Kategoriarkiv: Radikalfeminism

CRIMINALISING THE PURCHASE OF SEX

En undersökning/bok av Jay Levy, Routledge förlag 2015

Ett referat av den engelskspråkiga texten:

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s (WHO 2004, Efficiveness of Sterile Needle and Syringe Programming in Reducing HIV/AIDS Among Injecting Drug Users, Geneva) och citeras i sammanfattningen av den undersökning som Jay Levy gjort kring det svenska kriminaliserandet av sexköp, men jag tycker det passar som inledning, för att understryka det gigantiska misslyckande, vilket undersökningen visar, som ”den svenska modellen” är.

Den enda svagheten i denna undersökning tycker jag är att det är bara ett mindre antal av de intervjuade som citeras, och vilka återkommer genomgående. Med tanke på mina egna undersökningsinsatser (böckerna Samlag eller Salighet och Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen) vet jag att det respondenterna berättar inte kan betvivlas, men jag hyser en viss oro för att abolitionister kommer att svepande vilja avfärda undersökningen av den anledningen. Men för vårt eget land kan vi genast konstatera att detta arbete aldrig kommer att omnämnas av de ”nyhetsobjektiva” medierna, vilka ju slaviskt refererar den abolitionistiska svenska modellens ”sanning”.

Egentligen tycker jag de många citaten från respondenterna är en väldigt bra sak, men just det lite snåla urvalet gör att det urholkas något. Men det är en styrka att de tydligt illustrerar de slutsatser som måste dras av dem.

Introduktion

Introduktionen består av en historik över det svenska folkhemmet. I korthet beskrivs där hur detta skapat en attityd av hur den goda ”föräldern” (staten) ska skydda det normativa samhället från de ”avvikande”. En av de åtgärder för att göra detta var att sterilisera 60.000 människor fram till 1975 (begränsade steriliseringar till 2013), varav åtminstone 21.000 tvingades till det. Levy skriver: Staten tillhandahåller tvingande omsorg till dem som patologiserats och infantiliserats enligt rasmässiga principer, betraktade som oförmögna eller ovilliga att ta hand om sig själva eller de kring dem. D v s, att staten vet bäst och har rätten att vidta vilka åtgärder som helst för att ”rätta till” de avvikande. [f]okus har varit på att skydda den normativa befolkningen från dem som avviker från det som konstruerats som normativt acceptabel identitet och/eller uppförandeIndividuell frihet hos dem som betraktas som farliga för det normativa samhället offras gärna för vad som ses som det bästa för den svenska nationella staten.

Metodologi

En absurd situation visar sig i den omsorg som Levy måste vidta för att skydda respondenternas anonymitet. Det gäller då inte i första hand abolitionisterna, utan framförallt sexarbetare och sexköpare. Annars har 52 kvinnliga sexarbetare, två manliga, två transsexuella och fyra kunder intervjuats. Dessutom politiker, NGO-medarbetare, talespersoner för lobbygrupper, aktivister och människorättsgrupper, poliser, tillhandahållare av hälsovård och socialarbetare. I arbetet med ”Rose alliance” kunde också fyra representanter för Svenska brukarföreningen intervjuas, fyra från Prostitutionsenheten i Malmö, tre från den i Stockholm, en representant för ROKS, fyra från RFHL, tre som arbetat med förebyggarorganisationen RNS och fem från RFSL. Den abolitionistiska sexarbetarorganisationen PRIS deltog däremot inte av eget val. Därtill hördes representanter för den norska sexrbetareorganisationen PION och Oslos prostitusjonscentre.

Sexköpslagen – lagliga och diskursiva prejudikat

Sexköpslagen introducerades som en del av ett lagpaketet runt ”kvinnofrid”. Det var en tydlig radikalfeministisk diskurs som var pådrivande, vilken konstruerar sexköp som en form av manligt patriarkaliskt våld mot kvinnor. Hos flera framträdande radikalfeminister (ex vis Dworkin, Jeffreys och MacCinnon) handlar det inte bara om prostitution, utan alla former av heteronormativ sex förstås som uttryck för och påtvingande av patriarkal exploatering och dominering. Något som kan jämföras med marxistiska idéer om borgerskapets förtryck av arbetarna. Enligt dessa ideologiska linjer ses prostitution som en handling av strukturellt våld. Det är, för att lägga in en egen kommentar, samma mönster som alla ”sanningsägande” ideologier alltid uppvisat; att veta bättre än evolutionen! Levy skriver: Detta är inte en empiriskt grundad eller vetenskaplig teori som sådan, utan snarare mer av en filosofi, inom vilken dessa radikalfeministiska påståenden inte enkelt är föremål för bekräftelse eller motbevisning.

Senare konstateras av en tidigare genuskonsult vid ”Kvinnoforum” (som, inom parentes sagt återkommer och tycks ha utvecklat ett kritiskt tänkande mot ”den svenska modellen”) att åsiktskorridoren i Sverige är väldigt snäv: det är väldigt svårt för dem som går utanför den politiskt korrekta bilden. Detta har lett till en avsaknad av avvikande röster, särskilt som den som avviker riskerar ett ”berufsverbot”. Sexarbetaren Astrid berättar: Jag blev avskedad för att ha skrivit ett par artiklar mot den svenska modellen. Vid prostitutionsenheten i Malmö uttryckte man sig kritiskt mot lagförslaget om skärpt straff för sexköpare och mot den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen (om vilken nyss nämnda tidigare genuskonsult säger, det värsta skräp jag sett bland uppdragsrapporter), men administrationen ändrade enhetens formulerade svar och skrev istället att de stöttade lagen och att hårdare straff var ”en bra sak”.

Ett annat återkommande stigmatiserande och utstötande beteende som tas till av försvararna av den svenska modellen är att anklaga kritiker för att vara försvarare av övergrepp och allierade med dem som kontrollerar och exploaterar sexarbetare, i avsikt att försvaga deras vittnesbörd. Alltså direkt, ovederhäftig smutskastning (min anmärkning).

Annars är en övergripande metod att exkludera dem som inte säger och tycker ”rätt”. Levy kallar det för mönster för tystande. Främst handlar det om modellen med ”falsk medvetenhet”, vilken används för att underminera och borträkna sexarbetare som hävdar självständighet och positiva erfarenheter av sexarbete. Denna falsk medvetenhet-modell förefaller att härröra från en särskild tolkning av en marxistisk modell av falsk medvetenhet, förstått som ett fenomen som underminerar självständigheten hos de arbetande klasserna, varigenom individuella ”falska bilder eller synbara/te sig motiv.

Den andra metoden är att försäkra att sexarbetaren som opponerar sig, och vittnar annorlunda ljuger och bara uppvisar ett ”brave-face”, och den tredje är att hävda att sexarbetaren är icke representativ.

Enda gången som sexarbetare ses som pålitliga är när de säger det som abolitionisterna önskar höra. Avvikande röster sorteras bort som irrelevanta (eller, som i fallet ”utvärderingen av sexköpslagen, bortförklaras, min kommentar). En process genom vilken fullvärdiga och generaliserbara åsikter selekteras i Sverige och i vidare abolitionistisk, radikalfeministisk skrift blir därför extremt förvrängd.

Dessutom attackeras, marginaliseras och karikeras opponerande röster för att de ska diskrediteras, i avsikt att de ”rättroende” ensamma ska tala för alla sexarbetare. (Något som är möjligt inom ett kontext av okritiska medier, min anmärkning). Aspirationen på ett prostitutionsfritt samhälle illustrerar att sådana projekt [paternalistisk statskontroll mot ”främmande inflytande”] av svensk modernitet och social konstruktion ‒ utformade att eliminera problematiska grupper som hotar att destabilisera folkhemmet ‒ fortsätter än idag.

Uppfattningar, förståelser och konstruktioner

Sexköpslagen hade två ambitioner, att utrota prostitution och att omdefiniera det svenska samhällets ”normer”. Det påstås också att det allmänna stödet för sexköpslagen har ökat sedan 1999 (även om inget hållbart stöd för detta har presenterats, se detta, s 2f, min anmärkning). Sverige har intagit en position av att vara moraliskt högre stående än andra länder (d v s en form av hybris, min kommentar) med ett meddelande till världen att man har ändrat svensk normativitet och mentalitet. Men lagen har inte ändrat på villkoren för sexarbetare, vilket en medlem av prostitutionsenheten i Stockholm förklarar att ändamålet inte heller var. Det anslogs inga som helst pengar för att socialt hjälpa sexarbetare när lagen infördes. Däremot gavs sju miljoner till polisen för ”brottsbekämpning” enligt lagens intentioner.

Sexköpslagen tar inte heller fokus på andra än kvinnliga sexarbetare, enligt det radikalfeministiska mantrat om att prostitution är mäns våld mot kvinnor. De som säljer sex är patologiserade, med emfas på mental störning, instabilitet, dissociation, depression, sexuell funktionsrubbning och läggning för självmord. Sådan instabilitet ses som kommande från både sexarbetet i sig och därtill från mönster av sexuella övergrepp i bardomen, vilket ses som förgångare till sexarbete. Som en följd av det uppskattade två medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet att 60-70 procent av de prostituerade varit utsatta för ”övergrepp”. Uppträdande trauman och ojämlikheter i sexarbetares ”historier” anses resultera i mental instabilitet, som underminerar vilken som helst fri vilja och eget val när det gäller att sälja sex. Malmös prostirutionsgrupp avvek mot Stockholms menandes det, att brett söka efter ”övergrepp” som ett vanligt mönster hos sexarbetare är egenmäktigt förfarande. En respondent noterade att samma mönster finns hos socialarbetare. En del respondenter argumenterade för att ett stort antal människor kunde kvala in under övergreppserfarenheter i den form det tolkades som av respondenter som t ex Stockholms prostitutionsgrupp.

Främmande sexarbetare separeras också från sina svenska kollegor. Istället för traumatisering eller övergrepp som omöjliggjort ett eget val i sexarbete så anses de förstnämnda göra valet utifrån ekonomisk desperation. Utpekade som desperata, traumatiserade och/eller skadade, patologiska människor, så infantiliserar man sexarbetarna.

Sverige ser, i sann radikalfeministisk anda, prostitution som oupplösligt omgivet av våld och exploatering, likväl som varandes en form av våld, ”som våldtäkt igen och igen”. Sexsäljarhandlingen ses som att orsaka både fysisk och psykologisk rubbning. Traumat som man tror vara resultat av att en kvinna säljer sex betraktas därför som att fortsätta i, och ökas av, sexarbetet i sig självt. Därför anses det i det radikalfeministiskt åsiktspräglade Sverige att åtskillnad mellan ”tvingat” och ”fritt” (självvalt) sexarbete är farligt, vilseledande och missvisande, en främmande nyans i mainstreamkonstruktionen av prostitution. Möjliga variationer i erfarenhet, motiv och mellan olika former av sexarbete förnekas i Sverige och som med bredare abolitionistisk feminism generaliseras sexarbete som icke ömsesidigt. I Sverige görs inte heller någon åtskillnad mellan frivilligt migrant-sexarbete och tvingande mänsklig trafficking. Samma ”mekanism” av efterfrågan anses vara ansvarig för bägge fenomenen.

Förekomsten av manliga och homosexuella sexarbetare utgör också en svårighet för den radikalfeministiska diskursen, som försäkrar att sexarbetare nästan uteslutande är ”cis-kvinnor”. Manliga sexarbetare osynliggörs därför genom (1) en återhållsam sammanblandning av manligt sexarbete med kvinnligt och (2) ett avproblematiserande och neutraliserande av manligt sexarbete.  Homosexuellt sexarbete avproblematiseras inom kontexten ”gaysamhället”.  Tendensen att patologisera är mycket starkare gentemot kvinnliga sexarbetare och deras kunder. Män som säljer sex anses inte göra det som resultat av exploatering, eller att vara ett ”offer” på samma sätt som en kvinna.  Det officiella Sverige osynliggör de manliga, homosexuella och transsexuella sexarbetarna.  Sexköpslagens skrivning är inte genusriktad, men tolkningen av den är det.

Kunden stämplas som avvikande eller ”ond”, vilket delvis beror på idén om att sexarbete är inneboende våldsutsatt, vilket gör att sexköpare (män som köper kvinnor) ses som utövare av övergrepp.  Samtidigt betraktas sådana män som att vara representativa män, som inte kan skiljas från andra, vanliga, ordinära män, understrykandes alla mäns patriarkala dominans och makt genom sexköp.  I Sverige ses de som farliga, drivna av kvinnoförakt, samtidigt som de ses som genomsnittliga svensson-män.  Dessa män uppmanas att söka hjälp för sina uppenbara problem och betraktas som om de begått övergrepp, varandes ensamma och isolerade med hög ångestnivå.

Lite är känt om kvinnliga sexköpare.  Av alla respondenter var det endast en som sa sig ha sålt sex till en kvinna. Detta i motsats till vad man angav från RFSL, att alla gay/bisexuella kvinnor som sålde sex som man varit i kontakt med hade sålt sex till kvinnor.

Vad man absolut inte vill se i Sverige är att det finns stor variation i sexarbetet, i form av erfarenheter, aktiviteter, tjänster och motivation.  Som med generaliserimgar av vilken social grupp det än kan vara så speglar det inte komplexiteten i människors liv.  Men respondenterna i undersökningen uppvisade en uppenbart hög grad av val i deras beslut att sälja sex.

Även generaliseringar av migrerat sexarbete, som varandes trafficking eller finansiell desperation, är simplistiska.  En respondent underströk att inkomsterna i Sverige är bland de bästa i Europa och EU, tack vare att Sexköpslagen pressade upp priserna.

