Kategoriarkiv: Rättsväsende

CRIMINALISING THE PURCHASE OF SEX

En undersökning/bok av Jay Levy, Routledge förlag 2015

Ett referat av den engelskspråkiga texten:

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s (WHO 2004, Efficiveness of Sterile Needle and Syringe Programming in Reducing HIV/AIDS Among Injecting Drug Users, Geneva) och citeras i sammanfattningen av den undersökning som Jay Levy gjort kring det svenska kriminaliserandet av sexköp, men jag tycker det passar som inledning, för att understryka det gigantiska misslyckande, vilket undersökningen visar, som ”den svenska modellen” är.

Den enda svagheten i denna undersökning tycker jag är att det är bara ett mindre antal av de intervjuade som citeras, och vilka återkommer genomgående. Med tanke på mina egna undersökningsinsatser (böckerna Samlag eller Salighet och Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen) vet jag att det respondenterna berättar inte kan betvivlas, men jag hyser en viss oro för att abolitionister kommer att svepande vilja avfärda undersökningen av den anledningen. Men för vårt eget land kan vi genast konstatera att detta arbete aldrig kommer att omnämnas av de ”nyhetsobjektiva” medierna, vilka ju slaviskt refererar den abolitionistiska svenska modellens ”sanning”.

Egentligen tycker jag de många citaten från respondenterna är en väldigt bra sak, men just det lite snåla urvalet gör att det urholkas något. Men det är en styrka att de tydligt illustrerar de slutsatser som måste dras av dem.

Introduktion

Introduktionen består av en historik över det svenska folkhemmet. I korthet beskrivs där hur detta skapat en attityd av hur den goda ”föräldern” (staten) ska skydda det normativa samhället från de ”avvikande”. En av de åtgärder för att göra detta var att sterilisera 60.000 människor fram till 1975 (begränsade steriliseringar till 2013), varav åtminstone 21.000 tvingades till det. Levy skriver: Staten tillhandahåller tvingande omsorg till dem som patologiserats och infantiliserats enligt rasmässiga principer, betraktade som oförmögna eller ovilliga att ta hand om sig själva eller de kring dem. D v s, att staten vet bäst och har rätten att vidta vilka åtgärder som helst för att ”rätta till” de avvikande. [f]okus har varit på att skydda den normativa befolkningen från dem som avviker från det som konstruerats som normativt acceptabel identitet och/eller uppförandeIndividuell frihet hos dem som betraktas som farliga för det normativa samhället offras gärna för vad som ses som det bästa för den svenska nationella staten.

Metodologi

En absurd situation visar sig i den omsorg som Levy måste vidta för att skydda respondenternas anonymitet. Det gäller då inte i första hand abolitionisterna, utan framförallt sexarbetare och sexköpare. Annars har 52 kvinnliga sexarbetare, två manliga, två transsexuella och fyra kunder intervjuats. Dessutom politiker, NGO-medarbetare, talespersoner för lobbygrupper, aktivister och människorättsgrupper, poliser, tillhandahållare av hälsovård och socialarbetare. I arbetet med ”Rose alliance” kunde också fyra representanter för Svenska brukarföreningen intervjuas, fyra från Prostitutionsenheten i Malmö, tre från den i Stockholm, en representant för ROKS, fyra från RFHL, tre som arbetat med förebyggarorganisationen RNS och fem från RFSL. Den abolitionistiska sexarbetarorganisationen PRIS deltog däremot inte av eget val. Därtill hördes representanter för den norska sexrbetareorganisationen PION och Oslos prostitusjonscentre.

Sexköpslagen – lagliga och diskursiva prejudikat

Sexköpslagen introducerades som en del av ett lagpaketet runt ”kvinnofrid”. Det var en tydlig radikalfeministisk diskurs som var pådrivande, vilken konstruerar sexköp som en form av manligt patriarkaliskt våld mot kvinnor. Hos flera framträdande radikalfeminister (ex vis Dworkin, Jeffreys och MacCinnon) handlar det inte bara om prostitution, utan alla former av heteronormativ sex förstås som uttryck för och påtvingande av patriarkal exploatering och dominering. Något som kan jämföras med marxistiska idéer om borgerskapets förtryck av arbetarna. Enligt dessa ideologiska linjer ses prostitution som en handling av strukturellt våld. Det är, för att lägga in en egen kommentar, samma mönster som alla ”sanningsägande” ideologier alltid uppvisat; att veta bättre än evolutionen! Levy skriver: Detta är inte en empiriskt grundad eller vetenskaplig teori som sådan, utan snarare mer av en filosofi, inom vilken dessa radikalfeministiska påståenden inte enkelt är föremål för bekräftelse eller motbevisning.

Senare konstateras av en tidigare genuskonsult vid ”Kvinnoforum” (som, inom parentes sagt återkommer och tycks ha utvecklat ett kritiskt tänkande mot ”den svenska modellen”) att åsiktskorridoren i Sverige är väldigt snäv: det är väldigt svårt för dem som går utanför den politiskt korrekta bilden. Detta har lett till en avsaknad av avvikande röster, särskilt som den som avviker riskerar ett ”berufsverbot”. Sexarbetaren Astrid berättar: Jag blev avskedad för att ha skrivit ett par artiklar mot den svenska modellen. Vid prostitutionsenheten i Malmö uttryckte man sig kritiskt mot lagförslaget om skärpt straff för sexköpare och mot den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen (om vilken nyss nämnda tidigare genuskonsult säger, det värsta skräp jag sett bland uppdragsrapporter), men administrationen ändrade enhetens formulerade svar och skrev istället att de stöttade lagen och att hårdare straff var ”en bra sak”.

Ett annat återkommande stigmatiserande och utstötande beteende som tas till av försvararna av den svenska modellen är att anklaga kritiker för att vara försvarare av övergrepp och allierade med dem som kontrollerar och exploaterar sexarbetare, i avsikt att försvaga deras vittnesbörd. Alltså direkt, ovederhäftig smutskastning (min anmärkning).

Annars är en övergripande metod att exkludera dem som inte säger och tycker ”rätt”. Levy kallar det för mönster för tystande. Främst handlar det om modellen med ”falsk medvetenhet”, vilken används för att underminera och borträkna sexarbetare som hävdar självständighet och positiva erfarenheter av sexarbete. Denna falsk medvetenhet-modell förefaller att härröra från en särskild tolkning av en marxistisk modell av falsk medvetenhet, förstått som ett fenomen som underminerar självständigheten hos de arbetande klasserna, varigenom individuella ”falska bilder eller synbara/te sig motiv.

Den andra metoden är att försäkra att sexarbetaren som opponerar sig, och vittnar annorlunda ljuger och bara uppvisar ett ”brave-face”, och den tredje är att hävda att sexarbetaren är icke representativ.

Enda gången som sexarbetare ses som pålitliga är när de säger det som abolitionisterna önskar höra. Avvikande röster sorteras bort som irrelevanta (eller, som i fallet ”utvärderingen av sexköpslagen, bortförklaras, min kommentar). En process genom vilken fullvärdiga och generaliserbara åsikter selekteras i Sverige och i vidare abolitionistisk, radikalfeministisk skrift blir därför extremt förvrängd.

Dessutom attackeras, marginaliseras och karikeras opponerande röster för att de ska diskrediteras, i avsikt att de ”rättroende” ensamma ska tala för alla sexarbetare. (Något som är möjligt inom ett kontext av okritiska medier, min anmärkning). Aspirationen på ett prostitutionsfritt samhälle illustrerar att sådana projekt [paternalistisk statskontroll mot ”främmande inflytande”] av svensk modernitet och social konstruktion ‒ utformade att eliminera problematiska grupper som hotar att destabilisera folkhemmet ‒ fortsätter än idag.

Uppfattningar, förståelser och konstruktioner

Sexköpslagen hade två ambitioner, att utrota prostitution och att omdefiniera det svenska samhällets ”normer”. Det påstås också att det allmänna stödet för sexköpslagen har ökat sedan 1999 (även om inget hållbart stöd för detta har presenterats, se detta, s 2f, min anmärkning). Sverige har intagit en position av att vara moraliskt högre stående än andra länder (d v s en form av hybris, min kommentar) med ett meddelande till världen att man har ändrat svensk normativitet och mentalitet. Men lagen har inte ändrat på villkoren för sexarbetare, vilket en medlem av prostitutionsenheten i Stockholm förklarar att ändamålet inte heller var. Det anslogs inga som helst pengar för att socialt hjälpa sexarbetare när lagen infördes. Däremot gavs sju miljoner till polisen för ”brottsbekämpning” enligt lagens intentioner.

Sexköpslagen tar inte heller fokus på andra än kvinnliga sexarbetare, enligt det radikalfeministiska mantrat om att prostitution är mäns våld mot kvinnor. De som säljer sex är patologiserade, med emfas på mental störning, instabilitet, dissociation, depression, sexuell funktionsrubbning och läggning för självmord. Sådan instabilitet ses som kommande från både sexarbetet i sig och därtill från mönster av sexuella övergrepp i bardomen, vilket ses som förgångare till sexarbete. Som en följd av det uppskattade två medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet att 60-70 procent av de prostituerade varit utsatta för ”övergrepp”. Uppträdande trauman och ojämlikheter i sexarbetares ”historier” anses resultera i mental instabilitet, som underminerar vilken som helst fri vilja och eget val när det gäller att sälja sex. Malmös prostirutionsgrupp avvek mot Stockholms menandes det, att brett söka efter ”övergrepp” som ett vanligt mönster hos sexarbetare är egenmäktigt förfarande. En respondent noterade att samma mönster finns hos socialarbetare. En del respondenter argumenterade för att ett stort antal människor kunde kvala in under övergreppserfarenheter i den form det tolkades som av respondenter som t ex Stockholms prostitutionsgrupp.

