Kategoriarkiv: Sextrafficking

VARFÖR SLÖSAS RESURSER PÅ LÅTSASBROTT ISTÄLLET FÖR PÅ VERKLIGA?

Igår (20/9-17) rapporterades på Rapport och Aktuellt om hur Östberga i Stockholm var ett utsatt område, där gängen tagit över och människor inte vågar gå ut efter mörkrets inbrott.   Jag tänker inte orda om vad det är som skapat situationen, mer än att de ansvariga politikerna – i alla fall av denna typ av utsatta områden – fullständigt brustit i ansvar och kompetens. Men jag måste också i detta sammanhang fråga mig varför vi i detta land varje år lägger tio miljoner kronor på polisiär verksamhet för låtsasbrott istället för att satsa dem på verklig brottslighet?

Det låtsasbrott jag i första hand talar om är sexköp. Hela agendan bygger på en fascistoid radikalfeministisk tolkning av sexköp som kränkande och skadligt för den kvinnliga sexsäljaren – dock inte mot män och/eller transsexuella som säljer sex, märkligt nog bara mot kvinnor. I denna agenda måste man falsifiera, både vad gäller sexköp (här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här), porr (här och här) och trafficking (här och här).

Sex är en ekonomisk resurs som i miljontals år på olika sätt sålts av kvinnor och män för att överleva eller förbättra levnadsvillkoren för dem som säljer det. Beteendet är vad man kallar för en ”evolutionär adaption”, d v s ett genetiskt nedärvt beteende som lika lite går att via lagar eller kultur eliminera som t ex homosexualitet. Själva idén om att det också är kränkande och/eller förnedrande är uteslutande en kulturell konstruktion och på intet vis en universell övertygelse, som t ex motståndet mot våld, tvång, stöld, bedrägeri och förräderi är. Motståndet mot dessa fenomen omfattas av alla kulturer, globalt över hela mänsklighetens historia, medan motståndet mot sexhandel är ett religiöst skapat motstånd som borde vara totalt främmande för en feministisk rörelse.   En sådan borde istället värna om välbefinnandet för de kvinnor (och män och transsexuella) som väljer att sälja sex, men istället är man ute efter att i praktiken straffa sexarbetarna för deras radikalfeministiskt ideologiskt totalt felaktiga uppförande.

Den amerikanske sociologen Howard S Becker skrev 1963 boken ”Outsiders” om människor i utanförskap, av olika anledningar utstötta av det ”normriktiga” (politiskt korrekta) samhället, och han säger, att det att kriminalisera beteenden som är naturliga är ”att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende”. Och det är precis vad det handlar om i fallet sexköpslagen. Ytterst, ytterst sällan kan de sexköpare som infångas – och man tar ju bara sådana som köper sex av kvinnor – lastas för någon verklig typ av kriminellt beteende. Tvärtom vidgår även svenska myndigheter att sexköparna är ”som vanliga män”. Det betyder att det är ett låtsasbrott – eller som det tyska ordspråket säger, ”falska lagar mognar snart till riktiga brott”. Vad Howard S Becker också mycket insiktsfullt säger är, att ”måttet på perversion ligger inte i en handling i sig, utan i den värdering som vi lägger i handlingen”. Som ett bra parallellexempel kan tas homosexualitet. När kyrkan bestämde att det skulle vara en pervers handling på 300-talet blev det en sådan ända fram till 1979, då vi plötsligt beslutade att det inte skulle vara en pervers handling. En hel rad av exempel kan andras på sådana kulturella konstruktioner av sexuella handlingar som beslutats vara perversa. Bara för att ta ytterligare ett så är det oralsex. Det var fortfarande på 1950-talet förbjudet i lag i de flesta amerikanska delstater men idag ligger t o m de fascistiska feministerna lågt i att angripa oralsex, åtminstone om det är cunnilingus. Men fellatio är naturligtvis förnedrande för en kvinna enligt dem.

Man kunde ju tro att vi i vår ”upplysta” tid inte skulle ägna oss åt denna typ av kulturella stigmatiseringar av genetiskt inplanterade beteenden, men det är vi alltså inte.   En fascistoid ideologi, som radikalfeminismen är (och jag undantar verkligen vettiga, traditionella feminister, som tar avstånd från tokerierna, från detta), kan alltså med falsarier, bedrägeri och lögner – precis som religion, kommunister och nazister tidigare – få oss att acceptera att man stämplar annars laglydiga individer som brottslingar och lägger tio miljoner om året på detta låtsasbrott enbart för att tillfredsställa en ideologisk ståndpunkt. Något som drar bort resurser från verklig brottsbekämpning. Det gäller även fast dessa tio miljoner även läggs på bekämpning av trafficking, vilket brott – när det sällsynt nog förekommer (tio miljoner kronor resulterar i genomsnitt i 2,5 hittade verkliga offer i vårt land och världen över är det endast 0,48 fall på 100.000 invånare) – borde kunna skötas av vanlig polisiär brottsbekämpning. Men det är väl ett betyg på hur vettiga och ansvarskännande politiker och journalister vi har, vilka hellre försöker plocka billiga poäng på ideologi än på att bekämpa verklig brottslighet!

Och vad gäller vår ”upplysta” tid. Varje generation under människans historia har ansett sig vara mest upplyst – vilket kallas för ”chronoscentrering” – och varje generation har följts av senare generationer, vilka skakat på huvudet åt de dumheter de tidigare generationerna utfört.   Sexköpslagen kommer avgjort vara ett sådant fall och de som genomdrev denna djupt diskriminerande och stigmatiserande lag kommer nån gång i efterhand att få stå med hundhuvudet. Men det är inte till hjälp för dem – sexarbetare och sexköpare – som drabbas av den idag. Inte heller är det till hjälp för de verkliga brottsoffer i vårt samhälle som inte får hjälp för att resurser istället läggs på låtsasbrott.

Jag vill i detta sammanhang också påminna om att Amnesty International i en rapport 2016 gör ner sexköpslagens verkningar i Norge – vilket även måste sägas gälla för Sverige, se nedan – och rekommenderar avkriminalisering av sexhandeln, eftersom sexköpslagen våldför sig på mänskliga rättigheter. En annan rapport, från Kanada 2014, visar att sexköpslagen tvingat de gatubaserade sexarbetarna att arbeta längre arbetspass för att få kunder, att de tvingats till mindre säkerhet för att få kunder och efter lagens införande att våldet mot dem ökade. Man skriver: Tvärtemot målet med kriminaliseringen av kunder visar våra studier att detta anslag har begränsade eller inga effekter på att begränsa gatubaserat sexarbete och att det inte reducerade förekomsten av sexarbetar-relaterat våld. Våra analyser tillhandahåller starka empiriska exempel på sexarbetares upplevda erfarenheter indikerandes att den fortsatta kriminaliseringen och policyn gentemot kunder, även fast sexarbetare inte längre är mål för polisen, avgjort påverkade sexarbetare i att förhandla deras villkor, hälsa och säkerhet.” De finner inga som helst positiva verkningar av lagen. En tredje rapport, från 2015, är engelsk och gör ner den svenska sexköpslagen, och vilken även den konstaterar att lagen förgriper sig på mänskliga rättigheter (kan läsas som referat här).