Inte ens i Socialstyrelsens Prostitution 2003/2007 kan man finna att den politiskt korrekta diskursen av våld och utnyttjande har någon grund.  I själva verket rapporteras föga koppleriverksamhet och tvingat sexarbete av de svenska polismyndigheterna.  En av respondenterna, Klara, rapporterade att hon utsatts för högre nivåer av våld i sitt arbete inom sjukvården än i sexarbetet ‒ vilket stämmer med andra undersökningar.  Sexarbete på gatan förefaller också att vara mer kopplat till svårigheter än inomhusarbete.  Malmös prostitutionsenhet beskrev också ”maktrelationer” som motiv för män att köpa sex som en myt!  Sexarbetare rapporterar deras kunder som ”genomsnittliga” och ”vanliga” män.

Mot bakgrund av variationen och olikheterna i sexarbetet som speglas i mina resultat och i annan forskning så kan abolitionistisk radikal feminism kritiseras för att vara essentialistisk, selektiv, metodiskt problematisk och grovt universialiserandeförvrängda insamlingar av problematiska fall och/eller sexarbete på gatan framförs som representativa för sexarbete generellt … enstaka och anekdotiska fall generaliseras som normSamma kritik måste riktas mot den allmänna förståelsen av sexindustrin, informerad som den är av dessa grova, generaliserande och hopslagna analyser som kritiserats här ovan.

Nivåer på och lokalisering av sexarbete i Sverige

Genom lagstiftning som kriminaliserar sexköp aspirerar Sverige på att eliminera prostitution genom att fokus på att bekämpa efterfrågan likväl som att sända en signal att landet inte tolererar prostitution, skapandes nya normativ och avvikelser.

Skillnader i uppskattningar av antalet gatuprostituerade understryker svårigheterna i att få en bra siffra kring hur många kvinnor det rör sig om.  Författaren har inte stött på kvinnor som arbetar i många timmar och fler på sommaren än på vintern. En siffra om totalt 2.500 (kvinnliga) sexarbetare anges både för det sena 90-talet och för senare tid. En del respondenter och undersökningar pekar också mot att antalet manliga sexarbetare kan överstiga antalet kvinnliga.  En representant från Länsstyrelsen i Stockholm påpekar att undersökningar bland studenter pekar mot att det är mer män än kvinnor som säljer sex och Stockholms prostitutionsenhet kan inte hjälpa ett stort antal människor för att de arbetar i områden som vi inte känner till.

Det är svårt för det abolitionistiska och radikalfeministiskt präglade Sverige att acceptera tanken att män kan sälja sex i stort antal, eftersom man ser prostitution som ”mäns våld mot kvinnor”.  Forskning som utförts av Stockholms prostitutionsenhet kritiserades enligt dessa linjer av RFSL, eftersom manliga sexarbetare uteslöts för att ”man inte kunde hitta dem”. Angående den ökande paniken kring mänsklig trafficking så är det få rapporterade fall och ännu färre domar.

Har då sexköpslagen minskat nivåerna på sexarbete?  Det sköts från början till sju miljoner kronor till polisen när sexköpslagen infördes, med ytterligare 30 miljoner 2003 (och 215 miljoner 2008, min anmärkning) men inga pengar anslogs initialt till sociala insatser.  Först sjönk också gatuprostitutionen och en del hävdar att denna minskning är permanent. Men det finns inga säkra bevis på att sexköpslagen resulterat i en minskning av all prostitution. En rapport från BRÅ noterar att brott associerade med prostitution i vissa avseenden avsevärt ökat mellan 2008 och 2010. Registrerade upptäckta sexköp ökade från 187 till 1.251 fall om året under dessa två år. Sådan statistik stöder verkligen inte påståendet att prostitutionen har minskat. Men trots att man inte har något som helst stöd av tillförlitliga data basunerar Sverige ut sexköpslagens ”succé”, särskilt i kontexten av antagen ökning av sexarbete och trafficking i resten av Europa. Det måste understrykas, att vilket som helt antagande om att det varit en minskning totalt av prostitutionsnivåerna i Sverige, förefaller att grundas på antagandet att publicerade siffror av gatuprostituerade relaterar till det totala antalet sexarbetare i landet.  (Inte någonstans i världen överstiger antalet gatuprostituerade en femtedel av det totala antalet sexarbetare, min anmärkning).

Det hävdas också att sexköpslagen är ett instrument för att bekämpa sextrafficking (vilket inte är sant, min anmärkning, Sverige har inte lägre nivåer än andra länder, 0,054 fall på 100.000 invånare, vilket är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland [0,051], Storbritannien [0,039], Kambodja [0,027], Thailand [0,025], USA [0,024], Australien och Nepal [0,020], Japan [0,008] och Nya Zeeland [0]). Men om så skulle ha varit fallet så bryr sig inte svenska politiker om att man skulle ha exporterat problemet. Man ser detta enbart nationellt och struntar i de internationella effekterna, eller ‒ som en socialdemokratisk politiker säger ‒ människohandlare är rädda för att ta så många till Sverige, så de tar dem till Danark eller någon annanstans. Det finns inga som helst robusta data som stöder att traffickingen minskat på grund av sexköpslagen.

I Norge infördes sexköpslagen av andra skäl än i Sverige. Ett ökande antal nigerianska, svarta sexarbetare sågs som ett aggressivt hot mot normativa norska män och samtidigt som passiva offer för trafficking. Alltså sågs sexarbetarna som oskyldiga offer, men samtidigt som ett hot mot norsk maskulinitet och heteronormativitet. Radikalfeministisk diskurs rättfärdigar den svenska sexköpslagen och är bara en ”inramning”, en ursäkt för att opponera mot prostitution och moralisera allmänt område, beskyddande normativ skandinavisk maskulinitet från hotet från främmande inflytande, avvikande kvinnlig sexualitet, som i fallet Norge.

Det finns inga som helst robusta bevis för att sexköpslagen lyckats med sitt abolitionistiska mål, att minska nivåerna av sexarbete i Sverige.

Den svenska modellen kring tillhandahållandet av tjänster ‒ prostitutionsenheterna och skadereduktion

Sexköpslagen har lett till en problematisering av skadereduktionsinitiativ, färgande tillhandahållarna av sociala tjänster och de riktade tjänster som är tillgängliga för sexarbetare i Sverige.

Våld, koppleri och exploatering i svenskt sexarbete ansågs av många respondenter vara märkbart lågt, men skadereduktion ‒ både drog- och sexarbetesrelaterat ‒ ses som inkompatibelt med svensk abolitionism/förbudsivrande. Skadereduktion förstås som en annan ”främmande” idé som tränger sig in i och korrumperar ”det svenska folkhemmet”. Väldigt lite riktad skadereduktion är tillgänglig i Sverige.  Prostitutionsenheter finns bara i Stockholm, Göteborg och Malmö och på andra orter finns inget statsunderstött stöd för sexarbetare.  Vad gäller den förstnämnda enheten så gjorde de föga för att finna sexarbetare på Internet, även fast det är ett vanligare forum för sexarbetare att agera på. Deras, och Göteborgs, filosofi skiljer sig från Malmös. De tidigare anser att sexarbete aldrig kan vara ett legitimt arbete. Denna inställning ses som problematisk av Malmö, Socialstyrelsen och RFSL, som betraktar inställningen som oprofessionell för sexarbetare att politiskt och moraliskt inta en sådan hållning. Endast en inställning är tillåten. En respondent från malmöenheten säger: när du hör en intervju i Stockholm eller Göteborg så ”anser” eller ”känner” de alltid som socialarbetare. ”Jag känner att om vi”, ”jag tycker att”; jag menar, jag får inte lön för att känna eller tycka saker.

Få riktade tjänster för manliga sexarbetare eller HBTQ-sexköpare har också historiskt erbjudits av prostitutionsenheterna, då deras abolitionistposition och genusfärgade konstruktion av sexarbetare tjänar till att osynliggöra icke-heteronormativt sexarbete. Särskilt stockholmsenheten tycks ignorera manliga sexarbetare. En av respondenterna därifrån säger: jag har inte mött en homosexuell man [som köper sex] i mitt arbete. Medlemmar av stockholmsenheten har också försökt att underminera RFSL:s perspektiv på sexarbete, mycket genom det radikalfeministiska mönstret av tystande genom att karikera vittnesmål från RFSL som att de ”uppmuntrar promiskuitet”.

Man motsätter sig också skadereduktion och anklagar ‒ enligt den abolitionistiska linjen om tystande av meningsmotståndare ‒ de som är för skadereduktion för att vara ”apologister” för omoraliskt beteende, eller stämplar dem som avvikande själva. Skadereduktion ansågs av de statsunderstödda tillhandahållarna, som medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet, som att legitimera och uppmuntra sexarbete. En respondent från enheten säger:  ert mål med skadereduktion är inte att eliminera prostitution eller drogberoende, men ert mål är att … minska skadan istället för människorna i den. En annan sa att skadereduktion, eller utdelandet av kondomer, skulle vara ett sätt att underlätta prostitution.  Förenta nationernas program mot HIV och AIDS säger att kondomer måste vara enkelt tillgängliga för sexarbetare och deras kunder, antingen gratis eller till låg kostnad, men trots att sexarbetare är en av Socialstyrelsens målgrupper så såg inga av respondenterna från Stockholms prostitutionsgrupp, eller andra tillhandahållare av tjänster, distributionen av kondomer som deras ansvar. En medlem av Stockholms länsstyrelse ansåg att prostituerade, eller kunderna, kunde betala kondomerna själva. (svensk abolitionism är alltså så fulländad att man kan gå emot FN, min anmärkning). Att förbjuda prostitution kändes som den enda vägen att reducera skada, löpandes parallellt med bredare abolitionistisk feministisk diskurs.

Mellan det första mötet med en sexarbetare och dennas möjliga önskan att komma ur sexarbetet vidtas inga åtgärder av stockholmsenheten för att reducera potentiell skada. Att inte erbjuda skadereduktion ses tvärtemot som att erbjuda en sporre för folk att avbryta deras sexarbete mot bakgrund av ökande svårigheter. Det tycks därför vara en sorts pervers policy av ”skadeökning”, avsiktligt görandes livet för sexarbetare (och andra grupper) svårt genom att öka eller bevara skada genom avsiktligt icke agerande. Därför kan det förväntas att folk söker hjälp först när skada har nått en outhärdlig nivå.

Malmögruppen tänker dock annorlunda. En respondent säger: Det är att minimera risken så när den tiden kommer, då du kanske vill sluta med vad du gör, så är du så hel som du kan vara. Ett exempel på hur negativt man ser på skadereduktion i Sverige är, att trots att varje svensk kommun har ålagts att öppna sprututbytesprogram sedan 2007 så har det endast varit två svenska regeringssanktionerade sprutbytesprogram nationellt vid tiden för denna undersökning. Bara i Skåne försöker man med skadereduktion. Att Malmö avviker mot Sverige i övrigt beror förmodligen på närheten till kontinenten.

Offrande av hälsa och välfärd hos en grupp av medborgarna, när effektiva hälsoskyddande verktyg är tillgängliga, är oacceptabelt … [men] det förefaller vara exakt vad som är resultatet av Sveriges abolitionistinformerade policy. När den svenska modellen kritiseras så betraktas kritiken som ett hot mot normativ svensk förståelse.

Den svenska modellen rörande tillhandahållande av tjänster ‒ sexarbetares erfarenheter

I detta avsnitt resoneras kring hur de abolitionistiska diskurserna, och därtill de resulterande konstruktionerna av sexarbetare har kommit att påverka sexarbetares direkta erfarenheter av svenskt tillhandahållande av tjänster. Begränsat tjänsteerbjudande och skadereduktion ökas av ett uppenbart ignorerande bland socialarbetare av prostitutionens lagliga status i Sverige: … refererade respondenter noterade att en del felaktigt tror att säljande av sex  är kriminaliserat, vilket skulle underminera det av förespråkarna för sexköpslagen påstådda målet att skydda sexarbetare från negativa lagliga återverkningar genom kriminaliserandet av endast sexköpMånga noterade att deras psykologiska problem sågs genom ett filter av deras sexarbete, med sexarbetet antagandes att antingen ha resulterat i psykologiskt trauma, eller att ha orsakats av tidigare upplevda övergrepp och traumatisering, enligt abolitionistisk, feministisk förståelse som legat till grund för sexköpslagen. Sexarbetaren Sarah säger: om du går till en psykolog är det alltid som ”åh, du är prostituerad, okay, det är orsaken till alla dina problem. Selina menar att det inte är sexarbetet som är problemet, det är samhället!  Det är verkligen typiskt för Sverige, att de försöker att finna en bekväm förklaring varför hon uppför sig på detta sätt (sexarbetaren Klara).

En respondent noterade att hon bara ansetts berättigad till socialhjälp om hon slutade sitt arbete som strippa. När hon fortsatte sitt arbete så vägrades hon hjälp och som ett resultat av det fick hon ge upp vårdnaden om sin son, som hon inte längre hade råd att försörja. Och dessutom blev hon av med sin lägenhet. Mot den bakgrunden är det inte konstigt om sexarbetare är ovilliga att avslöja att de är sexarbetare, eller ens söka hjälp. En respondent från ”Rose Alliance” säger: i många länder är polisen liksom den värsta fienden; det är inte sant i Sverige. Den värsta fienden är socialarbetare. Man bryr sig huvudsakligen om dem som vill sluta sexarbetet, inte några andra. De som inte upplever svårigheter med sexarbetet, eller inte vill sluta, ses inte som att förtjäna kraften i vissa riktade, statsunderstödda tjänsteerbjudanden. Sexarbetarna känner att de måste leva upp till ”offerstatus” för att få hjälp. Därför uppsöker de inte sådana institutioner om de inte är i desperat behov av hjälp.