Främmande sexarbetare separeras också från sina svenska kollegor. Istället för traumatisering eller övergrepp som omöjliggjort ett eget val i sexarbete så anses de förstnämnda göra valet utifrån ekonomisk desperation. Utpekade som desperata, traumatiserade och/eller skadade, patologiska människor, så infantiliserar man sexarbetarna.

Sverige ser, i sann radikalfeministisk anda, prostitution som oupplösligt omgivet av våld och exploatering, likväl som varandes en form av våld, ”som våldtäkt igen och igen”. Sexsäljarhandlingen ses som att orsaka både fysisk och psykologisk rubbning. Traumat som man tror vara resultat av att en kvinna säljer sex betraktas därför som att fortsätta i, och ökas av, sexarbetet i sig självt. Därför anses det i det radikalfeministiskt åsiktspräglade Sverige att åtskillnad mellan ”tvingat” och ”fritt” (självvalt) sexarbete är farligt, vilseledande och missvisande, en främmande nyans i mainstreamkonstruktionen av prostitution. Möjliga variationer i erfarenhet, motiv och mellan olika former av sexarbete förnekas i Sverige och som med bredare abolitionistisk feminism generaliseras sexarbete som icke ömsesidigt. I Sverige görs inte heller någon åtskillnad mellan frivilligt migrant-sexarbete och tvingande mänsklig trafficking. Samma ”mekanism” av efterfrågan anses vara ansvarig för bägge fenomenen.

Förekomsten av manliga och homosexuella sexarbetare utgör också en svårighet för den radikalfeministiska diskursen, som försäkrar att sexarbetare nästan uteslutande är ”cis-kvinnor”. Manliga sexarbetare osynliggörs därför genom (1) en återhållsam sammanblandning av manligt sexarbete med kvinnligt och (2) ett avproblematiserande och neutraliserande av manligt sexarbete.  Homosexuellt sexarbete avproblematiseras inom kontexten ”gaysamhället”.  Tendensen att patologisera är mycket starkare gentemot kvinnliga sexarbetare och deras kunder. Män som säljer sex anses inte göra det som resultat av exploatering, eller att vara ett ”offer” på samma sätt som en kvinna.  Det officiella Sverige osynliggör de manliga, homosexuella och transsexuella sexarbetarna.  Sexköpslagens skrivning är inte genusriktad, men tolkningen av den är det.

Kunden stämplas som avvikande eller ”ond”, vilket delvis beror på idén om att sexarbete är inneboende våldsutsatt, vilket gör att sexköpare (män som köper kvinnor) ses som utövare av övergrepp.  Samtidigt betraktas sådana män som att vara representativa män, som inte kan skiljas från andra, vanliga, ordinära män, understrykandes alla mäns patriarkala dominans och makt genom sexköp.  I Sverige ses de som farliga, drivna av kvinnoförakt, samtidigt som de ses som genomsnittliga svensson-män.  Dessa män uppmanas att söka hjälp för sina uppenbara problem och betraktas som om de begått övergrepp, varandes ensamma och isolerade med hög ångestnivå.

Lite är känt om kvinnliga sexköpare.  Av alla respondenter var det endast en som sa sig ha sålt sex till en kvinna. Detta i motsats till vad man angav från RFSL, att alla gay/bisexuella kvinnor som sålde sex som man varit i kontakt med hade sålt sex till kvinnor.

Vad man absolut inte vill se i Sverige är att det finns stor variation i sexarbetet, i form av erfarenheter, aktiviteter, tjänster och motivation.  Som med generaliserimgar av vilken social grupp det än kan vara så speglar det inte komplexiteten i människors liv.  Men respondenterna i undersökningen uppvisade en uppenbart hög grad av val i deras beslut att sälja sex.

Även generaliseringar av migrerat sexarbete, som varandes trafficking eller finansiell desperation, är simplistiska.  En respondent underströk att inkomsterna i Sverige är bland de bästa i Europa och EU, tack vare att Sexköpslagen pressade upp priserna.

Inte ens i Socialstyrelsens Prostitution 2003/2007 kan man finna att den politiskt korrekta diskursen av våld och utnyttjande har någon grund.  I själva verket rapporteras föga koppleriverksamhet och tvingat sexarbete av de svenska polismyndigheterna.  En av respondenterna, Klara, rapporterade att hon utsatts för högre nivåer av våld i sitt arbete inom sjukvården än i sexarbetet ‒ vilket stämmer med andra undersökningar.  Sexarbete på gatan förefaller också att vara mer kopplat till svårigheter än inomhusarbete.  Malmös prostitutionsenhet beskrev också ”maktrelationer” som motiv för män att köpa sex som en myt!  Sexarbetare rapporterar deras kunder som ”genomsnittliga” och ”vanliga” män.

Mot bakgrund av variationen och olikheterna i sexarbetet som speglas i mina resultat och i annan forskning så kan abolitionistisk radikal feminism kritiseras för att vara essentialistisk, selektiv, metodiskt problematisk och grovt universialiserandeförvrängda insamlingar av problematiska fall och/eller sexarbete på gatan framförs som representativa för sexarbete generellt … enstaka och anekdotiska fall generaliseras som normSamma kritik måste riktas mot den allmänna förståelsen av sexindustrin, informerad som den är av dessa grova, generaliserande och hopslagna analyser som kritiserats här ovan.

Nivåer på och lokalisering av sexarbete i Sverige

Genom lagstiftning som kriminaliserar sexköp aspirerar Sverige på att eliminera prostitution genom att fokus på att bekämpa efterfrågan likväl som att sända en signal att landet inte tolererar prostitution, skapandes nya normativ och avvikelser.

Skillnader i uppskattningar av antalet gatuprostituerade understryker svårigheterna i att få en bra siffra kring hur många kvinnor det rör sig om.  Författaren har inte stött på kvinnor som arbetar i många timmar och fler på sommaren än på vintern. En siffra om totalt 2.500 (kvinnliga) sexarbetare anges både för det sena 90-talet och för senare tid. En del respondenter och undersökningar pekar också mot att antalet manliga sexarbetare kan överstiga antalet kvinnliga.  En representant från Länsstyrelsen i Stockholm påpekar att undersökningar bland studenter pekar mot att det är mer män än kvinnor som säljer sex och Stockholms prostitutionsenhet kan inte hjälpa ett stort antal människor för att de arbetar i områden som vi inte känner till.

Det är svårt för det abolitionistiska och radikalfeministiskt präglade Sverige att acceptera tanken att män kan sälja sex i stort antal, eftersom man ser prostitution som ”mäns våld mot kvinnor”.  Forskning som utförts av Stockholms prostitutionsenhet kritiserades enligt dessa linjer av RFSL, eftersom manliga sexarbetare uteslöts för att ”man inte kunde hitta dem”. Angående den ökande paniken kring mänsklig trafficking så är det få rapporterade fall och ännu färre domar.

Har då sexköpslagen minskat nivåerna på sexarbete?  Det sköts från början till sju miljoner kronor till polisen när sexköpslagen infördes, med ytterligare 30 miljoner 2003 (och 215 miljoner 2008, min anmärkning) men inga pengar anslogs initialt till sociala insatser.  Först sjönk också gatuprostitutionen och en del hävdar att denna minskning är permanent. Men det finns inga säkra bevis på att sexköpslagen resulterat i en minskning av all prostitution. En rapport från BRÅ noterar att brott associerade med prostitution i vissa avseenden avsevärt ökat mellan 2008 och 2010. Registrerade upptäckta sexköp ökade från 187 till 1.251 fall om året under dessa två år. Sådan statistik stöder verkligen inte påståendet att prostitutionen har minskat. Men trots att man inte har något som helst stöd av tillförlitliga data basunerar Sverige ut sexköpslagens ”succé”, särskilt i kontexten av antagen ökning av sexarbete och trafficking i resten av Europa. Det måste understrykas, att vilket som helt antagande om att det varit en minskning totalt av prostitutionsnivåerna i Sverige, förefaller att grundas på antagandet att publicerade siffror av gatuprostituerade relaterar till det totala antalet sexarbetare i landet.  (Inte någonstans i världen överstiger antalet gatuprostituerade en femtedel av det totala antalet sexarbetare, min anmärkning).

Det hävdas också att sexköpslagen är ett instrument för att bekämpa sextrafficking (vilket inte är sant, min anmärkning, Sverige har inte lägre nivåer än andra länder, 0,054 fall på 100.000 invånare, vilket är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland [0,051], Storbritannien [0,039], Kambodja [0,027], Thailand [0,025], USA [0,024], Australien och Nepal [0,020], Japan [0,008] och Nya Zeeland [0]). Men om så skulle ha varit fallet så bryr sig inte svenska politiker om att man skulle ha exporterat problemet. Man ser detta enbart nationellt och struntar i de internationella effekterna, eller ‒ som en socialdemokratisk politiker säger ‒ människohandlare är rädda för att ta så många till Sverige, så de tar dem till Danark eller någon annanstans. Det finns inga som helst robusta data som stöder att traffickingen minskat på grund av sexköpslagen.

I Norge infördes sexköpslagen av andra skäl än i Sverige. Ett ökande antal nigerianska, svarta sexarbetare sågs som ett aggressivt hot mot normativa norska män och samtidigt som passiva offer för trafficking. Alltså sågs sexarbetarna som oskyldiga offer, men samtidigt som ett hot mot norsk maskulinitet och heteronormativitet. Radikalfeministisk diskurs rättfärdigar den svenska sexköpslagen och är bara en ”inramning”, en ursäkt för att opponera mot prostitution och moralisera allmänt område, beskyddande normativ skandinavisk maskulinitet från hotet från främmande inflytande, avvikande kvinnlig sexualitet, som i fallet Norge.

Det finns inga som helst robusta bevis för att sexköpslagen lyckats med sitt abolitionistiska mål, att minska nivåerna av sexarbete i Sverige.

