Publicerat

GOTLANDS MUSEUM SKA INTE ÄGNA SIG ÅT ATT UNDERBLÅSA KRIG MELLAN KÖNEN

För några dagar sedan skrev jag om min debattartikel till Gotlands tidningar (S & C).  Jag sände den också till Gotlands Allehanda (M), vilka tog in den oavkortat.  GT ville att jag skulle korta den med ca 1000 tecken.  Nu har Gotlands museum svarat och tyvärr kan jag inte länka till museets text, men ni kan läsa mellan raderna i mitt svar.  Så här har jag formulerat min replik på repliken:

I en replik menar Gotlands museum att våld är någonting som drabbar män i det offentliga rummet, kvinnor i nära relationer. Förutom att det är fullständig osanning så förstår jag att de inte ordentligt läst min text, för våld drabbar män i nära relationer minst lika mycket som kvinnor. T o m en svensk undersökning, Gill & Remahl av svenska förhållanden, har funnit att ”[k]vinnor [är] lika våldsbenägna som män i parförhållanden” (DN Debatt 050127). Att museet i den fasta utställningen rapporterar fakta om stupade män 1361 balanserar absolut ingenting i att man presenterar en utställning som falskeligen utpekar män som förövare och kvinnor som offer. Jag har själv i min ungdom blivit nedsparkad på gatan, så jag vet hur det är att utsättas för våld, vilket gör att jag starkt supporterar att man vänder sig mot sådant. Men jag vänder mig också starkt mot att man gör det ideologiskt ensidigt, utpekandes en grupp som våldsverkare, en som offer. Om man skulle göra en sådan utställning och t ex peka ut judar som onda, kristna som goda skulle man bli kallad för rasist ‒ och åtalas för hatbrott. Det finns t o m forskningsrapporter från USA som visar att sexuellt våld från kvinnor mot män är lika vanligt som vice versa (t ex Muehlenhard & Cook 1988, som visade att 62,7 % av männen, 46,3 av kvinnorna utsatts för sexuellt tvång av det motsatta könet).

En utställning av det här slaget är ”könsrasistisk” och bidrar bara till ett könskrig ‒ och krig har aldrig varit en bra lösning på problem. Att skriva som Seidegård & Thedéen avslutningsvis gör: ”Mäns våld mot kvinnor finns även på Gotland. Och som museum har vi en betydelsefull roll att spela som forum för debatt och dialog och debatt för vår tids stora frågor” är ett direkt hån mot alla de män som utsätts för våld av kvinnor i relationer (och kvinnor i lesbiska). Det har absolut ingenting att göra med dialog att presentera en utställning som ensidigt och på ovetenskapliga grunder pekar ut män som de enda förövarna av våld i relationer (för jag utgår från att ingen föreläsare kommer prata om kvinnors våld mot män). Det är bara att underblåsa krig och det ska inte Gotlands museum ägna sig åt!

Dick Wase

Gotlandshistoriker

Publicerat

DEN ENKELRIKTADE KAMPANJEN ”METOO”

Intressant att kampanjen ”MeeToo” enbart kretsar kring kvinnor som blivit våldtagna/antastade. Och varför handlar det bara om sexuellt våld? Tror någon att det är att glida på en räkmacka att bli misshandlad? Jag kan inte skriva MeeToo eftersom jag bara blivit nedsparkad på stan en gång i min ungdom, och det fanns inte mer sexuellt i det än svartsjuka, men det krävdes mycket viljestyrka och eget intellektuellt argumenterande för att våga gå ut en lång period efter det. Men jag kom över det, vilket de flesta gör. Jag kan bli lika fascinerad som en Калисто Утриаинен i en tråd på Facebook blir över att kvinnor ifrågasätter kampanjen, men istället blir jag fascinerad över att kvinnor kan fixera så oerhört på hur just de är utsatta och fullständigt ignorera det våld som utövas mot män. Och det gäller även i fallet sexuella övergrepp. Det är faktiskt lika många män som utsätts för övergrepp av kvinnor som vice versa, men det ordas det aldrig om. Fiebert & Tucci fann i sin studie 1998 att 70 procent av de manliga studenterna vid California State University hade utsatts för sexuellt tvång av kvinnor under de senaste fem åren, Muehlenhard & Cook (1988) fann att 62,7 procent av männen och 46,3 av kvinnorna procent tvingats till oönskade samlag och Struckman & Johnson fann (1998) att 43 procent av männen utsatts för tvingande/oönskade sexuella handlingar av kvinnor, varav 36 procent av männen rapporterade oönskat tafsande och 27 att de tvingats av kvinnor till oönskat samlag. D v s att mer än var fjärde man hade blivit våldtagen av en kvinna!


Idag är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor inte är ett dugg mindre aggressiva än män, vare sig i förhållanden eller intrakvinnligt (även om aktivister, politiker och medier försöker tysta ned detta faktum). Ändå är det horder av kvinnor i vårt land (och även bland andra genuskreationister i andra länder) som enbart ylar om att ”kvinnor utsätts enbart för att de är kvinnor”. Det här är ett ALLMÄNMÄNSKLIGT problem där faktiskt kvinnorna är vida mer gynnade än männen i ett avseende. Om en kvinna säger att hon blivit misshandlad eller våldtagen ställer sig alla på hennes sida och fördömer mannen som påstås ha gjort det – vilken därefter är stigmatiserad och ”körd” i samhället. Om en man däremot påstår att han blivit misshandlad eller våldtagen av en kvinna tror ingen på honom och han närmast hånas istället. Inte undra på att män, som Pope visar, har ett väldigt mycket lägre förtroende för myndigheterna i dessa frågor än kvinnor och struntar i att anmäla.


Dessutom är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor kan utnyttja anklagelser om våld eller våldtäkt av män för att gynna sig själva – vilket de också gör  (En studie rapporterade detta i 75 procent av fallen vid anklagelser i samband med skilsmässa [Wakefield, H, & Underwager, IL [1990], Personality characteristics of parents making false accusations in sexual custody disputes. I Issues in Child Abuse Accusations]). Det amerikanska Justitiedepartementet gjorde 2012 en undersökning av rapporterade våldtäkter i landet (McNamara & Lawrence) som visade att 60 procent var falska eller ogrundade anklagelser, 17 procent ledde till fällande domar, 15 till friande och 8 procent drog tillbaka anklagelsen innan dom fallit (förmodligen för att de insåg att deras bluff inte skulle lyckas). Det här är viktigt, eftersom de män som drabbas av anklagelsen blir stämplade och stigmatiserade för resten av livet (”ingen rök utan eld”), vilket är fullständigt enkelriktat till kvinnornas fördel (läs gärna, för svensk del, böckerna ”Varför bevis och sanningen när anklagelser räcker” av Patric Knutson och ”Oskyldigt dömd” av Anders Eriksson). Brottsmålsadvokaten Per E Samuelsson säger att det svenska samhället inte genomsyras av principen ”hellre fria än fälla” när det gäller kvinnors anklagelser om våldtäkt av män utan snarare ”hellre fälla än fria” (https://www.expressen.se/…/peter-eriksson-vill-doma…/). Ett resultat av att genuskreationister, medier, politiker och andra enbart fixerar på hur synd det är om kvinnor och hur onda män är. Men egentligen är detta, som sagt, allmänmänskliga problem som vi aldrig kommer kunna göra något åt om man enbart ska utmåla ett kön som offer och det andra som ondskefullt.  Det kan vara en av anledningarna till att vi i Sverige har högre frekvens av fällande domar än i USA.  I Sverige är det så många som 64 procent av de anklagade som döms, ca 10 procent mer än i det förstnämnda landet.

En annan fördel som kvinnor har i denna fråga är när det gäller falsk tillvitelse.  Tidningen Metro skriver den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.  Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  D v s att mindre än en procent av de falska tillvitelserna döms.  Men detta ligger ju helt i linje med hur kvinnor generellt gynnas av mildare domar än män.

Jag vet hur det är att utsättas för ett våldsövergrepp, så jag önskar verkligen att vi kan göra något mot detta. Men det kan vi inte så länge en ideologiskt fanatisk grupp blint stirrar på det som kvinnor utsätts för och anklagar män för att vara förövare. Det här handlar inte om att kvinnor utsätts bara för att de är kvinnor, det handlar om att både män och kvinnor utsätts för det därför att de är människor!  Jag vänder mig alltså inte mot kampanjen som sådan, bara att den är så blint enkelriktad. Läs även detta inlägg om falska våldtäktsanklagelser.

Publicerat

HUR KUNDE VI ÅTERVÄNDA TILL 20-30-TALET?

Om vi ska vara ärliga så är Sverige, mer eller mindre, tillbaka i 20-30-talets Europa.  Precis som på gatorna då slåss nu höger- och vänsterfascistiska grupper mot varandra, försäkrandes sig själva om att de sitter på sådana oantastliga sanningar att de har rätt att tvinga andra att följa ”sanningen”.  Precis som i 20-30-talets Tyskland används akademisk forskning för att föra fram bestämda ideologiska ståndpunkter, och de som inte är ”rätt” utmålas som så fruktansvärda att det är korrekt att stigmatisera, stöta ut och trakassera, i sann sovjetisk och fascistisk stil.  Var tog de akademiska, humanistiska och demokratiska värdena vägen?

Häromdagen besökte jag en nu hädangångens f d gotlandsforskare änka.  Under många år har jag varje sommar varit inbjuden på lunch till dem, så som varandes gotlandshistoriker själv.  Vi kom att tala om vilken tid i ens liv som var bäst.  För min del är det tveklöst slutet av 60-talet och tiden fram till ca 1976.  Naturligtvis handlar det delvis om att jag var ung, men framförallt så fanns det en optimism i samhället.  Vi trodde helt enkelt att det var möjligt att samhället skulle bli bättre och det var en tid av sexuell liberalisering.  Visst, vänstern var redan då fruktansvärt dogmatisk, men man trodde nog inte att de skulle kunna vrida samhället att bli så fel som det blev.  God hjälp hade de också av ”kapitalisterna”, som i samklang med radikalfeminismens krig mot mannen lanserade idén om att bara tänka på sig själv och skita i alla andra.

Om jag får skissera utvecklingen så är det framförallt genus/radikalfeminism, borgerlig egoismtanke och journalistisk självgodhet som bäddat för att vi nu är på väg tillbaka till en tid av intolerans och polarisering.  Radikalfeminismen och genusvansinnet har legitimerat ett samhälle av stigmatisering och ovetenskap genom att förklara att hälften av mänskligheten egentligen inte äger rätt att existera – nämligen männen.  Det enda som kan legitimera att de finns är om de totalt underordnar sig kvinnliga ”dygder” (eller möjligen om de är hbtq), annars är de utrotnings- och negligerbara.  Att det inte i praktiken existerar några kvinnliga ”dygder” – eftersom kvinnor är lika intoleranta och aggressiva som män – har ingen betydelse, eftersom man automatiskt är legitimerad i kraft av att ha fötts utan manligt könsorgan.  Precis som epitetet ”tysk” legitimerade människor i 30-talets Tyskland.

