Kategoriarkiv: Radikalfeminism

DET ÄR KVINNOR – INTE MÄN – SOM FÖRTRYCKER KVINNORS SEXUALITET

(En ingående resumé av den artikel, av Baumeister & Twenge, som texten huvudsakligen vilar på finns här).

 

Det finns en (radikal)feministisk förställning om, att män i egenintresse är de som förtrycker kvinnors sexualitet. I det allmänna monsterförklarande av män som ”onda” passar en sådan ”sanning” alldeles utmärkt. En av de första som formulerade tesen var Sherfey 1966 (för källhänvisningar, se länken ovan), som påstod att kvinnlig sexualitet har en starkare driv än manlig, men att män för att samhället skulle utvecklas måste stävja den kvinnliga sexualiteten. Essensen var, att mäns förtryck av kvinnors sexualitet var orsaken till kvinnors svagare sexdriv, inkluderandes kirurgiska ingrepp. 2002 undersökte emellertid Baumeister & Twenge bärigheten i denna teori (teori 1) och ställde den och ytterligare hypoteser mot existerande forskning. De andra teorierna var först (teori 2) att istället kvinnor har en aktiv roll i att stävja andra kvinnors sexualitet, utifrån social bytesteori, vilken analyserar mänskligt beteende i termer av kostnader och belöningar, så att sex är en resurs som män eftersträvar och kvinnor besitter (vilket konfirmeras av mängder av undersökningar). Därför ligger det i kvinnors intresse att hålla priset på sex högt, för att maximera den belöning som de ska få i utbyte. Sedan anförs också två ”nollteorier”, nämligen (teori 3) att kvinnor inneboende har lägre sexdriv än män och att det därför är en naturlig sak att kvinnor har mindre intresse av sex, varför förtryck är av underordnad betydelse. Den fjärde teorin menar att de högre kostnaderna som drabbar kvinnor för sex kan göra att kvinnor kan backa från sex, även utan historiska eller socialiserande krafter för att stävja dem. Men mot det senare står i viss mån en del tecken som antyder att kvinnor ibland avstår från sex av rädsla för att få ett dåligt rykte, snarare än rädsla för graviditet.

Genomgående finner författarna, att teori 1 inte stöds av någon forskning alls, utan att sådan helt står i samklang med teori 2 och delvis även med teori 3 och 4. Bland annat konstaterar man utifrån maktperspektiv, att t ex Reiss’ (1986) feministiska hypotes, att ju större obalans det är till förmån för män desto större är den kvinnliga sexualiteten förtryckt, inte har någon som helst relevans. Tvärtom visar forskningen att när balansen väger över till mäns fördel så ökar sexualiteten, eftersom priset för sex sjunker. Ironiskt nog är det t ex mer sannolikt att tonåriga tjejer blir gravida när det är brist på män. Eftersom det är en brist måste kvinnor tävla mer seriöst om dem, och därmed sänka priset för sex. Alltså, när män har fördelarna på marknaden så liberaliseras kvinnors sexualitet snarare än att förtryckas, i direkt strid mot teori 1. Det har också visat sig att underdåniga (”submissive”) kvinnor har mer sex än självsäkra och dominanta.

Undersökningar visar också, att kvinnor och jämnåriga flickor har det i särklass största inflytandet på formandet av flickors sexualitet. Fäder är högst marginella och den ende mansperson som har en viss påverkan är pojkvännen. Men det har visat sig att han istället för att vilja begränsa den kvinnliga partnerns sexutövande istället verkar för att öka frekvensen. Unga tjejer tenderar att gå så långt som deras ålders- och könsjämlikar gör och deras rykte är en mycket viktig faktor, eftersom tjejgrupper straffar tjejer som är för generösa med sex, med att stämpla dem som ”billiga”, stöta ut dem och aktivt sprida förklenande rykten. På samma sätt är det viktigt för kvinnor att i det praktiska sexuella utövandet hålla sig inom vad som anses acceptabelt och normativt, och kvinnor som överskrider gränsen föredrar att inte berätta detta för sina väninnor.

Också vuxna kvinnor är mer fördömande mot andra kvinnor än män, vilket bl a visar sig av att fler kvinnor än män accepterar dubbelmoralen i att vissa handlingar är tillåtna för män men inte för kvinnor. De är också i högre grad fördömande mot sex utanför relation/äktenskap och en klar majoritet anser att andra kvinnor är de som dömer dem hårdast, inte män.

Även när det gäller sexuell stympning (kvinnlig omskärelse) visar det sig att kvinnor är de drivande. Det är en tradition som både i beslut och genomförande stort domineras av kvinnor. Som exempel kan anföras undersökningar från Sudan, där 100 % av kvinnorna ställde sig bakom omskärelse då även mannen önskade det, men 41 % sa att de skulle genomföra den oavsett att fadern motsatte sig ritualen. Muslimska män har också visat sig föredra sexuellt aktiva, icke omskurna kvinnor, framför omskurna, vilka är mer sexuellt ointresserade. Omskärelse är alltså ett kvinnligt förtryck av kvinnor, inte ett manligt.

När det gäller fenomen som begränsar kvinnors möjligheter till sex i form av en partners ”ägandekänslor” så finner författarna att kvinnor snarare är något mer benägna än män för att utöva begränsningskontroll mot partnern – inkluderat lesbiska förhållanden.

En annan, idag högst besvärande och starkt politiskt inkorrekt (min anmärkning), faktor som talar för att det är kvinnor som är förtryckare av andra kvinnors sexualitet är det faktum att en undersökning funnit att 39 % av tillfrågade kvinnor medgav att de någon gång sagt nej till sex när de menade ja. T o m 12 % av oskulderna hade sagt nej fast de menat ja. Något som starkt stöttar teori 2, eftersom ett nej innebär förhandlingsfördelar gentemot mannen. Däremot är det högst besvärande för påståendet att ett nej alltid är ett nej (min anmärkning).

I summeringen säger Baumeister & Twnge bl a att, influenserna som begränsar kvinnlig adolescent sexualitet är kvinnligaVuxna kvinnor förefaller att vara mer förkastande av föräktenskaplig sex och annan kvinnlig sexualitet än mänSammanfattningsvis så har de direkta undersökningarna tillhandahållit tydligt stöd för den kvinnliga kontrollteorin (teori 2). Den manliga kontrollteorin (teori 1) tillbakavisades regelbundet.

Därefter konstaterar man, att prostitution och pornografi erbjuder alternativa källor till mäns tillfredsställelse och att de därför utgör ett hot mot andra kvinnor, i det att det sänker värdet på sexualiteten och därmed begränsar kvinnors förhandlingsutrymme. Kvinnor är också tydligt överrepresenterade i motståndet mot prostitution och pornografi, utifrån egenintresse. När det också gäller sexuallagar visar det sig, att dessa i första hand straffar mäns sexuella beteende, inte kvinnors.

Ett av de tydligaste tecknen på strävan att kontrollera adolescent kvinnlig sexualitet är de institutioner som alltsedan 1800-talets början satts upp för att motverka graviditet och promiskuitet bland unga kvinnor, och i ett citat av Nathanson konstateras: De viktigaste aktörerna för kvinnlig social kontroll är andra kvinnor. Sedan mitten av 1800-talet så var frontkämparna i den sexuella regleringsindustrin – socialarbetare, sjuksköterskor, rådgivare, lärare, medlemmar av de halvprofessionella – och fortsatte att vara, nästan uteslutande kvinnor. Det är därför ett faktum, att då regerings- och andra organ reglerar kvinnlig sexualitet så är det kvinnor som tar ledningen i påverkan att göra så! Något som inte minst visas av dagens sexualpolitiska diskurs, med sexköps- och kopplerilag och en fullständigt ovetenskaplig traffickingpanik, som helt styrs av kvinnogrupper. Kvinnor använder rykte, skvaller och andra kontrollmedel för att reglera andra kvinnors beteende och män använder lagar och andra krafter för att begränsa andra mäns uppförande. Helt linje med att göra sex svårtillgängligt och därför dyrbarare.

Kvinnor uppvisar också större intresse och öppenhet för religion och är mer positiva till kristendomen. Det är också mest mödrar som är de drivande i att få in döttrarna i kyrkan. Något som helt stämmer med teori 2, eftersom kristendomen (och andra religioner) är fientliga mot främst kvinnors sexualitet.

I den övergripande diskussionen konstaterar Baumeister & Twenge att bevisen regelbundet supporterade teori 2 men däremot inte teori 1 och att teori 3 och 4 kunde ses som komplement till teori 2. De menar också, att den sexuella revolutionen mer tillbakavisades av kvinnor än av män, indikerandes att kvinnor mer stöttade det sexuella förtryck som förekom före samma revolution. De konstaterar också – helt i enlighet med dagens vetenskapsavvisande svenska samhälle (min anmärkning) – att förtrycket av kvinnlig sexualitet har uppammat långt mycket mer diskussion och politiskt kommenterande än noggrann empirisk forskning. Tyckande – inte kunskap och forskning – är alltså det som får styra, precis som med all sexualia i konungariket Sverige och en del andra länder (min anmärkning).

