Kategoriarkiv: Politisk korrekthet

DEN POLITISKT KORREKTA ”VÅR TID ÄR NU” ‒ ELLER HUR SVT NORMALISERAR SEXUELLA ÖVERGREPP

Som historiker och samlare av gamla svenska spelfilmer och journalfilmer var jag ju naturligtvis tvungen att ge den svenska TV-serien ”Vår tid är nu” en chans (även om jag får titta på den på STV-play i efterhand).  Efter att ha börjat tittat på produktioner som ”Snapphanar” och ”1792” är jag ju väl medveten om den gigantiska grad av politisk korrekthet och inbäddade folk- och åsiktsuppfostringssträvan ‒ i motsats till realism ‒ som genomsyrar svensk TV-produktion (för att inte tala om deras s k ”dokumentärer”).  Därför var jag ju väldigt skeptisk redan från början.  Nu har jag sett tre avsnitt och till fullo fått mina farhågor bekräftade.  Det gäller inte bara att man missar i detaljer, som att bilar kör utan gengasaggregat så kort efter krigets slut, utan också för att serien är uppbyggd av politiskt korrekta extremer (och med extrem menar jag i kraft av att det är minoritetsfenomen).  Den enda som jag kan tycka är ok är skildringen av att två tjejer som påbörjar ett lesbiskt förhållande, eftersom homosexualitet är en evolutionär adaption och alltså en ”normalitet” (ett obehagligt ord som öppnar för att stämpla folk som onormala), men det speglar egentligen bara en liten minoritet av befolkningen och att det alls är med tillskriver jag politisk korrekthet.  Men, som sagt, det är helt okej och jag skulle absolut inte sluta titta för det.

Vad som ytterligare ‒ förutom de stereotyper av onda och goda som befolkar handlingen ‒ gör att serien är osannolik är dels att dottern i den fina familjen blir förälskad i den fattige och hunsade kocken.  Det är ungefär lika realistiskt som i sagorna när den fattige pojken får prinsessan och halva kungariket ‒ och jag tvivlar på att SVT skulle göra serie för vuxna av en sådan saga.  Men när det är politiskt korrekt att framställa verkligheten som om detta nästan är alldagligt, då kan man bli hur sagofixerade som helst.  Men det finns omfattande forskning som visar att kvinnor oftast är präglade av hypergyni, d v s en strävan att gifta sig uppåt (och inte nedåt) socialt.  Det är orealistiskt och även om det existerar enstaka undantagsfall (kronprinsessan och prins Daniel t ex) så är det ändå en extrem som man bygger TV-serien kring.

Den tredje extremen är sonens kärlek till den räddade judiska kvinnan som direkt flyttar in till honom.  Hon ska föreställa fransyska, och vid den här tiden gjorde man inte som idag och flyttade ihop som ”sambos”, för inte ens svenska män tyckte att det var ok på den här tiden, ännu mindre franska eller judiska kvinnor.  Det som gör det ytterligare orealistiskt är att han kommer från en så nazistiskt präglad familj.  Visst fanns en del från sådana familjer som revolterade och intog annan ståndpunkt, men att göra det på ett så flagrant och ”omoraliskt” sätt gör det direkt till en politiskt korrekt extrem i kraft av sällsyntheten.  Särskilt illa blir det att man bygger hela serien kring dessa extremer/undantagsfall.  Så såg verkligheten inte ut!  Det här framstår mer och mer som en urusel produktion och jag vet inte om jag ska orka mig igenom det fjärde avsnittet innan jag lägger ner tittandet.  Tacka vet jag ”Någonstans i Sverige” (som finns på SVT-play) om vilken min far (som låg inne under beredskapen) sa: ”precis så där var det”!  Jag tvivlar på att någon enda ännu levande som var med kan säga så om denna serie.

Det är verkligen beklagligt att man i Sverige inte längre kan göra TV-serier (eller film för den delen) som inte måste vara politiskt korrekta, folk- och åsiktsuppfostrande.  ”Vår tid är nu” är ytterligare ett exempel på den kraftiga och kreativitetshämmande självcensur som genomströmmar svensk kultur idag.  Ingen vågar utmana av rädsla för att bli stigmatiserad och/eller uthängd och pengar får bara politiskt korrekta produktioner.  Och så ska de lägga denna politiska korrekthet på skatten så att de som kan skåda igenom de underliggande politiska syftena med denna typ av produktion ska vara tvungna att vara med och betala den.  Fy fan!  Nej, tacka vet jag serier som den ovan nämnda ”Någonstans i Sverige” och t ex ”Markurells i Wadköping” och ”Hedebyborna”.  När de gjordes fanns fortfarande förmågan att göra realistisk och bra TV- och filmproduktion.

Förresten, apropå den nya häxjakten ”MeToo”, måste man undra om SVT vill normalisera sexuella övergrepp?  I det senaste avsnittet av ”Vår tid är nu” skildrade de när den lesbiska tjejen gav den andra tjejen en oönskad kyss, som om oönskade kyssar var något positivt.  Menar de att barn och ungdomar ska titta på detta?  Vad säger granskningsnämnden om det?  SVT uppmuntrar sexuella övergrepp.  Att de inte skäms!

DEN ENKELRIKTADE KAMPANJEN ”METOO”

Intressant att kampanjen ”MeToo” enbart kretsar kring kvinnor som blivit våldtagna/antastade. Och varför handlar det bara om sexuellt våld? Tror någon att det är att glida på en räkmacka att bli misshandlad? Jag kan inte skriva MeeToo eftersom jag bara blivit nedsparkad på stan en gång i min ungdom, och det fanns inte mer sexuellt i det än svartsjuka, men det krävdes mycket viljestyrka och eget intellektuellt argumenterande för att våga gå ut en lång period efter det. Men jag kom över det, vilket de flesta gör. Jag kan bli lika fascinerad som en Калисто Утриаинен i en tråd på Facebook blir över att kvinnor ifrågasätter kampanjen, men istället blir jag fascinerad över att kvinnor kan fixera så oerhört på hur just de är utsatta och fullständigt ignorera det våld som utövas mot män. Och det gäller även i fallet sexuella övergrepp. Det är faktiskt lika många män som utsätts för övergrepp av kvinnor som vice versa, men det ordas det aldrig om. Fiebert & Tucci fann i sin studie 1998 att 70 procent av de manliga studenterna vid California State University hade utsatts för sexuellt tvång av kvinnor under de senaste fem åren, Muehlenhard & Cook (1988) fann att 62,7 procent av männen och 46,3 av kvinnorna procent tvingats till oönskade samlag och Struckman & Johnson fann (1998) att 43 procent av männen utsatts för tvingande/oönskade sexuella handlingar av kvinnor, varav 36 procent av männen rapporterade oönskat tafsande och 27 att de tvingats av kvinnor till oönskat samlag. D v s att mer än var fjärde man hade blivit våldtagen av en kvinna!

Idag är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor inte är ett dugg mindre aggressiva än män, vare sig i förhållanden eller intrakvinnligt (även om aktivister, politiker och medier försöker tysta ned detta faktum). Ändå är det horder av kvinnor i vårt land (och även bland andra genuskreationister i andra länder) som enbart ylar om att ”kvinnor utsätts enbart för att de är kvinnor”. Det här är ett ALLMÄNMÄNSKLIGT problem där faktiskt kvinnorna är vida mer gynnade än männen i ett avseende. Om en kvinna säger att hon blivit misshandlad eller våldtagen ställer sig alla på hennes sida och fördömer mannen som påstås ha gjort det – vilken därefter är stigmatiserad och ”körd” i samhället. Om en man däremot påstår att han blivit misshandlad eller våldtagen av en kvinna tror ingen på honom och han närmast hånas istället. Inte undra på att män, som Pope visar, har ett väldigt mycket lägre förtroende för myndigheterna i dessa frågor än kvinnor och struntar i att anmäla.

Dessutom är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor kan utnyttja anklagelser om våld eller våldtäkt av män för att gynna sig själva – vilket de också gör  (En studie rapporterade detta i 75 procent av fallen vid anklagelser i samband med skilsmässa [Wakefield, H, & Underwager, IL [1990], Personality characteristics of parents making false accusations in sexual custody disputes. I Issues in Child Abuse Accusations]). Det amerikanska Justitiedepartementet gjorde 2012 en undersökning av rapporterade våldtäkter i landet (McNamara & Lawrence) som visade att 60 procent var falska eller ogrundade anklagelser, 17 procent ledde till fällande domar, 15 till friande och 8 procent drog tillbaka anklagelsen innan dom fallit (förmodligen för att de insåg att deras bluff inte skulle lyckas). Det här är viktigt, eftersom de män som drabbas av anklagelsen blir stämplade och stigmatiserade för resten av livet (”ingen rök utan eld”), vilket är fullständigt enkelriktat till kvinnornas fördel (läs gärna, för svensk del, böckerna ”Varför bevis och sanningen när anklagelser räcker” av Patric Knutson och ”Oskyldigt dömd” av Anders Eriksson). Brottsmålsadvokaten Per E Samuelsson säger att det svenska samhället inte genomsyras av principen ”hellre fria än fälla” när det gäller kvinnors anklagelser om våldtäkt av män utan snarare ”hellre fälla än fria” (https://www.expressen.se/…/peter-eriksson-vill-doma…/). Ett resultat av att genuskreationister, medier, politiker och andra enbart fixerar på hur synd det är om kvinnor och hur onda män är. Men egentligen är detta, som sagt, allmänmänskliga problem som vi aldrig kommer kunna göra något åt om man enbart ska utmåla ett kön som offer och det andra som ondskefullt.  Det kan vara en av anledningarna till att vi i Sverige har högre frekvens av fällande domar än i USA.  I Sverige är det så många som 64 procent av de anklagade som döms, ca 10 procent mer än i det förstnämnda landet.

En annan fördel som kvinnor har i denna fråga är när det gäller falsk tillvitelse.  Tidningen Metro skriver den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.  Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  D v s att mindre än en procent av de falska tillvitelserna döms.  Men detta ligger ju helt i linje med hur kvinnor generellt gynnas av mildare domar än män.

Jag vet hur det är att utsättas för ett våldsövergrepp, så jag önskar verkligen att vi kan göra något mot detta. Men det kan vi inte så länge en ideologiskt fanatisk grupp blint stirrar på det som kvinnor utsätts för och anklagar män för att vara förövare. Det här handlar inte om att kvinnor utsätts bara för att de är kvinnor, det handlar om att både män och kvinnor utsätts för det därför att de är människor!  Jag vänder mig alltså inte mot kampanjen som sådan, bara att den är så blint enkelriktad.

Läs även detta inlägg om falska våldtäktsanmälningar.

UTSTÄLLNING PÅ GOTLANDS MUSEUM

Har just skickat in en debattext till Gotlands tidningar, med anledning av att jag fick ett mail (som ständig medlem av Gotlands fornvänner, helst skulle de nog inte maila mig alls) som säger:

”På söndag den 15/10 kl. 14.00 invigs Cause of Death: Woman på Fornsalen.
Tema för utställningen är mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen.
Bakom utställningen står fotografen Linda Forsell och journalisterna Karin Alfredsson och Kerstin Weigl. Tillsammans har de undersökt mäns våld mot kvinnor i tio länder. I varje land träffade de överlevare och personer som arbetar för förändring.
Cause of Death: Woman har tidigare visats i Stockholm, Karlstad, Peking och New York. På Gotlands Museum kompletteras grundutställningen med nedslag i historien på Gotland, i Sverige och i Västeuropa.
I arbetet med utställningen samarbetar Gotlands Museum med Länsstyrelsen i Gotlands län, Polisen, kvinnojouren Amanda och Region Gotland. Som en del av utställningen finns intervjuer med representanter från de fyra organisationerna.”

Min text till Gotlands tidningar lyder:

”STOPPA POLITISERINGEN AV GOTLANDS MUSEUM

Med fasa tar jag emot ett mail om en utställning på Gotlands museum, med temat ‘mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen’. Förutom att museet därmed ignorerar det våld som utövas mot män så är det att politisera i en bestämd riktning.

Hur kan mäns våld mot kvinnor vara ett större problem än kvinnors våld mot män? Eller mäns mot män och kvinnors mot kvinnor? Hundratals internationella undersökningar visar entydigt att kvinnor är lika mycket eller något mer våldsamma i förhållanden än män. I det offentliga rummet är det avsevärt många fler män än kvinnor som råkar ut för våld och som museum borde man beakta det faktum, att historiskt sett har män under historien hänsynslöst offrats för att skydda hem, kvinnor och barn. Läser man också en undersökning som t ex ‘Cultural suppression of female sexuality’, av Roy F Baumeister och Jean M Twenge (finns tillgänglig på internet) så inser man, att intrakvinnligt våld är lika omfattande som intramanligt sådant, samt att det är kvinnor i första hand som dömer ut andra kvinnor som t ex ”horor”. Det är en följd av att det intrakvinnliga våldet är mer psykologiskt än fysiskt (kvinnor är mycket mer mobbande än män). Som exempel kan också anföras en rapport från FBI, refererad av Mercy & Saltzman (Fatal violence among spouses in the United States, 1975-85), av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Det understryker att kvinnor drabbas något hårdare av svårare skador, men å andra sidan tar kvinnor mycket oftare till tillhyggen när de utövar våld mot sina partners. Men innebär det att våld enbart handlar om ‘mäns våld mot kvinnor?’ Och då vill jag understryka att det inte finns några undersökningar som antyder att kvinnligt våld mot män skulle vara självförsvar mer än i motsatt riktning. Tvärtom är det vanligare att kvinnor slår först! Inte ens lesbiska förhållanden är mindre våldsamma än heterosexuella, som t ex Lori B Girschik (Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?) förstod då hon blev tillsammans med en kvinna som tidigare regelbundet våldtagits av sin lesbiska partner.

Att Gotlands museum ensidigt politiserar en fråga som inte handlar om mäns våld mot kvinnor, men däremot ett allmänmänskligt problem, måste jag protestera starkt emot! Jag väcker härmed frågan, till Fornvännernas nästa årsmöte, om Gotlands museum verkligen ska ägna sig åt denna typ av korrekt politisering. Min åsikt är att museet ska ägna sig åt gotländsk historia. Dessutom väcker jag frågan om hur årsmötesprotokoll kan försvinna. Jag kommer att infinna mig på mötet och bevaka dessa frågor.