När det gäller den borgerliga egoismen är det flera saker som spelar in.  Bl a tanken att skatt är något av ondo och den outtalade rätten att kunna bygga egna enorma förmögenheter.  I det fallet hänvisar jag till en dokumentär som jag finner väldigt talande, nämligen ”Inequality for all” (finns på Netflix).  Den borgerliga egoistiska tanken manifesterade sig tydligt i bl a Arbetsgivarföreningens kampanjer från omkring 1980, som legitimerade att man bara behöver tänka på sig själv och skita i alla andra.  Det är en tanke som också direkt legitimerar stigmatisering och utstötande, eftersom man inte behöver tänka på dem som drabbas av det.

Den journalistiska självgodheten har legitimerat hatsamhället, i och med att mängder av journalister tror sig om att ha rätten att hatfyllt hänga ut människor, falsifiera och undanhålla fakta för att skriva människor på näsan vad de måste tycka i kontroversiella frågor.  Man har helt enkelt lärt människor att hata, ljuga och förtiga, något som inte minst är tydligt när det gäller debatten om invandring.  Som historiker, som också studerat migration, inser jag att invandring är en nyttig och nödvändig företeelse, men att – som politiker och journalister gjort – enbart tro att det finns en enda väg, som måste försvaras genom att förtiga och ljuga om fakta – är bara att skapa en hopplöshetskänsla hos människor, som leder till hat och intolerans.  Eftersom de som är kritiker istället för att bemötas med respekt och argument bemöts med smutskastning och stigmatisering.

Jag påstår bestämt, att de som bäddat för en återgång till 30-talssamhället i första hand är egennyttiga radikalfeminister, journalister och politiker.  Men naturligtvis har den enskilde individen också ett ansvar, särskilt om man gett dessa grupper legitimitet.  Tyvärr så brister alltför många i att de tror på det dessa tre grupper påstår.  Kritiskt tänkande är en nödvändighet för bevarandet av den demokratiska samhällsformen, men också en öppenhet för att inse att man kan ha tagit fel själv.

Hur kunde samhällsoptimismen från min ungdom vändas till ett destruktivt samhälle?

Publicerat

UR/SVT LEVERERAR MISANDRISK OCH MORALISTISK PROPAGANDA

Jag har avslutat UR:s propagandanummer ”Hur porrindustrin kapat vår sexualitet” där den fanatiska radikalfeministen Gail Dines (jag har i ett tidigare blogginlägg kommenterat SVT:s ensidighet i att låta henne komma med osanna påståenden) i ett mycket misandriskt föredrag går till storms mot omoralen som män påstås missbruka.  Omoralen i detta fall är porren, som hon helt tillskriver som förbrukningsvara för män och som hon menar förstör vår ”kultur”.

Gail Dines är en traditionell moralist och kämpar för att hela världen ska anpassa sig efter hennes världsbild, så som fanatiska ideologer gjort i alla tider.  Det mest upprörande är att SVT/UR sänder denna ounderbyggda propaganda helt, utan att balansera den med andra fakta.  Det förefaller som om man på SVT totalt har glömt sin uppgift att objektivt och sakligt bevaka komplicerade och kontroversiella frågor.  Men det är ju numera regel att SVT producerar normriktig och ovetenskaplig propaganda.  Det är anledningen till att jag vägrar att ha TV och betala TV-licens.  Jag vägrar att bidra till statlig normpropaganda eftersom jag bejakar vetenskap och objektivitet.  Det som SVT bryter emot är följande:

Ensidig behandling av ett ämne eller händelse (opartiskhet): ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.”  Man balanserar aldrig denna typ av propagandaprogram med andra program och klargör inte att det är en ensidig framställning.

Saklighet: ”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.”  I UR-programmet utelämnas väsentliga uppgifter för att fördragshållaren ska kunna propagera för sin världsbild och någon rättelse följde inte efter programmet.”

Dines börjar med att förklara att det är omöjligt att vara feminist och göra porr, för en kvinna som gör porr är nämligen en porrproducent med vagina.  Man får ju då också utgå från att hon anser att sexarbetare (en term hon uttryckligen avvisar, omyndigförklarandes dem som betraktar sig som sådana, för när man pratar om sexarbetare ”fetischerar” man de prostituerade enligt henne) absolut inte heller kan vara feminister eller strida för kvinnors rättigheter.  Sedan fortsätter hon i traditionellt moralistiskt och fanatiskt ideologiskt mönster med att måla upp de värsta scenarier hon kan komma på.  Vi får höra att porr skadar kvinnor – och män också – och så kommer ett enstaka skräckexempel på en påstådd 16-åring som varit oskuld, men ändå ”porr-redo”, som skulle ha tvingats att agera i en porrfilm.  Det är svårt att veta om Dines talar sanning eller inte, för hon håller sig definitivt inte till sanningen under resten av föredraget.  Framförallt handlar det om utelämnande av fakta och uppgifter, en klassisk metod för dem som ska försöka övertyga andra om att de sitter på ”den enda sanningen” och vill tvinga världen att foga sig efter deras världsbild.  Genomgående talar hon om män och pojkar som porrkonsumenter, inte ett ord om att många kvinnor och flickor också tittar på porr.  Inte heller ett ord om att de största konsumenterna av heterosexuell porr som förnedrar kvinnor är just kvinnor (Seth Stephen-Davidowitz, Everybody lies, 25 procent av kvinnorna som söker heterosexuell porr söker på pina/förnedring av kvinna och 5 procent söker efter våldtäkt, ”min analys av data visar att sådan porr nästan alltid oproportionerligt lockar kvinnor”, s 121).  Detsamma gäller när hon pratar om våld i hemmet.  Det förutsätts enbart vara män som slår kvinnor.  Det motsatta existerar inte i hennes världsbild, trots att forskning visar att något fler kvinnor än män misshandlar i förhållanden och dessutom lesbiska kvinnor misshandlar mer i förhållanden än heterosexuella män (jmf också den lesbiska feministen Lori B Girschick’s bok Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?).

Misandrin är gigantisk i detta program och hade hon använt ord som ”jude”, ”svart”, ”muslim” eller dylikt när hon gör sina omdömen hade hon avgjort blivit fälld för hets mot folkgrupp.  Men att generalisera vita heterosexuella män är ju helt accepterat av samhället (däremot får man ju inte säga något om vita heterosexuella kvinnor som Gail Dines) så därför kan anklagelserna spridas ohämmat av henne.  Våldtäkt, sägs det, är en del av könssystemet varför feminister som föredragshållaren påstår att män som våldtar inte är avvikande, för de bryter inte mot kulturens regler.  Indirekt anklagar hon alltså alla män för att acceptera våldtäkter.  Föreställ er vad som hade hänt om hon sagt att våldtäkt var en del av den muslimska eller svarta kulturen.  Eller om hon vänt sig till judarna istället och sagt att hon frågar dem hur de missat att deras kultur missat alla våldtäktsbudskap.  Men nu gör hon ju inte det, hon öser istället ut sitt hat mot alla män.

Rakt ut erkänner hon att hon sett kvinnor som goda och män som onda.  Men vi ska tro att hon egentligen inte gör det längre, för sedan hon födde sin son kunde hon ju inte hata honom.  Därför ska vi tro att hon numera inte hatar män.  Men jag tror inte ett ögonblick på detta!  Min övertygelse är att hon gör som andra radikalfeminister som jag stött på; hon gör undantag för män i hennes närhet, men odlar sitt hat mot männen som ett kollektiv utan att hennes närstående män rubbar det.  Det bekräftas av när hon påstår att våld mot kvinnor är normaliserat.  Hon är inte ensam om dessa vansinniga påståenden, de framförs ofta av fanatiska radikalfeminister, men blir inte mer sanna för det.  Det är helt falskt av två uppenbara anledningar, nämligen att det mesta våldet i samhället riktas mot män och att kvinnor misshandlar män något mer i förhållanden.  För att bara ta ett exempel så skriver Dutton, Nicholls & Spidel 2005 att det är lika många män som kvinnor som blir offer för eller utövar våld i förhållanden.  De ger också en mängd exempel på andra forskares resultat, som t ex Bernard & Bernard 1983 (Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286), som fann att 15 procent av männen i deras undersökning hade utövat våld mot en kvinna och av dessa hade 77 procent också blivit slagna av kvinnan.  Bland kvinnorna rapporterade 21 procent att de utövat våld mot en man, av vilka 82 procent också hade blivit bemötta med våld.  Dock fanns en tendens till att mer kvinnor än män drabbades av svårare skador, men när det gällde sexuellt tvång var nivåerna förvånansvärt lika.  I en undersökning hade 42,3 procent av kvinnorna utsatts för det, mot 46,2 procent av männen (Dutton, Nicholls & spidel s 4), vilket är i paritet med en amerikansk undersökning som visade att 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och att män totalt, enligt samma studie, är utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.  Något som ju är intressant i debatten om våldtäkt.  Gail Dines bortser däremot fullständigt från kvinnors våldsutövande och anklagar istället hatiskt män för att vara de enda utövarna av sådant.  D v s att hon uppenbart ljuger om verkligheten!  Jag har väntat många, många år på att SVT ska balansera sin ensidighet i programutbudet med andra program, men eftersom man inte gjort det så bryter de gravt mot reglerna för programutbudet.

Så kommer den fanatiska radikalfeministen in på hur hon anser att samhället förvränger våra barn.  Tonåringar vill se ut som alla andra säger hon (precis som om det inte alltid varit så) och då får de dåliga förebilder.  Som t ex Miley Cyrus, som ”slampat” till sig efter att ha varit barnstjärna hos Disney.  Och Gail Dines är också en av de där människorna som vet hur ”rätt” sexualitet ska utövas och vad som är ”rätt” förbindelser mellan män och kvinnor.  För hon visar upp en bild när Robin Thickie står tryckt mot Miley Cyrus’ rumpa och förfasar sig över att en (påklädd) man i 35-årsåldern kan vilja ”gnida sin penis” mot en 18-årings (av byxor täckta) anus.  Med detta gigantiska moraliserande kommer hon in på slut-shaming, men nämner naturligtvis inte ett ord om att det är kvinnor som står för merparten av sådan.  Vad föredragshållaren gör är att ”slamp-skämma” alla män och totalt bortse från kvinnors agerande.  Hennes hat mot män får henne att i blind ideologi bortse från allt som motsäger hennes egen världsbild.