Den svenska modellen kring tillhandahållandet av tjänster ‒ prostitutionsenheterna och skadereduktion

Sexköpslagen har lett till en problematisering av skadereduktionsinitiativ, färgande tillhandahållarna av sociala tjänster och de riktade tjänster som är tillgängliga för sexarbetare i Sverige.

Våld, koppleri och exploatering i svenskt sexarbete ansågs av många respondenter vara märkbart lågt, men skadereduktion ‒ både drog- och sexarbetesrelaterat ‒ ses som inkompatibelt med svensk abolitionism/förbudsivrande. Skadereduktion förstås som en annan ”främmande” idé som tränger sig in i och korrumperar ”det svenska folkhemmet”. Väldigt lite riktad skadereduktion är tillgänglig i Sverige.  Prostitutionsenheter finns bara i Stockholm, Göteborg och Malmö och på andra orter finns inget statsunderstött stöd för sexarbetare.  Vad gäller den förstnämnda enheten så gjorde de föga för att finna sexarbetare på Internet, även fast det är ett vanligare forum för sexarbetare att agera på. Deras, och Göteborgs, filosofi skiljer sig från Malmös. De tidigare anser att sexarbete aldrig kan vara ett legitimt arbete. Denna inställning ses som problematisk av Malmö, Socialstyrelsen och RFSL, som betraktar inställningen som oprofessionell för sexarbetare att politiskt och moraliskt inta en sådan hållning. Endast en inställning är tillåten. En respondent från malmöenheten säger: när du hör en intervju i Stockholm eller Göteborg så ”anser” eller ”känner” de alltid som socialarbetare. ”Jag känner att om vi”, ”jag tycker att”; jag menar, jag får inte lön för att känna eller tycka saker.

Få riktade tjänster för manliga sexarbetare eller HBTQ-sexköpare har också historiskt erbjudits av prostitutionsenheterna, då deras abolitionistposition och genusfärgade konstruktion av sexarbetare tjänar till att osynliggöra icke-heteronormativt sexarbete. Särskilt stockholmsenheten tycks ignorera manliga sexarbetare. En av respondenterna därifrån säger: jag har inte mött en homosexuell man [som köper sex] i mitt arbete. Medlemmar av stockholmsenheten har också försökt att underminera RFSL:s perspektiv på sexarbete, mycket genom det radikalfeministiska mönstret av tystande genom att karikera vittnesmål från RFSL som att de ”uppmuntrar promiskuitet”.

Man motsätter sig också skadereduktion och anklagar ‒ enligt den abolitionistiska linjen om tystande av meningsmotståndare ‒ de som är för skadereduktion för att vara ”apologister” för omoraliskt beteende, eller stämplar dem som avvikande själva. Skadereduktion ansågs av de statsunderstödda tillhandahållarna, som medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet, som att legitimera och uppmuntra sexarbete. En respondent från enheten säger:  ert mål med skadereduktion är inte att eliminera prostitution eller drogberoende, men ert mål är att … minska skadan istället för människorna i den. En annan sa att skadereduktion, eller utdelandet av kondomer, skulle vara ett sätt att underlätta prostitution.  Förenta nationernas program mot HIV och AIDS säger att kondomer måste vara enkelt tillgängliga för sexarbetare och deras kunder, antingen gratis eller till låg kostnad, men trots att sexarbetare är en av Socialstyrelsens målgrupper så såg inga av respondenterna från Stockholms prostitutionsgrupp, eller andra tillhandahållare av tjänster, distributionen av kondomer som deras ansvar. En medlem av Stockholms länsstyrelse ansåg att prostituerade, eller kunderna, kunde betala kondomerna själva. (svensk abolitionism är alltså så fulländad att man kan gå emot FN, min anmärkning). Att förbjuda prostitution kändes som den enda vägen att reducera skada, löpandes parallellt med bredare abolitionistisk feministisk diskurs.

Mellan det första mötet med en sexarbetare och dennas möjliga önskan att komma ur sexarbetet vidtas inga åtgärder av stockholmsenheten för att reducera potentiell skada. Att inte erbjuda skadereduktion ses tvärtemot som att erbjuda en sporre för folk att avbryta deras sexarbete mot bakgrund av ökande svårigheter. Det tycks därför vara en sorts pervers policy av ”skadeökning”, avsiktligt görandes livet för sexarbetare (och andra grupper) svårt genom att öka eller bevara skada genom avsiktligt icke agerande. Därför kan det förväntas att folk söker hjälp först när skada har nått en outhärdlig nivå.

Malmögruppen tänker dock annorlunda. En respondent säger: Det är att minimera risken så när den tiden kommer, då du kanske vill sluta med vad du gör, så är du så hel som du kan vara. Ett exempel på hur negativt man ser på skadereduktion i Sverige är, att trots att varje svensk kommun har ålagts att öppna sprututbytesprogram sedan 2007 så har det endast varit två svenska regeringssanktionerade sprutbytesprogram nationellt vid tiden för denna undersökning. Bara i Skåne försöker man med skadereduktion. Att Malmö avviker mot Sverige i övrigt beror förmodligen på närheten till kontinenten.

Offrande av hälsa och välfärd hos en grupp av medborgarna, när effektiva hälsoskyddande verktyg är tillgängliga, är oacceptabelt … [men] det förefaller vara exakt vad som är resultatet av Sveriges abolitionistinformerade policy. När den svenska modellen kritiseras så betraktas kritiken som ett hot mot normativ svensk förståelse.

Den svenska modellen rörande tillhandahållande av tjänster ‒ sexarbetares erfarenheter

I detta avsnitt resoneras kring hur de abolitionistiska diskurserna, och därtill de resulterande konstruktionerna av sexarbetare har kommit att påverka sexarbetares direkta erfarenheter av svenskt tillhandahållande av tjänster. Begränsat tjänsteerbjudande och skadereduktion ökas av ett uppenbart ignorerande bland socialarbetare av prostitutionens lagliga status i Sverige: … refererade respondenter noterade att en del felaktigt tror att säljande av sex  är kriminaliserat, vilket skulle underminera det av förespråkarna för sexköpslagen påstådda målet att skydda sexarbetare från negativa lagliga återverkningar genom kriminaliserandet av endast sexköpMånga noterade att deras psykologiska problem sågs genom ett filter av deras sexarbete, med sexarbetet antagandes att antingen ha resulterat i psykologiskt trauma, eller att ha orsakats av tidigare upplevda övergrepp och traumatisering, enligt abolitionistisk, feministisk förståelse som legat till grund för sexköpslagen. Sexarbetaren Sarah säger: om du går till en psykolog är det alltid som ”åh, du är prostituerad, okay, det är orsaken till alla dina problem. Selina menar att det inte är sexarbetet som är problemet, det är samhället!  Det är verkligen typiskt för Sverige, att de försöker att finna en bekväm förklaring varför hon uppför sig på detta sätt (sexarbetaren Klara).

En respondent noterade att hon bara ansetts berättigad till socialhjälp om hon slutade sitt arbete som strippa. När hon fortsatte sitt arbete så vägrades hon hjälp och som ett resultat av det fick hon ge upp vårdnaden om sin son, som hon inte längre hade råd att försörja. Och dessutom blev hon av med sin lägenhet. Mot den bakgrunden är det inte konstigt om sexarbetare är ovilliga att avslöja att de är sexarbetare, eller ens söka hjälp. En respondent från ”Rose Alliance” säger: i många länder är polisen liksom den värsta fienden; det är inte sant i Sverige. Den värsta fienden är socialarbetare. Man bryr sig huvudsakligen om dem som vill sluta sexarbetet, inte några andra. De som inte upplever svårigheter med sexarbetet, eller inte vill sluta, ses inte som att förtjäna kraften i vissa riktade, statsunderstödda tjänsteerbjudanden. Sexarbetarna känner att de måste leva upp till ”offerstatus” för att få hjälp. Därför uppsöker de inte sådana institutioner om de inte är i desperat behov av hjälp.

Inställningen hos Stockholms prostitutionsenhet har fått volontärer i svenska kyrkan att sluta att dela med sig av information till denna, då sexarbetarna har så lite förtroende för den. I Malmö försöker man däremot nå sexarbetarna innan de hamnar i svårigheter, i motsats till att bara hjälpa dem som redan gjort det. En äldre rådgivare rörande prostitution på Socialstyrelsen säger: Socialhjälp grundas i självbestämmande och integritet … jag kan inte se att prostitutionsenheter har någon laglig grund för att försöka få folk att sluta sälja sex.

Som med lagstiftning och policy som används för att tränga undan och segregera sexarbetare från publik sfär, kan rapporterade försök att tvinga en modifiering av beteende och identitet ses som att ha historiska rötter i Sveriges sociala bygge och rasmässiga projekt, formandes en delvis tradition av kontroll och marginaliserande av sådan som uppför sig illa … Attityder hos vissa socialarbetare är färgade och strukturerade av sexköpslagens abolitionistiskt diskursiva bakgrund, inte av lämplighet för individuella sexarbetares nyanserade och olika situationer och behovKrav på villkorsbaserad hjälp, uteslutandes från sjukvård och socialhjälp, och svenska försök att modifiera och normalisera sexarbetares vandel och identitet måste ses i ett bredare kontext av förtryck, segregation och våld.

Kompromissat medborgarskap ‒ följder av lag, policy och diskurs

Globalt så ökas skador runt sexarbete av uppenbart stigma och diskriminering, med sexarbetare ”behandlade som andra klassens medborgare på grund av att det arbete de utför av många anses som omoraliskt.” Att bli utstött som sexarbetare kan resultera i svårigheter i att få jobb, att behålla vårdnaden om sitt barn och problem med samhället och familj. Radikalfeministiska analyser har gjort föga för att underminera förankrade föreställningar om prostitution som omoraliskt, och om sexarbetare som avvikande paria. Stigmatiseringen ökas av den svenska radikalfeministiska diskursen, med konstruktionen av sexarbetare som utsatta och inkapabla till försörjning genom en förminskande offerstämpel. Respondenter noterade att denna offerstatus och de antaganden och generaliseringar som föder den är ”handikappande” och misslyckas att engagera med nyanserade och olika motiveringar och upplevda erfarenheter.

