Kategoriarkiv: Sexarbete

CRIMINALISING THE PURCHASE OF SEX

En undersökning/bok av Jay Levy, Routledge förlag 2015

Ett referat av den engelskspråkiga texten:

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s (WHO 2004, Efficiveness of Sterile Needle and Syringe Programming in Reducing HIV/AIDS Among Injecting Drug Users, Geneva) och citeras i sammanfattningen av den undersökning som Jay Levy gjort kring det svenska kriminaliserandet av sexköp, men jag tycker det passar som inledning, för att understryka det gigantiska misslyckande, vilket undersökningen visar, som ”den svenska modellen” är.

Den enda svagheten i denna undersökning tycker jag är att det är bara ett mindre antal av de intervjuade som citeras, och vilka återkommer genomgående. Med tanke på mina egna undersökningsinsatser (böckerna Samlag eller Salighet och Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen) vet jag att det respondenterna berättar inte kan betvivlas, men jag hyser en viss oro för att abolitionister kommer att svepande vilja avfärda undersökningen av den anledningen. Men för vårt eget land kan vi genast konstatera att detta arbete aldrig kommer att omnämnas av de ”nyhetsobjektiva” medierna, vilka ju slaviskt refererar den abolitionistiska svenska modellens ”sanning”.

Egentligen tycker jag de många citaten från respondenterna är en väldigt bra sak, men just det lite snåla urvalet gör att det urholkas något. Men det är en styrka att de tydligt illustrerar de slutsatser som måste dras av dem.

Introduktion

Introduktionen består av en historik över det svenska folkhemmet. I korthet beskrivs där hur detta skapat en attityd av hur den goda ”föräldern” (staten) ska skydda det normativa samhället från de ”avvikande”. En av de åtgärder för att göra detta var att sterilisera 60.000 människor fram till 1975 (begränsade steriliseringar till 2013), varav åtminstone 21.000 tvingades till det. Levy skriver: Staten tillhandahåller tvingande omsorg till dem som patologiserats och infantiliserats enligt rasmässiga principer, betraktade som oförmögna eller ovilliga att ta hand om sig själva eller de kring dem. D v s, att staten vet bäst och har rätten att vidta vilka åtgärder som helst för att ”rätta till” de avvikande. [f]okus har varit på att skydda den normativa befolkningen från dem som avviker från det som konstruerats som normativt acceptabel identitet och/eller uppförandeIndividuell frihet hos dem som betraktas som farliga för det normativa samhället offras gärna för vad som ses som det bästa för den svenska nationella staten.

Metodologi

En absurd situation visar sig i den omsorg som Levy måste vidta för att skydda respondenternas anonymitet. Det gäller då inte i första hand abolitionisterna, utan framförallt sexarbetare och sexköpare. Annars har 52 kvinnliga sexarbetare, två manliga, två transsexuella och fyra kunder intervjuats. Dessutom politiker, NGO-medarbetare, talespersoner för lobbygrupper, aktivister och människorättsgrupper, poliser, tillhandahållare av hälsovård och socialarbetare. I arbetet med ”Rose alliance” kunde också fyra representanter för Svenska brukarföreningen intervjuas, fyra från Prostitutionsenheten i Malmö, tre från den i Stockholm, en representant för ROKS, fyra från RFHL, tre som arbetat med förebyggarorganisationen RNS och fem från RFSL. Den abolitionistiska sexarbetarorganisationen PRIS deltog däremot inte av eget val. Därtill hördes representanter för den norska sexrbetareorganisationen PION och Oslos prostitusjonscentre.

Sexköpslagen – lagliga och diskursiva prejudikat

Sexköpslagen introducerades som en del av ett lagpaketet runt ”kvinnofrid”. Det var en tydlig radikalfeministisk diskurs som var pådrivande, vilken konstruerar sexköp som en form av manligt patriarkaliskt våld mot kvinnor. Hos flera framträdande radikalfeminister (ex vis Dworkin, Jeffreys och MacCinnon) handlar det inte bara om prostitution, utan alla former av heteronormativ sex förstås som uttryck för och påtvingande av patriarkal exploatering och dominering. Något som kan jämföras med marxistiska idéer om borgerskapets förtryck av arbetarna. Enligt dessa ideologiska linjer ses prostitution som en handling av strukturellt våld. Det är, för att lägga in en egen kommentar, samma mönster som alla ”sanningsägande” ideologier alltid uppvisat; att veta bättre än evolutionen! Levy skriver: Detta är inte en empiriskt grundad eller vetenskaplig teori som sådan, utan snarare mer av en filosofi, inom vilken dessa radikalfeministiska påståenden inte enkelt är föremål för bekräftelse eller motbevisning.

Senare konstateras av en tidigare genuskonsult vid ”Kvinnoforum” (som, inom parentes sagt återkommer och tycks ha utvecklat ett kritiskt tänkande mot ”den svenska modellen”) att åsiktskorridoren i Sverige är väldigt snäv: det är väldigt svårt för dem som går utanför den politiskt korrekta bilden. Detta har lett till en avsaknad av avvikande röster, särskilt som den som avviker riskerar ett ”berufsverbot”. Sexarbetaren Astrid berättar: Jag blev avskedad för att ha skrivit ett par artiklar mot den svenska modellen. Vid prostitutionsenheten i Malmö uttryckte man sig kritiskt mot lagförslaget om skärpt straff för sexköpare och mot den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen (om vilken nyss nämnda tidigare genuskonsult säger, det värsta skräp jag sett bland uppdragsrapporter), men administrationen ändrade enhetens formulerade svar och skrev istället att de stöttade lagen och att hårdare straff var ”en bra sak”.

Ett annat återkommande stigmatiserande och utstötande beteende som tas till av försvararna av den svenska modellen är att anklaga kritiker för att vara försvarare av övergrepp och allierade med dem som kontrollerar och exploaterar sexarbetare, i avsikt att försvaga deras vittnesbörd. Alltså direkt, ovederhäftig smutskastning (min anmärkning).

Annars är en övergripande metod att exkludera dem som inte säger och tycker ”rätt”. Levy kallar det för mönster för tystande. Främst handlar det om modellen med ”falsk medvetenhet”, vilken används för att underminera och borträkna sexarbetare som hävdar självständighet och positiva erfarenheter av sexarbete. Denna falsk medvetenhet-modell förefaller att härröra från en särskild tolkning av en marxistisk modell av falsk medvetenhet, förstått som ett fenomen som underminerar självständigheten hos de arbetande klasserna, varigenom individuella ”falska bilder eller synbara/te sig motiv.

Den andra metoden är att försäkra att sexarbetaren som opponerar sig, och vittnar annorlunda ljuger och bara uppvisar ett ”brave-face”, och den tredje är att hävda att sexarbetaren är icke representativ.

Enda gången som sexarbetare ses som pålitliga är när de säger det som abolitionisterna önskar höra. Avvikande röster sorteras bort som irrelevanta (eller, som i fallet ”utvärderingen av sexköpslagen, bortförklaras, min kommentar). En process genom vilken fullvärdiga och generaliserbara åsikter selekteras i Sverige och i vidare abolitionistisk, radikalfeministisk skrift blir därför extremt förvrängd.

Dessutom attackeras, marginaliseras och karikeras opponerande röster för att de ska diskrediteras, i avsikt att de ”rättroende” ensamma ska tala för alla sexarbetare. (Något som är möjligt inom ett kontext av okritiska medier, min anmärkning). Aspirationen på ett prostitutionsfritt samhälle illustrerar att sådana projekt [paternalistisk statskontroll mot ”främmande inflytande”] av svensk modernitet och social konstruktion ‒ utformade att eliminera problematiska grupper som hotar att destabilisera folkhemmet ‒ fortsätter än idag.

Uppfattningar, förståelser och konstruktioner

Sexköpslagen hade två ambitioner, att utrota prostitution och att omdefiniera det svenska samhällets ”normer”. Det påstås också att det allmänna stödet för sexköpslagen har ökat sedan 1999 (även om inget hållbart stöd för detta har presenterats, se detta, s 2f, min anmärkning). Sverige har intagit en position av att vara moraliskt högre stående än andra länder (d v s en form av hybris, min kommentar) med ett meddelande till världen att man har ändrat svensk normativitet och mentalitet. Men lagen har inte ändrat på villkoren för sexarbetare, vilket en medlem av prostitutionsenheten i Stockholm förklarar att ändamålet inte heller var. Det anslogs inga som helst pengar för att socialt hjälpa sexarbetare när lagen infördes. Däremot gavs sju miljoner till polisen för ”brottsbekämpning” enligt lagens intentioner.

Sexköpslagen tar inte heller fokus på andra än kvinnliga sexarbetare, enligt det radikalfeministiska mantrat om att prostitution är mäns våld mot kvinnor. De som säljer sex är patologiserade, med emfas på mental störning, instabilitet, dissociation, depression, sexuell funktionsrubbning och läggning för självmord. Sådan instabilitet ses som kommande från både sexarbetet i sig och därtill från mönster av sexuella övergrepp i bardomen, vilket ses som förgångare till sexarbete. Som en följd av det uppskattade två medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet att 60-70 procent av de prostituerade varit utsatta för ”övergrepp”. Uppträdande trauman och ojämlikheter i sexarbetares ”historier” anses resultera i mental instabilitet, som underminerar vilken som helst fri vilja och eget val när det gäller att sälja sex. Malmös prostirutionsgrupp avvek mot Stockholms menandes det, att brett söka efter ”övergrepp” som ett vanligt mönster hos sexarbetare är egenmäktigt förfarande. En respondent noterade att samma mönster finns hos socialarbetare. En del respondenter argumenterade för att ett stort antal människor kunde kvala in under övergreppserfarenheter i den form det tolkades som av respondenter som t ex Stockholms prostitutionsgrupp.

Främmande sexarbetare separeras också från sina svenska kollegor. Istället för traumatisering eller övergrepp som omöjliggjort ett eget val i sexarbete så anses de förstnämnda göra valet utifrån ekonomisk desperation. Utpekade som desperata, traumatiserade och/eller skadade, patologiska människor, så infantiliserar man sexarbetarna.

Sverige ser, i sann radikalfeministisk anda, prostitution som oupplösligt omgivet av våld och exploatering, likväl som varandes en form av våld, ”som våldtäkt igen och igen”. Sexsäljarhandlingen ses som att orsaka både fysisk och psykologisk rubbning. Traumat som man tror vara resultat av att en kvinna säljer sex betraktas därför som att fortsätta i, och ökas av, sexarbetet i sig självt. Därför anses det i det radikalfeministiskt åsiktspräglade Sverige att åtskillnad mellan ”tvingat” och ”fritt” (självvalt) sexarbete är farligt, vilseledande och missvisande, en främmande nyans i mainstreamkonstruktionen av prostitution. Möjliga variationer i erfarenhet, motiv och mellan olika former av sexarbete förnekas i Sverige och som med bredare abolitionistisk feminism generaliseras sexarbete som icke ömsesidigt. I Sverige görs inte heller någon åtskillnad mellan frivilligt migrant-sexarbete och tvingande mänsklig trafficking. Samma ”mekanism” av efterfrågan anses vara ansvarig för bägge fenomenen.

Förekomsten av manliga och homosexuella sexarbetare utgör också en svårighet för den radikalfeministiska diskursen, som försäkrar att sexarbetare nästan uteslutande är ”cis-kvinnor”. Manliga sexarbetare osynliggörs därför genom (1) en återhållsam sammanblandning av manligt sexarbete med kvinnligt och (2) ett avproblematiserande och neutraliserande av manligt sexarbete.  Homosexuellt sexarbete avproblematiseras inom kontexten ”gaysamhället”.  Tendensen att patologisera är mycket starkare gentemot kvinnliga sexarbetare och deras kunder. Män som säljer sex anses inte göra det som resultat av exploatering, eller att vara ett ”offer” på samma sätt som en kvinna.  Det officiella Sverige osynliggör de manliga, homosexuella och transsexuella sexarbetarna.  Sexköpslagens skrivning är inte genusriktad, men tolkningen av den är det.

Kunden stämplas som avvikande eller ”ond”, vilket delvis beror på idén om att sexarbete är inneboende våldsutsatt, vilket gör att sexköpare (män som köper kvinnor) ses som utövare av övergrepp.  Samtidigt betraktas sådana män som att vara representativa män, som inte kan skiljas från andra, vanliga, ordinära män, understrykandes alla mäns patriarkala dominans och makt genom sexköp.  I Sverige ses de som farliga, drivna av kvinnoförakt, samtidigt som de ses som genomsnittliga svensson-män.  Dessa män uppmanas att söka hjälp för sina uppenbara problem och betraktas som om de begått övergrepp, varandes ensamma och isolerade med hög ångestnivå.

Lite är känt om kvinnliga sexköpare.  Av alla respondenter var det endast en som sa sig ha sålt sex till en kvinna. Detta i motsats till vad man angav från RFSL, att alla gay/bisexuella kvinnor som sålde sex som man varit i kontakt med hade sålt sex till kvinnor.

Vad man absolut inte vill se i Sverige är att det finns stor variation i sexarbetet, i form av erfarenheter, aktiviteter, tjänster och motivation.  Som med generaliserimgar av vilken social grupp det än kan vara så speglar det inte komplexiteten i människors liv.  Men respondenterna i undersökningen uppvisade en uppenbart hög grad av val i deras beslut att sälja sex.

Även generaliseringar av migrerat sexarbete, som varandes trafficking eller finansiell desperation, är simplistiska.  En respondent underströk att inkomsterna i Sverige är bland de bästa i Europa och EU, tack vare att Sexköpslagen pressade upp priserna.

Inte ens i Socialstyrelsens Prostitution 2003/2007 kan man finna att den politiskt korrekta diskursen av våld och utnyttjande har någon grund.  I själva verket rapporteras föga koppleriverksamhet och tvingat sexarbete av de svenska polismyndigheterna.  En av respondenterna, Klara, rapporterade att hon utsatts för högre nivåer av våld i sitt arbete inom sjukvården än i sexarbetet ‒ vilket stämmer med andra undersökningar.  Sexarbete på gatan förefaller också att vara mer kopplat till svårigheter än inomhusarbete.  Malmös prostitutionsenhet beskrev också ”maktrelationer” som motiv för män att köpa sex som en myt!  Sexarbetare rapporterar deras kunder som ”genomsnittliga” och ”vanliga” män.

Mot bakgrund av variationen och olikheterna i sexarbetet som speglas i mina resultat och i annan forskning så kan abolitionistisk radikal feminism kritiseras för att vara essentialistisk, selektiv, metodiskt problematisk och grovt universialiserandeförvrängda insamlingar av problematiska fall och/eller sexarbete på gatan framförs som representativa för sexarbete generellt … enstaka och anekdotiska fall generaliseras som normSamma kritik måste riktas mot den allmänna förståelsen av sexindustrin, informerad som den är av dessa grova, generaliserande och hopslagna analyser som kritiserats här ovan.

Nivåer på och lokalisering av sexarbete i Sverige

Genom lagstiftning som kriminaliserar sexköp aspirerar Sverige på att eliminera prostitution genom att fokus på att bekämpa efterfrågan likväl som att sända en signal att landet inte tolererar prostitution, skapandes nya normativ och avvikelser.

Skillnader i uppskattningar av antalet gatuprostituerade understryker svårigheterna i att få en bra siffra kring hur många kvinnor det rör sig om.  Författaren har inte stött på kvinnor som arbetar i många timmar och fler på sommaren än på vintern. En siffra om totalt 2.500 (kvinnliga) sexarbetare anges både för det sena 90-talet och för senare tid. En del respondenter och undersökningar pekar också mot att antalet manliga sexarbetare kan överstiga antalet kvinnliga.  En representant från Länsstyrelsen i Stockholm påpekar att undersökningar bland studenter pekar mot att det är mer män än kvinnor som säljer sex och Stockholms prostitutionsenhet kan inte hjälpa ett stort antal människor för att de arbetar i områden som vi inte känner till.