Sedan börjar hon dra de direkta osanningarna.  Vi ska tro att män i 40-årsåldern, som våldtagit barn, hade blivit beroende av porr och att alla började i efterhand med barnporr – för ingen var pedofil tidigare.  Jag har gått igenom mängder av forskning kring detta och påstår bestämt att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som visar detta.  Det bygger helt och hållet på ideologiska påståenden.  Det blir inte heller mer sant bara för att Dines innehar en professur i sociologi, vilket inte minst blir klart när man inser hur vårdslöst hon handskas med sanningen.  Tvärtom är det så, att våldet minskar när porren blir mer tillgänglig.  För att bara ta ett exempel så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld.  Inte ens att Gail Dines uttryckligen pekar ut Michel Jackson som pedofil har fått UR/SVT att dra öronen åt sig.  Ingår det verkligen i TV:s uppdrag att gynna kategoriska och understödda påståenden av det slaget?

Kort därefter står Gail Dines och vrålljuger för sina åhörare.  Hon påstår att i varje porrfilm ejakulerar män i ansiktet på kvinnor, vanligtvis tre män, och att kvinnorna får så mycket sperma i ögonen att hon inte kan se.  Därför, påstår hon helt ounderbyggt, så ökar ögongonorré i braschen.  Det senare tror jag inte på ett enda dugg!  Särskilt som det första påståendet är en uppenbar lögn.  Jag gick direkt efter programmet in på gratissajten xvideos.com och gjorde en beräkning på hur ejakulationen skedde på de femtio första filmerna.  Överlägset flest innehöll ingen ejakulering (elva), näst flest filmer utgjordes av en ensam kvinna (tio), ejakulering i ansiktet var sex stycken (varav endast en med tre män och i ögonen), sex ejakulationer var i en kvinnas mun, sex var vaginala, tre var över mage/pubishår, i tre fall var det lesbisk sex, två ejakulationer skedde över brösten, i två filmer var det ingen sex och i en ejakulerade mannen över skinkorna på en kvinna.  Totalt var det tolv i ansikte/mun och 15 på/i andra kroppsdelar.  Om man också går till den undersökning hon hänvisar till senare, ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos”, så anger denna artikel att ”manliga karaktärers ejakulationer sker nästan alltid utanför de kvinnliga karaktärernas vagina, mest frekvent i hennes mun (vilket inte säger att de sväljer sperman, min anmärkning) (58,6 %).  Mindre vanliga lokaliseringar inkluderar de kvinnliga karaktärernas anus (11,8 %), bröst (6,9 %) och ansikte (3,9 %).  Flera ejakulationer porträtterades i 12,2 % av scenerna, nära korresponderande med de 11,5 % av scenerna som kodades som ’grupp sex’ scener”  Det är alltså uppenbart att Gail Dines medvetet står och ljuger för att förfära sina åhörare.  Ska verkligen SVT/UR sända lögnaktig moralpropaganda av det slaget?

Så kommer föredragshållaren in på affärsmodellen bakom porren och jämför den med McDonalds.  D v s att industrin producerar samma typ av vara över hela världen.  Jag kan inte av detta förstå om hon vill förbjuda McDonalds, men det torde stå utom tvekan att det är en vinnande affärsmodell, för hon meddelar också att porrsajter får fler besökare per månad än Netflix, Amazon och Twitter tillsammans.  Och så ska vi fundera på hur många besökare det handlar om.  Men jag vill istället att vi funderar på varför det är så.  Att efterfrågan är så stor beror nämligen på att intresset för porr är en evolutionär adaption.  D v s att det är genetiskt nedärvt.  Därför är Gail Dines strävan att förbjuda det bara en strävan att försöka korrigera evolutionen.  Det betyder att hon betraktar sig som bättre vetande än evolutionen – eller gud – då hon ska kriminalisera ett nedärvt beteende.  Sociologen Howard S Becker säger om denna typ av kriminaliseringar, att det ”bara är ett sätt att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.”  Hon vill alltså tillverka ytterligare brottslingar som ska dra resurser från samhället i bekämpandet av brott som är universellt erkända – som mord, våld, stöld och bedrägeri – enbart för att få bekräftat för sig själv att hon är ”rättfärdig”.  Hon är ute i samma ärende som kyrkan var under medeltiden när de stämplade all sex utom det avlingsalstrande vaginala samlaget som ”sodomi”.  Jag kommer osökt att tänka på ett citat av Göran Sonnevi: ”Vad sker när vi överväldigas av det onda?  Det sker nästan alltid i rättfärdighetens gestalt …”  Gail Dines framstår för mig som ett flagrant exempel på en sådan”rättfärdig”.

Så frågar sig denna fanatiska ideolog varför tonårspojkar är en måltavla för porr.  Inte ett ord om att åtskilliga flickor också konsumerar porr, för det är ett krig mot män och pojkar hon för.  Hon svarar själv att det beror på sexuell nyfikenhet och så vet hon naturligtvis vad som är avskyvärd sex.  Spanking och analsex (det visar, enligt föredragshållaren, vilken ”slampa” kvinnan är) är t ex avskyvärda handlingar som innebär våld mot en kvinna.  Det faktum att mängder av kvinnor njuter av dessa akter förmildrar ingenting för Gail Dines, för hon är helt besjälad av egocentrisk empati.  Så som hon uppfattar verkligheten och sexualiteten måste alla kvinnor göra, för hon kan helt enkelt inte tänka sig in i att någon kan känna annorlunda än vad hon gör – eller utövar annan sex än ”hälsosam” sådan.  Men pojkars (och flickors) nyfikenhet är en strävan att stilla densamma och eftersom vi i vårt samhälle berövat de unga möjligheten att naturligt få lära och träna sexualiteten så blir porr ett surrogat för det.  I sexuellt uppmuntrande kulturer var det en självklarhet att unga fick leka sexuella lekar och lära av andra, men i vårt puritanska samhälle så skickas de med sexuell nyfikenhet till psykologer för att ”rättas till”.  Självklart vänder sig de unga till porren, när de inte får någon annan undervisning än anatomiska affischer och ett mantra om hur ”rätt” sexualitet utövas.  Det är inte porren som rövar de ungas sexualitet, det är moralistiska ideologier som kristendom och radikalfeminism som kastrerar samhället.  När hon beskyller porren för att ge unga killar problem med erektionen skjuter hon helt över målet.  Det är hon och hennes gelikar som kastrerar de unga männen med en moralistisk agenda som går till storms mot sex – och särskilt då ”fel” sex.

Gail Dines påstår att hon och andra anklagas för att hitta på statistik.  Men det är just precis vad hon och hennes gelikar gör.  För att bara ta ett exempel – nämligen den mest anförda av prostitutionsmotståndarna – Melissa Farley, så förvränger hon statistiken något oerhört genom att endast välja ut sådant som ska passa hennes syften.  Ett annat är den svenska s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, som på intet sätt lever upp till objektiva eller vetenskapliga krav.  Jag har inte läst någon av Dines skrifter, men jag vet mönstret och kan garantera att hon ägnar sig åt mörkning av motstridiga fakta för att kunna skrämma upp människor att foga in sig i ledet till att anpassa sig efter hennes världsbild.  Hur hon arbetar syns av när hon åberopar ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos” för att påstå att 90 procent av porrfilmerna innehåller våld mot kvinnor.  Läser man emellertid samma undersökning så skriver man där: ”Om genren ska möta upp till vilken som helst akt ägnad för en karaktär som en akt av njutning och om definitionerna av aggression kräver målet att motivera att undvika skada, så kan vi, a priori, försäkra att inga av dessa akter skulle kodas som våldsamma eller aggressiva […] Det resulterar i att tolkningen av aggressiva akter som osynliga när de förekommer inom kontextet sex.”  De säger också, att ”[f]ormer av våld klassade som extrema, så som våldtäkt, användande av vapen, avbildning av mord, är ovanliga.”  D v s att det är synnerligen vanskligt att fastställa vad som är en våldsam eller aggressiv akt och att vanlig spelfilm innehåller mycket mer extremt våld än porrfilm.  Men författarna utgår sedan från att alla akter som kan tolkas som aggressiva, som t ex spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m är våldsamma akter och då kommer de till resultatet att 88,2 procent av filmerna innehåller fysiskt våld, 48,7 procent verbalt sådant och 9,9 procent ”positivt” beteende.  Något som ytterligare visar på Gail Dines lögner, för hon påstår att kyssar är förbjudna i porrfilmer.  Hon har ingen som helst känsla för att hålla sig till sanning och sans.

Vad som är synnerligen problematiskt med att hävda att 90 procent av alla porrfilmer innehåller våld är, att man då felaktigt utgår från att det är en universell överensstämmelse i att spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m i sexuella sammanhang är våld.  Redan tidskriften Ottar uppmärksammade i sitt första nummer att det är skillnad på mäns och kvinnors sexuella fantasier.  Män fantiserar i allmänhet om att dominera, kvinnor om att domineras (vilket inte minst syns av att kvinnor, som nämnts ovan, är de största konsumenterna av porr som förnedrar kvinnor, dessutom är kvinnor mer incestkonsumenter än män).  Intressant är också att det finns forskning som tyder på att människor som utövar bdsm har bättre mental hälsa än andra.  Porrfilms syfte är i första hand att tillfredsställa människors fantasier om detta och deltagarna i filmerna, både män och kvinnor, gör det så gott som uteslutande medvetet och frivilligt, vilket inte minst syns av att kvinnliga porrstjärnor inte mår ett dugg sämre än kvinnor i gemen.  Gail Dines levererar en falsk och lögnaktig föreläsning som licenspengar läggs på för att sända i TV, i strid mot deras uppdrag.

Så menar den misandriska Gail Dines att män som ser på porr är en form av sociopater.  Är det någon som verkligen uppträder som en sociopat är det emellertid den fanatiska radikalfeministen Dines.  Hon bortsorterar allt som motsäger hennes påståenden, levererar inga underlag för dem och pekar ut män som sociopater och predatorer utan att visa någon insikt eller empati.  De fullständigt hisnande påhitten flödar.  Utlösningen hos 12-åriga pojkar gör att porrbilderna fastnar i huvudet på dem (och får dem i längden att agera aggressivt).  Detta trots att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som kan stärka ett samband mellan porr och ökat våldsbeteende (jmf ovan, fri porr minskar våldet).  Så ska vi bli förfärade över att 11-åringar kan titta på sådant som föreläsaren inte klarar av att titta på.  Att hon inte studerat porr förefaller uppenbart, eftersom hon kan leverera så många lögner kring det, men än värre är det att det vittnar om hennes egocentriska empati och självfixering.  Hon utgår från att en ”normal” människa är lika blockerad som hon själv är.  Lika ounderbyggt är det att porr skulle traumatisera pojkar.  Det är ett påhitt som inte har något vetenskapligt stöd och i samband med det visar hon sin totala misandri i att hon förutsätter att de som tittar på porr har det i sitt system, att frontalloben är avstängd och att den analytiska förmågan är detsamma som en vägg.  Hennes fantasi är stor!

