Kategoriarkiv: Radikalfeminism

HUR FASCISTISK ÄR RADIKALFEMINISMEN?

Efter att ha läst en recension, skriven av Torbjörn Jerlerup,  av Henrik Arnstads bok ”Älskade fascism” (som jag själv inte läst), så blev jag fundersam över hur fascistisk radikalfeminismen är.  Naturligtvis är det en och annan av de få läsare som denna blogg har som hajar till.  Hur kan man överhuvudtaget ens tänka tanken att någon sorts feminism skulle vara en fascistisk yttring?  En tanke som också Henrik Arnstad sällade sig till, då han i en tråd på facebook – där vi diskuterar detta – menade att feminism aldrig kan vara fascism.  Det är möjligt att han formellt, definitionsmässigt har rätt – jag menar, det är ju också formell skillnad mellan fascism och kommunism.  Men det viktiga är ju det som förenar dessa bägge ideologier i deras auktoritära framtoning.  Eller som Torbjörn Jerlerup skriver: ”Kommunister och fascister har sin gemensamma grund i synen på människan som en massmänniska.  Individen var oviktig, kollektivet var det viktiga.  Endast som kollektiv kunde människan civiliseras, individen var ett vilddjur, ett skadedjur.  Kommunister pratade om klasskollektiv och fascister om nationen, det var skillnaden. Kollektivet var tvunget att skyddas genom kamp”.

Vad Jerlerup säger är ju i allra högsta grad också applicerbart på radikalfeminismen.  Enligt denna är vi massmänniskor – men istället för klasser och nationaliteter är det istället könstillhörigheten som är det avgörande.  Alla kvinnor – som naturligtvis är männen överlägsna på alla sätt – är ett kollektiv som måste se till kvinnokollektivets bästa och sortera bort personliga känslor.  Det är tillhörigheten till kvinnokollektivet som är det viktiga, det individuella däremot är oviktigt.  Och det kvinnliga kollektivet måste skyddas genom kampen mot den onde mannen – som naturligtvis är den ende som, bara som ett exempel, utövar våld.  I radikalfeminismen blir mannen fascismens icke nationstillhörige, kommunismens klassfiende och nazismens jude.  Kampen mot honom berättigar till nästan vilka åtgärder som helst.

Jerlerup fortsätter med att säga: ”Och eftersom likriktning var ett mål var man tvungna att censurera press, yttranden och själva tankeprocessen. Objektivitet, evidens och vetenskapliga principer sattes åsido. Diktaturens rörelser var antiintellektuella”.  I radikalfeminismen är likriktning det högsta målet.  Det finns inga könsskillnader, allt är bara otillbörlig påverkan från ett vidrigt patriarkat, som har tvingat in oss i ”fel” könsroller.  Om bara radikalfeminismen får råda så kommer skillnaderna utplånas och vi kommer att bli ”hen” allihopa.  Det här har lett fram till, att vi skapat ett samhälle som censurerar ”fel” åsikter i Tv och press (se t  ex här) och att objektivitet, evidens och vetenskapliga principer åsidosätts – som t ex hos Eva Lundgren och Kajsa Ekis Ekman.  Vi har fått en antiintellektuell ideologi som kräver att allt ska likriktas efter genus- och könsmaktsperspektiv.  Så går t o m regeringen ut och beordrar en antiintellektuell likriktning:  ”Trots en lång historia av jämställdhetsarbete präglas vårt samhälle fortfarande av en könsmaktsordning.  Arbetet måste fortsättningsvis ges en mer feministisk inriktning…  Det innebär… att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, d v s  könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstruktur och politisk ideologi”.

Radikalfeminism uppfyller alltså, helt klart, de kriterier som gäller för fascism – bara med den kosmetiska skillnaden att man bytt ut nationell (och klassmässig) tillhörighet mot könstillhörighet.  För mig gör det att radikalfeminismen framstår som en fascistoid ideologi – om det nu är en ideologi, och inte en avart av en sådan, som ju fascismen var av socialismen.  Vad jag i sådana lägen absolut inte kan fatta är, hur denna fascistoida rörelse kan anses som rumsren medan man samtidigt anklagar Sverigedemokraterna för att vara fascister.  För mig blir det bara ett uttryck för rent hyckleri!  I grunden omfattar radikalfeministerna samma odemokratiska och totalitära likriktningssyn på samhället som den Sverigedemokraterna omfattar – men bägge grupperna påstår att de hyllar demokrati.  Eller som Jerlerup också skriver: ”De föreställer sig att det räcker med att de säger att de inte kan vara fascister, de är ju för demokrati”.  Jag är verkligen ingen sympatisör med Sverigedemokraterna, men däremot anser jag att man är helt fel ute – som Henrik Arnstad i DN – när man kan förespråka rent antidemokratiska metoder för att stoppa ”det onda”.  Jag vet som historiker, och som jag tydliggör väldigt uppenbart i min bok ”Samlag eller salighet”, att det tillvägagångssättet ALDRIG har lett till annat än elände och det är min mening att det sänker en själv till deras nivå.  Till skillnad mot dem som vägrar att ta diskussionen förfäktar jag istället det som (felaktigt) tillskrivits Voltaire:  ” Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttala dem”.  Och det gäller även radikalfascisterna… förlåt, -feministerna.

Första gången postad juni 2013.