Denna utmärkta undersökning borde emellertid ha stoppats där, för när författarna kommer till framtidsvyer så spårar de ur något. De menar att kvinnor kan slappna av i sin begränsningsinfluens när de erhåller alternativa mönster för det goda livet, och vi antydde verkligen att den sexuella revolutionen delvis skedde för att kvinnor erhållit tillräckligt ekonomiska, utbildningsmässiga, arbetsmarknadsmässiga och politiska möjligheter så de inte längre kände det nödvändigt att erhålla det högsta möjliga priset i utbyte för sex och adderar det ”faktum” att kvinnor tycks slappna av i sitt förtryck av kvinnlig sexualitet när deras ekonomiska möjligheter ökar. Så säger man också att en återgång till det utbredda förtryck som man kan finna i det förgångna är osannolikt.

Det de säger i framtidsperspektiven visar inte bara på en historielöshet, utan också på aningslöshet. Angående det förstnämnda så finns det gott om exempel på kulturer där kvinnor inte ”snålar” på sina sexuella gåvor (som t ex Cashinahuafolket i Brasilien) och där sex är något som är enkelt att erhålla (drottning Njuta av Danmark berättade t ex 845 för det arabiska sändebudet ”Gasellen” att ingen kvinna före kristendomen här i Norden avvisade en mans invit till sex), men sådan promiskuitet har alltid varit kombinerad med att män ska ge kvinnan något. Därför är det inte ett permanent tillstånd av kvinnligt motstånd mot att bjuda män sex, eftersom ”förhandlingsfördelen” redan är inbyggd.

När det sedan gäller påståendet att kvinnlig frigörelse gör att kvinnor blir mer generösa om de av sig själva erhåller makt och pengar så rimmar det synnerligen illa med dagens svenska och andra samhällen. De senaste 30 åren har vi sett en allt mer restriktiv sexualpolitik genom kvinnor som driver på för allt mer puritanska lagar (som sexköpslagen, skärpt våldtäktslagstiftning, ömsesidighetslagstiftningskrav, utpekande av män som generella ”sexmonster”, rop på förbud mot pornografi, m m), vilket direkt motsäger att när kvinnor får andra möjligheter att erhålla makt och försörja sig så skulle de lätta på kostnaden för sex. Istället visar det klart att deras ökade makt används för att pressa upp priset på sex – med männen som tydliga förlorare.

Därtill måste också tilläggas, att författarna helt utelämnar två alternativa viktiga faktorer som kan ha varit drivande för den sexuella frigörelsen. Denna startade ju i USA, där man efter andra världskriget utkämpade både Korea- och Vietnamkriget. Av den anledningen fortsatte därför bristen på män – inte minst för att också många stationerades i Europa – vilket enligt tillgång och efterfrågansteorin bör ha pressat ner priset för kvinnor i den sexuella utbyteshandeln. Att denna dimension utelämnas är en stor brist men, summa summarum, visar artikeln ändå tydligt att det är kvinnor – inte män – som förtrycker kvinnors sexualitet!

DEN NYA INDRAGNINGSMAKTEN

När tryckfriheten återinfördes i 1809 års regeringsform vidmakthölls den s k ”Indragningsmakten”. D v s att hovkanslern hade rätt att inställa en skrift om han ansåg den smädande eller ”vådlig” för allmän säkerhet. Då den i praktiken inte fungerade längre upphävdes den 1844, men nu finns starka krafter för att återinföra den. Men denna gång handlar det inte om ”vådlig” för rikets säkerhet, nu handlar det om ”vådlig” för genusteori och den ”rätta” normen.

I senaste numret (nr 2 2015) av ABF:s politiskt korrekta och tillrättalagda skrift ”Fönstret” vurmar man för den nya Indragningsmakten. Där har man en hyllande artikel om ”Genusredaktörerna” och ”genus-korr”. Redan av den bild som finns på nämnda ”redaktörers” sida framgår att denna institution är en ren radikalfeministisk kamporganisation, ty de ”glasögon” som där avbildas består inte av en kvinnlig och en manlig symbol, utan av två kvinnliga. Män är uppenbarligen icke önskvärda, förmodligen för att de är så ”normiga” (man säger sig ju vara ”normkritiska”), onda som de – likt juden i 30-talets Tyskland – är födda till att vara.

”Genusredaktörerna” är verkligt obehaglig läsning och det osar 30-talsideologi om det så man får svårt att andas. ”Vi hjälper dig att tänka i nya banor och guidar dig till ett skrivande fritt från negativa stereotyper” påstår man med samma hybris som kännetecknade de ideala människorna i 30-talets Tyskland och Sovjetunionen. Frida Öst och Elin Regn, som av ”Fönstrets” artikel att döma är de som driver ”redaktionen”, anser sig tydligen som så överlägsna, rätt skolade människor att de kan korrigera andra till att göra det ”rätta”. Hur ofelbar kan man egentligen bli? ”Syftet är att motarbeta negativa, stereotypa karaktärsskildringar och i slutändan skapa ett mer normkritiskt och jämlikt (text)samhälle!” (vem kan f ö ha förtroende för korrekturläsare som inte ens vet att det heter ”slutänden”?). Och vad som är ”stereotypa karaktärsskildringar” avgör naturligtvis dessa närmast gudomligt i normvisdom upphöjda personer – utifrån sina egna, ofelbara normer får man då förmoda. Man undrar stilla om de släpper igenom beskrivningar som ”vit, heterosexuell cis-man”? Är det en stereotypisk beskrivning eller är det – enligt de ”rätta” normerna – en verklighetsbeskrivning?

Ett annat klipp är: ”Och i en bok om örtte förutsattes alla läsare vara kvinnor med god ekonomi. Då kan Frida Öst påpeka att sådana formuleringar kan få många läsare att känna sig utanför.” Om man nu måste skriva så att alla kan inkluderas måste vi då inte förbjuda alla ideologiska skrifter? Måste inte t ex F!:s partiprogram förkastas?

Jag saxar från ”Fönstret”: ”Allt fler författare, journalister och andra som skriver lämnar nu in manus för en ny sorts korrkturläsning, så kallad normkritisk textgranskning.” Där har vi alltså hamnat. Idag ska författare och andra ålägga sig själva ideologisk censur i vad de skriver, men om de inte klarar det kan de i normvisdom så upphöjda Frida Öst och Elin Regn utföra censuren åt dem.

Rent parodiskt blir det när samma Frida Öst säger ”Och går man emot kan man bli bestraffad”. Vet hon egentligen någonting om det hon talar om? Inte riskerar då hon (eller ska jag benämna henne könsneutralt, ”hån” – vilket är den logiska könsneutrala formen av han/hon, inte ”hen”, som är en rent feminin form (jfr ”henne”, ”hennes”) – att förföljas i traditionella medier eller samhälle – kanske däremot av enskilda individer som retar upp sig, vilket jag beklagar och avråder. Men de som verkligen riskerar förföljelse i traditionella medier och samhälle idag är de som kritiserar de normer om genus, jämlikhet, könskvotering och annat som anses som lika heliga sanningar som religiösa sådana – och som försvaras med samma förvrängda taktik. Det är nu i sig inget nytt fenomen, och drabbade t ex Jonas Love Almqvist på 1800-talet för att han skrev ”Det går an” och drabbar idag skribenter som t ex Ström, Knausgård och Birro. Men det visar tydligt att de ”goda” människorna idag är lika ”goda” som t ex August Blanche var på 1800-talet, då han spottade Almqvist i ansiktet.

Sverige är ett nyMcCarthyistiskt samhälle! (Radikal)feminismen har skrämt medier och politiker till att omfatta samma metoder som senator McCarthy använde på 1950-talet i USA, med skrämsel, smutskastning och social uteslutning av, inte ”anti-amerikaner” men däremot ”icke-genusbekännare”. Aktörer som ”Genusredaktörerna” är ett instrument för censur, strypande av det fria ordet och utstötande av dem som har ”fel” åsikter. Det är, minst sagt, ett eko från 1930-talets Europa! (Och jag efterlyser en antologi av oss som påtagligt drabbats av nyMcCarthyismen).

Hädanefter kommer jag i mina egna böcker och skrifter skriva: ”Icke-användare av ’Genusredaktörerna’” och jag kommer, sorgligt nog, att vara starkt skeptisk till de texter som använt sig av denna moderna indragningsmakt.

Här nedan de ”normkritiska” radikalfeministglasögon som ”Genusredaktörerna” använder sig av, illustrerandes deras ”objektivitet”.

genusredaktörerna

F! OCH RADIKALFEMINISTERNA ÄR FEMINISMENS PINGSTPASTORER

För ett tag sedan läste jag en debattartikel på Sveriges kanske mest politiskt korrekta ”debattsida”, där Richard Söderberg ondgjorde sig över pingstpastorer. Inte så att jag klandrar honom för det, jag delar tvärtom hans indignation över pingstpastorernas ”bibeltrogna” homofobi, eftersom jag anser att varje människa har rätt att leva efter den läggning som man begåvats med, utan att andra ska komma in och korrigera eller ”bota” den som är fel. Men vad som ger mig obehagskänslor är att det är så sällsynt att se hbtq-rörelsen kritisera feminismens pingstpastorer; F! och radikalfeministerna.