Om det är någon som är blockerad som en vägg är det den fanatiska ideologen och radikalfeministen Gail Dines.  Hon beskriver män som några som endast tänker med kuken.

Så följer ännu fler osanna påståenden.  Hon havdar att över 40 års forskning skulle visa att det är som hon påstår, men presenterar ingen.  Helt ounderbyggt påstår hon att de som tittar på porr oftare utövar sexuellt våld (det är i själva verket tvärtom), blir mer deprimerade, får begränsad kapacitet för intimitet, sämre empatisk förmåga för våldtäktsoffer, blir oftare beroende av porr och att de oftare får erektionsproblem.  Ingenting av detta är vetenskapligt belagt.  Vi ska tro det bara för att denna misandriska fanatiker får påstå det på TV.  Så påstår hon att 27 procent av pojkar mellan 15 och 25 har erektionsproblem mot 2,3 tidigare – och hänför det naturligtvis till porren.  Betydligt mer troligt, förutsatt att siffrorna inte bara är ytterligare ett av de påhitt och falska påståenden hon drar, är emellertid det radikalfeministiska samhället som strävar efter att utplåna maskulinitet och manlighet.

Naturligtvis ska också barn läras ”hälsosam sex” och sexologer har ingen aning om vad de talar om, så klart.  Det gör ju bara misandrikern Gail Dines, som aldrig besvärat sig med att studera forskning som motsäger hennes övertygelse.  Och självklart ska man undvika alla terapeuter som inte tränats att se på porr på samma sätt som föredragshållaren.  Helst av hennes eget grundade ”institut”, som vi uppmanas att besöka hemsidan för ett flertal gånger.  Sex kan vara lukrativt, särskilt för anti-fel-sex-industrin!  Så handlar porr naturligtvis om hat, men det enda hat jag kan skönja är föredragshållarens misandri.  Det här handlar uteslutande om traditionell skrämselpropaganda för att skrämma in folk att gynna Gail Dines, hennes organisation och hennes sjuka världsbild och jag mår uppriktigt sagt illa av att UR/SVT låter licenspengar gå till att sända detta utan att balansera det!

Publicerat

DEMOKRATISK FASCISM

Efter att ha läst en text om ”demokratisk fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra en del reflektioner.  Jag rekommenderar texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar om.  Inte bara de mest uppmärksammade, som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av våra mer framstående politiker, i samtliga partier.

Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske fascistens kampanj slår ned på.”  När vi betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt i enlighet med detta.  Jag ska ta två flagranta exempel:

1) Vi får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor ‒ inte tvärtom på minsta vis.  För det första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att stämma.  Syftet blir därför inte att lösa de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en grupp som egentligen inte har berättigande i samhället.  Tillämpligt på det är vad Frydenborg citerar:  Den amerikanske (eller svenske) fascistens …  metod är att förgifta kanalerna för offentlig information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten och hans grupp mer pengar eller mer makt.

2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1 är det i exempel 2.  Han ska framställas som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den bilden har man inlett kriget mot prostitutionen.  I varenda medie som finns i detta land matas vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som själva gör valet att inträda i yrket.  Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger vanligare).  I denna mytspridning deltar politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld.  Så kan man använda sig av lagstiftningen för att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen.  Men eftersom denna lag vilar på falska premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig” grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.

Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så.  Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år!  Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa.  Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här, här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet.  Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella.  Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin.  Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år.  D v s de traditionella makthavarna och medierna.

Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.”  Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.”  Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka.  Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa.  Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig.  D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel.  Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och därmed hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?).  Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva.  Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper.  Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”.  Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm?  Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.

När en person eller grupp som styr anser att de äger staten och att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism.  Så som vi sett att man påtagligt handskas med SVT i frågor om genus och sex.  Det är ett praktexempel på demokratisk fascism! Avslutningsvis vill jag understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte långt till att detta eskalerar.  Och om den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns invändningar kommer klinga falskt.  Jag avslutar som Frydenborg:  Därför kan det finnas lite som är mer farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett politiskt slut.  Så som med genus och prostitution, så där är vi redan!

Publicerat

RADIKALFEMINISMEN OCH JOSEF GOEBBELS

Det kan vid en första anblick på rubriken verka stötande att man ens nämner radikalfeminismen och Josef Goebbels, nazitysklands propagandaminister, i en och samma rubrik.  Radikalfeministerna kommer förmodligen indignerat att sparka bakut och ifrågasätta hur man kan koppla ihop dessa – enligt sig själva – ”goda demokrater” med en av historiens värsta krigsförbrytare.  Naturligtvis vill jag inte heller påskina att den enskilda radikalfeministen kan jämställas med Goebbels, men däremot är det ett faktum att man hyllar den metod som man tillskriver honom: om en lögn upprepas tillräckligt ofta blir den sanning.

Det är tveksamt om Goebbels verkligen sagt detta, men det är av föga betydelse eftersom det så allmänt kopplas ihop med honom, att brukande av principen indirekt blir ett accepterande av de metoder som nazisterna använde sig av.  I ärlighetens namn ska det understrykas att metoden är långt mycket äldre än nazismen då den konsekvent har använts av fundamentalistiska rörelser och människor som velat genomdriva ”världsförbättrande” åtgärder.  Det är därför väldigt besvärande för radikalfeministerna att de sällar sig till detta hyde av fanatiska och skrupelfria rörelser som genom århundradena har bedrivit häxjakter på ”fel” människor.  Det sätter nivån på vad rörelsen faktiskt står för.

Ett uppenbart uttryck för denna goebbelska metod, att upprepa lögner till dess de blir sanningar, är sexköpslagen.  Denna bygger helt och hållet på påstådda ”fakta” som inte har någon som helst substans i forskning och verklighet. Något som väldigt tydligt framgår i denna genomgång av Simon Häggströms pekoral ”Skuggans lag”, i denna analys av Melissa Farleys forskning och denna av Kajsa ”Ekis” Ekmans bok.  Inte i något fall finns ens skuggan av vetenskaplig forskning eller kritiskt tänkande gentemot den egna övertygelsen.  Flagranta brott mot akademisk och vetenskaplig metod är istället regel.  Fakta förvrängs och rena lögner förs fram som fakta.

Detsamma gäller bilden av män och kvinnor hos radikalfeministerna.  Man ignorerar fullständigt kvinnlig aggression och lyfter enbart fram manlig sådan – som man applicerar på alla män (t ex Gudrun Schymans goebbelska påstående att ”alla män är talibaner”).  Män framställs som onda och genuint korrumperade på samma fabricerade skäl som nazisterna använde mot judarna.  Strategin i detta är att legitimera allmänt trakasserande av den utpekade gruppen – för att gynna sig själv – och har använts mängder av gånger i historien.  Det gäller att skapa en bild av ”vi” (som är rättfärdiga) och ”dem” (som är behäftade med arvssynden ”ondska”).  Kyrkan har använt det framgångsrikt om dem som inte infogat sig, om ”sodomiter”, ”kättare” och ”syndare”.  Nazisterna använde det mot judarna, amerikanska konservativa om ”kommunister”, kommunister om ”folkfiender”, svenska nationalister använder det om muslimer, ”antirasiter” om sverigedemokrater och radikalfeminister om ”vita heterosexuella män”. 

Syftet är, som sagt, att utpeka dessa grupper som så onda och avvikande att de ska kunna behandlas som andra klassens människor.  Det är då inte en ond handling att bete sig som ett svin mot den som är stämplad som ”ond”, utan istället visar man hur ”god” man är som trycker dit den ”onde”.  Eller som Simon Häggström så uppenbart illustrerar detta fenomen när han, med en ren myt, sorterar ner de ”onda” sexköparna till icke mänskliga, även fast de ser ut som sådana:    Hos en sexköpare finns nämligen föreställningar och värderingar som en vanlig man inte har.  Där finns bland annat behov av makt, önskan om förnedring eller viljan att äga och/eller utnyttja en annan människa … Mest av allt handlar det om sexköparnas kvinnosyn (Häggström s 156).  Att det inte finns någon som helst forskning som kan konfirmera detta, utan enbart ett rent påhitt, har ingen betydelse.  Sexköparna blir ”dem” (onda) som ”vi” (goda) kan trakassera.  Upprepar man påståendet tillräckligt många gånger kommer nämligen många människor tro att det är sant och instämma i att det är rätt att trakassera dessa ”onda”.  Precis som man kan göra om man övertygas om att judar är giriga och ondsinta, att alla män är talibaner eller kättare är djävulens frontsoldater. Det är den sansade individens uppgift att vända sig mot sådan totalitarism som radikalfeministerna och andra uppvisar, men inte genom att bete sig som dem.  Bara för att de saknar respekt för andra åsikter än sina egna ska vi inte sakna respekt för deras.  Men däremot är det vår plikt att istället sprida upplysning som pekar på deras metoder och att debattera från en nivå som bygger på fakta – istället för på myter, påhitt, förvrängningar och lögner.

Publicerat

VARFÖR BEVIS OCH SANNINGEN NÄR ANKLAGELSER RÄCKER – RADIKALFEMINISMENS RÄTTSLÖSA SAMHÄLLE. EN RECENSION AV EN BOK MED REFLEKTION KRING DENSAMMA

Jag känner igen mig i stora delar av den beskrivning som Patric Knutson gör i sin tunna, men väldigt talande, bok; ”Varför bevis och sanningen när anklagelser räcker” (Förlag Madland Media, ISBN 9789163906282).  Inte så att jag haft en aggressiv partner som med lögn och manipulation förstört mitt liv, men i den beskrivning av hur idioter till människor, p g a självutnämnd ”rättfärdighet”, tror att de kan stämpla och attackera människor helt utan reell grund – och därmed stärka sin egen belåtenhet över sin ”godhet”, särskilt manifesterat i att kunna anklaga någon för att vara ”pedofil” – oavsett om det är sant eller inte, som i bokens fall.

För ett tag sedan skrev jag om boken ”Oskyldigt dömd” på Genusdebatten.  Den här behandlade boken handlar om precis samma sak, nämligen kvinnlig aggression i dess klassiska form; att smutskasta och ljuga – även om effektivare mot andra kvinnor så i ett samhälle som vårt (som bygger på kvinnlig aggressionstaktik) även effektivt mot män.  Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plåga.  Dorian Furtună beskriver det i sin korta artikel om kvinnlig aggression mot andra kvinnor, men för en aggressiv kvinna blir det också synnerligen användbart mot män i ett samhälle som inrättat sig efter ”feministiska ideal”.  Särskilt om man försöker lansera en bild av att aggression endast är fysiskt eller sexuellt våld – som radikalfeminismen i vårt land lyckats dupera samhället att förfäkta – och bortser från alla andra former av övergrepp, som t ex mobbing, förtal, psykiska övergrepp, negligering, m fl som kvinnor är duktiga på.  Faktum är, att det ”manliga” våldet (som långt ifrån är genuint manligt), står för en ganska liten del av det totala våldet.  Så rapporterar amerikanska undersökningar att kvinnor är de som begår mest övergrepp mot barn. Av 2.700.000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag.  Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare.  Det ovan redovisade är dessutom utanför allt det andra våldet; psykiskt, negligering, m fl, som kvinnor alltså uppvisar i stor mängd.