RADIKALFEMINISMENS SANNA ANSIKTE

En ”expertgrupp”, innehållandes bl a Maria Sveland, rekommenderar att regeringarna i vart och ett av de Nordiska länderna ser till att ”hot och trakasserier på grund av kön ska bli straffbara” (vilket det faktiskt redan är), och att det ska straffas på samma sätt som diskriminering. Det påstås att det gäller manskönet också, men i rapporten talas det enbart om ”antifeminism”, vilket sägs vara ”hållning, värdesätt och handling”, ”motstånd mot feminism och jämställdhet”, ”en önskan om att återskapa en hierarkisk samhällsordning där heterofila män är priviligierade” och ”ett motstånd mot att utmana köns-, sexualitets- och raskategorier”. Så rekommenderar man tio åtgärder mot hot, hat och trakasserier:

1) Antifeministiska trakasserier och hatfulla yttringar ska göras straffbart (men inte trakasserier och hatfulla yttringar mot män),

2) uppringningstjänster för rapportering av hot och trakasserier ska upprättas (en sorts underrättelsetjänst),

3) årliga nationella kartläggningar av antifeminism ska genomföras (manshatande verksamheter är däremot oviktiga),

4) forskning om antifeminism ska prioriteras (forskning om mäns diskriminering är oviktig),

5) arbetet för jämställdhet och antidiskriminering ska bidra till utvidgade normer för maskulinintet (Maria Sveland och andra medelklass-mainstream radikalfeminister ska ges rätten att bestämma hur män ska vara),

6) åtgärder för marginaliserade män och pojkar ska iståndsättas (eftersom alla män – åtminstone alla heterofila – är talibaner så blir detta en verkningslös åtgärd, de är ju aldrig marginaliserade),

7) antifeminism bör vara en del av jämställdhetsombudens verksamhetsområde (istället för att arbeta för kvinnlig dominans i samhället ska man nu också aktivt motarbeta dem som tillvaratar mäns rättigheter).

8) pressen måste iaktta sitt ansvar (d v s självcensur mot ”fel” åsikter – yttrande- och åsiktsfriheten ska sättas ur spel),

9) samarbete mellan stat och fackgrupper ska fortsätta (radikalfeministerna ska kunna diktera mer lagstiftning),

10) tvärfackliga nordiska konferenser bör genomföras (utbyte av metoder för att kontrollera de brottsliga kritiserarna av radikalfeminismen).

I detta förslag visar radikalfeminismen öppet sitt sanna ansikte som en totalitär ideologi. I ett demokratiskt och liberalt samhälle är kritik och debatt en grundförutsättning, men radikalfeministerna önskar istället gå samma väg som man gjorde i de kommunistiska, fascistiska och nazistiska diktaturerna: Man bannlyser och straffar kritiken mot den egna, ”ofelbara” ideologin. Med facit i hand från diktaturstaterna så är det en underdrift att säga att det inte är någon lyckad idé. Men det visar ju, som sagt, verkligt tydligt vad radikalfeminismen står för; totalitarism, avvisande av demokrati och avvisande av vetenskap. Man sällar öppet in sig bland de andra totalitära ensanningsideologierna, med förenklingar och förvrängningar av verkligheten. Något som i Maria Svelands fall t ex visas av hennes scenariokonstruktion av ett feministhat som utgått från dokumentären ”Könskriget” och de obligatoriska förvrängningar hon i det sammanhanget gjort för att vrida verkligheten ”rätt” – d v s som hon själv och radikalfeministerna vill att den ska se ut.

En stilla undran infinner sig dock i tanken att betrakta feminister som en etnisk grupp som ska skyddas på samma sätt som etniska folkgrupper eller medelklassaccepterade sexuella läggningar (de icke godkända – liksom män – är det ju dock fritt fram att trakassera, trots lagstiftningen). Det finns ju inte bara en sorts feminism, även om den radikalfeministiska kretsen runt Maria Sveland vill påskina det (läs t ex här och här). När feminister kritiserar varandra, vilken av kombattanterna är det då som ska straffas? Eller ska det inte vara straffbart för den ena feministen att kritisera den andra? Är det kanske bara män som ska straffas då de kritiserar feminismer av olika slag? Så har det ju fungerat hittills. Män som uttalar kritik mot olika feministiska dogmer blir ju genast anklagade för att vara anti-feminister och utsatta för ”de godas” samlade hat, som t ex Per Ström. Utan tvekan kommer jag själv att hamna i det gebitet, även fast jag – om dock inte feminist själv – sympatiserar med klassisk feminism så som den t ex framstår som hos Louise Persson. Louise pekar också på just hur totalitär radikalfeminismen är och att den inte har befriat kvinnan från ett patriarkaliskt system utan bara bytt förmyndare för henne. Istället för mannen är det nu staten som är hennes ”beskyddare”. Men att jag sympatiserar med vad hon skriver kan förmodligen av de ”rättroende” radikalfeministerna anföras som ”bevis” för att Louise är ond. Hur skulle annars en som jag kunna backa upp vad hon skriver? Vi får väl hoppas att legalitetsprincipen gäller för eventuella nya lagar kring förbudet att kritisera feminism (även om principen övergivits i fallet med TV-licensen och Internet) annars riskerar ju bl a den klassiska feministen Louise Persson att åtalas för hets mot feminister p g a sin bok. För att inte tala om alla de som på andra sätt kritiserat t ex den nya beordrade fördelningen av pappaledigheten, könskvotering, orättvisan i behandlingen av män i vårdnadstvister m m. Som alltid lyckas ideologiska lagar inte med något annat än att kriminalisera människor som annars inte är benägna för kriminellt uppförande. Och syftet är enbart att gynna en starkt privilegierad grupp av människor som anser sig sitta inne med den enda sanningen och som anser sig ha rätten att tvinga alla andra att följa deras sanning. En grupp som anser sig ha rätten att attackera ”fel” människor hur kränkande och ounderbyggt som helst men att ha rätten att slippa bli kritiserade själva – oavsett hur underbyggt det är. För deras attacker mot andra är ”befogade”, medan andras kritik av dem är ”förföljelse”. Allt enligt den närmast religiösa litanian om offerskap i egenskap av ”absolut rättfärdighet”.