Det finns definitivt enskilda hbtq-aktivister som kritiserar genusvansinnet, och utan att nämna någon så kan jag meddela att jag åtminstone har ett par, tre av dessa på Facebook, men mitt intryck är ändå, att F! och radikalfeminister stryks medhårs av rörelsen (rätta mig gärna om jag har fel) och skälet till det tror jag är, att man slipper feminismens pingstpastorers attacker.

Vad menar jag då med ”feminismens pingstpastorer”? Jo, när man så enkelriktat attackerar mansnorm, upphöjer ”kvinnosolidaritet” och anser sig själva sitta på sådan ”sanning” att man har rätten att tvinga andra att följa den så är man inte ett dugg annorlunda än ”pingstpastorerna”. Det handlar lika lite som dessa heller om vetenskapligt underbyggda rön, utan vilar till 100 procent på TRO. För att inte bli för långrandig i beskrivningen av denna religiösa ”sanningsövertygelse” nöjer jag mig med att citera Erik Helmerson i DN 5/5 2014 (vad har hänt med DN, som har börjat att publicera enstaka normkritiska texter??) rörande vilka som ska ”utbildas” (vilket betyder ”omskolas” eller ”botas”, precis som pingstpastorerna ska göra) i det radikalfeministiska F!-paradiset: ”Barn och personal på förskolor och fritidshem, skolelever, studievägledare, personalen på Försäkringskassan, läkare, föräldrar, åklagare, idrotts­ledare och -tränare – och ”all utsänd personal som ska tjänstgöra utomlands”. När det gäller vad barnen ska lära på förskolor, grundskolor och gymnasier fortsätter Helmerson vidare: ”Könsmakt, hbtq-frågor, antirasism, normkritik, klimatkunskap, konflikt­lösning byggd på icke-våldsprincipen, feministiskt självförsvar, maktstrukturer samt föreställningar om manlighet.” Där sitter feminismens pingstpastorer och ser sig själva som så överlägsna innehavare av en obestridlig sanning att de kan möta t ex ryska anfall med feministiskt självförsvar, eller? De kan också, enligt sin egen tro, förkasta manlighetsnormen och utse kvinnlighetsnormen som den enda ”rätta”. Detta är en fascistoid människosyn, precis som pingstpastorenas homofobi, där man strävar efter att beröva människor rätten att leva ut sin läggning och vara som de är.

Nu har jag inte engagerat mig särskilt i hbtq-frågor (mer än att jag avhandlar det historiskt i min bok, ”Samlag eller Salighet”), eftersom det är så självklart för mig att alla har rätten till sin identitet och läggning, men jag finner det ändå störande att jag ser så lite av kritik från samma rörelse mot feminismens pingstpastorer. Det slår mig att man kanske kunde travestera på det Richard Söderberg skriver i sin debattartikel om pingstpastorena: ”Men de vill hellre stå på VIP-listan till den dömande gudens torra himmel, än att tillbringa evigheten i något som liknar den 40-årsfest jag hade i helgen …” Vill företrädare för hbtq-rörelsen hellre stå på VIP-listan till den politiskt korrekta, dömande radikalfeminismens himmel än att vara på ett party där alla sorter – även heterosexuella män – tillåts? Jag vet inte. Jag kanske har missat väldigt avgörande utspel från hbtq-rörelsen mot de feministiska pingstpastorerna, som ingen annan heller gjort mig uppmärksam på? Men ett vet jag; nämligen att ifrågasätta de självutnämnda ”sanningsinnehavarna”. Om man har rätten att leva ut sin hbtq-läggning och rätt att vara kvinna, varför har man då inte rätten att vara man? Varför ska den rätten ifrågasättas utifrån förvanskad statistik och ideologiska propåer, när en gigantisk majoritet av männen bara strävar efter att göra saker och ting så bra som möjligt? Varför måste man mörka de dåliga sidor som finns i kvinnonormen och göra folk till antingen förövare eller offer?

Nej, det finns vare sig acceptans, tolerans eller demokratisk inriktning hos feminismens pingstpastorer!

KVINNORÖRELSEN ERODERAR LANDET

Det kan låta kategoriskt att påstå att ”kvinnorörelsen” eroderar landet. Dock vill jag hävda att så är fallet. Det är emellertid inte så att jag räknar alla kvinnor till ”kvinnorörelsen”. Tvärtom är min övertygelse att de flesta kvinnor är kloka och sansade, liksom en stor majoritet av svenska folket inte alls är överens med ”kvinnorörelsen” om vad som är det rätta. Det är därför jag sätter ”kvinnorörelsen” inom citationstecken, eftersom det INTE är en rörelse för kvinnor, utan enbart för dem som har tagit sig positioner där. Det stora problemet är dock, att ”kvinnorörelsen” har tillåtits att ta ut svängarna in absurdum och att ta sig positionen som dem som ska diktera för alla andra vad som är ”rätt”. Samhället har misslyckats stort i sin vaksamhet, mycket beroende på ”den tredje statsmakten”.

I botten ligger två elakartade fenomen i grunden för ”kvinnorörelsen”, nämligen 1) IDEOLOGI, vilket enkelt slår över i förtryck, intolerans och hat, eftersom den får bekännarna (kristna, [radikal]feministiska och andra) att övertyga sig själva om att de är innehavare av en obestridlig ”sanning” – och därmed är utvalda att leda andra ”rätt”. Det andra är en direkt följd av ideologin, nämligen 2) MORALISM; normer, idéer och konstruktioner som uppstår ur den självtagna rättfärdigheten. Historiskt sett har moralism aldrig bidragit med något positivt till mänskligheten, utan enbart lett till förtryck, död, hat och utstötning. Eller, som den amerikanske sociologen indirekt säger, att moralism leder till kriminalisering av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.

Innan jag fortsätter vill jag reda ut vad ”moral” egentligen är. En del menar att det är moral att både avvisa våld/mord och att man inte t ex får ha utomäktenskapliga förbindelser. Det är emellertid helt fel, eftersom det tidigare är sprunget ur en universell övertygelse utifrån evolutionära adaptioner. Det senare är en kulturell idé, med sitt grundursprung i bl a kunskapen om mannens del i avlingen (som dyker upp först för ca 8.000 år sedan och sedan accelererar i ”civilisationen”). Det är alltså ett fenomen som är kulturellt skapat och som inte omfattas av hela mänskligheten, vare sig globalt eller historiskt. Moral är också att fördöma sådant som är evolutionära adaptioner, som t ex kyrkans (och numera även radikalfeminismens) idé om vad som är ”rätt” och ”god” sexualitet. I spåren av dessa idéer om moral föds också det som ”kvinnorörelsen” idag så frenetiskt förfäktar: att man ska straffa dem som man utpekar som ”fel” utifrån de ideologiska idéerna. Genom historien har de varit olika, men aldrig på minsta sätt universellt gällande, som t ex de som utövade Bacchanalier i Rom 186 f kr (även hustrur och döttrar deltog, vilket inte kunde accepteras av män som måste kontrollera sitt faderskap), kristnas och muslimers ömsesidiga hat, brännandet av bögar och ”sodomiter”, häxor och bögar, utrotandet av ”hedniska” folk, stigmatiserandet av horor och i vår tid förföljelserna mot t ex sexköpare.

Idag expanderar ”kvinnorörelsen” moralismen med skrämmande fart i vårt samhälle, vilket ger upphov till nya hatade och förföljda grupper, där det räcker med att inte till hundra procent säga ja och amen till vad ”kvinnorörelsen” påstår är det ”rätta”. Som med alla klassiska förföljare är ett av ”kvinnorörelsens” främsta vapen smutskastningen. Den som inte är ”rätt”, eller som vågar kritisera vad ”sanningsinnehavarna” påstår, är ond och ska stötas ut. Den självtagna positionen av ”god” och ”hjälpande” omfattar sedan naturligtvis också bara de som ansluter sig till ”sanningen”. Alla andra offrar man utan att blinka. Det finns alltså aldrig någon ”godhet” bland förtryckare av det slag som ”kvinnorörelsen”. Naturligtvis finns individer som ansluter sig med goda intentioner och som i avsaknad av eget tänkande eller rädsla för att stötas ut intalar sig att de gör det ”rätta”. Men ”godheten” är inte ett dugg mer än t ex sovjetiska politruker under Stalintiden. Det handlar om att rensa ut ”fel” människor, föreställningar och fakta – och att straffa dem som inte infogar sig i leden. Två som mycket påtagligt erfarit detta är Erin Pizzey och Emi Koyama, vilka tyvärr bägge hade inställningen att man skulle hjälpa oavsett kön, ras, åsikt, bakgrund, m m. Effektivt slängdes de ut, och den senare skriver bl a: ”Självklart var det inte första gången jag ifrågasatte hur skydden sköts. Jag ifrågasatte allting: dess ”ren och nykter” policy rörande droganvändande, dess policy gentemot att tillåta kvinnor att ha överblick över deras egen medicinering, dess användande av hot och skrämsel för att kontrollera överlevare, dess stämplande av brist på överensstämmelse eller befogade klagomål som ”respektlös kommunikation”, dess patroniserande ”levnadskonst” och ”föräldraklasser”, dess till synes slumpvisa påtvingandet av regler som på något sätt alltid sätter ljuset på färgade kvinnor först. Jag hatade ungefär allting som pågick i centret, och jag vägrade att delta i det mesta av det.” Så konstaterar hon också: ”Inom rörelsen mot partnervåld hindrar emellertid den genomträngande föreställningen om ”kvinnors delade erfarenheter” och andra feministiska försköningar vår möjlighet att upptäcka vår paternalism och att skapa strukturer som är sant överlevnadsdrivna.”

