UPPROP FÖR RÄTTEN ATT FALSKANKLAGA MÄN – HEJ BLEKK!

Jag måste erkänna att jag idag läst en, som jag uppfattar den, av de mest kallhamrade, känslobefriade och cyniska bloggtexter jag stött på.  Det gäller då att feministfundamentalisten ”Hej Blekk!” (Michaela) vill få medier (och samhälle) att ignorera kvinnors övergrepp mot män.  Indirekt ska vi alltså förstå, att det är helt okay för kvinnor att falskanmäla män för våldtäkt och att samhället inte ska bry sig om det.  Och för denna ståndpunkt räknar ”Hej Blekk!” upp fem, som jag misstänker att hon själv tycker, obestridbara argument för att män ska vara rättslösa i detta fall:  Hon påstår 1) att, ”varje dag sker 100 våldtäkter i Sverige. Det är 36 000 om året”, 2) kvinnor är mest utsatta (”unga kvinnor mellan 16 och 24 år utsätts för flest sexualbrott och trakasserier. Det är också dessa brottstyper som polisanmäls i minst utsträckning”), 3) att vi ska tro att endast vart tionde fall av sexualbrott och vart fjärde av trakasserier anmäls, 4) att endast 168 av 4274 anmälda våldtäkter dömdes, samt 5), att falska anklagelser påstås vara en ”sådan försvinnande liten del att det knappt existerar”.

Låt oss börja med det sista, fullständigt ounderbyggda påståendet.  ”Beviset” för detsamma är en länk till den postpatriarkala feministfittan (hennes egna ord, inte mina) lady dahmer, vilken ritat upp (eller kopierat) ett antal streckgubbar med färgkombinationer som ska visa anmälda, fällda och falska fall.  Något underlag för streckgubbarna redovisas inte, så vi ska tydligen tro det bara för att det är en postpatriarkal feministfitta som säger det.

Om man nu skulle spekulera i vad den postpatriarkala feministfittan möjligen skulle grunda sina streckgubbar i skulle det eventuellt kunna vara Christian Diesens och Eva Lokatt Diesens ”objektiva” artikel i ”Advokaten” 2008.  Deras krav på vad som utgör ”falsk anmälning” är då oerhört mycket hårdare satta än de beviskrav de ställer på våldtäkt.  För det förstnämnda accepterar de enbart ”konstaterat falska anmälningar” (d v s domar) medan de accepterar vilken anmälan som helst, även de ”där orimliga och/eller motbevisade uppgifter talar för att den påstådda våldtäkten i vart fall inte gått till som måls-äganden beskrivit den”, eftersom de anser att det är ”problematiskt” att betrakta de ”felaktiga” anmälningarna som falska.  Istället anser de att ”en anmälan om brott också gäller ett brottsligt handlande”.  De för också fram det faktum att endast ett fall ledde till åtal och fällande dom för falsk tillvitelse – och här ligger underförstått att det skulle stötta deras tes att ”falskanmälningarna” är väldigt få.  Dessutom tycks det endast vara bedömningen utifrån anmälarens perspektiv som räknas i de bägge undersökningar som hänvisas till.  I sammanhanget skulle naturligtvis jämförts med anmälningar i de aktuella anmälningarna för falsk tillvitelse och domarna, så som görs för våldtäkter.  Tidningen Metro rapporterade den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.

Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  Något som ju i högsta grad bekräftar vad Bruce Gross konstaterar; att det är få negativa konsekvenser för dem som anklagar falskt eftersom de 1) ”inte åtalas, även fast det finns lagliga grunder, 2) och de falska anklagelserna ofta utesluts eller undertrycks som bevis i efterföljande anklagelser, 3) ’offret’ behöver aldrig medge falsifierande”.  Men det bortser Diesen & Lokatt Diesen helt från, utan förespråkar istället olika domskriterier för olika brott (alltså inte likhet inför lagen), nämligen att då det gäller våldtäkt ska alla anmälningar betraktas som obestridbar sanning, men när det gäller falsk tillvitelse så ska allting förkastas som inte konstaterats i domstol.  Jag undrar också över vad man har att säga om att minst fyra gånger så många anmälda våldtäkter än anmälda fall av falsk tillvitelse leder till fällande dom?  Och Christian Diesen ska föreställa professor i juridik?  Är det någon som blir förvånad över att svenska universitet rasar i kvalitet?

Intressant i sammanhanget är också att det inte finns EN ENDA VETENSKAPLIG UNDERSÖKNING SOM KAN KONFIRMERA ATT FALSKA/FELAKTIGA ANMÄLNINGAR ÄR FÅ.  Tvärtom så visar de enda undersökningar som gjorts, att hälften av alla anmälningar är falska/felaktiga.

Angående feministfundamentalistens punkt 4 så hänvisas till Motion 2013/14:Ju308 i riksdagen, där det sägs:  ”År 2011 anmäldes 4 272 våldtäkter, men endast 168 personer dömdes för våldtäkt. Många anmälningar anses för vaga för en fortsatt utredning och läggs ned på ett tidigt stadium. Upp till 30 procent av utpekade misstänkta blir aldrig ens hörda av polisen. Många nedläggningar beror på bristande uppfyllande av våld/tvångsrekvisitet: Offret tror att ett nej räcker, men lag och domstolar kräver våldsamt motstånd (eller bevisad redlöshet).”  Oavsett om siffran stämmer eller inte (det finns säker någon form av statistik som den kan hänföras till) så innehåller motionen också problematiken kring detta; vaghet (som kan tyda på felaktiga anmälningar), bristande uppfyllande av vålds/tvångsrekvisitet (förekom det ens?) och att vi har principen att det skall vara bevisat ”bortom rimligt tvivel” att gärningsmannen är skyldig.  Ruckar vi på den principen i våldtäktsmål måste vi göra det i alla andra fall också, något ”Hej Blekk” inte tycks förstå.  Som jämförelse, som vi sett ovan, var det bara sju av 300 anmälningar av falsk tillvitelse som dömdes 2005.

När det också gäller frekvensen av dömda brott så anförs inte hur stor frekvensen av domar i anmälda misshandelsmål är, och enligt den av feministfundamentalisten själv åberopade rapporten från Brå, är män utsatta för misshandel dubbelt så ofta som kvinnor, och när det gäller svår misshandel är det tre gånger så ofta.

Angående punkt 3 så måste jag först och främst göra klart för ”Hej Blekk”, att trakasserier inte är könsbestämt.  När hon indignerat meddelar att endast 23 procent av alla trakasserier anmäls så innefattar de 23 procenten också de trakasserier som kvinnor utsätts för av andra kvinnor.  Nu har jag inte koll på om undersökningar har gjorts angående detta med trakasserier (mobbing), men jag har faktiskt i 30 år arbetat med barn i åldrarna 7-13 år, och min absoluta erfarenhet är att tjejer är mycket mer trakasserande mot varandra än vad killar är.  Nu är detta inte något vetenskapligt säkerställt, men många av mina kollegor genom åren har delat denna bild, och den är tillräckligt bärande för att ifrågasätta ”Hej Blekks” insorterande av det som något som män begår mot kvinnor.  Det är fullständigt irrelevant i det avseendet.

Men låt oss då ta punkt 1, siffran 100 våldtäkter i Sverige varje dag, eller 36.000 om året.  Om vi jämför det med misshandel så blir plötsligt bilden helt annorlunda.  Om kvinnornas del av misshandeln och männens av sexualbrott adderas till denna kommer man upp i 64.500 individer (förutsatt att siffrorna är adekvata) och männen i 68.250 individer.  Och helt ointressant är det ju inte, att kvinnor i lesbiska förhållanden våldtar lika mycket som män i heterosexuella, eller?  Dessutom är kvinnor minst lika våldsamma i förhållanden som män.  Men kanske ”Hej Blekk” inte tycker att misshandel är ett allvarligt brott (eftersom det drabbar män hårdast)?  Men det borde ju då innebära att det inte är synd om misshandlade kvinnor heller, eller?  Har kvinnor andra skaderisker?  Är de mer utsatta för att de är kvinnor?  Finns det rent utav könsskillnader bortom genussanningen?