Inställningen hos Stockholms prostitutionsenhet har fått volontärer i svenska kyrkan att sluta att dela med sig av information till denna, då sexarbetarna har så lite förtroende för den. I Malmö försöker man däremot nå sexarbetarna innan de hamnar i svårigheter, i motsats till att bara hjälpa dem som redan gjort det. En äldre rådgivare rörande prostitution på Socialstyrelsen säger: Socialhjälp grundas i självbestämmande och integritet … jag kan inte se att prostitutionsenheter har någon laglig grund för att försöka få folk att sluta sälja sex.

Som med lagstiftning och policy som används för att tränga undan och segregera sexarbetare från publik sfär, kan rapporterade försök att tvinga en modifiering av beteende och identitet ses som att ha historiska rötter i Sveriges sociala bygge och rasmässiga projekt, formandes en delvis tradition av kontroll och marginaliserande av sådan som uppför sig illa … Attityder hos vissa socialarbetare är färgade och strukturerade av sexköpslagens abolitionistiskt diskursiva bakgrund, inte av lämplighet för individuella sexarbetares nyanserade och olika situationer och behovKrav på villkorsbaserad hjälp, uteslutandes från sjukvård och socialhjälp, och svenska försök att modifiera och normalisera sexarbetares vandel och identitet måste ses i ett bredare kontext av förtryck, segregation och våld.

Kompromissat medborgarskap ‒ följder av lag, policy och diskurs

Globalt så ökas skador runt sexarbete av uppenbart stigma och diskriminering, med sexarbetare ”behandlade som andra klassens medborgare på grund av att det arbete de utför av många anses som omoraliskt.” Att bli utstött som sexarbetare kan resultera i svårigheter i att få jobb, att behålla vårdnaden om sitt barn och problem med samhället och familj. Radikalfeministiska analyser har gjort föga för att underminera förankrade föreställningar om prostitution som omoraliskt, och om sexarbetare som avvikande paria. Stigmatiseringen ökas av den svenska radikalfeministiska diskursen, med konstruktionen av sexarbetare som utsatta och inkapabla till försörjning genom en förminskande offerstämpel. Respondenter noterade att denna offerstatus och de antaganden och generaliseringar som föder den är ”handikappande” och misslyckas att engagera med nyanserade och olika motiveringar och upplevda erfarenheter.

Feministiska protester utanför svenska stripklubbar är inte något gynnsamt. Respondenter vittnade om protester som kulminerat i aggression, verbala övergrepp och fysiskt våld. Kvinnor som arbetar på klubbarna har känt sig marginaliserade och handlingsförlamade, och de har inte konsulterats av de protesterande rörande komplexiteten i deras jobb, deras erfarenheter eller åsikter. De typ skrek åt oss och sa ”men du vill inte vara där! …jag tror jag vet bättre än dem om jag vill vara där. (Strippan Grace).

Det uppvisas av myndigheter och abolitionister en fatalistisk acceptans av fara för sexarbetarna. Om sexarbete numera, beroende på sexköpslagen, var mer eller mindre farligt ansågs irrelevant av några nyckelrespondenter och antydningar om att våld och/eller fara i någon form ökat i sexarbetet avfärdas. Var och hur sex köps och säljs har ingen betydelse enligt dessa respondenter. Sexarbete ses som ständigt farligt, oavsett plats eller om det sker underjordiskt. Det finns dock röster som hävdar att sexköpslagen har ökat svårigheter, understrykandes att det särskilt förvärrats efter 1999. Men dessa negativa konsekvenser välkomnas istället i 2010 års ”utvärdering” av lagen. De ses som att stötta strävanden att ”bekämpa prostitution”.

Sexköpslagen har också lett till osäkrare situation för dem som säljer sex på gatan, då den hårdare konkurrensen om kunderna tvingar ner priser, inbjuder till att acceptera sex utan kondom och att snabbt hoppa in i en bil, utan tid att skärskåda kunden. Sexarbetare på gatan vittnar om att kundklientelet blir mer och mer problematiskt, med begäran om ”konstigare” tjänster och att trevliga kunder har försvunnit (till inomhusprostitutionen). Motsatt har priserna pressats upp för eskorttjänster, vilket ironiskt nog kan ses som en sporre för sexarbetare att migrera till Sverige, tvärtemot lagens intention att bekämpa och minska prostitutionen. Det är lagen som gör det mycket värre, för innan lagen så kände jag till mina kunder och de våldtog mig inte. (Lisa, sexarbetare).

Den ”skadeökningspolicy” som iakttas av flera myndigheter har bl a resulterat i att sexarbetare portats i vissa butiker, så de inte kan köpa kondomer, ökande stigma och social uteslutning. Särskilt bland gatuarbetare och gay-/transsexarbete är det vanligt med kunder som inte vill använda kondom. Med brist på skadereduktion följer färre möjligheter för sexarbetare att undervisa och skydda varandra, eller varna andra för farliga kunder, då sexarbetet nu är mer hemligt och diffust. Det rapporteras också om en moment 22 effekt; sexarbetare är förpliktigade att betala skatt men kan ställas inför svårigheter i registrering och betalning och riskerar därför att få sig pålagda stora restskatter. Och även om de betalar skatt får de inte samma mänskliga rättigheter som andra skattebetalare, eftersom de särbehandlas negativt p g a yrkesvalet. En politiker, förkämpe för sexköpslagen, menade, trots att säljande av sexuella tjänster inte är kriminaliserat, att prostitution är ”olagligt” och därför inte beskattningsbart. När inte ens politikerna har koll på läget kan man fråga sig hur sexarbetarna ska kunna ha det.

Det vittnas också om att polisen kan använda olika lagar för att trakassera sexarbetare istället för att skydda dem mot exploatering. Hyresvärdar är förpliktigade att vräka dem som säljer sex i deras fastigheter. Sexarbetare som jobbar tillsammans, för större säkerhet, likväl som den som sammanbor med en sexarbetare (inkluderandes barn till densamma, 18 år och äldre) kan bli föremål för rättsliga åtgärder, anklagade för hallickverksamhet eller att dela en sexarbetares inkomster. Om då en kvinna blir våldtagen i den lokal där hon säljer sex kan hon inte anmäla våldtäkten eftersom hon då kommer att bli vräkt. Rapporter om vräkningar och störningar av detta slag rimmar illa med Sveriges narrativa konstruktion av sexarbetare som ”offer” i behov av statligt och polisiärt beskydd.

Sexarbete leder också ofta till att sexarbetande kvinnor blir av med vårdnaden om sina barn. En modell av ”falsk medvetenhet” används skenbart som förklaring till att sexarbetaren har varit oförmögen att rationellt sätta sig in i sitt arbetes sanna natur, med patologisering som kan kopplas till den falska medvetandemodellen och användas för att rättfärdiga att man tar barnet från sexarbetaren. I fallet med den mördade Jasemine hade rätten bl a funnit det oroande att hon ”saknade insikt i självskadedelen i prostitutionen” för att, med andra märkliga orsaker, motivera att hon förlorade vårdnaden.

En annan märklig inkonsekvens hos abolitionisterna är att man utgår från att svenska sexarbetare på något sätt valt jobbet frivilligt (de är inte traffickerade) medan utländska sexarbetare alltid betraktas som traffickingoffer. Luda (migrerad sexarbetare) togs två gånger till migrationsverket av polisen och hon informerades om att hon var ett offer för trafficking, av allt att döma endast för att hon var en utlänning och som resultat av en sammanblandning av migrerat sexarbete med tvingad trafficking. Dessutom, även fast det inte är olagligt att sälja sex, så riskerar migrerade sexarbetare att deporteras. Trots att en migrerad sexarbetare inte gör sig skyldig till något lagbrott kan ändå hennes yrkesutövning anges som skäl för utvisning. I en deportationsorder stod det att ”hon icke har försörjt sig på ett ärligt sätt”. Medan, globalt, huvudverktyget för ”assistans” av de som uppenbart har blivit traffickerade generellt är repatriering så kan både migrerade sexarbetare och personer som blivit traffickerade ställas inför deportation i Sverige Även om de senare kan få stanna över en eventuell rättegång ‒ d v s om de vittnar mot den anklagade. Efter rättegången anser däremot svenska abolitionister att den traffickerade är repatrierad, vilket kastar ljus över bristen på verklig omsorg hos myndigheterna när det gäller traffickingoffers vidare öde.

Risken för deportation kan verka som en hämsko för migrerade sexarbetare att söka statligt understödd assistans när det behövs. I verkligheten är kontakt med polisen otänkbart för en del. Vidare kan sexköpslagen verka som en hämsko för kunder till sexarbetare för att rapportera trafficking av eller övergrepp på sexarbetare. Sexarbetare kan också vara motvilliga att rapportera sådana fall, oroade över att väcka uppmärksamhet och trakasserier. Sexköparen Björn noterade två fall av misstänkt trafficking som han underlåtit att rapportera till polisen p g a sexköpslagen.

Angående kunderna uppvisar svenska myndigheter en lika onyanserad och radikalfeministiskt präglad syn som på sexarbetarna. [A]ngående sexköparna så är det väldigt svårt som sexköpare att förstå om någon blivit traffickerad eller inte. (medlem av prostitutionsenheten i Stockholm). Tvärtemot detta vittnar sexarbetarna om kunder som bryr sig. Om du är en vanlig svensk torsk är han inte intresserad av traffickerade tjejer … för han är inte en sociopat. För det mesta vill han ha ömsesidig sex. Han är inte en våldtäktsman. Han vill bara köpa sexuell upplevelse, du vet … de är inte psykon, du vet, våra kunder är inte sadistiska odjur.

När det gäller manliga sexarbetare så intar det officiella Sverige en väldigt märklig hållning (min kommentar). Tanken att män och pojkar kan bli utnyttjade eller ställas inför svårigheter utifrån deras sexarbete är tydligen en främmande sådan i kontexten att konstruera sexarbete som en form av våld utfört av män mot kvinnor. Den svenska polisen ägnar föga  uppmärksamhet på manlig prostitution. Något som är uppseendeväckande mot bakgrund av att det är ett vida noterat fenomen, med studier av manligt sexarbete avslöjande att fall av drogberoende, exploatering och armod inte är ovanligt. Inte heller räknar man med att trafficking kan involvera män för syftet prostitution. Ytterst lite forskningsuppmärksamhet har också riktats mot män som säljer sex och deras kunder och transsexuella sexarbetare är misstänksamma utifrån deras osynlighet i den allmänna diskursen. Hos prostitutiosngruppen i Oslo menar man att sexköpslagen varken är köns- eller hudfärgsneutral.

Vad gäller sexköparna så har ökad stigmatisering varit både en ambition och ett resultat av sexköpslagen. Denna stigmatisering har även drabbat dem som är involverade i att arbeta med (sexköpande) kunder, i att pariastämpeln smittar av sig. (Något som är synnerligen vanligt för all forskning om sexuell ”avvikelse”, t ex en anledning till att det är så få som vågar forska kring pedofili, för att de som gör det anklagas för att vara ”pedofiliapostologeter”, min anmärkning). På Stockholms prostitutionsenhet tycks man vara speciellt präglade av abolitionistisk demonisering av sexköparna som sociala galningar, med sådana vrångbilder påverkandes personalens professionella engagemang. Men föga är känt om hur lagen påverkat attityder hos kunderna. Det har också rapporterats att sexarbetare har använt sexköpslagen som ett utpressningsmedel mot kunder. Denna utveckling är inte särskilt förvånande, speciellt som den förutsågs i remissvar som föregick sexköpslagen.

Avseende polisen talade en del respondenter fördelaktigt om denna kår, vilket resulterat i att de litar på polisen. Men erfarenheterna av polisen varierar bland sexarbetarna, särskilt med skillnad mellan poliser utbildade för att arbeta med prostitutionsfrågor och de som inte är det. Det är verkligen som ett lotteri … Poliser, det finns bra och dåliga. Det har varit en del strålande poliser. (Grundaren av Rose Alliance). Det förefaller som att det i det svenska folkhemmet inte sexarbetare, av en del, ses som några som är berättigade till myndighetsskydd och assistans. Rapporter från sexarbetare, och de som tillhandahöll tjänster, om polisens oprofessionalitet var ganska vanliga under fältarbetet, och det hävdas att detta har fortsatt med uppdykandet av sexköpslagen 1999. En kyrkovolontär som arbetar med gatuprostitution vittnade om att hon hört en polis säga till en sexarbetare, att du är bara en djävla hora.

Polisens uppmärksamhet riktar sig främst mot offentlig (gatu-) prostitution. Sexarbetare vittnade också om svårigheter att anmäla våldtäkt, då somliga poliser omfattar tanken att sexarbetare inte kan ‒ eller att de förtjänar att ‒ våldtas, vilket nämndes flera gånger som skäl för sådana svårigheter. Också polisen uppvisar samma brist på tolerans som många socialarbetare och myndigheter och även där vittnar sexarbetarna om att de måste anpassa sig till en offermodell, placerandes dem själva inom en allmän förståelse av prostitution som en form av övergrepp, för att bli tolererade och respekterade. De gör dig till ett offer och om du inte rättar dig efter att vara ett offer så gör de dig troligen till en brottsling. (Lisa, sexarbetare). Men polisen säger sig inte känna till sådana problem.

För att söka assistans hos polisen måste en person ”komma ut” med att vara sexarbetare, vilket kan leda till vräkning, att man förlorar omvårdnaden om sina barn, att man blir arbetslös från annat jobb och blir stigmatiserad. Ofta följs inte heller en anmälan upp, förbises eller handhas oprofessionellt. För en del sexarbetare är detta avsevärda hämskor för att söka hjälp i första ledet. [P]olisen i Sverige gör inte sitt jobb … så jag tror inte tjejerna går till polisen. (Klara, sexarbetare).