Radikalfeminismen, som har fått segla upp till position som allenarådande och statsbärande ideologi, har varit förödande för det svenska samhället. Genom att spela på panik och skrämsel – via förvrängningar, tystande av kritik, förkastandet av vetenskap till förmån för ideologi, häxjakter och smutskastning för att uppnå sina mål, precis som t ex nazismen gjorde – har radikalfeminismen skapat ett samhälle som är intolerant, fördömande och – som Robert Gustafsson uttrycker det – PK-fascistiskt. Som historiker inser jag, att framtiden tungt kommer att döma dem som skapade detta samhälle, men det är tyvärr föga tröst för oss som just nu tvingas leva i det. Det märkligaste är dock, att en mycket stor majoritet av det svenska folket inte alls sympatiserar med den kurs som förs, men ändå lyckas fanatikerna få igenom den. Radikalfeministerna är inte besvärade av någon sorts hat mot feminister, de är besvärade över att deras kritiker ifrågasätter deras självtagna rätt att bestämma hur alla ska vara, leva och tycka.

Förslaget om att kriminalisera kritik mot feminismen bryter mot ett flertal av anständighetsprinciperna här ovan, nämligen alla tio!

DEN VÅLDSAMMA KVINNAN

Jag ber om ursäkt för en lång text, men ska man bemöta falsarier med vetenskapliga argument så kan det kräva utrymme. Jag tror dock, att den som orkar ta sig igenom texten inser att den inte är helt oviktig. Jag vill dock understryka att min avsikt inte är att utpeka kvinnor som ”sämre” än män, men istället påpeka hur förvriden den tokfeministiska propagandan är, eftersom våld är ett mänskligt – inte manligt – problem.

Ständigt så matas vi med s k ”information” om hur fasansfull mannen är jämfört med kvinnan. Idag är det inte är judar, svarta, häxor, masturberare, bögar, m fl, som är de ”onda” i samhället, idag är det vita heterosexuella män. Som med tidigare hatobjekt är det emellertid så, att hatet måste motiveras med en mängd falska s k ”fakta”, som ska bestyrka hur onda vita heterosexuella män är. En av de mest seglivade och minst ifrågasatta myterna är den om (den vite) mannens våld mot kvinnor och barn i relationer. Då och då dyker kampanjer upp för att uppmärksamma på detta problem. Men liksom alla andra ideologiska ”fakta” kring hatobjekt så är det falska sådana. Män är i själva verket mindre våldsamma än kvinnor i relationer.

Inspirationen till detta inlägg kommer från Erin Pizzey, kvinnan som öppnade världens första skyddscenter för kvinnor och barn och som själv blev slagen av sin mor som liten. I en intervju från december 2012 berättar hon att 60 procent av kvinnorna som kom dit var lika våldsamma som männen, eller ensamt våldsamma i förhållandet. Det var orsaken till att ”jag försökte att öppna ett skydd för män nästan direkt efter att jag öppnat skyddet för kvinnor och mitt problem var – och det var en stor chock för mig – jag gavs ett hus vid Peppercorn Rent av fullmäktige; och sedan bad jag män som faktiskt givit pengar till skyddet för kvinnor och barn (de var miljonärer) att ge mig lite pengar för männens hus, och ingen av dem gav ett öre!” Män är tydligen inte värda att skyddas.

Män anmäler ogärna

Det här ligger i samma paritet som ett Youtubeklipp från ”Judge Pirro”. En kvinna som knivhuggit sin f d partner – och stolt skulle göra det igen – har stämt honom och kräver pengar för att han har betalat vård för att hon har misshandlat honom. Det viktiga här är inte den våldsamma och uppenbart verklighetsförvirrade kvinnan, utan vad domaren säger om mäns obenägenhet att anmäla övergrepp av kvinnor: ”Oavsett om det är en kvinna som attackerar en man eller en man som attackerar en kvinna så är det ett brott.” Så tillägger hon; ”jag har hört nog. Jag har haft för många fall där män har antingen överfallits eller dödats av kvinnor. De vill inte tala om det eller så tror de att det är något som bara kommer försvinna. Det kommer inte försvinna. Nästa påhopp kommer att bli värre än det senaste påhoppet. Män är mindre sannolika att rapportera våld på grund av att de är generade, eller antagandet att andra inte kommer att tro dem. JAG TROR ER.” Men tokfeministerna tror inte på det. Nej, det är bara män som är onda – som t ex Eric Kunkel som på flyget tog sig tid med en autistisk flicka, vilken Eric naturligtvis ändå är ond, eftersom han är man.