Feministiska protester utanför svenska stripklubbar är inte något gynnsamt. Respondenter vittnade om protester som kulminerat i aggression, verbala övergrepp och fysiskt våld. Kvinnor som arbetar på klubbarna har känt sig marginaliserade och handlingsförlamade, och de har inte konsulterats av de protesterande rörande komplexiteten i deras jobb, deras erfarenheter eller åsikter. De typ skrek åt oss och sa ”men du vill inte vara där! …jag tror jag vet bättre än dem om jag vill vara där. (Strippan Grace).

Det uppvisas av myndigheter och abolitionister en fatalistisk acceptans av fara för sexarbetarna. Om sexarbete numera, beroende på sexköpslagen, var mer eller mindre farligt ansågs irrelevant av några nyckelrespondenter och antydningar om att våld och/eller fara i någon form ökat i sexarbetet avfärdas. Var och hur sex köps och säljs har ingen betydelse enligt dessa respondenter. Sexarbete ses som ständigt farligt, oavsett plats eller om det sker underjordiskt. Det finns dock röster som hävdar att sexköpslagen har ökat svårigheter, understrykandes att det särskilt förvärrats efter 1999. Men dessa negativa konsekvenser välkomnas istället i 2010 års ”utvärdering” av lagen. De ses som att stötta strävanden att ”bekämpa prostitution”.

Sexköpslagen har också lett till osäkrare situation för dem som säljer sex på gatan, då den hårdare konkurrensen om kunderna tvingar ner priser, inbjuder till att acceptera sex utan kondom och att snabbt hoppa in i en bil, utan tid att skärskåda kunden. Sexarbetare på gatan vittnar om att kundklientelet blir mer och mer problematiskt, med begäran om ”konstigare” tjänster och att trevliga kunder har försvunnit (till inomhusprostitutionen). Motsatt har priserna pressats upp för eskorttjänster, vilket ironiskt nog kan ses som en sporre för sexarbetare att migrera till Sverige, tvärtemot lagens intention att bekämpa och minska prostitutionen. Det är lagen som gör det mycket värre, för innan lagen så kände jag till mina kunder och de våldtog mig inte. (Lisa, sexarbetare).

Den ”skadeökningspolicy” som iakttas av flera myndigheter har bl a resulterat i att sexarbetare portats i vissa butiker, så de inte kan köpa kondomer, ökande stigma och social uteslutning. Särskilt bland gatuarbetare och gay-/transsexarbete är det vanligt med kunder som inte vill använda kondom. Med brist på skadereduktion följer färre möjligheter för sexarbetare att undervisa och skydda varandra, eller varna andra för farliga kunder, då sexarbetet nu är mer hemligt och diffust. Det rapporteras också om en moment 22 effekt; sexarbetare är förpliktigade att betala skatt men kan ställas inför svårigheter i registrering och betalning och riskerar därför att få sig pålagda stora restskatter. Och även om de betalar skatt får de inte samma mänskliga rättigheter som andra skattebetalare, eftersom de särbehandlas negativt p g a yrkesvalet. En politiker, förkämpe för sexköpslagen, menade, trots att säljande av sexuella tjänster inte är kriminaliserat, att prostitution är ”olagligt” och därför inte beskattningsbart. När inte ens politikerna har koll på läget kan man fråga sig hur sexarbetarna ska kunna ha det.

Det vittnas också om att polisen kan använda olika lagar för att trakassera sexarbetare istället för att skydda dem mot exploatering. Hyresvärdar är förpliktigade att vräka dem som säljer sex i deras fastigheter. Sexarbetare som jobbar tillsammans, för större säkerhet, likväl som den som sammanbor med en sexarbetare (inkluderandes barn till densamma, 18 år och äldre) kan bli föremål för rättsliga åtgärder, anklagade för hallickverksamhet eller att dela en sexarbetares inkomster. Om då en kvinna blir våldtagen i den lokal där hon säljer sex kan hon inte anmäla våldtäkten eftersom hon då kommer att bli vräkt. Rapporter om vräkningar och störningar av detta slag rimmar illa med Sveriges narrativa konstruktion av sexarbetare som ”offer” i behov av statligt och polisiärt beskydd.

Sexarbete leder också ofta till att sexarbetande kvinnor blir av med vårdnaden om sina barn. En modell av ”falsk medvetenhet” används skenbart som förklaring till att sexarbetaren har varit oförmögen att rationellt sätta sig in i sitt arbetes sanna natur, med patologisering som kan kopplas till den falska medvetandemodellen och användas för att rättfärdiga att man tar barnet från sexarbetaren. I fallet med den mördade Jasemine hade rätten bl a funnit det oroande att hon ”saknade insikt i självskadedelen i prostitutionen” för att, med andra märkliga orsaker, motivera att hon förlorade vårdnaden.

En annan märklig inkonsekvens hos abolitionisterna är att man utgår från att svenska sexarbetare på något sätt valt jobbet frivilligt (de är inte traffickerade) medan utländska sexarbetare alltid betraktas som traffickingoffer. Luda (migrerad sexarbetare) togs två gånger till migrationsverket av polisen och hon informerades om att hon var ett offer för trafficking, av allt att döma endast för att hon var en utlänning och som resultat av en sammanblandning av migrerat sexarbete med tvingad trafficking. Dessutom, även fast det inte är olagligt att sälja sex, så riskerar migrerade sexarbetare att deporteras. Trots att en migrerad sexarbetare inte gör sig skyldig till något lagbrott kan ändå hennes yrkesutövning anges som skäl för utvisning. I en deportationsorder stod det att ”hon icke har försörjt sig på ett ärligt sätt”. Medan, globalt, huvudverktyget för ”assistans” av de som uppenbart har blivit traffickerade generellt är repatriering så kan både migrerade sexarbetare och personer som blivit traffickerade ställas inför deportation i Sverige Även om de senare kan få stanna över en eventuell rättegång ‒ d v s om de vittnar mot den anklagade. Efter rättegången anser däremot svenska abolitionister att den traffickerade är repatrierad, vilket kastar ljus över bristen på verklig omsorg hos myndigheterna när det gäller traffickingoffers vidare öde.

Risken för deportation kan verka som en hämsko för migrerade sexarbetare att söka statligt understödd assistans när det behövs. I verkligheten är kontakt med polisen otänkbart för en del. Vidare kan sexköpslagen verka som en hämsko för kunder till sexarbetare för att rapportera trafficking av eller övergrepp på sexarbetare. Sexarbetare kan också vara motvilliga att rapportera sådana fall, oroade över att väcka uppmärksamhet och trakasserier. Sexköparen Björn noterade två fall av misstänkt trafficking som han underlåtit att rapportera till polisen p g a sexköpslagen.

Angående kunderna uppvisar svenska myndigheter en lika onyanserad och radikalfeministiskt präglad syn som på sexarbetarna. [A]ngående sexköparna så är det väldigt svårt som sexköpare att förstå om någon blivit traffickerad eller inte. (medlem av prostitutionsenheten i Stockholm). Tvärtemot detta vittnar sexarbetarna om kunder som bryr sig. Om du är en vanlig svensk torsk är han inte intresserad av traffickerade tjejer … för han är inte en sociopat. För det mesta vill han ha ömsesidig sex. Han är inte en våldtäktsman. Han vill bara köpa sexuell upplevelse, du vet … de är inte psykon, du vet, våra kunder är inte sadistiska odjur.

När det gäller manliga sexarbetare så intar det officiella Sverige en väldigt märklig hållning (min kommentar). Tanken att män och pojkar kan bli utnyttjade eller ställas inför svårigheter utifrån deras sexarbete är tydligen en främmande sådan i kontexten att konstruera sexarbete som en form av våld utfört av män mot kvinnor. Den svenska polisen ägnar föga  uppmärksamhet på manlig prostitution. Något som är uppseendeväckande mot bakgrund av att det är ett vida noterat fenomen, med studier av manligt sexarbete avslöjande att fall av drogberoende, exploatering och armod inte är ovanligt. Inte heller räknar man med att trafficking kan involvera män för syftet prostitution. Ytterst lite forskningsuppmärksamhet har också riktats mot män som säljer sex och deras kunder och transsexuella sexarbetare är misstänksamma utifrån deras osynlighet i den allmänna diskursen. Hos prostitutiosngruppen i Oslo menar man att sexköpslagen varken är köns- eller hudfärgsneutral.

Vad gäller sexköparna så har ökad stigmatisering varit både en ambition och ett resultat av sexköpslagen. Denna stigmatisering har även drabbat dem som är involverade i att arbeta med (sexköpande) kunder, i att pariastämpeln smittar av sig. (Något som är synnerligen vanligt för all forskning om sexuell ”avvikelse”, t ex en anledning till att det är så få som vågar forska kring pedofili, för att de som gör det anklagas för att vara ”pedofiliapostologeter”, min anmärkning). På Stockholms prostitutionsenhet tycks man vara speciellt präglade av abolitionistisk demonisering av sexköparna som sociala galningar, med sådana vrångbilder påverkandes personalens professionella engagemang. Men föga är känt om hur lagen påverkat attityder hos kunderna. Det har också rapporterats att sexarbetare har använt sexköpslagen som ett utpressningsmedel mot kunder. Denna utveckling är inte särskilt förvånande, speciellt som den förutsågs i remissvar som föregick sexköpslagen.