”Hej Blekk” är också fullständigt ute och cyklar angående punkt 2, om kvinnors utsatthet, eftersom hon bortsorterar de brott som män är mest utsatta för.  Den feministfundamentalisten har ingen som helst trovärdighet i mina ögon.

Låt oss så skärskåda vad ”Hej Blekk” säger i övrigt.  T ex häver hon ur sig detta, efter sina inledande ”bevispunkter”:  ”Därför är det inte okej av Metro att lägga ut på löpet att en ung 16-årig tjej anklagat falskt. Det får falska anklagelser att verka frekventa i relation till antalet faktiska våldtäkter som sker, och det normaliserar den allmänna uppfattningen i samhället om våldtäkter. Det gör att det förs en retorik kring våldtäkter som om de vore delvis självförvållade (hon får skylla sig själv) och delvis hittepå (hon anklagade falskt).”  Nu är hon återigen ute och cyklar.  Ett fall uppammar inte bilden av att det finns flera, men här fruktar väl ”Hej Blekk” att tidningar ska börja belysa detta objektivt och journalistiskt, så att fasaden ska rämna.  Och det finns fler fall, som t ex här.  Dessutom, som jag redan påpekat, så pekar den enda vetenskapliga forskningen i detta på att falska/felaktiga anklagelser är frekventa.  Men det har ingenting att göra med att verkliga våldtäkter skulle vara ”självförvållade”.  Övergrepp är inte självförvållade, men däremot är det inte avgjort att allt som människor i senare skeden hävdar är övergrepp var övergrepp när det skedde.  Dessutom är det så, att det finns alltför många kvinnor som gör ”hittepå” för att gynna/urskulda/rädda sig själva – liksom män – det är ett mänskligt drag.  Men det är också så, att den gigantiskt övervägande majoriteten av oss som utgör mänskligheten avvisar våld, tvång, hot, bedrägeri, stöld m m.  Men vissa tycks tycka det är ok om det drabbar andra grupper än dem själva – så som tydligen många (radikal)feminister tycker det är helt rätt att män utsätts för övergrepp (och de övertrumfar mångfalt bibelns sju led).

”Hej Blekks” påstående att ”[d]et är inte vanligt med faktiska falska anklagelser, dock är det tyvärr vanligt att rapportera om falska anklagelser” har ingen som helst grund i forskning eller statistik.  Och Metro skulle inte heller kunna skriva en sådan artikel utan att göra våld på verkligheten (men det bekymrar dem säkert inte).  Vad man skulle ha att hänvisa till är artiklar, som t ex den ovan refererade av Diesen & Lokatt Diesen, som är fullständigt ounderbyggda och ovetenskapliga i sig.

I sin ”uppföljning” påstår ”Hej Blekk” att vi lever i en våldtäktskultur.  Det är naturligtvis inte heller något annat än fundamentalistiska, ideologiska påståenden och har inget med verkligheten att göra.  Det råder en universell konsensus kring att våld, tvång, hot, stöld, m m, som innebär universellt obehag, är förkastligt.  Det är lika mycket våldtäktskultur i lesbiska förhållanden som heterosexuella, men våldtäkt och misshandel är något som de flesta försöker undvika.  Så det nonsenspåståendet lägger jag åt sidan och koncentrerar mig istället på varför ”Hej Blekk” anser att övergrepp mot män ska tystas ned.  Min uppfattning är att hon inte har förmåga att ta till sig någonting som sträcker sig utanför hennes egen egocentriska empati, och att den är gravt ideologiskt begränsad.  Jag misstänker starkt, att hon inte har förmågan att inse vilket enormt övergrepp det är, att som man i vårt samhälle, bli falskt anklagad för att ha utfört en våldtäkt.  I denna artikel, där också tjejens som falskt anklagade mannen sms-konversation finns, får vi en inblick i vad som ofta styr kvinnor i sådana här fall: hämnd.  Hon kände sig kränkt för att han inte visade samma intresse som hon kände för honom.  Och hur förödande denna anklagelse om våldtäkt är – och ”Hej Blekk” är medskyldig i detta sitt avvisande av att övergrepp mot män ska få räknas eller redovisas – syns av att den oskyldige mannen försökte ta sitt eget liv.  Han visste vilket liv som väntade honom, tack vare alla de som påstår att alla anklagelser om våldtäkt (om en kvinna gör dem) är sanna.  Han skulle förmodligen aldrig få ett jobb, stötas ut socialt, bli stämplad som paria och kanske uppsökt av dem som anser att ”sexualbrottslingar” ska hängas ut (så man kan ge dem det straff som domstolen inte gav).

Jag beklagar att ”hatare” kommenterade ”Hej Blekks” texter, men själv anser jag att jag, som sagt, läste en av de mest kallhamrade, känslobefriade och cyniska texter jag läst på länge.  Men det finns mängder av självutnämnda sanningsinnehavare och apostlar för den ”rätta” godheten – i paritet med ”Hej Blekk” – därute.  Så länge de finns, och självgynnande bryter mot anständighet, tolerans, objektivitet och förståelse, kommer vi att ha samhällen fyllda av hat.

Första gången postad mars 2014.

STATSFEMINISMEN OCH HYSTERIN KRING THOMAS QUICK

I efterdyningarna till Thomas Quick-fallet ställer många sig frågan hur det kunde gå så fel, bl a Mats Ottosson i Jönköpingsposten.  Han frågar sig om vi blivit ett folk av medlöpare, men det har vi inte.  Vi har alltid varit ett folk av medlöpare, eftersom det ligger i den mänskliga naturen.  Frågan han borde ha ställt sig är varför också medierna och journalistkåren blivit inte bara medlöpare till de högst skrikande alarmisterna/aktivistern utan också deras främsta språkrör och propagandaapparat – som t ex i Da Costa-fallet och Thomas Quick.

En som väldigt väl illustrerar detta medlöperi – ofta mot den egna viljan – är socialantropologen Steven Sampson, som angående genusraseriet (s 2f) skriver:  ”Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.”

Vårt samhälle är idag auktoritärt främst p g a den s k statsfeminismen, som Sampson utreder.  Liksom i det socialistiska samhället har den ursprungliga frigörelseidén ersatts om en av absolut vetskap, kunskap och sanning, och fiender till denna enda ”sanning” måste lokaliseras, elimineras och tystas ned.  Istället för klassfiender har mannen blivit ”könsfienden”, som måste bekämpas på lika förljuget sätt som tidigare klassfienderna i socialiststaterna (om dock ännu inte lika brutalt).  Det kan tyckas långt mellan kopplingen Thomas Quick och statsfeminismen, men det är i själva verket den senare som är den direkta orsaken till att det spårade ur som det gjorde för Thomas Quick/Sture Bergwall.

Jan Guillou är, såvitt jag vet, den ende som vågat beröra det verkliga skälet till att tokidéerna om förträngda minnen fick sådan genomslagskraft.  I någon debatt nämnde han de häxjakter som drivits mot män som ”Ulf” och Stefan Holm” här i Sverige och som fick sin mest absurda yttring i den s k McMartinrättegången i USA under sju år på 1980- och 1990-talen där barn ”förhördes” till dess de ”mindes” övergrepp så absurda som att Starwarsroboten R2D2 skulle ha deltagit i ”övergreppen” på barnen.  Efter sju år frikändes de anklagade då inte ett enda fysiskt bevis kunde anföras, bara barnens ”minnen”. Men deras liv var förstörda.