Om Gotlands museum ska ta upp frågan om våld ska det göras i ett allmänmänskligt perspektiv. Följaktligen väntar jag på nästa utställning, om hur män utsatts för våld genom historien och utan urskillning kunnat offras som krigsboskap genom århundradena. Man kan ju t ex exemplifiera med hur män som misshandlades och toppreds av sina kvinnor tvingades att rida baklänges på en åsna genom staden, till allmän skam. Om museet betalar avtalsenlig lön kan jag bistå, eftersom jag är väl inläst på området.

Skulle någon tvivla på att kvinnor i förhållanden är minst lika aggressiva som män så rekommenderar jag översikten av 572 internationella studier som gjorts av Martin S Fiebert, Department of Psychology, California State University, Long Beach (som också finns tillgänglig på Internet).”

Vi får se om de tar in den.

POLITISK KORREKTHET TILLRÄTTALÄGGER HISTORIA

Jag har ännu inte besökt det nya vikingatidsmuséet på Djurgården, men det var meningen att jag skulle göra det denna helg.  P g a andra omständigheter blev besöket dock uppskjutet, innan jag gått in och tittat på muséets hemsida.

Såsom tämligen kunnig på vikinga- och medeltid studsade jag till vid hur den (radikal)feministiska och politiskt korrekta åsiktskorridoren konstruerat en modern familj i vikingatida skepnad för utställningen.  Mönstret är dock inte på något vis ovanligt.  Eftersom människorna förr tänkte annorlunda än vi rörande familjebildning, sex, män och kvinnor så kan man inte i t ex romaner ha samtida människor befolkandes dem, utan det blir 1900- och 2000-talsmänniskor i kläder och yttre miljöer från den tid som romanen påstås utspela sig i.  Så också på Vikingamuséet.

Vad är det då som är fel i den familj som har skapats?  För det första var det högst ovanligt att man och hustru var jämngamla, så som fallet är i utställningsfamiljen (makarna är 35 år).  I genomsnitt var en make ca 8-10 år äldre än sin hustru, vilket berodde på att unga flickor gifte sig med äldre män. Detta p g a att primathannar – till vilka människan räknas – lätt dött av i det som hos människan kallas tonåren, varför det var osäkert att para sig med dem.  Något som bidragit till ett fenomen som kallas ”bimaturism”; d v s den mekanism som från puberteten riktar honors sexuella intresse mot äldre hannar.  I stort sett de enda fall av åldersjämlika makar under medeltiden – som inte avvek i detta mönster från vikingatiden – utgörs av änkor som gift om sig.

Naturligtvis kan man tänka sig att Ragnfrid varit änka och gift sig med en socialt något lägre stående man, men frågan är då varför man valt att konstruera en atypisk familj istället för en tidstypisk.

För det andra är det föga troligt att Harald (som f ö mer var ett danskt och norskt än svenskt namn) och Ragnfrid bara skulle ha haft ett enda barn.  Ett barn som dessutom fötts när Ragnfrid redan bör ha fött ett par barn tidigare.  Barnafödandet började tidigt, liksom man oftast gifte sig tidigt (för flickor ofta i samband med könsmognaden och menstruationen).  Dottern Sigrid (13 år) anges också mycket riktigt vara giftasvuxen och om hon hade fött ett barn redan (ingen kvinna förväntades vara oskuld vid äktenskapets ingående före kristendomens införande) hade hon varit attraktiv på äktenskapsmarknaden, i och med att hon visat sig som en dugande barnaföderska.  Men det är närmast omöjligt att Ragnfrid skulle ha fått sitt första barn så sent som vid 22 års ålder.  Dessutom borde hon ha fött åtminstone ett par barn efter Sigrid.

Naturligtvis kan man tänka sig att Ragnfrid varit änka och hennes tidigare make och barn omkommit i en katastrof, liksom även senare barn, men frågan är då varför man valt att konstruera en atypisk familj istället för en tidstypisk.

Mitt svar på det valet är (radikal)feministisk och politisk korrekthet.  Besökarna får inte tro att människor egentligen någonsin tänkt annorlunda än vad (radikal)feminister och medelklassnorm gör idag kring familjebildning.

Vad man också blir tveksam inför är att Harald anges ha yrket ”härskare”.  Han sitter som bonde på en gård och kan knappast beskrivas som ”härskare” – inte ens om han beger sig ut i viking.  Är han också jämnårig med Ragnfrid så bör han ha gift upp sig från en lägre position med änkan Ragnfrid, så härskarrollen är väldigt tveksam.

Nu får jag inte tillfälle att skärskåda själva utställningen förrän efter sommaren (men jag är tveksam till att betala 190 kr för en utställning som tillrättalägger fakta p g a politisk korrekthet) och om jag gör det så ska jag återkomma med ännu en rapport.  Jag misstänker starkt att det finns fler sådana politiskt korrekta tillrättalägganden, men det får ett eventuellt besök utvisa.  Men jag blir upprörd när historia ska skrivas om av politiska skäl.  En sak är om en romanförfattare vill vara ohistorisk, men ett förment vetenskapligt museum ska inte göra det.  Så gör man med historia i diktaturer men det borde inte göras i Sverige.  När det görs är vi illa ute!

CRIMINALISING THE PURCHASE OF SEX

En undersökning/bok av Jay Levy, Routledge förlag 2015

Ett referat av den engelskspråkiga texten:

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s (WHO 2004, Efficiveness of Sterile Needle and Syringe Programming in Reducing HIV/AIDS Among Injecting Drug Users, Geneva) och citeras i sammanfattningen av den undersökning som Jay Levy gjort kring det svenska kriminaliserandet av sexköp, men jag tycker det passar som inledning, för att understryka det gigantiska misslyckande, vilket undersökningen visar, som ”den svenska modellen” är.

Den enda svagheten i denna undersökning tycker jag är att det är bara ett mindre antal av de intervjuade som citeras, och vilka återkommer genomgående. Med tanke på mina egna undersökningsinsatser (böckerna Samlag eller Salighet och Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen) vet jag att det respondenterna berättar inte kan betvivlas, men jag hyser en viss oro för att abolitionister kommer att svepande vilja avfärda undersökningen av den anledningen. Men för vårt eget land kan vi genast konstatera att detta arbete aldrig kommer att omnämnas av de ”nyhetsobjektiva” medierna, vilka ju slaviskt refererar den abolitionistiska svenska modellens ”sanning”.

Egentligen tycker jag de många citaten från respondenterna är en väldigt bra sak, men just det lite snåla urvalet gör att det urholkas något. Men det är en styrka att de tydligt illustrerar de slutsatser som måste dras av dem.

Introduktion

Introduktionen består av en historik över det svenska folkhemmet. I korthet beskrivs där hur detta skapat en attityd av hur den goda ”föräldern” (staten) ska skydda det normativa samhället från de ”avvikande”. En av de åtgärder för att göra detta var att sterilisera 60.000 människor fram till 1975 (begränsade steriliseringar till 2013), varav åtminstone 21.000 tvingades till det. Levy skriver: Staten tillhandahåller tvingande omsorg till dem som patologiserats och infantiliserats enligt rasmässiga principer, betraktade som oförmögna eller ovilliga att ta hand om sig själva eller de kring dem. D v s, att staten vet bäst och har rätten att vidta vilka åtgärder som helst för att ”rätta till” de avvikande. [f]okus har varit på att skydda den normativa befolkningen från dem som avviker från det som konstruerats som normativt acceptabel identitet och/eller uppförandeIndividuell frihet hos dem som betraktas som farliga för det normativa samhället offras gärna för vad som ses som det bästa för den svenska nationella staten.

Metodologi

En absurd situation visar sig i den omsorg som Levy måste vidta för att skydda respondenternas anonymitet. Det gäller då inte i första hand abolitionisterna, utan framförallt sexarbetare och sexköpare. Annars har 52 kvinnliga sexarbetare, två manliga, två transsexuella och fyra kunder intervjuats. Dessutom politiker, NGO-medarbetare, talespersoner för lobbygrupper, aktivister och människorättsgrupper, poliser, tillhandahållare av hälsovård och socialarbetare. I arbetet med ”Rose alliance” kunde också fyra representanter för Svenska brukarföreningen intervjuas, fyra från Prostitutionsenheten i Malmö, tre från den i Stockholm, en representant för ROKS, fyra från RFHL, tre som arbetat med förebyggarorganisationen RNS och fem från RFSL. Den abolitionistiska sexarbetarorganisationen PRIS deltog däremot inte av eget val. Därtill hördes representanter för den norska sexrbetareorganisationen PION och Oslos prostitusjonscentre.

Sexköpslagen – lagliga och diskursiva prejudikat

Sexköpslagen introducerades som en del av ett lagpaketet runt ”kvinnofrid”. Det var en tydlig radikalfeministisk diskurs som var pådrivande, vilken konstruerar sexköp som en form av manligt patriarkaliskt våld mot kvinnor. Hos flera framträdande radikalfeminister (ex vis Dworkin, Jeffreys och MacCinnon) handlar det inte bara om prostitution, utan alla former av heteronormativ sex förstås som uttryck för och påtvingande av patriarkal exploatering och dominering. Något som kan jämföras med marxistiska idéer om borgerskapets förtryck av arbetarna. Enligt dessa ideologiska linjer ses prostitution som en handling av strukturellt våld. Det är, för att lägga in en egen kommentar, samma mönster som alla ”sanningsägande” ideologier alltid uppvisat; att veta bättre än evolutionen! Levy skriver: Detta är inte en empiriskt grundad eller vetenskaplig teori som sådan, utan snarare mer av en filosofi, inom vilken dessa radikalfeministiska påståenden inte enkelt är föremål för bekräftelse eller motbevisning.

Senare konstateras av en tidigare genuskonsult vid ”Kvinnoforum” (som, inom parentes sagt återkommer och tycks ha utvecklat ett kritiskt tänkande mot ”den svenska modellen”) att åsiktskorridoren i Sverige är väldigt snäv: det är väldigt svårt för dem som går utanför den politiskt korrekta bilden. Detta har lett till en avsaknad av avvikande röster, särskilt som den som avviker riskerar ett ”berufsverbot”. Sexarbetaren Astrid berättar: Jag blev avskedad för att ha skrivit ett par artiklar mot den svenska modellen. Vid prostitutionsenheten i Malmö uttryckte man sig kritiskt mot lagförslaget om skärpt straff för sexköpare och mot den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen (om vilken nyss nämnda tidigare genuskonsult säger, det värsta skräp jag sett bland uppdragsrapporter), men administrationen ändrade enhetens formulerade svar och skrev istället att de stöttade lagen och att hårdare straff var ”en bra sak”.

Ett annat återkommande stigmatiserande och utstötande beteende som tas till av försvararna av den svenska modellen är att anklaga kritiker för att vara försvarare av övergrepp och allierade med dem som kontrollerar och exploaterar sexarbetare, i avsikt att försvaga deras vittnesbörd. Alltså direkt, ovederhäftig smutskastning (min anmärkning).

Annars är en övergripande metod att exkludera dem som inte säger och tycker ”rätt”. Levy kallar det för mönster för tystande. Främst handlar det om modellen med ”falsk medvetenhet”, vilken används för att underminera och borträkna sexarbetare som hävdar självständighet och positiva erfarenheter av sexarbete. Denna falsk medvetenhet-modell förefaller att härröra från en särskild tolkning av en marxistisk modell av falsk medvetenhet, förstått som ett fenomen som underminerar självständigheten hos de arbetande klasserna, varigenom individuella ”falska bilder eller synbara/te sig motiv.

Den andra metoden är att försäkra att sexarbetaren som opponerar sig, och vittnar annorlunda ljuger och bara uppvisar ett ”brave-face”, och den tredje är att hävda att sexarbetaren är icke representativ.

Enda gången som sexarbetare ses som pålitliga är när de säger det som abolitionisterna önskar höra. Avvikande röster sorteras bort som irrelevanta (eller, som i fallet ”utvärderingen av sexköpslagen, bortförklaras, min kommentar). En process genom vilken fullvärdiga och generaliserbara åsikter selekteras i Sverige och i vidare abolitionistisk, radikalfeministisk skrift blir därför extremt förvrängd.

Dessutom attackeras, marginaliseras och karikeras opponerande röster för att de ska diskrediteras, i avsikt att de ”rättroende” ensamma ska tala för alla sexarbetare. (Något som är möjligt inom ett kontext av okritiska medier, min anmärkning). Aspirationen på ett prostitutionsfritt samhälle illustrerar att sådana projekt [paternalistisk statskontroll mot ”främmande inflytande”] av svensk modernitet och social konstruktion ‒ utformade att eliminera problematiska grupper som hotar att destabilisera folkhemmet ‒ fortsätter än idag.

Uppfattningar, förståelser och konstruktioner

Sexköpslagen hade två ambitioner, att utrota prostitution och att omdefiniera det svenska samhällets ”normer”. Det påstås också att det allmänna stödet för sexköpslagen har ökat sedan 1999 (även om inget hållbart stöd för detta har presenterats, se detta, s 2f, min anmärkning). Sverige har intagit en position av att vara moraliskt högre stående än andra länder (d v s en form av hybris, min kommentar) med ett meddelande till världen att man har ändrat svensk normativitet och mentalitet. Men lagen har inte ändrat på villkoren för sexarbetare, vilket en medlem av prostitutionsenheten i Stockholm förklarar att ändamålet inte heller var. Det anslogs inga som helst pengar för att socialt hjälpa sexarbetare när lagen infördes. Däremot gavs sju miljoner till polisen för ”brottsbekämpning” enligt lagens intentioner.

Sexköpslagen tar inte heller fokus på andra än kvinnliga sexarbetare, enligt det radikalfeministiska mantrat om att prostitution är mäns våld mot kvinnor. De som säljer sex är patologiserade, med emfas på mental störning, instabilitet, dissociation, depression, sexuell funktionsrubbning och läggning för självmord. Sådan instabilitet ses som kommande från både sexarbetet i sig och därtill från mönster av sexuella övergrepp i bardomen, vilket ses som förgångare till sexarbete. Som en följd av det uppskattade två medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet att 60-70 procent av de prostituerade varit utsatta för ”övergrepp”. Uppträdande trauman och ojämlikheter i sexarbetares ”historier” anses resultera i mental instabilitet, som underminerar vilken som helst fri vilja och eget val när det gäller att sälja sex. Malmös prostirutionsgrupp avvek mot Stockholms menandes det, att brett söka efter ”övergrepp” som ett vanligt mönster hos sexarbetare är egenmäktigt förfarande. En respondent noterade att samma mönster finns hos socialarbetare. En del respondenter argumenterade för att ett stort antal människor kunde kvala in under övergreppserfarenheter i den form det tolkades som av respondenter som t ex Stockholms prostitutionsgrupp.