Vad som emellertid är den absolut största faran med ”kvinnorörelsen” är dess antivetenskaplighet. Liksom andra ”sanningsinnehavare” (kristna, muslimer, kommunister, nazister, fascister m fl) så står ju verkligheten aldrig på deras sida. Tvärtom så är den i allmänhet motstridig ”sanningen”, vilket alltid ger dessa ”goda” ”världsförbättrare” ett uppdrag att ”förändra människorna” – d v s att korrigera evolutionen. De förstår naturligtvis inte själva vilket jobb de påtagit sig – och vilken hybris det ligger i att tro sig veta bättre än den evolutionära utvecklingen. Men metoderna för denna ”evolutionskorrigering” blir förvrängning av fakta, ”fixad” forskning – som endast har som syfte att hitta och konstruera ”fakta” som kan stötta deras ideologiska idéer – förtigandet av motstridiga fakta, tystandet av kritiker och ignorans.

Själv är jag förstahandsvittne angående detta ovetenskapliga och korrumperade tillvägagångssätt inom sexualia. Medan jag i mina böcker polemiserar mot just ”kvinnorörelsens” ”fakta”, ”siffror”, ”undersökningar”, m m, så är det karaktäristiska att de sällan eller aldrig går i svaromål på faktakritik – eftersom de inte har verkliga fakta att ta till. Istället förtiger de och låtsas som om man inte existerar – vilket funkar utmärkt, eftersom medierna följer denna princip. I fallet sextrafficking och sexarbete sprider man t ex gärna skrämmande gigantiska siffror och ovederhäftiga påståenden om hur alla far illa, men kan ALDRIG visa vetenskapliga underlag för detta. Alltid hänvisas till den ovetenskapliga Melissa Farley, FN-, Euro-, EU-, IOM-, Europol-, ILO-rapporter m fl. Men, som professor Anne Jordan vid Washington University, law school, säger: Policyskapare, NGO:er, akademiker, media och aktivister skulle vara försiktiga nog att inte försäkra att åsikter är fakta. Det är inte nog för författare och aktivister[, politiker eller medier] att referera till en källa, så som FN, för att stötta ett påstående. I många fall kommer lite forskning avslöja att dessa källor är opålitliga. Vi skulle alla akta oss för att inte bli del av det manipulationsproducerande maskineri som ständigt presenterar åsikter eller ideologi som ”fakta”.

Självklart ignorerar man också internationell forskning, eftersom den – som i t ex fallet Nya Zeeland – helt motsäger den svenska ”kvinnorörelsens” ”sanningar” (jag bifogar nedan länkar till texter om myterna kring prostitutionen för den intresserade). Istället måste egen ”forskning”, som t ex den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, produceras. Men faktum är, att det inte finns någon vetenskaplig forskning, internationellt, som skulle visa på att sexarbete skadar någon. Om man vill finna sådana resultat får man gå till rent klinisk forskning – d v s på institutioner som behandlar folk som av olika anledningar mår dåligt. Och att hänvisa till klinisk forskning som representativ skulle t ex göra att vi måste slå igen alla skolor, eftersom de som går till skolpsykologen mår dåligt – alltså måste alla elever må dåligt. Det är exakt den ”logiken” som kvinnorörelsen använder sig av.

Men det är ju inte bara inom sexualia som ”kvinnorörelsen” förfalskar verkligheten. Det gäller närmast alla frågor som rör interagerandet mellan män och kvinnor, som t ex relationsvåld. Och ytterligare exempel på den påtalade ovetenskapligheten är ju ”genusvetenskapen”, vilken ju är ett kraftigt verktyg för att korrigera evolutionen. Karaktäristiskt är också att man genom åren aldrig producerat något förslag som skulle lyfta pojkarna i skolan. Det är ju högst intressant att ”kvinnorörelsen” är beredd att offra sina egna söner för sin ideologi (d v s de är bara önskvärda om de blir ”genuscertifierade”). Säger inte det något om vilken ”godhet” som i verkligheten dväljes där? ”Kvinnorörelsen” (religiös, politisk och [radikal]feministisk) är livsfarlig för samhället, eftersom den – liksom de andra ovan exemplifierade absoluta ”sanningsideologierna” – med tvång och repression strävar efter att ”förändra” människan till att bli ”rätt” (alltså som de anser att hon ska vara) och kallblodigt offrar dem som är ”fel”. I detta använder man samma metoder som någonsin genom historien alla ”förbättrare” använt.

Jag motsätter mig inte att ”kvinnorörelsen” ska ha rätten att förfäkta sina åsikter, men de har inte rätten att tvinga andra att leva efter deras idéer, lika lite som kristna, muslimer, kommunister, nazister, fascister m fl. På alla sätt har ”kvinnorörelsen”, i kraft av sitt ökande inflytande, kommit att bli en auktoritär och icke humanistisk rörelse – oavsett att det finns gott om individuella undantag. Om inte hela samhället ska kapsejsa måste vi sätta ner foten och säga, ”stopp, det räcker nu. Det är dags att bygga ett samhälle som istället tar hänsyn till evolution och verklighet och som bygger på verklig jämställdhet, samtidigt som vi erkänner och bejakar att vi är olika.”

http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-7-sexarbetarna-utsatts-for-omfattande-smitta-och-ar-smittohardar/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/; http://www.anstandigt.com/2015/09/12/den-gigantiska-sextraffickingen-ar-inget-annat-an-bedrageri/

RÄTT NYTT ÅR

Egentligen skulle jag ha skrivit dessa rader till julen, men det är ju så mycket patriarkaliskt skit som måste utföras till dess (seden är ju äldre än 1980-talet, då sanningen började att uppenbaras, alltså måste den vara patriarkalisk) att jag kom av mig på vägen. Men det är inte heller fel att ta upp det nu, som en nyårshälsning på det nya, förhoppningsvis ”rätta” året.

Det här med att önska ”gott nytt år” är naturligtvis en patriarkalisk sed, tillkommen enbart för att gynna vita heterosexuella män (vita cis-män), eftersom patriarkatet aldrig kan innebära någonting gott för en kvinna. Jag har därför beslutat mig för att istället önska ett ”rätt” nytt år åt alla. Men vad är då ”rätt”?

Ja, det är ganska många som inte vill förhäva sig och berätta för andra om vad som är ”rätt”. Det finns t o m vilsegångna individer (s k ”humanister”, ”liberaler”, ”jämställdister” och andra skumma typer) som anser att det som är rätt för en person inte nödvändigtvis måste vara det för en annan. Som tur är har vi då fått en ideologisk rörelse i radikalfeminismen som satt sig över denna falska tolerans och kan berätta för alla vilseledda vad som är otvetydigt rätt.

Det är t ex rätt att hata all rasism. De som vet det rätta skulle t ex aldrig drömma om att inrätta ett rasbiologiskt institut. Däremot är det rätt att inrätta könsbiologiska institut under beteckningen ”genusvetenskap” för att attackera mansrollen och straffa mannen för att han under miljontals år ska ha förtryckt kvinnan. De ”rätta” radikalfeministerna bekänner sig naturligtvis till deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948: ”all human beings are born free and equal in dignity and rights.” D v s ”alla mänskliga varelser är födda fria och (jäm)lika i värdighet och rättigheter.” Men de ”rätta” människorna vet, att med (jäm)lika avses att alla är födda för att egentligen vara kvinnliga till sina väsen. Det manliga är bara en social konstruktion i avsikt att höja mannen på kvinnans bekostnad. Hur någon, någon gång i urtiden, då såväl män som kvinnor var feminina, plötsligt kunde urskilja män och kvinnor – som ju i allt (utom möjligen då snoppen och snoppan och barnafödandet) var lika – är däremot höljt i ett mysterium.