Avseende polisen talade en del respondenter fördelaktigt om denna kår, vilket resulterat i att de litar på polisen. Men erfarenheterna av polisen varierar bland sexarbetarna, särskilt med skillnad mellan poliser utbildade för att arbeta med prostitutionsfrågor och de som inte är det. Det är verkligen som ett lotteri … Poliser, det finns bra och dåliga. Det har varit en del strålande poliser. (Grundaren av Rose Alliance). Det förefaller som att det i det svenska folkhemmet inte sexarbetare, av en del, ses som några som är berättigade till myndighetsskydd och assistans. Rapporter från sexarbetare, och de som tillhandahöll tjänster, om polisens oprofessionalitet var ganska vanliga under fältarbetet, och det hävdas att detta har fortsatt med uppdykandet av sexköpslagen 1999. En kyrkovolontär som arbetar med gatuprostitution vittnade om att hon hört en polis säga till en sexarbetare, att du är bara en djävla hora.

Polisens uppmärksamhet riktar sig främst mot offentlig (gatu-) prostitution. Sexarbetare vittnade också om svårigheter att anmäla våldtäkt, då somliga poliser omfattar tanken att sexarbetare inte kan ‒ eller att de förtjänar att ‒ våldtas, vilket nämndes flera gånger som skäl för sådana svårigheter. Också polisen uppvisar samma brist på tolerans som många socialarbetare och myndigheter och även där vittnar sexarbetarna om att de måste anpassa sig till en offermodell, placerandes dem själva inom en allmän förståelse av prostitution som en form av övergrepp, för att bli tolererade och respekterade. De gör dig till ett offer och om du inte rättar dig efter att vara ett offer så gör de dig troligen till en brottsling. (Lisa, sexarbetare). Men polisen säger sig inte känna till sådana problem.

För att söka assistans hos polisen måste en person ”komma ut” med att vara sexarbetare, vilket kan leda till vräkning, att man förlorar omvårdnaden om sina barn, att man blir arbetslös från annat jobb och blir stigmatiserad. Ofta följs inte heller en anmälan upp, förbises eller handhas oprofessionellt. För en del sexarbetare är detta avsevärda hämskor för att söka hjälp i första ledet. [P]olisen i Sverige gör inte sitt jobb … så jag tror inte tjejerna går till polisen. (Klara, sexarbetare).

Den abolitionistiska, feministiska konstruktionen av sexarbetare som passiva offer i behov av assistans bortses från när en konstruktion av sexarbetare som ett omoraliskt hot mot det svenska samhället bättre tjänar till att underlätta kontrollen av sexarbetare.

Summering ‒ våld, fara och risk för hälsan

Staten förnekar regelbundet sexarbetarna samma mänskliga och lagstadgade rättigheter och skydd som erbjuds andra arbetare och medborgare. Det förefaller som Sverige inte avviker från det [mönstret]. Precis som lagstiftningen inte resulterat i påvisningsbar minskning av prostitutionen, kan inte lagstiftning och policy ha förbättrat sexarbetarnas liv. Trots att diskursen som omger sexköpslagen problematiserar prostitution som en sorts genusbaserat våld mot kvinnor, så har det gjort en del sexarbete mer farligt; de mest signifikanta skadorna kring sexarbete i Sverige förefaller vara bevarade, ökade och också bevarade av staten och statsfinansierade institutioner. Sexköpslagen har ökat konkurrensen i gatuarbetet och har ökat stigma och fara på gatan och i inomhusarbete på lika sätt. Våld, fara och risk för hälsan har ökat genom en brist på erbjudande av service och sjukvård och en vägran att tillhandahålla skadereduktion. Kort sagt, vad jag kallat ”skadeökning”-policyn … har varit framgångsrika i deras ambition att påskynda skada.

Ironiskt nog har lagen resulterat i inkomstökning för en del inomhusbaserat sexarbete, därmed uppmuntrandes sexarbetare att migrera för att sälja sex i Sverige. Ändå, fast sexköpslagen menas att vara till nytta för dem som säljer sex, i det att sexarbetare inte är direkt kriminaliserade (och kan använda lagen för att hota klienter som uppfört sig dåligt), så används ett antal lagar för att destabilisera sexarbetare genom vräkningar, trakasserier, förflyttningar och deportationer, trots att säljandet av sex är avkriminaliserat. Kriminaliseringen av sexköp är, trots Sveriges protester om det motsatta, ackompanjerat av vad som är, i all avsikt och syften, en kriminalisering (i allt utom till namnet) av många sexarbetare själva.

En allmän stigmatisering och patologisering av sexarbetare har lett till rapporterade svårigheter med vårdnad om barn, likväl som att det resulterat i hävdade polistrakasserier och oprofessionalism, verkandes som ett ytterligare avskräckningsmedel för att kontakta myndigheterna för support. Därtill, ett fokus på efterfrågan har uppenbarligen perifierat ett behov av granskning av polisen och de som ska tillhandahålla tjänster; kanske abolitionisterna skulle må bra av att insistera på att regeringen ”städar upp” deras eget agerande istället för att införa skadliga lagstiftning och diskurs, endast med målet av politiskt positionering och att sända en signal att prostitution inte tolereras.

Slutsatser

Det har varit motsatta materiella effekter av svensk abolitionism.

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s och har redan citerats inledningsvis.

Mot bakgrund av den moraliska paniken har abolitionistiska, radikalfeministiska grupper och individer blivit prominenta i formulerandet och introducerandet av den svenska sexköpskriminaliseringen, och i främjandet och etablerandet av sexköpslagens rättfärdigande diskurser, vilka konstruerar prostitution som en form av våld. Sexarbetare själva fortsätter att bli sidsteppade när det gäller politiskt bidrag och politisk värdering; diskurs som hotar att destabilisera abolitionistiska förståelser av sexindustrin undermineras genom abolitionistisk radikalfeminisms mönster av tystande. I Sverige är sexarbetare patologiserade och infantiliserade i enlighet med bredare radikalfeministisk förståelse. Distinktioner mellan tvingat och självvalt sexarbete avfärdas i Sverige som farliga och missvisande. Manligt och HBTQ sexarbete har osynliggjorts av heteronormativa konstruktioner av sexarbete som mäns våld mot kvinnor.

Det går inte att se någon minskning av sexarbete, men däremot en ökning av skada gentemot sexarbetarna. Den radikalfeministiska linjen har tagit bort uppmärksamhet från sexköpslagens misslyckande med att uppnå sina abolitionistiska mål: det finns inga övertygande bevis som visar att de totala nivåerna av prostitution i Sverige har minskat sedan sexköpslagen infördes 1999. Radikalfeminism tycks helt enkelt vara ett diskursivt ramverk som har använts för att rättfärdiga ett (selektivt) tacklande av (vissa typer) av sexarbete. I motsats till skadereduktion har den föredragna strategin varit ”skadeökning”: skador som kan associeras med sexarbete minskas inte utan ökas. Förvärrandet av skada är tänkt att skärpa att personer slutar med sitt oönskade uppförande och ses därför som ett indikativ på framgångsrik abolitionism.

Abolitionistisk diskurs och social konstruktion har också kommit att påverka attityden hos svenska hälsovårds- och socialarbetare: inte bara är dessa sexarbetare, som avviker från normativa förväntningar på beteende och identitet, uteslutna från debatt, utan de upplever ytterligare uteslutning från, eller ges bara villkorad eller dömande tillgång till socialtjänst och sjukvård.

Inte endast finns det inga pålitliga bevis som visar att lagstiftningen har begränsat nivåerna på prostitutionen, men lagen och dess framtvingande, likväl som skadeökningpolicyn och problematisk hjälp, har resulterat i ökande svårigheter för en del sexarbetare, särskilt fara, stigmatisering och hot mot hälsan.

Trots försäkringar att sexköpslagen avkriminaliserar sexarbetare och skyddar dem från negativ uppmärksamhet från myndigheterna, används sexköpslagen och flera andra lagar för att direkt destabilisera sexarbetares liv. I praktiken varierar ”den svenska modellen” stort, beroende på var, hur och av vem den konstrueras. Politikerna tog den som en genusjämlikhetslag. Polisen använder den som en humanitetslag, tänkandes på trafficking … och socialarbetarna ser den som en attitydlag. (Socialarbetare, malmöenheten).

Sexköpslagen ropas ut internationellt som att ha fångat in de ansedda problemen med prostitution. Trots dess misslyckanden och olägenheter framförs den svenska modellen ‒ radikalt avvikande från mera ”liberala” modeller ‒ i Sverige och internationellt som en succé att exporteras till (och aktivt importeras av) andra stater. Svensk modernitet har lett till en känsla av överlägsenhet gentemot och rädsla för världen utanför skriver Gould, citerad av Levy. En äldre rådgivare på Socialstyrelsen, rörande prostitution, säger: Lagen skulle exporteras till andra länder  … oavsett det faktum att kunskapen var så liten. Jag menar den empiriska [kunskapen] var väldigt liten, väldigt svag … rörande den verkliga sexhandeln i Sverige.

Sveriges påstående att ha ”löst” det uppenbara problemet med prostitution ska ifrågasättas och betraktas med skepticism, mot bakgrund av misslyckandet hos lagen att kunna påvisa minskade nivåer av prostitution, och mot bakgrund av bevisen för tydliga negativa följder av svenska lagstiftning och diskurs, som genomgående belyses i denna bok.

Försök att introducera den svenska modellen, med deras egna olika historier, kommer troligen bli problematiskt: länder och kulturer som engagerar i och konstruerar sexarbete på uppenbart olika sätt än Sverige skulle vara sannolika att uppleva signifikativa och oförutsedda följder adderade till dem som redan upplevts i Sverige självt. Den tidigare genuskonsulten på kvinnoforum säger: Det grundas mycket i [tanken att] ”vi är de bästa”, förstår du, att Sverige är bäst i världen … och det är väldigt problematiskt, därför … att du inte är redo att inse att folk lever olika liv i olika delar av världen och att det finns olika realiteter. Olika behov, olika kontext.

Det förefaller helt enkelt som att det är arrogant antaget att Sverige producerar internationellt relevanta ett-paket-för-alla ”lösningar” för uppenbara sociala problem, ”lösningar” som betraktas som överlägsna gentemot avvikande policyn använda av andra, ett antagande i linje med Sveriges modernistiska bild utåt och historia av rationalisering och social ingenjörskonst.