Det är svårt för det abolitionistiska och radikalfeministiskt präglade Sverige att acceptera tanken att män kan sälja sex i stort antal, eftersom man ser prostitution som ”mäns våld mot kvinnor”.  Forskning som utförts av Stockholms prostitutionsenhet kritiserades enligt dessa linjer av RFSL, eftersom manliga sexarbetare uteslöts för att ”man inte kunde hitta dem”. Angående den ökande paniken kring mänsklig trafficking så är det få rapporterade fall och ännu färre domar.

Har då sexköpslagen minskat nivåerna på sexarbete?  Det sköts från början till sju miljoner kronor till polisen när sexköpslagen infördes, med ytterligare 30 miljoner 2003 (och 215 miljoner 2008, min anmärkning) men inga pengar anslogs initialt till sociala insatser.  Först sjönk också gatuprostitutionen och en del hävdar att denna minskning är permanent. Men det finns inga säkra bevis på att sexköpslagen resulterat i en minskning av all prostitution. En rapport från BRÅ noterar att brott associerade med prostitution i vissa avseenden avsevärt ökat mellan 2008 och 2010. Registrerade upptäckta sexköp ökade från 187 till 1.251 fall om året under dessa två år. Sådan statistik stöder verkligen inte påståendet att prostitutionen har minskat. Men trots att man inte har något som helst stöd av tillförlitliga data basunerar Sverige ut sexköpslagens ”succé”, särskilt i kontexten av antagen ökning av sexarbete och trafficking i resten av Europa. Det måste understrykas, att vilket som helt antagande om att det varit en minskning totalt av prostitutionsnivåerna i Sverige, förefaller att grundas på antagandet att publicerade siffror av gatuprostituerade relaterar till det totala antalet sexarbetare i landet.  (Inte någonstans i världen överstiger antalet gatuprostituerade en femtedel av det totala antalet sexarbetare, min anmärkning).

Det hävdas också att sexköpslagen är ett instrument för att bekämpa sextrafficking (vilket inte är sant, min anmärkning, Sverige har inte lägre nivåer än andra länder, 0,054 fall på 100.000 invånare, vilket är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland [0,051], Storbritannien [0,039], Kambodja [0,027], Thailand [0,025], USA [0,024], Australien och Nepal [0,020], Japan [0,008] och Nya Zeeland [0]). Men om så skulle ha varit fallet så bryr sig inte svenska politiker om att man skulle ha exporterat problemet. Man ser detta enbart nationellt och struntar i de internationella effekterna, eller ‒ som en socialdemokratisk politiker säger ‒ människohandlare är rädda för att ta så många till Sverige, så de tar dem till Danark eller någon annanstans. Det finns inga som helst robusta data som stöder att traffickingen minskat på grund av sexköpslagen.

I Norge infördes sexköpslagen av andra skäl än i Sverige. Ett ökande antal nigerianska, svarta sexarbetare sågs som ett aggressivt hot mot normativa norska män och samtidigt som passiva offer för trafficking. Alltså sågs sexarbetarna som oskyldiga offer, men samtidigt som ett hot mot norsk maskulinitet och heteronormativitet. Radikalfeministisk diskurs rättfärdigar den svenska sexköpslagen och är bara en ”inramning”, en ursäkt för att opponera mot prostitution och moralisera allmänt område, beskyddande normativ skandinavisk maskulinitet från hotet från främmande inflytande, avvikande kvinnlig sexualitet, som i fallet Norge.

Det finns inga som helst robusta bevis för att sexköpslagen lyckats med sitt abolitionistiska mål, att minska nivåerna av sexarbete i Sverige.

Den svenska modellen kring tillhandahållandet av tjänster ‒ prostitutionsenheterna och skadereduktion

Sexköpslagen har lett till en problematisering av skadereduktionsinitiativ, färgande tillhandahållarna av sociala tjänster och de riktade tjänster som är tillgängliga för sexarbetare i Sverige.

Våld, koppleri och exploatering i svenskt sexarbete ansågs av många respondenter vara märkbart lågt, men skadereduktion ‒ både drog- och sexarbetesrelaterat ‒ ses som inkompatibelt med svensk abolitionism/förbudsivrande. Skadereduktion förstås som en annan ”främmande” idé som tränger sig in i och korrumperar ”det svenska folkhemmet”. Väldigt lite riktad skadereduktion är tillgänglig i Sverige.  Prostitutionsenheter finns bara i Stockholm, Göteborg och Malmö och på andra orter finns inget statsunderstött stöd för sexarbetare.  Vad gäller den förstnämnda enheten så gjorde de föga för att finna sexarbetare på Internet, även fast det är ett vanligare forum för sexarbetare att agera på. Deras, och Göteborgs, filosofi skiljer sig från Malmös. De tidigare anser att sexarbete aldrig kan vara ett legitimt arbete. Denna inställning ses som problematisk av Malmö, Socialstyrelsen och RFSL, som betraktar inställningen som oprofessionell för sexarbetare att politiskt och moraliskt inta en sådan hållning. Endast en inställning är tillåten. En respondent från malmöenheten säger: när du hör en intervju i Stockholm eller Göteborg så ”anser” eller ”känner” de alltid som socialarbetare. ”Jag känner att om vi”, ”jag tycker att”; jag menar, jag får inte lön för att känna eller tycka saker.

Få riktade tjänster för manliga sexarbetare eller HBTQ-sexköpare har också historiskt erbjudits av prostitutionsenheterna, då deras abolitionistposition och genusfärgade konstruktion av sexarbetare tjänar till att osynliggöra icke-heteronormativt sexarbete. Särskilt stockholmsenheten tycks ignorera manliga sexarbetare. En av respondenterna därifrån säger: jag har inte mött en homosexuell man [som köper sex] i mitt arbete. Medlemmar av stockholmsenheten har också försökt att underminera RFSL:s perspektiv på sexarbete, mycket genom det radikalfeministiska mönstret av tystande genom att karikera vittnesmål från RFSL som att de ”uppmuntrar promiskuitet”.

Man motsätter sig också skadereduktion och anklagar ‒ enligt den abolitionistiska linjen om tystande av meningsmotståndare ‒ de som är för skadereduktion för att vara ”apologister” för omoraliskt beteende, eller stämplar dem som avvikande själva. Skadereduktion ansågs av de statsunderstödda tillhandahållarna, som medlemmar av Stockholms prostitutionsenhet, som att legitimera och uppmuntra sexarbete. En respondent från enheten säger:  ert mål med skadereduktion är inte att eliminera prostitution eller drogberoende, men ert mål är att … minska skadan istället för människorna i den. En annan sa att skadereduktion, eller utdelandet av kondomer, skulle vara ett sätt att underlätta prostitution.  Förenta nationernas program mot HIV och AIDS säger att kondomer måste vara enkelt tillgängliga för sexarbetare och deras kunder, antingen gratis eller till låg kostnad, men trots att sexarbetare är en av Socialstyrelsens målgrupper så såg inga av respondenterna från Stockholms prostitutionsgrupp, eller andra tillhandahållare av tjänster, distributionen av kondomer som deras ansvar. En medlem av Stockholms länsstyrelse ansåg att prostituerade, eller kunderna, kunde betala kondomerna själva. (svensk abolitionism är alltså så fulländad att man kan gå emot FN, min anmärkning). Att förbjuda prostitution kändes som den enda vägen att reducera skada, löpandes parallellt med bredare abolitionistisk feministisk diskurs.

Mellan det första mötet med en sexarbetare och dennas möjliga önskan att komma ur sexarbetet vidtas inga åtgärder av stockholmsenheten för att reducera potentiell skada. Att inte erbjuda skadereduktion ses tvärtemot som att erbjuda en sporre för folk att avbryta deras sexarbete mot bakgrund av ökande svårigheter. Det tycks därför vara en sorts pervers policy av ”skadeökning”, avsiktligt görandes livet för sexarbetare (och andra grupper) svårt genom att öka eller bevara skada genom avsiktligt icke agerande. Därför kan det förväntas att folk söker hjälp först när skada har nått en outhärdlig nivå.

Malmögruppen tänker dock annorlunda. En respondent säger: Det är att minimera risken så när den tiden kommer, då du kanske vill sluta med vad du gör, så är du så hel som du kan vara. Ett exempel på hur negativt man ser på skadereduktion i Sverige är, att trots att varje svensk kommun har ålagts att öppna sprututbytesprogram sedan 2007 så har det endast varit två svenska regeringssanktionerade sprutbytesprogram nationellt vid tiden för denna undersökning. Bara i Skåne försöker man med skadereduktion. Att Malmö avviker mot Sverige i övrigt beror förmodligen på närheten till kontinenten.

Offrande av hälsa och välfärd hos en grupp av medborgarna, när effektiva hälsoskyddande verktyg är tillgängliga, är oacceptabelt … [men] det förefaller vara exakt vad som är resultatet av Sveriges abolitionistinformerade policy. När den svenska modellen kritiseras så betraktas kritiken som ett hot mot normativ svensk förståelse.

Den svenska modellen rörande tillhandahållande av tjänster ‒ sexarbetares erfarenheter

I detta avsnitt resoneras kring hur de abolitionistiska diskurserna, och därtill de resulterande konstruktionerna av sexarbetare har kommit att påverka sexarbetares direkta erfarenheter av svenskt tillhandahållande av tjänster. Begränsat tjänsteerbjudande och skadereduktion ökas av ett uppenbart ignorerande bland socialarbetare av prostitutionens lagliga status i Sverige: … refererade respondenter noterade att en del felaktigt tror att säljande av sex  är kriminaliserat, vilket skulle underminera det av förespråkarna för sexköpslagen påstådda målet att skydda sexarbetare från negativa lagliga återverkningar genom kriminaliserandet av endast sexköpMånga noterade att deras psykologiska problem sågs genom ett filter av deras sexarbete, med sexarbetet antagandes att antingen ha resulterat i psykologiskt trauma, eller att ha orsakats av tidigare upplevda övergrepp och traumatisering, enligt abolitionistisk, feministisk förståelse som legat till grund för sexköpslagen. Sexarbetaren Sarah säger: om du går till en psykolog är det alltid som ”åh, du är prostituerad, okay, det är orsaken till alla dina problem. Selina menar att det inte är sexarbetet som är problemet, det är samhället!  Det är verkligen typiskt för Sverige, att de försöker att finna en bekväm förklaring varför hon uppför sig på detta sätt (sexarbetaren Klara).

En respondent noterade att hon bara ansetts berättigad till socialhjälp om hon slutade sitt arbete som strippa. När hon fortsatte sitt arbete så vägrades hon hjälp och som ett resultat av det fick hon ge upp vårdnaden om sin son, som hon inte längre hade råd att försörja. Och dessutom blev hon av med sin lägenhet. Mot den bakgrunden är det inte konstigt om sexarbetare är ovilliga att avslöja att de är sexarbetare, eller ens söka hjälp. En respondent från ”Rose Alliance” säger: i många länder är polisen liksom den värsta fienden; det är inte sant i Sverige. Den värsta fienden är socialarbetare. Man bryr sig huvudsakligen om dem som vill sluta sexarbetet, inte några andra. De som inte upplever svårigheter med sexarbetet, eller inte vill sluta, ses inte som att förtjäna kraften i vissa riktade, statsunderstödda tjänsteerbjudanden. Sexarbetarna känner att de måste leva upp till ”offerstatus” för att få hjälp. Därför uppsöker de inte sådana institutioner om de inte är i desperat behov av hjälp.

Inställningen hos Stockholms prostitutionsenhet har fått volontärer i svenska kyrkan att sluta att dela med sig av information till denna, då sexarbetarna har så lite förtroende för den. I Malmö försöker man däremot nå sexarbetarna innan de hamnar i svårigheter, i motsats till att bara hjälpa dem som redan gjort det. En äldre rådgivare rörande prostitution på Socialstyrelsen säger: Socialhjälp grundas i självbestämmande och integritet … jag kan inte se att prostitutionsenheter har någon laglig grund för att försöka få folk att sluta sälja sex.

Som med lagstiftning och policy som används för att tränga undan och segregera sexarbetare från publik sfär, kan rapporterade försök att tvinga en modifiering av beteende och identitet ses som att ha historiska rötter i Sveriges sociala bygge och rasmässiga projekt, formandes en delvis tradition av kontroll och marginaliserande av sådan som uppför sig illa … Attityder hos vissa socialarbetare är färgade och strukturerade av sexköpslagens abolitionistiskt diskursiva bakgrund, inte av lämplighet för individuella sexarbetares nyanserade och olika situationer och behovKrav på villkorsbaserad hjälp, uteslutandes från sjukvård och socialhjälp, och svenska försök att modifiera och normalisera sexarbetares vandel och identitet måste ses i ett bredare kontext av förtryck, segregation och våld.

Kompromissat medborgarskap ‒ följder av lag, policy och diskurs

Globalt så ökas skador runt sexarbete av uppenbart stigma och diskriminering, med sexarbetare ”behandlade som andra klassens medborgare på grund av att det arbete de utför av många anses som omoraliskt.” Att bli utstött som sexarbetare kan resultera i svårigheter i att få jobb, att behålla vårdnaden om sitt barn och problem med samhället och familj. Radikalfeministiska analyser har gjort föga för att underminera förankrade föreställningar om prostitution som omoraliskt, och om sexarbetare som avvikande paria. Stigmatiseringen ökas av den svenska radikalfeministiska diskursen, med konstruktionen av sexarbetare som utsatta och inkapabla till försörjning genom en förminskande offerstämpel. Respondenter noterade att denna offerstatus och de antaganden och generaliseringar som föder den är ”handikappande” och misslyckas att engagera med nyanserade och olika motiveringar och upplevda erfarenheter.

Feministiska protester utanför svenska stripklubbar är inte något gynnsamt. Respondenter vittnade om protester som kulminerat i aggression, verbala övergrepp och fysiskt våld. Kvinnor som arbetar på klubbarna har känt sig marginaliserade och handlingsförlamade, och de har inte konsulterats av de protesterande rörande komplexiteten i deras jobb, deras erfarenheter eller åsikter. De typ skrek åt oss och sa ”men du vill inte vara där! …jag tror jag vet bättre än dem om jag vill vara där. (Strippan Grace).

Det uppvisas av myndigheter och abolitionister en fatalistisk acceptans av fara för sexarbetarna. Om sexarbete numera, beroende på sexköpslagen, var mer eller mindre farligt ansågs irrelevant av några nyckelrespondenter och antydningar om att våld och/eller fara i någon form ökat i sexarbetet avfärdas. Var och hur sex köps och säljs har ingen betydelse enligt dessa respondenter. Sexarbete ses som ständigt farligt, oavsett plats eller om det sker underjordiskt. Det finns dock röster som hävdar att sexköpslagen har ökat svårigheter, understrykandes att det särskilt förvärrats efter 1999. Men dessa negativa konsekvenser välkomnas istället i 2010 års ”utvärdering” av lagen. De ses som att stötta strävanden att ”bekämpa prostitution”.

Sexköpslagen har också lett till osäkrare situation för dem som säljer sex på gatan, då den hårdare konkurrensen om kunderna tvingar ner priser, inbjuder till att acceptera sex utan kondom och att snabbt hoppa in i en bil, utan tid att skärskåda kunden. Sexarbetare på gatan vittnar om att kundklientelet blir mer och mer problematiskt, med begäran om ”konstigare” tjänster och att trevliga kunder har försvunnit (till inomhusprostitutionen). Motsatt har priserna pressats upp för eskorttjänster, vilket ironiskt nog kan ses som en sporre för sexarbetare att migrera till Sverige, tvärtemot lagens intention att bekämpa och minska prostitutionen. Det är lagen som gör det mycket värre, för innan lagen så kände jag till mina kunder och de våldtog mig inte. (Lisa, sexarbetare).