Det finns alltså inte någon vetenskaplig utredning (och den svenska s k ”utvärderingen” eller Melissa Farley är ljusår från att vara vetenskapliga) som visar annat än att sexköpslagen är skadlig, implementerad som den är på rent fascistoida radikalfeministiska (och religiösa) grunder. Sexköp, liksom sexarbete i andra länder, är låtsasbrott som drar resurser från verklig brottsbekämpning.

Avkriminalisera sexköp och lägg resurserna på verkliga brott!

DON’T SHOUT TOO LOUD – RECENSION AV EN DOKUMENTÄR OM TRAFFICKING

Tack vare ett tips från professor Ronald Weitzer (University of Washington), beställde jag den amerikanske filmaren Courtney Campbells film ”Don’t shout too loud” för en tid sedan. För mig var det en självklarhet att göra detta, sedan jag gav ut min av alla medier ignorerade bok “Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen” förra året. Det här är en oerhört viktig film, för den är – vad jag förstår – den första dokumentären som kritiskt betraktar den s k ”anti-trafficking industrin”. I vårt eget land matas vi med jämna mellanrum med politiskt korrekta ”dokumentärer” som målar upp en skrämmande miljö av sexslaveri, en oändlig ström med bedragna kvinnor som tvingas in i ”sexindustrin” och ”goda” aktivister som ”osjälviskt” kämpar för dessa sexslavar.

De har emellertid inget med verkligheten att göra.

Campbell utgår från fotbolls-VM i Sydafrika 2010. Internationellt påstods det då, att turneringen skulle generera 40.000 sextraffickerade kvinnor. Ramaskriket blev stort i stora delar av världen – om dock inte i vårt land. Vi hade nämligen upphävt vårt ramaskri redan 2006, inför fotbolls-Vm i Tyskland, då bl a dåvarande Jämo, Claes Borgström, i programmet ”Agenda” efterlyste att Sverige skulle dra sig ur VM, ”eftersom arrangemanget främjar sexuell människohandel, så kallad trafficking.” Så drog han dessa fantasisiffror ”om 10.000-40.000” offer som skulle söka sig dit, och la till; ”men det räcker att det är några kvinnor för att man ska säga att det är fullkomligt oacceptabelt”. D v s, att så fort det sker en incident någonstans i världen så ska vi moralistiskt högtstående svenskar dra oss ur och tala om för alla hur de borde leva. Den tyska undersökningen efter VM fann endast fem traffickingoffer, varav fyra varit tyskor.

Mönstret med denna panik, visar Campbell, är konstant. Den svenska regeringen är häri en god ”förebild”, då den 2004 drev linjen att OS i Aten skulle emanera en stor mängd sextraffickerade (20.000, inga fall hittades dock). Inför OS i Sydney 2000 påstods att 10.000 offer skulle krävas. 0 blev funna. Inför Dallas Super bowl 2011 påstods 50.000 bli siffran. 0 blev funna. I Sydafrika fann man inga fall av sextarffickerade kvinnor under fotbolls-VM och den mest noggranna undersökning som gjorts i landet rörande sextrafficking innefattade åren 2006-2008. Man fann åtta verkliga offer (d v s mindre än tre om året, alltså 0,006 fall per 100.000 invånare). Men den undersökningen har ingen varit intresserad av att referera, och den ignorerades helt av den amerikanska regeringens TIP (Trafficking In Persons) rapport. Däremot las en Youtube-fil ut som påstod att undersökningen bara var gjord för att ”mörka” de verkliga siffrorna (utan någon som helst forskningshänvisning).

Dokumentären visar också vilka otroliga fantasisiffror rörande detta med trafficking som är i omlopp. Den amerikanska organisationen ”Not for sale” går t ex ut i en reklamfilm och påstår att ”27 miljoner människor är förslavade, 600.000-800.000 traffickeras årligen, 70 procent är kvinnor, 50 procent är barn, 1,2 miljoner traffickerade barn, 32 miljarder [dollar] genereras årligen i vinst”. Det finns inte en enda undersökning eller fakta som kan konfirmera detta. (Inom parentes sagt så redovisar TIP-rapporten under nationssammanställningarna inte mer än maximalt 3000 domar i rättsfall världen över). Professor Ronald Weitzer ställer också frågan hur tillförlitliga den amerikanska regeringens ”uppskattningar” kan vara, när de påstådda offren ena året kan vara 4 miljoner och nästa år 850.000. Filmen citerar också US Governmental Accountability Office, som säger: ”Existerande uppskattningar av nivåerna på trafficking globalt måste ifrågasättas… Tillförlitligheten i uppskattningarna är tvivelaktiga p g a metodologiska svagheter, luckor i data och diskrepanser siffermässigt.”

Vad som är upprörande med detta gigantiska bedrägeri som världen utsätts för är att det är en gigantisk skrämselaktivism. Aktivister går ut i olika sammanhang och skrämmer upp ungdomar, föräldrar och andra med ett hot som i verkligheten är minimalt. En sådan ”upplysare” intervjuas i filmen och när hon blir ifrågasatt hävdar hon – med sedvanlig ”godhet” – att det inte spelar någon roll om det är 40.000 offer under fotbolls-VM eller 400. D v s det klassiska ”ändamålet helgar medlen”-argumentet, som vi även sett hos Claes Borgström ovan. Sanning och vetenskaplighet kan gott stryka på foten om det gäller en påstått ”god” sak.

Av dokumentären framgår också hur USA använder trafficking för att straffa länder som de inte tycker är tillräckligt fogliga eller rätta. I den nämnda TIP-rapporten har man infört en granskningslista i tre nivåer. I den högsta nivån är de ”duktiga”. I andra nivån finns de som är under granskning och i nivå tre de som är urusla på att bekämpa (sex)trafficking (som helt berövas USA:s understöd ekonomiskt och på annat sätt). Där finns t ex Kuba, Nordkorea och Venezuela. Sydafrika flyttades ner till nivå två, och underlaget för bedömningen utgjordes av 35(!) personers erfarenheter.

Anti-traffickingaktivismen är också en stor industri (i själva verket den enda som har med trafficking att göra) och bara den amerikanska regeringen gav mellan 2002 och 2012 750 miljoner dollar till organisationer som IOM (International Organization for Migration) och UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime). Totalt har den amerikanska regeringen spenderat 1.115.000.000 dollar på tio år. D v s, med ett maximalt antal av 3000 belagda fall årligen, att enbart USA spenderat 37.166 dollar (alltså ungefär 260.000 kr) per offer I HELA VÄRLDEN. Det kan jämföras med att samma land i genomsnitt spenderar 150 dollar på andra brottsoffer, inom det egna landet.