Skada associerad med sexarbete har visats öka genom repression och kriminalisering. Det är fallet internationellt och det är särskilt sant för svensk abolitionism. I korthet har lagen misslyckats med att uppnå sitt syfte att demonstrativt reducera nivåer av sexarbete och till det finns det bevis för att lagen och dess rättfärdigande diskurs orsakat tydlig skada för sexarbetarna. Sverige är en paternalistisk välfärdsstat som fortsätter att anträda projekt av modernistisk social ingenjörskonst i sin ambition att skapa ett ordnat och disciplinerat samhälle, där närvaron av sexarbete pekar på ett misslyckande i att skapa (det ideologiska, min kommentar) folkhemmet.

Andra nationer kommer utan tvekan att fortsätta titta på Sverige när de utarbetar eller föreslår prostitutionslagar och -policyn. De skulle dock göra väl i att lära den verkliga läxan av Sverige.

GLÖM INTE JASEMINE

I torsdags knivhöggs sexarbetaren och aktivisten för sexarbetares rättigheter, Jasemine, till döds av fadern till deras två gemensamma barn. Det kan tyckas som om detta var ett relations- eller exrelationsmord bland många som kan sorteras till handlingarna. Men det är ett speciellt förhållande som gör att vi inte får glömma Jasemine. Hennes öde visar att svensk prostitutionslagstiftning och –inställning är grymt brutal, inhuman och omänsklig. Så här skriver sexarbetarorganisationen Rose Alliance, där hon var en ivrig aktivist (översatt från engelskan):

Vår styrelsemedlem, brinnande aktivist och vän Lilla Jasemine mördades brutalt igår. För flera år sedan förlorade hon vårdnaden om sina barn eftersom hon ansågs vara en opassande förälder för att hon var sexarbetare. Barnen placerades hos fadern… oavsett att fadern begått övergrepp mot Jasemine. De sa att hon inte visste vad som var bra för henne och att hon ”romantiserade” prostitution, de sa att hon saknade insikt och inte insåg att sexarbete var en form av självskada. Han hotade och stalkade henne vid ett flertal tillfällen, hon erbjöds aldrig något skydd. Hon kämpade mot systemet i fyra rättegångar och hade till slut börjat träffa sina barn igen. Igår dödade fadern till hennes barn henne. Hon sa alltid: ”Även om jag inte kan få mina barn tillbaka så vill jag se till att detta aldrig händer någon annan sexarbetare”. Vi kommer fortsätta hennes kamp. Rättvisa till Jasemine!”

Absurditeten i detta visas av de sociala myndigheternas bortförklaring i att påstå: ”Kommunens socialtjänst prioriterade att parets båda barn blev tryggt omhändertagna.” Vilken uppenbar lögn detta är. De har berövat barnen deras moder på grund av en total ignorans och okunnighet om sexarbete, på grund av stigmatisering, fördomar och ett inhumant system. Inte något enda media i landet har heller rapporterat om bakgrunden till denna tragedi, utan rapporterar bara politiskt korrekt att Eva Marree Smith Kullander har mördats. Sannolikt kommer inte något media eller någon journalist ha ryggrad nog att belysa detta övergrepp på Jasemine och hennes barn.

Själv hade jag bara träffat Jasemine en gång på en konferens om sexarbete, och jag berättade för henne att jag skulle referera henne i min då kommande bok, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”, och hon sa, att det kändes skönt att för en gångs skull få prata med någon utomstående som förstod verkligheten i sexarbetet. Nu bär jag tacksamt dessa ord och kan inte hjälpa att jag fylls av ilska över det land jag bor i, som kan behandla ”fel” människor så brutalt. Anledningen till att jag skrev om Jasemine var att hon så suveränt klädde av skrämselaktivisten Claes Borgström på en konferens om prostitution i december 2011: Så här skrev jag: ”Bodström är också kompanjon med ovan nämnde politiker Claes Borgström, f d ”jämställdhetsombudsman”, vilken i en debatt rörande prostitution och sexköpslagen i Stockholm i december 2011, vid påpekandet att inga sexarbetare satt med i panelen, underströk att han inte upplevt apartheid, men minsann kunde uttala sig om det ändå. Då replikerade sexarbetaren ”Jasemine”, som satt i publiken, att när det gällde apartheid så hade man talat med de svarta, men nu satt det bara ”vita” i panelen som talade till de ”svarta” – d v s sexarbetarna. Naturligtvis kommenterade inte Claes Borgström detta högst relevanta påpekande, enligt principen att ”det du inte kan bemöta ska du ignorera”.”

Svensk prostitutionspolitik är grymt inhuman och kan närmast jämföras med raslagar. Svensk regering, riksdag och sociala myndigheter är totalt i avsaknad av anständighet, vetenskap, objektivitet och strävan efter att hjälpa människor i detta avseende. F d sexarbetaren, numera konstnären Lynne Tansey har helt rätt när hon säger: ”Medan samhället och feministerna fortsätter att tukta och degradera dem som är i detta yrke, görande så att vi känner oss som ”offer”, så är ni skyldiga till varje enskilt mord och våldsam handling mot var och varje prostituerad, som vore det era egna händer. Blodet stänks som en påminnelse om er ignorans.”

Jasemines blod vidhänger de sociala myndigheterna, svensk riksdag och regering. De är medskyldiga i mordet på Jasemine!

FIASKOT VID SERGELS TORG

Man måste verkligen säga, att Piratpartiets demonstration för integriteten ikväll (19 juni) blev ett ordentligt fiasko. Med mig själv och sonen räknade jag 33 personer, inklusive talaren Anna Troberg – som säkert gjorde sitt bästa i den hopplösa situationen. Som jämförelse var det två polispiketer där. Om det är ett styrkebesked från Piratpartiet så är det sannerligen alarmerande. Inte för att det rör mig själv längre. Jag blev visserligen inte utesluten ur partiet, men jag kände att ett parti vilket – som i mitt fall – villkorslöst viker ned sig för skandaljournalistiken bara för att det gäller ett kontroversiellt sexuellt område är inget som är av intresse för mig. Trots det kan jag sympatisera med partiets ståndpunkter – även om det inte skulle få min röst – och jag bedömde demonstrationen som viktig. Men det gjorde uppenbarligen inte ens partiets egna medlemmar och sympatisörer.

Let’s face it. Trots ett väldigt bra arbete från Christian Engström i EU-parlamentet så kommer han inte bli omvald i EU-valet. Om man inte klarar att uppamma ett gensvar i denna viktiga fråga så kommer man aldrig kunna uppamma väljare i valet. Man kan fråga sig var det gick snett? Medierna är naturligtvis en väldigt viktig faktor. Idag har vi inte längre medier som är den tredje statsmakten, utan en underavdelning till den första, och den första statsmaktens underavdelning är inte intresserad av att belysa sådant som ifrågasätter de i första maktens överhus. Men det kan inte vara hela sanningen.

Jag har naturligtvis inga som helst vetenskapliga underlag för de funderingar som jag ämnar lufta här, det är högst personliga intryck, men det är en bild som jag själv fått av det jag sett inom den liberala ”sekterismen”. Att använda ordet ”sekterism” är naturligtvis inte helt adekvat, men i brist på bättre använder jag det. För mig framstår de ”liberala” allt mer som vänsterrörelsen under 70-talet. Man splittrar upp sig på mindre grupper, som FP, C och PP, samtidigt som storebror M påstår att det är de som är liberaler och t o m KD vill vara med på ett hörn. Sedan dyker en perifer aktör som L (står för Liberaldemokraterna) upp, som inte ens lyckas få ihop 1500 namn för att kunna bilda parti. Visserligen måste jag tillstå, att L efter PP:s bugning inför skvaller journalistiken har framstått som det alternativ som varit minst dåligt för mig i detta ”sektsammelsurium”, men jag har börjat tvivla. På deras forum tycks det ibland vara viktigare att diskutera vad en fråga har att göra med Liberaldemokraterna än att gynna en fri och öppen debatt. Det känns lite som i vänsterrörelsen på 70-talet, där ”fel” frågor inte fick diskuteras.

Ofta kan jag också få bilden av att vi som kämpar mot övervakning och totalitära ideologiska tendenser, som t ex radikal-/extremfeminismen, är mycket sämre på att stötta varandra i det vi gör. När någon prominent totalitärideologisk radikal-extremfeminist kritiseras offentligt går genast ett antal ideologiska systrar eller bröder in och anklagar den som kritiserat för att vara ”antifeminist”, ”kvinnohatare”, eller dylikt. Sådant stöd ser åtminstone jag inte lika ofta inom de icke totalitära strömningarna. Men det kan ju också vara en följd av mediernas ensidighet, så det är svårt att avgöra. Sedan är det avgjort en del debattörer som mer verkar se till sin egen position än ”saken”, men det kanske gäller för andra politiska grupperingar också.

Kan det här vara några av anledningarna till att vi får en sådan urvattning bland dem som betraktar sig som liberala och som motståndare till styrning och totalitära tendenser? Jag vet inte. Jag vet bara att fiaskot vid Sergels torg vittnar om att vi som strider mot övervakningssamhälle, ideologisk likriktning och begränsning av vår integritet är illa ute.

VARFÖR BLIR DET INGEN DEBATT EFTER ”JAKTEN”?

I en bloggning för en tid sedan skrev jag om filmen ”Jakten”, och att jag inte hade sett den. Nu har jag sett den och genom min forskning för min bok ”Samlag eller Salighet” så vet jag, att den skildrar en verklighet som drabbade många män från mitten av 80-talet till början av 2000-talet (och förmodligen vissa fortfarande).