Förstå mig rätt.  Jag är inte ute efter att smutskasta kvinnan som kön.  Jag inser att bedömningen av den våldsamma kvinnan (som dock är minst lika våldsam som mannen inom relationer) inte är en allmängiltig bild (vilket nutida kvinnlig aggression däremot försöker pådyvla mannen som kön).  Det här handlar om individer.  Män är aggressiva, kvinnor är aggressiva, och det är, tyvärr, en form av överlevnadsmekanism som vi dras med.  Men när man – som radikalfeminismen gjort i vårt land – försöker att institutionalisera det kvinnliga våldet som en ”god norm”, samtidigt som man bara stämplar ”manligt” våld (som inte ens är könsbestämt) som det onda, så lägger man faktiskt grunden för det ”hatsamhälle” som Sverige numera är.

Knutsons bok är ett uppenbart vittnesmål om detta ”kvinnliga” samhälle, där mannen blivit närmast totalt rättslös gentemot kvinnan.  När hans dam hittar en annan och vill ha den ensamma vårdnaden – oavsett vad deras barn vill – så kan hon i den kvinnliga ”godhetens” (aggressionens) namn använda vilka metoder som helst.  Och den kvinnliga ”solidariteten” (att inte falla utanför gruppen, jmf Dorian Furtună, samtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning …) kräver ju att socialkvinnorna helt går på kvinnans linje.

Den här boken är tyvärr inte något isolerat vittnesmål om hur en ensam man ”råkade” bli missbedömd av socialtjänst, domstolar och kvinnliga försvarsadvokater (som, misstänker man, inte heller tordes utmana den kvinnliga ”gemenskapen”), utan istället en av alldeles för många röster om rättslösheten gentemot män!  Jag tvivlar inte på att det finns kvinnor som också faller offer för ”socialtjänst-” och justitiemord, men med den mängd fall som redovisas rörande det motsatta så inser man att det måste vara oerhört mycket komprometterande saker som gör att en kvinna förlorar vårdnaden än det är för en man, där det uppenbarligen räcker med anklagelser.

Det är svårt att inte känna med Patric Knutson, och jag har ingen anledning att betvivla att hans version inte i stort sett skulle stämma.  Men det finns en sak i denna bok som jag känner mig frågande inför och det är att han uppger autentiska namn.  Det kan vara psykologiskt förståeligt, utifrån vad han berättar om vad modern till honom gjort – i det att hon, enligt honom, dragit igång hatkampanjer och förföljelser.  Det kan också vara förståeligt eftersom det förefaller som om han representerats av två kvinnliga advokater – varav den ena arbetat med sonens mammas advokater tidigare – som inte tycks anstränga sig för att göra sitt jobb (man misstänker starkt att även de satte den kvinnliga ”solidariteten” före sin klient).  Det kan också vara väldigt förståeligt utifrån hur socialtjänstarbetarna totalt ignorerat sitt uppdrag och, tydligtvis, till 100 procent backat upp mamman.  Men det är inte förståeligt utifrån att det riskerar att ”knäppskallar”, liknande dem som man kan finna bland de namngivna personerna i boken, kan vända sig mot de i boken utpekade (och det säger jag, som har personlig erfarenhet av hur ”knäppskallar” kan agera).  Man måste nämligen ha i åtanke, att de ”rättroende” knäppskallarna faktiskt erhållit mandat för sin aggression från journalistkåren, politikersamfundet och samhället i stort att agera som de gör.  Det radikalfeministiska Sverige har skapat en norm där de kvinnliga ”dygderna” – ursäktandes kvinnlig aggression – upphöjts till ideal.  Det är dock inte de enskilda individerna i gemen som är skyldiga till detta, utan det är fega och opportunistiska journalister och politiker av vilka nästan ingen höjer sin röst för att värna även mannens rättssäkerhet (tror någon t ex att ”Uppdrag granskning” skulle granska ett fall som Knutsons?) – och vi själva.  Vi har det samhälle vi förtjänar, med journalister och politiker som är som handplockade från McCarthyerans USA!

En tanke slår mig dock, att Knutson kan ha gjort det direkt namngivandet av personer av andra skäl.  Hoppas han möjligen på, att de nämnda personerna ska göra rättssak av detta, så att han med hjälp av kompetent advokathjälp kan ta om rättsprocessen?  I så fall är jag dock pessimistisk.  Dels så tror jag inte att det svenska rättsväsendet idag klarar att skapa verklig rättvisa i sådana frågor, dels tror jag inte att de utpekade vill riskera att Knutson kunde få rätt i något av det han skriver om – och därför inte kommer att agera.  Och för övrigt kommer ju det mediala Sverige att helt förtiga hans bok, så det är bara för de utpekade att låtsas som om det regnar.

Patric Knutsons bok är emellertid ytterligare ett vittnesmål om hur svensk socialtjänst uppenbarligen inte är till för att skydda barn – utan däremot backa upp kvinnor, oavsett barnens behov och hur svenskt rättsväsende alltmer blir en institution för att bekräfta vad som för ögonblicket är samhälleligt heliga normer.  Jag har dessutom efter denna läsning förstärkts i min uppfattning, att ska man acceptera en kvinnlig advokat i denna typ av fall så bör man göra en ordentlig undersökning av deras prestationer i samma typ av mål tidigare.  Därmed inte sagt att det inte finns kvinnliga advokater som inte slåss för männen rätt, för det gör det, men däremot att det finns alltför många av motsatt sort, så det är befogat att vara kritisk.  Värt att påpeka är också att det även finns manliga advokater som av ideologiska skäl inte skulle utföra sitt uppdrag.  Som en känd sådan som i fallet Tomas Quick inte tycks ha gjort vad en försvarsadvokat ska. Det mest tragiska i detta är dock, att en aggressiv moder, med hjälp av en totalpartisk socialtjänst, förefaller att kunna beröva en sexårig pojke sin pappa, och lämna honom till utsättande av en moder som enbart vill smutskasta hans far – och som kan förmodas utöva direkt psykiskt våld mot honom.  Radikalfeminismen har verkligen kunnat skapa ett högst rättslöst samhälle.  Inte bara gentemot fäderna, som lämnas helt utan rättvisa (tydligen ibland även av deras försvarsadvokater), utan också gentemot de hjälplösa barnen, som socialen ostraffat kan utsätta för psykiskt och negligerande våld i avsikten att bereda modern rätt att utöva samma sorts våld!  Kom sedan inte och säg att staten inte sanktionerar våld mot barn!  Så går det i ett radikalfeministiskt ”rättssamhälle” – Ny-McCarthyismen blommar.

Publicerat

PATRIARKATETS BRASA OCH MADELEINE SCHANTZ

I dagens (17 mars 2016) PeKtro (Metro) ondgör sig Madeleine Schantz (Fp – jag gillar inte falsk marknadsföring och Fp är inga liberaler) över ”extremfeministerna”.  Hon tror att det är något med ordet som är ”skrämmande” och påstår att feminina ord är ovanliga i en positiv mening (men definierar inte vad det är som totalt objektivt avgör det) och lägger en stor del av skulden på ”genustroll” och ”extremister med för mycket fritid”.  Hon menar att feminismen som ideologi inte är något negativt, men att extremfeministerna ”häller bensin på patriarkatets eld”, vilket innebär att ”feminismen får ett hårdare arbete när det kommer till att uppnå jämställdhet och att förgöra alla typer av diskriminering”.  Så tror hon att extremfeministerna göder ”fördomar” om feministerna.

Det kan tyckas som om Madeleine Schantz är en ”sansad” feminist.  Jag menar, jag som icke feminist, men jämställdist, kan naturligtvis inte invända mot att Schantz vänder sig mot extremfeministerna.  Men det är inte dessa feminismens ”Josefina Goebbels” som är problemet.  Det är i grunden sådana som textförfattaren, vilken själv uppvisar den där okunskapen hon tillskriver dem som inte har fattat feminismens storhet.  Vad hon uppenbarligen inte förstått är att det inte finns ”en feminism”, det finns en hel rad, precis som det fanns olika sekter inom vänstern på 1960- och 1970-talen.  Oförmågan att se detta är i o f s inte det största problemet.  Det största problemet är att hon, och de flesta andra ”sansade” feminister, använder samma terminologi, samma förvrängda ”fakta” och samma floskler som ”Josefina Goebbels”.  Schantz gör det själv när hon t ex skriver om att feminismen måste ”krossa patriarkatet”.  Hon utgår från att det finns någon sorts objektiv definition av ”patriarkatet” som något manligt, av män uppburet – vilket det definitivt inte gör.  Det är en synnerligen luddig term för en mångfasetterad företeelse, vilken hon inte minst själv bär upp genom att tro sig kunna peka med pekpinnar om vad som är rätt eller fel (eller för den delen klättra i karriären inom det ”patriarkaliska” systemet).  Hon bär upp ”patriarkatet” genom att helt utelämna alla faktorer (och forskning) som visar på kvinnlig aggressivitet, egoism och beräknande förgörande av andra och fokuserar istället på sådant som ensidigt ska peka ut mannen som den onde.  Som t ex när hon påstår att 98 procent av alla som misstänks för sexbrott är män, istället för att ta upp att två tredjedelar av dem som begår övergrepp – av olika slag – mot barn är kvinnor.  Genom att använda samma terminologi så legitimerar Schantz, och andra ”sansade” feminister, ”Josefina Goebbels”.  Det ger den senare en legitimitet, eftersom de ”sansade” inte uppvisar någon vilja till sansad betraktelse genom att i praktiken peka ut ”det manliga” som problemet – istället för att se den mänskliga dimensionen. 

Världen byggs av både män och kvinnor – bättre och sämre bland bägge könen – och verkligheten är inte sådan som Schantz och ”Josefina Goebbels” vill tro, att kvinnor är goda och män onda.  Det är en föreställning som uppstår först under 1700-talet.  Det finns dessutom starka skäl för att anklaga ”feminismen” för att ha skapat dagens hatarsamhälle.  Med den uppdelande terminologi på män som onda och kvinnor som goda – som Schantz uppenbarligen omfattar – så blir man inte trovärdig det minsta hos dem som har verklig kunskap, och som baserar sig på vetenskaplig forskning i sin strävan att skapa jämställdhet.  Skillnaden mellan mig och Madeleine Schantz – som jag förstår det – är att hon vill skapa ”jämställdhet” genom att legitimera en terminologi som är fylld av aggressivitet mot mannen, medan jag vill skapa jämställdhet genom att se de problem som finns som mänskliga.  Man kan inte vara en ”sansad” feminist samtidigt som man uppmuntrar extremfeministernas tankar och terminologier.  Och inte blir man mer trovärdig om man tillhör Fp – som ju vill styra över hur föräldrar ska ta ut sin föräldraledighet, i sann övertygelse om att veta vad som är ”bäst för alla” (så som ensanningsideologier genom hela historien gjort).  Liberalt är det inte!