Hela denna hysteri kring barn och sex, som låg i grunden, började i USA med att religiösa, som fruktade den sexuella frigörelsen, jagade upp panik.  Först kom en bok av Robin Lloyd 1976, ”For Money or Love: Boy Prostitution in America” där han påstod, att 300.000 pojkar mellan åldrarna åtta och 16 var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, och snart hängde medierna på och på ett kick var man upp i över två miljoner.  Lloyd måste inför en undersökningskommission 1977 erkänna att han bara hittat på den första siffran, ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera,” och även de andra aktörerna kunde snart avfärdas men medierna fortsatte hysterin, eftersom det sålde lösnummer (för detta redogörs dels i Best, Joel, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chicago, dels i Wase, Dick, 2008, Samlag eller Salighet, Stockholm).

För de militanta feministerna blev detta ett starkt vapen i kampen mot den onde mannen och på 80-talet upptäckte kvinnor hur enkelt det var att få vårdnaden om barn om de anklagade fäderna för sexuella övergrepp på barnen.  Detta spred sig till terapeuterna och först kom idén om att barn aldrig ljög om sexuella övergrepp.  I USA hävdade Roland C Summit 1978, att ett barn aldrig ljög om sådana övergrepp och att man alltid skulle tro dem, även om det var fysiskt omöjligt att de kunnat inträffa. Däremot skulle man aldrig tro barnen om de tog tillbaka historien och sa att de inte talat sanning, och dessa teser beskrev han 1983 som fakta.  Som ett brev på posten kom ”de förträngda minnena” om vilka t ex Ellen Bass 1993 skrev i The Courage to Heal: ”Om du tror att du blivit skändad och ditt liv uppvisar symptom, så har du blivit det,” och symptom kunde vara allting från astma till ögonproblem. Precis samma fenomen alltså, som med masturberingens symptom på 1800-talet.

Här i Sverige insåg snabbt mindre nogräknade terapeuter att det låg pengar i detta och ”råd” till dagispersonal och andra delades ut där man skulle titta efter ”symptom” hos barnen.  Ett sådant kunde t ex vara om ett barn inte tyckte om yoghurt.  Då hade det utsatts för oralsex.  I Skåne fick till exempel en barnpsykolog 624.834 kronor för att avge 24 ”expertutlåtanden” i domstol. Utlåtanden som alla ”slog fast” att samtliga barn visade symptom. Också i vårt land kom katastrofalt ovetenskapliga och ideologiska böcker, som den före detta polisen Dahlström-Lannes bok Mot dessa våra minsta.  Den utgår ideologiskt från att barn till anmälande mödrar alltid utsatts för övergrepp, varför man till varje pris ska få barnet att säga sådana saker.  Hur absurt det än var så måste man tro på vartenda ord som barnen sa (vad ingen drog fram var att den ståndpunkten bevisade att det funnits verkliga häxor på 1500- och 1600-talen), som detta vittnesmål från ”bortträngda minnen”, som härrör från Australien:  ”Min mor tog ett tag i mitt hår och tryckte in en penis i min mun som hon skurit av från en av de många döda kropparna. Den var helt blodig. Jag kväljdes och spydde nästan. Jag skakade mitt huvud för att få ut den. Domare B höll ner mina armar och min kropp. Han skrek ”ditt lilla fnask,” och tog penisen från min mor och vände mig på mage och tryckte in den i min anus. Han sa ”vi får se hur du gillar det.” Han lämnade den där och drog mig ur rummet. Därefter tog han in mig i badrummet och jag bara stirrade på badkaret. Någon hade fyllt det med blod och kroppsdelar. Där var armar och ben och ett huvud. Jag drog ut penisen ur min rumpa. Han sa ”Vad gör du?” Han plockade upp mig och kastade mig i badet. Jag var skräckslagen. Sedan tog han av sig sina kläder och klev ner i badet med mig.”  Behöver jag påminna om, att man aldrig någonstans funnit något som helst bevis för att sataniska övergrepp har skett?  Även om Eva Lundgren gjorde karriär på att påstå att de existerade.

Fördelen med att kunna smutskasta mannen som ”förövare” med dessa metoder insågs snabbt av radikalfeministerna och de fick med sig samtliga svenska medier.  Dessa medier bär en gigantisk skuld till att det gick fel, eftersom de inte tillät några avvikande, ifrågasättande röster, och inte gör så än idag.  När Mats Ottosson ställer frågan: ”Är jag också en medlöpare – utan att jag märker det? Är du?” så bör han också ställa följdfrågor.  Har han, hans tidning eller något annat media, släppt fram avvikande åsikter och fakta gällande hysterin kring övergreppen på barn, bortträngda minnen eller häxjakterna när det begav sig?  Släpper han, hans tidning eller något annat media, fram avvikande fakta kring sexköp, genuskorrektheten, sextraffickinghysterin, invandringen, m m idag, och vågar han peka på detta samband mellan barnövergreppshysterin på 70-talet och Thomas Quick?  Jag kan av egen erfarenhet påstå att det nästan inte är några medier eller journalister som gör detta.  Jag är definitivt inte en medlöpare (och det har jag blivit straffad ordentligt för) men medierna är det.  Huruvida just Mats Ottosson är det eller inte kan jag inte uttala mig om, det får han svara på själv (jag mailade denna text till honom utan att få någon reaktion).  Men vad han och hela journalistkåren och medievärlden borde reflektera över är, att det inte är de själva som medlöpare som för utvecklingen framåt, det är de som ifrågasätter.  Galilei är ett exempel på en som inte var medlöpare, SVT ett på medlöpare (här och här).  Jag avslutar med ytterligare ett citat från Sampsons utmärkta text:  ”När feminismen penetrerar statliga institutioner och attraherar eliten tenderar det att komma att handla mer om det individuella självförverkligandet än om gruppens rättigheter. Att kämpa för rättigheter och medborgerlig delaktighet och att skydda våldsoffer ersätts av att hjälpa kvinnor att må bra och stimulera genuskompetensen” (s 7).

VITA HETEROSEXUELLA MÄN OFFRAS PÅ MANSHATETS ALTARE

I en kolumn av Cissi Wallin i Metro (4/2 2014, ”Kvinnor offras på ’geniets’ altare”) kan vi se en grandios uppvisning av vad jag menar är könsrasism.  Kvinnan ifråga uppvisar till synes en rad av fördomar, ounderbyggda antaganden och att hon uppenbarligen på ett kick – endast utifrån att Woody Allen är vit, heterosexuell, framgångsrik man – vet att Allen är skyldig.  Hon vet tydligen också att Roman Polanski är en ”erkänd pedofil” och att Stig Larsson nog egentligen var det.

Wallin fortsätter med att falskeligen påstå att Allen ”gift sig med sin tonåriga styvdotter” (man får inte tveka för lite faktaförvrängning när man ska offra vita heterosexuella män), men Mia Farrow och Allen var aldrig gifta, så Soon-Yi Previn var inte “styvdotter” och såg aldrig Allen som en fadersfigur (Allen tillbringade f ö inte en enda natt under 12 år i Mias hem).  Allen och Soon-Yi Previn inledde förhållandet när hon var 19 eller 21 och han gifte sig inte alls med ”sin tonåriga styvdotter”, eftersom de gifte sig 1997 (då Soon-Yi var 25 eller 27 år gammal).