Genom att den onde mannen alltså har skapat kulturella förutsättningar för sin upphöjelse på den goda kvinnans bekostnad så är alltså inte alla mänskliga varelser (jäm)lika. Det är anledningen till att det är rätt att behandla vita heterosexuella män (vita cis-män) som undermänniskor. Det är därför man får hata dem som kollektiv och ge alla män skulden för enskilda mäns avvikelser. Eller som den feminiserade Johan Ehrenberg uttryckt det: Män har en kollektiv skuld. Det vill säga, alla män lever ett liv där man, bara genom att man är man, deltar i ett kvinnoförtryck. Oberoende av om man vill och tycker sig vara en del i ett könsförtryck. Därigenom kan man helt stå bakom 1948 års deklaration och samtidigt bortsortera alla som inte är kvinnligt (jäm)lika. Det är också därför som det är rätt att anklaga alla män för allt ont och frikänna kvinnorna, för de senare har med all rätt monopol på att vara goda, männen däremot onda (eller som Linda Skugge uttrycker det: ”För kvinnor är det ju inget fel på. Det är männen som gör alla dåliga grejer. De misshandlar, våldtar, tar inte hand om hushållet, tar inte ut någon pappaledighet” – Helsingborgs dagblad 27 november 2003). D v s, att det naturligtvis är fel med rasism men däremot rätt med könsism. Och det bryter naturligtvis inte mot 1948 års deklaration att hata män, eftersom män ju är djur, som ju t ex Ireen von Wachenfeldt så upplyst har informerat mänskligheten (kvinnorna, hbtg-personer och feminiserade män) om. Därför är det inte fel att upphäva rättssäkerheten för män, som ju t ex Mikael Nestius klargör: Det är dags för omvänd bevisordning. Det borde vara mannens skyldighet att göra troligt att kvinnan faktiskt ville ha sex.” (Tidningen City, 1 juni 2007).

Det känns tryggt att ha dessa arvtagare till kyrkofäderna, moralisterna, missionärerna, ras- och klassbeskyddarna, m fl, som före dem visste det absolut ”rätta” för alla. Hur skulle samhället någonsin kunna utvecklas om inte de som begåvats med den höga insikten om vad som är obestridligt ”rätt” hade funnits? Jag fasar! Då kanske t o m sådana avgrundsmonster som män (förlåt, djur) hade haft rätt till att omfattas av deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Så därför kan jag inte önska ett patriarkaliskt ”Gott nytt år” till er (det har man ju gjort i århundraden), utan istället det rätta:

RÄTT NYTT ÅR

Och mitt nyårslöfte måste naturligtvis bli, att jag ska försöka bli en kvasifärgad homosexuell eller hbtq-kvinna, för att förtjäna min rätt att räknas till de mänskliga varelserna. Och vilken himla tur att deklarationen om de mänskliga rättigheterna inte översatts ”alla mänskliga varelser är födda fria och jämbördiga i värdighet och rättigheter.”

MER FEMININITETSNORM

Jag tänkte spinna vidare på tråden att ”femininitetsnormen” gör att kvinnor är en säkerhetsrisk för barn. Min avsikt är inte att säga att ”kvinnor är värre än män,” utan understryka att detta – liksom partnervåld – inte är ett könsrelaterat problem och alltså inte kan användas som slagträ i ett könskrig. Jag vill också understryka hur absurt det är att peka ut någon enbart p g a kön som ”ond” eller ”presumtivt ond”, oavsett om man hänvisar sitt skamstämplande till ”manlighetsnorm” eller till ”genetiskt nedärvd”. Män och kvinnor har ibland olika bra och dåliga sidor och att bara fokusera på det ena könets dåliga sidor för att smuskasta det – och bortse från de goda och det andra könets dåliga – är djupt ohederligt och kan bara underbyggas med starkt förvrängd forskning och/eller forskningsresultat (se om detta i relationsforskningen t ex här). Sedan kan man naturligtvis inte heller göra som ”kvinnorörelsen” (radikalfeminismen, F!) gör, att bortse från sociala faktorer.

Det är emellertid uppenbart att fler kvinnor än män begår övergrepp mot barn. För att avleda detta faktum har kvinnorörelsen (radikalfeministerna) blint fokuserat på de maximalt tio procent av övergreppen som domineras av män, nämligen sexuella sådana, och målat upp bilden av att sådana skulle vara det mest fruktansvärda som barn kan utsättas för. På så sätt kan man bortse från de minst 90 procenten övergrepp som domineras av kvinnor, nämligen fysiskt och psykiskt våld och negligering, vilka övergrepp av barn själva betraktas som betydligt värre än sexuella (Ney, Fung & Wickett, 1994, The worst combinations of child abuse and neglect. I Child Abuse and Neglect, vol 18(9)).

Ett antal amerikanska undersökningar visar att kvinnor är de som begår mest övergrepp mot barn. Av 2 700 000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles (1976), att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barn (men de understryker hur benägenheten att slå, hos både män och kvinnor, steg kraftigt beroende på om de bevittnat eller utsatts för slag som barn, oavsett om en man eller en kvinna utförde det). Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144 000 fall) övergrepp, fäder för 38. Delen styrkta samt möjliga övergrepp av mödrar utgjorde dock 39 procent, av fäder 26. Av de anmälda övergreppen var tio procent anmälningar för sexuella övergrepp, varav 38 procent styrkta, 22 möjliga och 40 procent obestyrkta. Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare (vilket naturligtvis gör att femininitetsnormen skapar livsfarliga ensamma mödrar, inte sant?).

Däremot kan det möjligen vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar. Innebär inte det att maskulinitetsnormen är en säkerhetsventil, d v s en bra sak, gentemot våldsamma misshandlande mödrar, eller?

Även Brå understryker den höga frekvensen av kvinnors våld mot barn, man skriver: ”Av de misstänkta för misshandel mot små barn är andelen kvinnor relativ hög jämfört med andra brott – 39 procent av de misstänkta för misshandel mot barn 0–6 år är kvinnor (2013).” Men det framgår inte vilka de resterande 61 procenten är, om det är män, eller om det är män och barn (jmf att man tidigare understryker att de flesta gärningspersoner är jämnåriga). Ett problem med sammanställningar av anmälningar är att det endast rör en klinisk miljö som inte är applicerbar på den totala omfattningen eller fördelningen (vilket inte enbart gäller Brå). När det gäller Brå så vill jag dock understryka att osäkerheten om deras intentioner och resultat ofta är stor. Det är uppenbart att Brå ibland färgas av rent ideologisk eller politiskt korrekt påverkan, som t ex i rapport 1999:15, där man ”uppskattar” att kvinnor endast står för drygt fyra procent av ”vuxet familjevåld” eller en rapport om (sex)trafficking 2008 (:21) vilken inte kan finna annat än mycket låga nivåer av (sex)trafficking, men trots det understryker vilket stort omfattningsproblem det är (se här).

Vad man också mycket sällan ser är att någon resonerar över anmälningsbenägenheten hos en som bevittnar eller inser ett övergrepp. Det är nämligen högst osannolikt att benägenheten att anmäla kvinnor som slår sina barn skulle var lika hög som den att anmäla män. Men oavsett det är alltså – med motsvarande resonemang som radikalfeministerna för om männens aggressivitet – kvinnor aggressiva mot barn, och alltså en säkerhetsrisk för dessa. Något som naturligtvis måste bero på femininitetsnormerna, inte sant?

Skydda barnen från deras mödrar, eller?

Jag hoppas detta mitt inlägg ska vittna om det som är skillnaden mellan jämställdister och radikalfeminister, nämligen att omfatta alla och inte exkludera det ”fel” könet, samt att inte exkludera ”fel” fakta. Ja, män utövar mer aggressivitet än kvinnor, men inte i förhållanden och inte mot barn, men mot andra män. Och de gör det i den eviga evolutionära tävlan om att imponera på det kön som i första hand värderar pengar och status hos sin partner. Samma drag som finns hos alla arter. Mannen är alltså inte ett större hot mot kvinnan än tvärtom!

FEMININITETSNORMEN GÖR KVINNOR TILL EN SÄKERHETSRISK FÖR BARN

Med anledning av en tråd på Facebook – utifrån Zandra Hedlunds påståenden i Dumheter 24 – så skrev jag en lång kommentar som jag tycker är relevant att lägga ut här. Det intressanta är att hon talar om en ”maskulinitetsnorm” som skulle göra män aggressiva – förutom all omgjord statistik som hon – i vanlig ordning – kryddar sin närmast religiösa övertygelse med. Intressant nog finns det alltid ett antal personer som instämmer i myten om maskulinitetsnormens påverkan, men dessa tar aldrig i beaktande det jag skrev om i mitt senaste inlägg, om att det är radikalfeministerna som skapat det nya hatet. Så här skrev jag i tråden:

Det är intressant att man gärna drar upp ”maskulinitetsnorm” och kopplar den till mäns aggressivitet. Varför drar man inte upp ”femininitetsnorm” och kopplar den till att ”alla” kvinnor är snåla och att kvinnor är oförmögna att känna riktig kärlek i förhållanden? Idén om att de kvinnliga ”dygderna” skulle vara de ”goda” uppstår i slutet av 1700-talet, men det finns kvinnliga avarter som inte är särskilt smickrande. Jag exemplifierade med snålhet och oförmåga till kärlek. Kanske någon oförstående skakar på huvudet, men i studier av naturfolk har det visat sig, att 84 procent av männen, men endast 58 procent av kvinnorna delar vad de har utanför familjen (Hill & Hurtado 1989). Precis som manlighetsnormen gör att män blir aggressiva måste alltså kvinnlighetsnormen göra att kvinnor blir snåla, eller? Och det faktum att undersökning efter undersökning visar att kvinnor söker män med pengar och hög status måste innebära att kvinnlighetsnormen gör att kvinnor är beräknande och känslokalla i förhållanden, inte sant?