Inte heller blir man trovärdig när man skriver på den sida som grovt dragit ner ordet debatt i propagandaträsket och vars redaktör tycks leva i någon sorts fantasivärld, där debatt är liktydigt med att enkom publicera normriktiga och politiskt korrekta texter.  Ditt anslag, Madeleine Schantz, kan kanske ha ett gott uppsåt, men du (eller någon annan av din ”sansade” sort) vinner inga jämställdister eller sansade människor över på din sida så länge du förfäktar mannen som världens problem, för det finns ingen som helst vetenskaplig forskning, eller empirisk erfarenhet, som kan understödja att kvinnan är ”bättre” än mannen.  Vi är lika goda kålsupare i bägge könen – på olika sätt.  Vi är människor!

Publicerat

DET IDEOLOGISKA BEDRÄGERIET – GETTING SCREWED

”Det största hindret för upptäckt är inte okunskap, det är illusionen av kunskap”

Jag väljer att inleda denna mycket långa text med detta citat av den amerikanske historikern Daniel Boorstin och adderar hans tes om att de mest civiliserade folken i själva verket är de som är medvetna om att de låter sig ledas av normer som de själva har hittat på.  Något som tydligt pekar på vilket ociviliserat land Sverige är, där insikten om normernas kulturella konstruktion är helt frånvarande men sådana istället betraktas som något närmast gudagivet självklart.  Vårt samhälle faller helt in i hans omdöme om (den amerikanska) kulturimperialismen: ”När vi upptäcker att vi saknar ett annat folks dygder kallar vi dem för laster.  Andra har varken haft tillräckligt stora rikedomar eller tillräckligt avancerad teknologi för att fördunkla sin verklighetsuppfattning med skuggor.”

Vårt land (och andra) ligger inte bara i skugga, skulle jag vilja hävda, utan det är redan skymningen som är på väg att falla.

Den absolut viktigaste faktorn för att skymningen sänker sig över oss är ideologi (oftast upphovet till normer).  Genom historien har vi sett oräkneliga exempel på detta, med de största ideologiska marodörerna i form av kristendom, islam, kommunism, fascism och nazism – i nämnd kronologisk ordning.  Det farliga i dessa är den absoluta övertygelsen om att vara innehavare av den ENDA sanningen, att vara förkämpar för ”den goda saken” – och därmed innehavare av rätten att tvinga alla andra att följa den ENDA sanningen. Kyrkofadern Augustinus uttryckte det sålunda:  ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff […] Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.”  Man kan laborera med ”naturens” eller ”darwinistisk” lag, muslimsk, nazistisk eller – för att närma oss den ideologi som idag fått hegemoni i samhället – radikalfeministisk doktrin, men i slutänden handlar det om samma sak: Övertygelsen om den egna ”rättfärdigheten” och rätten att påtvinga alla andra densamma.

I det följande ska jag illustrera en av de tyngsta grundpelarna i hegemoniserandet av en ideologi, nämligen bedrägeriet.  Såsom innehavare av den ENDA sanningen räcker det i allmänhet med att vara övertygad om att något är fel för att det ska vara det.  Problemet är bara, att om man då landar i att det bara är känslan som leder någon – utan vetenskaplig eller empirsk grund för den – så måste ”fakta” produceras och verkliga fakta förtigas.  I det här kan ”vetenskapliga” discipliner – som t ex rasbiologi eller genusvetenskap – konstrueras som egna ämnesområden, men oftare handlar det om att förtiga fakta som motsäger den ENDA sanningen.

Radikalfemininismen – d v s den idag statsbärande ideologin i vårt land – har, ända sedan den sprang fram ur kommunismen, vilat tungt på bedrägeriet.  Det illustreras inte minst av att man i kriget mot mannen – lika ensidigt som de kristna beskrev hedningarna som aggressiva vildar, mördandes oskyldiga kristna – beskriver mannen som våldsverkaren och kvinnan som ”offer”.  Ensidigt utmålas mannen som den aggressive misshandlaren, trots att all forskning visar att kvinnan är lika, eller mer aggressiv i förhållanden än män (vilket betyder att detta är ett mänskligt problem, inte könsrelaterat).  Något som inte minst visas av att det finns vissa tecken på att det förekommer mer våld i lesbiska förhållanden än i manliga homosexuella sådana (39,2 % offer i de förstnämnda mot 23,1 i de sistnämnda i USA enligt en tabell, s 29).  Det är inte heller så att kvinnor i allmänhet är mindre aggressiva än män gentemot varandra, men aggressiviteten är oftare psykisk än fysisk.

I detta krig mot mannen har också metoder använts som är närmast kriminella.  I jakten på ”pedofiler” från omkring år 1980 och framåt (som skulle garantera mödrarna vårdnad om barnen) utvecklades t ex teorin om ”bortträngda minnen”.  Något som uteslutande drabbade oskyldigt anklagade män.  Detsamma gäller urholkandet av rättssäkerheten i våldtäktsmål och utmålandet av kvinnan som ett ständigt sanningssägande offer (missförstå mig nu inte, alla verkliga vålds- och tvångsbrott är förkastliga, men oskyldiga ska inte dömas och rättssäkerhet är viktigt).  Dessa tangerade den sexuella sfären och då vårt samhälle i 2000 år stämplat sexualitet som en form av pervers varböld i människans beteende kunde radikalfeminismen i kriget mot ”ondskan” (mannen) liera sig med en annan ensanningsideologi; kristendomen (varmed jag inte önskar stämpla alla kristna som sanslösa ideologer, men ideologin i sig bär tyvärr detta med sig).  Med det kunde bedrägeriet nå nya höjder, genom att ytterst få ifrågasätter sexualitetens förödande konsekvenser.

Relationsforskaren Richard Strauss räknar upp de metoder som används för bedrägeriet i fallet partnervåld, men det kan generaliseras till alla områden där de självutnämnda ”goda” ideologerna verkar i sin självförverkligande gärning.  Allmänt anpassat är de:

1) Tysta ner bevis.

2) Undvikande av data som inte överensstämmer med den feministiska ”sanningen”.

3) Citera endast studier som stöttar den feministiska ”sanningen”.

4) Anta att rapporter stöttar den feministiska ”sanningen” även när de inte gör det.

5) Skapa ”bevis” genom citeringar.

6) Motarbeta publicerandet av artiklar och fondmedel till forskning som kan motsäga den feministiska ”sanningen”.

7) Trakassera, hota och straffa forskare som producerar bevis motstridiga den feministiska ”sanningen”.

Strauss skriver i en helt riktig analys: ”De sju ovan beskrivna metoderna har skapat ett klimat av rädsla som har hämmat forskning och publicering,” vilket ju bekräftas av att även sådana institutioner som SVT regelmässigt tillämpar metoderna.  Naturligtvis kan man i andra sammanhang byta ut ”feministiska” mot ”kristna”, ”muslimska”, ”fascistiska”, ”veganska”, ”rasistiska”, ”antirasistiska” m fl ideologiska eller aktivistiska termer, men det valda ”feministisk” träffar mitt i prick i hur det svenska samhället idag fungerar.  Besvärande nog är det ofta – men naturligtvis inte enbart – självgoda medelklasskvinnor, övertygade om sin egen förträfflighet, som är grunden till att detta kan fortgå.

Här ska jag fokusera på bedrägeriet genom en bok om prostitution som nyligen utkommit.  Den är skriven av en representant för en i vårt land närmast utrotad art, journalisten med ett kritiskt och ifrågasättande öga (vi har ju ersatt dennä med propagandisten istället – även om dennä också bedrägligt nog kallas ”journalist”).  Just den här heter Alison Bass och boken ”Getting screwed” (University Press, New England 2015).

De många människor som representerar inledningscitatet med ”illusionen av kunskap” har ju bl a lyckats genomdriva sexköpslagen i vårt land.  Denna lag är naturligtvis en del av kriget mot mannen – eftersom de flesta män är sexköpare och de kvinnliga dito ignoreras – men också mot människors rätt att bestämma över sin egen sexualitet.  Jag är verkligen inte omedveten om detta, eftersom jag själv skrivit en bok om sextraffickingmyten och den negativa mytbildningen runt sexarbete, men det illustreras också väldigt bra av nämnda författare.

Stora delar av boken ägnas åt att beskriva hur förbudslagstiftning i prostitutionsfrågan uteslutande negativt drabbar enskilda sexarbetare och bordellföreståndare, men det i min mening verkligt intressanta är den forskning som relateras.  Vi får inledningsvis en historisk överblick där det konstateras, att inte ens på 1800-talet var kvinnorna tvingade in i prostitution.  Redan 1858 fann William Sanger att mellan 5 och 10 % av kvinnorna i New York någon gång prostituerade sig, p g a fattigdom, och att mindre än en femtedel på något sätt tubbats till eller tvingats in i prostitution.  William Acton fann också, att sexarbetarna hade bättre hälsa än andra arbetande kvinnor och att de inte var mer sannolika att bli offer för alkoholism, galenskap, självmord eller andra problem.  De prostituerade hade också en högre status än den som dagens radikalfeminister tilldelar dem och – liksom tidigare i historien, min anmärkning – de kunde efter avslutad ”karriär” återinträda i samhället.  Liksom idag använde ”abolitionisterna” (kristna och feminister) samma metoder som listats ovan och myten om det vita slaveriet fabricerades för att skrämma folk till att acceptera den tidens innehavare av den ENDA sanningen påbjudna fördömelsen av prostituerade och prostitution.  EXAKT som traffickingmyten idag används (längre har människan inte kommit alltså).

Sedan skildras framväxten av sexarbetarnas organisering, och kampen för rättigheter från omkring 1970 och framåt, med namn som Margo St. James och Carol Leigh (som 1978 myntade termen ”sexarbetare”).  Här kommer också in den amerikanska polisens totala ignorans av brott begångna mot sexarbetare.  Hur man underlåter att undersöka eller ens notera anmälningar och hur mord på sexarbetare lågprioriteras.  Något som genomsyrar hela boken.