Den abolitionistiska, feministiska konstruktionen av sexarbetare som passiva offer i behov av assistans bortses från när en konstruktion av sexarbetare som ett omoraliskt hot mot det svenska samhället bättre tjänar till att underlätta kontrollen av sexarbetare.

Summering ‒ våld, fara och risk för hälsan

Staten förnekar regelbundet sexarbetarna samma mänskliga och lagstadgade rättigheter och skydd som erbjuds andra arbetare och medborgare. Det förefaller som Sverige inte avviker från det [mönstret]. Precis som lagstiftningen inte resulterat i påvisningsbar minskning av prostitutionen, kan inte lagstiftning och policy ha förbättrat sexarbetarnas liv. Trots att diskursen som omger sexköpslagen problematiserar prostitution som en sorts genusbaserat våld mot kvinnor, så har det gjort en del sexarbete mer farligt; de mest signifikanta skadorna kring sexarbete i Sverige förefaller vara bevarade, ökade och också bevarade av staten och statsfinansierade institutioner. Sexköpslagen har ökat konkurrensen i gatuarbetet och har ökat stigma och fara på gatan och i inomhusarbete på lika sätt. Våld, fara och risk för hälsan har ökat genom en brist på erbjudande av service och sjukvård och en vägran att tillhandahålla skadereduktion. Kort sagt, vad jag kallat ”skadeökning”-policyn … har varit framgångsrika i deras ambition att påskynda skada.

Ironiskt nog har lagen resulterat i inkomstökning för en del inomhusbaserat sexarbete, därmed uppmuntrandes sexarbetare att migrera för att sälja sex i Sverige. Ändå, fast sexköpslagen menas att vara till nytta för dem som säljer sex, i det att sexarbetare inte är direkt kriminaliserade (och kan använda lagen för att hota klienter som uppfört sig dåligt), så används ett antal lagar för att destabilisera sexarbetare genom vräkningar, trakasserier, förflyttningar och deportationer, trots att säljandet av sex är avkriminaliserat. Kriminaliseringen av sexköp är, trots Sveriges protester om det motsatta, ackompanjerat av vad som är, i all avsikt och syften, en kriminalisering (i allt utom till namnet) av många sexarbetare själva.

En allmän stigmatisering och patologisering av sexarbetare har lett till rapporterade svårigheter med vårdnad om barn, likväl som att det resulterat i hävdade polistrakasserier och oprofessionalism, verkandes som ett ytterligare avskräckningsmedel för att kontakta myndigheterna för support. Därtill, ett fokus på efterfrågan har uppenbarligen perifierat ett behov av granskning av polisen och de som ska tillhandahålla tjänster; kanske abolitionisterna skulle må bra av att insistera på att regeringen ”städar upp” deras eget agerande istället för att införa skadliga lagstiftning och diskurs, endast med målet av politiskt positionering och att sända en signal att prostitution inte tolereras.

Slutsatser

Det har varit motsatta materiella effekter av svensk abolitionism.

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s och har redan citerats inledningsvis.

Mot bakgrund av den moraliska paniken har abolitionistiska, radikalfeministiska grupper och individer blivit prominenta i formulerandet och introducerandet av den svenska sexköpskriminaliseringen, och i främjandet och etablerandet av sexköpslagens rättfärdigande diskurser, vilka konstruerar prostitution som en form av våld. Sexarbetare själva fortsätter att bli sidsteppade när det gäller politiskt bidrag och politisk värdering; diskurs som hotar att destabilisera abolitionistiska förståelser av sexindustrin undermineras genom abolitionistisk radikalfeminisms mönster av tystande. I Sverige är sexarbetare patologiserade och infantiliserade i enlighet med bredare radikalfeministisk förståelse. Distinktioner mellan tvingat och självvalt sexarbete avfärdas i Sverige som farliga och missvisande. Manligt och HBTQ sexarbete har osynliggjorts av heteronormativa konstruktioner av sexarbete som mäns våld mot kvinnor.

Det går inte att se någon minskning av sexarbete, men däremot en ökning av skada gentemot sexarbetarna. Den radikalfeministiska linjen har tagit bort uppmärksamhet från sexköpslagens misslyckande med att uppnå sina abolitionistiska mål: det finns inga övertygande bevis som visar att de totala nivåerna av prostitution i Sverige har minskat sedan sexköpslagen infördes 1999. Radikalfeminism tycks helt enkelt vara ett diskursivt ramverk som har använts för att rättfärdiga ett (selektivt) tacklande av (vissa typer) av sexarbete. I motsats till skadereduktion har den föredragna strategin varit ”skadeökning”: skador som kan associeras med sexarbete minskas inte utan ökas. Förvärrandet av skada är tänkt att skärpa att personer slutar med sitt oönskade uppförande och ses därför som ett indikativ på framgångsrik abolitionism.

Abolitionistisk diskurs och social konstruktion har också kommit att påverka attityden hos svenska hälsovårds- och socialarbetare: inte bara är dessa sexarbetare, som avviker från normativa förväntningar på beteende och identitet, uteslutna från debatt, utan de upplever ytterligare uteslutning från, eller ges bara villkorad eller dömande tillgång till socialtjänst och sjukvård.

Inte endast finns det inga pålitliga bevis som visar att lagstiftningen har begränsat nivåerna på prostitutionen, men lagen och dess framtvingande, likväl som skadeökningpolicyn och problematisk hjälp, har resulterat i ökande svårigheter för en del sexarbetare, särskilt fara, stigmatisering och hot mot hälsan.

Trots försäkringar att sexköpslagen avkriminaliserar sexarbetare och skyddar dem från negativ uppmärksamhet från myndigheterna, används sexköpslagen och flera andra lagar för att direkt destabilisera sexarbetares liv. I praktiken varierar ”den svenska modellen” stort, beroende på var, hur och av vem den konstrueras. Politikerna tog den som en genusjämlikhetslag. Polisen använder den som en humanitetslag, tänkandes på trafficking … och socialarbetarna ser den som en attitydlag. (Socialarbetare, malmöenheten).

Sexköpslagen ropas ut internationellt som att ha fångat in de ansedda problemen med prostitution. Trots dess misslyckanden och olägenheter framförs den svenska modellen ‒ radikalt avvikande från mera ”liberala” modeller ‒ i Sverige och internationellt som en succé att exporteras till (och aktivt importeras av) andra stater. Svensk modernitet har lett till en känsla av överlägsenhet gentemot och rädsla för världen utanför skriver Gould, citerad av Levy. En äldre rådgivare på Socialstyrelsen, rörande prostitution, säger: Lagen skulle exporteras till andra länder  … oavsett det faktum att kunskapen var så liten. Jag menar den empiriska [kunskapen] var väldigt liten, väldigt svag … rörande den verkliga sexhandeln i Sverige.

Sveriges påstående att ha ”löst” det uppenbara problemet med prostitution ska ifrågasättas och betraktas med skepticism, mot bakgrund av misslyckandet hos lagen att kunna påvisa minskade nivåer av prostitution, och mot bakgrund av bevisen för tydliga negativa följder av svenska lagstiftning och diskurs, som genomgående belyses i denna bok.

Försök att introducera den svenska modellen, med deras egna olika historier, kommer troligen bli problematiskt: länder och kulturer som engagerar i och konstruerar sexarbete på uppenbart olika sätt än Sverige skulle vara sannolika att uppleva signifikativa och oförutsedda följder adderade till dem som redan upplevts i Sverige självt. Den tidigare genuskonsulten på kvinnoforum säger: Det grundas mycket i [tanken att] ”vi är de bästa”, förstår du, att Sverige är bäst i världen … och det är väldigt problematiskt, därför … att du inte är redo att inse att folk lever olika liv i olika delar av världen och att det finns olika realiteter. Olika behov, olika kontext.

Det förefaller helt enkelt som att det är arrogant antaget att Sverige producerar internationellt relevanta ett-paket-för-alla ”lösningar” för uppenbara sociala problem, ”lösningar” som betraktas som överlägsna gentemot avvikande policyn använda av andra, ett antagande i linje med Sveriges modernistiska bild utåt och historia av rationalisering och social ingenjörskonst.

Skada associerad med sexarbete har visats öka genom repression och kriminalisering. Det är fallet internationellt och det är särskilt sant för svensk abolitionism. I korthet har lagen misslyckats med att uppnå sitt syfte att demonstrativt reducera nivåer av sexarbete och till det finns det bevis för att lagen och dess rättfärdigande diskurs orsakat tydlig skada för sexarbetarna. Sverige är en paternalistisk välfärdsstat som fortsätter att anträda projekt av modernistisk social ingenjörskonst i sin ambition att skapa ett ordnat och disciplinerat samhälle, där närvaron av sexarbete pekar på ett misslyckande i att skapa (det ideologiska, min kommentar) folkhemmet.

Andra nationer kommer utan tvekan att fortsätta titta på Sverige när de utarbetar eller föreslår prostitutionslagar och -policyn. De skulle dock göra väl i att lära den verkliga läxan av Sverige.

DEMOKRATISK FASCISM

Efter att ha läst en text om ”demokratisk fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra en del reflektioner.  Jag rekommenderar texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar om.  Inte bara de mest uppmärksammade, som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av våra mer framstående politiker, i samtliga partier.

Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske fascistens kampanj slår ned på.”  När vi betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt i enlighet med detta.  Jag ska ta två flagranta exempel:

1) Vi får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor ‒ inte tvärtom på minsta vis.  För det första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att stämma.  Syftet blir därför inte att lösa de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en grupp som egentligen inte har berättigande i samhället.  Tillämpligt på det är vad Frydenborg citerar:  Den amerikanske (eller svenske) fascistens …  metod är att förgifta kanalerna för offentlig information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten och hans grupp mer pengar eller mer makt.

2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1 är det i exempel 2.  Han ska framställas som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den bilden har man inlett kriget mot prostitutionen.  I varenda medie som finns i detta land matas vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som själva gör valet att inträda i yrket.  Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger vanligare).  I denna mytspridning deltar politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld).  Så kan man använda sig av lagstiftningen för att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen.  Men eftersom denna lag vilar på falska premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig” grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.

Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så.  Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år!  Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa.  Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet.  Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella.  Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin.  Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år.  D v s de traditionella makthavarna och medierna.

Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.”  Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.”  Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka.  Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa.  Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig.  D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel.  Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och där med hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?).  Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva.  Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper.  Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”.  Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm?  Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.

När en person eller grupp som styr anser att de äger staten och att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism.  Så som vi sett att man påtagligt handskas med SVT i frågor om genus och sex.  Det är ett praktexempel på demokratisk fascism!

Avslutningsvis vill jag understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte långt till att detta eskalerar.  Och om den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns invändningar kommer klinga falskt.  Jag avslutar som Frydenborg:  Därför kan det finnas lite som är mer farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett politiskt slut.  Så som med genus och prostitution, så där är vi redan!

DET ÄR KVINNOR – INTE MÄN – SOM FÖRTRYCKER KVINNORS SEXUALITET

(En ingående resumé av den artikel, av Baumeister & Twenge, som texten huvudsakligen vilar på finns här).

 

Det finns en (radikal)feministisk förställning om, att män i egenintresse är de som förtrycker kvinnors sexualitet. I det allmänna monsterförklarande av män som ”onda” passar en sådan ”sanning” alldeles utmärkt. En av de första som formulerade tesen var Sherfey 1966 (för källhänvisningar, se länken ovan), som påstod att kvinnlig sexualitet har en starkare driv än manlig, men att män för att samhället skulle utvecklas måste stävja den kvinnliga sexualiteten. Essensen var, att mäns förtryck av kvinnors sexualitet var orsaken till kvinnors svagare sexdriv, inkluderandes kirurgiska ingrepp. 2002 undersökte emellertid Baumeister & Twenge bärigheten i denna teori (teori 1) och ställde den och ytterligare hypoteser mot existerande forskning. De andra teorierna var först (teori 2) att istället kvinnor har en aktiv roll i att stävja andra kvinnors sexualitet, utifrån social bytesteori, vilken analyserar mänskligt beteende i termer av kostnader och belöningar, så att sex är en resurs som män eftersträvar och kvinnor besitter (vilket konfirmeras av mängder av undersökningar). Därför ligger det i kvinnors intresse att hålla priset på sex högt, för att maximera den belöning som de ska få i utbyte. Sedan anförs också två ”nollteorier”, nämligen (teori 3) att kvinnor inneboende har lägre sexdriv än män och att det därför är en naturlig sak att kvinnor har mindre intresse av sex, varför förtryck är av underordnad betydelse. Den fjärde teorin menar att de högre kostnaderna som drabbar kvinnor för sex kan göra att kvinnor kan backa från sex, även utan historiska eller socialiserande krafter för att stävja dem. Men mot det senare står i viss mån en del tecken som antyder att kvinnor ibland avstår från sex av rädsla för att få ett dåligt rykte, snarare än rädsla för graviditet.

Genomgående finner författarna, att teori 1 inte stöds av någon forskning alls, utan att sådan helt står i samklang med teori 2 och delvis även med teori 3 och 4. Bland annat konstaterar man utifrån maktperspektiv, att t ex Reiss’ (1986) feministiska hypotes, att ju större obalans det är till förmån för män desto större är den kvinnliga sexualiteten förtryckt, inte har någon som helst relevans. Tvärtom visar forskningen att när balansen väger över till mäns fördel så ökar sexualiteten, eftersom priset för sex sjunker. Ironiskt nog är det t ex mer sannolikt att tonåriga tjejer blir gravida när det är brist på män. Eftersom det är en brist måste kvinnor tävla mer seriöst om dem, och därmed sänka priset för sex. Alltså, när män har fördelarna på marknaden så liberaliseras kvinnors sexualitet snarare än att förtryckas, i direkt strid mot teori 1. Det har också visat sig att underdåniga (”submissive”) kvinnor har mer sex än självsäkra och dominanta.