Den ”skadeökningspolicy” som iakttas av flera myndigheter har bl a resulterat i att sexarbetare portats i vissa butiker, så de inte kan köpa kondomer, ökande stigma och social uteslutning. Särskilt bland gatuarbetare och gay-/transsexarbete är det vanligt med kunder som inte vill använda kondom. Med brist på skadereduktion följer färre möjligheter för sexarbetare att undervisa och skydda varandra, eller varna andra för farliga kunder, då sexarbetet nu är mer hemligt och diffust. Det rapporteras också om en moment 22 effekt; sexarbetare är förpliktigade att betala skatt men kan ställas inför svårigheter i registrering och betalning och riskerar därför att få sig pålagda stora restskatter. Och även om de betalar skatt får de inte samma mänskliga rättigheter som andra skattebetalare, eftersom de särbehandlas negativt p g a yrkesvalet. En politiker, förkämpe för sexköpslagen, menade, trots att säljande av sexuella tjänster inte är kriminaliserat, att prostitution är ”olagligt” och därför inte beskattningsbart. När inte ens politikerna har koll på läget kan man fråga sig hur sexarbetarna ska kunna ha det.

Det vittnas också om att polisen kan använda olika lagar för att trakassera sexarbetare istället för att skydda dem mot exploatering. Hyresvärdar är förpliktigade att vräka dem som säljer sex i deras fastigheter. Sexarbetare som jobbar tillsammans, för större säkerhet, likväl som den som sammanbor med en sexarbetare (inkluderandes barn till densamma, 18 år och äldre) kan bli föremål för rättsliga åtgärder, anklagade för hallickverksamhet eller att dela en sexarbetares inkomster. Om då en kvinna blir våldtagen i den lokal där hon säljer sex kan hon inte anmäla våldtäkten eftersom hon då kommer att bli vräkt. Rapporter om vräkningar och störningar av detta slag rimmar illa med Sveriges narrativa konstruktion av sexarbetare som ”offer” i behov av statligt och polisiärt beskydd.

Sexarbete leder också ofta till att sexarbetande kvinnor blir av med vårdnaden om sina barn. En modell av ”falsk medvetenhet” används skenbart som förklaring till att sexarbetaren har varit oförmögen att rationellt sätta sig in i sitt arbetes sanna natur, med patologisering som kan kopplas till den falska medvetandemodellen och användas för att rättfärdiga att man tar barnet från sexarbetaren. I fallet med den mördade Jasemine hade rätten bl a funnit det oroande att hon ”saknade insikt i självskadedelen i prostitutionen” för att, med andra märkliga orsaker, motivera att hon förlorade vårdnaden.

En annan märklig inkonsekvens hos abolitionisterna är att man utgår från att svenska sexarbetare på något sätt valt jobbet frivilligt (de är inte traffickerade) medan utländska sexarbetare alltid betraktas som traffickingoffer. Luda (migrerad sexarbetare) togs två gånger till migrationsverket av polisen och hon informerades om att hon var ett offer för trafficking, av allt att döma endast för att hon var en utlänning och som resultat av en sammanblandning av migrerat sexarbete med tvingad trafficking. Dessutom, även fast det inte är olagligt att sälja sex, så riskerar migrerade sexarbetare att deporteras. Trots att en migrerad sexarbetare inte gör sig skyldig till något lagbrott kan ändå hennes yrkesutövning anges som skäl för utvisning. I en deportationsorder stod det att ”hon icke har försörjt sig på ett ärligt sätt”. Medan, globalt, huvudverktyget för ”assistans” av de som uppenbart har blivit traffickerade generellt är repatriering så kan både migrerade sexarbetare och personer som blivit traffickerade ställas inför deportation i Sverige Även om de senare kan få stanna över en eventuell rättegång ‒ d v s om de vittnar mot den anklagade. Efter rättegången anser däremot svenska abolitionister att den traffickerade är repatrierad, vilket kastar ljus över bristen på verklig omsorg hos myndigheterna när det gäller traffickingoffers vidare öde.

Risken för deportation kan verka som en hämsko för migrerade sexarbetare att söka statligt understödd assistans när det behövs. I verkligheten är kontakt med polisen otänkbart för en del. Vidare kan sexköpslagen verka som en hämsko för kunder till sexarbetare för att rapportera trafficking av eller övergrepp på sexarbetare. Sexarbetare kan också vara motvilliga att rapportera sådana fall, oroade över att väcka uppmärksamhet och trakasserier. Sexköparen Björn noterade två fall av misstänkt trafficking som han underlåtit att rapportera till polisen p g a sexköpslagen.

Angående kunderna uppvisar svenska myndigheter en lika onyanserad och radikalfeministiskt präglad syn som på sexarbetarna. [A]ngående sexköparna så är det väldigt svårt som sexköpare att förstå om någon blivit traffickerad eller inte. (medlem av prostitutionsenheten i Stockholm). Tvärtemot detta vittnar sexarbetarna om kunder som bryr sig. Om du är en vanlig svensk torsk är han inte intresserad av traffickerade tjejer … för han är inte en sociopat. För det mesta vill han ha ömsesidig sex. Han är inte en våldtäktsman. Han vill bara köpa sexuell upplevelse, du vet … de är inte psykon, du vet, våra kunder är inte sadistiska odjur.

När det gäller manliga sexarbetare så intar det officiella Sverige en väldigt märklig hållning (min kommentar). Tanken att män och pojkar kan bli utnyttjade eller ställas inför svårigheter utifrån deras sexarbete är tydligen en främmande sådan i kontexten att konstruera sexarbete som en form av våld utfört av män mot kvinnor. Den svenska polisen ägnar föga  uppmärksamhet på manlig prostitution. Något som är uppseendeväckande mot bakgrund av att det är ett vida noterat fenomen, med studier av manligt sexarbete avslöjande att fall av drogberoende, exploatering och armod inte är ovanligt. Inte heller räknar man med att trafficking kan involvera män för syftet prostitution. Ytterst lite forskningsuppmärksamhet har också riktats mot män som säljer sex och deras kunder och transsexuella sexarbetare är misstänksamma utifrån deras osynlighet i den allmänna diskursen. Hos prostitutiosngruppen i Oslo menar man att sexköpslagen varken är köns- eller hudfärgsneutral.

Vad gäller sexköparna så har ökad stigmatisering varit både en ambition och ett resultat av sexköpslagen. Denna stigmatisering har även drabbat dem som är involverade i att arbeta med (sexköpande) kunder, i att pariastämpeln smittar av sig. (Något som är synnerligen vanligt för all forskning om sexuell ”avvikelse”, t ex en anledning till att det är så få som vågar forska kring pedofili, för att de som gör det anklagas för att vara ”pedofiliapostologeter”, min anmärkning). På Stockholms prostitutionsenhet tycks man vara speciellt präglade av abolitionistisk demonisering av sexköparna som sociala galningar, med sådana vrångbilder påverkandes personalens professionella engagemang. Men föga är känt om hur lagen påverkat attityder hos kunderna. Det har också rapporterats att sexarbetare har använt sexköpslagen som ett utpressningsmedel mot kunder. Denna utveckling är inte särskilt förvånande, speciellt som den förutsågs i remissvar som föregick sexköpslagen.

Avseende polisen talade en del respondenter fördelaktigt om denna kår, vilket resulterat i att de litar på polisen. Men erfarenheterna av polisen varierar bland sexarbetarna, särskilt med skillnad mellan poliser utbildade för att arbeta med prostitutionsfrågor och de som inte är det. Det är verkligen som ett lotteri … Poliser, det finns bra och dåliga. Det har varit en del strålande poliser. (Grundaren av Rose Alliance). Det förefaller som att det i det svenska folkhemmet inte sexarbetare, av en del, ses som några som är berättigade till myndighetsskydd och assistans. Rapporter från sexarbetare, och de som tillhandahöll tjänster, om polisens oprofessionalitet var ganska vanliga under fältarbetet, och det hävdas att detta har fortsatt med uppdykandet av sexköpslagen 1999. En kyrkovolontär som arbetar med gatuprostitution vittnade om att hon hört en polis säga till en sexarbetare, att du är bara en djävla hora.

Polisens uppmärksamhet riktar sig främst mot offentlig (gatu-) prostitution. Sexarbetare vittnade också om svårigheter att anmäla våldtäkt, då somliga poliser omfattar tanken att sexarbetare inte kan ‒ eller att de förtjänar att ‒ våldtas, vilket nämndes flera gånger som skäl för sådana svårigheter. Också polisen uppvisar samma brist på tolerans som många socialarbetare och myndigheter och även där vittnar sexarbetarna om att de måste anpassa sig till en offermodell, placerandes dem själva inom en allmän förståelse av prostitution som en form av övergrepp, för att bli tolererade och respekterade. De gör dig till ett offer och om du inte rättar dig efter att vara ett offer så gör de dig troligen till en brottsling. (Lisa, sexarbetare). Men polisen säger sig inte känna till sådana problem.

För att söka assistans hos polisen måste en person ”komma ut” med att vara sexarbetare, vilket kan leda till vräkning, att man förlorar omvårdnaden om sina barn, att man blir arbetslös från annat jobb och blir stigmatiserad. Ofta följs inte heller en anmälan upp, förbises eller handhas oprofessionellt. För en del sexarbetare är detta avsevärda hämskor för att söka hjälp i första ledet. [P]olisen i Sverige gör inte sitt jobb … så jag tror inte tjejerna går till polisen. (Klara, sexarbetare).

Den abolitionistiska, feministiska konstruktionen av sexarbetare som passiva offer i behov av assistans bortses från när en konstruktion av sexarbetare som ett omoraliskt hot mot det svenska samhället bättre tjänar till att underlätta kontrollen av sexarbetare.

Summering ‒ våld, fara och risk för hälsan

Staten förnekar regelbundet sexarbetarna samma mänskliga och lagstadgade rättigheter och skydd som erbjuds andra arbetare och medborgare. Det förefaller som Sverige inte avviker från det [mönstret]. Precis som lagstiftningen inte resulterat i påvisningsbar minskning av prostitutionen, kan inte lagstiftning och policy ha förbättrat sexarbetarnas liv. Trots att diskursen som omger sexköpslagen problematiserar prostitution som en sorts genusbaserat våld mot kvinnor, så har det gjort en del sexarbete mer farligt; de mest signifikanta skadorna kring sexarbete i Sverige förefaller vara bevarade, ökade och också bevarade av staten och statsfinansierade institutioner. Sexköpslagen har ökat konkurrensen i gatuarbetet och har ökat stigma och fara på gatan och i inomhusarbete på lika sätt. Våld, fara och risk för hälsan har ökat genom en brist på erbjudande av service och sjukvård och en vägran att tillhandahålla skadereduktion. Kort sagt, vad jag kallat ”skadeökning”-policyn … har varit framgångsrika i deras ambition att påskynda skada.

Ironiskt nog har lagen resulterat i inkomstökning för en del inomhusbaserat sexarbete, därmed uppmuntrandes sexarbetare att migrera för att sälja sex i Sverige. Ändå, fast sexköpslagen menas att vara till nytta för dem som säljer sex, i det att sexarbetare inte är direkt kriminaliserade (och kan använda lagen för att hota klienter som uppfört sig dåligt), så används ett antal lagar för att destabilisera sexarbetare genom vräkningar, trakasserier, förflyttningar och deportationer, trots att säljandet av sex är avkriminaliserat. Kriminaliseringen av sexköp är, trots Sveriges protester om det motsatta, ackompanjerat av vad som är, i all avsikt och syften, en kriminalisering (i allt utom till namnet) av många sexarbetare själva.

En allmän stigmatisering och patologisering av sexarbetare har lett till rapporterade svårigheter med vårdnad om barn, likväl som att det resulterat i hävdade polistrakasserier och oprofessionalism, verkandes som ett ytterligare avskräckningsmedel för att kontakta myndigheterna för support. Därtill, ett fokus på efterfrågan har uppenbarligen perifierat ett behov av granskning av polisen och de som ska tillhandahålla tjänster; kanske abolitionisterna skulle må bra av att insistera på att regeringen ”städar upp” deras eget agerande istället för att införa skadliga lagstiftning och diskurs, endast med målet av politiskt positionering och att sända en signal att prostitution inte tolereras.

Slutsatser

Det har varit motsatta materiella effekter av svensk abolitionism.

Social uteslutning har en stark påverkan på hälsan. Det refererar till den relativa positionen för en individ eller en grupp i samhället som helhet. Processen som ackompanjerar och resulterar i social uteslutning – så som diskriminering, stigmatisering och motvilja – förhindrar människor från att erhålla utbildning eller träning och från att erhålla tillgång till service och medborgarskap, görandes dem mer utsatta för hälsorisker och sjukdom. Orden är WHO:s och har redan citerats inledningsvis.

Mot bakgrund av den moraliska paniken har abolitionistiska, radikalfeministiska grupper och individer blivit prominenta i formulerandet och introducerandet av den svenska sexköpskriminaliseringen, och i främjandet och etablerandet av sexköpslagens rättfärdigande diskurser, vilka konstruerar prostitution som en form av våld. Sexarbetare själva fortsätter att bli sidsteppade när det gäller politiskt bidrag och politisk värdering; diskurs som hotar att destabilisera abolitionistiska förståelser av sexindustrin undermineras genom abolitionistisk radikalfeminisms mönster av tystande. I Sverige är sexarbetare patologiserade och infantiliserade i enlighet med bredare radikalfeministisk förståelse. Distinktioner mellan tvingat och självvalt sexarbete avfärdas i Sverige som farliga och missvisande. Manligt och HBTQ sexarbete har osynliggjorts av heteronormativa konstruktioner av sexarbete som mäns våld mot kvinnor.

Det går inte att se någon minskning av sexarbete, men däremot en ökning av skada gentemot sexarbetarna. Den radikalfeministiska linjen har tagit bort uppmärksamhet från sexköpslagens misslyckande med att uppnå sina abolitionistiska mål: det finns inga övertygande bevis som visar att de totala nivåerna av prostitution i Sverige har minskat sedan sexköpslagen infördes 1999. Radikalfeminism tycks helt enkelt vara ett diskursivt ramverk som har använts för att rättfärdiga ett (selektivt) tacklande av (vissa typer) av sexarbete. I motsats till skadereduktion har den föredragna strategin varit ”skadeökning”: skador som kan associeras med sexarbete minskas inte utan ökas. Förvärrandet av skada är tänkt att skärpa att personer slutar med sitt oönskade uppförande och ses därför som ett indikativ på framgångsrik abolitionism.

Abolitionistisk diskurs och social konstruktion har också kommit att påverka attityden hos svenska hälsovårds- och socialarbetare: inte bara är dessa sexarbetare, som avviker från normativa förväntningar på beteende och identitet, uteslutna från debatt, utan de upplever ytterligare uteslutning från, eller ges bara villkorad eller dömande tillgång till socialtjänst och sjukvård.

Inte endast finns det inga pålitliga bevis som visar att lagstiftningen har begränsat nivåerna på prostitutionen, men lagen och dess framtvingande, likväl som skadeökningpolicyn och problematisk hjälp, har resulterat i ökande svårigheter för en del sexarbetare, särskilt fara, stigmatisering och hot mot hälsan.