Liksom undertecknad gör också Bass upp med degraderande myter om sexarbetet.  Som t ex den, att nästan alla sexarbetare varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen.  Gatubaserade sexarbetare bär visserligen dubbelt så ofta som andra en sådan bakgrundshistoria, men de gatubaserade sexarbetarna utgör inte mer än ca 5-15 % av alla sexarbetare runtom i världen.  Det är naturligtvis inte heller sexarbetet, påstår jag frankt, som orsakat övergreppen i barndomen, utan istället blir yrket ett alternativ för överlevnad i ett samhälle som inte lyfter ett finger till hjälp åt de utsatta.  Inte heller är minderårig prostitution ett stort problem.  Bass åberopar en nederländsk studie som visar att medianåldern för inträde i sexarbetet är 27 för icke drogberoende, 25 för drogberoende och 24 för transsexuella sexarbetare.  Det kan t ex kompletteras med Steinfatts studie av mer än 4000 sexarbetare i Thailand (Working at the bar), som visade att inte mer än 12 % av sexarbetarna var under 18 år, men långt mindre än 1 procent under 16 år (en var 13, tre 14 och elva 15 år gamla).  Inte heller har sexarbetare i stort en sämre psykisk hälsa än genomsnittskvinnan (s 66), men detta är naturligtvis något som måste förtigas av de självutnämnda ”räddarna” av sexarbetare – d v s radikalfeminister och religiösa som i sin ”godhet” istället måste behandla dem som barn.

Däremot är sexarbetarna tyngda av det stigma som de självutnämnda ”goda” lägger på dem.  Det är ett mycket större problem än våldsamma kunder, eftersom de tvingas att leva ett liv i lögn gentemot sin omgivning.  De ”goda” är alltså en psykiskt våldsam faktor som förpestar livet för sexarbetarna.  Däremot, finner Bass – liksom ett flertal andra studier – att det är uppenbart att den överväldigande majoriteten av sexarbetarna (av samtliga kön) gör ett medvetet val att inträda i yrket.

Boken berör också traffickingmyten, och liksom undertecknad är författaren klar över de gigantiska överdrifter och lögner som rapporteras officiellt.  Ska jag uttrycka någon kritik mot boken är det dock att hon ibland väl enkelt utgår från att där ändå finns en betydande mängd av traffickerade sexarbetare, men hon betonar också att vanlig arbetstrafficking är ett mycket större problem än sextraffickingen – men den typen av trafficking är ju inte sådan som leder till uppmärksamhet och därför ignoreras den i stort.  Bass understryker också hur de självutnämnda ”goda” jämställer allt sexarbete med trafficking – därmed omyndigförklarandes dem som valt yrket.  Hon konstaterar också att den bedräglige/våldsamme ”hallicken” är ett relativt ovanligt fenomen.  ”Till exempel fann en studie vid Jay College, av tonåringa sexarbetare i New York, att merparten av dessa inte rekryterats eller var under kontroll av hallickar (s 93).  Endast var tionde åberopade en sådan, medan 45 % meddelade att det var vänner som lett dem in i jobbet.  De flesta kvinnor som arbetade med hallickar hade en negativ attityd mot dem men somliga talade varmt om dem.  Den kände sexualforskaren David Finkelhor beskriver vad de ”goda” radikalfeministerna egentligen åstadkommer:  ”Att sätta fokus på att stoppa prostitutionen får människor att tro att lösningen är att få dem ut ur prostitution.  Min känsla är att det inte är på detta sätt som ungdomarna ser sig själva eller problemet. Om du definierar ett problem annorlunda än den avsedda gruppen du försöker hjälpa så är det ofta ett recept för misslyckande (s 95).”  Liksom flera andra undersökningar fann också studien vid Jay College att det var fler minderåriga pojkar än flickor som sålde sex – men ändå lyfts aldrig denna fråga (eftersom det primära är att bekriga mannen, inte hjälpa människor, min anmärkning).

Boken handskas också med problemet att de självutnämnda ”godas” (radikalfeminister och religiösa) stigmatisering av sexarbetarna omintetgör möjligheterna att kunna kliva in i samhället i arbete, att få bostad m m.  Där har antiprostitutionsaktivisterna sedan 1800-talets slut lyckats åstadkomma en starkt negativ vändning för sexarbetarna, vilka tidigare i historien betydligt enklare – och med mer respekt – kunnat gå vidare.  Idag är det devisen ”en gång hora, alltid hora” som dominerar, tack vare ”räddarna”.

Det är ju också intressant att länder med förbudslagar har en högre andel av våld mot sexarbetare än de som legaliserat eller avkriminaliserat (s 113).  Här i Sverige hävdar ju gärna antiprostitutionsaktivister i sin illusion av kunskap att våld och trafficking ökat i Nederländerna, men en studie där visar ”en ovanlig låg” frekvens av våld gentemot sexarbetare (s 113) och gatuarbetare är i allmänhet mer rädda för polisen än för kunder i kriminaliserade miljöer. Kriminaliseringen har i USA lett till att poliser enkelt kan tilltvinga sig sex av sexarbetarna (och gör det) i utbyte mot att inte arrestera dem.

Sexarbetaren Joi understryker också hur föga prostitution skiljer sig från annat sexsäljande.  ”När jag var tonåring och ville åka till någon fest på andra sidan stan låg jag med någon som skulle till festen.”  Och när hon enrollerat i flygvapnet så ”låg [jag] med min sergant för att slippa ett jobbmoment”.  Sex är ett kapital som kvinnan kan använda och som hon väl vet att nyttja.

Liksom i Sverige har man också i USA lagar mot koppleri som verkar avsedda att förpesta livet för sexarbetarna.  De omintetgör inomhusarbete och åtgärder för att säkra tryggheten och skyddar inget annat än ideologernas moralistiska harm över det osedliga.

Förbudslagstiftningen leder också till ett gigantiskt slöseri med resurser.  I jakten på att sätta dit människor för ömsesidig (såld) sex spenderar USA varje är 113 miljoner dollar!  I en del städer, som Los Angeles, Dallas, Phoenix m fl, spenderar samhället mer på kontroll av prostitutionen än på hälsovård och i städer som Boston, Cleveland och Huston arresterades dubbelt så många sexarbetare (varav 70 % icke vita – förbudslagarna är ett eldorado för rasism) som de som utfört mord, våldtäkter, rån och överfall.  Men att arrestera sexarbetare eller -köpare är ju ett enkelt sätt att bättra på polisens ”insats”-statistik  Som jämförelse kan nämnas att vi i vårt land varje år satsar 10 miljoner i riktade pengar på att finna ”traffickerare” och sexköpare och dessutom anslog regeringen år 2008 215 miljoner för bekämpandet av sexköpare och ”traffickerare” (vilket resulterar i ca två funna, verkliga sextraffickingoffer varje år, men fem enligt lagens definition).  Pengar som naturligtvis inte kunde ha använts på bättre sätt, i t ex social-, sjuk- eller utbildningsomsorgssyfte. 

Alison Bass går också till grunden med myten om att den svenska sexköpslagen, ”the Swedish model”, skulle vara något som är ämnat att hjälpa eller värna sexarbetarna.  Bl a refereras den mördade, tidigare sexarbetaren Jasemines öde, och hur ideologisk stigmatisering förpestade hennes liv och gav den våldsamme fadern vårdnaden om barnen för att hon varit ”prostituerad”.  Det understryks också hur sexköpslagen underminerat sexarbetarnas säkerhet och en studie av två New Yorkstudenter menar att kriminalisering av prostitutionen tenderar att öka andelen tvingade prostituerade.  Om detta kan man argumentera, men helt klart är att påståendet om att sexköpslagen skulle ha reducerat sextraffickingen till vårt land enbart är en kallhamrad lögn!  Sverige ligger inte på någon lägre nivå än andra länder och t o m över världsgenomsnittet.  Vi har faktiskt högre andel sextrafficking per 100.000 invånare än Tyskland – om vi nu ska tro ländernas officiella statistik som redovisas i ”Trafficking in Persons Report” årligen.  Bass konstaterar att sexköpslagen ökat stigmatiseringen av sexarbetare – vilket uppenbarligen är ideologernas främsta mål för att ”utrota det onda”.  I den påstådda ”utvärderingen” av sexköpslagen som ovetenskapligt utfördes av Anna Skarhed 2010 sägs; [n]är det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.  Den officiella svenska hållningen är alltså – precis som kyrkan en gång förfäktade – att det är ”rätt åt” sexarbetarna att de har oacceptabla arbetsförhållanden.

Bass konstaterar också, att legalisering och/eller avkriminalisering är den bästa vägen att gå för att minska våldet mot sexarbetarna och att – liksom i Nederländerna (s 189) –legalisering/avkriminalisering är det bästa sättet för att komma åt den sextrafficking som förekommer (i Nya Zeeland har man inte haft ett enda traffickingfall efter avkriminaliseringen 2003).  Ändå matas vi med myter av ideologerna om att traffickingen skulle öka vid legalisering, men som den nederländska forskaren Dina Siegel säger: ”Bilden av Nederländerna som ett land som […] attraherar och underlättar för mänskliga traffickerare från hela världen är en myt.”  Men varför fortsätter då ideologer att sprida denna myt?  Är det för omsorg av kvinnor eller för sin egen känsla av att det de själva tycker är ”fel” måste ”rättas till”?  Jag skulle definitivt säga det senare.

Även i Tyskland har prostitutionsrelaterade brott och trafficking minskat efter legaliseringen (s 191).  Däremot inte i vårt land efter sexköpslagens införande.

Uppenbart är också att avkriminalisering/legalisering har en synnerligen positiv effekt på att minska sjukdomsspridning.  En FN-rapport från 2012 (Godwin) rapporterar att länder i Asien och Stilla havet som har en lagstiftning som kriminaliserar sexarbete inte på långa vägar är lika framgångsrika som i avkriminaliserade miljöer att bekämpa spridningen av HIV.  FN rekommenderar avkriminalisering, men svenska radikalfeministiska ideologer är mer ivriga att tillgodose sin egen självgodhet än att verkligen bry sig om utsatta människor.  Här är det kriminalisering som står i högsätet.  Man får ju vara tacksam för att Sverige är ett så obetydligt land att Amnesty international inte behöver ta hänsyn till rabiata och människofientliga anslag från de svenska radikalfeministerna.  I allmänhet står de väl på samma nivå som Somaly Mam i Kambodja – bl a höjd till skyarna av skvallerblaskan Metro – som fick avgå från sin lönsamma position som ledare för en ”antitraffcikingorganisation” p g a att hon ljugit om att själv varit traffickerad och dessutom tubbat andra kvinnor att ljuga.  Eller som hennes exmake uttryckte det: ”Om du inte har en story att förtälja får du inga pengar” (s 194).  Och det är där den verkliga traffickingindustrin finns, nämligen i alla dessa pengar och positiv PR som ideologerna kan få ut av sin självutnämnda ”godhet”.