Undersökningar visar också, att kvinnor och jämnåriga flickor har det i särklass största inflytandet på formandet av flickors sexualitet. Fäder är högst marginella och den ende mansperson som har en viss påverkan är pojkvännen. Men det har visat sig att han istället för att vilja begränsa den kvinnliga partnerns sexutövande istället verkar för att öka frekvensen. Unga tjejer tenderar att gå så långt som deras ålders- och könsjämlikar gör och deras rykte är en mycket viktig faktor, eftersom tjejgrupper straffar tjejer som är för generösa med sex, med att stämpla dem som ”billiga”, stöta ut dem och aktivt sprida förklenande rykten. På samma sätt är det viktigt för kvinnor att i det praktiska sexuella utövandet hålla sig inom vad som anses acceptabelt och normativt, och kvinnor som överskrider gränsen föredrar att inte berätta detta för sina väninnor.

Också vuxna kvinnor är mer fördömande mot andra kvinnor än män, vilket bl a visar sig av att fler kvinnor än män accepterar dubbelmoralen i att vissa handlingar är tillåtna för män men inte för kvinnor. De är också i högre grad fördömande mot sex utanför relation/äktenskap och en klar majoritet anser att andra kvinnor är de som dömer dem hårdast, inte män.

Även när det gäller sexuell stympning (kvinnlig omskärelse) visar det sig att kvinnor är de drivande. Det är en tradition som både i beslut och genomförande stort domineras av kvinnor. Som exempel kan anföras undersökningar från Sudan, där 100 % av kvinnorna ställde sig bakom omskärelse då även mannen önskade det, men 41 % sa att de skulle genomföra den oavsett att fadern motsatte sig ritualen. Muslimska män har också visat sig föredra sexuellt aktiva, icke omskurna kvinnor, framför omskurna, vilka är mer sexuellt ointresserade. Omskärelse är alltså ett kvinnligt förtryck av kvinnor, inte ett manligt.

När det gäller fenomen som begränsar kvinnors möjligheter till sex i form av en partners ”ägandekänslor” så finner författarna att kvinnor snarare är något mer benägna än män för att utöva begränsningskontroll mot partnern – inkluderat lesbiska förhållanden.

En annan, idag högst besvärande och starkt politiskt inkorrekt (min anmärkning), faktor som talar för att det är kvinnor som är förtryckare av andra kvinnors sexualitet är det faktum att en undersökning funnit att 39 % av tillfrågade kvinnor medgav att de någon gång sagt nej till sex när de menade ja. T o m 12 % av oskulderna hade sagt nej fast de menat ja. Något som starkt stöttar teori 2, eftersom ett nej innebär förhandlingsfördelar gentemot mannen. Däremot är det högst besvärande för påståendet att ett nej alltid är ett nej (min anmärkning).

I summeringen säger Baumeister & Twnge bl a att, influenserna som begränsar kvinnlig adolescent sexualitet är kvinnligaVuxna kvinnor förefaller att vara mer förkastande av föräktenskaplig sex och annan kvinnlig sexualitet än mänSammanfattningsvis så har de direkta undersökningarna tillhandahållit tydligt stöd för den kvinnliga kontrollteorin (teori 2). Den manliga kontrollteorin (teori 1) tillbakavisades regelbundet.

Därefter konstaterar man, att prostitution och pornografi erbjuder alternativa källor till mäns tillfredsställelse och att de därför utgör ett hot mot andra kvinnor, i det att det sänker värdet på sexualiteten och därmed begränsar kvinnors förhandlingsutrymme. Kvinnor är också tydligt överrepresenterade i motståndet mot prostitution och pornografi, utifrån egenintresse. När det också gäller sexuallagar visar det sig, att dessa i första hand straffar mäns sexuella beteende, inte kvinnors.

Ett av de tydligaste tecknen på strävan att kontrollera adolescent kvinnlig sexualitet är de institutioner som alltsedan 1800-talets början satts upp för att motverka graviditet och promiskuitet bland unga kvinnor, och i ett citat av Nathanson konstateras: De viktigaste aktörerna för kvinnlig social kontroll är andra kvinnor. Sedan mitten av 1800-talet så var frontkämparna i den sexuella regleringsindustrin – socialarbetare, sjuksköterskor, rådgivare, lärare, medlemmar av de halvprofessionella – och fortsatte att vara, nästan uteslutande kvinnor. Det är därför ett faktum, att då regerings- och andra organ reglerar kvinnlig sexualitet så är det kvinnor som tar ledningen i påverkan att göra så! Något som inte minst visas av dagens sexualpolitiska diskurs, med sexköps- och kopplerilag och en fullständigt ovetenskaplig traffickingpanik, som helt styrs av kvinnogrupper. Kvinnor använder rykte, skvaller och andra kontrollmedel för att reglera andra kvinnors beteende och män använder lagar och andra krafter för att begränsa andra mäns uppförande. Helt linje med att göra sex svårtillgängligt och därför dyrbarare.

Kvinnor uppvisar också större intresse och öppenhet för religion och är mer positiva till kristendomen. Det är också mest mödrar som är de drivande i att få in döttrarna i kyrkan. Något som helt stämmer med teori 2, eftersom kristendomen (och andra religioner) är fientliga mot främst kvinnors sexualitet.

I den övergripande diskussionen konstaterar Baumeister & Twenge att bevisen regelbundet supporterade teori 2 men däremot inte teori 1 och att teori 3 och 4 kunde ses som komplement till teori 2. De menar också, att den sexuella revolutionen mer tillbakavisades av kvinnor än av män, indikerandes att kvinnor mer stöttade det sexuella förtryck som förekom före samma revolution. De konstaterar också – helt i enlighet med dagens vetenskapsavvisande svenska samhälle (min anmärkning) – att förtrycket av kvinnlig sexualitet har uppammat långt mycket mer diskussion och politiskt kommenterande än noggrann empirisk forskning. Tyckande – inte kunskap och forskning – är alltså det som får styra, precis som med all sexualia i konungariket Sverige och en del andra länder (min anmärkning).

Denna utmärkta undersökning borde emellertid ha stoppats där, för när författarna kommer till framtidsvyer så spårar de ur något. De menar att kvinnor kan slappna av i sin begränsningsinfluens när de erhåller alternativa mönster för det goda livet, och vi antydde verkligen att den sexuella revolutionen delvis skedde för att kvinnor erhållit tillräckligt ekonomiska, utbildningsmässiga, arbetsmarknadsmässiga och politiska möjligheter så de inte längre kände det nödvändigt att erhålla det högsta möjliga priset i utbyte för sex och adderar det ”faktum” att kvinnor tycks slappna av i sitt förtryck av kvinnlig sexualitet när deras ekonomiska möjligheter ökar. Så säger man också att en återgång till det utbredda förtryck som man kan finna i det förgångna är osannolikt.

Det de säger i framtidsperspektiven visar inte bara på en historielöshet, utan också på aningslöshet. Angående det förstnämnda så finns det gott om exempel på kulturer där kvinnor inte ”snålar” på sina sexuella gåvor (som t ex Cashinahuafolket i Brasilien) och där sex är något som är enkelt att erhålla (drottning Njuta av Danmark berättade t ex 845 för det arabiska sändebudet ”Gasellen” att ingen kvinna före kristendomen här i Norden avvisade en mans invit till sex), men sådan promiskuitet har alltid varit kombinerad med att män ska ge kvinnan något. Därför är det inte ett permanent tillstånd av kvinnligt motstånd mot att bjuda män sex, eftersom ”förhandlingsfördelen” redan är inbyggd.

När det sedan gäller påståendet att kvinnlig frigörelse gör att kvinnor blir mer generösa om de av sig själva erhåller makt och pengar så rimmar det synnerligen illa med dagens svenska och andra samhällen. De senaste 30 åren har vi sett en allt mer restriktiv sexualpolitik genom kvinnor som driver på för allt mer puritanska lagar (som sexköpslagen, skärpt våldtäktslagstiftning, ömsesidighetslagstiftningskrav, utpekande av män som generella ”sexmonster”, rop på förbud mot pornografi, m m), vilket direkt motsäger att när kvinnor får andra möjligheter att erhålla makt och försörja sig så skulle de lätta på kostnaden för sex. Istället visar det klart att deras ökade makt används för att pressa upp priset på sex – med männen som tydliga förlorare.

Därtill måste också tilläggas, att författarna helt utelämnar två alternativa viktiga faktorer som kan ha varit drivande för den sexuella frigörelsen. Denna startade ju i USA, där man efter andra världskriget utkämpade både Korea- och Vietnamkriget. Av den anledningen fortsatte därför bristen på män – inte minst för att också många stationerades i Europa – vilket enligt tillgång och efterfrågansteorin bör ha pressat ner priset för kvinnor i den sexuella utbyteshandeln. Att denna dimension utelämnas är en stor brist men, summa summarum, visar artikeln ändå tydligt att det är kvinnor – inte män – som förtrycker kvinnors sexualitet!

DEN NYA INDRAGNINGSMAKTEN

När tryckfriheten återinfördes i 1809 års regeringsform vidmakthölls den s k ”Indragningsmakten”. D v s att hovkanslern hade rätt att inställa en skrift om han ansåg den smädande eller ”vådlig” för allmän säkerhet. Då den i praktiken inte fungerade längre upphävdes den 1844, men nu finns starka krafter för att återinföra den. Men denna gång handlar det inte om ”vådlig” för rikets säkerhet, nu handlar det om ”vådlig” för genusteori och den ”rätta” normen.

I senaste numret (nr 2 2015) av ABF:s politiskt korrekta och tillrättalagda skrift ”Fönstret” vurmar man för den nya Indragningsmakten. Där har man en hyllande artikel om ”Genusredaktörerna” och ”genus-korr”. Redan av den bild som finns på nämnda ”redaktörers” sida framgår att denna institution är en ren radikalfeministisk kamporganisation, ty de ”glasögon” som där avbildas består inte av en kvinnlig och en manlig symbol, utan av två kvinnliga. Män är uppenbarligen icke önskvärda, förmodligen för att de är så ”normiga” (man säger sig ju vara ”normkritiska”), onda som de – likt juden i 30-talets Tyskland – är födda till att vara.

”Genusredaktörerna” är verkligt obehaglig läsning och det osar 30-talsideologi om det så man får svårt att andas. ”Vi hjälper dig att tänka i nya banor och guidar dig till ett skrivande fritt från negativa stereotyper” påstår man med samma hybris som kännetecknade de ideala människorna i 30-talets Tyskland och Sovjetunionen. Frida Öst och Elin Regn, som av ”Fönstrets” artikel att döma är de som driver ”redaktionen”, anser sig tydligen som så överlägsna, rätt skolade människor att de kan korrigera andra till att göra det ”rätta”. Hur ofelbar kan man egentligen bli? ”Syftet är att motarbeta negativa, stereotypa karaktärsskildringar och i slutändan skapa ett mer normkritiskt och jämlikt (text)samhälle!” (vem kan f ö ha förtroende för korrekturläsare som inte ens vet att det heter ”slutänden”?). Och vad som är ”stereotypa karaktärsskildringar” avgör naturligtvis dessa närmast gudomligt i normvisdom upphöjda personer – utifrån sina egna, ofelbara normer får man då förmoda. Man undrar stilla om de släpper igenom beskrivningar som ”vit, heterosexuell cis-man”? Är det en stereotypisk beskrivning eller är det – enligt de ”rätta” normerna – en verklighetsbeskrivning?

Ett annat klipp är: ”Och i en bok om örtte förutsattes alla läsare vara kvinnor med god ekonomi. Då kan Frida Öst påpeka att sådana formuleringar kan få många läsare att känna sig utanför.” Om man nu måste skriva så att alla kan inkluderas måste vi då inte förbjuda alla ideologiska skrifter? Måste inte t ex F!:s partiprogram förkastas?

Jag saxar från ”Fönstret”: ”Allt fler författare, journalister och andra som skriver lämnar nu in manus för en ny sorts korrkturläsning, så kallad normkritisk textgranskning.” Där har vi alltså hamnat. Idag ska författare och andra ålägga sig själva ideologisk censur i vad de skriver, men om de inte klarar det kan de i normvisdom så upphöjda Frida Öst och Elin Regn utföra censuren åt dem.

Rent parodiskt blir det när samma Frida Öst säger ”Och går man emot kan man bli bestraffad”. Vet hon egentligen någonting om det hon talar om? Inte riskerar då hon (eller ska jag benämna henne könsneutralt, ”hån” – vilket är den logiska könsneutrala formen av han/hon, inte ”hen”, som är en rent feminin form (jfr ”henne”, ”hennes”) – att förföljas i traditionella medier eller samhälle – kanske däremot av enskilda individer som retar upp sig, vilket jag beklagar och avråder. Men de som verkligen riskerar förföljelse i traditionella medier och samhälle idag är de som kritiserar de normer om genus, jämlikhet, könskvotering och annat som anses som lika heliga sanningar som religiösa sådana – och som försvaras med samma förvrängda taktik. Det är nu i sig inget nytt fenomen, och drabbade t ex Jonas Love Almqvist på 1800-talet för att han skrev ”Det går an” och drabbar idag skribenter som t ex Ström, Knausgård och Birro. Men det visar tydligt att de ”goda” människorna idag är lika ”goda” som t ex August Blanche var på 1800-talet, då han spottade Almqvist i ansiktet.