Jag tvivlar inte alls på, att en gigantisk majoritet av oss som på något sätt är involverade i denna bloggsida (jag skriver, andra kanske läser) anser att övergrepp av vad slag det än månde vara är förkastligt. Men jag är också övertygad om, att de flesta av oss också tycker det är lika förkastligt att falskt anklaga människor för övergrepp – och om möjligt ännu värre att förringa och utnyttja sådana falska anklagelser för egna syften. Nu är det inte så, att filmen ”Jakten” skildrar den senare gruppen av människor. Den skildrar däremot en klassisk häxjakt utförd av människor som skrämts upp med skräckvisioner och propaganda, eller, som den engelske psykologen Dennis Howitt skriver: ”Sällan är våra känslor grundade i verkliga fakta. De är hellre grundade i tidningsrubriker, andras attityder och noteringar från böcker och artiklar om sexuella övergrepp”. Och dessa tidningsrubriker, böcker och artiklar levereras i allmänhet av dem som utnyttjar paniken för sina egna syften.

Paniken kring övergreppen började på 70-talet, men hade tidigare föregångare. 1947 hetsades t ex mot bögarna av FBI-chefen J Edgar Hoover i en artikel med rubriken: ”Hur säker är din dotter”? Tre vita flickor i svallande klänningar och strumpor flydde från en enorm manshand i ett fotomontage, och rubriken ropade ut: ”Nationens kvinnor och barn kan aldrig vara säkraså länge som de degenererade springer fritt”. Att bögarna aldrig skulle hota de tre flickorna hade ingen betydelse. Svaga, rena och oskyldiga flickor appellerar nämligen mer till folks medvetande än några av det manliga könet. 1962 myntade C Harry Kempe ”det slagna barnet syndromet”, men det var något som handlade om fysisk misshandel. Därför gällde det för särskilda ideologiska ”barnräddargrupper” att överta ägandet av frågan, för att styra den allmänna opinionen och kunna framstå som ”auktoriteter”. Särskilt viktigt var det för feministerna att styra bort från fokuseringen kring misshandel, eftersom det riskerade att sätta kvinnorna i centrum, då det är dessa som oftast slår barn. Straus & Gelles (Physical Violence In American Families: Risk Factors and Adaptations To Violence in 8,145 Families. New Brunswick, NJ 1990) rapporterar, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barnen, Steinmetz (The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (Toward Gynology. Aladdin’s Window, Issue # 3. Shingletown CA 1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare.

Startskottet för paniken som skapade häxjakterna som ”Jakten” skildrar började 1976, med en bok av Robin Lloyd, ”For money and love: Boy Prostitution in America”, där han fullständigt ogrundat påstod att 300.000 pojkar i åldern 8-16 år var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, vilken snart var uppe i 1,2 miljoner, vilket påstods vara ”toppen av isberget”. När en undersökningskommission i Illinois 1977 undersökte Lloyds ursprungliga påstående, om 300 000 pojkar medgav författaren, att han hittat på siffran ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera”. Men rullningen var igång och gick inte att hejda, eftersom det var så många som tjänade på detta. Det hjälpte inte ens att chefen för New Yorkpolisens moralavdelning i början av 80-talet deklarerade att barnporr var lika sällsynt som Dödahavsrullar – understrykandes hur synnerligen sällsynt det var. Medier och journalistkår ville inte veta av fakta, utan jagade på med skräckartiklar utan grund i verkligheten för att sälja lösnummer och jaga upp panik.

Paniken späddes på av böcker och artiklar som ”Michelle remembers” (Smith & Pazder 1980), The Child Sexual Abuse Accommodation Syndrome (Summit 1983, i Child abuse and neglect vol 7), The Courage to Heal (Bass 1993) och här i Sverige ”Mot dessa våra minsta” (Dahlström-Lannäs 1990) och vi skulle tro på att sataniska riter flödade ymnigt, att barn aldrig ljuger om saker de inte kan ha kännedom om (författarna påstår alltså indirekt att t ex häxor som flyger på kvastar och Blåkulla är verkliga fenomen) och att förträngda minnen var ett vida utspritt fenomen (konstigt nog dock inte för personer med andra traumatiska upplevelser, som t e x förintelseoffren). Dessa skrivande extremister backades naturligtvis upp av en fundamentalistisk hord av självutnämnda ”barnräddare” med stark ideologisk (ofta radikalfeministisk) övertygelse. När den vetenskapliga kritiken och ifrågasättandena började komma så bemöttes den på sedvanligt vis med smutskastning och hatiska tillmälen. T ex Elizabeth Loftus, själv offer i sin barndom för sexuella övergrepp, skälldes för ”hora” och ”våldtäktsmännens förvarare” av sådana som blint ville tro på bortträngda minnen och Richard Gardner anklagades fullständigt ogrundat för att vara ”pedofil”. Precis den metod som de ideologiska fundamentalisterna har som standardmetod då de inte har sakargument att åberopa.

Så var häxjakterna på manliga ”barnskändare” igång. Den mest kända är den s k McMartinrättegången som efter sex år och 15 miljoner dollars kostnad ändade i frikännande av alla de anklagade (av vilka den längst fängslade suttit oskyldigt inlåst i fem år), men runt hela västvärlden följde liknande fall med anklagelser mot oskyldiga. Här i Sverige hade vi t ex Södertäljefallet och fallet Ulf, och förmodligen ett antal som aldrig fick resning. I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt! Det är intressant att se, att de självutnämnda ”barnräddarna” – som aggressivt attackerar alla som är kritiska mot deras korståg – inte tvekar ett ögonblick att offra minst 20 gånger fler barn än de ”räddar”. Kan någon med handen på hjärtat tro att deras motiv är omsorg om barn?

Nu har en film om denna varböld på ett rättssamhälle gjorts – och jag tror ingen opponerar mot mig om jag konstaterar, att den aldrig hade kunnat göras i PK-fascismens Sverige, där bara politiskt korrekt film numera görs. Många människor går och ser filmen, varav säkert åtskilliga ska känna igen sig i häxjägarna och därför inte ta den till sig. Men många kommer också att bli berörda av den och bli medvetandegjorda om att detta är en skam för vår tids påstått upplysta, toleranta och demokratiska samhälle. Trots det så ses eller hörs inga röster som ställer frågan: ”Hur kunde det ske”? Istället förbigås fenomenet med tystnad av politiker, medier och ”vanligt” folk. Varför?

Jo, därför att de som drev detta i medier, på Internet och i rättssalar fortfarande är högst aktiva – och de kommer att kunna göra det igen! De fortsätter i egensyfte vad Schultz (Child Sexual Abuse in Historical Perspective. In Journal of Social Work and Human Sexuality 1, 1982) beskriver: ”Bilden av det hotade barnet och barndomens oskuld, under attack från onda främlingar, har lång tradition från den antisemitiska blodskränkningen framåt”. Och ingenting finns som är mer effektivt för att uppnå sina mål än bilden av ”det hotade barnet”. Sedan må det offras hur många barn som helst på den själgynnande vägen, men det är ju ändå ”fel” barn, så det gör ingenting. Och – som Anatole France säger – ”[s]om bevisning är falska bevis i allmänhet av högre värde än verkliga bevis, framförallt därför att de speciellt tillverkats i samstämmighet med behoven i rättegången”.

THE GIGANTIC SEX TRAFFICKING IS NOTHING BUT A FRAUD

How often don’t we see headlines that cry out figures about a gigantic sex trafficking and sex slavery in the world? And they’re always based on “official reports”. As late as 2012, in the American governmental “Trafficking In Persons” (TIP) “report”, it is quoted an “estimate”, made by ILO, that says that about 6.6 million women and girls were sex trafficked in the world in 2005, and that ILO in the 2012 report has “identified a higher percentage of sex trafficking victims, than in the 2005 Report”. It sounds scary, doesn’t it? The very big problem is, however, that none of these figures, or any figure concerning sex trafficking in any UN-, Interpol-, Europol-, EU-, IOM- or whatsoever “report” has the slightest to do with science, reliable investigations or different countries’ authentic statistics around sex trafficking. All these reports are, without any exception, nothing but “guesstimates”; or as Jay Albanese, criminologist at Virginia Commonwealth University, says: “There’s tons of estimates on human trafficking. They’re all crap”. They have nothing whatsoever to do with reality, but are only results of false propaganda, produced to serve the purposes of the abolitionistic agenda.

A very small crime

In reality there are an absolute maximum of about 3000 known cases of sex trafficking in the whole world every year, and since about 10-15 years back (when authorities started to count) they don’t become more or less frequent. It means, that if ILO’s figures should be accurate the 6.6 million female sex trafficked victims 2005 must have been entering prostitution during a period of 2200 years, without anyone of them leaving the profession during their whole, endless lifetime (that is, with a global population as big as ours all that time). And I really doubt that such old sex workers, as nearly 2200, or even 1100 years old, are attractive for anyone – regardless if you believe that people can live for such long time or not, as obviously the “researchers” at ILO do – not even the most fanatic gerontophile.

But the dark figures then, you say, don’t they explain the differences? No, because sex trafficking is, beside terrorism, the most prioritized crime in the world. Only in the US the government alone spends tens of millions of dollars every year, so a found victim costs about 110,000 $ each – to compare with a common non-sexual victim that costs about 150 $. In a small country, like Sweden, the government spends about 2.8 million $ every year, which means that every found victim, forced or freely, costs about 570,000 $. It doesn’t exist any possibility at all that there can be any high “dark figures” in sex trafficking. Probably all, or at least the very big majority of the victims are found, especially as it is common in legalized environments, that costumers react and call for help for forced women, as most of the buyers prefer free sex workers. Even the Swedish BRÅ (Crime preventing counsil) says that there are probably no dark figures (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

A fact is also, that almost all scientific investigations – with exception for those which focus only on clinical or street populations, as Melissa Farley does to pretend that all sex workers are forced – show that about 94 % of all sex workers make an own choice to enter prostitution. Professor Thomas M. Steinfatt at Miami University, and his Thai crew, found during 12 years of interviews of more than 4000 bar prostitutes in Thailand none that claimed to have been forced into prostitution, although about 30 % didn’t enjoy their work. That leaves very little room for trafficked women. Australian and New Zeeland investigations have also found, that the indoor sex worker (at least 80 % of all sex workers in the whole world) has greater work satisfaction than the average American! And furthermore not lower mental health than the average woman.