Så ställer Cissi Wallin frågan, ”vem skulle tro henne”?  Självklart skulle hon inte ställa den mer påträngande frågan, ”vem skulle tro honom”?  Men han blev trodd av de som redan 1992-1993 utredde Mia Farrows anklagelser mot honom, så frågan är varför adoptivdottern Dylan skulle ljuga idag?  Ja, förmodligen ljuger hon inte, hon bara talar osanning.  Hon tror förmodligen på det hon säger, därför att det har varit ”sanning” i det Farrowska hemmet under hela hennes uppväxt.  Intressant är att hennes adoptivbror, Moses, vilken som 15-åring valde att inte mer träffa sin far, nu har fjärmat sig från modern och istället tagit upp kontakten med fadern.  I en konversation nyligen talade han om att han till slut sett verkligheten på Frog Hollow och utan tvekan använde han omdömet ”hjärntvätt”.

Cissi Wallin anser sig förmodligen inte behöva bry sig om det faktum att vi idag vet hur lätt det är att plantera in falska minnen.  Här i Sverige har vi t ex exemplet ”Thomas Quick”, och om hon brytt sig om att se Hannes Råstams dokumentär om ”fallet Ulf” hade hon fått konkret på hur lätt en terapeut kan få någon att tro att något förfärligt har hänt – som inte har hänt.  Jag utgår från att Cissi Wallin aldrig öppnat en skrift av t ex Elisabeth Loftus, för hon behöver väl bara sin övertygelse om att vita heterosexuella män alltid är skyldiga?

Adoptivdottern Dylan har under sin uppväxt varit utsatt för sin bittra mors påverkan och dessutom undergått en period av terapi, mitt under den värsta förträngda-minnen-paniken på 90-talet.  Det vore verkligen inget unikt om hon skulle berätta ”sanningar” som aldrig inträffat.  Men är man könsrasist så behöver man tydligen inte bry sig om sådana futiliteter som att väga in alla aspekter, betrakta objektivt, inte agera domare på förhand, m m.  Då kan man uppenbarligen, som offerpräst vid manshatets altare, utan urskillning offra vita, heterosexuella, framgångsrika män, bara för att de är just sådana (räcker f ö med att vara vit heterosexuell icke framgångsrik också, det kan jag intyga).  Sedan kan man också säga att ”vi måste såklart ha rättssäkerhet, men…”

Om Genusdebatten skulle bestämma sig för att börja utdela utmärkelsen ”årets könsrasist” i kategorierna mans- respektive kvinnohatare så skulle Cissi Wallin, enligt min mening, vara en kandidat till den förstnämnda utmärkelsen.

De uppgifter som anförs angående Allen och Farrow finns på en 27/1 publicerad artikel här.

F ö är det inte heller med sanningen överensstämmande när Cissi Wallin påstår att hon ”vet” hur statistiken ser ut runt ”mörkertal och faktiska anmälningar”.  Den påstådda siffran 80 procent är en ”uppskattning” som ännu inte redovisats med vetenskapliga undersökningsmetoder.  Den kan lika väl vara sann som falsk.  Sanningen är att vi inte vet hur stora mörkertal det finns, men från t ex sextraffickingfantasierna vet vi att ”mörkertal” används som ett slagträ när man inte har fakta att bygga på.  BRÅ säger själva att det är osannolikt med mörkertal i sextrafficking (BRÅ rapport 2011:18 s 21) , ändå påstås de ständigt.  Med tanke på att Christian Diesen och Eva Lokatt Diesen ofta använder siffran 80 procent rörande våldtäktsanmälningar är det högst sannolikt att den är gravt överdriven.

Wallin bryter mot anständighetsprinciperna 1, 2, 6 och 9 här ovan.

Första gången postad februari 2014.

MÅSTE VARDAGSBROTTEN FÅ ÖKA?

Jag läser i dagens (31/1 2014) Metro, att vardagsbrotten i Stockholm har ökat med fyra procent mellan 2012 och 2013.  Man kan ju diskutera vad det beror på, men också rimligheten i att denna typ av brott ska få florera samtidigt som stora resurser läggs på påhittade brott.  Ja, då menar jag inte att folk gör falska anmälningar, vilket ju är ett himla ofog i sig, utan främst det som Howard S Becker klargör, nämligen att då man kriminaliserar biologiskt nedärvda drag hos människan så gör man bara brottslingar av individer som annars inte är benägna för ett brottsligt beteende.  Framförallt talar jag då om kriminaliseringen av sexköpare.

Polisens enheter för bekämpandet av ömsesidiga sexuella handlingar och sextrafficking lyfter årligen 10.000.000 kronor och 2008 anslogs 215 miljoner kronor extra för detta.  Att verklig sextrafficking är ett grovt brott råder ingen som helst tvekan om, problemet är bara att det är ett så hopplöst sällsynt brott.  I Sverige har vi 0,5 anmälningar om det per 100.000 invånare varje år (och 0,05 verkliga fall), samtidigt som vi har t ex 100 anmälningar om rån och 1000 om bedrägeri per 100.000 invånare.  Vad så gäller ”brottet” sexköp så existerar det inget brottsoffer.  Det är ett helt ideologiskt och moralistiskt konstruerat brott, utgående från en åsikt, att det är ”våld” mot en kvinna (konstigt nog inte mot en man) att ha sex med henne mot betalning.  Att bägge är överens har ingen betydelse, för de med denna åsikt känner sig kränkta av att andra inte delar deras åsikt, så de måste straffa dem som inte delar åsikten och så hittar man på ”brottet” sexköp.

Är det verkligen meningen att vi ska lägga hundratals miljoner på att tillfredsställa åsikterna hos ett antal ideologiska aktivister istället för att använda dem till bekämpning av verkliga brott?  Är det värt priset med ökad skadegörelse, stölder, inbrott, m m, för att kunna jaga nästan inte existerande brottslingar (sextraffickerare) och tillfredsställa harmsna aktivister?  Jag anser det inte.  Vi ska inte hitta på brott bara för att tillfredsställa åsikter, eller skapa inkomster och karriärvägar åt människor som istället kunde ta itu med verkliga problem.  Resonemanget kunde vidgas till fler områden, som t ex klimatreligionen, där också skrämselpanikindustrier bildats, men den grundläggande slutsatsen måste ändå bli, att vi ska ägna oss åt verkliga och inte psudoproblem.

Första gången postad januari 2014.

MED SVÄRTAD ÖGONSKUGGA – EN FEMINISTISK MEMOAR

Jag har för ett litet tag sedan lagt ifrån mig Helene Bergmans memoarbok och inser att jag läst en väldigt viktig skrift. Det är en skrift som klär av dagens statsfeminism, radikalfeminismen (precis de begrepp som Helene använder), och illustrerar hur totalitära krafter ”sjanghajat” den ursprungliga feministiska tanken. Något som också  Louise Persson tidigare gjort. Men det är också en bok som berättar om ett spännande livsöde, om kärleken till män och barn och om arbete i journalistkåren under en tid då det kanske ännu fanns riktiga journalister och inte bara politiskt korrekta ja-sägare, beredda att ivrigt censurera ”fel” fakta och smutskasta ”fel” tyckare. En annan pensionerad journalist som ifrågasätter är  Olle Andersson, och det är här som det blir tragiskt på alla håll och kanter. Måste en journalist ha nått upp till pensionsåldern för att det ska gå att framföra kritik mot förfuskningen av journalistyrket? Jag vet vad det handlar om, för i flera år har tidningarnas s k ”debattsidor” vägrat att ta in när jag skriver om det verkliga, minimala omfånget på sextraffickingen i världen. Det existerar uppenbarligen konsensus i medievärlden om att sanningen runt detta inte ska få komma fram (jag återkommer i ett senare inlägg om detta). I det sammanhanget är det referat av Nick Davies, som Helene anför, högst relevant: ”Han menar att om tillräckligt många journalister, utan att kolla fakta, upprepar ett påstående blir det till slut en sanning.” Det är en klockren beskrivning av dagens svenska journalistkår! Samma metod som Goebbels använde i sin propaganda.