Främmande sexarbetare separeras också från sina svenska kollegor. Istället för traumatisering eller övergrepp som omöjliggjort ett eget val i sexarbete så anses de förstnämnda göra valet utifrån ekonomisk desperation. Utpekade som desperata, traumatiserade och/eller skadade, patologiska människor, så infantiliserar man sexarbetarna.

Sverige ser, i sann radikalfeministisk anda, prostitution som oupplösligt omgivet av våld och exploatering, likväl som varandes en form av våld, ”som våldtäkt igen och igen”. Sexsäljarhandlingen ses som att orsaka både fysisk och psykologisk rubbning. Traumat som man tror vara resultat av att en kvinna säljer sex betraktas därför som att fortsätta i, och ökas av, sexarbetet i sig självt. Därför anses det i det radikalfeministiskt åsiktspräglade Sverige att åtskillnad mellan ”tvingat” och ”fritt” (självvalt) sexarbete är farligt, vilseledande och missvisande, en främmande nyans i mainstreamkonstruktionen av prostitution. Möjliga variationer i erfarenhet, motiv och mellan olika former av sexarbete förnekas i Sverige och som med bredare abolitionistisk feminism generaliseras sexarbete som icke ömsesidigt. I Sverige görs inte heller någon åtskillnad mellan frivilligt migrant-sexarbete och tvingande mänsklig trafficking. Samma ”mekanism” av efterfrågan anses vara ansvarig för bägge fenomenen.

Förekomsten av manliga och homosexuella sexarbetare utgör också en svårighet för den radikalfeministiska diskursen, som försäkrar att sexarbetare nästan uteslutande är ”cis-kvinnor”. Manliga sexarbetare osynliggörs därför genom (1) en återhållsam sammanblandning av manligt sexarbete med kvinnligt och (2) ett avproblematiserande och neutraliserande av manligt sexarbete.  Homosexuellt sexarbete avproblematiseras inom kontexten ”gaysamhället”.  Tendensen att patologisera är mycket starkare gentemot kvinnliga sexarbetare och deras kunder. Män som säljer sex anses inte göra det som resultat av exploatering, eller att vara ett ”offer” på samma sätt som en kvinna.  Det officiella Sverige osynliggör de manliga, homosexuella och transsexuella sexarbetarna.  Sexköpslagens skrivning är inte genusriktad, men tolkningen av den är det.

Kunden stämplas som avvikande eller ”ond”, vilket delvis beror på idén om att sexarbete är inneboende våldsutsatt, vilket gör att sexköpare (män som köper kvinnor) ses som utövare av övergrepp.  Samtidigt betraktas sådana män som att vara representativa män, som inte kan skiljas från andra, vanliga, ordinära män, understrykandes alla mäns patriarkala dominans och makt genom sexköp.  I Sverige ses de som farliga, drivna av kvinnoförakt, samtidigt som de ses som genomsnittliga svensson-män.  Dessa män uppmanas att söka hjälp för sina uppenbara problem och betraktas som om de begått övergrepp, varandes ensamma och isolerade med hög ångestnivå.

Lite är känt om kvinnliga sexköpare.  Av alla respondenter var det endast en som sa sig ha sålt sex till en kvinna. Detta i motsats till vad man angav från RFSL, att alla gay/bisexuella kvinnor som sålde sex som man varit i kontakt med hade sålt sex till kvinnor.

Vad man absolut inte vill se i Sverige är att det finns stor variation i sexarbetet, i form av erfarenheter, aktiviteter, tjänster och motivation.  Som med generaliserimgar av vilken social grupp det än kan vara så speglar det inte komplexiteten i människors liv.  Men respondenterna i undersökningen uppvisade en uppenbart hög grad av val i deras beslut att sälja sex.

Även generaliseringar av migrerat sexarbete, som varandes trafficking eller finansiell desperation, är simplistiska.  En respondent underströk att inkomsterna i Sverige är bland de bästa i Europa och EU, tack vare att Sexköpslagen pressade upp priserna.

Inte ens i Socialstyrelsens Prostitution 2003/2007 kan man finna att den politiskt korrekta diskursen av våld och utnyttjande har någon grund.  I själva verket rapporteras föga koppleriverksamhet och tvingat sexarbete av de svenska polismyndigheterna.  En av respondenterna, Klara, rapporterade att hon utsatts för högre nivåer av våld i sitt arbete inom sjukvården än i sexarbetet ‒ vilket stämmer med andra undersökningar.  Sexarbete på gatan förefaller också att vara mer kopplat till svårigheter än inomhusarbete.  Malmös prostitutionsenhet beskrev också ”maktrelationer” som motiv för män att köpa sex som en myt!  Sexarbetare rapporterar deras kunder som ”genomsnittliga” och ”vanliga” män.

Mot bakgrund av variationen och olikheterna i sexarbetet som speglas i mina resultat och i annan forskning så kan abolitionistisk radikal feminism kritiseras för att vara essentialistisk, selektiv, metodiskt problematisk och grovt universialiserandeförvrängda insamlingar av problematiska fall och/eller sexarbete på gatan framförs som representativa för sexarbete generellt … enstaka och anekdotiska fall generaliseras som normSamma kritik måste riktas mot den allmänna förståelsen av sexindustrin, informerad som den är av dessa grova, generaliserande och hopslagna analyser som kritiserats här ovan.

Nivåer på och lokalisering av sexarbete i Sverige

Genom lagstiftning som kriminaliserar sexköp aspirerar Sverige på att eliminera prostitution genom att fokus på att bekämpa efterfrågan likväl som att sända en signal att landet inte tolererar prostitution, skapandes nya normativ och avvikelser.

Skillnader i uppskattningar av antalet gatuprostituerade understryker svårigheterna i att få en bra siffra kring hur många kvinnor det rör sig om.  Författaren har inte stött på kvinnor som arbetar i många timmar och fler på sommaren än på vintern. En siffra om totalt 2.500 (kvinnliga) sexarbetare anges både för det sena 90-talet och för senare tid. En del respondenter och undersökningar pekar också mot att antalet manliga sexarbetare kan överstiga antalet kvinnliga.  En representant från Länsstyrelsen i Stockholm påpekar att undersökningar bland studenter pekar mot att det är mer män än kvinnor som säljer sex och Stockholms prostitutionsenhet kan inte hjälpa ett stort antal människor för att de arbetar i områden som vi inte känner till.

Det är svårt för det abolitionistiska och radikalfeministiskt präglade Sverige att acceptera tanken att män kan sälja sex i stort antal, eftersom man ser prostitution som ”mäns våld mot kvinnor”.  Forskning som utförts av Stockholms prostitutionsenhet kritiserades enligt dessa linjer av RFSL, eftersom manliga sexarbetare uteslöts för att ”man inte kunde hitta dem”. Angående den ökande paniken kring mänsklig trafficking så är det få rapporterade fall och ännu färre domar.

Har då sexköpslagen minskat nivåerna på sexarbete?  Det sköts från början till sju miljoner kronor till polisen när sexköpslagen infördes, med ytterligare 30 miljoner 2003 (och 215 miljoner 2008, min anmärkning) men inga pengar anslogs initialt till sociala insatser.  Först sjönk också gatuprostitutionen och en del hävdar att denna minskning är permanent. Men det finns inga säkra bevis på att sexköpslagen resulterat i en minskning av all prostitution. En rapport från BRÅ noterar att brott associerade med prostitution i vissa avseenden avsevärt ökat mellan 2008 och 2010. Registrerade upptäckta sexköp ökade från 187 till 1.251 fall om året under dessa två år. Sådan statistik stöder verkligen inte påståendet att prostitutionen har minskat. Men trots att man inte har något som helst stöd av tillförlitliga data basunerar Sverige ut sexköpslagens ”succé”, särskilt i kontexten av antagen ökning av sexarbete och trafficking i resten av Europa. Det måste understrykas, att vilket som helt antagande om att det varit en minskning totalt av prostitutionsnivåerna i Sverige, förefaller att grundas på antagandet att publicerade siffror av gatuprostituerade relaterar till det totala antalet sexarbetare i landet.  (Inte någonstans i världen överstiger antalet gatuprostituerade en femtedel av det totala antalet sexarbetare, min anmärkning).

Det hävdas också att sexköpslagen är ett instrument för att bekämpa sextrafficking (vilket inte är sant, min anmärkning, Sverige har inte lägre nivåer än andra länder, 0,054 fall på 100.000 invånare, vilket är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland [0,051], Storbritannien [0,039], Kambodja [0,027], Thailand [0,025], USA [0,024], Australien och Nepal [0,020], Japan [0,008] och Nya Zeeland [0]). Men om så skulle ha varit fallet så bryr sig inte svenska politiker om att man skulle ha exporterat problemet. Man ser detta enbart nationellt och struntar i de internationella effekterna, eller ‒ som en socialdemokratisk politiker säger ‒ människohandlare är rädda för att ta så många till Sverige, så de tar dem till Danark eller någon annanstans. Det finns inga som helst robusta data som stöder att traffickingen minskat på grund av sexköpslagen.

I Norge infördes sexköpslagen av andra skäl än i Sverige. Ett ökande antal nigerianska, svarta sexarbetare sågs som ett aggressivt hot mot normativa norska män och samtidigt som passiva offer för trafficking. Alltså sågs sexarbetarna som oskyldiga offer, men samtidigt som ett hot mot norsk maskulinitet och heteronormativitet. Radikalfeministisk diskurs rättfärdigar den svenska sexköpslagen och är bara en ”inramning”, en ursäkt för att opponera mot prostitution och moralisera allmänt område, beskyddande normativ skandinavisk maskulinitet från hotet från främmande inflytande, avvikande kvinnlig sexualitet, som i fallet Norge.

Det finns inga som helst robusta bevis för att sexköpslagen lyckats med sitt abolitionistiska mål, att minska nivåerna av sexarbete i Sverige.

Den svenska modellen kring tillhandahållandet av tjänster ‒ prostitutionsenheterna och skadereduktion

Sexköpslagen har lett till en problematisering av skadereduktionsinitiativ, färgande tillhandahållarna av sociala tjänster och de riktade tjänster som är tillgängliga för sexarbetare i Sverige.

Våld, koppleri och exploatering i svenskt sexarbete ansågs av många respondenter vara märkbart lågt, men skadereduktion ‒ både drog- och sexarbetesrelaterat ‒ ses som inkompatibelt med svensk abolitionism/förbudsivrande. Skadereduktion förstås som en annan ”främmande” idé som tränger sig in i och korrumperar ”det svenska folkhemmet”. Väldigt lite riktad skadereduktion är tillgänglig i Sverige.  Prostitutionsenheter finns bara i Stockholm, Göteborg och Malmö och på andra orter finns inget statsunderstött stöd för sexarbetare.  Vad gäller den förstnämnda enheten så gjorde de föga för att finna sexarbetare på Internet, även fast det är ett vanligare forum för sexarbetare att agera på. Deras, och Göteborgs, filosofi skiljer sig från Malmös. De tidigare anser att sexarbete aldrig kan vara ett legitimt arbete. Denna inställning ses som problematisk av Malmö, Socialstyrelsen och RFSL, som betraktar inställningen som oprofessionell för sexarbetare att politiskt och moraliskt inta en sådan hållning. Endast en inställning är tillåten. En respondent från malmöenheten säger: när du hör en intervju i Stockholm eller Göteborg så ”anser” eller ”känner” de alltid som socialarbetare. ”Jag känner att om vi”, ”jag tycker att”; jag menar, jag får inte lön för att känna eller tycka saker.

Få riktade tjänster för manliga sexarbetare eller HBTQ-sexköpare har också historiskt erbjudits av prostitutionsenheterna, då deras abolitionistposition och genusfärgade konstruktion av sexarbetare tjänar till att osynliggöra icke-heteronormativt sexarbete. Särskilt stockholmsenheten tycks ignorera manliga sexarbetare. En av respondenterna därifrån säger: jag har inte mött en homosexuell man [som köper sex] i mitt arbete. Medlemmar av stockholmsenheten har också försökt att underminera RFSL:s perspektiv på sexarbete, mycket genom det radikalfeministiska mönstret av tystande genom att karikera vittnesmål från RFSL som att de ”uppmuntrar promiskuitet”.

Man motsätter sig också skadereduktion och anklagar ‒ enligt den abolitionistiska linjen om tystande av meningsmotståndare ‒ de som är för skadereduktion för att vara ”apologister” för omoraliskt beteende, eller stämplar dem som avvikande själva. Skadereduktion ansågs av de statsunderstödda tillhandahållarna, som medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet, som att legitimera och uppmuntra sexarbete. En respondent från enheten säger:  ert mål med skadereduktion är inte att eliminera prostitution eller drogberoende, men ert mål är att … minska skadan istället för människorna i den. En annan sa att skadereduktion, eller utdelandet av kondomer, skulle vara ett sätt att underlätta prostitution.  Förenta nationernas program mot HIV och AIDS säger att kondomer måste vara enkelt tillgängliga för sexarbetare och deras kunder, antingen gratis eller till låg kostnad, men trots att sexarbetare är en av Socialstyrelsens målgrupper så såg inga av respondenterna från Stockholms prostitutionsgrupp, eller andra tillhandahållare av tjänster, distributionen av kondomer som deras ansvar. En medlem av Stockholms länsstyrelse ansåg att prostituerade, eller kunderna, kunde betala kondomerna själva. (svensk abolitionism är alltså så fulländad att man kan gå emot FN, min anmärkning). Att förbjuda prostitution kändes som den enda vägen att reducera skada, löpandes parallellt med bredare abolitionistisk feministisk diskurs.

Mellan det första mötet med en sexarbetare och dennas möjliga önskan att komma ur sexarbetet vidtas inga åtgärder av stockholmsenheten för att reducera potentiell skada. Att inte erbjuda skadereduktion ses tvärtemot som att erbjuda en sporre för folk att avbryta deras sexarbete mot bakgrund av ökande svårigheter. Det tycks därför vara en sorts pervers policy av ”skadeökning”, avsiktligt görandes livet för sexarbetare (och andra grupper) svårt genom att öka eller bevara skada genom avsiktligt icke agerande. Därför kan det förväntas att folk söker hjälp först när skada har nått en outhärdlig nivå.

Malmögruppen tänker dock annorlunda. En respondent säger: Det är att minimera risken så när den tiden kommer, då du kanske vill sluta med vad du gör, så är du så hel som du kan vara. Ett exempel på hur negativt man ser på skadereduktion i Sverige är, att trots att varje svensk kommun har ålagts att öppna sprututbytesprogram sedan 2007 så har det endast varit två svenska regeringssanktionerade sprutbytesprogram nationellt vid tiden för denna undersökning. Bara i Skåne försöker man med skadereduktion. Att Malmö avviker mot Sverige i övrigt beror förmodligen på närheten till kontinenten.

