödrar, eller?

Jag hoppas detta mitt inlägg ska vittna om det som är skillnaden mellan jämställdister och radikalfeminister, nämligen att omfatta alla och inte exkludera det ”fel” könet, samt att inte exkludera ”fel” fakta. Ja, män utövar mer aggressivitet än kvinnor, men inte i förhållanden och inte mot barn, men mot andra män. Och de gör det i den eviga evolutionära tävlan om att imponera på det kön som i första hand värderar pengar och status hos sin partner. Samma drag som finns hos alla arter. Mannen är alltså inte ett större hot mot kvinnan än tvärtom!