Trots försäkringar att sexköpslagen avkriminaliserar sexarbetare och skyddar dem från negativ uppmärksamhet från myndigheterna, används sexköpslagen och flera andra lagar för att direkt destabilisera sexarbetares liv. I praktiken varierar ”den svenska modellen” stort, beroende på var, hur och av vem den konstrueras. Politikerna tog den som en genusjämlikhetslag. Polisen använder den som en humanitetslag, tänkandes på trafficking … och socialarbetarna ser den som en attitydlag. (Socialarbetare, malmöenheten).

Sexköpslagen ropas ut internationellt som att ha fångat in de ansedda problemen med prostitution. Trots dess misslyckanden och olägenheter framförs den svenska modellen ‒ radikalt avvikande från mera ”liberala” modeller ‒ i Sverige och internationellt som en succé att exporteras till (och aktivt importeras av) andra stater. Svensk modernitet har lett till en känsla av överlägsenhet gentemot och rädsla för världen utanför skriver Gould, citerad av Levy. En äldre rådgivare på Socialstyrelsen, rörande prostitution, säger: Lagen skulle exporteras till andra länder  … oavsett det faktum att kunskapen var så liten. Jag menar den empiriska [kunskapen] var väldigt liten, väldigt svag … rörande den verkliga sexhandeln i Sverige.

Sveriges påstående att ha ”löst” det uppenbara problemet med prostitution ska ifrågasättas och betraktas med skepticism, mot bakgrund av misslyckandet hos lagen att kunna påvisa minskade nivåer av prostitution, och mot bakgrund av bevisen för tydliga negativa följder av svenska lagstiftning och diskurs, som genomgående belyses i denna bok.

Försök att introducera den svenska modellen, med deras egna olika historier, kommer troligen bli problematiskt: länder och kulturer som engagerar i och konstruerar sexarbete på uppenbart olika sätt än Sverige skulle vara sannolika att uppleva signifikativa och oförutsedda följder adderade till dem som redan upplevts i Sverige självt. Den tidigare genuskonsulten på kvinnoforum säger: Det grundas mycket i [tanken att] ”vi är de bästa”, förstår du, att Sverige är bäst i världen … och det är väldigt problematiskt, därför … att du inte är redo att inse att folk lever olika liv i olika delar av världen och att det finns olika realiteter. Olika behov, olika kontext.

Det förefaller helt enkelt som att det är arrogant antaget att Sverige producerar internationellt relevanta ett-paket-för-alla ”lösningar” för uppenbara sociala problem, ”lösningar” som betraktas som överlägsna gentemot avvikande policyn använda av andra, ett antagande i linje med Sveriges modernistiska bild utåt och historia av rationalisering och social ingenjörskonst.

Skada associerad med sexarbete har visats öka genom repression och kriminalisering. Det är fallet internationellt och det är särskilt sant för svensk abolitionism. I korthet har lagen misslyckats med att uppnå sitt syfte att demonstrativt reducera nivåer av sexarbete och till det finns det bevis för att lagen och dess rättfärdigande diskurs orsakat tydlig skada för sexarbetarna. Sverige är en paternalistisk välfärdsstat som fortsätter att anträda projekt av modernistisk social ingenjörskonst i sin ambition att skapa ett ordnat och disciplinerat samhälle, där närvaron av sexarbete pekar på ett misslyckande i att skapa (det ideologiska, min kommentar) folkhemmet.

Andra nationer kommer utan tvekan att fortsätta titta på Sverige när de utarbetar eller föreslår prostitutionslagar och -policyn. De skulle dock göra väl i att lära den verkliga läxan av Sverige.

DEMOKRATISK FASCISM

Efter att ha läst en text om ”demokratisk fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra en del reflektioner.  Jag rekommenderar texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar om.  Inte bara de mest uppmärksammade, som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av våra mer framstående politiker, i samtliga partier.

Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske fascistens kampanj slår ned på.”  När vi betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt i enlighet med detta.  Jag ska ta två flagranta exempel:

1) Vi får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor ‒ inte tvärtom på minsta vis.  För det första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att stämma.  Syftet blir därför inte att lösa de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en grupp som egentligen inte har berättigande i samhället.  Tillämpligt på det är vad Frydenborg citerar:  Den amerikanske (eller svenske) fascistens …  metod är att förgifta kanalerna för offentlig information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten och hans grupp mer pengar eller mer makt.

2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1 är det i exempel 2.  Han ska framställas som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den bilden har man inlett kriget mot prostitutionen.  I varenda medie som finns i detta land matas vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som själva gör valet att inträda i yrket.  Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger vanligare).  I denna mytspridning deltar politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld).  Så kan man använda sig av lagstiftningen för att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen.  Men eftersom denna lag vilar på falska premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig” grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.

Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så.  Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år!  Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa.  Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet.  Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella.  Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin.  Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år.  D v s de traditionella makthavarna och medierna.

Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.”  Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.”  Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka.  Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa.  Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig.  D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel.  Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och där med hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?).  Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva.  Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper.  Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”.  Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm?  Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.

När en person eller grupp som styr anser att de äger staten och att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism.  Så som vi sett att man påtagligt handskas med SVT i frågor om genus och sex.  Det är ett praktexempel på demokratisk fascism!

Avslutningsvis vill jag understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte långt till att detta eskalerar.  Och om den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns invändningar kommer klinga falskt.  Jag avslutar som Frydenborg:  Därför kan det finnas lite som är mer farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett politiskt slut.  Så som med genus och prostitution, så där är vi redan!

VAD JAG ÄRLIGT ANSER OM PROSTITUTION – ELLER; ANTI-PROSTITUTIONSAKTIVISMEN OCH RADIKALFEMINISMEN ÄR MÄNNISKOFIENTLIG

Först ber jag om ursäkt över ett långt inlägg, men detta var en komplicerad fråga i sin enkelhet.

Jag är tyvärr en person som inte har varken tid eller ork att varje dag vara ute på Internet. Därför har det gått några dagar sedan jag i en bloggtråd fick frågan om vad min inställning till prostitution ärligt är. Min ärliga ståndpunkt är – förutom att denna fråga är djupt länkad till vad jag skulle beteckna som närmast fascistisk människosyn hos prostitutionsmotståndarna – att sexhandel är en evolutionär adaption. Därför ser jag ingen skillnad i att använda sex som ”handelssystem” i förhållanden/äktenskap, för utförda tjänster, som belöning för en god middag eller mot rent ekonomisk ersättning. När man säger att ”prostitutionen” är världens äldsta ”yrke” så har det inte det minsta att göra med patriarkat eller den ideologiska fantasiprodukten ”könsmaktsordning”. Det är helt enkelt en nedärvd överlevnads- och belöningsmekanism som delas med andra primater. Så säger t ex primatforskaren och feministen Sarah Blaffer Hrdy (“Mother Nature: A history of mothers, infants and Natural Selection,” New York 1999): ”Sexuellt umgänge spelar en stor roll i dvärgschimpanssamhället, användandes som en belöning, ett instrument för konfliktlösning och försoning efter konflikt, och som handelsfavörer av honorna i utbyte för mat.” ”Sexhandeln” är faktiskt den mest framgångsrika överlevnadsmekanismen för primathonor någonsin och instinkten är därför djupt biologiskt rotad hos oss sedan miljontals år tillbaka.

En del kommer naturligtvis nu att säga, att ”vi är inga djur”, vi ska stå över djuren och ta bort sådant djuriskt beteende. Men vilka objektiva bedömningsgrunder – annat än sin egen ideologiska övertygelse – har de använt för att döma vad som är djuriskt eller inte? De utgår från en sexualfientlig, kristen ideologi som skapat denna syn och som under nästan 2000 år misslyckats med att utrota de ”djuriska” beteendena. Eller, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963, att måttet på perversion ligger inte i en handling i sig, utan i den värdering vi lägger i handlingen. Ett bra exempel på detta är t ex homosexualitet och masturbering. När vi ändrade våra värderingar var det plötsligt inte längre perversioner. Det enda de kristnas kamp mot ”onaturlig” sex åstadkommit är häxjakter, utstötning, massdöd och mänsklig ångest. Detsamma kommer avgjort att gälla radikalfeminismens försök att utrota de ”patriarkaliska” mönstren (och därför på fascistiskt manér ”omprogrammera” mannen). Man gör bara, precis som kyrkan gjort, det som samme Howard S Becker konstaterar i samma bok, nämligen kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende!

Moderna exempel på misslyckanden är t ex Sydkoreas och Thailands tillslag mot prostitutionen i början av 2000-talet. Chenda Keo konstaterar i sin utvärdering: ”Hårda lagar och tvingande metoder har inte utrotat Sydkoreas gamla sexindustri …” och ”… Genomförandet av den thailändska lagen stämde inte upp sexindustrin … Införandet av lagen har tvingat industrin att nyorientera sig bort från direkt prostitution.” Den har helt enkelt bytt ”modus operandi”, som han konstaterar då vi får veta att lagen i Sydkorea minskat reguljära bordeller med 704 stycken mellan åren 2004 till 2006, samtidigt som de möjliga informella har ökats med 27.610 mellan 2003 och 2006 (Chenda Keo, Hard life for a legal work: The 2008 anti-trafficking law and sex work.

Personligen har jag aldrig haft några andra kontakter med sexarbetare annat än genom min forskning, eller i mitt stöd för dem i kampen för deras rättigheter (så de regelmässiga anklagelserna från abolitionister, om att tala i egen sak när de inte har underlag att komma med, är fullständigt felriktade i mitt fall). Inte därför att jag på minsta sätt skulle nedvärdera sexarbetarna – så som radikalfeministerna däremot gör – tvärtom anser jag att de borde ha rätten att vara stolta över det jobb de gör, och kunna få arbeta under trygga förhållanden, som andra yrkesarbetare. Jag är inte heller på minsta sätt negativ till sexköpare. Det är deras val och deras grej – även om den aldrig varit min – och de borde, liksom sexarbetarna, ha rätten att välja hur de vill ha sex utan att moralistiska radikalfeminister och religiösa ska tränga sig ner i deras sängar och tvinga dem att bara ha ”rätt” sex – enbart för att moralisten ska bli nöjd. F ö anser jag att i stort sett alla sexuella handlingar som är ömsesidiga – d v s att inte våld eller tvång är involverat – är ok, även om jag själv långtifrån skulle vilja utöva dem alla.

Radikalfeminismen är en fascistisk ideologi, eftersom den har på sitt program att – precis som kommunismen, fascismen och nazismen – ”omskola” människor till att bli ”rätt” och de dessutom som metoder för detta har tvång och våld (psykiskt och fysiskt). Något som tydligt demonstreras i fallet sexköpslagen. Låt mig ta ett exempel på anti-prostitutionsaktivisternas totala avsaknad av omsorg om människor och deras faktiska grund i djupt rotad egoism:

Förutom att FN (WHO, FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, Kate Shannon 2010, The hypocrisy of Canada’s prostitution legislation. I “Canadian Medical Association Journal,” 7/9 2010, Vol 182 Issue 12, och ILO, “The Sex Sector: The Economic and Social Bases of Prostitution in Southeast Asia”, 1999) förespråkar en avkriminalisering av prostitutionen, och inkorporering i de nationella ekonomierna, så konstaterar nyss nämnda rapport, “The sex sector”, att varje år överförs omkring 300 miljoner dollar till familjer på den thailändska landsbygden från kvinnor som arbetar i sexindustrin i urbana områden. En summa som många gånger överstiger regeringsbetalade program för utveckling. Perioden 1993-1995 uppskattas att prostitutionen inbringade mellan 22,5 och 27 miljarder dollar (även om man ska vara försiktig med uppskattningar). Dessutom är betalning för direkta tjänster (som sker vid sexarbete) det effektivaste överförandet av pengar från dem som redan har till dem som inte har. När det däremot handlar om ”välgörenhetsorganisationer” och ”bistånd” försvinner istället merparten till mellanhänder.

Förutom dessa övergripande siffror konstaterar Boonchalaksi & Guest (i samma skrift) att massöserna på Bangkoks massageinstitut rapporterade en genomsnittlig besparing om 46.800 bath! 25 procent av de bordellanställda och 50 procent av massageinstitutsarbetarna ägde också hus. För barsexarbetarna i Steinfatts undersökning (2002, ”Working at the bar”) låg genomsnittsbesparingen, utslaget på alla arbetare, på 5125 bath. Det är alltså även en stor skillnad för den personlige sexarbetaren, också sedan han/hon sänt hem pengar, och många är de forskare som intygar de enorma inkomstskillnaderna mellan sexarbete och annat okvalificerat arbete. För att bara ta ett exempel kan anföras den i övrigt abolitionistiska undersökning som Sankar Sen & medförfattare gjorde i Indien (2004, ”A report on Trafficking in women and children in India 2002-2003,” NHRC, ISS, UNIFEM). Vid jämförelse av inkomsterna mellan prostituerade och andra okvalificerade yrkesgrupper tjänade de förstnämnda LÄGST 3000 rupier i månaden, men genomsnittsinkomsten låg på 11.600 rupier (13.800 för de under 18 år, 10.875 för de i åldern 18-25 och 7970 för de över 25 års ålder). För de i andra yrken var det så många som 50,8 procent som inte fick någon lön alls, 18 procent tjänade upp till 300 rupier i månaden, 13,9 procent 301-600 rupier, 6,3 procent 601-900 rupier, 6,3 procent 901-1200 rupier och 4,7 procent över 1200 rupier i månaden. Som synes en gigantisk inkomstskillnad!

Vad som är så motbjudande med dessa självutnämnt ”goda” anti-prostitutionsaktivister, som påstår sig ”hjälpa” sexarbetarna, är att de utan att kunna erbjuda några som helst ekonomiska alternativ kräver att sexarbetet ska försvinna. Och män och kvinnor som valt jobbet ska alltså snällt återgå till misär, fattigdom och svält. Och vilken ”hjälp” är det då som anti-prostitutionsaktivisterna och de religiösa erbjuder. Jo, inlåsning under fängelseliknande förhållanden och tvångsrepatriering tillbaka in i låglöneyrkena (se t ex Noy Thrupkaew, The Crusade Against Trafficking in Asia, Do Brothel Raids Ever Help Anyone? I “The nation” 5/10 2009). Det är därför som kambodjanska sexarbetare i debatten i “The economist” 6-10 september 2010 kan skriva: ”Vi är sexarbetare från Kambodja våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin. Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare. Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare. Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ’nyträna’ oss.   De försöker att lära oss att sy. Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga.” (Sakupplysning: 2008 slog kambodjanska staten igen bordeller och drev ut kvinnorna på gatan efter krav från USA att motverka ”traffickingen”. I ovannämnda rapport av Keo konstaterar han att det var katastrofalt för sexarbetarna).

Tror ni att västerländska, radikalfeministiska anti-prostitutionsaktivister bryr sig ett ögonblick om vad som händer med sexarbetarna sedan dessa ”goda” personer lyckats driva bort dem från bordeller eller sexarbete? Inte alls! Det viktiga för dem är uppenbarligen att bekräfta sina egna egos – och framstå som ”goda” och ”medkännande” människor, som ”gör någonting” – utan att det kostar dem något, utan tvärtom blir avstamp för karriärer och status. Nu tvivlar jag inte ett ögonblick på, att det finns en hel del som uppriktigt tror att de utför en god gärning, men när de vägrar att sätta sig in i realiteterna, när de vägrar att ta till sig alla motstridiga röster och forskning som finns, när de vägrar att se sexarbetarnas verkliga situation så är de medskyldiga till cynism, ignorans och förtryck ändå!