Offrande av hälsa och välfärd hos en grupp av medborgarna, när effektiva hälsoskyddande verktyg är tillgängliga, är oacceptabelt … [men] det förefaller vara exakt vad som är resultatet av Sveriges abolitionistinformerade policy. När den svenska modellen kritiseras så betraktas kritiken som ett hot mot normativ svensk förståelse.

Den svenska modellen rörande tillhandahållande av tjänster ‒ sexarbetares erfarenheter

I detta avsnitt resoneras kring hur de abolitionistiska diskurserna, och därtill de resulterande konstruktionerna av sexarbetare har kommit att påverka sexarbetares direkta erfarenheter av svenskt tillhandahållande av tjänster. Begränsat tjänsteerbjudande och skadereduktion ökas av ett uppenbart ignorerande bland socialarbetare av prostitutionens lagliga status i Sverige: … refererade respondenter noterade att en del felaktigt tror att säljande av sex  är kriminaliserat, vilket skulle underminera det av förespråkarna för sexköpslagen påstådda målet att skydda sexarbetare från negativa lagliga återverkningar genom kriminaliserandet av endast sexköpMånga noterade att deras psykologiska problem sågs genom ett filter av deras sexarbete, med sexarbetet antagandes att antingen ha resulterat i psykologiskt trauma, eller att ha orsakats av tidigare upplevda övergrepp och traumatisering, enligt abolitionistisk, feministisk förståelse som legat till grund för sexköpslagen. Sexarbetaren Sarah säger: om du går till en psykolog är det alltid som ”åh, du är prostituerad, okay, det är orsaken till alla dina problem. Selina menar att det inte är sexarbetet som är problemet, det är samhället!  Det är verkligen typiskt för Sverige, att de försöker att finna en bekväm förklaring varför hon uppför sig på detta sätt (sexarbetaren Klara).

En respondent noterade att hon bara ansetts berättigad till socialhjälp om hon slutade sitt arbete som strippa. När hon fortsatte sitt arbete så vägrades hon hjälp och som ett resultat av det fick hon ge upp vårdnaden om sin son, som hon inte längre hade råd att försörja. Och dessutom blev hon av med sin lägenhet. Mot den bakgrunden är det inte konstigt om sexarbetare är ovilliga att avslöja att de är sexarbetare, eller ens söka hjälp. En respondent från ”Rose Alliance” säger: i många länder är polisen liksom den värsta fienden; det är inte sant i Sverige. Den värsta fienden är socialarbetare. Man bryr sig huvudsakligen om dem som vill sluta sexarbetet, inte några andra. De som inte upplever svårigheter med sexarbetet, eller inte vill sluta, ses inte som att förtjäna kraften i vissa riktade, statsunderstödda tjänsteerbjudanden. Sexarbetarna känner att de måste leva upp till ”offerstatus” för att få hjälp. Därför uppsöker de inte sådana institutioner om de inte är i desperat behov av hjälp.

Inställningen hos Stockholms prostitutionsenhet har fått volontärer i svenska kyrkan att sluta att dela med sig av information till denna, då sexarbetarna har så lite förtroende för den. I Malmö försöker man däremot nå sexarbetarna innan de hamnar i svårigheter, i motsats till att bara hjälpa dem som redan gjort det. En äldre rådgivare rörande prostitution på Socialstyrelsen säger: Socialhjälp grundas i självbestämmande och integritet … jag kan inte se att prostitutionsenheter har någon laglig grund för att försöka få folk att sluta sälja sex.

Som med lagstiftning och policy som används för att tränga undan och segregera sexarbetare från publik sfär, kan rapporterade försök att tvinga en modifiering av beteende och identitet ses som att ha historiska rötter i Sveriges sociala bygge och rasmässiga projekt, formandes en delvis tradition av kontroll och marginaliserande av sådan som uppför sig illa … Attityder hos vissa socialarbetare är färgade och strukturerade av sexköpslagens abolitionistiskt diskursiva bakgrund, inte av lämplighet för individuella sexarbetares nyanserade och olika situationer och behovKrav på villkorsbaserad hjälp, uteslutandes från sjukvård och socialhjälp, och svenska försök att modifiera och normalisera sexarbetares vandel och identitet måste ses i ett bredare kontext av förtryck, segregation och våld.

Kompromissat medborgarskap ‒ följder av lag, policy och diskurs

Globalt så ökas skador runt sexarbete av uppenbart stigma och diskriminering, med sexarbetare ”behandlade som andra klassens medborgare på grund av att det arbete de utför av många anses som omoraliskt.” Att bli utstött som sexarbetare kan resultera i svårigheter i att få jobb, att behålla vårdnaden om sitt barn och problem med samhället och familj. Radikalfeministiska analyser har gjort föga för att underminera förankrade föreställningar om prostitution som omoraliskt, och om sexarbetare som avvikande paria. Stigmatiseringen ökas av den svenska radikalfeministiska diskursen, med konstruktionen av sexarbetare som utsatta och inkapabla till försörjning genom en förminskande offerstämpel. Respondenter noterade att denna offerstatus och de antaganden och generaliseringar som föder den är ”handikappande” och misslyckas att engagera med nyanserade och olika motiveringar och upplevda erfarenheter.

Feministiska protester utanför svenska stripklubbar är inte något gynnsamt. Respondenter vittnade om protester som kulminerat i aggression, verbala övergrepp och fysiskt våld. Kvinnor som arbetar på klubbarna har känt sig marginaliserade och handlingsförlamade, och de har inte konsulterats av de protesterande rörande komplexiteten i deras jobb, deras erfarenheter eller åsikter. De typ skrek åt oss och sa ”men du vill inte vara där! …jag tror jag vet bättre än dem om jag vill vara där. (Strippan Grace).

Det uppvisas av myndigheter och abolitionister en fatalistisk acceptans av fara för sexarbetarna. Om sexarbete numera, beroende på sexköpslagen, var mer eller mindre farligt ansågs irrelevant av några nyckelrespondenter och antydningar om att våld och/eller fara i någon form ökat i sexarbetet avfärdas. Var och hur sex köps och säljs har ingen betydelse enligt dessa respondenter. Sexarbete ses som ständigt farligt, oavsett plats eller om det sker underjordiskt. Det finns dock röster som hävdar att sexköpslagen har ökat svårigheter, understrykandes att det särskilt förvärrats efter 1999. Men dessa negativa konsekvenser välkomnas istället i 2010 års ”utvärdering” av lagen. De ses som att stötta strävanden att ”bekämpa prostitution”.

Sexköpslagen har också lett till osäkrare situation för dem som säljer sex på gatan, då den hårdare konkurrensen om kunderna tvingar ner priser, inbjuder till att acceptera sex utan kondom och att snabbt hoppa in i en bil, utan tid att skärskåda kunden. Sexarbetare på gatan vittnar om att kundklientelet blir mer och mer problematiskt, med begäran om ”konstigare” tjänster och att trevliga kunder har försvunnit (till inomhusprostitutionen). Motsatt har priserna pressats upp för eskorttjänster, vilket ironiskt nog kan ses som en sporre för sexarbetare att migrera till Sverige, tvärtemot lagens intention att bekämpa och minska prostitutionen. Det är lagen som gör det mycket värre, för innan lagen så kände jag till mina kunder och de våldtog mig inte. (Lisa, sexarbetare).

Den ”skadeökningspolicy” som iakttas av flera myndigheter har bl a resulterat i att sexarbetare portats i vissa butiker, så de inte kan köpa kondomer, ökande stigma och social uteslutning. Särskilt bland gatuarbetare och gay-/transsexarbete är det vanligt med kunder som inte vill använda kondom. Med brist på skadereduktion följer färre möjligheter för sexarbetare att undervisa och skydda varandra, eller varna andra för farliga kunder, då sexarbetet nu är mer hemligt och diffust. Det rapporteras också om en moment 22 effekt; sexarbetare är förpliktigade att betala skatt men kan ställas inför svårigheter i registrering och betalning och riskerar därför att få sig pålagda stora restskatter. Och även om de betalar skatt får de inte samma mänskliga rättigheter som andra skattebetalare, eftersom de särbehandlas negativt p g a yrkesvalet. En politiker, förkämpe för sexköpslagen, menade, trots att säljande av sexuella tjänster inte är kriminaliserat, att prostitution är ”olagligt” och därför inte beskattningsbart. När inte ens politikerna har koll på läget kan man fråga sig hur sexarbetarna ska kunna ha det.

Det vittnas också om att polisen kan använda olika lagar för att trakassera sexarbetare istället för att skydda dem mot exploatering. Hyresvärdar är förpliktigade att vräka dem som säljer sex i deras fastigheter. Sexarbetare som jobbar tillsammans, för större säkerhet, likväl som den som sammanbor med en sexarbetare (inkluderandes barn till densamma, 18 år och äldre) kan bli föremål för rättsliga åtgärder, anklagade för hallickverksamhet eller att dela en sexarbetares inkomster. Om då en kvinna blir våldtagen i den lokal där hon säljer sex kan hon inte anmäla våldtäkten eftersom hon då kommer att bli vräkt. Rapporter om vräkningar och störningar av detta slag rimmar illa med Sveriges narrativa konstruktion av sexarbetare som ”offer” i behov av statligt och polisiärt beskydd.

Sexarbete leder också ofta till att sexarbetande kvinnor blir av med vårdnaden om sina barn. En modell av ”falsk medvetenhet” används skenbart som förklaring till att sexarbetaren har varit oförmögen att rationellt sätta sig in i sitt arbetes sanna natur, med patologisering som kan kopplas till den falska medvetandemodellen och användas för att rättfärdiga att man tar barnet från sexarbetaren. I fallet med den mördade Jasemine hade rätten bl a funnit det oroande att hon ”saknade insikt i självskadedelen i prostitutionen” för att, med andra märkliga orsaker, motivera att hon förlorade vårdnaden.

En annan märklig inkonsekvens hos abolitionisterna är att man utgår från att svenska sexarbetare på något sätt valt jobbet frivilligt (de är inte traffickerade) medan utländska sexarbetare alltid betraktas som traffickingoffer. Luda (migrerad sexarbetare) togs två gånger till migrationsverket av polisen och hon informerades om att hon var ett offer för trafficking, av allt att döma endast för att hon var en utlänning och som resultat av en sammanblandning av migrerat sexarbete med tvingad trafficking. Dessutom, även fast det inte är olagligt att sälja sex, så riskerar migrerade sexarbetare att deporteras. Trots att en migrerad sexarbetare inte gör sig skyldig till något lagbrott kan ändå hennes yrkesutövning anges som skäl för utvisning. I en deportationsorder stod det att ”hon icke har försörjt sig på ett ärligt sätt”. Medan, globalt, huvudverktyget för ”assistans” av de som uppenbart har blivit traffickerade generellt är repatriering så kan både migrerade sexarbetare och personer som blivit traffickerade ställas inför deportation i Sverige Även om de senare kan få stanna över en eventuell rättegång ‒ d v s om de vittnar mot den anklagade. Efter rättegången anser däremot svenska abolitionister att den traffickerade är repatrierad, vilket kastar ljus över bristen på verklig omsorg hos myndigheterna när det gäller traffickingoffers vidare öde.

Risken för deportation kan verka som en hämsko för migrerade sexarbetare att söka statligt understödd assistans när det behövs. I verkligheten är kontakt med polisen otänkbart för en del. Vidare kan sexköpslagen verka som en hämsko för kunder till sexarbetare för att rapportera trafficking av eller övergrepp på sexarbetare. Sexarbetare kan också vara motvilliga att rapportera sådana fall, oroade över att väcka uppmärksamhet och trakasserier. Sexköparen Björn noterade två fall av misstänkt trafficking som han underlåtit att rapportera till polisen p g a sexköpslagen.

Angående kunderna uppvisar svenska myndigheter en lika onyanserad och radikalfeministiskt präglad syn som på sexarbetarna. [A]ngående sexköparna så är det väldigt svårt som sexköpare att förstå om någon blivit traffickerad eller inte. (medlem av prostitutionsenheten i Stockholm). Tvärtemot detta vittnar sexarbetarna om kunder som bryr sig. Om du är en vanlig svensk torsk är han inte intresserad av traffickerade tjejer … för han är inte en sociopat. För det mesta vill han ha ömsesidig sex. Han är inte en våldtäktsman. Han vill bara köpa sexuell upplevelse, du vet … de är inte psykon, du vet, våra kunder är inte sadistiska odjur.

När det gäller manliga sexarbetare så intar det officiella Sverige en väldigt märklig hållning (min kommentar). Tanken att män och pojkar kan bli utnyttjade eller ställas inför svårigheter utifrån deras sexarbete är tydligen en främmande sådan i kontexten att konstruera sexarbete som en form av våld utfört av män mot kvinnor. Den svenska polisen ägnar föga  uppmärksamhet på manlig prostitution. Något som är uppseendeväckande mot bakgrund av att det är ett vida noterat fenomen, med studier av manligt sexarbete avslöjande att fall av drogberoende, exploatering och armod inte är ovanligt. Inte heller räknar man med att trafficking kan involvera män för syftet prostitution. Ytterst lite forskningsuppmärksamhet har också riktats mot män som säljer sex och deras kunder och transsexuella sexarbetare är misstänksamma utifrån deras osynlighet i den allmänna diskursen. Hos prostitutiosngruppen i Oslo menar man att sexköpslagen varken är köns- eller hudfärgsneutral.

Vad gäller sexköparna så har ökad stigmatisering varit både en ambition och ett resultat av sexköpslagen. Denna stigmatisering har även drabbat dem som är involverade i att arbeta med (sexköpande) kunder, i att pariastämpeln smittar av sig. (Något som är synnerligen vanligt för all forskning om sexuell ”avvikelse”, t ex en anledning till att det är så få som vågar forska kring pedofili, för att de som gör det anklagas för att vara ”pedofiliapostologeter”, min anmärkning). På Stockholms prostitutionsenhet tycks man vara speciellt präglade av abolitionistisk demonisering av sexköparna som sociala galningar, med sådana vrångbilder påverkandes personalens professionella engagemang. Men föga är känt om hur lagen påverkat attityder hos kunderna. Det har också rapporterats att sexarbetare har använt sexköpslagen som ett utpressningsmedel mot kunder. Denna utveckling är inte särskilt förvånande, speciellt som den förutsågs i remissvar som föregick sexköpslagen.