Det finns, förstår man av filmen, ett stort driv för att hålla denna myt om gigantisk trafficking vid liv (därför att det emanerar så stora pengar). I detta driv krävs också att man kan få kändisar och bemärkta personer att ställa upp. Som t ex Ashton Kutcher (och Demi Moore) som helt uppåt väggarna påstår att det finns hundratusentals offer i USA. I det här faller verkligt utsatta grupper helt bort. Vem läser någonsin något om arbetstrafficking? Eller hur hembiträden utsätts för övergrepp och får arbeta utan lön? Sådant finns inte på kartan. Den gigantiska fattigdomen kan man också sopa under mattan.

Avslutningsvis i dokumentären så redovisas en del ”intressant” statistik. Under fotbolls-VM i Sydafrika besöktes matcherna av 3.178.856 personer, det högsta antalet genom historien. Under den månadslånga turneringen mördades 1.380 sydafrikaner, över 30.000 dog av AIDS, 152.470 sydafrikanskor våldtogs, men INTE EN ENDA incident av sextrafficking rapporterades eller kunde spåras efteråt.

Som summering vill jag bara säga, att detta är en oerhört angelägen film! Dessutom har Courtney Campbell och jag, helt oberoende av varandra, kommit fram till exakt samma slutsatser. Sextrafficking existerar, men det finns inga som helst bevis för att det skulle vara något annat än en väldigt liten företeelse. Däremot drar det väldiga summor pengar – som går direkt ner i de ideologiskt ”rätta” aktivisternas fickor – som då dras bort från verkliga problemområden. Maila dox-redaktionen och kräv att denna film ska visas på svensk TV!

Första gången postad november 2013

NI BORDE SKÄMMAS!

Idag var jag på feministiskt väckelsemöte (det har hänt några gånger tidigare). Det var ett seminarium om huruvida vi ska utvidga sexköpslagen till att omfatta svenskar som köper sex utomlands. Överhuvudtaget är principen absurd, att vi inbillar oss att svensk lag ska stå över andra länders lag på deras eget territorium. Det är naturligtvis en tanke som bara kan väckas hos människor som är så övertygade om att de är innehavare av den enda sanningen att de har rätt att tvinga på alla andra denna sanning. D v s ideologiska fanatiker.

På den här typen av väckelsemöten är det bara ”rätt” personer som ska sitta, eller (som i det här fallet) stå i panelen, och det ska levereras påstådda fakta (som i verkligheten inte är fakta alls) som ska stärka den andäktigt troende församlingen i deras övertygelse. På detta väckelsemöte levererades t ex det fullständigt osanna påståendet att den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen ”visar” att det har skett en attitydförändring gentemot sexköp i Sverige. Förutom att det är ett helt ounderbyggt påstående så är det också skrämmande vilken inställning detta avslöjar hos dem som tycker att det är okej att staten går in och ska bestämma människors attityder och åsikter. I detta fall var det centerkvinnornas Carina Matsson som ställde sig bakom tanken att det är staten som ska bestämma vad folk ska tycka, istället för att folket ska bestämma statens inriktning, men varken den av verkliga fakta avvisandes Morgan Johansson (S) eller moderaten opponerade sig mot detta.

Carina Matsson försökte också slå i oss att det inte handlar om moral. Nej, hon hade minsann ingenting emot att folk hade sex med varandra, så länge det var ömsesidigt. Men det är ingenting annat än moral det handlar om när man utser sig själv till att vara den som har tolkningsföreträde kring vad som är ”rätt” sex. För enligt Matsson så är sexköp en makthandling av en man gentemot en kvinna (män som köper av män eller kvinnor som köper av kvinnor och män är tydligen väldigt frånvarande i hennes världsbild). Att sexarbetarna själva och deras kunder anser att det är en ömsesidig handling har naturligtvis ingen som helst betydelse för Matsson, för hon är så mycket bättre vetande än alla andra att hon har rätt att bortdöma deras upplevelser och bara upphöja sin egen ”sanning”.

Jag tycker det är motbjudande med människor som Matsson, som vägrar att ta till sig verklig forskning och fakta och som måste ta till anekdoter som ”bevis” för vad de säger. I titeln på seminariet ingick ordet ”Phuket”, för att vi verkligen skulle förstå vad det handlade om, och Matsson åberopade sin dotter, som minsann hade jobbat i norra Thailand med sextraffickingoffer, vilket ”bevisade” hur förfärlig sexhandeln är för alla kvinnor. I konsekvensens namn borde en person som arbetar med lärare eller andra som ”gått in i väggen” kunna tas som bevis för att alla yrkeskårer där folk kan må dåligt skadar alla som jobbar inom yrket. Skulle Matsson godta att en skolpsykolog, utifrån alla elever han/hon kommer i kontakt med som mår dåligt, skulle säga att alla elever mår dåligt? Skulle inte tro det, eftersom vi då måste slå igen alla skolor. Jag är också helt säker på, att Matsson aldrig ens tänkt tanken att läsa professor Thomas M Steinfatts sammanfattning av det som förmodligen är världens största undersökning av prostituerade. Under tolv år djupintervjuade han med sina thailändska medarbetare över 4000 barprostituerade i Bangkok, Phuket och Pattaya (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand, London). Inte någon enda hade tvingats in i sexarbete och 69 procent ansåg att de hade ett bra jobb. I Australien har flera undersökningar också visat, att inomhusprostituerade (där 95 procent av alla sexarbetare) har bättre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen och att de inte mår sämre än den australiensiska genomsnittskvinnan (Wase, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm).

Det värsta med dessa människor, som bara kan se sin egen ideologiska uppfattning, är dock deras cynism, egoism och fullständiga ignorerande av de människor som de påstår sig hjälpa. Sexarbetarna i vare sig väst eller Sydostasien (eller någon annanstans) vill ha deras s k ”hjälp”. I debatten om prostitution på The Economist 6-10 september 2010 (där en överväldigande majoritet av läsarna sedan röstade för avkriminalisering/legalisering av sexarbete) skrev kambodjanska sexarbetare detta inlägg: Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin. Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare. Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare. Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss. De försöker att lära oss att sy. Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga. Nu vet vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i vårt land!! Fröken Melissa [Farley] talar mycket om hallickar. Den största hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken. Kvinnor och män som gör sina stora förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar det rehabilitering. Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar! Vi vill ha bort lagar kring sexarbete. Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrinSom sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ”Rädda oss från räddare” (se bifogade kampanjbild från de sydostasiatiska sexarbetarorganisationerna).