Sedan är det roligt att se de många som på fullaste allvar menar att Sverige är navet i världshjulet och endast refererar svenska siffror (gärna Brå, vars objektivitet och saklighet ofta går att ifrågasätta, men som ibland kan träffa rätt). Internationellt finns det hundratals undersökningar rörande relationsvåld och det är ett närmast globalt överensstämmande i att kvinnor är lika eller mer aggressiva i förhållanden som män, men konstigt nog tycks det inte vara så i Sverige. Beror det på att Sverige har mer aggressiva män än andra länder eller att de svenska kvinnorna är mer blida än i andra länder? Eller beror det på att vi här i Sverige är bättre på att göra ”rätta” studier än på andra platser? Jag vet inte.

Angående relationsmord hävdas gärna utifrån ett tjugotal svenska fall att kvinnor mycket mer sällan än män mördar sina partners. Naturligtvis står sig då den FBI-studie som Mercy & Saltzman refererar (Fatal violence among spouses in the United States, 1975-85. I American Journal of Public Health 79 1989) slätt mot det svenska materialet, eftersom förmodligen 16.595 amerikanska relationsmord under tio år är ett betydligt svagare underlag än ett tjugotal svenska. Men om någon skulle drista sig att undra vad FBI-studien visar så är det, att 56,6 procent var mördade kvinnor och 43,4 mördade män. Alltså en betydligt mindre skillnad än de oantastbara svenska siffrorna.

Internationellt råder inte heller någon enighet om att män orsakar svårare skador än kvinnor (se t ex denna studie, eller denna; Brinkerhoff & Lupri, Interspousal Violence. I The Canadian Journal of Sociology 13 1988,), det är här i Sverige som det råkar vara så. Att kvinnor kan skada lika svårt som män beror på att de betydligt oftare tar till tillhyggen och slår med.

Sedan är det så tröttsamt att behöva dra den här typen av fakta och statistik som är portförbjuden i konungariket Sverige, eftersom det inte borde handla om frågan ”vem är värst” – lika lite som idiotin att försöka skuldbelägga alla män för att de är män (oavsett om man skyller på ”maskulinitetsnormen” eller antyder att det skulle vara en sorts genetiskt nedärvd ondska, som alltså också då bör appliceras på snåla och beräknande kvinnor). När man gör på det sättet så struntar man faktiskt i själva problemet och fokuserar istället på att minsann driva igenom sin egen rättfärdighet, perfekthet och ideologiskt rätta hemmahörighet, för det är ingen hjälp åt någon att bedriva ett stereotypt könskrig (även om i maskerad form under falska försäkringar om att man alls inte hatar män, bara maskulinitetsnormen).

Dessutom måste vi faktiskt stoppa kvinnor från att få utbildning, eftersom flera internationella studier visar att utbildade kvinnor blir mer aggressiva, medan utbildade män blir mindre aggressiva (t ex Jay, Victimization on the college campus: A look at three high-profile cases. I Campus Law Enforcement Journal 1991, något som ju också bekräftas av Brå-utredningen ”Brott i nära relationer”, p 53). Ska vi alltså komma tillrätta med relationsvåldet måste vi utbilda män och låta kvinnor förbli outbildade (det är väl lika relevant som att maskulinitetsnormen skulle göra ”alla” män aggressiva, inte sant?). Så vår nuvarande utbildningspolitik strävar alltså efter att skapa ett samhälle med mer relationsvåld! Men å andra sidan visade Kinsey att utbildade personer är mer benägna att masturbera och utöva sex, så alltså borde ingen utbildas.

Utöver denna min text måste jag tillägga en kommentar i samma tråd av Louise Persson: ”Femininitetsnormen” att kvinnor ska uppfostra barn borde ju också då rimligen vara skälet till varför kvinnor slår sina barn. En del kvinnor visserligen, men pga femininitetsnormen kan vi ju säga att alla kvinnor är en säkerhetsrisk för barnen, eller…?

Det var den kommentaren som fick sätta rubriken på denna text.

RADIKALFEMINISMEN HAR SKAPAT DAGENS HATSAMHÄLLE

Det förekommer mycket hat i Sverige idag. På något sätt är det som om det blivit en sorts varumärke för den offentliga debatten. Jag ska inte försöka påstå att det inte förekom ilskna utbrott redan i min ungdom, men då kunde fortfarande avvikande meningar uttryckas utan att den som gjorde det automatiskt utmålades som en inkarnation av ondskan. Idag så blir de som ifrågasätter, eller uttrycker avvikelser från den ”rätta” normen omedelbart monsterförklarad (åsiktsröret – det är inte ens en korridor längre). Men hur kunde vi hamna där?

Trots den indignation som radikalfeminister och normpoliser – i sig själva hatfulla – uttrycker över att bli måltavlor för hatattacker så är det ingen tvekan om, att det just är de som skapat detta hatsamhälle. Ibland brukar det ju kunna vara svårt att se vad som är orsak och verkan, men i detta fall är det uppenbart.

Det började med den stora pedofilpaniken och attacken mot män som kollektiva förövare kring år 1976. Som så ofta tog det avstamp i USA, där helt påhittade siffror om ”barnprostituerade” jagade upp en gigantisk panik (något som utretts av Joel Best, Damned lies and Statistics: Untangling Numbers from the Media, Politicians and Activists. Berkeley 2001, se också här). Det här ledde omkring 1980 till att en våg av falska anmälningar av pappor för sexuella övergrepp på sina barn – i avsikt att tillförsäkra modern vårdnaden – tog vid. I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt. Paniken var total! I dess efterföljd utmålades alla män av ”kvinnorörelsen” (radikalfeministerna) som presumtiva ”förövare”, d v s att egentligen var alla män pedofiler som önskade göra barn illa. Och vi fick en hel rad rättsfall som spred paniken till domstolarna, med senare rättsskandaler som ”styckmördarna”, ”Thomas Quick, ”fallet Ulf”, m fl, där journalister och politiker gjorde sitt yttersta för att bidra till rättsskandalerna. I takt med denna panikvåg kunde bilden av den våldsamme mannen växa sig stark och leda till svepande utpekanden av alla män som ”talibaner”, ”djur” eller ”kvinnomisshandlare”. Och jag kan inte påminna mig att någon enda politiker eller journalist på mycket lång tid satte ned foten och ifrågasatte detta kollektiva hatande av män – endast mycket enstaka, modiga forskare. Inte förrän Hannes Råstam började med sina ifrågasättande reportage – över 20 år efter att paniken började.

Eftersom politiker och journalister gav sitt tysta medgivande till att man fick hata män som grupp på detta sätt så fanns det ingen anledning att hejda sig. Med den märkliga föreställning som uppstår från slutet av 1700-talet – att de kvinnliga ”dygderna” är de ”goda” i motsats till de ”onda” manliga – i ryggen blev det fritt fram att beskylla vilken man som helst för att vara ett svin – och ond. Och de som försökte ifrågasätta eller kasta ljus på vilka falsarier och ovetenskapliga texter detta vilade på blev direkt föremål för hatandet, och fick personifiera ”ondskan”.

Om vi däremot tänker oss det motsatta förhållandet, att vi p g a schabloner på samma sätt skulle stämpla kvinnor som kollektivt onda så uppstår ett ramaskri. Men nog skulle kvinnor som kollektiv kunna utmålas på samma sätt. Eftersom minst fem gånger så många kvinnor som män lämnar en arbetslös partner så är alla kvinnor presumtiva okänsliga girigbukar som dumpar partners när de inte längre får det ekonomiska underhåll de anser sig ha rätt till (Norberg-Schönfeldt). Kvinnor är snålare och mindre medkännande än män (hos studier av ”naturfolk” visar det sig att män delar 84 procent av sitt jaktbyte utanför familjen, kvinnor endast 58 procent av det samlade godset – Hawkes, K, 1996, The evolutionary basis of sex variations in the use of natural resources: Human examples. Population and Environment: A Journal of Interdisciplinary Studies, 18(2), 161-173), alla kvinnor är barnmisshandlare (det är ett faktum att kvinnor mer än män misshandlar barn, t ex Steinmetz, The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) och alla kvinnor inleder förhållanden med män enbart för pengarnas eller statusens skull (Pollet, Thomas V & Nettles, Daniel: Partner wealth predicts self-reported orgasm frequency in a sample of Chinese women. I Evolution & Human Behavior, vol 30:2, 2009, och här) – och därmed har de förtryckt män genom att profitera på dem i miljontals år.