I en väldigt läsvärd studie av Malcolm George 1994 understryks vilka djupa kulturella orsaker som ligger bakom mäns ovilja att anmäla kvinnors våld mot dem. En ”karl” ska kunna hantera sin kvinna, den som inte kan det är en ”kärring”. Eller som Mats säger i Palmblad och Waséns studie 2003: ”Man vill ju hålla skenet uppe på en arbetsplats så att man är normal.” I många av Europas städer fick män som hunsades av sina kvinnor förr schavottera genom att förlöjligas offentligt och rida baklänges på en åsna eller häst genom staden. Det var alltså även straffbart att få stryk av sin kvinna! Vi har inte kommit mycket längre idag och tokfeministernas hets mot mannen gör det underförstått att han förtjänar det våld han utsätts för av kvinnor – som vedergällning för hans förtryck av kvinnan i årtusenden, enligt könsmaktstokeriet. Och det trots att kvinnor utövat sitt våld mot män lika länge!

I verkligheten är kvinnor inte ett dugg mindre våldsamma än män i förhållanden.

Kvinnor misshandlar något mer än män i förhållanden

I en översikt över forskningen, rörande nästan 600 studier (371.600 personer) visar Martin S Fiebert vid Long Beach university i Kalifornien, att kvinnor är lika, eller mer våldsamma än män i heterosexuella förhållanden. Senast 2005 kom den tredje av tre stora undersökningar om våld i hemmet som utförts av The Family Research Laboratory vid University of New Hampshire (Straus & Gelles), med anslag från National Institute of Mental Health, med de två tidigare rapporterna 1975 och 1994. I den första fann man, att 4,6 procent av männen var offer för svårt våld i hemmet mot 3,8 för kvinnorna och i den senare 4,5 procent av männen och 1,9 för kvinnorna. På 17 år (rapporten var klar 1992 men presenterades 1994) hade alltså attackerna på kvinnor halverats, men de på männen låg kvar på samma höga nivå! Den senaste rapporten rapporterar i fallet ”svåra fysiska övergrepp” följande: Hustrur rapporterar sådana övergrepp av maken i 22 fall på 1000, men rapporterar att de själva begått dem i 59 fall av 1000. Makar å andra sidan rapporterar att de attackerats i 32 fall på 1000 och att de attackerat hustrur i 18 fall på 1000. Tillsammans rapporterar hustrur och makar att hustrun svårt attackerats i 20 fall på 1000 och att maken utsatts för det i 44 fall av 1000.

Kvinnor är också de som oftast börjar slåss i ett förhållande. O’Leary & medförfattare (1989) redovisar att 26 procent av kvinnorna, men bara 13 procent av männen, slog först utan vedergällning. Samma resultat har en studie vid Gävle högskola (Gill & Remahl) kommit fram till; dubbelt så många kvinnor som män uppger att de slog först. Bland & Orn (1988), som studerat kopplingen mellan parrelationsvåld och psykisk sjukdom, fann att 73 procent av hustrurna mot 58 procent av männen oftare startade övergreppen, oavsett vem som startade argumentationen. Bägge undersökningarna, liksom flera andra, motsäger tydligt den ideologiska, radikalfeministiska invändningen att kvinnor bara skadar män av självförsvar. Mercy & Saltzman (1989) refererar också en studie av FBI av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Ingen gigantisk skillnad direkt. Sociologerna Merlin Brinkerhoff & Eugene Lupri publicerade 1988 i ”The Canadian Journal of Sociology” en artikel som visade, att frekvensen av svårt våld av en man mot en kvinna var 4,8 procent, men frekvensen av svårt våld av en kvinna mot en man var 10 procent. Det vill säga, att det förekom dubbelt så ofta att kvinnor misshandlar sina män svårt. Reena Sommer redovisar i sin avhandling 1994 följande; Lindrigare utförda övergrepp av någon: 23,6 procent av kvinnorna kastar saker, av männen 15,8. 14,9 procent av kvinnorna hotar att kasta saker, av männen 7,3. 16,2 procent av kvinnorna kastar saker på partnern, av männen 4,6. 19,8 procent av kvinnorna knuffar eller tar tag i partnern, av männen 17,2. Svårare utförda övergrepp av någon; 15,8 procent av kvinnorna örfilar, slår eller sparkar sin partner, av männen 7,3. 3,1 procent av kvinnorna använder någon form av vapen vid misshandel, av männen 0,9. McLeod rapporterar däremot 1984 att 75 procent av kvinnorna använder tillhyggen och vapen när de misshandlar mot 25 procent av männen. Ni som påstår att män orsakar svårare skador mot kvinnor än tvärtom kan slänga er i väggen!

Tokfeminister och myndigheter tystar aktivt obekväma fakta

Hur ”öppna” tokfeminister och myndigheter är, och hur intresserade de är av att det ska vara ett jämställt betraktelsesätt, visas av en rundabordskonferens om ”relationsvåld” som hölls i provinsen Alberta i Kanada 2004. Ovan nämnde doktor Eugene Lupri, professor emeritus i sociologi vid universitetet i Alberta som i många år forskat i denna typ av våld, bestämde sig för att delge konferensen en del av sitt material rörande denna typ av våld, eftersom konferensen påstods anordnas i en ”process som kommer att byggas på en grund av öppenhet, synlighet i processen och vara hemfallen till uthållighet fokuserad på intresset för det bästa för barn, ungdomar och familjer anstrukna av familjevåld i hela Alberta.” Albertas minister för barnens sociala service, Iris Evans, deklarerade också: ”Synpunkter från mansgrupper är av yttersta betydelse för provinsregeringen för att kunna identifiera frågor ur deras perspektiv.”