Det gäller naturligtvis samma sak för mängder av svenska och andra nationers sexarbetare också. Killar och tjejer som inte erbjuds jobb, som är förlorare redan från början i ett system som bara premierar dem som är ”rätt”, eller har ”adekvat utbildning”, krävs bara på att ”prostitutionen” ska upphöra. De ”goda” antiprostitutionsaktivisterna har inte heller här något att erbjuda dem, annat än återgång till knappa omständigheter, misär och dessutom stigmatisering. Antiprostitutionsaktivisterna och radikalfeministerna är verkligen inga goda människor. De präglas av en känslolöshet mot dem som inte är som de anser att man ”ska” vara och en cynism som är gigantisk i deras strävan att tvinga människor tillbaka i misär och fattigdom, bara för att tillfredsställa sin egen självgodhet. Det är hög tid att vi klär av dessa människor deras självpåklistrade ”godhet” och ”rättfärdighet”!!!

Så, ärligt talat, anser jag att den enda lösningen är att avkriminalisera prostitutionen, därför att moralistiska lagar och förbud aldrig har lett till något annat än häxjakt, förödelse och t o m död. Så minimalt som möjligt ska staten, eller ideologiska rörelser, gå in och reglera människors förehavanden. Det ska ske där det uppenbarligen gör våld på andra – inte där några av ideologisk eller religiös övertygelse har ”bestämt” (mot deltagarnas egna uppfattning) att det är ”patriarkaliskt”, ”rasistiskt”, ”rashygieniskt” eller ”religionskränkande” våld.

Det finns dock en stor fara med att verkligen acceptera människors olikhet och deras olika val och läggningar. Nämligen att dessa som är reellt farliga för alla – de övertygade ideologerna och moralisterna – ska bli så kränkta att deras hat och förföljelse av dem som är ”fel” ska eskalera till ännu högre nivåer än idag. Det är nämligen inte de som stämplas som ”perversa” som är farliga, utan de som utifrån egen övertygelse utför stämplandet.

Så, avkriminalisera prostitutionen, erkänn att det är en del av vårt mänskliga, biologiska arv, ge sexarbetarna möjlighet att verka under samma arbetsskyddslagstiftning som andra yrken – och låt dem vara stolta över sitt jobb. Och – framför allt – motverka totalitära rörelser som radikalfeminismen!

MADONNAFALLET OCH SVENSK PROPAGANDA-TV

Det finns ett fenomen som gör mig så himla arg med Svt:s propagandaprogram, som går under täckmanteln ”dokumentär”, och det är att de riskerar att jag slutar tro på de människor som verkligen utsätts för sextrafficking. För hur ska jag kunna veta, när Svt:s s k ”dokumentärer” ljuger och fabulerar friskt, om det är sant eller falskt?

Återigen har Svt levererat ett propagandanummer av den högre skolan ifråga om sexarbete. Långt bort i tiden ligger det, då samma företag levde upp till principerna om saklighet och opartiskhet och när det gäller sexarbete är det uppenbart att uppdraget numera är att leverera ”rätt” bild – utan hänsyn till att man därmed ljuger och förvränger fakta. Redan tidigare har man producerat ett propagandanummer som rör det s k ”Madonnafallet”, men då var det Uppdrag granskning som stod för stolligheterna. Nu är det en oerhört cynisk och människoföraktande, självutnämnd godhetsapostel vid namn Nadia Nyberg som tagit på sig att uppfostra det svenska folket till att tycka ”rätt”.

Men vad är det då som är fel med ”kvalitetsdokumentären”, som Svt uttrycker sig om den. En mer adekvat fråga hade varit att undra över vad som är rätt i den, för närmast allt är faktiskt fel! Och det är här min ilska mot propaganda av detta slag kommer in. Jag är nämligen inte främmande för att ”Madonna” verkligen kan ha råkat illa ut. Det finns avgjort de som gör det. Men i denna rad av förvrängningar, människoförakt och okunskap som levereras vet jag inte ens om jag ska tro påståendena om ”Madonnas” offerstatus.

Låt mig ta det från början. Man inleder med känslosamma påståenden om trafficking i Thailand, och utgår då från den fullständigt obestyrkta bilden av att sextrafficking är ett omfattande problem. Utan att blinka kan man påstå att handeln med människor är lika stor som droghandeln och att miljontals människor idag lever i slaveri. Faktum är, att det finns ingenting annat än ”uppskattningar” (d v s, s k ”guesstimates” – eller ”bluffskattningar” som den svenska översättningen borde vara) som inte har någon som helst grund i verklig statistik. När det gäller verklig statistik säger den, att det är maximalt 3000 offer för sextrafficking i hela världen årligen. Drygt fem av dem finns här i Sverige (och t o m Bråanser det osannolikt med ”mörkertal”). Programmakarna kan också, utan att känna ett uns av skam, påstå att detta är något som ökar hela tiden, vilket är en uppenbar lögn, eftersom det inte finns några som helst siffror som indikerar att så är fallet, annat än sådana som självgynnande organisationer som ECPAT hittar på för att skrämma människor till att skänka mer pengar till dem. Nadia Nyberg har uppenbarligen inte någon som helst aning om vad källkritik, objektiv granskning, saklighet m m är. Hon har förväxlat sin egen fanatiska övertygelse med detta och är enbart ute efter att få sina fördomar bekräftade.

Självklart för man också vidare myten om att det är mängder av barn som säljs in i sexslaveri – för ingen på Svt är intresserade av att kolla med verklig forskning. Schabloner och myter är det som gäller när man ska uppfostra människor att tycka ”rätt”. Hade det funnits det minsta spår av traditionell journalism på Svt – och inte bara redskap för officiell propaganda – så kunde man t ex konsulterat världens största(?) undersökning av sexarbetare (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand), nämligen den av Thomas M Steinfatt under tolv år utförda studien av mer än 4000 prostituerade på tre thailändska orter. INGEN ansåg sig tvingad in i jobbet, inte fler än 13,1 procent av arbetsstyrkan var i åldern 16-17 år och endast 2,3 procent i åldern 13-15 (varav EN var tretton och TVÅ var 14 år). Personerna i programmet ljuger tittarna rakt upp i ansiktet! Kanske inte avsiktligt, men Nadia Nyberg har definitivt misslyckats i sitt uppdrag som journalist och istället blivit en propagandamegafon!

Så tar man till nästa knep för att riktigt inpränta den ideologiskt rätta bilden av detta. Plötsligt är vi inte i Thailand längre, utan med suggestiv musik förflyttas vi till Göteborg och en ”utredning om en stor liga människohandlare”. En Europolrepresentant kommer in för att leverera fler falska påståenden. Han hävdar att flickorna ”våldtas 15-20 gånger om dagen”. Återigen en påhittad myt som inte har någon som helst grund i verklig forskning (och vill ni läsa om Europols trovärdighet i frågan kan ni göra det t ex här). Obestyrkta påståenden levereras över huvud taget i mängd i programmet, vilket illustreras med suggestiva sexköpsfall. Vi får också skrivet på näsan av en kvinnlig polis, att detta är ”jättesmutsigt”. Så får poliserna en känsla av att någon driver flickorna. De kan alltså inte göra detta av eget val. Alla möjliga grepp tas till för att ”bevisa” att det handlade om slavhandlare, som t ex att flera killar bodde med tjejerna och satt hemma hela dagarna. Hm… undrar om jag är människohandlare, för jag har sedan svensk korrekthet gjorde mig arbetslös suttit hemma mängder av dagar och jag bor ihop med en kvinna.

I ett inslag får vi också höra en telefonavlyssning och någon säger ”det är Bombonel”. Vilken fantastisk bevisning, eller? Så sägs männen prata om tjejerna som ”bagage”, ungefär som att det beror på att de är människohandlare och behandlar kvinnorna föraktfullt. Precis som om det inte är vanligt inom illegala verksamheter (som ju prostitution i praktiken är) att man har andra termer än de vanliga. Om det är den typen av bevisning som sedan (på ett vittnesmål, de andra tjejerna vägrade samarbeta med polisen) fällde männen (vars straff lindrades i hovrätten) blir jag mörkrädd för svenskt rättsväsende.

Sedan fick polisen uppfattningen att tjejerna måste lämna ifrån sig sina pengar, men är man så okunniga och fördomsfulla som dessa poliser uppenbarligen är måste det ju bli en självklarhet att man får en sådan ”uppfattning”. Saklighet har det i alla fall inte det minsta att göra med. Vad som verkligen illustrerar polisernas fördomsfullhet är när en av dem säger: ”det är så fel”. Och här kommer det värsta med detta propagandanummer i dagen, nämligen de inblandades människoförakt och cyniskhet. Då talar jag inte bara om Nadia Nyberg, som naturligtvis aldrig tänkt tanken att kolla med den mycket stora majoritet av sexarbetarna som inte känner sig tvingade in i arbetet (internationellt handlar de om sex procent – i den danska prostitutionsundersökningen 2011 kan man inte identifiera ett enda traffickingoffer, endast fyra procent debuterade före 18 års ålder och lika stor andel ansåg sig tvingade in i sexarbetet – Nadia Nyberg förstår inte ett enda dugg av kritiskt tänkande, källkritik och/eller objektivitet). Nyberg, precis som Melissa Farley som alltid andras som ”bevis” för hur hemsk prostitutionen är, aktar sig noga för att kliva utanför de kliniska miljöer som ska bekräfta hennes fördomar.

För att vi verkligen ska tro att en mängd minderåriga finns inom prostitutionen åker man i en bil och ser en tjej som går över gatan. Den medföljande polisen påstår helt frankt att ”hon var15-16 år gammal”. Jag såg på frekvensen gång på gång och det är omöjligt att uttala sig om hennes ålder, mer än att hon sannolikt är under 30 år. Övriga kvinnor som ses vid bilfärden är alla i ”legal” ålder.

Men, låt oss återvända till dessa människors människoförakt. En av poliserna säger att kvinnorna inte ”vågat” att gå till polisen. Lever man i en så begränsad miljö som dennä polis gör så är det naturligtvis lätt att inbilla sig att det handlar om skräck. Alternativet att tjejerna valt detta för att det är ekonomiskt väldigt lönsamt tyck vara helt frånvarande hos självutnämnda ”räddare” av det slag som vi ser i programmet. Något som däremot Europolpolisen räknar med, då han säger att ”EN DEL av tjejerna tvingas till detta”. Men i svensk propagandaform ska vi luras till att tro att det gäller ALLA sexarbetare. När förhörda tjejer säger ”jag var inte tvingad att göra något”, ”han hjälpte mig mycket med pengar” och ”jag är inget offer och kommer aldrig att bli det heller” så säger de naturligtvis inte sanningen. Poliserna har då nämligen inte lyckats med ”att få tjejerna att berätta sanningen”. Vad en hora säger kan man naturligtvis aldrig tro på – om hon inte säger precis det som hon måste säga. Att det verkligen förhåller sig så förstår vi av ett yttrande lite senare: ”Vissa har hållit fast vid uppfattningen att de gör det här frivilligt medan andra då har valt att ta sig ur detta och berätta vad de har upplevt, som vi tyckte då på ett väldigt trovärdigt sätt”. Tvi för en sådan människosyn från svenska poliser. Detsamma gäller ”psykologen” Louis Ramos Ruggiero som helt underkänner vad tjejerna själva säger. Då handlar det om ”rädsla” och ”hot”. Karlen är naturligtvis – som de flesta s k ”experter” som uttalar sig om detta – fullständigt okunnig och kör över kvinnorna (en hora behöver man ju inte respektera) för att degradera dem till ”offer”. Enligt denna kvacksalvare handlar det om att ”man identifierar sig med förövaren… kvinnorna kan försvara sina hallickar, kvinnorna kan skapa en helt annan värld där hallicken är en prins eller en fantastisk människa”. Han anser uppenbarligen att en horas utsaga behöver man inte bry sig om och att han själv är så fantastisk att han vet exakt hur det ligger till. Tvi för en sådan människosyn! I domstolen har han(?) hittat på att detta är ett ”trauma” för tjejerna. Horors ord är alltså värdelösa i en domstol enligt honom (om de inte säger ”rätt” saker vill säga). Sexarbete är också ett ”märkligt sätt” enligt denne ”psykolog”. Jag skulle vilja påstå, att det är mycket mer märkligt att ”hjälpa” människor med att degradera dem som Ruggiero gör!

Vissa av tjejerna reste tillbaka för att fortsätta att sälja sex. Inte ens det kan få Nadia Nyberg, poliserna m fl att tro att detta kan vara på eget bevåg. Istället måste man leverera myten om att människohandel och sexslaveri är enorma problem. Inte därför att man kan presentera någon som helst forskning som styrker att så är fallet, men så måste man bara säga – även fast det är en direkt fabulering. Och till slut levererar man en äkta fantasisiffra: ”Ca 30 miljoner människor lever i slaveri i dag – mer än någonsin i världshistoren”.

Jag förstår att Nadia Nyberg och andra aktivister, poliser m fl omhuldar dessa myter, eftersom de direkt gynnar dem. De kan framstå som ”goda” och ”omsorgsfulla” människor, samtidigt som deras fanatism gör livet till ett helvete för stora mängder sexarbetare, vilka frånkänns mänsklig värdighet, trovärdighet, rättigheter och samhällets skydd. Det är de ”goda” som i alla tider varit de verkligt onda! Dessutom gör det mig riktigt förbannad, eftersom dessa ”goda” gör att de få som verkligen råkar illa ut riskerar att inte vara trovärdiga.

Tvi för sådan propaganda-TV.

SVERIGE – VÄRLDENS STÖRSTA OMSKOLNINGSLÄGER

I Kina införde man 1957 ”omskolning genom arbete”. Det var en åtgärd som utan rättegång kunde appliceras på människor som var ”fel”. I väst – även i Sverige – så fördömdes detta som ett brott mot åsikts- och yttrandefriheten och ansågs oförenligt med det demokratiska systemet. Därför är det makabert att Sverige som nation idag blivit världens största omskolningsläger där människor som är ”fel” ska rättas till. Vad då ”omskolningsläger” kanske någon undrar, men omskolning är när några få ska lära andra det ”rätta” och korrigera hans/hennes/deras ”fel” beteende. Sverige förefaller att ha blivit världsledande på det och den märkliga idén om ”normerande” lagar och regler har blivit en självklarhet.

I grunden är Sveriges system med ”omskolning” djupt odemokratiskt, genom att en liten minoritet utser sig själv till att vara så ”rätt” att de med hot om straff eller social uteslutning tar sig rätten att tvinga andra att bli ”rätt”. Den moralistiska hybrisen i ”landet rätt” (Sverige) har blivit så stor att många människor idag är lika rädda som i diktaturernas Sovjetunionen och Nazityskland för att uttrycka vad de verkligen tycker. Jag träffade en ung lärare nyligen som berättade att han/hon råkat säga till en kollega att han/hon inte ansåg att rättssäkerheten fick urholkas av kravet på att fler ska dömas för våldtäkt, utan att skyldiga ska dömas, men inte oskyldiga. Efter det hade han/hon drabbats av oro. Tänk om kollegan skulle berätta detta för andra på skolan, skulle han/hon då vara stämplad för all framtid och riskera att inte få några jobb?

Att verkligheten i skolvärlden fungerar på detta sätt vet jag av egen erfarenhet och min bild av merparten av lärarkåren är en bunt inskränkta medelklassmänniskor med föga kunskaper, men vilka ändå tror sig veta bäst. Så jag blir inte förvånad över lärarens oro (tack och lov finns det dock undantag från den inskränkta majoriteten i lärarkåren). Sverige är alltså ett land där det är lika förbjudet att tycka ”fel” som det någonsin varit i auktoritära diktaturer. Det finns ett uppenbart åsiktsförtryck med en vilja att ”omskola” människor. Och de främsta ”omskolarna” är riksdag och journalistkår – människor precis lika okunniga och självgoda som lärarkåren.