Avseende polisen talade en del respondenter fördelaktigt om denna kår, vilket resulterat i att de litar på polisen. Men erfarenheterna av polisen varierar bland sexarbetarna, särskilt med skillnad mellan poliser utbildade för att arbeta med prostitutionsfrågor och de som inte är det. Det är verkligen som ett lotteri … Poliser, det finns bra och dåliga. Det har varit en del strålande poliser. (Grundaren av Rose Alliance). Det förefaller som att det i det svenska folkhemmet inte sexarbetare, av en del, ses som några som är berättigade till myndighetsskydd och assistans. Rapporter från sexarbetare, och de som tillhandahöll tjänster, om polisens oprofessionalitet var ganska vanliga under fältarbetet, och det hävdas att detta har fortsatt med uppdykandet av sexköpslagen 1999. En kyrkovolontär som arbetar med gatuprostitution vittnade om att hon hört en polis säga till en sexarbetare, att du är bara en djävla hora.

Polisens uppmärksamhet riktar sig främst mot offentlig (gatu-) prostitution. Sexarbetare vittnade också om svårigheter att anmäla våldtäkt, då somliga poliser omfattar tanken att sexarbetare inte kan ‒ eller att de förtjänar att ‒ våldtas, vilket nämndes flera gånger som skäl för sådana svårigheter. Också polisen uppvisar samma brist på tolerans som många socialarbetare och myndigheter och även där vittnar sexarbetarna om att de måste anpassa sig till en offermodell, placerandes dem själva inom en allmän förståelse av prostitution som en form av övergrepp, för att bli tolererade och respekterade. De gör dig till ett offer och om du inte rättar dig efter att vara ett offer så gör de dig troligen till en brottsling. (Lisa, sexarbetare). Men polisen säger sig inte känna till sådana problem.

För att söka assistans hos polisen måste en person ”komma ut” med att vara sexarbetare, vilket kan leda till vräkning, att man förlorar omvårdnaden om sina barn, att man blir arbetslös från annat jobb och blir stigmatiserad. Ofta följs inte heller en anmälan upp, förbises eller handhas oprofessionellt. För en del sexarbetare är detta avsevärda hämskor för att söka hjälp i första ledet. [P]olisen i Sverige gör inte sitt jobb … så jag tror inte tjejerna går till polisen. (Klara, sexarbetare).

Den abolitionistiska, feministiska konstruktionen av sexarbetare som passiva offer i behov av assistans bortses från när en konstruktion av sexarbetare som ett omoraliskt hot mot det svenska samhället bättre tjänar till att underlätta kontrollen av sexarbetare.

Summering ‒ våld, fara och risk för hälsan

Staten förnekar regelbundet sexarbetarna samma mänskliga och lagstadgade rättigheter och skydd som erbjuds andra arbetare och medborgare. Det förefaller som Sverige inte avviker från det [mönstret]. Precis som lagstiftningen inte resulterat i påvisningsbar minskning av prostitutionen, kan inte lagstiftning och policy ha förbättrat sexarbetarnas liv. Trots att diskursen som omger sexköpslagen problematiserar prostitution som en sorts genusbaserat våld mot kvinnor, så har det gjort en del sexarbete mer farligt; de mest signifikanta skadorna kring sexarbete i Sverige förefaller vara bevarade, ökade och också bevarade av staten och statsfinansierade institutioner. Sexköpslagen har ökat konkurrensen i gatuarbetet och har ökat stigma och fara på gatan och i inomhusarbete på lika sätt. Våld, fara och risk för hälsan har ökat genom en brist på erbjudande av service och sjukvård och en vägran att tillhandahålla skadereduktion. Kort sagt, vad jag kallat ”skadeökning”-policyn … har varit framgångsrika i deras ambition att påskynda skada.

Ironiskt nog har lagen resulterat i inkomstökning för en del inomhusbaserat sexarbete, därmed uppmuntrandes sexarbetare att migrera för att sälja sex i Sverige. Ändå, fast sexköpslagen menas att vara till nytta för dem som säljer sex, i det att sexarbetare inte är direkt kriminaliserade (och kan använda lagen för att hota klienter som uppfört sig dåligt), så används ett antal lagar för att destabilisera sexarbetare genom vräkningar, trakasserier, förflyttningar och deportationer, trots att säljandet av sex är avkriminaliserat. Kriminaliseringen av sexköp är, trots Sveriges protester om det motsatta, ackompanjerat av vad som är, i all avsikt och syften, en kriminalisering (i allt utom till namnet) av många sexarbetare själva.

En allmän stigmatisering och patologisering av sexarbetare har lett till rapporterade svårigheter med vårdnad om barn, likväl som att det resulterat i hävdade polistrakasserier och oprofessionalism, verkandes som ett ytterligare avskräckningsmedel för att kontakta myndigheterna för support. Därtill, ett fokus på efterfrågan har uppenbarligen perifierat ett behov av granskning av polisen och de som ska tillhandahålla tjänster; kanske abolitionisterna skulle må bra av att insistera på att regeringen ”städar upp” deras eget agerande istället för att införa skadliga lagstiftning och diskurs, endast med målet av politiskt positionering och att sända en signal att prostitution inte tolereras.

Slutsatser

Det har varit motsatta materiella effekter av svensk abolitionism.

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s och har redan citerats inledningsvis.

Mot bakgrund av den moraliska paniken har abolitionistiska, radikalfeministiska grupper och individer blivit prominenta i formulerandet och introducerandet av den svenska sexköpskriminaliseringen, och i främjandet och etablerandet av sexköpslagens rättfärdigande diskurser, vilka konstruerar prostitution som en form av våld. Sexarbetare själva fortsätter att bli sidsteppade när det gäller politiskt bidrag och politisk värdering; diskurs som hotar att destabilisera abolitionistiska förståelser av sexindustrin undermineras genom abolitionistisk radikalfeminisms mönster av tystande. I Sverige är sexarbetare patologiserade och infantiliserade i enlighet med bredare radikalfeministisk förståelse. Distinktioner mellan tvingat och självvalt sexarbete avfärdas i Sverige som farliga och missvisande. Manligt och HBTQ sexarbete har osynliggjorts av heteronormativa konstruktioner av sexarbete som mäns våld mot kvinnor.

Det går inte att se någon minskning av sexarbete, men däremot en ökning av skada gentemot sexarbetarna. Den radikalfeministiska linjen har tagit bort uppmärksamhet från sexköpslagens misslyckande med att uppnå sina abolitionistiska mål: det finns inga övertygande bevis som visar att de totala nivåerna av prostitution i Sverige har minskat sedan sexköpslagen infördes 1999. Radikalfeminism tycks helt enkelt vara ett diskursivt ramverk som har använts för att rättfärdiga ett (selektivt) tacklande av (vissa typer) av sexarbete. I motsats till skadereduktion har den föredragna strategin varit ”skadeökning”: skador som kan associeras med sexarbete minskas inte utan ökas. Förvärrandet av skada är tänkt att skärpa att personer slutar med sitt oönskade uppförande och ses därför som ett indikativ på framgångsrik abolitionism.

Abolitionistisk diskurs och social konstruktion har också kommit att påverka attityden hos svenska hälsovårds- och socialarbetare: inte bara är dessa sexarbetare, som avviker från normativa förväntningar på beteende och identitet, uteslutna från debatt, utan de upplever ytterligare uteslutning från, eller ges bara villkorad eller dömande tillgång till socialtjänst och sjukvård.

Inte endast finns det inga pålitliga bevis som visar att lagstiftningen har begränsat nivåerna på prostitutionen, men lagen och dess framtvingande, likväl som skadeökningpolicyn och problematisk hjälp, har resulterat i ökande svårigheter för en del sexarbetare, särskilt fara, stigmatisering och hot mot hälsan.

Trots försäkringar att sexköpslagen avkriminaliserar sexarbetare och skyddar dem från negativ uppmärksamhet från myndigheterna, används sexköpslagen och flera andra lagar för att direkt destabilisera sexarbetares liv. I praktiken varierar ”den svenska modellen” stort, beroende på var, hur och av vem den konstrueras. Politikerna tog den som en genusjämlikhetslag. Polisen använder den som en humanitetslag, tänkandes på trafficking … och socialarbetarna ser den som en attitydlag. (Socialarbetare, malmöenheten).

Sexköpslagen ropas ut internationellt som att ha fångat in de ansedda problemen med prostitution. Trots dess misslyckanden och olägenheter framförs den svenska modellen ‒ radikalt avvikande från mera ”liberala” modeller ‒ i Sverige och internationellt som en succé att exporteras till (och aktivt importeras av) andra stater. Svensk modernitet har lett till en känsla av överlägsenhet gentemot och rädsla för världen utanför skriver Gould, citerad av Levy. En äldre rådgivare på Socialstyrelsen, rörande prostitution, säger: Lagen skulle exporteras till andra länder  … oavsett det faktum att kunskapen var så liten. Jag menar den empiriska [kunskapen] var väldigt liten, väldigt svag … rörande den verkliga sexhandeln i Sverige.

Sveriges påstående att ha ”löst” det uppenbara problemet med prostitution ska ifrågasättas och betraktas med skepticism, mot bakgrund av misslyckandet hos lagen att kunna påvisa minskade nivåer av prostitution, och mot bakgrund av bevisen för tydliga negativa följder av svenska lagstiftning och diskurs, som genomgående belyses i denna bok.

Försök att introducera den svenska modellen, med deras egna olika historier, kommer troligen bli problematiskt: länder och kulturer som engagerar i och konstruerar sexarbete på uppenbart olika sätt än Sverige skulle vara sannolika att uppleva signifikativa och oförutsedda följder adderade till dem som redan upplevts i Sverige självt. Den tidigare genuskonsulten på kvinnoforum säger: Det grundas mycket i [tanken att] ”vi är de bästa”, förstår du, att Sverige är bäst i världen … och det är väldigt problematiskt, därför … att du inte är redo att inse att folk lever olika liv i olika delar av världen och att det finns olika realiteter. Olika behov, olika kontext.

Det förefaller helt enkelt som att det är arrogant antaget att Sverige producerar internationellt relevanta ett-paket-för-alla ”lösningar” för uppenbara sociala problem, ”lösningar” som betraktas som överlägsna gentemot avvikande policyn använda av andra, ett antagande i linje med Sveriges modernistiska bild utåt och historia av rationalisering och social ingenjörskonst.

Skada associerad med sexarbete har visats öka genom repression och kriminalisering. Det är fallet internationellt och det är särskilt sant för svensk abolitionism. I korthet har lagen misslyckats med att uppnå sitt syfte att demonstrativt reducera nivåer av sexarbete och till det finns det bevis för att lagen och dess rättfärdigande diskurs orsakat tydlig skada för sexarbetarna. Sverige är en paternalistisk välfärdsstat som fortsätter att anträda projekt av modernistisk social ingenjörskonst i sin ambition att skapa ett ordnat och disciplinerat samhälle, där närvaron av sexarbete pekar på ett misslyckande i att skapa (det ideologiska, min kommentar) folkhemmet.

Andra nationer kommer utan tvekan att fortsätta titta på Sverige när de utarbetar eller föreslår prostitutionslagar och -policyn. De skulle dock göra väl i att lära den verkliga läxan av Sverige.

DET NYMEDELTIDA (RADIKAL)FEMINISTISKA SAMHÄLLET

Som historiker med omfattande forskning kring sexualitetens historia – och desslikes i modern forskning kring sexualitet – skulle jag kunna påstå, att våra föreställningar om hur medeltiden lärde ut sexualitet handlade om ideologiska påståenden och önsketänkanden. Så godkände kyrkan t ex bara ”naturlig” sexualitet, enligt det koncept som stoikern Musonius Rufus formulerade under det första århundradet e kr, att ”om det finns något som är naturenligt (kata fysin) så är det att gifta sig.” Han menade att hane och hona möts för fortplantning, vilket var det enda legitima skälet för sex, vilket sedan kyrkan tog upp och gjorde det till ”onaturligt” att ens känna lusta och upphetsning vid sex.

Men vad har detta att göra med (radikal)feminismen idag? Jo, precis lika ideologiskt styrd som kyrkan var/är av synen på sex är idag (radikal)feminismen. Precis som kyrkan predikar man den ideologiskt ”rätta” sexualiteten, som då dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg och f d sexsäljaren Louise Eek hävdar ”kärleken” som grund för sex: ”När sexualitet kopplas till ömsesidighet, jämställdhet och genuin närhet mellan två människor utesluter det samtidigt möjligheten att objektivera, manipulera och ’köpa’ varandra. Det handlar ytterst om en förändrad relation mellan kvinnor och män”. Det här sättet att värdera olika sex som fel eller rätt är samma sorts maktutövande som ideologiska system av rasism, etnocentrism och religiös chauvinism utövar.

Ett alldeles färskt exempel på den ideologiska styrningen kring sexualiteten såg vi i veckan, i normhärolden ”Metro” (7/5 2015), då påstådda ”experter” uttalade sig om sexmyter. Det var sjuksköterskan och samordnaren på ungdomsmottagningen på nätet (UMO.se), Johan Nilsson, och sexualupplysaren på RFSU, Jessica Hansson, som bl a uttalade sig om myten att ”män tänker på sex var sjunde sekund”. Av dessa påstådda ”experter” fick vi reda på att det inte är någon skillnad mellan män och kvinnor i hur mycket man tänker på sex, utan att det är ”individuellt”.

Jag blir faktiskt mörkrädd när jag hör sådana s k ”upplysare” förespråka en modern feminist-teologisk syn på sexualiteten. Det påstående de gör har uteslutande sin grund i genusteologi, den nya tidens lära för de ”moderna” heliga sanningarna, och kan på intet sätt förankras i vetenskaplig forskning kring mänsklig (eller andra arters) sexualitet. Tvärtom är det väl belagt att män genomsnittligt är betydligt mer inriktade på sex (även om det naturligtvis finns en betydande mängd av undantag). Bland annat så är polygyni (en hane som har fler honor) förhärskande bland 97 procent av alla däggdjur (och bland 90 procent av alla arter) och den biologiska grunden för mannens större sexuella intresse grundas i den av Trivers 1972 formulerade ”föräldrainvesteringsteorin”. D v s, i korthet, att kostnaden för sexuellt engagemang är vida mycket lägre för hannen än för honan.