Men jag känner inte bara igen mig i kritiken över journalistikens utveckling. Jag känner också igen mig i beskrivningen av 70-talet. Om än nio år yngre än Helene så var jag med och gick i demonstrationer – även om jag var mer ospecificerad ”rödvinsvänster” och vägrade att ansluta mig till någon dogmatisk grupp – och kvinnors rättigheter var en självklarhet, även om jag aldrig kallat mig feminist. När mina söner växte upp var det en självklarhet att ta ansvaret och vara med (och lustigt nog sa t ex bägge ”pappa” innan de sa ”mamma”), men jag kroknade på ”feminismen” när radikalfeministerna började sitt mantra att alla män är onda, oavsett vad de gör och anser mig inte förtjäna den stämpeln. Jag vill dock lägga den utvecklingen lite tidigare än vad Helene Bergström gör, jag tror att den såg ljuset i mer radikaliserade tonårstjejer redan i början av 80-talet, även om det inte fick stort genomslag förrän de blivit äldre, på 90-talet.

Men det finns några tydliggörande höjdpunkter i boken som jag gärna vill dra fram. Redan på omslagets baksida skriver Helene: ”Det var ju inte det vi ville på 70-talet. Vi ville ju kunna älska våra män!” Intressant är också då hon berättar om intoleransen på Radio Ellen-redaktionen, som följde i kravet på att kvinnor skulle uppvisa en ”enhetsfront”. ””Här tror jag att kvinnorörelsen gick snett. Istället för att föra en öppen debatt och diskussioner, låta åsikter brytas mot varandra, stagnerade den och blev allt mer sektliknande […] På Ellen var vi med och förstärkte kvinnomyterna och konserverade dem. Kvinnor är goda och bärs av en omsorg om andra människor […] Det värsta var nog kravet på att vi skulle tycka om varandra för att vi var kvinnor. Vilket vi inte gjorde.”

Det påminner mig om en diskussion jag hade med Anna Wahl för kanske 15 år sedan. På fullaste allvar menade hon att alla kvinnor var mer goda än män bara för att de var kvinnor. Jag exemplifierade med t ex Katarina den Stora och Margret Thatcher, men nej, det hjälpte inte. Kvinnor föds mer goda än män.

Ett tydligt exempel på hur ”solidariskt” ”kvinnokollektivet” kan uppträda är fällningen av Helenes program om Matlab i Bangladesh i Radionämnden (ungefär som Helenes upplevelse av den som ”hemlig domstol” upplever jag den som den politiska korrekthetens försvarare). ”Ellenredaktionen tog radionämndens fällning som en sanning. De uppförde sig som små flickor som fått bassning av pappa, som alltid har rätt […] Jag kunde inte låta bli att tänka att om Radio Ellen varit GHT eller någon annan manlig redaktion, så tror jag inte att man hade gett sig så enkelt som Ellen-redaktionen gjorde, som bara vek ner sig.” Upplevelsen påminner mig om det som Petra Östergren varit med om. Bara för att hon ifrågasatte den heliga normen om pornografin frystes hon ut, och någon viskade till henne: ”Jag tycker det är mobbing, men säg inte att jag har sagt det”. En direkt parallell till att Helene 25 år senare får en ursäkt av en av de f d redaktionsmedlemmarna: ”Förlåt att jag inte ställde upp på dig och Bangladesh. Men jag hade så mycket annat att tänka på just då.”

Det som ändå medialt – om nu inte boken tigs ihjäl av de rättroende kulturredaktionerna, precis som min senaste bok gjordes – är avsnittet där Helene kritiserar kvinnoforskning, Gudrun Schyman och Maria Sveland. ”Här byttes också kvinnorörelsens ideologi om kvinnors styrka och kraft ut mot radikalfeminismens sätt att se på kvinnor som offer för den manliga sexualitetens obändighet.” Helene menar, helt riktigt tror jag, att radikalfeminismen bara försvagar kvinnor.

En rolig detalj är också då Helene skriver om hur hon försökte undvika att hennes dotter ”objektifierades”: ”Men när Abba kom gav jag upp! Då stod åttaåriga dottern i sängen, iklädd glitter, vickade på höfterna och sjöng Mamma Mia i hopprepsmikrofonen.” Mellan raderna skönjer man hur hon då insåg, att våra könsroller inte bara handlar om uppfostran.

Det här är en bok, som enligt min mening, är ett måste för att förstå hur samhället i stort spårat ur, och hur vi fått en feg, hycklande och politiskt korrekt journalistkår som helt tappat bort begreppet ”kritiskt tänkande”, och en statsfeminism som är förödande. Köp den och läs! Det är en modig och angelägen bok och man önskar bara att det fortfarande hade funnits journalister av Helenes kaliber. ”Kvinnorörelsen och nu feminismen saknade och saknar självkritik. Kritiska artiklar kommer inte in i gammelmedia.” Första gången postad oktober 2013

MYTER OM PROSTITUTIONEN 5: MÄNNEN KÖPER SIG MAKT ÖVER KVINNORNA

Radikalfeminister och könsmaktsteoretiker hävdar att prostitutionen är förkastlig, därför att männen köper sig ”makt” över kvinnorna.  Bl a så var jag på en debatt om prostitution mellan den liberalfeministiska f d riksdagsledamoten Camilla Lindberg och den radikalfeministiska Gudrun Schyman, där den senare inte brydde sig om kvinnornas välbefinnande eller inte.  För henne var det en fråga om ”makt”.  Men t ex Liv Jessen vittnar om att kunder till kvinnliga prostituerade inte är annorlunda än män i allmänhet, och att skälen för deras köp varierar, och att den radikalfeministiska idén om ”könsmakt” inte kan appliceras som någon ”standardmodell” på kundernas motiv för deras sexköp.  Många av dem känner sig maktlösa, samtidigt som många av sexarbetarna känner att det är de som har makten i prostitutionen, inte kunderna.  Abel & Fitzgerald konstaterar också, att [i] motsats till radikalfeministers påståenden att sexarbetare är passiva mottagare av manlig dominans hävdar Chapkis (1997) och Sullivan (2004) att många sexarbetare aktivt motstår mäns makt och kontroll inom sexuella mellanhavanden genom att fordra en avgift för vad som normalt ges fritt. (2010, Introduction.  In Abel, Gillian, Fitzgerald, Lisa and Healy, Catherine with Taylor, Aline, Taking the Crime out of Sexwork.  New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation.s 8).

I själva verket handlar detta maktperspektiv om ren radikalfeministisk ideologi, utan förankring i verkligheten, och är ett starkt uttryck för en kvinnochauvinistisk sexualmoralism.  Jenkins (s 5) tog upp frågeställningen om makt i sin undersökning av 483 svarande eskorter (varav 298 kvinnor).  Endast 6,8 procent av kvinnorna ansåg att kunden fick makt över dem i kraft av att kunden betalade, men däremot ansåg 26,6 procent att betalningen gjorde att kunden hamnade i en sårbar situation och 54,6 procent ansåg att det är en jämlik handling.  Endast 0,7 procent av kvinnorna ansåg att kunden normalt sett tog kontrollen medan 54,6 ansåg att kvinnorna alltid tog kontrollen och 24,1 procent att kvinnorna för det mesta tog kontrollen.  I makthänseende framstod kvinnorna som de säkraste, framför män och transsexuella.  77 procent av kvinnorna ansåg att de både respekterade och blev respekterade av kunderna.  Endast 16 procent av dem kände att de inte respekterade och inte respekterades av kunderna (s 6).  56,6 procent av kvinnorna kände sig aldrig exploaterade av kunderna och 29,9 kände det sällan.  Det var bara 2,1 procent av kvinnorna som ofta kände sig exploaterade och endast 0,7 procent gjorde det alltid (s 8).  Däremot kände 26,9 procent av kvinnorna att det var de som exploaterade kunderna, men den vanligaste känslan som utlöste detta var att de tyckte att de utnyttjade människors ensamhet, eller att de kände att de tog betalt av personer som egentligen inte hade råd att köpa tjänsterna (s 9).