Sedan doktor Lupri sänt materialet till arrangörerna fick han ett brev från en fröken Fricke, som bland annat skrev: ”Vi är ålagda att agera med akademisk integritet i denna process och har öppnat en webbsida för den nationella klargörandeprocessen, som källa för olika perspektiv, på webbsidan för Albertas rundabordskonferens kring familjevåld, då strikt akademisk korrekthet är ett måste för den nationella klargörandeprocessen. En mångfald av perspektiv och folkgrupper kommer att inkluderas i processen… för att undersöka frågan om mäns övergrepp (Lupris emfasering) och för att ombesörja en form för bredare deltagande i den större processen.” Därpå följde tystnad och mer tystnad. Det hjälpte inte heller att sända materialet till provinsregeringens feministiska aktivist, Leslie Tutty, som sa att hon såg fram mot att läsa, men sedan aldrig hörde av sig. Konferensen ignorerade i stort sett helt frågan om det våld män utsätts för, och de mansgrupper man sa att man ville lyssna på tvingades ordna en alternativ rundabordskonferens. Lupri säger: ”Att säga att det för den nationella klargöringsprocessen var ett måste med ”strikt akademisk korrekthet” är inte bara absurt, utan speglar, minst sagt, ett starkt drag av okunnighet… Jag kan säga med viss trovärdighet att vad som var ett ”måste” inte var ”akademisk korrekthet” utan snarare ”akademisk ideologi”, vilket genomsyrar processen och beslutstagandet bland Albertas rundabordsexperter.” Jag slås av en väldigt illustrerande kommentar som jag i hastigheten såg på STV i en trailer om fotografer. En kvinnlig fotograf säger där, att ”mäns fotografier handlar om andra, kvinnors om dem själva.” Det kan kanske förklara varför vi bara fokuserar på mäns våld mot kvinnor; männen uppmärksammar våldet mot andra (kvinnorna, och missar männen) men kvinnorna uppmärksammar våldet mot dem själva (kvinnorna, och missar männen).

Lika mycket våld och våldtäkter i lesbiska förhållanden som i heterosexuella

Rent radikalfeministiskt, ideologiskt så förekommer naturligtvis inte heller våldtäkt och/eller misshandel kvinnor emellan. Särskilt inte bland lesbiska, vilken form av systraskap ju oftast utmålas som det idealiska. När därför individer försöker att uppmärksamma på sådana förhållanden så förnekas det, skylls på offret (som stöts ut ur gemenskapen) eller bara ignoreras. Ingen får uttala högt att våld är ett stort problem inom gaykulturerna – och särskilt inte kvinnor emellan, eftersom kvinnor ju är ”fredliga” och inte brukar våld. År 2002 kom boken, ”Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?” av den feministiska och lesbiska professorn i sociologi vid Warren Wilson College i USA, Lori B Girschick. Hon betraktade tidigare själv förekomsten av misshandel och våldtäkt bland kvinnor som ett extremt undantag, men då hon som partner fick en kvinna som under en lång period våldtagits av en före detta partner fick hon tänka om. Hon började intressera sig för ämnet och häpnade över vad hon fann. Enlig Girschick rangerar frekvensen av lesbiskt internt våld mellan fem och 57 procent, med en markant lutning mot den högre siffran. I en studie av Brand & Kidd (1986), av 130 lesbiska collegestudenter och i en lesbisk diskussionsgrupp, hade fem procent upplevt våldtäktsförsök av en ”träff” och sju procent hade våldtagits av en man eller kvinna. I Loulans studie (1988) anger däremot 17 procent att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i lesbiska förhållanden. Sloan & Edmond (1996) fann att 23 procent utsatts för sexuella övergrepp och ytterligare 35 procent hade upplevt försök till sexuella övergrepp av en manlig eller kvinnlig förövare.

Förekomsten av intrafamiljärt våld bland lesbiska är uppskattat till minst samma nivå som i heterosexuella förhållanden, nämligen mellan en fjärdedel och hälften av alla relationer. The American Bar Association uppskattar förekomsten av intrafamiljärt våld bland par av bögar och lesbiska till mellan 25 och 33 procent. Man hävdar att varje år mellan 50 000 och 100 000 lesbiska i USA misshandlas av sina partners. Brand & Kidd (1986) fann att en fjärdedel av deras exempel bland lesbiska par hade varit utsatta för fysiska övergrepp. Coleman (1989) rapporterade att 46 procent av de lesbiska i 90 lesbiska par upplevt interpersonellt våld. Lie & Gentlewarrier (1991) fann, att en kvinnlig partner eller älskarinna begått övergrepp mot 52 procent av de 1099 lesbiska som deltog i deras studie vid Michigan Womyn’s Festival, och att 30 procent medgav att de begått övergrepp mot en kvinnlig partner eller älskarinna. Det gick inte heller att ”maskulinisera” våldet, och hävda att lesbiska ”butch” utövar mer våld mot lesbiska ”femme”, enligt mönstret manligt-kvinnligt. Av alla undersökningar att döma är det ingen övervikt åt något hållet. Både de ”starka” och de ”svaga” misshandlade och våldtog, precis som i heterosexuella förhållanden. Eller som Mattias i Palmblad & Waséns (2003) arbete säger: ”Folk tror ju då att det är den fysiskt starkare partnern som har övertaget när det kommer till våldsamheter, men det är ju inte riktigt så att den som är stark kan slå den som är svag, utan det är den som inte har några spärrar, den som …liksom vågar eller är dum nog att slå till, det är den som slår.”