Ett tydligt exempel på ”omskolningslägret” Sverige är sexköpslagen. Efter en lång kampanj av lögnaktig propaganda, förklädd i vetenskaplig dräkt, genomdrevs sexköpslagen därför att en liten medelklasselit i form av riksdagsledamöter, journalister och ”forskare” hade bestämt sig för att sexarbete var hemskt. Lagen sägs vara ”normerande”. D v s att den ska omskola människor till att anse exakt så som de självutnämnda ”rätta” tyckarna anser. Men som all annan falsk utmålning av verkligheten kan bilden som de ”rätta” tyckarna har inte underhållas annat än med lögner och bedrägeri. Därför gaddar de ”rätta” människorna ihop sig och levererar skräckpåstående efter skräckpåstående. Så får vi ju t ex ständigt höra hur kvinnor tvingas in i sexarbete – men så sent som innevarande år visade en i en lång rad av undersökningar att tvånget är nästan icke existerande inom ”sexarbetesindustrin.” I Nordirland har universitetet i Belfast – med anledning av att införa den svenska sexköpslagen i UK – gjort en omfattande undersökning av stadens sexarbetare. Den visar att mindre än en procent tvingats in i sexarbete och att endast två procent av sexarbetarna är för införandet av sexköpslagen.

En annan studie kommer från Kanada. Den trycker bl a på samhällets (d v s de ”rätta” tyckarnas) stigmatisering av sexarbetarna som ett huvudproblem: ”between an overall experience of childhood disadvantage and sex work involvement, our preliminary findings also point to the contribution of punitive laws and regulations, stigmatizing public attitudes and institutionalized practices that make it difficult for sex workers and others involved in the sex industry to access protections and supports like other Canadians.” Och den säger också: “Much of the vulnerability experienced by some sex workers has little or nothing to do with sex work.” Båda de här undersökningarna visar också, att minderårigt sexarbete hör till ovanligheterna, att de flesta är infödda sexarbetare och att tvånget in i arbetet är minimalt. Mot detta står de självutnämnda ”rätta” tyckarna, som i 99 fall av 100 struntar i att fråga sexarbetaren vad han/hon själv anser och önskar, men istället inför en ”normativ” lag för att omskola folket. Istället presenterar de egna skräckfantasier om förfärligheten i sexarbetet som ”fakta” och gör undantaget till regel.

Ett annat sådant fenomen med ”omskolning” är ”genus”. De ”rätta” tyckarna ska med lagar och regler tvinga människor att bli så som de ”rätta” tyckarna anser att människor borde vara. Någon hänsyn till våra nedärvda, biologiska förutsättningar (se även översatta utdrag, här) får då inte tas, utan istället ska barnen tidigt – precis som i Hitler-jugend – läras vad som är det ”rätta” på genusdagis och i genuscertifierade skolor och offentliga miljöer. Människor ska omskolas till att passa de makthavandes i medelklassdemokraturen Sverige åsikter om hur människor egentligen är. I detta missionsarbete jobbar de två maktcentra vi har i landet – riksdagen och Södermalm – ihärdigt för att i all godhet hata, socialt utestänga och isolera dem som dristar sig att uttrycka ”fel” åsikter. I detta självpåtagna, tunga arbete att radera ut evolutionen och istället skapa perfekta människor – precis som i Sovjetunionen och Nazityskland – skyr man nästan inga medel alls, och vetenskapen måste stå i det ”rättas” tjänst istället för att vara vetenskap. Sålunda ska pengar bara ges till ”rätt” forskning (som t ex mäns våld mot kvinnor, kvinnors våld mot män – som är lika stort eller större – är däremot inte värt någon forskning) och beskrivningen av verkligheten måste tillrättaläggas för att passa de ”rätta” tyckarna istället för människorna.

Man kommer osökt att tänka på Brechts ord efter upproret i Berlin 1953: ”Varför upplöser inte regeringen folket och väljer ett nytt folk?” Länge leve medelklassdemokraturen Sverige – ”landet rätt”!

VAD HÄNDE EFTER EVA-MARREE?

Över ett år efter det myndighetsinitierade mordet på Eva-Marree Smith Kullander (Petite Jasemine) får jag ett meddelande från hennes mor som bland Eva-Marree’s efterlämnade saker funnit min bok, ”Samlag eller Salighet”. ”Jag håller på att läsa din bok ’Samlag eller Salighet’ som jag hittade bland min dotters böcker när jag tömde hennes lägenhet. En bok jag fastnat totalt i och är helt fascinerad av.” Det har lett till en närmre kommunikation och jag fick upp ögonen för den blogg som Eva-Marree’s mor driver. Hon skriver till mig: ”Jag lovade Eva att berätta hennes historia. Att tvingas avge ett sådant löfte: ’lova berätta allt när han mördat mig’ till sitt eget barn… att inse att hon utsatts för alla dessa grova övergrepp p g a att hon valde ett liv som hon trivdes med men som inte passade in…”

Kan ni sätta er in i hur det skulle vara att behöva avge ett sådant löfte!? Jag kan förstå det ”intellektuellt”, men jag tror inte jag riktigt kan inse vidden av det. I min egen text om mordet från förra sommaren skriver jag, ”Inte något enda media i landet har heller rapporterat om bakgrunden till denna tragedi, utan rapporterar bara politiskt korrekt att Eva Marree Smith Kullander har mördats. Sannolikt kommer inte något media eller någon journalist ha ryggrad nog att belysa detta övergrepp på Jasemine och hennes barn.” Bloggen som Eva-Marree’s mor driver bekräftar detta mitt förmodande. Ingen journalist bryr sig om att skärskåda myndigheternas (socialens) agerande och alla vägrar att berätta de verkliga omständigheterna bakom mordet. Eva-Marree’s mor för en fruktlös kamp mot en myndighet som först fick Eva-Marree att flytta ifrån den våldsamme fadern, men som sedan – när det gick upp för dem att hon arbetat med ett politiskt totalt inkorrekt yrke – plötsligt gav den olämplige fadern vårdnaden. Det är samma myndighet som nu hos Evas barn vill försöka utplåna minnet av modern och förbjöd att de fick närvara vid urnsättningen av henne. Samma myndighet som – trots Evas varningar – inte sa sig se några tecken på vad som skulle ske.

Vi talar nu om verklighetens Sverige. Inte den fantasibild som bedrägliga politiker vill måla upp när de ska värva röster för att få fet lön, bra positioner och ingå i ett nätverk. Inte det Sverige där journalistkåren slår sig för bröstet och inbillar sig ha ansvaret för att fostra människor ”rätt”, utan om det Sverige som hycklar, sopar under mattan och underlåter att ge människor hjälp, olika åsikter utrymme och som låter människor oförrättat lida.

Jag är stolt över min dotter” skriver Eva Marree’s mor till mig, och det har hon verkligen anledning att vara. Hennes dotter kämpade för sexarbetares rättigheter, och till skillnad mot skrämselaktivister som Birgitta Ohlsson, Anne Jalakas eller organisationen Realstars så var Eva Marre en VERKLIG människorättskämpe – inte bara en som ville främja sin egen position. Hon var en människa som gick sin egen väg trots att myndigheter och stigmatisering försökte straffa henne för hennes ”fel” yrkesval. Och efter det mord som myndigheterna i allra högsta grad är medskyldiga till ignorerar och bortsorterar de Eva-Marree’s mor och vill utplåna barnens band med sina svenska släktingar. Däremot får de ha kontakt med den våldsamme faderns släktingar.

I sådana lägen skäms jag stort över att vara svensk!

EN STUDIE I SVENSK MEDELKLASSMENTALITET

Igår presenterade jag texten om att det inte är fel med porr, vilken en av mina facebookvänner delade. På tråden uppstod ett meningsutbyte som kan vara intressant att studera ur synvinkeln ”medelklassmentalitet”. Eftersom jag inte har intresse av att hänga ut någon människa anonymiserar jag meningsutbytet. De två kvinnorna som det handlar om kallar jag för L respektive M.

Det är ett märkligt fenomen att svenska (medelklass)kvinnor anser sig kunna och veta så mycket – trots att de inte inhämtat ”kunskap” genom andra forum än svenska sensationsmedia (som t ex Aftonbladet, Expressen och Svt). Sålunda inleder M med att påstå att ”det finns en mer eller mindre slavhandel med unga kvinnor som tvingas in i det här” (d v s porren). Det fylls på med L:s tvärsäkra, ”rätta” åsikt: ”Sex skall inte vara ett geschäft! Det skall vara gratis för alla och envar! I det ögonblicket man gör affärer med sex har kvinnan förslavats! Sex skall vara fritt mellan vuxna människor på lika villkor!!! Ge kvinnorna RIKTIGA (min emfasering) jobb och bra betalt”. Och för att understryka hur odiskutabelt rätt hon har så avslutar hon med ett ”Amen”. Vad som är ”riktiga” jobb får vi dock inte veta, inte heller hur hon skulle kunna trolla fram sådana eller om hon själv lever upp till gratis sex. Indignationen är det viktigaste.

I mitt svar inriktade jag mig på M, eftersom hon gör ett inte bara ounderbyggt, men också falskt påstående, att det skulle vara slavhandel i porren. Jag skriver: ”Det förekommer inget tvång inom porrbranschen och trafficking är ett s k ’nollbrott’ (mindre än ett fall på 100.000 invånare, http://www.anstandigt.com/2015/09/12/den-gigantiska-sextraffickingen-ar-inget-annat-an-bedrageri/. Tvärtom så mår tjejer som arbetar som porrartister lika bra som eller bättre än genomsnittskvinnan, http://www.independent.co.uk/news/science/porn-stars-and-the-naked-truth-8348388.html.” Jag rekommenderar också att kvinnorna som kommenterar utifrån moralistiska synpunkter och sprider floskler om prostitutionen läser min ”serie” om myter om prostitutionen: http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-7-sexarbetarna-utsatts-for-omfattande-smitta-och-ar-smittohardar/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/; http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/. Annars, påpekade jag, kunde de också läsa min bok, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”.

Är det någon läsare här som tror att därefter följde någon kommentar som antydde att M och/eller L följde uppmaningen? Om man redan anser sig så ”rätt” vetande som de bägge gör så behöver man inte ta in något som kan rucka på detta ”vetande”. Istället följde M med ”den klassiska kommentaren. Ni män som gillar att se på porr, och anser att det är kvinnor som väljer det själva- vill ni att er dotter, fru, syster, mamma ger sig in i den branschen, och att andra män tittar på de filmerna? Eller skulle ni försöka övertala dem till att jobba med nåt annat?” Självklart i M:s föreställningsvärld är det bara män som tittar på porr – vilket ju kan få en att undra vilken verklighetsuppfattning hon har i grunden. Jag och en annan kommentator, B, påpekar att det är en irrelevant fråga, och att den kunde appliceras på vilket lågstatusjobb som helst, men det vet M att den inte kan. I vanlig falsk retorik försöker hon föra ned detta på ett känslomässigt plan och bortse från vad som sägs genom att anknyta till att min fru eller dotter skulle ta den i ”r*ven” på film. Man förstår här, att M vet så mycket bättre än porrartister och sexarbetare vad som är rätt för dem att hon kan bortse från vad de själva tycker. Så fortsätter hon med att citera mig: ”Att det skulle vara fel med sexhandel är uteslutande en moralistisk konstruktion” och ska kullkasta det med att fråga: ”Så om du blir kidnappad och kommer till ett ställe där du blir såld till bögar så är det enbart en ’evolutionär adaption’. Det är inte bara unga kvinnor som tvingas till detta, även pojkar.” Åter levererar hon som ”vetskap” sambandet mellan slaveri och prostitution, men naturligtvis utan att kunna leverera någon källa som kan styrka detta. M har inte öppnat länkarna som jag presenterat, hon vet ju bäst ändå. Så avslutar hon med det dräpande: ”Jisses… jag lägger ner denna tråden, för den diskussionen kan jag inte vinna.” Och det är nog klokt av henne, eftersom hon så uppenbart inte har något som kan understödja det hon säger annat än sin egen övertygelse. Jag citerar Howard S Beckers kommentar, att måttet på avvikelse i en handling inte beror på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen, och då kommer hon med det som slutligen ska skjuta mig i sank: barnporr. Vi har inte på något vis diskuterat eller nämnt det tidigare, men nu ska all porr associeras med barnporr. Det är sådana metoder som svensk medelklassmentalitet uppmuntrar. Min kommentar blir: ”Sedan är det väl symptomatiskt att du, när du inte har källor eller forskning att anföra, måste dra ner debatten på det känslomässiga planet, genom att dra in barnporr. Vad har barnporr att göra med att du inte kan respektera människors val att jobba med porrfilm eller som sexarbetare?

B påpekar för M att porr och trafficking inte är samma sak, men M vet bättre (åter utan underlag): ”Men det är heller inte skilt åt. Många östasiatiska kvinnor luras hit. Pojkar också skulle jag tro. Ok, nu skiter jag i det här. Jag mår dåligt.” M mår alltså dåligt av att inte alla inser hur salomoniskt ”rätt” hon har i sin moralism. Våga inte ifrågasätta en svensk (medelklass)kvinnas ofelbara åsikter. Att ingen som helst forskning antyder att östasiatiska kvinnor skulle tas hit för sexslaveri, att det är ett väldigt litet brott i omfattning (även om hemskt för de få som råkar ut för det) har ingen betydelse för M. Hon ”vet” ändå hur det ligger till och behöver inte solka sina fingrar med motstridiga fakta. Svensk medelklassmentalitet i dess prydno.

M lämnar nu tråden, men L har inte givit upp ännu: ”Trafficking, porr och narkotika kommer alltid att gå i hand fatta det en gång för alla! Kvinnans sexualitet är INTE en handelsvara!!!!! STOPP!”. Åter samma floskler som inte understöds av någon som helst vetenskaplig forskning, men vilka är säljande för medier, politiker och journalistkår. L ”vet” också ”rätt” och behöver inte inta några motstridiga fakta gentemot hennes ”kunskap”. Om de länkar och källor jag levererat sammanfattar L: ”Jag skiter innerligt i denne ’Dick’.” Men L har också helt fel, trots att hon lutar sig mot mentaliteten att tro sig veta utan att ta reda på fakta. Sexualitet är och har alltid varit en handelsvara. Det är, som Ullah Ahsan (Prostitution in Bangladesh: An Empirical Profile of Sex Workers. I Journal of International Women’s Studies Vol 7) skriver i sin text om Bangladesh: ”Från en rent ekonomisk synvinkel kommer prostitution mycket nära situationen av att få något för ingenting. Kvinnan kan lida ingen förlust alls, men ändå erhålla en generös belöning.” Sexhandel är den mest framgångsrika överlevnadsmekanismen för primathonor någonsin. L:s moralistiska ställningstagande ändrar inte på det.

Mot bakgrund av hur mentaliteten utvecklats bland svensk medelklass, d v s att man inte behöver respektera forskning, andras åsikter eller ens något man ”känner” är fel tror jag är ett hot mot demokratin. Jag tror svensk medelklassmentalitet är ett minst lika stort hot mot demokratin och yttrandefriheten som ytterligheterna på vänster- och högerkanten. Särskilt som den svenska journalistkåren lär ut till människor att det är rätt att dissa och hata dem med ”fel” åsikter.