I USA på 90-talet gjorde man också en mer relevant undersökning än myten att ”män tänker på sex var sjunde sekund”. Man undersökte hur ofta män och kvinnor tänker på och fantiserar om sex. 54 procent av männen gjorde det varje dag, eller flera gånger om dagen, 43 några gånger i veckan eller månaden men fyra procent mindre än en gång i månaden eller aldrig (d v s att de kunde klassificeras som asexuella). Bland kvinnorna tänkte emellertid endast 19 procent på sex varje dag eller flera gånger om dagen (alltså nästan bara en tredjedel mot männen), 67 procent några gånger i veckan eller månaden men hela 14 procent tänkte på det mindre än en gång i månaden eller aldrig (d v s att mer än tre gånger så många kvinnor än män kunde betecknas som asexuella). Kanske inverkar samhällets av kyrkan och radikalfeminismen upprätthållna sexualfientlighet mer negativt på kvinnor än på män, eftersom både de religiösa och de genusbaserade teologerna främst värnar om kvinnans renhet, men det kan inte på långa vägar vara den enda förklaringen till dessa markanta skillnader. Sexualforskaren Donald Symons rapporterar också (The Evolution of Human Sexuality. New York & Oxford 1979) att i ALLA världens kulturer ses sex som något kvinnan ger och som mannen vill ha. Det finns alltså inga vetenskapliga undersökningar som kan belägga att män och kvinnor skulle vara lika sexuellt intresserade, utan tvärtom så bekräftas mannens genomsnittligt större intresse för sex än kvinnan. Det är också därför som sex är en så framgångsrik handelsfavör för honan gentemot hannen, både bland människor och deras artfränder (vilket möjliggjorts genom löpningsperiodernas upphörande). Om kvinnor varit lika sexinriktade som männen hade hannarna inte behövt betala för tjänsterna.

Det här visar tydligt, enligt min mening, att vi i grunden inte har förändrats det minsta i vår grundattityd till sex sedan medeltiden. Visserligen har vissa värderingar förändrats (t ex kan en ”ond” grupp ha bytts ut mot en annan), men vi har i det (radikal)feministiska samhället – efter 60- och 70-talens liberalisering och strävan efter tolerans – återinfört den ”rätta” (och därmed också den ”felaktiga”) sexualiteten – i ”kärlekens” namn (denna koppling är ytterligare en av kyrkan under medeltiden gjord konstruktion) och liksom kyrkan ansåg att sexuella handlingar var förödande för själens salighet har vi istället omstöpt det till att skapa svåra psykologiska och andra trauman. Trots att det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som skulle visa att sex i sig är skadligt på något vis har vi ändå gjort det till en sjukdomsalstrande handling.

”Experter” av det slag som normhärolden ”Metro” uppvisar är lika skadliga för människors sexualitet som de som på 1800-talet förfäktade masturbationens förödande konsekvenser. Om man går ut och på ideologiska grunder förmedlar en falsk bild av verkligheten kommer man också plantera en falsk bild i människors (främst ungdomars) hjärnor. Killar kommer att få ångest över att de inte är som det sägs de ska vara – för att de tänker för mycket på sex – och detsamma gäller tjejer, som kommer att fråga sig varför de är ”onormala” som inte är lika intresserade av sex som killar de möter. Efter att ha läst vad dessa ”experter” utifrån ideologiska synpunkter presenterar som ”fakta” ser jag tydligt det nymedeltida samhälle som (radikal)feminismen och dess teologiska gren, genusforskningen, försöker att skapa. Och jag skulle aldrig rekommendera någon ung människa att ta hjälp på UMO eller RFSU

PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?)

Detta är den sjunde texten som jag skriver om det journalistiska och uppdragsmässiga haveriet på Svt (tidigare texter här, här, här, här, här och här). En stilla undran är ju över att kritiskt tänkande, objektivitet och saklighet så fullständigt kan haverera inom just vissa områden. Förutom sexualpolitiken är det kring jämlikhet och genus, invandringen, klimathotet och näthatet t ex. Det är som om hela journalistkåren (och politiker också för den delen) får kollektivt hjärnsläpp och istället slår på stora propagandatrumman i form av manipulerade fakta, ounderbyggda påståenden, förvrängningar och ofta rena lögner. Det enda svar jag kan finna till att det blivit så är radikalfeminismens fascistiska människosyn, krav på konsensus och kravet att alla människor måste vara ideologiskt (d v s radikalfeministiskt ideologiskt) ”rätt”.

Sverige håller på att bli ett hemskt land där tolerans och acceptans av andra åsikter än den ”rätta” helt håller på att erodera.

Nåväl, tillbaka till Propagandisterna. Programmet sändes redan 31 mars, men eftersom jag vägrar att ha TV och betala TV-licens (man ska inte behöva betala för sådan smörja som Svt producerar) fick jag se den på annat sätt.

Redan inledningsvis anslås tonen, med bilder av gatubaserade sexarbetare i Rumänien och Lena Schermans röst som mässar om ”unga kvinnor som köps och säljs runt om i Europa”. Så fortsätter hon: Idag handlar Korrespondenterna om prostitutionen i Europa, om dem som tvingas sälja sin kropp och de som köper den. Direkt ska det alltså bankas in i oss att sexarbete handlar om tvång och vidriga förhållanden. Nästan omedelbart därpå levereras nästa bedövande hammarslag mot våra hjärnor: Man beräknar att det finns omkring 700.000 prostituerade i Europa. Minst en halv miljon av dem sägs vara offer för trafficking eller tvång.

Vilket kvalificerat skitsnack! Vilken är den ”man” som påstår det? Det borde vara den första frågan en något så när kompetent journalist borde ställa sig. Vad grundar sig siffrorna på? Jag kan meddela, att dessa siffror är s k ”guesstimates” som inte har någon som helst förankring i verkligheten. De är en del av den stora antitraffickingindustri som producerar påståenden om att en halv miljon kvinnor och barn sextraffickeras till Västeuropa varje år. I verkligheten är siffran MAXIMALT 3000 fall årligen i hela världen. Det är alltså ren lögn och förbannad dikt som dessa ”korrespondenter” försöker slå i oss. Därmed inte sagt att Propagandisterna är medvetna om detta, men det är också där som de visar sin inkompetens, eftersom de accepterar att leverera detta helt okritiskt som ”fakta”.

Scherman fortsätter sitt propagandauppdrag med att påstå att en kvinnokropp kostar mindre än 100 kronor (fast mig veterligt är kvinnan inte någons egendom efter att sextjänsten är utförd), men vi ska få veta den egentliga kostnaden för människohandeln.

Nästa ”bevis” är rumänskan Gabriela som jobbat som sexarbetare på en bordell i Timisoara, en av många som sålts som sexslavar i Europa. Hon säger att hon drömmer mardrömmar på nätterna, att hon hade runt sex kunder om dagen i eget rum, men inte kände sig rädd, eftersom de hade ”bodyguards” på stället. Scherman fyller nu i att dessa bodyguards också var de som höll henne fängslad. Så fortsätter Gabriela med att hon rymde en natt, för hon var rädd att skickas till Tyskland, eftersom hon av de andra flickorna övertygats om att tjejer som kom dit mördades när kunderna tröttnat på dem. Absurditeten i detta kommenteras på intet vis av Propagandisterna, istället säger Scherman tvetydigt: Gabriela klarade sig. Men ett av de länder som flest kvinnor härifrån hamnar i för att prostituera sig är Tyskland…

Det finns kvinnor som råkar illa ut inom sexhandeln, framförallt i länder där man inte får arbeta under reglerade förhållanden, som t ex Sverige (sexköps- och kopplerilagen), Frankrike, Belgien, Spanien m fl (kopplerilag), men det är faktiskt ovanligt, lika ovanligt som sextrafficking är (som ju är ett s k ”nollbrott” – d v s mindre än ett fall per hundratusen invånare i hela världen). Däremot är det helt klart så, att inte alla som prövar sexarbetet klarar av eller passar för det. Problemet är bara, att förbudslagstiftning gör det så mycket svårare för sexarbetare att kunna anmäla sina förövare. Men det finns faktiskt ingenting i det som Gabriela berättar som kan styrka att det var sexarbetet i sig som var det problematiska för henne – åtminstone inte enligt vad vi kan se i programmet. Hon uttrycker inga besvär med arbetet på bordellen i Timisoara, utan oron kommer då hon tror att hon ska sändas till Tyskland för att senare mördas. Värdet av detta vittnesmål om ”den egentliga kostnaden för människohandeln” är högst tveksamt.

Så får vi ett reportage från en bordell i Tyskland. Nu är det en manlig Propagandist, Christoffer Wendick, vilken tar över domptörpinnen som ska driva in oss i rätt åsiktsfålla. Problemet är bara, att Wendick har svårigheter att finna något han kan slå ned på. Säkerheten är stor på bordellen och Nicole från Rumänien, som intervjuas, visar inga som helst tendenser till att ställa upp på katastrofbilden av sexarbetet. Det var svårt för henne att utan pengar gå på universitetet i Bukarest och betala hyra och som andra tjejer ville jag ha pengar till kläder och parfym, så jag insåg att jag måste förändra en del.

Men vad är nu detta? En tjej som vittnar om att hon valt detta själv. Något måste göras. Wendick kontrar med att fråga om hon känt press från familjen att sälja sin kropp. Nicole svarar: De vet ingenting om det härnär jag kommer hem är jag en vanlig tjej. Fel svar igen! Kan de verkligen inte få fram något bättre. Wendick försöker ifrågasätta om bordellägaren verkligen kan vara säker på att inga traffickerade kvinnor finns på bordellen (förmodligen tror Propagandisten själv på att sextrafficking är så där vanligt som fantasisiffrorna påstår). Men bordellägaren demonstrerar säkerheten på stället och tillägger, att allt som man får göra lagligt är transparent och transparens ger kvinnorna trygghet. Kvinnorna kan jobba lagligt och slipper gå under jorden.

Ingen kommentar av den s k journalisten följer.

Det där var ju riktigt illa. En tänkande journalist kanske skulle ha frågat sig om det kan finnas fler som Nicole som arbetar på bordellerna. Men som tur är har vi inte tänkande journalister i Sverige så man slänger in det ”säkra kort” som ska räta upp allting och få oss att fatta att den säkra miljö och den frivilliga tjej vi sett inte alls stämmer. En tysk socialarbetare och svuren fiende till prostitutionen (hon vill t o m att prostitutionen i sig ska förbjudas, inte bara sexköp) i Stuttgart, Sabine Constabel, kan inför den nickande Propagandisten påstå att det finns mellan 200.000 och 400.000 ”prostituerade” i Tyskland och att de hela tiden byts ut. Naturligtvis väljer propagandisterna att intervjua henne, eftersom de kommer att få de påståenden som de är ute efter. Att t ex tala med företrädare för sexarbetarna kommer absolut inte på fråga. Då kunde man ju få lika fel resultat som på bordellen.

Constabel går på med sina icke underbyggda påståenden (som vi ska tro på bara för att just hon säger det, oemotsagd av Propagandisterna) och hävdar att vi har ett slags laglig slavmarknad. Kvinnorna är östeuropéer som i tre fjärdedelar av fallen skickas hit av sina familjer … de offrar en av sina döttrar … och så får hon försörja hela familjen. För att ”bevisa” det filmar de fyra invandrare som står på gatan och pratar, vilka får illustrera de ”bröder och släktingar”, enligt Constabels tvärsäkra påstående, som sitter hela dagarna och dricker på kaféer, bevakar kvinnorna och lägger pengar i spelautomater.

Nu slängs nästa tjej in för att bevisa att det Constabel säger är sant. Det är Anutska från Rumänien (som konstigt nog inte är rädd för att visa sitt ansikte). Enligt socialarbetaren är rumänskan ett typiskt exempel. Säkert har Anutska haft det jobbigt, för hon berättar att hennes familj är arbetslös så hon måste komma till Tyskland och jobba. Barnen är i skolan, mamman sjuk … så jag tänkte att jag måste försöka sälja mig till män. Hon säger alltså att det var hennes tanke, men då ingriper Constabel och lägger ord i munnen på henne, att hon varit hemma i fyra veckor då modern ringde till bordellen och ville skicka tillbaka henne … Du måste berätta om att det handlade inte om vad du ville.

Ankutsa säger att hennes hjärta är trasigt för alltid och att hon aldrig mer kommer att kunna känna kärlek … lite eller mycket pengar kommer hon alltid att må dåligt. Ingen betvivlar att den rumänska kvinnan har haft det jobbigt, men inte blir hon hjälpt av att man förbjuder dem som själva väljer sexarbete att göra sitt jobb. Inte heller hjälper det alla de tjejer (och killar, intressant nog är manligt sexarbete helt frånvarande i programmet) som överlever och tjänar pengar på jobbet. Om jag förstår Constabel och Propagandisterna rätt så anser de att det är bättre för människor att leva i misär och rent av i svält istället för att försöka förbättra sin levnadssituation genom sexarbete. För mig finns det inte tillstymmelse av humanism i ett sådant tänkande. De vill bara känna sig själva goda och ”rätta” genom att beröva människor deras inkomster. Snacka om att offra andra för sin egen sak!

I nästa ögonblick är det en tredje Propagandist som tagit över. Ulrika Bergsten gör ett reportage om gatuprostitution i Frankrike (intressant att man väljer den, eftersom det är den absolut minst förekommande prostitutionen). Så får vi slumpmässigt (nej, jag skämtar bara, hos Propagandisterna vet man vilka man ska vända sig till för att kunna leverera ”rätt” produkt) möta Gérard Biard från Zéro Macho, en organisation med män som är mot prostitution. För honom handlar prostitution om våld mot kvinnor. Han är emot ett system som tillåter prostitution och som ser det som acceptabelt. Och bara för att han anser det anser han att det är rätt att införa lagar som är i överensstämmelse med hans åsikt, eller?

Vi får en kort ögonblicksglimt av franska sexarbetare som protesterar mot lagförslaget att införa förbud mot sexköp, men den tråden drar man naturligtvis inte i, utan återvänder till Biard, som levererar det idiotiska ”tänk om det var din syster eller dotter”-argumentet. Själv önskar han förmodligen hellre att hans dotter svälter ihjäl än sexarbetar, men för egen del anser jag att om jag hade haft en dotter som ville arbeta som sexarbetare så skulle jag vilja att hon kunde göra det under säkra förhållanden – och att hon slapp att stigmatiseras på det sättet som Propagandisterna gör, genom att utmåla deras jobb som något smutsigt, omoraliskt och fult. Något som är omöjligt i Sverige eftersom det indirekt är olagligt att jobba inomhus tack vare kopplerilagen. Så jag skulle då hellre sett att hon jobbade på en säker bordell i Tyskland än under osäkra omständigheter i Sverige.