Kvinnor begår flest övergrepp mot barn

Intressant nog så visar också ett antal amerikanska undersökningar att kvinnor är de som begår flest övergrepp mot barn. Av 2.700.000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag, Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare. Däremot kan det vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap/förhållanden med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar. Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 i den största undersökningen av alla fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144.000 fall) övergrepp, fäder för 38. De som driver linjen att relationsvåld är mäns våld mot kvinnor, som t ex ”talibanen” Gudrun Schyman, beskyddar och urskuldar kvinnliga förövare i både heterosexuella och lesbiska förhållanden och möjliggör – som vi sett ovan – att kvinnors våld mot män ligger kvar på samma nivåer år efter år samtidigt som mäns våld mot kvinnor minskar.

Intressant i detta sammanhang är också BRÅ-rapport 1999:15 (s 35), vilken säger: ”Småbarnsmisshandel förövas bland kvinnor mest av yngre medelålders personer; bland kvinnor står 21-29-åringarna för cirka 40 procent av småbarnsmisshandeln, bland män för cirka 30 procent. Samma sak gäller för misshandel av lite äldre barn; samma åldersgrupp bland kvinnor står för 54 procent av misshandeln, bland män för 42 procent.” Och då talar vi bara om anmälda/upptäckta fall. Utan tvekan är skillnaderna i verkligheten större, eftersom män som anmäler kvinnors våld dels löper stor risk att inte bli trodda, dels att mötas av en motanmälan som däremot blir trodd. I Palmblad och Waséns studie menar männen att ”personer inom de sociala och rättsliga myndigheterna varit oerhört partiska till kvinnans fördel; att kvinnan ses som trovärdig inte mannen.” Mannen är ju ”stark” och kvinnan ”svag”, alltså måste man ta ställning för den ”svaga”. En bild som tokfeminismen ivrigt omhuldar.

När ska vi i detta samhälle börja se verkligheten och avvisa den ideologiska radikalfeministiska fundamentalismen, som enbart är ute efter att gynna dess förespråkare? När ska vi börja lyssna till vetenskapen istället för ideologin? Vad som verkligen är oroande i detta är, att personer som jag känner och betraktar som kloka, tänkande individer (men inte är feminister själva), rakt av köpt detta tokfeministiska anslag och ställer sig skeptiska till verkliga fakta. Eller som McNeely & Robinson-Simpson skriver redan 1988: ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.” Skrämmande nog är detta lika aktuellt idag, 26 år senare!

Publicerad första gången april 2013

FELAKTIGA/FALSKA VÅLDTÄKTSANMÄLNINGAR

I det starkt intoleranta kungariket Sverige är det idag omöjligt att föra en sansad debatt eller påpeka hur förvrängd den allmänna bilden av ett fenomen är – ett flagrant brott mot bud 7 i anständighetens budord. Ett ämne som särskilt vidhäftas med frånvaron av sans är våldtäkter. Det råder ingen tvekan om att en gigantisk majoritet av alla människor, över hela världen, tycker att våldtäkter är ett uppenbart brott, eftersom vi som en evolutionär adaption bär med oss obehaget inför tvång och våld. Vad som urskiljer våldtäkt från andra våldsbrott är emellertid det moralistiska anslag som betraktar sex i sig som något särskilt kränkande, vilket i sin tur har sin grund i kristet sexualhat och det behov hos rika män, som uppstod i det antika agrarsamhällets högkulturer, nämligen att kontrollera att avkomman verkligen var den egna, biologiska avkomman. I t ex det förkristna Norden var inte det biologiska faderskapet viktigt, vilket gjorde att vi inte hade särskilda lagar mot våldtäkter. Vi hade lagar mot våld och övergrepp, och mot kvinnorov, men det var med kristendomen som begreppet våldtäkt uppstod som ett eget brott.

Principen för brott som samhället ser allvarligt på – vilket det gör med våldtäkt – är att bevisbördan ska vara stor. I vårt samhälle håller vi däremot på att sänka kraven på bevisbördan, och det förutsätts att våldtäkt är ett så hemskt brott att ingen skulle ljuga om det. Verkligheten är emellertid tvärtom. Myten att kvinnor inte ljuger om sådana saker, som radikalfeministerna försökte driva på 80- och 90-talen, har mattats av något, men fixeringen vid våldtäkten kvarstår som ett vapen i deras strävan att monsterförklara mannen. Kvinnor ljuger dock om våldtäkter, misshandel och kränkningar.

Falska våldtäktsanmälningar är ett infekterat område, eftersom det å ena sidan är de som enbart ser till den drabbade kvinnan. För dem blir det lätt till ett instrument för att demonisera mannen, så de bryr sig inte alls om att det finns män som anklagas felaktigt/falskt och försöker påskina att dessa anklagelser är överdrivna. Å andra sidan står de som vill se en balans i detta och som inser att de som döms felaktigt och drabbas av sådana anklagelser också är offer – och att förövarna borde straffas.