Hur angelägna de självutnämnda ”goda” ideologerna är visas bl a av exemplet Kanada.  Där förkastade högsta domstolen landets prostitutionslagar för att de var direkt skadliga för sexarbetarna, vilket resulterade i att den konservativa regeringen införde ”den svenska modellen” – vilken otvivelaktigt vid den prövning som kommer att komma kommer visa precis samma sak.  Lagen är skadlig för sexarbetarna.  Det enda syftet med den är att tillfredsställa ideologernas självgodhet och ge enkla poänger till politiker och andra – utan att de verkligen behöver göra någonting.  Men däri måste de också tillämpa de sju metoder som Strauss listat ovan.

De radikalfeministiska ideologerna är beredda att offra hur många horor som helst för att tillfredsställa sin egen illusion om kunskap och förträfflighet!

Publicerat

ETT RADIKALFEMINISTISKT, ”JÄMSTÄLLT”, SAMHÄLLE KRÄVER OFFENTLIGT BEDRÄGERI

Jag ber inledningsvis om ursäkt för en lång text, men ska man bemöta falsarier bör man göra det underbyggt:

För att (radikal)feministernas drömsamhälle – den kvinnliga aggressionen institutionaliserad – ska kunna förverkligas krävs ett samhälle byggt på bedrägeri och lögn.  Precis som t ex Sovjetunionen och Nazityskland upprätthöll sina ideologiska idéer med falska fakta, påståenden och vetenskap – för att inte tala om utstötning och förföljelse av dem som ifrågasatte – så verkar dagens (radikal)feminister på precis samma sätt.  Detta följer ett mönster av kvinnlig aggression som beskrivs av Benson (2013, The development of human female competition: allies and adversaries, Philosophical transactions of the Royal society B, vol 368, no 1631) och Cant & Young (2013, Resolving social conflict among females without overt aggression, Philosophical transactions of the Royal society B, vol 368, no 1631), nämligen att kvinnor vanligtvis är mer känsliga för socialt tryck, vilket de fogar sig efter (så som stigmatisering och hot), ett tillstånd som leder till det faktum att strategin med verbal aggression är så allmän bland dem.  Rädslan för att straffas verbalt eller psykiskt av andra medlemmar i gruppen landar i kvinnors större underkastelse under sociala normer.  Ett sätt att undvika social vedergällning är att ansluta sig till ett kvinnligt kollektiv där alla är lika och som straffar dem som har ett avvikande beteende.  D v s det som har förvrängts till ”kvinnosolidaritet”.

Kapitulationen inför den aggressivitet som (radikal)feminismen utövar har fått samhället att upphöja denna utstötningsmekanism till det ”normala” tillståndet.  Och för att kunna vidmakthålla denna institutionaliserade form av aggression – som också fullständigt irrelevant associeras med ”jämställdhet” – krävs att vi åsidosätter vetenskap, tolerans för olika åsikter och mångfald, för att istället låta självutnämnda ”sanningsmonopolister” tala om vad som måste gälla för alla.

Ett av de senare exemplen på en självutnämnd ”sanningsmonopolist”, vilken använder förvrängningsmetoden, är Zozan Inci, ordförande för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, som i en debattartikel i Expressen 9 juli påstår att ”ett jämställt samhälle kräver ett porrfritt samhälle”.  I samma artikel inleder hon med en rad lögnaktiga påståenden:  ”Flera decenniers forskning visar en mängd skadeverkningar i den kommersiella pornografins kölvatten. Bland annat blir män som konsumerar porr mer sexuellt aggressiva och mer benägna att köpa sex, dagens mest populära porrfilmer innehåller fysisk aggression i 90 procent av scenerna och fysiska skador är vanligt förekommande inom framställningen av porr. Bland de kvinnor som rekryteras till porrindustrin finns en betydande andel som under uppväxten utsatts för sexuella övergrepp, grava försummelser och fosterhemsplaceringar. Många har även prostituerat sig och tillhör inte sällan missgynnade minoriteter.”  Jag ska inte anklaga henne för medveten lögn, för det kan mycket väl vara så att hon verkligen tror på det hon hasplar ur sig, men däremot existerar ingen sådan forskning som hon påstår, det är skrämselpropaganda som emanerar från bl a Robin Morgan, vilken helt ovetenskapligt, ideologiskt påstod att ”Pornografi är teorin och våldtäkt utförandet.”

Faktum är att Zozan Inci är direkt emot jämställdhet i och med sitt krav på porrförbud,  1990 fann nämligen Larry Byron  (Pornography and gender equality: An empirical analysis.  I Journal of Sex Research), då han skulle testa en feministisk hypotes (att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större), att tvärtemot feministiska förhoppningar visade resultaten att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att”både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen.”  Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten.  Incis krav indikerar starkt, att jämlikhet inte är det hon eftersträvar, men däremot att hon själv ska få agera normsättare för hur alla andra måste uppföra sig.

Intresset för erotiska avbildningar/pornografi är en evolutionär adaption, d v s biologiskt nedärvt i vår art, vilket inte minst visas av ett test som gjordes vid Duke University, North Carolina i USA, med hannar av rhesusmakaker år 2004.  Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre status krävde de betalning för att ens titta på.  Människan har också producerat ”pornografi”, förmodligen i olika former under hela sin existens, men de äldsta bilderna vi har är ca 18.000 år gamla, från platser som Laussel Dordogne, där ett kopulerande par är avbildat.  Under antiken var hårdporr en självklarhet i olika kulturer och betraktades som ett skydd mot ondskan.  Enligt professor John Clarke, som studerat den erotiska konsten i det antika Rom, så fanns hårdporravbildningar i stort sett i varje hushåll i riket.  Att någon skulle ha tagit skada av dem, eller att det var något icke önskvärt, förfäktades bara av ett ytterligt litet fåtal, asexuella moralister.  Men effektiviteten i kyrkans utraderande av ”det snuskiga” visas av att det i Pompeji och Herculaneum återfunnits nästan lika mycket antik porr som bevarats från resten av det romerska imperiet.  Och idag vårdar moralisterna arvet från kyrkan i sina fördömanden av porren som ”kvinnoförnedrande”, ”degraderande”, ”onaturlig” och annat.  Zozan Inci sällar sig till den kader av moralister som har föregångare som Inkvisitionen och moralväktare i form av t ex dem som skulle rädda människor från masturbering.

Men tillbaka till de direkta lögnaktiga påståendena som vidhäftar dem som kämpar mot porren – inklusive Inci.  Det mest framträdande av dessa är påståendet om att porr leder till ökat sexuellt våld.  Ett påstående som det inte finns något som helst bärkraftigt vetenskapligt stöd för alls.  Tvärtom så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom också fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av sanningsmonopolister.

Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.  Zozan Inci driver alltså en linje som ökar det sexuella våldet, vilket inte har någonting som helst med jämställdhet att göra.

Låt oss så gå vidare med Incis (omedvetet?) lögnaktiga påståenden.  Hon hävdar att ”pornografins extrema kroppsideal och normaliserade kränkningar kan sabotera konsumenternas eget sexliv.”  Förmodligen skulle hon åberopa en helt vetenskapligt ounderbyggd text i DN, i vilken påstås att ”porrimpotens” drabbar allt fler unga män, hänvisandes bl a till en av sexualmoralismens nestorer, Sven-Axel Månsson.  I en debattartikel på Svt understryker fyra undertecknare från nätverket ”Queera sexologer” hur ovetenskapliga dessa DN-artiklar är, och hur moraliserande bl a Sven-Axel Månssons uttalanden är, och hur han och tidningen reproducerar föreställningarna om den ”goda” sexualiteten, till skillnad mot den ”onda”.  Det finns inget som helst vetenskapligt underlag för påståendet.

Inci går sedan vidare med sagan om den gigantiska ekonomiska porrindustrin.  Hon kastar ur sig ännu en lögn utan att blinka; ”om vi kritiskt studerar dessa fantasiers upphov och varför de börjat praktiseras går det inte att bortse från att pornografin är en multimiljardindustri, en av världens mest lukrativa verksamheter, som till 96 procent produceras för män och av män.”  En för ovanlighetens skull rakryggad journalist, Mattias Andersson, har gått till botten med denna propagandamyt.  I boken ”Porr – en bästsäljande historia” (Stockholm 2005)  påpekade han bl a hur absurt en del politiker kan bete sig kring denna offentliga lögn.  Vänsterpartiets EU-parlamentariker Marianne Eriksson kunde, utan att blinka, 2004 ”uppskatta” den illegala sexindustrins omsättning till mellan 3920 och 5460 miljarder euro, det vill säga ungefär 50.000.000.000.000 kronor! Något som enligt Anderssons beräkning skulle betyda att varje vuxen man i västvärlden spenderar 100.000 kronor varje år på porr.  Något som vittnar om Vänsterpartiets krav på sina politiker; bara de är ideologiskt rätt så får de komma med vilka vansinniga påståenden som helst som gynnar ”saken”.  Han påpekar också, att i USA har det uppgivits att porr omsätter tio miljarder dollar årligen, men den enda något sånär kritiska undersökning som gjorts, av tidningen ”Forbes Magazine”, uppskattar densamma till mellan 2,6 och 3,9 miljarder.  Mattias Andersson understryker, att de största tio porrbolagen i USA omsätter drygt en miljard dollar, en tredjedel av vad Sverige betalar i avgift till EU.  I Sverige – enligt samme Andersson – är omsättningen maximalt 500 miljoner kronor om året med de största tolv porrföretagen görandes en vinst på 3,6 miljoner kronor, jämfört med en omsättning på 150.000 miljoner kronor för Volvo och Astra Zenecas vinst på 37.000 miljoner kronor 2003.

Jag ber om ursäkt, men jag tror inte ett ögonblick på att Zozan Inci kämpar för jämställdhet.  Användandes samma metoder som Inkvisitionen och regimerna i Sovjetunionen och Nazityskland, d v s lögner, falska påståenden (även om jag håller öppet för att hon tror på det själv, vilket i så fall skulle visa att hon avvisar kritiskt tänkande och ifrågasättande av det som passar henne) och skrämselpropaganda så kan jag inte finna annat än att hon kämpar mot vetenskaplig och kritisk forskning, att hon anser sig ha ett tolkningsföreträde som ger henne rätten att tvinga alla andra att leva enligt hennes uppfattning och att hon tar sig rätten att försöka skrämma folk till underkastelse under hennes åsikter genom lögner, falska påståenden och skrämselpropaganda.

Tyvärr är det så ett (radikal)feministiskt samhälle måste byggas.  Det är därför man som anständig människa och bejakare av vetenskap, objektivitet och tolerans för olika åsikter inte kan acceptera ett sådant samhälle!  Sedan kan man som individ ha vilka åsikter som helst om pornografi i sig, men vilka de än är berättigar de ingen att tvinga andra att leva efter ens egna personliga övertygelse. Och, just det, med tanke på Incis återgivande av hittepåskrämselpropagandan om att ”bland de kvinnor som rekryteras till porrindustrin finns en betydande andel som under uppväxten utsatts för sexuella övergrepp, grava försummelser och fosterhemsplaceringar” så finns det nu svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.