Avslutningsvis får vi möta Adriana som kommer tillbaka till Timisoara i Rumänien. Hon sägs ha tvingats sälja sex på gatan runt om i Europa, men anmälde efter tre år sin hallick för polisen, vilken tagit alla pengar hon tjänade, och tog sig tillbaka. Hon hade varit i Belgien, Toulouse och Spanien och hade lovats ett vanligt arbete men fick istället göra något som hon inte borde göra. Hon hade haft 4-5 kunder om dagen för 30-50 euro i Betalning.

Här kliver den ”räddande ängeln” in, nämligen Mariana Petersel grundare av ”Generatie Tanara” (som säger sig ha hjälpt traffickingoffer i 20 års tid, hon har tidigare medverkat i Svt:s panikprogram, så hon är också ett pålitligt kort): Misären, säger hon, får många att drömma om väst och problemen är så mycket större än vi kan föreställa oss påstår hon. Många gånger kan vi inte återförena offren med familjerna. Vi upptäcker nämligen att det är familjen som bär skulden till att flickan eller pojken blev inblandad i trafficking. Bara för att de ska kunna skicka hem pengar. Återigen detta påstående om familjerna som boven, men inte heller Adriana kan bekräfta det påståendet, istället misstänkliggör Lena Scherman mamman, för att hon sörjer över att hallicken tog alla pengarna. Man frågar sig om även Petersel tycker det är bättre att människor lever i svält och misär istället för att försöka förändra sina liv genom sexarbete?

Så avslutar Scherman ”pedagogiskt” med att säga: Det tycks som om varken förbud eller legalisering kan stoppa handeln med kvinnor … kanske det är så att vi alla måste ställa oss en enkel fråga om det skulle vara okay om det var min syster eller dotter som sålde sex på en bordell i Europa. Förutom det redan avhandlade idiotiska argumentet om ”syster/dotter” så är det helt enkelt inte sant att varken förbud eller legalisering kan stoppa handeln med kvinnor. Nya Zeeland avkriminaliserade allt sexarbete (utom minderårigt) år 2003 och har sedan dess inte haft ett enda trafickingfall. Men det undviker Propagandisterna noga att nämna. Det skulle ju vara ”fel” fakta.

Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk. Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock. Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”. Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat. Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden. Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete. Hur vore det om Svt skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”? Är det någon som läser denna sida som tror att Svt skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?

Tack radikalfeminismen för att ni har hjälpt oss att komma till sådan statligt styrd åsiktsstyrning!

ÖPPET BREV TILL PONTUS AHLKVIST, ”DEBATT”-CHEF METRO

Bäste Pontus Ahlkvist!

Gratulerar till ett gott snickarjobb på journalistkårens förtroendelikkista (Metro 10/3 2015) och tack för ett praktexempel på varför förtroendet för samma kår rasar. Alla spikar Du slår in i kistan är, enligt min mening, inom området ”frånvaro av verklighetsuppfattning”. Inte tillstymmelse till självkritisk analys, funderingar över vad det är som gör att de traditionella mediearbetarnas anseende sjunker som en sten. Istället – och där är första spiken – frammanar du någon sorts bild av att journalistik ”är att ta reda på sanningen, varken mer eller mindre” och att denna står i motsats till ”rasister, rättshaverister och inbilska inkvisitonstwittrare”. Enligt min mening andas det hyckleri och verklighetsfrånvaro.

Problemet är att journalistiken inte söker ”sanningen”. Den enda ”sanning” man söker är den som bekräftar åsiktskonformiteten inom den vänsterorienterade (mer än 4 av 5 journalister) kåren. Vi är åtskilliga som försöker anlägga en saklig ton, och vilka insett att det finns en närmast minutiös censur av ”fel” åsikter och fakta inom t ex sexualpolitik, genus och jämställdhet, invandring, klimathot m fl. Därför blir alternativa medier det enda forum att vända sig till. För att bara ta ett exempel på hur medierna söker ”sanningen” kan vi ta gårdagens (11/3) Metro, angående ett frikännande för anklagelse om våldtäkt mot barn. Utan att diskutera domen (som jag inte läst och därför inte kan uttala mig om, men både tings- och hovrätten har friat) så är det ändå mönstret – hur ni medier söker ”sanningen” – som jag vill framhäva. Tre ”experter”, som i flera sammanhang ansetts vara lama försvarare av principen ”hellre fria än fälla”, får ensamma komma till tals. Vad för sorts sanningssökeri är det att göra ett så selektivt och riktat urval?

Journalistkåren har gjort sig till någon sorts självutnämnd ”åsiktsadel” som tagit på sig att uppfostra folket ”rätt”. Man kan onekligen travestera på Brechts dikt (Lösningen), som han skrev efter Berlinupproret 1953: ”Vore det inte enklare för de traditionella medierna att vända folket ryggen och skriva för ett annat folk?” Tveklöst vore det, anser jag, väldigt många svenska journalister idag som hade gjort ett utmärkt jobb i det gamla DDR:s propagandatidningar.

Den andra spiken är när Du antyder att ”kölhalarkulturen” på Twitter runnit över på de traditionella medierna när det i själva verket är tvärtom. Under många år har de senare ohämmat hängt ut och skamstämplat människor som är ”fel”, har ”fel” åsikter eller försöker åberopa ”fel” fakta. Det har skett (och sker) i en enkelriktad väg, där de uthängda är ställda utan möjlighet att försvara sig, samtidigt som det är journalister som dömer sina gelikar i PO och SR:s granskningsnämnd (varför är inte det kritiserat när man kritiserar att poliser dömer poliser?). Det här sänder ut en tydlig signal, att ”det är helt okay att smutskasta, förvränga och hänga ut”. De traditionella medierna bär alltså ett huvudansvar för den hatarkultur som frodas idag – liksom att man kan strunta i ”fel” fakta (och avvisa vetenskap till förmån för åsikter). I och med denna uthängningskultur i de traditionella medierna har vi också fått den obehagliga ”pudelkulturen”. Man måste gå fot med åsiktskonformiteten och ifrågasätter man densamma måste man göra offentlig avbön för att slippa stämplas offentligt som paria. Traditionella medier vårdar uppenbarligen opportunism och hyckleri!

Därmed kommer vi till den tredje spiken som Du, Pontus Ahlkvist, slår in i journalistförtroendets likkista; urvalet av ”fel” hatare. Hur trovärdigt tror Du att det blir när Du utelämnar det ”goda” hatet. D v s det från radikalfeminister, antirasister, vänsteraktivister m fl. Trovärdighet fordrar att man tar ett grepp mot hela hatet, inte bara dem man inte själv sympatiserar med – även om det är väldigt luddigt med vad du menar med ”inbilska inkvisitionstwittrare”. Vi bör inte alls vörda den journalistiska tradition som vi har idag, för det är den som sänker förtroendet för journalistkåren. Du är säkert en duktig snickare på nämnda kista, men det beklagar jag.

Dick Wase
Historiker, författare, debattör

MADONNAFALLET OCH SVENSK PROPAGANDA-TV

Det finns ett fenomen som gör mig så himla arg med Svt:s propagandaprogram, som går under täckmanteln ”dokumentär”, och det är att de riskerar att jag slutar tro på de människor som verkligen utsätts för sextrafficking. För hur ska jag kunna veta, när Svt:s s k ”dokumentärer” ljuger och fabulerar friskt, om det är sant eller falskt?

Återigen har Svt levererat ett propagandanummer av den högre skolan ifråga om sexarbete. Långt bort i tiden ligger det, då samma företag levde upp till principerna om saklighet och opartiskhet och när det gäller sexarbete är det uppenbart att uppdraget numera är att leverera ”rätt” bild – utan hänsyn till att man därmed ljuger och förvränger fakta. Redan tidigare har man producerat ett propagandanummer som rör det s k ”Madonnafallet”, men då var det Uppdrag granskning som stod för stolligheterna. Nu är det en oerhört cynisk och människoföraktande, självutnämnd godhetsapostel vid namn Nadia Nyberg som tagit på sig att uppfostra det svenska folket till att tycka ”rätt”.

Men vad är det då som är fel med ”kvalitetsdokumentären”, som Svt uttrycker sig om den. En mer adekvat fråga hade varit att undra över vad som är rätt i den, för närmast allt är faktiskt fel! Och det är här min ilska mot propaganda av detta slag kommer in. Jag är nämligen inte främmande för att ”Madonna” verkligen kan ha råkat illa ut. Det finns avgjort de som gör det. Men i denna rad av förvrängningar, människoförakt och okunskap som levereras vet jag inte ens om jag ska tro påståendena om ”Madonnas” offerstatus.

Låt mig ta det från början. Man inleder med känslosamma påståenden om trafficking i Thailand, och utgår då från den fullständigt obestyrkta bilden av att sextrafficking är ett omfattande problem. Utan att blinka kan man påstå att handeln med människor är lika stor som droghandeln och att miljontals människor idag lever i slaveri. Faktum är, att det finns ingenting annat än ”uppskattningar” (d v s, s k ”guesstimates” – eller ”bluffskattningar” som den svenska översättningen borde vara) som inte har någon som helst grund i verklig statistik. När det gäller verklig statistik säger den, att det är maximalt 3000 offer för sextrafficking i hela världen årligen. Drygt fem av dem finns här i Sverige (och t o m Bråanser det osannolikt med ”mörkertal”). Programmakarna kan också, utan att känna ett uns av skam, påstå att detta är något som ökar hela tiden, vilket är en uppenbar lögn, eftersom det inte finns några som helst siffror som indikerar att så är fallet, annat än sådana som självgynnande organisationer som ECPAT hittar på för att skrämma människor till att skänka mer pengar till dem. Nadia Nyberg har uppenbarligen inte någon som helst aning om vad källkritik, objektiv granskning, saklighet m m är. Hon har förväxlat sin egen fanatiska övertygelse med detta och är enbart ute efter att få sina fördomar bekräftade.

Självklart för man också vidare myten om att det är mängder av barn som säljs in i sexslaveri – för ingen på Svt är intresserade av att kolla med verklig forskning. Schabloner och myter är det som gäller när man ska uppfostra människor att tycka ”rätt”. Hade det funnits det minsta spår av traditionell journalism på Svt – och inte bara redskap för officiell propaganda – så kunde man t ex konsulterat världens största(?) undersökning av sexarbetare (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand), nämligen den av Thomas M Steinfatt under tolv år utförda studien av mer än 4000 prostituerade på tre thailändska orter. INGEN ansåg sig tvingad in i jobbet, inte fler än 13,1 procent av arbetsstyrkan var i åldern 16-17 år och endast 2,3 procent i åldern 13-15 (varav EN var tretton och TVÅ var 14 år). Personerna i programmet ljuger tittarna rakt upp i ansiktet! Kanske inte avsiktligt, men Nadia Nyberg har definitivt misslyckats i sitt uppdrag som journalist och istället blivit en propagandamegafon!

Så tar man till nästa knep för att riktigt inpränta den ideologiskt rätta bilden av detta. Plötsligt är vi inte i Thailand längre, utan med suggestiv musik förflyttas vi till Göteborg och en ”utredning om en stor liga människohandlare”. En Europolrepresentant kommer in för att leverera fler falska påståenden. Han hävdar att flickorna ”våldtas 15-20 gånger om dagen”. Återigen en påhittad myt som inte har någon som helst grund i verklig forskning (och vill ni läsa om Europols trovärdighet i frågan kan ni göra det t ex här). Obestyrkta påståenden levereras över huvud taget i mängd i programmet, vilket illustreras med suggestiva sexköpsfall. Vi får också skrivet på näsan av en kvinnlig polis, att detta är ”jättesmutsigt”. Så får poliserna en känsla av att någon driver flickorna. De kan alltså inte göra detta av eget val. Alla möjliga grepp tas till för att ”bevisa” att det handlade om slavhandlare, som t ex att flera killar bodde med tjejerna och satt hemma hela dagarna. Hm… undrar om jag är människohandlare, för jag har sedan svensk korrekthet gjorde mig arbetslös suttit hemma mängder av dagar och jag bor ihop med en kvinna.

I ett inslag får vi också höra en telefonavlyssning och någon säger ”det är Bombonel”. Vilken fantastisk bevisning, eller? Så sägs männen prata om tjejerna som ”bagage”, ungefär som att det beror på att de är människohandlare och behandlar kvinnorna föraktfullt. Precis som om det inte är vanligt inom illegala verksamheter (som ju prostitution i praktiken är) att man har andra termer än de vanliga. Om det är den typen av bevisning som sedan (på ett vittnesmål, de andra tjejerna vägrade samarbeta med polisen) fällde männen (vars straff lindrades i hovrätten) blir jag mörkrädd för svenskt rättsväsende.

Sedan fick polisen uppfattningen att tjejerna måste lämna ifrån sig sina pengar, men är man så okunniga och fördomsfulla som dessa poliser uppenbarligen är måste det ju bli en självklarhet att man får en sådan ”uppfattning”. Saklighet har det i alla fall inte det minsta att göra med. Vad som verkligen illustrerar polisernas fördomsfullhet är när en av dem säger: ”det är så fel”. Och här kommer det värsta med detta propagandanummer i dagen, nämligen de inblandades människoförakt och cyniskhet. Då talar jag inte bara om Nadia Nyberg, som naturligtvis aldrig tänkt tanken att kolla med den mycket stora majoritet av sexarbetarna som inte känner sig tvingade in i arbetet (internationellt handlar de om sex procent – i den danska prostitutionsundersökningen 2011 kan man inte identifiera ett enda traffickingoffer, endast fyra procent debuterade före 18 års ålder och lika stor andel ansåg sig tvingade in i sexarbetet – Nadia Nyberg förstår inte ett enda dugg av kritiskt tänkande, källkritik och/eller objektivitet). Nyberg, precis som Melissa Farley som alltid andras som ”bevis” för hur hemsk prostitutionen är, aktar sig noga för att kliva utanför de kliniska miljöer som ska bekräfta hennes fördomar.

För att vi verkligen ska tro att en mängd minderåriga finns inom prostitutionen åker man i en bil och ser en tjej som går över gatan. Den medföljande polisen påstår helt frankt att ”hon var15-16 år gammal”. Jag såg på frekvensen gång på gång och det är omöjligt att uttala sig om hennes ålder, mer än att hon sannolikt är under 30 år. Övriga kvinnor som ses vid bilfärden är alla i ”legal” ålder.