Men människor som dem på det feministiska väckelsemötet tar ingen som helst hänsyn till andra människors önskemål och åsikter, utan kör över dem enbart för att erhålla sin egen ideologiska självtillfredsställelse. Utan att blinka fordrar de att kvinnor och män som försöker förbättra sin egen och sina näras situation genom sexarbete ska återvända till fattigdom, armod och ofta förtryckande miljöer. När man har en sådan inställning borde man bara skämmas! Carina Matsson, Morgan Johansson och de andra på detta seminarium borde skämmas grundligt för denna djupt inhumana inställning. Den har inte det minsta med anständighet att göra!

Jag respekterar att människorna på väckelsemötet har en annan åsikt än jag, men jag förkastar deras övertygelse om att de har tolkningsföreträde till vad som är ”rätt” sex, att de tar sig rätten att tvinga alla andra att leva efter deras ”rätt” och deras hatiska inställning till dem som inte vill följa deras övertygelse. På det sättet skiljer de sig inte det minsta från fascister, nazister, kommunister eller religiösa fanatiker.

Första gången postad juli 2013.

EN SKRÄMSELAKTIVIST – EU-MINISTER BIRGITTA OHLSSON

Egentligen tycker jag inte alls om detta med att ”hänga ut” människor offentligt. Av egen erfarenhet vet jag hur mycket skada det kan göra att bli ovederhäftigt uthängd, därför är det viktigt att ha verkliga fakta när man kritiserar någon för att vara skrämselaktivist. När det gäller EU-minister Birgitta Ohlsson är det emellertid väl dokumenterat att hon agerar som en sådan. Det är illa redan när vanliga ”hatare” agerar skrämselaktivister, än värre är det när organisationer och den okunniga journalistkåren gör det, men när ministrar, regering och riksdag gör det är det katastrofalt. Det strider grovt mot anständighetsprinciperna här ovan.

Så hur agerar då Birgitta Ohlsson som en skrämselaktivist? Det är i hennes försvar av och försök att exportera den medeltida sexköpslagen. Redan 1441 kläckte katolska kyrkan idén om att förbjuda sexköp – men då bara för gifta män och präster – men inte att sälja sex och införde regeln i påvestaden Avignon. Så att kalla lagen för den ”svenska” sexköpslagen känns inte helt relevant för mig. Men oavsett det så är Birgitta Ohlsson grovt ovederhäftig i sin retorik kring lagen. Det är en sak att ha en åsikt, att lagen är bra, men att underbygga den med falska och felaktiga fakta och påståenden är direkt snuskigt – om än typiskt för just skrämselaktivister.

Offentligt har Birgitta Ohlsson påstått att ”vid sidan om handel med vapen och droger, är traffickerares exploatering av människor för sexuella syften del av den svåra organiserade brottsindustrin”. Det är ett rent påhitt som inte har någon som helst bärighet i verkligheten alls! Det är ett rent påhitt som valsar runt i ”rapporter” av Europol och andra, att (sex)trafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, vilket inte har något som helst underlag i verkligheten. Sextrafficking är en mycket liten kriminell verksamhet.

Ett annat direkt påhitt som Birgitta Ohlsson refererar som ”fakta” är när hon säger: ”Jag förnekar inte att det finns prostituerade som är tillfredsställda med deras val av yrke. Men tillfredsställda sexarbetare utgör bara en bråkdel av prostitutionsvärlden. De flesta människor som är fångade i businessen att sälja sina kroppar i världen idag är fattiga och traumatiserade ungdomar. Det finns inte en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta påstående! Skrämselaktivister älskar i ämnet prostitution att hänvisa till den kraftigt vetenskapligt kritiserade Melissa Farley, som gjort riktad forskning med det förutbestämda syftet att få det att framstå som att prostitutionen skadar människor något förfärligt. Men precis som Birgitta Ohlsson är alltså Farley fullständigt ovetenskaplig och bortser totalt från all verklig forskning som gjorts i ämnet. Som t ex världens förmodligen största studie av sexarbetare, Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares studie av barprostituerade i Thailand (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand. Civic Discourse for the Third Millennium, London). Under 12 år djupintervjuade de över 4000 sexarbetare, fann ingen som tvingats in i arbetet, nästan 70 procent av sexarbetarna tyckte de hade ett bra jobb och maximalt 15 procent var minderåriga. De fann bland dessa maximala 15 procent en 13-åring, tre 14-åringar och elva 15-åringar, men ingen yngre.

Lika tokigt blir det när EU-ministern påstår att ”klyftan mellan efterfrågan på sexuella tjänster och människor som frivilligt vill sälja deras kroppar resulterar i tvingad prostitution i händerna på organiserad brottslighet”. Det finns inget som helst dokumenterat automatiskt samband mellan prostitution och kriminalitet, lika lite som det finns dokumentation på att sexarbetare skulle vara mer tvingade än andra. Tvärtom visar bl a avkriminaliseringen på Nya Zeeland att det är kriminaliseringen av sexarbetet i olika former som skapar kriminaliteten. Birgitta Ohlsson är alltså en av dem som direkt orsakar att sexarbetare tvingas arbeta under kriminella former. Ett flertal internationella undersökningar visar också att 94 procent av sexarbetarna inträder i arbetet av eget val. Hon påstår också, enbart baserat på den högst ovetenskapliga och oundebyggda s k ”utvärderingen” av sexköpslagen att den varit framgångsrik, haft avsedda effekter och håller nere trafficking till Sverige. Eftersom hon inte kan vara omedveten om den kraftiga kritik som riktats mot det beställningsverk som den s k ”utvärderingen” är så är det hon gör att närmast stå och ljuga rakt ut.

Birgitta Ohlsson har också, med Cecilia Wikström och Helena Holmberg, påstått att ”vår tids sexslaveri drabbar miljontals människor, mestadels kvinnor och barn. Till Europa fraktas årligen en halv miljon människor för att säljas till sexindustrin” med hänvisning till en rapport av Europol. Men Europolrapporten har inte ett enda underlag för dessa påståenden, liksom naturligtvis inte heller de tre kvinnorna. Siffran är en s k ”guesstimate” (”bluffskattning”) som inte har någon som helst bärighet i verkligheten. I verkligheten är det maximalt 3000 fall av sextrafficking årligen i hela världen.

Det är möjligt att Birgitta Ohlsson tror på en del av det hon påstår, men vi ska inte ha ministrar som går omkring och förlitar sig på och för vidare hörsägen, lögner och påhitt när hon driver en skrämselaktivistisk linje som är direkt opassande för en minister. Ministrar och politiker ska bygga på fakta, och har de inte fakta att basera det de säger på ska de varken uttala sig eller agera för repressiva, förtryckande lagar – som ju sexköpslagen och kopplerilagen är. När man, som Birgitta Ohlsson gör, direkt agerar för att sexarbetare ska arbeta under kriminella och riskfyllda förhållanden ska man inte skylla deras kunder för det, utan våga stå upp för det man gör, nämligen skapar förutsättningar för kriminaliteten. En minister måste naturligtvis också ha rätt att göra misstag, men inser man inte när man agerar fel så är man inte lämplig som minister.