Jenkins undersökning visar att kvinnorna är i en starkare position som sexarbetare än manliga och transsexuella sådana, och att det handlade om ett fritt val de hade gjort:  De flesta deltagarna i denna studie, män och kvinnor, menade att de engagerade sig i sexarbete utifrån en valposition: både när det gäller huruvida de skulle engagera sig i sexarbete och under vilka villkor.  Särskilt kvinnliga eskorter rapporterade sig uppleva en fördel, såtillvida att en större pool av kunder att välja från gjorde att de ofta hade mer val vilka kunder att acceptera.  Kvinnor tjänade typiskt mer per timme än manliga sexarbetare, p g a den högre efterfrågan på deras tjänster.  Denna efterfrågan möjliggjorde för kvinnorna att vara mer selektiva, vilket placerade dem i vad de kände var en mer mäktig position.  För manliga eskorter, även fast de ofta kände att de hade ett brett urval, rapporterades maktrelationerna variera mer.  Till exempel så samtyckte män mer regelbundet till sexuella akter som de var föga bekväma med; för kvinnor var det ovanligt.  Emellertid, i allt rapporterade få deltagare att de på något sätt kände sig tvingade, dominerade eller förtryckta (s 10).

Myter av detta slaget har inte ett enda dugg att göra med att hjälpa sexarbetare.  De är bara ett verktyg för fanatiska ideologer som vill genomdriva sin egen ”sanning” och tvinga alla andra att leva efter den.  Det är uppenbar skrämselaktivism för att uppnå sina mål.

Postad tidigast augusti 2013.

KRIMINALISERING AV SEXKÖP UTOMLANDS – OCH ANTIPROSTITUTIONSINDUSTRINS OANSTÄNDIGHET

Som Ett indirekt hån mot den mördade Jasmine skriver SvD idag om förnyade krav på att kriminalisera svenskars sexköp utomlands.  Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Lena Olsson uttrycker sin egen åsikt som om den skulle vara någon sorts fakta:  ”Människors kroppar är inte till salu. Det här är dagens slaveri.”  Det är upprörande att en rättspolitisk talesperson är av den åsikten att hon har rätten att tvinga på andra sin egen uppfattning.  Hon har helt och hållet tappat anständigheten och upphöjer sig själv till någon sorts absolut sanningsinnehavare.  Men sexarbete är inte slaveri, och för att kunna hävda denna osanning krävs också att Olsson och de andra som lever av antiprostitutionsindustrin måste bygga på lögner, överdrifter och rena påhitt.

Den lagstiftning som Olsson, de rödgröna och kvinnoförbunden i C och FP eftersträvar är oförenlig med demokrati.  Varken en minoritet eller självutnämnda, moralistiska förespråkare av sin egna sanning har rätt att tvinga på andra sina åsikter via lagar.  Och det finns INGA bärkraftiga vetenskapliga eller empiriska studier som säger att sexarbete i sig är skadligt.  Ska man få fram studier som stöttar ”den enda sanningen” måste man förvränga dem, genaom att t ex bara studera en klinisk, liten grupp och skylla alla deras problem på sexarbetet, och inte väga in andra faktorer.  Men det är inte vetenskap, det är pseudovetenskap.  Däremot är de stigmatiserande och fördömande attityder som dessa demokraturförespråkare odlar och sprider i samhället skadliga för sexarbetarna.  Något som inte minst mordet på Jasmine visar.  Det är bl a därför som detta krav på lag indirekt blir att håna henne.

Ett annat exempel på denna fullständiga ignorans för vetenskap och verklighet i fallet sexarbete uppvisar Patrik Cederlöf, nationell samordnare mot prostitution och människohandel, vilken gör precis det som pseudovetenskapliga studier gör.  Han hänvisar till den lilla grupp personer – i ett kliniskt sammanhang – som han möter och den ”information” han fått.  Som en annan representant för antiprostitutionsindustrin är inte han heller intresserad av verkliga fakta, utan bara av de förvrängningar och falska påståenden som denna industri måste bygga på. Detta är människor som helt saknar anständighet i denna fråga!

NI BORDE SKÄMMAS!

Idag var jag på feministiskt väckelsemöte (det har hänt några gånger tidigare).  Det var ett seminarium om huruvida vi ska utvidga sexköpslagen till att omfatta svenskar som köper sex utomlands.  Överhuvudtaget är principen absurd, att vi inbillar oss att svensk lag ska stå över andra länders lag på deras eget territorium.  Det är naturligtvis en tanke som bara kan väckas hos människor som är så övertygade om att de är innehavare av den enda sanningen att de har rätt att tvinga på alla andra denna sanning.  D v s ideologiska fanatiker.

På den här typen av väckelsemöten är det bara ”rätt” personer som ska sitta, eller (som i det här fallet) stå i panelen, och det ska levereras påstådda fakta (som i verkligheten inte är fakta alls) som ska stärka den andäktigt troende församlingen i deras övertygelse.  På detta väckelsemöte levererades t ex det fullständigt osanna påståendet att den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen ”visar” att det har skett en attitydförändring gentemot sexköp i Sverige.  Förutom att det är ett helt ounderbyggt påstående så är det också skrämmande vilken inställning detta avslöjar hos dem som tycker att det är okej att staten går in och ska bestämma människors attityder och åsikter.  I detta fall var det centerkvinnornas Carina Matsson som ställde sig bakom tanken att det är staten som ska bestämma vad folk ska tycka, istället för att folket ska bestämma statens inriktning, men varken den av verkliga fakta avvisandes Morgan Johansson (S) eller moderaten opponerade sig mot detta.

Carina Matsson försökte också slå i oss att det inte handlar om moral.  Nej, hon hade minsann ingenting emot att folk hade sex med varandra, så länge det var ömsesidigt.  Men det är ingenting annat än moral det handlar om när man utser sig själv till att vara den som har tolkningsföreträde kring vad som är ”rätt” sex.  För enligt Matsson så är sexköp en makthandling av en man gentemot en kvinna (män som köper av män eller kvinnor som köper av kvinnor och män är tydligen väldigt frånvarande i hennes världsbild).  Att sexarbetarna själva och deras kunder anser att det är en ömsesidig handling har naturligtvis ingen som helst betydelse för Matsson, för hon är så mycket bättre vetande än alla andra att hon har rätt att bortdöma deras upplevelser och bara upphöja sin egen ”sanning”.

Jag tycker det är motbjudande med människor som Matsson, som vägrar att ta till sig verklig forskning och fakta och som måste ta till anekdoter som ”bevis” för vad de säger.  I titeln på seminariet ingick ordet ”Phuket”, för att vi verkligen skulle förstå vad det handlade om, och Matsson åberopade sin dotter, som minsann hade jobbat i norra Thailand med sextraffickingoffer, vilket ”bevisade” hur förfärlig sexhandeln är för alla kvinnor.  I konsekvensens namn borde en person som arbetar med lärare eller andra som ”gått in i väggen” kunna tas som bevis för att alla yrkeskårer där folk kan må dåligt skadar alla som jobbar inom yrket.  Skulle Matsson godta att en skolpsykolog, utifrån alla elever han/hon kommer i kontakt med som mår dåligt, skulle säga att alla elever mår dåligt?  Skulle inte tro det, eftersom vi då måste slå igen alla skolor.  Jag är också helt säker på, att Matsson aldrig ens tänkt tanken att läsa professor Thomas M Steinfatts sammanfattning av det som förmodligen är världens största undersökning av prostituerade.  Under tolv år djupintervjuade han med sina thailändska medarbetare över 4000 barprostituerade i Bangkok, Phuket och Pattaya (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand,  London).  Inte någon enda hade tvingats in i sexarbete och 69 procent ansåg att de hade ett bra jobb.  I Australien har flera undersökningar också visat, att inomhusprostituerade (där 95 procent av alla sexarbetare) har bättre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen och att de inte mår sämre än den australiensiska genomsnittskvinnan (Wase, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm).