Men, låt oss återvända till dessa människors människoförakt. En av poliserna säger att kvinnorna inte ”vågat” att gå till polisen. Lever man i en så begränsad miljö som dennä polis gör så är det naturligtvis lätt att inbilla sig att det handlar om skräck. Alternativet att tjejerna valt detta för att det är ekonomiskt väldigt lönsamt tyck vara helt frånvarande hos självutnämnda ”räddare” av det slag som vi ser i programmet. Något som däremot Europolpolisen räknar med, då han säger att ”EN DEL av tjejerna tvingas till detta”. Men i svensk propagandaform ska vi luras till att tro att det gäller ALLA sexarbetare. När förhörda tjejer säger ”jag var inte tvingad att göra något”, ”han hjälpte mig mycket med pengar” och ”jag är inget offer och kommer aldrig att bli det heller” så säger de naturligtvis inte sanningen. Poliserna har då nämligen inte lyckats med ”att få tjejerna att berätta sanningen”. Vad en hora säger kan man naturligtvis aldrig tro på – om hon inte säger precis det som hon måste säga. Att det verkligen förhåller sig så förstår vi av ett yttrande lite senare: ”Vissa har hållit fast vid uppfattningen att de gör det här frivilligt medan andra då har valt att ta sig ur detta och berätta vad de har upplevt, som vi tyckte då på ett väldigt trovärdigt sätt”. Tvi för en sådan människosyn från svenska poliser. Detsamma gäller ”psykologen” Louis Ramos Ruggiero som helt underkänner vad tjejerna själva säger. Då handlar det om ”rädsla” och ”hot”. Karlen är naturligtvis – som de flesta s k ”experter” som uttalar sig om detta – fullständigt okunnig och kör över kvinnorna (en hora behöver man ju inte respektera) för att degradera dem till ”offer”. Enligt denna kvacksalvare handlar det om att ”man identifierar sig med förövaren… kvinnorna kan försvara sina hallickar, kvinnorna kan skapa en helt annan värld där hallicken är en prins eller en fantastisk människa”. Han anser uppenbarligen att en horas utsaga behöver man inte bry sig om och att han själv är så fantastisk att han vet exakt hur det ligger till. Tvi för en sådan människosyn! I domstolen har han(?) hittat på att detta är ett ”trauma” för tjejerna. Horors ord är alltså värdelösa i en domstol enligt honom (om de inte säger ”rätt” saker vill säga). Sexarbete är också ett ”märkligt sätt” enligt denne ”psykolog”. Jag skulle vilja påstå, att det är mycket mer märkligt att ”hjälpa” människor med att degradera dem som Ruggiero gör!

Vissa av tjejerna reste tillbaka för att fortsätta att sälja sex. Inte ens det kan få Nadia Nyberg, poliserna m fl att tro att detta kan vara på eget bevåg. Istället måste man leverera myten om att människohandel och sexslaveri är enorma problem. Inte därför att man kan presentera någon som helst forskning som styrker att så är fallet, men så måste man bara säga – även fast det är en direkt fabulering. Och till slut levererar man en äkta fantasisiffra: ”Ca 30 miljoner människor lever i slaveri i dag – mer än någonsin i världshistoren”.

Jag förstår att Nadia Nyberg och andra aktivister, poliser m fl omhuldar dessa myter, eftersom de direkt gynnar dem. De kan framstå som ”goda” och ”omsorgsfulla” människor, samtidigt som deras fanatism gör livet till ett helvete för stora mängder sexarbetare, vilka frånkänns mänsklig värdighet, trovärdighet, rättigheter och samhällets skydd. Det är de ”goda” som i alla tider varit de verkligt onda! Dessutom gör det mig riktigt förbannad, eftersom dessa ”goda” gör att de få som verkligen råkar illa ut riskerar att inte vara trovärdiga.

Tvi för sådan propaganda-TV.

KVINNORÖRELSEN ERODERAR LANDET

Det kan låta kategoriskt att påstå att ”kvinnorörelsen” eroderar landet. Dock vill jag hävda att så är fallet. Det är emellertid inte så att jag räknar alla kvinnor till ”kvinnorörelsen”. Tvärtom är min övertygelse att de flesta kvinnor är kloka och sansade, liksom en stor majoritet av svenska folket inte alls är överens med ”kvinnorörelsen” om vad som är det rätta. Det är därför jag sätter ”kvinnorörelsen” inom citationstecken, eftersom det INTE är en rörelse för kvinnor, utan enbart för dem som har tagit sig positioner där. Det stora problemet är dock, att ”kvinnorörelsen” har tillåtits att ta ut svängarna in absurdum och att ta sig positionen som dem som ska diktera för alla andra vad som är ”rätt”. Samhället har misslyckats stort i sin vaksamhet, mycket beroende på ”den tredje statsmakten”.

I botten ligger två elakartade fenomen i grunden för ”kvinnorörelsen”, nämligen 1) IDEOLOGI, vilket enkelt slår över i förtryck, intolerans och hat, eftersom den får bekännarna (kristna, [radikal]feministiska och andra) att övertyga sig själva om att de är innehavare av en obestridlig ”sanning” – och därmed är utvalda att leda andra ”rätt”. Det andra är en direkt följd av ideologin, nämligen 2) MORALISM; normer, idéer och konstruktioner som uppstår ur den självtagna rättfärdigheten. Historiskt sett har moralism aldrig bidragit med något positivt till mänskligheten, utan enbart lett till förtryck, död, hat och utstötning. Eller, som den amerikanske sociologen indirekt säger, att moralism leder till kriminalisering av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.

Innan jag fortsätter vill jag reda ut vad ”moral” egentligen är. En del menar att det är moral att både avvisa våld/mord och att man inte t ex får ha utomäktenskapliga förbindelser. Det är emellertid helt fel, eftersom det tidigare är sprunget ur en universell övertygelse utifrån evolutionära adaptioner. Det senare är en kulturell idé, med sitt grundursprung i bl a kunskapen om mannens del i avlingen (som dyker upp först för ca 8.000 år sedan och sedan accelererar i ”civilisationen”). Det är alltså ett fenomen som är kulturellt skapat och som inte omfattas av hela mänskligheten, vare sig globalt eller historiskt. Moral är också att fördöma sådant som är evolutionära adaptioner, som t ex kyrkans (och numera även radikalfeminismens) idé om vad som är ”rätt” och ”god” sexualitet. I spåren av dessa idéer om moral föds också det som ”kvinnorörelsen” idag så frenetiskt förfäktar: att man ska straffa dem som man utpekar som ”fel” utifrån de ideologiska idéerna. Genom historien har de varit olika, men aldrig på minsta sätt universellt gällande, som t ex de som utövade Bacchanalier i Rom 186 f kr (även hustrur och döttrar deltog, vilket inte kunde accepteras av män som måste kontrollera sitt faderskap), kristnas och muslimers ömsesidiga hat, brännandet av bögar och ”sodomiter”, häxor och bögar, utrotandet av ”hedniska” folk, stigmatiserandet av horor och i vår tid förföljelserna mot t ex sexköpare.

Idag expanderar ”kvinnorörelsen” moralismen med skrämmande fart i vårt samhälle, vilket ger upphov till nya hatade och förföljda grupper, där det räcker med att inte till hundra procent säga ja och amen till vad ”kvinnorörelsen” påstår är det ”rätta”. Som med alla klassiska förföljare är ett av ”kvinnorörelsens” främsta vapen smutskastningen. Den som inte är ”rätt”, eller som vågar kritisera vad ”sanningsinnehavarna” påstår, är ond och ska stötas ut. Den självtagna positionen av ”god” och ”hjälpande” omfattar sedan naturligtvis också bara de som ansluter sig till ”sanningen”. Alla andra offrar man utan att blinka. Det finns alltså aldrig någon ”godhet” bland förtryckare av det slag som ”kvinnorörelsen”. Naturligtvis finns individer som ansluter sig med goda intentioner och som i avsaknad av eget tänkande eller rädsla för att stötas ut intalar sig att de gör det ”rätta”. Men ”godheten” är inte ett dugg mer än t ex sovjetiska politruker under Stalintiden. Det handlar om att rensa ut ”fel” människor, föreställningar och fakta – och att straffa dem som inte infogar sig i leden. Två som mycket påtagligt erfarit detta är Erin Pizzey och Emi Koyama, vilka tyvärr bägge hade inställningen att man skulle hjälpa oavsett kön, ras, åsikt, bakgrund, m m. Effektivt slängdes de ut, och den senare skriver bl a: ”Självklart var det inte första gången jag ifrågasatte hur skydden sköts. Jag ifrågasatte allting: dess ”ren och nykter” policy rörande droganvändande, dess policy gentemot att tillåta kvinnor att ha överblick över deras egen medicinering, dess användande av hot och skrämsel för att kontrollera överlevare, dess stämplande av brist på överensstämmelse eller befogade klagomål som ”respektlös kommunikation”, dess patroniserande ”levnadskonst” och ”föräldraklasser”, dess till synes slumpvisa påtvingandet av regler som på något sätt alltid sätter ljuset på färgade kvinnor först. Jag hatade ungefär allting som pågick i centret, och jag vägrade att delta i det mesta av det.” Så konstaterar hon också: ”Inom rörelsen mot partnervåld hindrar emellertid den genomträngande föreställningen om ”kvinnors delade erfarenheter” och andra feministiska försköningar vår möjlighet att upptäcka vår paternalism och att skapa strukturer som är sant överlevnadsdrivna.”

Vad som emellertid är den absolut största faran med ”kvinnorörelsen” är dess antivetenskaplighet. Liksom andra ”sanningsinnehavare” (kristna, muslimer, kommunister, nazister, fascister m fl) så står ju verkligheten aldrig på deras sida. Tvärtom så är den i allmänhet motstridig ”sanningen”, vilket alltid ger dessa ”goda” ”världsförbättrare” ett uppdrag att ”förändra människorna” – d v s att korrigera evolutionen. De förstår naturligtvis inte själva vilket jobb de påtagit sig – och vilken hybris det ligger i att tro sig veta bättre än den evolutionära utvecklingen. Men metoderna för denna ”evolutionskorrigering” blir förvrängning av fakta, ”fixad” forskning – som endast har som syfte att hitta och konstruera ”fakta” som kan stötta deras ideologiska idéer – förtigandet av motstridiga fakta, tystandet av kritiker och ignorans.

Själv är jag förstahandsvittne angående detta ovetenskapliga och korrumperade tillvägagångssätt inom sexualia. Medan jag i mina böcker polemiserar mot just ”kvinnorörelsens” ”fakta”, ”siffror”, ”undersökningar”, m m, så är det karaktäristiska att de sällan eller aldrig går i svaromål på faktakritik – eftersom de inte har verkliga fakta att ta till. Istället förtiger de och låtsas som om man inte existerar – vilket funkar utmärkt, eftersom medierna följer denna princip. I fallet sextrafficking och sexarbete sprider man t ex gärna skrämmande gigantiska siffror och ovederhäftiga påståenden om hur alla far illa, men kan ALDRIG visa vetenskapliga underlag för detta. Alltid hänvisas till den ovetenskapliga Melissa Farley, FN-, Euro-, EU-, IOM-, Europol-, ILO-rapporter m fl. Men, som professor Anne Jordan vid Washington University, law school, säger: Policyskapare, NGO:er, akademiker, media och aktivister skulle vara försiktiga nog att inte försäkra att åsikter är fakta. Det är inte nog för författare och aktivister[, politiker eller medier] att referera till en källa, så som FN, för att stötta ett påstående. I många fall kommer lite forskning avslöja att dessa källor är opålitliga. Vi skulle alla akta oss för att inte bli del av det manipulationsproducerande maskineri som ständigt presenterar åsikter eller ideologi som ”fakta”.

Självklart ignorerar man också internationell forskning, eftersom den – som i t ex fallet Nya Zeeland – helt motsäger den svenska ”kvinnorörelsens” ”sanningar” (jag bifogar nedan länkar till texter om myterna kring prostitutionen för den intresserade). Istället måste egen ”forskning”, som t ex den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, produceras. Men faktum är, att det inte finns någon vetenskaplig forskning, internationellt, som skulle visa på att sexarbete skadar någon. Om man vill finna sådana resultat får man gå till rent klinisk forskning – d v s på institutioner som behandlar folk som av olika anledningar mår dåligt. Och att hänvisa till klinisk forskning som representativ skulle t ex göra att vi måste slå igen alla skolor, eftersom de som går till skolpsykologen mår dåligt – alltså måste alla elever må dåligt. Det är exakt den ”logiken” som kvinnorörelsen använder sig av.

Men det är ju inte bara inom sexualia som ”kvinnorörelsen” förfalskar verkligheten. Det gäller närmast alla frågor som rör interagerandet mellan män och kvinnor, som t ex relationsvåld. Och ytterligare exempel på den påtalade ovetenskapligheten är ju ”genusvetenskapen”, vilken ju är ett kraftigt verktyg för att korrigera evolutionen. Karaktäristiskt är också att man genom åren aldrig producerat något förslag som skulle lyfta pojkarna i skolan. Det är ju högst intressant att ”kvinnorörelsen” är beredd att offra sina egna söner för sin ideologi (d v s de är bara önskvärda om de blir ”genuscertifierade”). Säger inte det något om vilken ”godhet” som i verkligheten dväljes där? ”Kvinnorörelsen” (religiös, politisk och [radikal]feministisk) är livsfarlig för samhället, eftersom den – liksom de andra ovan exemplifierade absoluta ”sanningsideologierna” – med tvång och repression strävar efter att ”förändra” människan till att bli ”rätt” (alltså som de anser att hon ska vara) och kallblodigt offrar dem som är ”fel”. I detta använder man samma metoder som någonsin genom historien alla ”förbättrare” använt.

Jag motsätter mig inte att ”kvinnorörelsen” ska ha rätten att förfäkta sina åsikter, men de har inte rätten att tvinga andra att leva efter deras idéer, lika lite som kristna, muslimer, kommunister, nazister, fascister m fl. På alla sätt har ”kvinnorörelsen”, i kraft av sitt ökande inflytande, kommit att bli en auktoritär och icke humanistisk rörelse – oavsett att det finns gott om individuella undantag. Om inte hela samhället ska kapsejsa måste vi sätta ner foten och säga, ”stopp, det räcker nu. Det är dags att bygga ett samhälle som istället tar hänsyn till evolution och verklighet och som bygger på verklig jämställdhet, samtidigt som vi erkänner och bejakar att vi är olika.”

http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-7-sexarbetarna-utsatts-for-omfattande-smitta-och-ar-smittohardar/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/; http://www.anstandigt.com/2015/09/12/den-gigantiska-sextraffickingen-ar-inget-annat-an-bedrageri/