DE ”GODAS” SMUTSKASTNINGSRETORIK OCH SKRÄMSELPROPAGANDA

Med anledning av ett meningsutbyte på en facebooktråd, som egentligen handlade om Alexander Bard, inte om sexarbete, lyckades ett par ”genomtänkta” kommentarer av sexköpsmotståndare leda in tråden på ämnet. Den inledande kommentaren (från en man) var: ”Dom som säljer sex har ofta blivit utsatta för övergrepp i någon form tidigare i sitt liv. Kom igen, för fan, det är inte ok att sälja sex. Inte köpa heller.” Förmodligen var det med hänsyftning till att Alexander Bard försvarat sexhandel och själv deklarerat att han sålt sex. Det här ledde till det ena och det andra och nya ”goda” aktörer som minsann ”vet” hur illa sexarbetarna far kom in, bl a en som ”skamlöst” ställer sig på alla offers sida. Visst låter det som om hon är genomgod, inte sant? Åtminstone tycks hon själv betrakta sig som sådan. Men ”godheten” flagnade snart, när jag försökte förklara okunnigheten som uppvisades, och att det ”goda” egentligen handlar om egocentrisk empati. Jag levererade också länkar till min ”serie” om myter kring prostitutionen och påpekade hur de ”goda” tror på myter och skrämselpropaganda. Den ”skamlösa” upplyste oss då om att det finns gott om män som jag, och att jag lever i ”egna fantasier om den lyckliga horan”.

Hade någon trott att den ”skamlösa” skulle bry sig om att läsa om prostitutionsmyterna som jag länkat till? Hade någon trott att hon därifrån skulle försöka att argumentera för sin sak, och anföra någon forskning som kunde styrka den? Ni behöver inte oroa er, hon gjorde det inte. Självklart påpekade jag att jag forskat vetenskapligt om detta och skrivit en bok i ämnet som uppskattats av flera (f d) sexarbetare. Jag påpekade också, att det är hon som förlitar sig på myter och skräckpropaganda och uppmanade henne att läsa mina länkar, samt tog ett exempel från världens kanske största undersökning av prostituerade, av Thomas M Steinfatt, som visat att 15 % tyckte direkt illa om jobbet, men 69 % att det var ett bra eller okay jobb. Jag frågade också den ”skamlösa” om hon talar om den ”lyckliga” städaren, eller den ”lyckliga” industriarbetaren.

Nu då, tänker ni, nu läste hon väl och försökte komma med motargument? Nej, hon betedde sig precis som så många självutnämnda ”goda”, som sitter på den absoluta ”sanningen” gör. Genom påhittad guilt by association behövde hon inte ta till sig fakta som strider mot hennes egen övertygelse/tro i detta fall. Alltså skrev den ”skamlösa” bl a: ”Jag hade absolut förväntat mig att flera ivriga män skulle försvara sin egen rätt att köpa sex – jag är inte förvånad. Män som ser kvinnor som sina likar skulle aldrig tycka som ni. Jag är inte okunnig och har också tagit del av rapporter på oerhört lidande för t ex kvinnor från fattiga länder som tvingas i en vidrig sexindustri. Ni får gärna sitta här och gotta er åt kvinnors lidande…” Hon påstår alltså, att de män som är kritiska till svensk lagstiftning kring sexköp, liksom till den falska bilden som florerar kring prostitution enbart gör det för att de själva köper sex (menar hon att det gäller kvinnor som är emot sexköpslagen också?). Denna smutsiga retorik har gamla anor, även inom prostitutionsdebatten, och redan under 1800-talets debatt i England slungades detta helt ur luften tagna påhitt ut, som t ex då William T Stead påstod: ”därför att de är medbrottslingar till de kriminella och urskuldarna och likställde opposition mot det han sa med skuld: ”Om dessa människor sa sanningen så kunde man finna att de gjort likadant själva.” (Om någon är intresserad så har jag aldrig varit med en sexsäljare, inte därför att jag är emot det, utan enbart därför att det inte är min grej, men till skillnad mot t ex ”skamlös” kan jag acceptera att andra tycker och vill annorlunda än jag).

Så hamnade vi alltså i det som de ”goda” ivrigt tar till när de saknar kunskaper, argument och förmåga att ta till sig andra åsikter och synpunkter än deras ”enda sanning”; smutskastningsretoriken och påståenden om att de minsann visst har läst ”rapporter” som bekräftar deras ”sanning”. Och det är inte omöjligt att de har, men eftersom dessa ”rapporter” inte presenteras så finns ingen möjlighet att bemöta deras brister. Om det nu verkligen skulle ha varit annat än tidnings– och TVpropaganda som ”skamlös” sett så är risken total för att det är något i stil med den nedan länkade Europol-rapporten. Smutsig nivå är det emellertid på och det har, enligt min mening, ingenting med anständighet, tolerans och acceptans av avvikande åsikter att göra.

Ett exempel på hur sådan här skrämselpropaganda fungerar är t ex de alltid alarmerande påståendena att sexhandel med och prostitution av unga hela tiden ökar. T ex så skrev två poliser detta på SVT-debatt för ett halvår sedan. Att det inte finns underlag för detta i den officiella statistiken är inga problem för de bägge poliserna, utan vi ska tro det bara för att det är två poliser som påstår det. Det är också ett typiskt drag hos de ”goda”. De svänger sig med rapporter som är proppade med ”uppskattningar” (eller snarare ”guesstimates”, som det kallas i engelskspråkiga länder) som inte har någon som helst grund i verklig forskning eller nationell statistik, utan bara är ren propaganda. Som t ex en fullständigt undermålig ”rapport” från Europol, vilken bl a EU-minister Birgitta Olsson har hänvisat till i ”debatten”. Hur trovärdig den svenska polisen är ses väl av den ”uppskattning” som gjordes för ett tiotal år sedan, och som fortfarande hänvisas till titt och tätt, om 400-600 sextraffickerade kvinnor till Sverige varje år, fast den nationella statistiken säger 5,4, varav nästan tre kommit självmant och är offer endast i kraft av att vara under 18 år. Svensk polis tvekar alltså inte ett ögonblick att överdriva de verkliga siffrorna hundrafalt!

Och hur kan det komma sig att ungdomsprostitutionen ökar just i Sverige, när den minskar i andra länder? I USA har den t ex minskat från 2316 kvinnliga minderåriga arrester (och ”räddningar” är arrester) år 1982 till 470 år 2012. Hur kan det komma sig att Sverige, med världens ”bästa” lagstiftning kring sexarbete ökar när andra länder minskar? Beror det månne på sexköpslagen? Men då säger ju de bägge poliserna att denna lag har ÖKAT prostitutionen samtidigt som den minskar i andra länder! Hur kan då regeringen påstå att den minskar av samma lag? Hur som helst är detta ett tydligt exempel på den falska skräckpropaganda som ska motivera att ”goda” människor, innehavare av ”den enda sanningen”, genom lagar och straff ska kunna tvinga alla att följa deras åsikt – samtidigt som man patroniserar och stigmatiserar de kvinnor som står längst ned på samhällshierarkin. Fy fan för sådan ”godhet”!

Här är länkarna till serien om myter i prostitutionen:

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. 11, trafficking

Postad första gången

MYTER OM PROSTITUTIONEN 11: DEN ALLTID ONDE KOPPLAREN

I detta årets första inlägg får det bli en komplettering av serien om myter kring prostitutionen, nämligen myten om den alltid onde kopplaren.

I vårt och många andra länder finns kopplerilagar som förbjuder att andra än sexarbetarna själva tjänar pengar på deras arbete. I grunden för detta ligger den uteslutande moralistiska konstruktionen av sexarbete som förnedrande i kombination med myten om den tvingade horan. I den prostitutionshatande retoriken så uppmålas också bilden av kopplaren, ”hallicken”, med samma ounderbyggda stereotypitet som den av ”torsken”, ”traffickeraren”, ”offret” eller ”prostitutionen”. Medan det är en självklarhet i alla andra industrier, att det finns ”managers” som tar betalt eller procent, och att de som investerar pengar i byggnader, marknadsföring, utrustning, material, m m, ska ha avkastning för sina investeringar, eller tjäna på anställda, så handlar plötsligt denna självklarhet om ”exploatering” och ”utnyttjande” så fort det kommer till sexindustrin. Men inte heller när det gäller kopplarna så finns någon som helst substantiell forskning som kan visa på att dessa, i olika skepnader, skulle fungera annorlunda än motsvarande ”managers”, arbetsgivare eller investerare i andra industrier. Tvärtom, så finns det forskning som tyder på, att ”hallickar” inte alltid är dessa exploaterande odjur som den abolitionistiska retoriken påstår att de är. Så skriver t ex Edlund & Korn 2008: ”Medan ägare av bordeller, barer och klubbar utan tvekan tar deras del, så finns det lite som antyder att inte den prostituerade ställs med ansenliga förtjänster. Den grad som gatuvandrare betalar till hallickar är också oklar… Nagaraj & Yahya, studerandes 44 prostituerade i Malaysia i början av 1990-talet, fann att hallickars avgifter uppgick till mindre än två procent av vad de prostituerade tjänade netto på dricks.” Precis som med ”offret”, ”traffickingen”, ”torsken” och ”prostitutionen” i övrigt så handlar bilden av ”hallicken” till väldigt stora delar om rent bedrägeri eftersom den blandar ihop alla sorters kopplare i en klump.

Det finns väldigt lite forskning kring ”hallicken” men en engelsk studie visade att långt från alla prostituerade hade hallick. Hallickarna för de gatuprostituerade tenderade att ha en repertoar av övergreppshandlingar och hade långa kriminella historier. De använde rutinmässigt våld och hotade kvinnorna. Många hade också egna missbruksproblem (May & medförfattare 2000). Föreståndare i inomhusmiljö var i allmänhet utan inblandning i andra brott. Relationerna med sexarbetarna var snarare kontraktsmässiga än tvingande, d v s som i vilken annan arbetsmiljö som helst. I Danmark är det många av de danska gatuprostituerade som arbetar utan tredjepart, och bland de invandrade finns det några som har en tredjepart involverad. Det förekommer också bland immigranterna att en sexarbetare bestämmer över flera andra (Kofod & medförfattare 2011).

Alla 19 intervjuade (16 kvinnor tre män) gatusexarbetare med ”hallick” i den nämnda engelska studien hade utsatts för fysiska övergrepp från deras nuvarande. Tio hade blivit våldtagna eller utsatta för sexuella övergrepp. Några hade utsatts för svårt våld. Av de 15 intervjuade kvinnliga sexarbetarna med partner var det ingen av dem som betraktade partnern som en hallick. De hade bara hälften så mycket kunder som sexarbetarna med hallick, men tjänade betydligt bättre på varje kund (i genomsnitt 32 pund för varje kund mot 22 för sexarbetarna med hallick). Nästan tre fjärdedelar hade upplevt våld från partnern, men beskrev ändå sina partners i positiva termer. Bara en nämnde sexuellt övergrepp från sin partner. De hade alla varit involverade i något brott, men mindre senare tid än sexarbetarna med hallick. Bland massageinstitutsföreståndarna hade alla rekryterats muntligt eller via annons (nio av tio var kvinnor). Alla höll hårt på att droger och minderåriga arbetare inte var tillåtna i lokalen.

”I andra studier rapporterar uppskattningsvis två tredjedelar att de blivit utsatta för övergrepp för att de visat brist på respekt, tjänat för lite pengar, brutit mot hallickens regler och försök att lämna honom (Davis 2000, Silbert & Pines 1982). Men Levitt & Venkatesh finner i sin undersökning av gatuprostituerade i Chicago 2007, att det är eftertraktat att jobba med en kopplare i icke gatumiljö. ”I Roseland finns inga hallickar och kvinnor kontaktar kunderna från gatan. Bara några kvarter bort i Pullman arbetar alla med hallickar vilka letar upp kunder och ordnar träffar, så att de prostituerade sällan raggar i gathörn. Under hallickmodellen är det färre transaktioner, men priserna som tas ut är jämförelsevis högre och klientelet annorlunda. Prostituerade som arbetar med hallickar förefaller tjäna mer, och är mindre sannolika att bli arresterade. Det förefaller som om hallickarna väljer att betala ordentliga löner. I linje med denna hypotes är många kvinnor som inte arbetar med hallickar ivriga att få göra så.”

Frederick (2005) skriver i sin undersökning av nepalesiska flickor i Mumbai, Indien, att ”gharwalis”/”mamasans” visade tydlig medkänsla för de unga kvinnorna/flickorna när de ankom till bordellen, och att de skulle vara fria när de betalat sin skuld. Bordellägarna hade då emellertid en tydlig tendens att antyda att tiden skulle bli kortare än den i verkligheten blev, i avsikt att lugna flickorna. Men även han understryker att det kan vara stor skillnad mellan goda och dåliga ”gharwalis” och att en del utvecklade en relation till ”gharwalin” som liknade en surrogatmamma som verkligen månade om dem. Motsatt fanns en del som berättade om sin första ”gharwali” med hat, som kunde slå dem om de lämnade sitt rum eller vägrade klienter. Men det är ju ett tillstånd som bara är möjligt i samhällen där de prostituerade ställs utan reglerade arbetsrättigheter och arbetet på något sätt är kriminaliserat. Angående kopplare skriver också Childwatch (1996) att ”[h]allickar porträtteras nästan alltid som korrumperade och onda psykopater, och det faktum att många flickor talar kärleksfullt om deras “beskyddare” förklaras som beroende.” D v s åter detta patroniserande omyndighetsförklarande av ”offren” som lider av ”falsk medvetenhet”, eftersom de inte bekräftar aktivisternas fördomar. Kvinnorna på Nevadas bordeller uppvisade ”mycket positiva” känslor för sina madamer (Prince 1986).

Naturligtvis finns de kopplare som är exploaterande, men det är också sexindustrins status av illegal verksamhet som tillåter dem att vara det, eftersom det gör att arbetarna däri är helt i avsaknad av självklara arbetsskyddslagar som vidhänger andra sektorer. Som inom vilken sektor som helst finns det både bra och dåliga arbetsgivare i sexindustrin. Det är inte ovanligt med tredjeparter, ens där sexindustrin är illegal, som försöker att driva bordeller och verksamhet efter ”normala”, allmänna regler för affärsutövning, liksom det naturligtvis – precis som i andra branscher – finns ”skitstövlar” (O’Connell Davidsson 2005). Men ingen som helst undersökning tycks vara gjord som har prövat om det är mer eller mindre vanligt med dåliga kopplare i sexindustrin än andra industrier. Skulle fallet vara det, att där är proportionellt fler dåliga kopplare, så är det emellertid bara att vänta i en industri som helt ställts utan laglig arbetsreglering där det blir omöjligt för sexarbetaren att kunna anmäla övergreppen. Innan arbetsskyddslagarna började komma på 1800-talet i ”vanliga” yrken så fanns det få omvittnade goda arbetsgivare. Men kopplerilagen i sig vilar uteslutande på förutfattade meningar och ideologiska påståenden, och saknar all vetenskaplig grund. Justitieutskottet betonade också 1983 att den strängare lagen mot koppleri skulle motverka prostitutionen – alltså ett rent moralistiskt ställningstagande – varför lagen alltså inte var ägnad att hjälpa prostituerade (JuU 1983/84:25 s 24). I sexualbrottsutredningen 1976 (SSOU 1976:9) försökte man avdramatisera koppleribrottet, men då gick naturligtvis sexualmoralisterna i taket. Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) skrev bland annat att detta skulle riskera att ”s k lyxprostitution” skulle bedömas annorlunda än ”annan prostitution.” Så la man till det att ”[v]erkligheten är ju istället den, att de flesta prostituerade kvinnor lever ett mycket farligt liv, där de ofta utsätts för våld av skilda slag både av kunder och hallickar och där många bryts ner av alkohol och narkotika.” Naturligtvis hade man inget annat underlag för sina påståenden än sina egna fördomar.