Det värsta med dessa människor, som bara kan se sin egen ideologiska uppfattning, är dock deras cynism, egoism och fullständiga ignorerande av de människor som de påstår sig hjälpa.  Sexarbetarna i vare sig väst eller Sydostasien (eller någon annanstans) vill ha deras s k ”hjälp”.  I debatten om prostitution på The Economist 6-10 september 2010 (där en överväldigande majoritet av läsarna sedan röstade för avkriminalisering/legalisering av sexarbete) skrev kambodjanska sexarbetare detta inlägg:  Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin.  Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare.  Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare.  Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss.  De försöker att lära oss att sy.  Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga.  Nu vet vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i vårt land!!  Fröken Melissa [Farley] talar mycket om hallickar.  Den största hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken.  Kvinnor och män som gör sina stora förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar det rehabilitering.  Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar!  Vi vill ha bort lagar kring sexarbete.  Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrinSom sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ”Rädda oss från räddare” (se bifogade kampanjbild från de sydostasiatiska sexarbetarorganisationerna).

Men människor som dem på det feministiska väckelsemötet tar ingen som helst hänsyn till andra människors önskemål och åsikter, utan kör över dem enbart för att erhålla sin egen ideologiska självtillfredsställelse.  Utan att blinka fordrar de att kvinnor och män som försöker förbättra sin egen och sina näras situation genom sexarbete ska återvända till fattigdom, armod och ofta förtryckande miljöer.  När man har en sådan inställning borde man bara skämmas!  Carina Matsson, Morgan Johansson och de andra på detta seminarium borde skämmas grundligt för denna djupt inhumana inställning.  Den har inte det minsta med anständighet att göra!

Jag respekterar att människorna på väckelsemötet har en annan åsikt än jag, men jag förkastar deras övertygelse om att de har tolkningsföreträde till vad som är ”rätt” sex, att de tar sig rätten att tvinga alla andra att leva efter deras ”rätt” och deras hatiska inställning till dem som inte vill följa deras övertygelse.  På det sättet skiljer de sig inte det minsta från fascister, nazister, kommunister eller religiösa fanatiker.

Första gången postad juli 2013.

ÄNNU EN SKRÄMSELAKTIVIST – ANNE JALAKAS PÅ ETC

Det är intressant, hur skrämselaktivister helt ogenerat kan beskylla andra för lögn och propaganda samtidigt som de själva utför just precis det.  Anne Jalakas hade häromsistens en krönika i den inte för sin objektivitet kända tidskriften ETC där hon, utan att blinka, beskyller TV-serien Borgen för att ljuga och sprida ”prostitutionspropaganda”.  Danmark sägs också vara ett land där inte bara främlingsfientligheten blomstrat, utan även ”föraktet för feminismen.  Och stödet för prostitutionen”.

Rent inledningsvis kan jag meddela, att mitt förakt för vissa former av feminism, framförallt den radikalfeminism som man får intrycket av att Anne Jalakas företräder, också blomstrar.  Motståndet mot denna totalitära ideologi tycks, tack och lov, öka alltmer även i det svenska samhället, eftersom de flesta människor är vettiga nog att motsätta sig principen att självutnämnda ”sanningsinnehavare” – som t ex Anne Jalakas och radikalfeministerna – med lagar, regler och tvång ska ha rätten att tvinga andra att följa just deras ”sanning”.  T o m radikalfeministerna är överens om att principen gäller för ras och religion, men när det gäller sex eller kön så tycker de plötsligt att de har all rätt i världen till dessa tvingande åtgärder för alla.

Men, låt oss då skärskåda de påstådda ”lögnerna” och ”propagandan” i Borgen.  Eftersom jag själv inte följt serien (är utan TV och använder inte datorn till att titta på TV) så har jag inte sett programmet, utan får gå på Jalakas vinklade framställning.  Hon börjar med att antyda att programmet framställer det som att det skulle vara trevligt att vara prostituerad.  Jag är övertygad om att det kan vara svårt många gånger om man är sexarbetare, särskilt om man ställs inför så patroniserande och stigmatiserande individer som Anne Jalakas.  Det finns en massiv forskning som visar, att det svåraste med yrket är just sådana som hon, som stigmatiserar sexarbetaren, inte tillerkänner dem sin egen rätt att avgöra vad som är bra för dem och som kämpar för att göra yrket så svårt som möjligt, genom förbudslagar som tvingar in sexarbetarna i en kriminell omgivning.  Men ett faktum är t ex, att inomhusprostituerade i Queensland i Australien, där prostitutionen avkriminaliserats, har en högre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen (Wase, 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, s 213ff).  Inomhusprostituerade utgör också lägst 80 procent av alla sexarbetare i hela världen.

Det är också intressant, att den förmodligen största undersökningen av sexarbetare som gjorts i världen, professor Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares djupintervjuer av över 4000 barprostituerade i Thailand under 12 år, visserligen inte talar om någon ”lycklig” hora, men däremot konstaterar man att det bland alla dessa intervjuade inte fanns en enda som tvingats in i arbetet, och att 69 procent tyckte att de hade ett bra jobb (Steinfatt, 2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand. Civic Discourse for the Third Millennium, London s 68f.)  Om Jalakas mot förmodan skulle vara intresserad av verkliga fakta så kan jag presentera fler undersökningar som visar att inomhusprostituerade inte mår sämre än genomsnittskvinnan, men jag tvivlar på att hon är det, eftersom hon hänvisar till ”fakta” på regeringens hemsida.  Där finns inte ett enda ”fakta”, mer än helt ounderbyggda påståenden i en text.  Det är skrattretande att någon på fullaste allvar kan hänvisa till en sådan ”faktabank”.  Fattas bara att hon kommer dragandes med den synnerligen oetiskt arbetande och mycket vetenskapligt kritiserade Melissa Farley.

När det gäller huruvida gatuprostitutionen skulle ha ökat så vet vi inte om det är så eller tvärtom.  Däremot hade DN en rubrik 20 mars 2011 som konstaterade att det var en ”Stor ökning av kvinnor som säljer sex på gatan”, vilket tillskrivs det faktum att sexköpslagen införts i Norge.  Dessutom har jag av en som sett avsnittet ifråga fått uppgiften att det inte alls påstås att gatuprostitutionen har ökat.  När det också gäller ökningen av våldtäkter efter sexköpslagens införande så är detta också obestridligt.  Sverige har idag världens näst högsta våldtäktsfrekvens, bara slagna av det lilla afrikanska landet Leshoto och med sju gånger högre frekvens än Danmark.  Norge, som också har infört sexköpslagen, har även det klart högre våldtäktsfrekvenser än Danmark, med legal prostitution.  Hur kan Jalakas, annat än med önsketänkande, få det till att Borgen skulle ljuga i detta avseende?

Sedan gör Jalakas det i vårt land numera regelmässiga bedrägeridraget, att hävda att ”en statlig utredning” skulle visa att förbudet mot sexköp haft avsedd effekt.  Liksom regeringen och andra skrämselaktivister måste hon då fullständigt ignorera den massiva vetenskapliga kritiken mot detta beställningsverk och att tre internationella undersökningar dömt ut den s k ”utvärderingen”.  Sedan anförs lagändringen 2011 som någon sorts ”fakta”.  Den bevisar ju inget annat än att riksdagen också består av en mängd individer som upphöjer sig själva till bättre vetande utan att bry sig om att ta reda på verkliga fakta.  Det är inga fakta, det är beklämmande!