Första gången postad juli 2013.

EN SKRÄMSELAKTIVIST – ORGANISATIONEN REALSTARS

2010 grundades en ”ideell” förening, ”RealStars”, som påstår att de har målet att ”bidra till en bättre värld och ett Europa fri från sextrafficking”. På sidan finns naturligtvis en uppmaning att skänka pengar, och för att den som går in där i önskan om att vara en medkännande människa så presenterar ”RealStar” påstådda ”fakta” – naturligtvis utan hänvisning till en enda källa, och särskilt inte då en vetenskaplig sådan. Vi ska bland annat övertygas om, att detta är en lukrativ verksamhet, med gigantiskt liten risk för att ”åka fast”. En oerhört alarmerande siffra, som hela tiden tickar upp mer och mer Euro, påstod i skrivögonblicket för detta, att sedan 1 januari 2012 så hade 3 miljarder 785 miljoner EURO satsats i sexhandel i Europa. Vi ska också övertygas om att 25 procent av alla sextraffickingoffer är under 18 år, att 500.000 offer kommer varje år och att 92 procent av dem i prostitutionen vill lämna den. Den underförstådda uppmaningen är, ”ge oss pengar för att bekämpa detta fruktansvärda”.

Allt som står på denna sida är inget annat än ”lögn och förbannad dikt”. Det finns inte en enda undersökning gjord i världen som kan konfirmera ett enda dugg av vad som påstås! I verkligheten kan maximalt 3000 offer för sextrafficking i hela världen förekomma varje år. Sextrafficking är inte på något sätt en storindustri, tvärtom så är det en mycket småskalig sådan, eftersom endast sex procent, världen över, av sexarbetarna inte själva väljer att inträda i arbetet (Wase, 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm).

RealStars är ett snuskigt exempel på en organisation, helt utan anständighet, som agerar efter principen ”ändamålet helgar medlen” och som helt uppfyller kriterierna för att vara ”skrämselaktivister”. Utan att tveka ljuger man, refererar falska fakta, lägger upp fejkade siffror, m m, enbart för att skrämma folk att ge dem pengar. Och jag är övertygad om att de, likt Ecpat, inte hjälper någon annan än sig själva. De säger nämligen själva att ”pengarna går till förebyggande insatser för att motarbeta människohandel och med fokus på efterfrågan”, d v s propagandaarbete som ska säkra mer pengar till dem, inte någon hjälp till några ”offer” (eftersom det finns så få). Det är en lukrativ verksamhet som säkert drar in stora pengar. De skriver själva: ”RealStars verksamhet utvecklas idag genom grundarna samt genom företag och personer som stödjer utvecklingen av organisationen. Under 2012 finansierades projekt av Ungdomsstyrelsen samt Västra Götalandsregionen, ”Ett Europa fritt från trafficking”. 2013 får Realstars fortsatt projektstöd av Ungdomsstyrelsen och stöd från Allmänna Arvsfonden i ett projekt där vi tar fram ett interaktivt läromedel (spel) för gymnasieskolor samt engagerar unga som deltar i olika former av skapande för Fair Sex och mot trafficking”.

Dessutom backas de upp av okritiska, fullkomligt okunniga och papegojliknande medier som rabblar upp de falska påståendena. I brevlådan i fredags damp tidningen ”Årsta/Enskede” ned där man under rubriken ”Resa” kunde läsa: ”Organisationen RealStars driver kampanjen Travel for Fair Sex för att uppmärksamma trafficking på stora semestermål som Barcelona, Berlin och Grekland. Europa har flest sexslavar per invånare, och bara i exempelvis Barcelona finns 50.000 prostituerade varav 90 procent är offer för trafficking, uppger RealStars. De vill inte avråda från att resa till dessa platser – men tycker att turister ska vara medvetna även om resmålens skuggsidor”.

Jag blir mörkrädd när jag ser sådana uppenbara exempel på oanständigt uppträdande och spridande av lögner, både från s k ”välgörenhetsorganisationer” och från press/journalister! Är det sådant vi ska ha i ett upplyst samhälle? Ska skattepengar gå till människor som försöker leva på att sprida falska uppgifter och bedriva ounderbyggd propaganda?

HUR MYCKET OSANNINGAR FÅR POLITIKER FRAMFÖRA SOM ”FAKTA”?

Moralpolisbulletinen DN fortsätter att slå vakt om myter och osanningar som ”fakta” när det gäller prostitution och sextrafficking. Jag börjar nästan tro att DN egentligen är förkortning för ”Dagens Nonsens”, eller ”Decent News”. Idag (30 maj 2013) är det Morgan Johansson (S) som får gå ut med myterna som fakta, och dessutom demonstrera sitt förakt för rättsstaten och demokratin med att förorda kriminalisering av sexköp utomlands.

Naturligtvis framför också Morgan Johansson de osanningar och myter som ständigt dras fram; sexköpslagen avskräcker från sexhandel och sextrafficking. Det finns inte ett enda vetenskapligt underlag för och inte en enda siffra som ger skäl till dessa påståenden! Om man bara, som exempel, tar Trafficking In Persons Report’s siffror över ”sextraffickingdomar” åren 2003-2008 så ser de ut på detta viset: Sverige 56, Danmark 24, Finland 16 och Norge 9. Även om hänsyn tas till befolkningsmängden så är det inte siffror som säger att Sverige har mindre sextrafficking än våra Nordiska grannländer. Nu är det dock så, att när domar för koppleri (som är inblandade i statistiken för Sverige och Danmark) sorteras bort så har Sverige något mindre sextrafficking än Danmark, men däremot inte mindre än Tyskland, Storbritannien, USA, Thailand, Kambodja, Australien m fl länder och vi ligger högre än världsgenomsnittet. Det enda land i världen som helt eliminerat den i omfång obetydliga sextraffickingen är Nya Zeeland, som avkriminaliserat prostitutionen.