Sverige är ett nyMcCarthyistiskt samhälle! (Radikal)feminismen har skrämt medier och politiker till att omfatta samma metoder som senator McCarthy använde på 1950-talet i USA, med skrämsel, smutskastning och social uteslutning av, inte ”anti-amerikaner” men däremot ”icke-genusbekännare”. Aktörer som ”Genusredaktörerna” är ett instrument för censur, strypande av det fria ordet och utstötande av dem som har ”fel” åsikter. Det är, minst sagt, ett eko från 1930-talets Europa! (Och jag efterlyser en antologi av oss som påtagligt drabbats av nyMcCarthyismen).

Hädanefter kommer jag i mina egna böcker och skrifter skriva: ”Icke-användare av ’Genusredaktörerna’” och jag kommer, sorgligt nog, att vara starkt skeptisk till de texter som använt sig av denna moderna indragningsmakt.

Här nedan de ”normkritiska” radikalfeministglasögon som ”Genusredaktörerna” använder sig av, illustrerandes deras ”objektivitet”.

genusredaktörerna

F! OCH RADIKALFEMINISTERNA ÄR FEMINISMENS PINGSTPASTORER

För ett tag sedan läste jag en debattartikel på Sveriges kanske mest politiskt korrekta ”debattsida”, där Richard Söderberg ondgjorde sig över pingstpastorer. Inte så att jag klandrar honom för det, jag delar tvärtom hans indignation över pingstpastorernas ”bibeltrogna” homofobi, eftersom jag anser att varje människa har rätt att leva efter den läggning som man begåvats med, utan att andra ska komma in och korrigera eller ”bota” den som är fel. Men vad som ger mig obehagskänslor är att det är så sällsynt att se hbtq-rörelsen kritisera feminismens pingstpastorer; F! och radikalfeministerna.

Det finns definitivt enskilda hbtq-aktivister som kritiserar genusvansinnet, och utan att nämna någon så kan jag meddela att jag åtminstone har ett par, tre av dessa på Facebook, men mitt intryck är ändå, att F! och radikalfeminister stryks medhårs av rörelsen (rätta mig gärna om jag har fel) och skälet till det tror jag är, att man slipper feminismens pingstpastorers attacker.

Vad menar jag då med ”feminismens pingstpastorer”? Jo, när man så enkelriktat attackerar mansnorm, upphöjer ”kvinnosolidaritet” och anser sig själva sitta på sådan ”sanning” att man har rätten att tvinga andra att följa den så är man inte ett dugg annorlunda än ”pingstpastorerna”. Det handlar lika lite som dessa heller om vetenskapligt underbyggda rön, utan vilar till 100 procent på TRO. För att inte bli för långrandig i beskrivningen av denna religiösa ”sanningsövertygelse” nöjer jag mig med att citera Erik Helmerson i DN 5/5 2014 (vad har hänt med DN, som har börjat att publicera enstaka normkritiska texter??) rörande vilka som ska ”utbildas” (vilket betyder ”omskolas” eller ”botas”, precis som pingstpastorerna ska göra) i det radikalfeministiska F!-paradiset: ”Barn och personal på förskolor och fritidshem, skolelever, studievägledare, personalen på Försäkringskassan, läkare, föräldrar, åklagare, idrotts­ledare och -tränare – och ”all utsänd personal som ska tjänstgöra utomlands”. När det gäller vad barnen ska lära på förskolor, grundskolor och gymnasier fortsätter Helmerson vidare: ”Könsmakt, hbtq-frågor, antirasism, normkritik, klimatkunskap, konflikt­lösning byggd på icke-våldsprincipen, feministiskt självförsvar, maktstrukturer samt föreställningar om manlighet.” Där sitter feminismens pingstpastorer och ser sig själva som så överlägsna innehavare av en obestridlig sanning att de kan möta t ex ryska anfall med feministiskt självförsvar, eller? De kan också, enligt sin egen tro, förkasta manlighetsnormen och utse kvinnlighetsnormen som den enda ”rätta”. Detta är en fascistoid människosyn, precis som pingstpastorenas homofobi, där man strävar efter att beröva människor rätten att leva ut sin läggning och vara som de är.

Nu har jag inte engagerat mig särskilt i hbtq-frågor (mer än att jag avhandlar det historiskt i min bok, ”Samlag eller Salighet”), eftersom det är så självklart för mig att alla har rätten till sin identitet och läggning, men jag finner det ändå störande att jag ser så lite av kritik från samma rörelse mot feminismens pingstpastorer. Det slår mig att man kanske kunde travestera på det Richard Söderberg skriver i sin debattartikel om pingstpastorena: ”Men de vill hellre stå på VIP-listan till den dömande gudens torra himmel, än att tillbringa evigheten i något som liknar den 40-årsfest jag hade i helgen …” Vill företrädare för hbtq-rörelsen hellre stå på VIP-listan till den politiskt korrekta, dömande radikalfeminismens himmel än att vara på ett party där alla sorter – även heterosexuella män – tillåts? Jag vet inte. Jag kanske har missat väldigt avgörande utspel från hbtq-rörelsen mot de feministiska pingstpastorerna, som ingen annan heller gjort mig uppmärksam på? Men ett vet jag; nämligen att ifrågasätta de självutnämnda ”sanningsinnehavarna”. Om man har rätten att leva ut sin hbtq-läggning och rätt att vara kvinna, varför har man då inte rätten att vara man? Varför ska den rätten ifrågasättas utifrån förvanskad statistik och ideologiska propåer, när en gigantisk majoritet av männen bara strävar efter att göra saker och ting så bra som möjligt? Varför måste man mörka de dåliga sidor som finns i kvinnonormen och göra folk till antingen förövare eller offer?

Nej, det finns vare sig acceptans, tolerans eller demokratisk inriktning hos feminismens pingstpastorer!

KVINNORÖRELSEN ERODERAR LANDET

Det kan låta kategoriskt att påstå att ”kvinnorörelsen” eroderar landet. Dock vill jag hävda att så är fallet. Det är emellertid inte så att jag räknar alla kvinnor till ”kvinnorörelsen”. Tvärtom är min övertygelse att de flesta kvinnor är kloka och sansade, liksom en stor majoritet av svenska folket inte alls är överens med ”kvinnorörelsen” om vad som är det rätta. Det är därför jag sätter ”kvinnorörelsen” inom citationstecken, eftersom det INTE är en rörelse för kvinnor, utan enbart för dem som har tagit sig positioner där. Det stora problemet är dock, att ”kvinnorörelsen” har tillåtits att ta ut svängarna in absurdum och att ta sig positionen som dem som ska diktera för alla andra vad som är ”rätt”. Samhället har misslyckats stort i sin vaksamhet, mycket beroende på ”den tredje statsmakten”.

I botten ligger två elakartade fenomen i grunden för ”kvinnorörelsen”, nämligen 1) IDEOLOGI, vilket enkelt slår över i förtryck, intolerans och hat, eftersom den får bekännarna (kristna, [radikal]feministiska och andra) att övertyga sig själva om att de är innehavare av en obestridlig ”sanning” – och därmed är utvalda att leda andra ”rätt”. Det andra är en direkt följd av ideologin, nämligen 2) MORALISM; normer, idéer och konstruktioner som uppstår ur den självtagna rättfärdigheten. Historiskt sett har moralism aldrig bidragit med något positivt till mänskligheten, utan enbart lett till förtryck, död, hat och utstötning. Eller, som den amerikanske sociologen indirekt säger, att moralism leder till kriminalisering av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.

Innan jag fortsätter vill jag reda ut vad ”moral” egentligen är. En del menar att det är moral att både avvisa våld/mord och att man inte t ex får ha utomäktenskapliga förbindelser. Det är emellertid helt fel, eftersom det tidigare är sprunget ur en universell övertygelse utifrån evolutionära adaptioner. Det senare är en kulturell idé, med sitt grundursprung i bl a kunskapen om mannens del i avlingen (som dyker upp först för ca 8.000 år sedan och sedan accelererar i ”civilisationen”). Det är alltså ett fenomen som är kulturellt skapat och som inte omfattas av hela mänskligheten, vare sig globalt eller historiskt. Moral är också att fördöma sådant som är evolutionära adaptioner, som t ex kyrkans (och numera även radikalfeminismens) idé om vad som är ”rätt” och ”god” sexualitet. I spåren av dessa idéer om moral föds också det som ”kvinnorörelsen” idag så frenetiskt förfäktar: att man ska straffa dem som man utpekar som ”fel” utifrån de ideologiska idéerna. Genom historien har de varit olika, men aldrig på minsta sätt universellt gällande, som t ex de som utövade Bacchanalier i Rom 186 f kr (även hustrur och döttrar deltog, vilket inte kunde accepteras av män som måste kontrollera sitt faderskap), kristnas och muslimers ömsesidiga hat, brännandet av bögar och ”sodomiter”, häxor och bögar, utrotandet av ”hedniska” folk, stigmatiserandet av horor och i vår tid förföljelserna mot t ex sexköpare.

Idag expanderar ”kvinnorörelsen” moralismen med skrämmande fart i vårt samhälle, vilket ger upphov till nya hatade och förföljda grupper, där det räcker med att inte till hundra procent säga ja och amen till vad ”kvinnorörelsen” påstår är det ”rätta”. Som med alla klassiska förföljare är ett av ”kvinnorörelsens” främsta vapen smutskastningen. Den som inte är ”rätt”, eller som vågar kritisera vad ”sanningsinnehavarna” påstår, är ond och ska stötas ut. Den självtagna positionen av ”god” och ”hjälpande” omfattar sedan naturligtvis också bara de som ansluter sig till ”sanningen”. Alla andra offrar man utan att blinka. Det finns alltså aldrig någon ”godhet” bland förtryckare av det slag som ”kvinnorörelsen”. Naturligtvis finns individer som ansluter sig med goda intentioner och som i avsaknad av eget tänkande eller rädsla för att stötas ut intalar sig att de gör det ”rätta”. Men ”godheten” är inte ett dugg mer än t ex sovjetiska politruker under Stalintiden. Det handlar om att rensa ut ”fel” människor, föreställningar och fakta – och att straffa dem som inte infogar sig i leden. Två som mycket påtagligt erfarit detta är Erin Pizzey och Emi Koyama, vilka tyvärr bägge hade inställningen att man skulle hjälpa oavsett kön, ras, åsikt, bakgrund, m m. Effektivt slängdes de ut, och den senare skriver bl a: ”Självklart var det inte första gången jag ifrågasatte hur skydden sköts. Jag ifrågasatte allting: dess ”ren och nykter” policy rörande droganvändande, dess policy gentemot att tillåta kvinnor att ha överblick över deras egen medicinering, dess användande av hot och skrämsel för att kontrollera överlevare, dess stämplande av brist på överensstämmelse eller befogade klagomål som ”respektlös kommunikation”, dess patroniserande ”levnadskonst” och ”föräldraklasser”, dess till synes slumpvisa påtvingandet av regler som på något sätt alltid sätter ljuset på färgade kvinnor först. Jag hatade ungefär allting som pågick i centret, och jag vägrade att delta i det mesta av det.” Så konstaterar hon också: ”Inom rörelsen mot partnervåld hindrar emellertid den genomträngande föreställningen om ”kvinnors delade erfarenheter” och andra feministiska försköningar vår möjlighet att upptäcka vår paternalism och att skapa strukturer som är sant överlevnadsdrivna.”

Vad som emellertid är den absolut största faran med ”kvinnorörelsen” är dess antivetenskaplighet. Liksom andra ”sanningsinnehavare” (kristna, muslimer, kommunister, nazister, fascister m fl) så står ju verkligheten aldrig på deras sida. Tvärtom så är den i allmänhet motstridig ”sanningen”, vilket alltid ger dessa ”goda” ”världsförbättrare” ett uppdrag att ”förändra människorna” – d v s att korrigera evolutionen. De förstår naturligtvis inte själva vilket jobb de påtagit sig – och vilken hybris det ligger i att tro sig veta bättre än den evolutionära utvecklingen. Men metoderna för denna ”evolutionskorrigering” blir förvrängning av fakta, ”fixad” forskning – som endast har som syfte att hitta och konstruera ”fakta” som kan stötta deras ideologiska idéer – förtigandet av motstridiga fakta, tystandet av kritiker och ignorans.

Själv är jag förstahandsvittne angående detta ovetenskapliga och korrumperade tillvägagångssätt inom sexualia. Medan jag i mina böcker polemiserar mot just ”kvinnorörelsens” ”fakta”, ”siffror”, ”undersökningar”, m m, så är det karaktäristiska att de sällan eller aldrig går i svaromål på faktakritik – eftersom de inte har verkliga fakta att ta till. Istället förtiger de och låtsas som om man inte existerar – vilket funkar utmärkt, eftersom medierna följer denna princip. I fallet sextrafficking och sexarbete sprider man t ex gärna skrämmande gigantiska siffror och ovederhäftiga påståenden om hur alla far illa, men kan ALDRIG visa vetenskapliga underlag för detta. Alltid hänvisas till den ovetenskapliga Melissa Farley, FN-, Euro-, EU-, IOM-, Europol-, ILO-rapporter m fl. Men, som professor Anne Jordan vid Washington University, law school, säger: Policyskapare, NGO:er, akademiker, media och aktivister skulle vara försiktiga nog att inte försäkra att åsikter är fakta. Det är inte nog för författare och aktivister[, politiker eller medier] att referera till en källa, så som FN, för att stötta ett påstående. I många fall kommer lite forskning avslöja att dessa källor är opålitliga. Vi skulle alla akta oss för att inte bli del av det manipulationsproducerande maskineri som ständigt presenterar åsikter eller ideologi som ”fakta”.