Skrämselaktivisten Jalakas menar också att Borgen förmedlar hur vanvettigt det är att försöka stoppa sexhandeln, ”så som vi försökt i Sverige, Norge och Island”.  Här får vi åter prov på denna hybris som genomsyrar dem som upphöjer sig själva till att veta så ”rätt” att de har rätten att tvinga alla andra att leva efter deras åsikter.  Det är intressant när individer, som Jalakas, anser sig så upphöjda att de vet bättre än evolutionen vad som är det rätta.  Sexhandel och sexköp uppfyller nämligen alla tre kriterierna för att vara en evolutionär adaption – d v s biologiskt nedärvt för att det gynnar artens fortlevnad – och det är omöjligt att utrota biologiskt inplanterade drag hos varelser.  Kyrkan har med samma metoder som dem Jalakas förespråkar försökt tvinga mänskligheten till att bara utföra ”rätt” sexualitet i 2000 år – och misslyckats helt.  Det kommer Jalakas och hennes gelikar också att göra.  Det enda som de kommer lyckas med är att, som sociologen Howard S Becker säger i sin bok ”Outsiders” 1963, göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende – och att jaga och förfölja dessa människor.  Jalakas, och hennes meningsfränder, inbillar sig att just de har rätten att bestämma vem som är brottslig eller inte, enbart utgåendes från sin egen ideologi och åsikt.  Det har inget som helst med anständigt beteende att göra, det handlar enbart om moralism.

Det blir smått löjeväckande när en person som levererar ounderbyggda påståenden och propaganda, som Anne Jalakas, anklagar andra för att bete sig som hon själv gör. Första gången postad juli 2013.

EN SKRÄMSELAKTIVIST – EU-MINISTER BIRGITTA OHLSSON

Egentligen tycker jag inte alls om detta med att ”hänga ut” människor offentligt.  Av egen erfarenhet vet jag hur mycket skada det kan göra att bli ovederhäftigt uthängd, därför är det viktigt att ha verkliga fakta när man kritiserar någon för att vara skrämselaktivist.  När det gäller EU-minister Birgitta Ohlsson är det emellertid väl dokumenterat att hon agerar som en sådan.  Det är illa redan när vanliga ”hatare” agerar skrämselaktivister, än värre är det när organisationer och den okunniga journalistkåren gör det, men när ministrar, regering och riksdag gör det är det katastrofalt.  Det strider grovt mot anständighetsprinciperna här ovan.

Så hur agerar då Birgitta Ohlsson som en skrämselaktivist?  Det är i hennes försvar av och försök att exportera den medeltida sexköpslagen.  Redan 1441 kläckte katolska kyrkan idén om att förbjuda sexköp – men då bara för gifta män och präster – men inte att sälja sex och införde regeln i påvestaden Avignon.  Så att kalla lagen för den ”svenska” sexköpslagen känns inte helt relevant för mig.  Men oavsett det så är Birgitta Ohlsson grovt ovederhäftig i sin retorik kring lagen.  Det är en sak att ha en åsikt, att lagen är bra, men att underbygga den med falska och felaktiga fakta och påståenden är direkt snuskigt – om än typiskt för just skrämselaktivister.

Offentligt har Birgitta Ohlsson påstått att ”vid sidan om handel med vapen och droger, är traffickerares exploatering av människor för sexuella syften del av den svåra organiserade brottsindustrin”.  Det är ett rent påhitt som inte har någon som helst bärighet i verkligheten alls!  Det är ett rent påhitt som valsar runt i ”rapporter” av Europol och andra, att (sex)trafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, vilket inte har något som helst underlag i verkligheten.  Sextrafficking är en mycket liten kriminell verksamhet.

Ett annat direkt påhitt som Birgitta Ohlsson refererar som ”fakta” är när hon säger: ”Jag förnekar inte att det finns prostituerade som är tillfredsställda med deras val av yrke. Men tillfredsställda sexarbetare utgör bara en bråkdel av prostitutionsvärlden. De flesta människor som är fångade i businessen att sälja sina kroppar i världen idag är fattiga och traumatiserade ungdomar.  Det finns inte en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta påstående!  Skrämselaktivister älskar i ämnet prostitution att hänvisa till den kraftigt vetenskapligt kritiserade Melissa Farley, som gjort riktad forskning med det förutbestämda syftet att få det att framstå som att prostitutionen skadar människor något förfärligt.  Men precis som Birgitta Ohlsson är alltså Farley fullständigt ovetenskaplig och bortser totalt från all verklig forskning som gjorts i ämnet.  Som t ex världens förmodligen största studie av sexarbetare, Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares studie av barprostituerade i Thailand (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand.  Civic Discourse for the Third Millennium, London).  Under 12 år djupintervjuade de över 4000 sexarbetare, fann ingen som tvingats in i arbetet, nästan 70 procent av sexarbetarna tyckte de hade ett bra jobb och maximalt 15 procent var minderåriga.  De fann bland dessa maximala 15 procent en 13-åring, tre 14-åringar och elva 15-åringar, men ingen yngre.

Lika tokigt blir det när EU-ministern påstår att ”klyftan mellan efterfrågan på sexuella tjänster och människor som frivilligt vill sälja deras kroppar resulterar i tvingad prostitution i händerna på organiserad brottslighet”.  Det finns inget som helst dokumenterat automatiskt samband mellan prostitution och kriminalitet, lika lite som det finns dokumentation på att sexarbetare skulle vara mer tvingade än andra.  Tvärtom visar bl a avkriminaliseringen på Nya Zeeland att det är kriminaliseringen av sexarbetet i olika former som skapar kriminaliteten.  Birgitta Ohlsson är alltså en av dem som direkt orsakar att sexarbetare tvingas arbeta under kriminella former.  Ett flertal internationella undersökningar visar också att 94 procent av sexarbetarna inträder i arbetet av eget val.  Hon påstår också, enbart baserat på den högst ovetenskapliga och oundebyggda s k ”utvärderingen” av sexköpslagen att den varit framgångsrik, haft avsedda effekter och håller nere trafficking till Sverige.  Eftersom hon inte kan vara omedveten om den kraftiga kritik som riktats mot det beställningsverk som den s k ”utvärderingen” är så är det hon gör att närmast stå och ljuga rakt ut.

Birgitta Ohlsson har också, med Cecilia Wikström och Helena Holmberg, påstått att ”vår tids sexslaveri drabbar miljontals människor, mestadels kvinnor och barn. Till Europa fraktas årligen en halv miljon människor för att säljas till sexindustrin”med hänvisning till en rapport av Europol.  Men Europolrapporten har inte ett enda underlag för dessa påståenden, liksom naturligtvis inte heller de tre kvinnorna.  Siffran är en s k ”guesstimate” (”bluffskattning”) som inte har någon som helst bärighet i verkligheten.  I verkligheten är det maximalt 3000 fall av sextrafficking årligen i hela världen.

Det är möjligt att Birgitta Ohlsson tror på en del av det hon påstår, men vi ska inte ha ministrar som går omkring och förlitar sig på och för vidare hörsägen, lögner och påhitt när hon driver en skrämselaktivistisk linje som är direkt opassande för en minister.  Ministrar och politiker ska bygga på fakta, och har de inte fakta att basera det de säger på ska de varken uttala sig eller agera för repressiva, förtryckande lagar – som ju sexköpslagen och kopplerilagen är.  När man, som Birgitta Ohlsson gör, direkt agerar för att sexarbetare ska arbeta under kriminella och riskfyllda förhållanden ska man inte skylla deras kunder för det, utan våga stå upp för det man gör, nämligen skapar förutsättningar för kriminaliteten.  En minister måste naturligtvis också ha rätt att göra misstag, men inser man inte när man agerar fel så är man inte lämplig som minister. Första gången postad juli 2013.