Skulle någon läsare tycka att det är relevant att dra alla kvinnor över en kam enbart för att de mer än män har dessa ”dåliga” karaktärsdrag? Jag tror inte det. Jag kan livligt föreställa mig vad den som på fullaste allvar förfäktade detta skulle få utstå från ”feminister” som Gudrun Schyman, Maria Sveland, Lady Dahmer m fl – för att inte tala om deras hatande supportersvans. Och ”objektiva” journalister på Aftonbladet, Nyheter 24, m fl, skulle idiotförklara den som gjorde det. Men att det i motsatt riktning har setts som en självklarhet att män som kollektiv kan förutsättas vara ”presumtiva” till allt det en liten undantagsgrupp av män utför ifrågasätts på intet sätt. Ändå finns det ingen som helst objektiv, vetenskaplig forskning som kan säga att de kvinnliga ”dygderna” skulle vara ett dugg bättre eller mer goda än de manliga. Undra på att det skapas ett genuint hatsamhälle!

Hur kan någon bli förvånad av att män, och särskilt unga sådana, som får se sig sidsteppade, utpekade och hatade p g a radikalfeministernas schablonbilder, ilsknar till och slår tillbaka? När det inte finns en politiker, inte en journalist som ställer upp till männens försvar vore det ytterst märkligt om inte några i vanmakt slår tillbaka genom samma smutskastning som de själva utsätts för som en sorts normaltillstånd. Särskilt som dessa klagande kvinnliga hatare utgår från att de som kvinnor ska ha rätt att vräka ur sig vad som helt, samtidigt som männen bara ska tåla smutskastningen – enligt traditionellt könsmönster (kritiska män anklagas ofta för att ”gnälla”). Det kan inte råda någon som helst tvekan om, att det är ”kvinnorörelsen” (radikalfeminismen) och fega, flata politiker och journalister som skapat det hatsamhälle vi lever i. Och i metod – om dock ej i omfång – skiljer det sig inte det minsta från Nazityskland. Utpeka och hata en kollektiv grupp på falska påståenden och förvrängd vetenskap och hindra alla motstridiga fakta från att komma fram genom att smutskasta, ignorera och utfrysa. Inte undra på att många av svensk intelligensia idag – precis som i Tyskland på 30-talet – känner en önskan att komma bort från detta åsiktstotalitära och i statlig (och tredje statsmaktens) regi hatande landet.

Ändå vill jag höja ett varningens ord mot att dra alla feminister (och kvinnor naturligtvis) över en kam. Jag tror att det är kontraproduktivt att göra så, eftersom beteckningen ”feminist” inte är mer precis än ”socialist” eller ”liberal”. Inom den rymmer det en mängd olika människor med vitt skilda utgångspunkter. Vem skulle t ex anse att en socialdemokrat och en fascist är samma ”sort” bara för att de är sprungna ur ”socialismen” bägge två?

För några år sedan hade jag ett meningsutbyte med Louise Persson, en feminist som jag verkligen högaktar, där jag menade att vettiga feminister borde sluta att använda begreppet ”feminist” om dem själva, därför att det fått sådan negativ klang p g a radikalfeministerna. Men hennes motivation för att inte sluta använda det var att hon inte ville låta de rabiata feministerna sjanghaja ordet. Jag kan respektera det. Därför blir det så fel när vi som är kritiska till rabiatfeministerna drar vettiga feminister över en och samma kam. Risken finns att vi stöter bort dem som i grunden står på samma sida som vi. Dessutom borde vi stötta de feminister, som t ex Helene Bergman, som vill rädda ordet feminist från rabiatfeministerna. Rikta kritiken mot dem det bör, radikal- och rabiatfeminister, schymannare, svelandare, m fl, vilka arbetar för en ”Matriarktur” (en matriarkatets diktatur med förbjudande av ”manlighet” och med genus som övergripande metod), inte mot dem som intar sansade synpunkter.

FRÅGAN SOM VISAR VARFÖR JAG INTE ÄR FEMINIST

I Metro finns den s k ”Viralgranskaren” Jack Werner. Jag ska inte opponera mot utgångsidén, att en tidning granskar tokigheter som förekommer på nätet, utan istället fokusera på uppdraget. Min första impuls till denna text var måndagen 20 oktober, då Werner gick ut med varför han är ”feminist”. Jag har absolut inget emot att han ser sig själv som feminist (men man undrar ju vilken sorts feminist han är), men däremot att han går ut med det på ett forum som ”Viralgranskaren”. Han kopplar det indirekt till det s k ”Gamergate” med en vanlig journalistisk ensidig referens, till hot mot dem som kritiserar kvinnoroller i dataspel, och nämner särskilt Anita Sarkesiaan.

Nu är jag inte särskilt insatt i ”Gamergate”, eftersom jag är totalt ointresserad av spel, men så mycket har jag förstått, att det verkligen inte bara är de som kritiserar kvinnorollen i spel som utsätts för förföljelse och hot. Det gäller också dem som kritiserar ”genusperspektiven”. Det förefaller som om journalister idag i stort sett (enstaka, sällsynta undantag finns) är i total avsaknad av att rapportera objektivt, utan istället tror de sig ha en ”mission” att leda människor ”rätt”. Det gäller t ex när Maria Sveland drar igång en kampanj mot ”män som hatar kvinnor på Internet”, när man diskuterar relationsvåld eller mobbing. Texterna som prånglas ut måste med absolut nödvändighet vara politiskt korrekta och blint dualistiska. Det står mellan gott och ont, vitt och svart, och den för stunden rådande konsensus är alltid det goda. Näthatet är bara män mot kvinnor, det är bara män som slår och bara killar som mobbar. Man undrar var på vägen dessa ”journalisters” (egentligen är det kränkande mot det ursprungliga begreppet att kalla dagens propagandaskribenter för journalister) förmåga till att kritiskt granska ”konsensus” försvinner? Är det på journalisthögskolan, före denna, eller på de politiskt korrekta vänster-/MP-präglade redaktionerna? Är det i parken på Söder (kliniskt befriat från icke konsensus människor och fattiga invandrare) under barnledigheten, eller över ölen på den trendiga kvarterskrogen?

Jag vet inte, jag vet bara att ensidighet av det slag som Jack Werner och andra uppvisar i kontroversiella frågor i mina ögon berövar dem all trovärdighet. Det gör att man automatiskt frågar sig: ”Vad är det han utelämnar som inte får rapporteras om?” Verkligheten – oavsett om det gäller ”Gamergate”, relationsvåld, mobbing eller hatare på nätet – är att det inte kan knytas till ”fel” grupp av människor. Det finns lika mycket hos ”rätt” grupp av människor. Men eftersom ”rätt” grupp – som t ex journalistkåren – alltid sitter vid köttgrytorna så har de egenintresse av att ignorera de egna hatarna och dissidenterna. Men, som en anhängare av Gamergate uttycker det; ”Genom en snöbollseffekt av desinformation, och ideologisk/känslomässig störning på bägge sidor sjunker frågan snabbt ner i ett träsk, lockandes troll, extremister och opportunister som helt onödigt rör om i kontroversgrytan.” Och väldigt mycket av desinformationen står medierna/journalistkåren för med sin ensidiga rapportering!

Jack Werner tror alltså uppenbarligen att han har ett ansvar för att styra människor ”rätt”, i det att han på ”Viralgranskaren” måste motivera varför han är ”feminist”. Vad har hans personliga uppfattning att göra med att han ska granska tokigheter på Internet? Vill han tala om för oss att vi inte ska lita på hans rapportering därför att han låter sin övertygelse styra honom istället för traditionella publicistiska ideal?

Jag har absolut inget emot att Jack Werner anser sig vara feminist, men däremot att han blandar ihop det med sitt uppdrag. Det har ingenting med hans okunnighet i andra frågor att göra (som t ex posten om sexualiserade julleksaker i samma nummer – julen är ursprungligen inte ett firande av Jesus födelse, utan en fruktbarhetsfest centrerad kring sex) men däremot att han bör hålla det borta från sin uppgift som ”Viralgranskare.” Feminist kan han vara i andra sammanhang och i andra forum, men saluför han det som ”Viralgranskare” säger han indirekt: ”ni kan inte lita på mitt omdöme”.

”Konsensusvärlden,” som omvärver Jack Werner, antyds också i ett reportage torsdagen 30 oktober då ”Viralgranskaren” berättar för oss att Stefan Löfven inte vill beskatta sex. Naturligtvis är det inget fel på rapporteringen i själva texten. Det är satir det handlar om, men det som stämmer till eftertanke är med den självklarhet som människor idag kan tro att detta är på allvar – vilket också uppenbarligen är självklart för Werner. Jag är övertygad om, att ingen (eller åtminstone väldigt få) i mitten av 1970-talet hade trott att en rubrik av detta slag kunde vara sann. Att många gör det idag är ett tydligt tecken på vart vi är på väg. Sexualpuritanismen – som ju drivs av religiösa och (radikal)feminister tillsammans (t ex här och här) – gör idag att människor finner det inom rimlighetens gräns att en skatt på sex faktiskt skulle kunna föreslås av en svensk regering. Jag hade gärna sett en reflektion kring detta – just därför att en riktig journalist ska kunna ställa en sådan fråga, och ifrågasätta konsensussamhället – men någon sådan är knappast att förvänta av en feminist med en mission att leda människor rätt.