Strävan att ignorera de felaktiga/falska anklagelserna om våldtäkt kan vara mycket stark i vårt samhälle. Problemet för dem är att det ännu inte presenterats en vetenskaplig hållbar studie som kan konfirmera att de felaktiga/falska anmälningarna skulle vara få. Jag har visserligen inte läst Christian Diesens & Eva Lokatt Diesens refererade undersökningar som ligger till grund för denna artikel, men konstaterar att deras krav på vad som utgör ”falsk anmälning” är väldigt mycket hårdare satta än de beviskrav de ställer på våldtäkt. För det förstnämnda accepterar de enbart ”konstaterat falska anmälningar” medan de accepterar alla andra, även de ”där orimliga och/eller motbevisade uppgifter talar för att den påstådda våldtäkten i vart fall inte gått till så som målsäganden beskrivit den” eftersom de anser att det är ”problematiskt” att betrakta de ”felaktiga” anmälningarna som falska. Istället anser de att ”en anmälan om brott också gäller ett brottsligt handlande”. De för också fram det faktum att endast ett fall ledde till åtal och fällande dom för falsk tillvitelse – och här ligger underförstått att det skulle stötta deras tes att ”falskanmälningarna” är väldigt få. Dessutom tycks det endast vara bedömningen utifrån anmälarens perspektiv som räknas i de bägge undersökningar som hänvisas till. I sammanhanget skulle naturligtvis jämförts med domar i de aktuella anmälningarna.

Även en engelsk undersökning, av 159 åtal för falsk tillvitelse, antyder att det ska vara färre falska anmälningar än vad som tidigare sagts. Men ett stort metodfel som görs i denna är att jämföra antalet åtal (5651) för våldtäkt med antalet fällande domar för falsk tillvitelse (35) och att utelämna anmälningar och bortse från hur lätt det är att komma undan åtal för falsk tillvitelse i sådana fall. D v s ungefär som Diesen & Lokatt Diesen agerar. Bruce Gross konstaterar att det är få negativa konsekvenser för dem som anklagar falskt eftersom de 1) ”inte åtalas, även fast det finns lagliga grunder, 2) och de falska anklagelserna ofta utesluts eller undertrycks som bevis i efterföljande anklagelser, 3) ’offret’ behöver aldrig medge falsifierande”. F ö skrev tidningen Metro den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott. Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen. Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”. Något som ju i högsta grad bekräftar vad Gross säger, men som Diesen & Lokatt Diesen helt bortser från.

Jag är inte övertygad om att alla som vetenskapligt och i sin yrkesutövning sysslar med dessa frågor skulle betrakta Diesens & Lokatt Diesens slutsatser som vetenskapligt oantastliga. För å andra sidan finns det undersökningar som faktiskt pekar på, att felaktig/falskanmälningarna utgör en hög procent. McDowell (McDowell C P. False allegations. I Forensic Science Digest, Vol. 11, No. 4, December 1985) fann i två studier, den första av 556 anmälningar inom det amerikanska flygvapnet och den andra från en stad i mellanvästern och en i sydvästra USA, att 60 procent av våldtäktsanmälningarna var falska. Men i den första undersökningen hade många kvinnor stått på sig, att anmälan var sann, ända till dess de ställdes inför hot om ett polygraftest, då de erkände att de var falska. Några erkände inte förrän efter att ha genomgått testet. Eugene J Kanin undersökte 1994 (Kanin E J. An alarming national trend: False rape allegations. Archives of Sexual Behavior, Vol. 23, No. 1, 1994) alla anmälda fall av våldtäkt i en liten stad i USA, med 70 000 invånare, under en nioårsperiod och fann, att 41 procent var direkt falska anklagelser. Kriterierna för att bedöma ett fall som falsk anklagelse var också mycket stränga, bland annat innefattandes att den anmälande själv skulle ha deklarerat detta. Kanin gjorde en uppföljande studie (ibidem, addenda) av två universitet i Mellanvästern som studerades under en treårsperiod, och intressant nog var det på bägge polisstationerna kvinnor som var ansvariga för uppföljningen. I dessa studier var exakt hälften av alla anmälningar falska, vilket visar att högutbildade kvinnor är minst lika benägna att göra falska anmälningar som lägre utbildade.

Även Jay (Jay, D R: Victimization on the college campus: A look at three high-profile cases. I Campus Law Enforcement Journal 1991, pp 35-37) rapporterar fakta som stöder dessa siffror. Även här var ”alibiskälet” det största (53 procent) men hämnd utgjorde så mycket som 44 procent och bara en procent handlade om sympati eller uppmärksamhet. Något som antyder att högutbildade kvinnor är mer hämndlystna än lågutbildade (vilket är i överensstämmelse med att högutbildade kvinnors aggressivitet ökar, medan högutbildade mäns minskar). Karaktäristiskt är också, att kvinnor som försöker att skada män på detta sätt ofta är affekterade av emotionell instabilitet eller mental sjukdom. En studie rapporterade detta i 75 procent av fallen vid anklagelser i samband med skilsmässa (Wakefield, H, & Underwager, IL (1990), Personality characteristics of parents making false accusations in sexual custody disputes. I Issues in Child Abuse Accusations, 2(3), pp 121-136). Viktigt är också utomståendes inverkan, nämligen sådana som kvinnan anförtrott sig till. De kan ofta övertyga en kvinna om att hon varit utsatt för övergrepp, även om hon inte själv upplevt detta först.