Kopplerilagen fyller emellertid inte på något sätt någon funktion för sexarbetarna själva. Tvärtom så förpestar den tillvaron i hög grad, eftersom den omöjliggör för dem att arbeta under säkra omständigheter. Som vi sett i denna serie om myter inom prostitutionen så är både privata och bordellmiljöer väldigt mycket säkrare än gatumiljön, men kopplerilagen förbjuder sexarbetare att arbeta tillsammans, att anställa någon som kan skydda dem, någon som kan främja deras affärer och att ens hållas i lokaler – eftersom hyresvärden skulle bli dömd för koppleri – förutom att en prostituerad inte kan bidra med pengar till en partner, som då automatiskt blir ”hallick”. Det är kanske för mycket sagt att våra nuvarande lagstiftare önskar att sexarbetare ska skadas och fara illa, men det är definitivt inte för mycket att säga att de anser att det är värt priset med onödigt många attackerade och skadade sexarbetare för att uppfylla lagstiftarnas egna moralistiska och ”normerande” självbelåtenhet. Sådan inhuman lagstiftning är verklighet i Sverige år 2012!

Det finns inte heller någon som helst logisk juridisk grund för kopplerilagen, eftersom exploatering annars aldrig är ett straffrättsligt utan ett arbets- eller civilrättsligt begrepp. D v s att det borde sortera under vanliga arbetsskyddslagar, eller som juridikprofessor Monica Frommel förklarar via Susanne Dodillet (2009): ”Lagstiftaren slår fast under vilka betingelser och under vilka villkor ett arbete ska utföras, och skapar på så sätt ett regelverk för goda arbetsvillkor. Arbetsgivare som bryter mot dessa regler gör sig skyldiga till exploatering och lagförs. För sexsäljare saknas motsvarande skyddslagar inte bara i Sverige utan också i Tyskland… När det gäller prostitutionen betraktas arbetsgivarens eller kundens handlande inte som mer eller mindre exploaterande, utan alltid som lika förkastligt eftersom det är själva prostitutionen som definieras som problem.” D v s ett uteslutande moraliserande anslag.

Jenkins understryker i sin undersökning av eskorter 2009 hur förödande lagar som Kopplerilagen och sexköpslagen är för sexarbetarna. Förutom det stigma som lagarna underhåller argumenterar hon att ”det nuvarande lagmässiga anslaget gentemot prostitution ökar sexarbetares sårbarhet för exploatering på fyra sätt: först genom att isolera sexarbetare från att arbeta med andra personer så kompromissas det med deras säkerhet; för det andra, genom att straffa tredjeparter så förhindras sexarbetare från tillgång till tjänster som skulle hjälpa dem att underlätta och organisera deras sexarbete mer säkert, och ansvarsfulla organisatörer hålls borta från att verka; för det tredje tvetydig laglig status hos prostitution och de negativa effekterna från denna tvetydighet på socialt stigma lämnar sexarbetare med en ofördelaktighet när det handlar om förhandlande med andra människor avseende deras arbete; för det fjärde så ses sexarbetare (både av sig själva och av potentiella exploatörer) som att vara oskyddade av lagen och är därför karaktäriserade som ”lätta mål” för exploatering.”

SOMAR AL NAHER – EN TVÄTTÄKTA MORALENTREPRENÖR

På ledarsidan i Aftonbladet 27/11 2013 kräver Somar al Naher att svenskars sexköp utomlands ska förbjudas. Eftersom jag av egen erfarenhet vet att Aftonbladet har den bestämda policyn att vägra att publicera ”fel” fakta inser jag att det inte skulle vara någon idé att sända in en polemiserande text dit. Aftonbladet har tagit på sig rollen av att ”uppfostra” folk rätt och driva bedrägeriet kring sexarbete och trafficking in absurdum (t ex här). Objektiv och saklig journalistik är inte välkommet i nämnda tidning.

Somar al Naher kliver in som en viktig länk i denna bedrägeripolicy, i avsikt att låta människor förstå att vi måste anpassa oss efter just hennes åsikt, och gör en del påståenden som utgår från att det skulle finnas någon sorts underförstådd självklarhet i att de är ”sanna”. T ex skriver hon: ”Argumentationen för att förbjuda sexköp är i grunden djupt principiell. Om alla människor har samma värde ska ingen kunna köpas, eller säljas.” En princip utgår från ett ställningstagande och det existerar verkligen principer som är universella och allmängiltiga. Dessa principer utgår från evolutionär adaption, och existerar därför även hos våra artfränder, primaterna. Men frågan om sexköps vara eller icke vara har ingenting med evolutionär adaption att göra, tvärtom är däremot sexhandel – d v s förmågan att kunna byta sex mot tillförsel i monetär eller annan form – en evolutionär adaption. Denna sexhandel är också den absolut främsta överlevnadsmekanismen för primathonor alla kategorier, och många forskare anser att det är denna sexhandel som utplånat brunsttiderna hos primaterna. De honor som kunde erbjuda sex i utbyte mot tillförsel överlevde och förde sina gener vidare, så drogs brunstperioderna ut längre och längre, till dess de slutligen försvann.

Somar al Nahers ”princip” vilar däremot enbart på en moralistisk grund. Moralism är, till skillnad mot principer som är universella för att de vilar på evolutionära adaptioner, däremot kulturella konstruktioner och omfattas bara av dem som fått sig itutat en bestämd åsikt. Synen att sexköp skulle vara förnedrande för kvinnan, eller att man ”köper någons kropp” vilar på samma grund som t ex idén om rasism eller synd. Det är en ideologisk idé som utvecklats och förfäktas, och som alla idéer som strider mot evolutionär adaption måste den upprätthållas med falsarier, lögner och mörkanden av ”fel” fakta (Aftonbladet alltså).

Somar al Nahers påstående att man ”köper någons kropp” har t ex ingen som helst relevans. Man köper nämligen en tjänst som involverar ens kropp på samma sätt som t ex städaren inte kan städa utan att placera sin kropp på den plats som ska städas, tunnelbaneföraren måste placera sin kropp i förarhytten eller direktören närvara med sin kropp på möten och inspektioner – eller ”journalisten” (citationstecknen för att jag tvekar om det finns journalister längre) ibland måste lyfta baken från stolen och bege sig till det den ska rapportera om. Påståendet att man ”köper eller säljer en kropp” är alltså bara rent moralistiskt trams, som bara är relevant för dem som anser sig sitta på en särskild bestämd sorts sanning.

I och med det kommer vi in på vad som är det verkliga problemet med människor som Somar al Naher. De anser sig nämligen vara uppfyllda av denna särskilt bestämda sanning, som ger dem rätt att bestämma hur andra människor måste agera. Naturligtvis maskerar de det gärna i ”omsorgsslöjan”. D v s att det skulle bero på ”omsorg” om människor som inte har kapaciteten att göra egna bedömningar eller ta vara på sig själva. Inställningen är djupt patroniserande och odemokratisk och tävlar med nazisters och kommunisters föreställning om att just de var satta att leda världen rätt. Liksom också nazister och kommunister måste man med näbbar och klor förvränga, förtiga och ignorera fakta och samtidigt producera falska ”fakta” som ska skrämma människor till att acceptera den åsikt som moralisten har. Howard S Becker kallade dem ”moralentreprenörer”, d v s de som siktar på framgång genom moralism. Somar al Naher profilerar sig som en tydlig moralentreprenör i sitt förfäktande att hennes åsikt ska vara tvingande för alla andra människor.

Låt oss ta några exempel på hur fakta måste förvrängas och falsifiseras för att kunna skrämma människor till underkastelse under de ”rättroendes” åsikter om sexköp: Vi får ofta höra att kvinnor tvingas in i prostitution, och då refereras så gott som alltid till Melissa Farley. Denna s k forskare är kraftfullt kritiserad på sin brist på vetenskaplighet, och för att hon låter sin forskning styras av ideologi. Hon uppsöker nämligen f d prostituerade i sådana miljöer att de kan förväntas säga det hon vill höra. D v s styrd eller ”ideologisk” s k forskning. I motsats mot henne finns ett flertal internationella undersökningar som säger att 94 procent av sexarbetarna gör valet själva att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002 och Mai 2007) och i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114).

Det påstås också att kvinnorna i arbetet vill lämna det, men den största(?) undersökningen av prostituerade som någonsin gjorts, professor Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares intervjuer under tolv år av över 4000 barsexarbetare uppdagade inte en enda som blivit tvingad in i jobbet och 69 procent av dem tyckte de hade ett bra jobb (Steinfatt 2002 s 68f). I Queensland i Australien uppgav ca 50 procent av de inomhusarbetande sexarbetarna (där ca 95 procent av denna yrkeskår) att deras arbete var ”en stor källa till tillfredsställelse” (Woodward & medförfattare 2004 s 39). Det kan jämföras med att i USA 2009 endast 45 procent av de förvärvsarbetande var nöjda med sina jobb (BBC, US job satisfaction has hit 22-year low, survey says, 29 January 2010).

Vi får också höra att prostituerade utsätts för så mycket våld och hot, vilket kan sägas gälla gatuarbetarna (eftersom de är rättslösa – oavsett om sexarbetet eller -köpet är kriminaliserat – kan de inte ta skydd av polisen), men däremot inte de inomhusarbetande (minst 80 procent av alla sexarbetare). Angående sexarbetarnas hälsotillstånd så visade en undersökning i Queensland 2003, att nivån på fysisk inte skilde det sig någonting mellan prostituerade och ”vanliga” människor. När det däremot gällde mental hälsa fanns en viss skillnad. För den vanliga befolkningen låg mentalhälsopoängen på 50,6, för de på bordell på 47, de i privata lokaler 44,5, men gatuarbetare endast på 32 poäng (Woodward & medförfattare 2004 s 43f). Alltså inga stora skillnader mellan de 95 procent av sexarbetarna som arbetade inomhus och genomsnittskvinnan, vilket knappast beror på kunder eller arbetet i sig, men däremot den stigmatiseraing av sexarbetaren som personer som Somar al Naher utsätter sexarbetarna för. Däremot – vilket är ett känt faktum – så mår gatuarbetarna betydligt sämre. Tilläggas kan också, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska som, eller friskare än, andra kvinnor.

Ett annat påhitt som människor som Somar al Naher (även om jag inte direkt anklagar henne för det) gärna sprider runt sig är den radikalfeministiska retoriken att männen köper sig ”makt” över kvinnorna. Det är emellertid något som sexarbetarna själva alls inte håller med om. I Jenkins undersökning av eskorter 2009 uppger endast 6,8 procent av kvinnorna att kunden fick makt över dem i kraft av att kunden betalade, men däremot ansåg 26,6 procent att betalningen gjorde att kunden hamnade i en sårbar situation och 54,6 procent ansåg att det är en jämlik handling. Endast 0,7 procent av kvinnorna ansåg att kunden normalt sett tog kontrollen medan 54,6 ansåg att kvinnorna alltid tog kontrollen och 24,1 procent att kvinnorna för det mesta tog kontrollen. I makthänseende framstod kvinnorna som de säkraste, framför män och transsexuella. 77 procent av kvinnorna ansåg att de både respekterade och blev respekterade av kunderna. Endast 16 procent av dem kände att de inte respekterade och inte respekterades av kunderna. 56,6 procent av kvinnorna kände sig aldrig exploaterade av kunderna och 29,9 kände det sällan. Det var bara 2,1 procent av kvinnorna som ofta kände sig exploaterade och endast 0,7 procent gjorde det alltid. Däremot kände 26,9 procent av kvinnorna att det var de som exploaterade kunderna, men den vanligaste känslan som utlöste detta var att de tyckte att de utnyttjade människors ensamhet, eller att de kände att de tog betalt av personer som egentligen inte hade råd att köpa tjänsterna. Även Chapkis (1997) och Sullivan (2004) understryker sexarbetarnas känsla av kontroll.

Låt oss så slutligen titta på en av de största myterna, den vilken alla stora medier vägrar att beröra fakta kring, nämligen den gigantiska sextraffickingen. I ett senare blogginlägg ska jag gå igenom och analysera den svenska propagandafabriken Svt, genom uppdrag gransknings tillrättalagda ”granskning” av prostitutionen för några veckor sedan, men i väntan på det kan jag meddela att SAMTLIGA större svenska tidningar vägrat att ta in texter om sextraffickingens verkliga omfång men att de gärna slår upp påhittade siffror om ett gigantiskt omfång. Det cirkulerar siffror på mellan 800.000 och 2,8 miljoner sextraffickerade i världen varje år, och i Sverige har polisen ”uppskattat” att det är 400-600 årligen. I själva verket så visar nationell statistik världen över, att det maximala antalet är 3000 i hela världen varje år (domar i verkliga fall, se närmare här) och i Sverige har vi i genomsnitt 5,4 fall, varav tre enbart leder till domar för att sexarbetarna varit under 18 år – trots deklarerad frivillighet. Det är ingen som ifrågasätter att verklig sextrafficking är ett fruktansvärt brott, men däremot så är det symptomatiskt att de ideologiska moralentreprenörerna, med de ”rätta” åsikterna, måste förvränga verkligheten och gigantiskt överdriva omfånget för att skrämma människor till att acceptera att just moralentreprenörerna ska bestämma hur andra ska utöva sin sexualitet – och då får ju absolut inte ömsesidiga transaktioner i sexhandelns form förekomma (liksom inte heller andra sexuella handlingar som äcklar dessa moralentreprenörer). När någon enstaka gång verkliga fakta får tränga igenom, och blottlägger detta moralbedrägeri, så försvarar sig moralentreprenörerna med att ”det är för en god sak”. D v s, att de anser sig ha monopol på vad som är gott och att de legitimerar den annars förkastade principen om att ”ändamålet helgar medlen” (som ju inte bara jesuiter förfäktade, utan även t ex nazister och kommunister).

Jag tycker det är synnerligen obehagligt med såväl individer som Somar al Naher som Aftonbladet och andra ”uppfostrande” medier, vilka utan att blinka anser sig sitta på en sådan obestridlig moralisk sanning att de har rätten att kräva att alla människor ska rätta sig efter dem. Det blottar ett stort människoförakt och en oerhört patroniserande och auktoritär människosyn menar jag. De anser sig så upphöjda och ”rätt” att de har rätten att ignorera och förvanska fakta och att utse sig till talespersoner för människor som de vägrar att ge en egen röst – sexarbetarna. De inbillar sig verkligen, utifrån sina privilegierade positioner, att de vet bättre än de berörda själva gör och anser sig kunna omyndigförklara och tysta de röster som motsäger deras egen sanning. Jag skäms över att vara människa när jag ställs inför sådana!

Till sist vill jag bara understryka, att vad Somar al Naher – och andra moralentreprenörer – ägnar sig åt är brottslingstillverkning. Utifrån en personlig åsikt som inte har vare sig historisk eller global relevans, utan är en helt isolerad företeelse, anser de sig ha rätt att göra kriminella av personer som inte förbryter sig mot något annat än deras egen – och deras åsiktsfränders – åsikt. Det skiljer sig på intet vis från religiös, nazistisk eller kommunistisk lagstiftning som kriminaliserar ”fel” beteenden eller åsikter. Den amerikanske sociologen Howard S Becker (”Outsiders” 1963) formulerar det så, att det att kriminalisera nedärvda sexuella beteenden bara är att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende. Skillnaden mellan mig och Somar al Naher är, att jag aldrig skulle kräva att hon måste leva enligt mina åsikter om det stred mot hennes egna. För mig är principen viktigare att människor har rätt till sitt eget val än principen att de måste leva efter min övertygelse. Jag anser mig inte heller – till skillnad mot Somar al Naher – ha rätt att blanda mig i andras sexuella handlingar. Med sin text insorterar hon sig med dem som under 1600 år ansåg sig ha rätten att straffa bögar för deras läggning – hon bara byter bögar mot sexköpare.

Naher bryter mot punkterna 1, 3, 4, 5, 8, 9 och 10 under punkterna här ovan.

Första gången postad december 2013.