Att sexköpslagen skulle avskräcka från sexhandel finns inte heller ett enda vetenskapligt underlag eller någon enda siffra som kan stötta påståendet att vi har mindre sexköp. Det Morgan Johansson, och många andra politiker (jag ska återkomma till några av de värsta exemplen) påstår är alltså ingenting annat än myter och osanningar. Blir han därmed en lögnare kan man fråga sig? Nja, så långt skulle jag inte vilja gå, eftersom det är oklart om han tror på vad han säger eller inte. Gör han det så ljuger han ju inte medvetet, och då kan han knappast beskyllas för att vara en lögnare. Däremot är det helt uppenbart att han är helt okunnig i frågan och att han inte tar till sig verkliga fakta i frågan. Men det kanske man inte heller ska skylla honom för. Det handlar kanske mer om att så inkompetenta forum som DN och dess journalister/moralpoliser har sådant genomslag. Om man har medier som vägrar att undersöka och rapportera objektivt, som undanhåller fakta och ständigt repeterar osanningar och myter som ”fakta” blir det svårt även för politiker att få en nyanserad bild (eftersom de tydligen inte har förmågan att själva söka fakta). Däremot ska politiker ha ansvaret, att man inte bygger lagar på anekdoter, myter och osanningar. Man ska inte heller anlita ”experter” som inte håller måttet (här och här), men det kravet uppfyller inte vår riksdag på långa vägar idag. Det är långt ifrån anständigt beteende av politiker som Morgan Johansson!

Första gången postad maj 2013.

KRAFTTAG MOT ETT ”NOLLBROTT”?

RFSU har kongress i Gävle och ska idag (18/5) diskutera sexköpslagen. Förmodligen kommer inte något uttalande mot lagen att komma, men det finns ett yrkande på att RFSU ska göra en sammanställning av det internationella forskningsläget. En del av det forskningsläget återfinns i boken ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen” (Wase 2012). Det är naturligtvis bra om RFSU tar en sådan uppgift på allvar, vilket har varit helt främmande för alla statliga utredningar hittills. Bra är också att man tar ställning för att det behövs mer fokus på att bekämpa stigmatiseringen av sexarbetare.   Just denna är det allra värsta med yrket enligt närmast samstämmiga röster från sexarbetare själva, och i den stigmatiseringen ingår det direkta omyndigförklarandet av kvinnor som valt att arbeta i yrket, genom att mot deras vilja utmåla dem som ”offer”. Vi behandlar faktiskt sexarbetare i det avseendet sämre än man gjorde under medeltiden. I vår tid gäller devisen ”en gång hora, alltid hora”, medan det under medeltiden var vanligt med stigmatisering då kvinnorna var yrkesverksamma, men då de utträdde ur det så ramlade stigmatiseringen i allmänhet av, och det vanligaste ödet för f d sexarbetare på den tiden var att återinträda i samhället, bilda familj och rent av gifta sig. Det var inte heller något uppseendeväckande om t ex badhusprostituerade bjöds på upphöjda medborgares döttrars bröllop och dylikt, eftersom mödrar och döttrar lärde känna kvinnorna då de badade på kvinnodagarna. Ni kan ju bara tänka er hur socialt körda ni skulle vara om ni idag bjöd till fest och meddelade era ”anständiga” gäster att ni också inviterat ett par sexarbetare.

Så långt är allt gott och väl med RFSU, men vad som är helt uppåt väggarna är att man anser att det behövs krafttag mot (sex)trafficking. Som jag redan tidigare berättat på denna sida, så är sextrafficking ett antalsmässigt synnerligen obefintligt brott och varje år slänger vi ut många miljoner kronor på att jaga ett brott som utgör 0,048 fall per 100.000 invånare i hela världen (men 0,054 i Sverige) och maximalt 3000 fall per år i hela världen. Pengar som är helt bortkastade eftersom de inte resulterar i någonting. Vad RFSU borde göra är att sprida upplysning om vilken gigantisk myt den påstådda stora sextraffickingen över världen är, istället för att spela med i och underblåsa myten. Då skulle organisationen vinna i trovärdighet.

KATRINE KIELOS BERÄTTAR SKRÄCKSAGOR I AFTONBLADET

I en ledarkrönika i Aftonbladet 12 maj har Katrine Kielos sagostund i skräck för oss. Anledningen är de ovanliga bortrövandena av flickor/kvinnor, som hålls fängslade av sjuka, avskyvärda män i källare och annat. Det är absolut ingen tvekan om, att detta är vidriga brott och att de utsatta drabbas av hemska trauman och upplevelser. Brott som hårt och bestämt ska straffas. Men det är, som sagt, brott som inträffar väldigt, väldigt sällan. Men vad som är så oanständigt i sammanhanget är att Kielos passar på att dra upp de vanliga skräcksagorna och myterna om en gigantisk sexslavhandel, som inte har några som helst reella underlag i verkligheten alls. Antalet kända fall ligger på maximalt 3000 i hela världen årligen, vilket varken ökar eller minskar (Wase, 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen. Stockholm, s 21ff). Det innebär ca 0,048 fall på 100.000 invånare över världen, att jämföra med Sveriges 0,054, Tysklands 0,051, Storbritanniens 0,039 o s v. Danmark har 0,09-0,12 fall per 100.000 invånare. Alltså maximalt två till ett gentemot Sverige. Det enda land i världen där den i omfattning obetydliga sextraffickingen är helt eliminerad är Nya Zeeland, där sexhandeln är avkriminaliserad. Men den svenska sexköpslagen har på intet sett minskat sextraffickingen, vilken alltså i hela världen är ett s k ”nollbrott” – d v s mindre än ett fall per 100.000 invånare.

Skräcksagoberättare av Kielos slag vill få oss att tro, att dessa extrema undantagsfall är representativa för alla de fantasisiffror som de gärna levererar, men så är alls inte fallet. Påståendet att kidnappning av kvinnor är en multimiljardindustri är ett rent bedrägeri, som helt och hållet hör hemma i sagornas värld. Professor Ann Jordan vid American University Washington College of Law, försökte hitta den autentiska källan för påståendet och siffran.  Men det existerade ingen sådan källa.  Påståendet, och siffran, är inget annat än manipulation.  Inget existerar som kan konfirmera dem.

Vad gäller rikskriminalens uppskattning om 400-600 offer årligen så refererar de den aldrig längre, eftersom de vet att den är helt uppåt väggarna (det är bara sanslösa journalister och aktivister som gärna åberopar den). BRÅ kom med en rapport 2011 som medger att antalet kända fall av sextrafficking är få, och att det är högst osannolikt med mörkertal (BRÅ rapport 2011:18 s 21). Åren 2003-2011 var det i genomsnitt 5,4 fall totalt årligen, varav 2,25 verkligen blivit tvingade. Resten är sextrafficking enbart i kraft av att kvinnorna är minderåriga, men de valde själva att åka över för att sexarbeta (Wase a a, s 26ff). Det är typiskt skräcksagoberättare att istället för verkliga siffror föra fram de gamla ”bluffskattningarna” som rikskriminalen framförde 2006.

Att runt 80 procent av de traffickerade skulle vara för sexuell exploatering är också en modern skräcksaga, som inte har något som helst med verkligheten att göra. I en rapport från IOM sägs 2007 att mindre än 25 procent traffickeras för sexuella ändamål – dock inte hur stor procent – i Australien är det mellan en och tre procent av alla illegala arbetare som hamnar i sexindustrin och i Japan är det 14 procents som hamnar i nöjesindustrin (Wase a a s 68). Som vi sett så är det verkligen inte totalt sett fyra gånger så många kvinnor i Danmark som i Sverige som är ”offer” heller. Det är rent skräcksagoberättande!