Självklart ignorerar man också internationell forskning, eftersom den – som i t ex fallet Nya Zeeland – helt motsäger den svenska ”kvinnorörelsens” ”sanningar” (jag bifogar nedan länkar till texter om myterna kring prostitutionen för den intresserade). Istället måste egen ”forskning”, som t ex den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, produceras. Men faktum är, att det inte finns någon vetenskaplig forskning, internationellt, som skulle visa på att sexarbete skadar någon. Om man vill finna sådana resultat får man gå till rent klinisk forskning – d v s på institutioner som behandlar folk som av olika anledningar mår dåligt. Och att hänvisa till klinisk forskning som representativ skulle t ex göra att vi måste slå igen alla skolor, eftersom de som går till skolpsykologen mår dåligt – alltså måste alla elever må dåligt. Det är exakt den ”logiken” som kvinnorörelsen använder sig av.

Men det är ju inte bara inom sexualia som ”kvinnorörelsen” förfalskar verkligheten. Det gäller närmast alla frågor som rör interagerandet mellan män och kvinnor, som t ex relationsvåld. Och ytterligare exempel på den påtalade ovetenskapligheten är ju ”genusvetenskapen”, vilken ju är ett kraftigt verktyg för att korrigera evolutionen. Karaktäristiskt är också att man genom åren aldrig producerat något förslag som skulle lyfta pojkarna i skolan. Det är ju högst intressant att ”kvinnorörelsen” är beredd att offra sina egna söner för sin ideologi (d v s de är bara önskvärda om de blir ”genuscertifierade”). Säger inte det något om vilken ”godhet” som i verkligheten dväljes där? ”Kvinnorörelsen” (religiös, politisk och [radikal]feministisk) är livsfarlig för samhället, eftersom den – liksom de andra ovan exemplifierade absoluta ”sanningsideologierna” – med tvång och repression strävar efter att ”förändra” människan till att bli ”rätt” (alltså som de anser att hon ska vara) och kallblodigt offrar dem som är ”fel”. I detta använder man samma metoder som någonsin genom historien alla ”förbättrare” använt.

Jag motsätter mig inte att ”kvinnorörelsen” ska ha rätten att förfäkta sina åsikter, men de har inte rätten att tvinga andra att leva efter deras idéer, lika lite som kristna, muslimer, kommunister, nazister, fascister m fl. På alla sätt har ”kvinnorörelsen”, i kraft av sitt ökande inflytande, kommit att bli en auktoritär och icke humanistisk rörelse – oavsett att det finns gott om individuella undantag. Om inte hela samhället ska kapsejsa måste vi sätta ner foten och säga, ”stopp, det räcker nu. Det är dags att bygga ett samhälle som istället tar hänsyn till evolution och verklighet och som bygger på verklig jämställdhet, samtidigt som vi erkänner och bejakar att vi är olika.”

http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-7-sexarbetarna-utsatts-for-omfattande-smitta-och-ar-smittohardar/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/; http://www.anstandigt.com/2015/09/12/den-gigantiska-sextraffickingen-ar-inget-annat-an-bedrageri/

RÄTT NYTT ÅR

Egentligen skulle jag ha skrivit dessa rader till julen, men det är ju så mycket patriarkaliskt skit som måste utföras till dess (seden är ju äldre än 1980-talet, då sanningen började att uppenbaras, alltså måste den vara patriarkalisk) att jag kom av mig på vägen. Men det är inte heller fel att ta upp det nu, som en nyårshälsning på det nya, förhoppningsvis ”rätta” året.

Det här med att önska ”gott nytt år” är naturligtvis en patriarkalisk sed, tillkommen enbart för att gynna vita heterosexuella män (vita cis-män), eftersom patriarkatet aldrig kan innebära någonting gott för en kvinna. Jag har därför beslutat mig för att istället önska ett ”rätt” nytt år åt alla. Men vad är då ”rätt”?

Ja, det är ganska många som inte vill förhäva sig och berätta för andra om vad som är ”rätt”. Det finns t o m vilsegångna individer (s k ”humanister”, ”liberaler”, ”jämställdister” och andra skumma typer) som anser att det som är rätt för en person inte nödvändigtvis måste vara det för en annan. Som tur är har vi då fått en ideologisk rörelse i radikalfeminismen som satt sig över denna falska tolerans och kan berätta för alla vilseledda vad som är otvetydigt rätt.

Det är t ex rätt att hata all rasism. De som vet det rätta skulle t ex aldrig drömma om att inrätta ett rasbiologiskt institut. Däremot är det rätt att inrätta könsbiologiska institut under beteckningen ”genusvetenskap” för att attackera mansrollen och straffa mannen för att han under miljontals år ska ha förtryckt kvinnan. De ”rätta” radikalfeministerna bekänner sig naturligtvis till deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948: ”all human beings are born free and equal in dignity and rights.” D v s ”alla mänskliga varelser är födda fria och (jäm)lika i värdighet och rättigheter.” Men de ”rätta” människorna vet, att med (jäm)lika avses att alla är födda för att egentligen vara kvinnliga till sina väsen. Det manliga är bara en social konstruktion i avsikt att höja mannen på kvinnans bekostnad. Hur någon, någon gång i urtiden, då såväl män som kvinnor var feminina, plötsligt kunde urskilja män och kvinnor – som ju i allt (utom möjligen då snoppen och snoppan och barnafödandet) var lika – är däremot höljt i ett mysterium.

Genom att den onde mannen alltså har skapat kulturella förutsättningar för sin upphöjelse på den goda kvinnans bekostnad så är alltså inte alla mänskliga varelser (jäm)lika. Det är anledningen till att det är rätt att behandla vita heterosexuella män (vita cis-män) som undermänniskor. Det är därför man får hata dem som kollektiv och ge alla män skulden för enskilda mäns avvikelser. Eller som den feminiserade Johan Ehrenberg uttryckt det: Män har en kollektiv skuld. Det vill säga, alla män lever ett liv där man, bara genom att man är man, deltar i ett kvinnoförtryck. Oberoende av om man vill och tycker sig vara en del i ett könsförtryck. Därigenom kan man helt stå bakom 1948 års deklaration och samtidigt bortsortera alla som inte är kvinnligt (jäm)lika. Det är också därför som det är rätt att anklaga alla män för allt ont och frikänna kvinnorna, för de senare har med all rätt monopol på att vara goda, männen däremot onda (eller som Linda Skugge uttrycker det: ”För kvinnor är det ju inget fel på. Det är männen som gör alla dåliga grejer. De misshandlar, våldtar, tar inte hand om hushållet, tar inte ut någon pappaledighet” – Helsingborgs dagblad 27 november 2003). D v s, att det naturligtvis är fel med rasism men däremot rätt med könsism. Och det bryter naturligtvis inte mot 1948 års deklaration att hata män, eftersom män ju är djur, som ju t ex Ireen von Wachenfeldt så upplyst har informerat mänskligheten (kvinnorna, hbtg-personer och feminiserade män) om. Därför är det inte fel att upphäva rättssäkerheten för män, som ju t ex Mikael Nestius klargör: Det är dags för omvänd bevisordning. Det borde vara mannens skyldighet att göra troligt att kvinnan faktiskt ville ha sex.” (Tidningen City, 1 juni 2007).

Det känns tryggt att ha dessa arvtagare till kyrkofäderna, moralisterna, missionärerna, ras- och klassbeskyddarna, m fl, som före dem visste det absolut ”rätta” för alla. Hur skulle samhället någonsin kunna utvecklas om inte de som begåvats med den höga insikten om vad som är obestridligt ”rätt” hade funnits? Jag fasar! Då kanske t o m sådana avgrundsmonster som män (förlåt, djur) hade haft rätt till att omfattas av deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Så därför kan jag inte önska ett patriarkaliskt ”Gott nytt år” till er (det har man ju gjort i århundraden), utan istället det rätta:

RÄTT NYTT ÅR

Och mitt nyårslöfte måste naturligtvis bli, att jag ska försöka bli en kvasifärgad homosexuell eller hbtq-kvinna, för att förtjäna min rätt att räknas till de mänskliga varelserna. Och vilken himla tur att deklarationen om de mänskliga rättigheterna inte översatts ”alla mänskliga varelser är födda fria och jämbördiga i värdighet och rättigheter.”

MER FEMININITETSNORM

Jag tänkte spinna vidare på tråden att ”femininitetsnormen” gör att kvinnor är en säkerhetsrisk för barn. Min avsikt är inte att säga att ”kvinnor är värre än män,” utan understryka att detta – liksom partnervåld – inte är ett könsrelaterat problem och alltså inte kan användas som slagträ i ett könskrig. Jag vill också understryka hur absurt det är att peka ut någon enbart p g a kön som ”ond” eller ”presumtivt ond”, oavsett om man hänvisar sitt skamstämplande till ”manlighetsnorm” eller till ”genetiskt nedärvd”. Män och kvinnor har ibland olika bra och dåliga sidor och att bara fokusera på det ena könets dåliga sidor för att smuskasta det – och bortse från de goda och det andra könets dåliga – är djupt ohederligt och kan bara underbyggas med starkt förvrängd forskning och/eller forskningsresultat (se om detta i relationsforskningen t ex här). Sedan kan man naturligtvis inte heller göra som ”kvinnorörelsen” (radikalfeminismen, F!) gör, att bortse från sociala faktorer.

Det är emellertid uppenbart att fler kvinnor än män begår övergrepp mot barn. För att avleda detta faktum har kvinnorörelsen (radikalfeministerna) blint fokuserat på de maximalt tio procent av övergreppen som domineras av män, nämligen sexuella sådana, och målat upp bilden av att sådana skulle vara det mest fruktansvärda som barn kan utsättas för. På så sätt kan man bortse från de minst 90 procenten övergrepp som domineras av kvinnor, nämligen fysiskt och psykiskt våld och negligering, vilka övergrepp av barn själva betraktas som betydligt värre än sexuella (Ney, Fung & Wickett, 1994, The worst combinations of child abuse and neglect. I Child Abuse and Neglect, vol 18(9)).

Ett antal amerikanska undersökningar visar att kvinnor är de som begår mest övergrepp mot barn. Av 2 700 000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles (1976), att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barn (men de understryker hur benägenheten att slå, hos både män och kvinnor, steg kraftigt beroende på om de bevittnat eller utsatts för slag som barn, oavsett om en man eller en kvinna utförde det). Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144 000 fall) övergrepp, fäder för 38. Delen styrkta samt möjliga övergrepp av mödrar utgjorde dock 39 procent, av fäder 26. Av de anmälda övergreppen var tio procent anmälningar för sexuella övergrepp, varav 38 procent styrkta, 22 möjliga och 40 procent obestyrkta. Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare (vilket naturligtvis gör att femininitetsnormen skapar livsfarliga ensamma mödrar, inte sant?).

Däremot kan det möjligen vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar. Innebär inte det att maskulinitetsnormen är en säkerhetsventil, d v s en bra sak, gentemot våldsamma misshandlande mödrar, eller?

Även Brå understryker den höga frekvensen av kvinnors våld mot barn, man skriver: ”Av de misstänkta för misshandel mot små barn är andelen kvinnor relativ hög jämfört med andra brott – 39 procent av de misstänkta för misshandel mot barn 0–6 år är kvinnor (2013).” Men det framgår inte vilka de resterande 61 procenten är, om det är män, eller om det är män och barn (jmf att man tidigare understryker att de flesta gärningspersoner är jämnåriga). Ett problem med sammanställningar av anmälningar är att det endast rör en klinisk miljö som inte är applicerbar på den totala omfattningen eller fördelningen (vilket inte enbart gäller Brå). När det gäller Brå så vill jag dock understryka att osäkerheten om deras intentioner och resultat ofta är stor. Det är uppenbart att Brå ibland färgas av rent ideologisk eller politiskt korrekt påverkan, som t ex i rapport 1999:15, där man ”uppskattar” att kvinnor endast står för drygt fyra procent av ”vuxet familjevåld” eller en rapport om (sex)trafficking 2008 (:21) vilken inte kan finna annat än mycket låga nivåer av (sex)trafficking, men trots det understryker vilket stort omfattningsproblem det är (se här).

Vad man också mycket sällan ser är att någon resonerar över anmälningsbenägenheten hos en som bevittnar eller inser ett övergrepp. Det är nämligen högst osannolikt att benägenheten att anmäla kvinnor som slår sina barn skulle var lika hög som den att anmäla män. Men oavsett det är alltså – med motsvarande resonemang som radikalfeministerna för om männens aggressivitet – kvinnor aggressiva mot barn, och alltså en säkerhetsrisk för dessa. Något som naturligtvis måste bero på femininitetsnormerna, inte sant?

Skydda barnen från deras mödrar, eller?

Jag hoppas detta mitt inlägg ska vittna om det som är skillnaden mellan jämställdister och radikalfeminister, nämligen att omfatta alla och inte exkludera det ”fel” könet, samt att inte exkludera ”fel” fakta. Ja, män utövar mer aggressivitet än kvinnor, men inte i förhållanden och inte mot barn, men mot andra män. Och de gör det i den eviga evolutionära tävlan om att imponera på det kön som i första hand värderar pengar och status hos sin partner. Samma drag som finns hos alla arter. Mannen är alltså inte ett större hot mot kvinnan än tvärtom!