Avslutningsvis ska jag presentera ”frågan” som gör att jag inte är ”feminist” (vilken naturligtvis inte skulle platsa i ”Nätkolumnen” hos ”Viralgranskaren”). Jack Werner redovisar i och för sig flera frågor, men landar till slut i en: ”Är jag någonsin rädd för att bli våldtagen?” Jag skulle kunna anföra ett antal frågor jag med, men landar i den motsvarande; ”är jag rädd för att om jag misshandlas av en kvinna så skulle jag bli ignorerad?” Svaret är otvetydigt ja! I det ”feministiska” samhälle vi har skapat har ingenting gjorts åt det faktum att minst lika många män misshandlas av sina kvinnor i förhållanden som tvärtom. Frågan lyftes redan 1976, i och med Strauss och Gelles’ första stora amerikanska undersökning, och ända sedan dess har ”feministerna” gjort allt för att mörka detta faktum och bara fokusera på ”mäns våld mot kvinnor”. I ett ”feministiskt” samhälle kan jag uppenbarligen inte förvänta mig rättssäkerhet som man. Därför är jag inte feminist, för jag är absolut motståndare till att någon ska diskrimineras i rättsväsende eller annorstädes p g a sitt kön. Jag tror inte på det ”feministiska” samhälle vi har skapat, där bara ”rätt” fakta – som hos Viralgranskaren” – ska få presenteras, där ”fel” människor (som opponerar mot konsensus) ska hängas ut och dömas utan rättegång och dom, där man ska gynnas p g a sitt kön istället för sin kompetens, där man ideologiskt avvisar mäns och kvinnors under miljontals år evolutionärt nedärvda biologiska skillnader, eller där staten tror sig ha det högsta ansvaret för människors privatliv.

Och, ja det finns fog för att oroa sig för att bli misshandlad av en kvinna. Jag har själv bevittnat det och har flera vänner som råkat ut för det. F ö kan jag till Jack Werner och andra rekommendera ”Slagen man” av Camilla Palmberg och Heidi Wasén. Den publicerades för 11 år sedan men ändå sopas det fortfarande medvetet under mattan av ”feminister.”

SVERIGE – VÄRLDENS STÖRSTA OMSKOLNINGSLÄGER

I Kina införde man 1957 ”omskolning genom arbete”. Det var en åtgärd som utan rättegång kunde appliceras på människor som var ”fel”. I väst – även i Sverige – så fördömdes detta som ett brott mot åsikts- och yttrandefriheten och ansågs oförenligt med det demokratiska systemet. Därför är det makabert att Sverige som nation idag blivit världens största omskolningsläger där människor som är ”fel” ska rättas till. Vad då ”omskolningsläger” kanske någon undrar, men omskolning är när några få ska lära andra det ”rätta” och korrigera hans/hennes/deras ”fel” beteende. Sverige förefaller att ha blivit världsledande på det och den märkliga idén om ”normerande” lagar och regler har blivit en självklarhet.

I grunden är Sveriges system med ”omskolning” djupt odemokratiskt, genom att en liten minoritet utser sig själv till att vara så ”rätt” att de med hot om straff eller social uteslutning tar sig rätten att tvinga andra att bli ”rätt”. Den moralistiska hybrisen i ”landet rätt” (Sverige) har blivit så stor att många människor idag är lika rädda som i diktaturernas Sovjetunionen och Nazityskland för att uttrycka vad de verkligen tycker. Jag träffade en ung lärare nyligen som berättade att han/hon råkat säga till en kollega att han/hon inte ansåg att rättssäkerheten fick urholkas av kravet på att fler ska dömas för våldtäkt, utan att skyldiga ska dömas, men inte oskyldiga. Efter det hade han/hon drabbats av oro. Tänk om kollegan skulle berätta detta för andra på skolan, skulle han/hon då vara stämplad för all framtid och riskera att inte få några jobb?

Att verkligheten i skolvärlden fungerar på detta sätt vet jag av egen erfarenhet och min bild av merparten av lärarkåren är en bunt inskränkta medelklassmänniskor med föga kunskaper, men vilka ändå tror sig veta bäst. Så jag blir inte förvånad över lärarens oro (tack och lov finns det dock undantag från den inskränkta majoriteten i lärarkåren). Sverige är alltså ett land där det är lika förbjudet att tycka ”fel” som det någonsin varit i auktoritära diktaturer. Det finns ett uppenbart åsiktsförtryck med en vilja att ”omskola” människor. Och de främsta ”omskolarna” är riksdag och journalistkår – människor precis lika okunniga och självgoda som lärarkåren.

Ett tydligt exempel på ”omskolningslägret” Sverige är sexköpslagen. Efter en lång kampanj av lögnaktig propaganda, förklädd i vetenskaplig dräkt, genomdrevs sexköpslagen därför att en liten medelklasselit i form av riksdagsledamöter, journalister och ”forskare” hade bestämt sig för att sexarbete var hemskt. Lagen sägs vara ”normerande”. D v s att den ska omskola människor till att anse exakt så som de självutnämnda ”rätta” tyckarna anser. Men som all annan falsk utmålning av verkligheten kan bilden som de ”rätta” tyckarna har inte underhållas annat än med lögner och bedrägeri. Därför gaddar de ”rätta” människorna ihop sig och levererar skräckpåstående efter skräckpåstående. Så får vi ju t ex ständigt höra hur kvinnor tvingas in i sexarbete – men så sent som innevarande år visade en i en lång rad av undersökningar att tvånget är nästan icke existerande inom ”sexarbetesindustrin.” I Nordirland har universitetet i Belfast – med anledning av att införa den svenska sexköpslagen i UK – gjort en omfattande undersökning av stadens sexarbetare. Den visar att mindre än en procent tvingats in i sexarbete och att endast två procent av sexarbetarna är för införandet av sexköpslagen.

En annan studie kommer från Kanada. Den trycker bl a på samhällets (d v s de ”rätta” tyckarnas) stigmatisering av sexarbetarna som ett huvudproblem: ”between an overall experience of childhood disadvantage and sex work involvement, our preliminary findings also point to the contribution of punitive laws and regulations, stigmatizing public attitudes and institutionalized practices that make it difficult for sex workers and others involved in the sex industry to access protections and supports like other Canadians.” Och den säger också: “Much of the vulnerability experienced by some sex workers has little or nothing to do with sex work.” Båda de här undersökningarna visar också, att minderårigt sexarbete hör till ovanligheterna, att de flesta är infödda sexarbetare och att tvånget in i arbetet är minimalt. Mot detta står de självutnämnda ”rätta” tyckarna, som i 99 fall av 100 struntar i att fråga sexarbetaren vad han/hon själv anser och önskar, men istället inför en ”normativ” lag för att omskola folket. Istället presenterar de egna skräckfantasier om förfärligheten i sexarbetet som ”fakta” och gör undantaget till regel.

Ett annat sådant fenomen med ”omskolning” är ”genus”. De ”rätta” tyckarna ska med lagar och regler tvinga människor att bli så som de ”rätta” tyckarna anser att människor borde vara. Någon hänsyn till våra nedärvda, biologiska förutsättningar (se även översatta utdrag, här) får då inte tas, utan istället ska barnen tidigt – precis som i Hitler-jugend – läras vad som är det ”rätta” på genusdagis och i genuscertifierade skolor och offentliga miljöer. Människor ska omskolas till att passa de makthavandes i medelklassdemokraturen Sverige åsikter om hur människor egentligen är. I detta missionsarbete jobbar de två maktcentra vi har i landet – riksdagen och Södermalm – ihärdigt för att i all godhet hata, socialt utestänga och isolera dem som dristar sig att uttrycka ”fel” åsikter. I detta självpåtagna, tunga arbete att radera ut evolutionen och istället skapa perfekta människor – precis som i Sovjetunionen och Nazityskland – skyr man nästan inga medel alls, och vetenskapen måste stå i det ”rättas” tjänst istället för att vara vetenskap. Sålunda ska pengar bara ges till ”rätt” forskning (som t ex mäns våld mot kvinnor, kvinnors våld mot män – som är lika stort eller större – är däremot inte värt någon forskning) och beskrivningen av verkligheten måste tillrättaläggas för att passa de ”rätta” tyckarna istället för människorna.

Man kommer osökt att tänka på Brechts ord efter upproret i Berlin 1953: ”Varför upplöser inte regeringen folket och väljer ett nytt folk?” Länge leve medelklassdemokraturen Sverige – ”landet rätt”!