Så vad är då Katrine Kielos avsikt med att berätta skräcksagor för oss? Ja, säkert kan jag ju inte avgöra, men jag misstänker att det är det gamla vanliga sexualfientliga, moralistiska motivet, blandat med en stark radikalfeministisk övertygelse om den onde mannen. Det är också typiskt för svensk journalistik, att aldrig söka reda på fakta i ämnet sexarbete, sexhandel och människosmuggling, utan bara papegojlikt rabbla upp floskler och fantasier som fakta. Det är bedrövligt att det svenska folket gjort sig förtjänta av en så fatalt undermålig journalistkår som vi har, att vi ständigt ska matas med bluffskattningar, lögner och fantasier i allvarliga ämnen.

Första gången postad maj 2013.

THE GIGANTIC SEX TRAFFICKING IS NOTHING BUT A FRAUD

How often don’t we see headlines that cry out figures about a gigantic sex trafficking and sex slavery in the world? And they’re always based on “official reports”. As late as 2012, in the American governmental “Trafficking In Persons” (TIP) “report”, it is quoted an “estimate”, made by ILO, that says that about 6.6 million women and girls were sex trafficked in the world in 2005, and that ILO in the 2012 report has “identified a higher percentage of sex trafficking victims, than in the 2005 Report”. It sounds scary, doesn’t it? The very big problem is, however, that none of these figures, or any figure concerning sex trafficking in any UN-, Interpol-, Europol-, EU-, IOM- or whatsoever “report” has the slightest to do with science, reliable investigations or different countries’ authentic statistics around sex trafficking. All these reports are, without any exception, nothing but “guesstimates”; or as Jay Albanese, criminologist at Virginia Commonwealth University, says: “There’s tons of estimates on human trafficking. They’re all crap”. They have nothing whatsoever to do with reality, but are only results of false propaganda, produced to serve the purposes of the abolitionistic agenda.

A very small crime

In reality there are an absolute maximum of about 3000 known cases of sex trafficking in the whole world every year, and since about 10-15 years back (when authorities started to count) they don’t become more or less frequent. It means, that if ILO’s figures should be accurate the 6.6 million female sex trafficked victims 2005 must have been entering prostitution during a period of 2200 years, without anyone of them leaving the profession during their whole, endless lifetime (that is, with a global population as big as ours all that time). And I really doubt that such old sex workers, as nearly 2200, or even 1100 years old, are attractive for anyone – regardless if you believe that people can live for such long time or not, as obviously the “researchers” at ILO do – not even the most fanatic gerontophile.

But the dark figures then, you say, don’t they explain the differences? No, because sex trafficking is, beside terrorism, the most prioritized crime in the world. Only in the US the government alone spends tens of millions of dollars every year, so a found victim costs about 110,000 $ each – to compare with a common non-sexual victim that costs about 150 $. In a small country, like Sweden, the government spends about 2.8 million $ every year, which means that every found victim, forced or freely, costs about 570,000 $. It doesn’t exist any possibility at all that there can be any high “dark figures” in sex trafficking. Probably all, or at least the very big majority of the victims are found, especially as it is common in legalized environments, that costumers react and call for help for forced women, as most of the buyers prefer free sex workers. Even the Swedish BRÅ (Crime preventing counsil) says that there are probably no dark figures (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

A fact is also, that almost all scientific investigations – with exception for those which focus only on clinical or street populations, as Melissa Farley does to pretend that all sex workers are forced – show that about 94 % of all sex workers make an own choice to enter prostitution. Professor Thomas M. Steinfatt at Miami University, and his Thai crew, found during 12 years of interviews of more than 4000 bar prostitutes in Thailand none that claimed to have been forced into prostitution, although about 30 % didn’t enjoy their work. That leaves very little room for trafficked women. Australian and New Zeeland investigations have also found, that the indoor sex worker (at least 80 % of all sex workers in the whole world) has greater work satisfaction than the average American! And furthermore not lower mental health than the average woman.

Sex trafficking is not a big criminal activity

Another myth is that sex trafficking is the third biggest criminal activity in the world. Among others both Interpol and Europol has stated this, and that criminal “trafficking-networks” annually earn between 3 and 10 billion dollars. Professor Ann Jordan, American University Washington College of Law, tried to localize the authentic source for the claim and the figure. But it didn’t exist any such source. The claim, and the figure, is nothing but manipulation. Nothing exists that can confirm them. In reality sex trafficking is a very, very small activity, most often involving – when it really occurs – about 1-3 loosely connected persons, and the “sex traffickers” mostly work as any businessman does. They want profit from their invested work and money.

In reality sex trafficking is a “zero crime” (lesser than one case in 100,000 inhabitants). In the whole world, counting from known sex trafficking cases in national statistics, it is at maximum an average of 0.048 cases in 100,000 inhabitants. Comparing some countries we find, that the figure for Sweden, with it’s 0.054 cases in 100,000 inhabitants, is both higher than the world average and higher than Germany (0.051), United Kingdom (0.039), Cambodia (0.027), Thailand (0.025), USA (0.024), Australia and Nepal (0.020), Japan (0.008) and New Zealand (0). So the Swedish government’s claim, that the Swedish sex-purchase-law has minimized sex trafficking, is nothing but a fraud.

The Swedish fraud

When speaking about fraud one must say, that in the subject of prostitution the Swedish government is quite good at it. So for example the so called “evaluation” of the Swedish sex-purchase-law. Inside Sweden it has been heavily criticized for being unscientific and for claiming results which it doesn’t have any grounds for. The same opinion is expressed by an Australian official report, an Italian researcher, Daniela Danna, (2012: Client-only criminalization in the city of Stockholm. A local research on the application of the “Swedish model” of prostitution policy”. In Sexuality Research and Social Policy Journal, vol. 9, n 1, pp 80-93) and by the mentioned professor Ann Jordan, who says: “The reports produced by the Swedish government and other researchers reveal that the government’s claims of success are not supported by facts. There is no evidence that fewer men are purchasing sex, that fewer women are selling sex or that fewer people are being trafficked into forced prostitution.” But this doesn’t stop for example the Swedish minister for EU, Birgitta Olsson, to speak about the success of the Swedish sex-purchase-law, or to quote all fantasy-figures concerning sex trafficking as facts, and that (sex) trafficking is the third biggest criminal activity in the world. And, of course, the Swedish government refuses to comment the critics. It only keeps on pretending the “evaluation” is reliable.