Tre huvudskäl finns för dem som lämnar in falska anklagelser enligt Kanin: Erhållande av alibi, hämnd, samt försök att erhålla sympati eller uppmärksamhet. Över hälften (56 procent) utgjorde den anmälandes behov av att skapa ett godtagbart skäl (alibi) för något plötsligt förbisett, en obehaglig konsekvens av ett ömsesidigt sexuellt möte med en manlig deltagare, med mera. Till exempel så anmälde en kvinna en man för våldtäkt då hon senare fruktade att hon kunde bli gravid, för att kunna urskulda sig inför sin man. 27 procent använde våldtäktsanmälan som hämnd. Denna kategori är också den som riskerar att drabba flest oskyldiga med straff, eftersom ”förövaren” alltid är identifierad. Så till exempel då en 17 årig flicka anmälde en av männen för våldtäkt på grupphemmet där hon bodde. När hon emellertid misslyckats i polygraftestet erkände hon att hon var förtjust i mannen, men när han avvisat hennes inviter anmälde hon honom för att ”komma på samma nivå” med honom. Cirka 18 procent var kvinnor som ville ha uppmärksamhet eller sympati, som till exempel en 17-årig flicka som hade jobbiga gräl med mamman och hittade på en historia för att ”hon skulle sluta vara så jobbig och ge henne lite sympati”, eller en 41-årig kvinna som var förtjust i sin terapeut och därför hittade på historien. Den norska undersökningen ”Våldtekt i den globale byen” adderar ytterligare ett skäl till felaktiga/falska våldtäktsanmälningar: möjligheten till våldsofferersättning.

Sällan uppmärksammas idag fenomenet ”post-orgasmic regret” (POR, ånger efter orgasm, eller ånger efter samlag), vilket leder vissa kvinnor till att betrakta det som tidigare varit ömsesidig sex till att känna olust, vilket kan leda till en känsla av att det varit påtvingat eller att rättfärdiga sig själva genom att se sig som offer. Fenomenet ses även hos män som inte vill involvera sig i en djupare relation med en kvinna, vilka kan vara tända ända till orgasmen, varefter hon plötsligt blir oattraktiv. För en man existerar emellertid inte möjligheten att rättfärdiga sig själv genom att överföra skulden och känslorna på kvinnan, vilket det däremot gör för en kvinna i motsvarande position. Om någon är kvinna och säger att hon blivit våldtagen av en man blir hon trodd, och kan få samhället med sig på att det var våldtäkt – och därigenom bekräftelse på att hon var ett offer. En man tror man däremot inte om han påstår att en kvinna våldtagit honom. I övrigt kan refereras, att domaren Randy Daniels, i New York, började forska kring anklagelser om sexuella trakasserier, efter att han själv höll på att förlora sin utnämning efter en falsk anmälan om sådana, och av 2119 fall visade sig 59 procent vara grundlösa.

En följd av vår panikattityd kring att ”kvinnor ljuger aldrig om våldtäkt eller sexuella trakasserier” är, att rättssäkerhetskraven i denna typ av brott sänks. Neufield & Check konstaterar, att mellan 1989 och 1996 så har en fjärdedel av de anklagade för sexuella brott friats av DNA-test (s xxviii ff, något som på ett tydligt sätt starkt indikerar att Diesens & Lokatt Diesens förmodan, att endast 1,5 procent av alla anmälningar skulle vara falska, enbart är antingen ett önsketänkande eller ett ideologiskt tillrättaläggande). Det är ju intressant, att Diesen & Lokatt Diesen räknar alla anmälningar och utredningar när det gäller våldtäkterna, men inte när det gäller falsk tillvitelse, då endast domar anförs. Och om man nu räknar med att bara vart femte våldtäktsbrott anmäls, vad säger man då om att mindre än en procent av alla falsk tillvitelse brott döms? Även jag anser mig ha skäl att ifrågasätta artikelns vetenskaplighet och objektivitet. Särskilt som det den försöker få oss att tro så flagrant avviker från fem amerikanska undersökningar – även om dessa är för få för att slå fast de siffror de rapporterar.

I samhället förefaller inte attityderna ”fria våldtäktsmännen” dominera, som så ofta påstås, utan snarare ”döm hellre en för mycket än en för lite” – d v s att rättssäkerheten satts ur spel. Den refererade norska undersökningen (s 88) skriver också: ”Anmälningar representerar ibland en försenad gränssättning. Att minska avskrivningsfrekvensen för dessa kan innebära ett hot mot mäns rättssäkerhet”. D v s det ovan refererade fenomenet med POR. Här finns f ö länkar till felaktiga/falska anmälningar i Sverige.

En tröst i eländet är, att många av de felaktiga/falska anmälningarna rör en okänd förövare. D v s, att en person inte felaktigt/falskt pekas ut. Men i många anmälningar är det just vad som sker, och som vi sett av de skäl som ligger bakom dessa så finns det ingen grund i världen för att hävda att kvinnor skulle vara ”mer goda” eller ”obenägna att ljuga” som de radikalfeministiska ideologerna vill få oss att tro. Människor är människor, oavsett kön, och rättssäkerheten borde omfatta alla – vilket den uppenbarligen inte gör när det gäller våldtäktsanmälningar, där manliga offer närmast totalt negligeras.