FEMININITETSNORMEN GÖR KVINNOR TILL EN SÄKERHETSRISK FÖR BARN

Med anledning av en tråd på Facebook – utifrån Zandra Hedlunds påståenden i Dumheter 24 – så skrev jag en lång kommentar som jag tycker är relevant att lägga ut här. Det intressanta är att hon talar om en ”maskulinitetsnorm” som skulle göra män aggressiva – förutom all omgjord statistik som hon – i vanlig ordning – kryddar sin närmast religiösa övertygelse med. Intressant nog finns det alltid ett antal personer som instämmer i myten om maskulinitetsnormens påverkan, men dessa tar aldrig i beaktande det jag skrev om i mitt senaste inlägg, om att det är radikalfeministerna som skapat det nya hatet. Så här skrev jag i tråden:

Det är intressant att man gärna drar upp ”maskulinitetsnorm” och kopplar den till mäns aggressivitet. Varför drar man inte upp ”femininitetsnorm” och kopplar den till att ”alla” kvinnor är snåla och att kvinnor är oförmögna att känna riktig kärlek i förhållanden? Idén om att de kvinnliga ”dygderna” skulle vara de ”goda” uppstår i slutet av 1700-talet, men det finns kvinnliga avarter som inte är särskilt smickrande. Jag exemplifierade med snålhet och oförmåga till kärlek. Kanske någon oförstående skakar på huvudet, men i studier av naturfolk har det visat sig, att 84 procent av männen, men endast 58 procent av kvinnorna delar vad de har utanför familjen (Hill & Hurtado 1989). Precis som manlighetsnormen gör att män blir aggressiva måste alltså kvinnlighetsnormen göra att kvinnor blir snåla, eller? Och det faktum att undersökning efter undersökning visar att kvinnor söker män med pengar och hög status måste innebära att kvinnlighetsnormen gör att kvinnor är beräknande och känslokalla i förhållanden, inte sant?

Sedan är det roligt att se de många som på fullaste allvar menar att Sverige är navet i världshjulet och endast refererar svenska siffror (gärna Brå, vars objektivitet och saklighet ofta går att ifrågasätta, men som ibland kan träffa rätt). Internationellt finns det hundratals undersökningar rörande relationsvåld och det är ett närmast globalt överensstämmande i att kvinnor är lika eller mer aggressiva i förhållanden som män, men konstigt nog tycks det inte vara så i Sverige. Beror det på att Sverige har mer aggressiva män än andra länder eller att de svenska kvinnorna är mer blida än i andra länder? Eller beror det på att vi här i Sverige är bättre på att göra ”rätta” studier än på andra platser? Jag vet inte.

Angående relationsmord hävdas gärna utifrån ett tjugotal svenska fall att kvinnor mycket mer sällan än män mördar sina partners. Naturligtvis står sig då den FBI-studie som Mercy & Saltzman refererar (Fatal violence among spouses in the United States, 1975-85. I American Journal of Public Health 79 1989) slätt mot det svenska materialet, eftersom förmodligen 16.595 amerikanska relationsmord under tio år är ett betydligt svagare underlag än ett tjugotal svenska. Men om någon skulle drista sig att undra vad FBI-studien visar så är det, att 56,6 procent var mördade kvinnor och 43,4 mördade män. Alltså en betydligt mindre skillnad än de oantastbara svenska siffrorna.

Internationellt råder inte heller någon enighet om att män orsakar svårare skador än kvinnor (se t ex denna studie, eller denna; Brinkerhoff & Lupri, Interspousal Violence. I The Canadian Journal of Sociology 13 1988,), det är här i Sverige som det råkar vara så. Att kvinnor kan skada lika svårt som män beror på att de betydligt oftare tar till tillhyggen och slår med.

Sedan är det så tröttsamt att behöva dra den här typen av fakta och statistik som är portförbjuden i konungariket Sverige, eftersom det inte borde handla om frågan ”vem är värst” – lika lite som idiotin att försöka skuldbelägga alla män för att de är män (oavsett om man skyller på ”maskulinitetsnormen” eller antyder att det skulle vara en sorts genetiskt nedärvd ondska, som alltså också då bör appliceras på snåla och beräknande kvinnor). När man gör på det sättet så struntar man faktiskt i själva problemet och fokuserar istället på att minsann driva igenom sin egen rättfärdighet, perfekthet och ideologiskt rätta hemmahörighet, för det är ingen hjälp åt någon att bedriva ett stereotypt könskrig (även om i maskerad form under falska försäkringar om att man alls inte hatar män, bara maskulinitetsnormen).

Dessutom måste vi faktiskt stoppa kvinnor från att få utbildning, eftersom flera internationella studier visar att utbildade kvinnor blir mer aggressiva, medan utbildade män blir mindre aggressiva (t ex Jay, Victimization on the college campus: A look at three high-profile cases. I Campus Law Enforcement Journal 1991, något som ju också bekräftas av Brå-utredningen ”Brott i nära relationer”, p 53). Ska vi alltså komma tillrätta med relationsvåldet måste vi utbilda män och låta kvinnor förbli outbildade (det är väl lika relevant som att maskulinitetsnormen skulle göra ”alla” män aggressiva, inte sant?). Så vår nuvarande utbildningspolitik strävar alltså efter att skapa ett samhälle med mer relationsvåld! Men å andra sidan visade Kinsey att utbildade personer är mer benägna att masturbera och utöva sex, så alltså borde ingen utbildas.

Utöver denna min text måste jag tillägga en kommentar i samma tråd av Louise Persson: ”Femininitetsnormen” att kvinnor ska uppfostra barn borde ju också då rimligen vara skälet till varför kvinnor slår sina barn. En del kvinnor visserligen, men pga femininitetsnormen kan vi ju säga att alla kvinnor är en säkerhetsrisk för barnen, eller…?

Det var den kommentaren som fick sätta rubriken på denna text.

RADIKALFEMINISMEN HAR SKAPAT DAGENS HATSAMHÄLLE

Det förekommer mycket hat i Sverige idag. På något sätt är det som om det blivit en sorts varumärke för den offentliga debatten. Jag ska inte försöka påstå att det inte förekom ilskna utbrott redan i min ungdom, men då kunde fortfarande avvikande meningar uttryckas utan att den som gjorde det automatiskt utmålades som en inkarnation av ondskan. Idag så blir de som ifrågasätter, eller uttrycker avvikelser från den ”rätta” normen omedelbart monsterförklarad (åsiktsröret – det är inte ens en korridor längre). Men hur kunde vi hamna där?

Trots den indignation som radikalfeminister och normpoliser – i sig själva hatfulla – uttrycker över att bli måltavlor för hatattacker så är det ingen tvekan om, att det just är de som skapat detta hatsamhälle. Ibland brukar det ju kunna vara svårt att se vad som är orsak och verkan, men i detta fall är det uppenbart.

Det började med den stora pedofilpaniken och attacken mot män som kollektiva förövare kring år 1976. Som så ofta tog det avstamp i USA, där helt påhittade siffror om ”barnprostituerade” jagade upp en gigantisk panik (något som utretts av Joel Best, Damned lies and Statistics: Untangling Numbers from the Media, Politicians and Activists. Berkeley 2001, se också här). Det här ledde omkring 1980 till att en våg av falska anmälningar av pappor för sexuella övergrepp på sina barn – i avsikt att tillförsäkra modern vårdnaden – tog vid. I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt. Paniken var total! I dess efterföljd utmålades alla män av ”kvinnorörelsen” (radikalfeministerna) som presumtiva ”förövare”, d v s att egentligen var alla män pedofiler som önskade göra barn illa. Och vi fick en hel rad rättsfall som spred paniken till domstolarna, med senare rättsskandaler som ”styckmördarna”, ”Thomas Quick, ”fallet Ulf”, m fl, där journalister och politiker gjorde sitt yttersta för att bidra till rättsskandalerna. I takt med denna panikvåg kunde bilden av den våldsamme mannen växa sig stark och leda till svepande utpekanden av alla män som ”talibaner”, ”djur” eller ”kvinnomisshandlare”. Och jag kan inte påminna mig att någon enda politiker eller journalist på mycket lång tid satte ned foten och ifrågasatte detta kollektiva hatande av män – endast mycket enstaka, modiga forskare. Inte förrän Hannes Råstam började med sina ifrågasättande reportage – över 20 år efter att paniken började.

Eftersom politiker och journalister gav sitt tysta medgivande till att man fick hata män som grupp på detta sätt så fanns det ingen anledning att hejda sig. Med den märkliga föreställning som uppstår från slutet av 1700-talet – att de kvinnliga ”dygderna” är de ”goda” i motsats till de ”onda” manliga – i ryggen blev det fritt fram att beskylla vilken man som helst för att vara ett svin – och ond. Och de som försökte ifrågasätta eller kasta ljus på vilka falsarier och ovetenskapliga texter detta vilade på blev direkt föremål för hatandet, och fick personifiera ”ondskan”.

Om vi däremot tänker oss det motsatta förhållandet, att vi p g a schabloner på samma sätt skulle stämpla kvinnor som kollektivt onda så uppstår ett ramaskri. Men nog skulle kvinnor som kollektiv kunna utmålas på samma sätt. Eftersom minst fem gånger så många kvinnor som män lämnar en arbetslös partner så är alla kvinnor presumtiva okänsliga girigbukar som dumpar partners när de inte längre får det ekonomiska underhåll de anser sig ha rätt till (Norberg-Schönfeldt). Kvinnor är snålare och mindre medkännande än män (hos studier av ”naturfolk” visar det sig att män delar 84 procent av sitt jaktbyte utanför familjen, kvinnor endast 58 procent av det samlade godset – Hawkes, K, 1996, The evolutionary basis of sex variations in the use of natural resources: Human examples. Population and Environment: A Journal of Interdisciplinary Studies, 18(2), 161-173), alla kvinnor är barnmisshandlare (det är ett faktum att kvinnor mer än män misshandlar barn, t ex Steinmetz, The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) och alla kvinnor inleder förhållanden med män enbart för pengarnas eller statusens skull (Pollet, Thomas V & Nettles, Daniel: Partner wealth predicts self-reported orgasm frequency in a sample of Chinese women. I Evolution & Human Behavior, vol 30:2, 2009, och här) – och därmed har de förtryckt män genom att profitera på dem i miljontals år.

Skulle någon läsare tycka att det är relevant att dra alla kvinnor över en kam enbart för att de mer än män har dessa ”dåliga” karaktärsdrag? Jag tror inte det. Jag kan livligt föreställa mig vad den som på fullaste allvar förfäktade detta skulle få utstå från ”feminister” som Gudrun Schyman, Maria Sveland, Lady Dahmer m fl – för att inte tala om deras hatande supportersvans. Och ”objektiva” journalister på Aftonbladet, Nyheter 24, m fl, skulle idiotförklara den som gjorde det. Men att det i motsatt riktning har setts som en självklarhet att män som kollektiv kan förutsättas vara ”presumtiva” till allt det en liten undantagsgrupp av män utför ifrågasätts på intet sätt. Ändå finns det ingen som helst objektiv, vetenskaplig forskning som kan säga att de kvinnliga ”dygderna” skulle vara ett dugg bättre eller mer goda än de manliga. Undra på att det skapas ett genuint hatsamhälle!

Hur kan någon bli förvånad av att män, och särskilt unga sådana, som får se sig sidsteppade, utpekade och hatade p g a radikalfeministernas schablonbilder, ilsknar till och slår tillbaka? När det inte finns en politiker, inte en journalist som ställer upp till männens försvar vore det ytterst märkligt om inte några i vanmakt slår tillbaka genom samma smutskastning som de själva utsätts för som en sorts normaltillstånd. Särskilt som dessa klagande kvinnliga hatare utgår från att de som kvinnor ska ha rätt att vräka ur sig vad som helt, samtidigt som männen bara ska tåla smutskastningen – enligt traditionellt könsmönster (kritiska män anklagas ofta för att ”gnälla”). Det kan inte råda någon som helst tvekan om, att det är ”kvinnorörelsen” (radikalfeminismen) och fega, flata politiker och journalister som skapat det hatsamhälle vi lever i. Och i metod – om dock ej i omfång – skiljer det sig inte det minsta från Nazityskland. Utpeka och hata en kollektiv grupp på falska påståenden och förvrängd vetenskap och hindra alla motstridiga fakta från att komma fram genom att smutskasta, ignorera och utfrysa. Inte undra på att många av svensk intelligensia idag – precis som i Tyskland på 30-talet – känner en önskan att komma bort från detta åsiktstotalitära och i statlig (och tredje statsmaktens) regi hatande landet.

Ändå vill jag höja ett varningens ord mot att dra alla feminister (och kvinnor naturligtvis) över en kam. Jag tror att det är kontraproduktivt att göra så, eftersom beteckningen ”feminist” inte är mer precis än ”socialist” eller ”liberal”. Inom den rymmer det en mängd olika människor med vitt skilda utgångspunkter. Vem skulle t ex anse att en socialdemokrat och en fascist är samma ”sort” bara för att de är sprungna ur ”socialismen” bägge två?

För några år sedan hade jag ett meningsutbyte med Louise Persson, en feminist som jag verkligen högaktar, där jag menade att vettiga feminister borde sluta att använda begreppet ”feminist” om dem själva, därför att det fått sådan negativ klang p g a radikalfeministerna. Men hennes motivation för att inte sluta använda det var att hon inte ville låta de rabiata feministerna sjanghaja ordet. Jag kan respektera det. Därför blir det så fel när vi som är kritiska till rabiatfeministerna drar vettiga feminister över en och samma kam. Risken finns att vi stöter bort dem som i grunden står på samma sida som vi. Dessutom borde vi stötta de feminister, som t ex Helene Bergman, som vill rädda ordet feminist från rabiatfeministerna. Rikta kritiken mot dem det bör, radikal- och rabiatfeminister, schymannare, svelandare, m fl, vilka arbetar för en ”Matriarktur” (en matriarkatets diktatur med förbjudande av ”manlighet” och med genus som övergripande metod), inte mot dem som intar sansade synpunkter.