Sex trafficking is not a big criminal activity

Another myth is that sex trafficking is the third biggest criminal activity in the world. Among others both Interpol and Europol has stated this, and that criminal “trafficking-networks” annually earn between 3 and 10 billion dollars. Professor Ann Jordan, American University Washington College of Law, tried to localize the authentic source for the claim and the figure. But it didn’t exist any such source. The claim, and the figure, is nothing but manipulation. Nothing exists that can confirm them. In reality sex trafficking is a very, very small activity, most often involving – when it really occurs – about 1-3 loosely connected persons, and the “sex traffickers” mostly work as any businessman does. They want profit from their invested work and money.

In reality sex trafficking is a “zero crime” (lesser than one case in 100,000 inhabitants). In the whole world, counting from known sex trafficking cases in national statistics, it is at maximum an average of 0.048 cases in 100,000 inhabitants. Comparing some countries we find, that the figure for Sweden, with it’s 0.054 cases in 100,000 inhabitants, is both higher than the world average and higher than Germany (0.051), United Kingdom (0.039), Cambodia (0.027), Thailand (0.025), USA (0.024), Australia and Nepal (0.020), Japan (0.008) and New Zealand (0). So the Swedish government’s claim, that the Swedish sex-purchase-law has minimized sex trafficking, is nothing but a fraud.

The Swedish fraud

When speaking about fraud one must say, that in the subject of prostitution the Swedish government is quite good at it. So for example the so called “evaluation” of the Swedish sex-purchase-law. Inside Sweden it has been heavily criticized for being unscientific and for claiming results which it doesn’t have any grounds for. The same opinion is expressed by an Australian official report, an Italian researcher, Daniela Danna, (2012: Client-only criminalization in the city of Stockholm. A local research on the application of the “Swedish model” of prostitution policy”. In Sexuality Research and Social Policy Journal, vol. 9, n 1, pp 80-93) and by the mentioned professor Ann Jordan, who says: “The reports produced by the Swedish government and other researchers reveal that the government’s claims of success are not supported by facts. There is no evidence that fewer men are purchasing sex, that fewer women are selling sex or that fewer people are being trafficked into forced prostitution.” But this doesn’t stop for example the Swedish minister for EU, Birgitta Olsson, to speak about the success of the Swedish sex-purchase-law, or to quote all fantasy-figures concerning sex trafficking as facts, and that (sex) trafficking is the third biggest criminal activity in the world. And, of course, the Swedish government refuses to comment the critics. It only keeps on pretending the “evaluation” is reliable.

But Birgitta Olsson isn’t more to blame than the Swedish medias. All the biggest papers, and Swedish television, stubbornly refuse to report facts that contradicts the official view of sex trafficking and slavery. And the so called “debate” editorial staffs in all the big papers censor debate texts that contradicts the official view of the gigantic sex trafficking. And an absolute taboo in Swedish media is to speak about the obvious opinion-corruption in the subject which occurs in the Swedish journalist corps. As for example, a Swedish well known program leader, Robert Aschberg, advertised in public that “all opinions” were to be heard in his radio show. But when it came to criticizing the Swedish view of trafficking and prostitution, and the opinion-corruption in media and among journalists, then the advertise statement didn’t matter any longer. As a fact the Swedish journalists, as well-broken dogs, guard the political correctness, without any care whatsoever about the free spoken word within the subject of prostitution and sex trafficking.

Why do they lie?

So why do media/journalists, politicians, NGO’s, radical feminists, abolitionistic and religious activists so unrestrained use false facts, stop critical voices, exaggerate figures, and even lie – at the same time as they aggressively accuse critics for being “embracers of monsters” or supporters of the so called “prostitution lobby” (which also is pure fantasy)? The answer is, that within that circle of people lies the only “trafficking industry” that exists in reality. The subject of sex trafficking and sex slavery in the sex-condemning western society is a very profitable subject for the involved for different reasons. For media/journalists it is about selling single copies, and it portraits them as engaged and compassionate, without them having to do any work. It’s enough to repeat what the official view states and, as parrots, uncritically repeat what the activists and “reports” claim, and then and then hang out some critical person as an “embracer of monsters”. The same goes for the politicians. It makes them look as if they care for “the small” human being, without any need to engage in her at all. As for NGO’s they profit economically. In the position to be able to heavy exaggerate figures they can entice governments and upset people to give them more money. Or as Steven Wagner, earlier at United States Department of Health and Humans Services, said about money given to groups aimed at finding trafficked victims: “Those funds were wasted. Many of the organizations that received grants didn’t really have to do anything. They were available to help victims. There weren’t any victims.” As for radical feminists and activists, they can profit in several ways, but maybe the ideological one is the most important. By scaring people, falsely claiming that millions of women and children are suffering sexually in prostitution, and pretending that the very few worst examples known are representative for all “victims”, they can force repressive and often male hostile laws, rules and agendas on the society – and of course get status and well paid positions for themselves. And anyone who threats these profits and benefits with real facts must be attacked, accused and silenced. So much for their “democratic mind”.

But non of these groups, however, care for all those people who they hurt from the official politics – and they’re a lot more than the “victims”. As for the Swedish sex-purchase-law, “saving” one unwillingly sex worker make indirectly life hard for at least 18 willingly ones. And in USA, during the period of the most intensive paedophile witch hunt, in the 90s, it was 267 unconfirmed cases of accusations to authorities on one confirmed. And most of these 267 falsely accused persons lost their jobs, faced broken families and got their lives devastated, without getting any help from the society – or the “good” activists. And – what’s maybe more important – saving one child victim consequently created as a minimum 267 child victims in hurt families! So don’t try to fancy me that we’re talking about good and compassionate people in the prostitution, sex trafficking or any “rightful” sexually related agenda. Their first and foremost care is about themselves, their economy, ideas, ideology, faith, status and/or well-being. Real compassion – as we see from all the victims they create – has nothing to do with their acting.

An evolutionary adaption

Trading sex is an evolutionary adaption, which means that it is biologically inherited in most primate species, including mankind. But this isn’t to say that all females trade sex for money, but most trade sex in some way; as reward for a service inside or outside marriage, to get a better position in the career, to get support, etc, as the testosterone makes the male easy to fool. To eradicate an evolutionary adaption is impossible. Christianity has tried for 1700 years and failed – and has only succeeded in haunting and terrorizing people. So even if “the good ones” should eradicate, for example, every homosexual in the world today there would be as many in next generation, because it’s biologically inherited. The only thing “righteous” people do, when trying to “correct” the evolution and outlaw evolutionary adaptions, is, as sociologist Howard S. Becker tells us, to make criminals out of people who otherwise don’t show a criminal behaviour. It’s a way for society to produce unnecessarily criminals – and for self appointed “good” people to profit from them instead of doing any productive. And the self appointed “good” activists also stigmatize and make lives a hell for those they condemn as “wrong”. The “good” activist and her allied act today in the same way they did already during the hunt for heretics and “sodomites” in the Middle-age, the witch-hunts from the 15th to the 18th century, the masturbation panic during the 18th and 19th century, etc. The “good” activist, unfortunately, really seems to never die, and almost always she/he is in the frontline of the haters.

MORALHYSTERIN SKÖRDAR NYA OFFER

För en knapp vecka sedan föll en dom i Gävle tingsrätt mot en 19-årig ung man, som under ett års tid haft ett ömsesidigt sexuellt förhållande med en tre och ett halvt år yngre flicka. Internationellt brukar den av sexualforskaren David Finkelhor 1979 (Sexually Victimised Children, New York) godtyckligt konstruerade ”regeln” om 5 års åldersskillnad gälla för ansvarsfrihet vid liten åldersskillnad, men Sverige måste naturligtvis på alla områden gå i spetsen för moraliserandet i världen, så tre och ett halvt år ansågs vara för stor åldersskillnad för att tillåta ansvarsfrihet. Den unge mannen dömdes för sexuellt utnyttjande av barn till skyddstillsyn, dagsböter om 2500 kr och att betala skadestånd till flickan, om 35.000 kr.

Hur absurt kan egentligen ett samhälle bli? Den dömde hade inte förgripit sig på flickan, och han hade inte skadat henne – om man nu inte räknar graviditet med efterföljande abort som en skada, men det hade det inte varit om hon hade hunnit fylla 15 eller han inte hunnit fylla 18 (för då hade han själv varit barn). Flickan var helt med på det och önskade rimligen inte få honom straffad. Vem i hela denna process tänkte på hur hon ska må efter denna dom? Att orsaka att den man tycker mycket om och önskat ett förhållande med ska straffas med dryga summor och dessutom i framtiden i belastningsregister och annat utpekas som ”pedofil” kommer knappast att bidra till att flickan mår bra. Hur den unge mannen ska må av detta är det väl ingen som bryr sig om, för han är ju en ”brottsling”. Men han har inte förbrutit sig mot flickan. Det enda han förbrutit sig mot är de moralistiska principerna som styrt lagstiftning, åklagare och tingsrätt, och åter igen har vi fått ett tydligt exempel på, att principen – inte människorna – är det enda som betyder något för moralismen. I ”rättfärdighetens” namn är moralismen beredd att, genom sina ombud, hänsynslöst offra hur många människor som helst!

Som en god vän till mig uttryckte det apropå domen: Det är ju själva fan att de ungdomar som vuxensamhället varken kan erbjuda jobb eller bostad inte ens får knulla!

Domen i Gävle bryter mot nr 1-4 och 10 av anständighetsprinciperna här ovan.

Första gången postad april 2013.