But Birgitta Olsson isn’t more to blame than the Swedish medias. All the biggest papers, and Swedish television, stubbornly refuse to report facts that contradicts the official view of sex trafficking and slavery. And the so called “debate” editorial staffs in all the big papers censor debate texts that contradicts the official view of the gigantic sex trafficking. And an absolute taboo in Swedish media is to speak about the obvious opinion-corruption in the subject which occurs in the Swedish journalist corps. As for example, a Swedish well known program leader, Robert Aschberg, advertised in public that “all opinions” were to be heard in his radio show. But when it came to criticizing the Swedish view of trafficking and prostitution, and the opinion-corruption in media and among journalists, then the advertise statement didn’t matter any longer. As a fact the Swedish journalists, as well-broken dogs, guard the political correctness, without any care whatsoever about the free spoken word within the subject of prostitution and sex trafficking.

Why do they lie?

So why do media/journalists, politicians, NGO’s, radical feminists, abolitionistic and religious activists so unrestrained use false facts, stop critical voices, exaggerate figures, and even lie – at the same time as they aggressively accuse critics for being “embracers of monsters” or supporters of the so called “prostitution lobby” (which also is pure fantasy)? The answer is, that within that circle of people lies the only “trafficking industry” that exists in reality. The subject of sex trafficking and sex slavery in the sex-condemning western society is a very profitable subject for the involved for different reasons. For media/journalists it is about selling single copies, and it portraits them as engaged and compassionate, without them having to do any work. It’s enough to repeat what the official view states and, as parrots, uncritically repeat what the activists and “reports” claim, and then and then hang out some critical person as an “embracer of monsters”. The same goes for the politicians. It makes them look as if they care for “the small” human being, without any need to engage in her at all. As for NGO’s they profit economically. In the position to be able to heavy exaggerate figures they can entice governments and upset people to give them more money. Or as Steven Wagner, earlier at United States Department of Health and Humans Services, said about money given to groups aimed at finding trafficked victims: “Those funds were wasted. Many of the organizations that received grants didn’t really have to do anything. They were available to help victims. There weren’t any victims.” As for radical feminists and activists, they can profit in several ways, but maybe the ideological one is the most important. By scaring people, falsely claiming that millions of women and children are suffering sexually in prostitution, and pretending that the very few worst examples known are representative for all “victims”, they can force repressive and often male hostile laws, rules and agendas on the society – and of course get status and well paid positions for themselves. And anyone who threats these profits and benefits with real facts must be attacked, accused and silenced. So much for their “democratic mind”.

But non of these groups, however, care for all those people who they hurt from the official politics – and they’re a lot more than the “victims”. As for the Swedish sex-purchase-law, “saving” one unwillingly sex worker make indirectly life hard for at least 18 willingly ones. And in USA, during the period of the most intensive paedophile witch hunt, in the 90s, it was 267 unconfirmed cases of accusations to authorities on one confirmed. And most of these 267 falsely accused persons lost their jobs, faced broken families and got their lives devastated, without getting any help from the society – or the “good” activists. And – what’s maybe more important – saving one child victim consequently created as a minimum 267 child victims in hurt families! So don’t try to fancy me that we’re talking about good and compassionate people in the prostitution, sex trafficking or any “rightful” sexually related agenda. Their first and foremost care is about themselves, their economy, ideas, ideology, faith, status and/or well-being. Real compassion – as we see from all the victims they create – has nothing to do with their acting.

An evolutionary adaption

Trading sex is an evolutionary adaption, which means that it is biologically inherited in most primate species, including mankind. But this isn’t to say that all females trade sex for money, but most trade sex in some way; as reward for a service inside or outside marriage, to get a better position in the career, to get support, etc, as the testosterone makes the male easy to fool. To eradicate an evolutionary adaption is impossible. Christianity has tried for 1700 years and failed – and has only succeeded in haunting and terrorizing people. So even if “the good ones” should eradicate, for example, every homosexual in the world today there would be as many in next generation, because it’s biologically inherited. The only thing “righteous” people do, when trying to “correct” the evolution and outlaw evolutionary adaptions, is, as sociologist Howard S. Becker tells us, to make criminals out of people who otherwise don’t show a criminal behaviour. It’s a way for society to produce unnecessarily criminals – and for self appointed “good” people to profit from them instead of doing any productive. And the self appointed “good” activists also stigmatize and make lives a hell for those they condemn as “wrong”. The “good” activist and her allied act today in the same way they did already during the hunt for heretics and “sodomites” in the Middle-age, the witch-hunts from the 15th to the 18th century, the masturbation panic during the 18th and 19th century, etc. The “good” activist, unfortunately, really seems to never die, and almost always she/he is in the frontline of the haters.

DEN GIGANTISKA SEXTRAFFICKINGEN ÄR INGET ANNAT ÄN BEDRÄGERI

Detta var en text som jag skrev till engelskspråkiga tidningar, men ingen nappade. Följaktligen blir nästa inlägg den engelska versionen.

 

Hur ofta ser vi inte rubriker som skriker ut siffror om gigantisk sextrafficking och sexslaveri i världen? Och de grundar sig alla på ”officiella rapporter”. Så sent som 2012, i den amerikanska regeringsrapporten ”Trafficking In Persons” (TIP), citeras en ”uppskattning” gjord av ILO, som säger att 6,6 miljoner kvinnor och flickor sextraffickerades i världen 2005, och att ILO i rapporten 2012 har ”identifierat en högre procent av sextraffickingoffer än i 2005 års rapport”. Det låter hemskt, eller hur? Det stora problemet är emellertid att inga av dessa siffror rörande sextrafficking i någon som helst FN-, Interpol-, Europol-, EU-, IOM- eller vilken som helst ”rapport” har det minsta att göra med vetenskap, pålitliga undersökningar eller olika länders autentiska statistik kring sextrafficking. Alla dessa rapporter är, utan något undantag, inget annat än ”bluffskattningar” (”guesstimates”); eller som Jay Albanese, kriminolog vid Virginia Commonwealth University, säger: ”Det finns tonvis med uppskattningar kring mänsklig trafficking. De är alla skräp”. De har ingenting som helst att göra med verklighet, utan är bara resultat av falsk propaganda, producerad för att tjäna den abolitionistiska agendans syften.

Ett väldigt litet brott

I verkligheten så är det ett absolut maximum av ca 3000 kända fall av sextrafficking i hela världen varje år, och sedan 10-15 års tid (när myndigheterna började räkna) så blir de varken fler eller färre. Det betyder, att om ILO:s siffror skulle vara riktiga så skulle de 6,6 miljoner kvinnliga sextraffickingoffren 2005 ha inträtt i prostitution under en period av 2200 år, utan att någon av dem lämnat yrket under hela deras ändlösa levnadstid (d v s, med en global population lika stor som vår under hela denna tid). Och jag tvivlar verkligen på att så gamla sexarbetare, som nästan 2200, eller ens 1100 år gamla, är attraktiva för någon – oavsett om du tror på att människor kan leva så länge eller inte, vilket uppenbarligen ILO tror – inte ens den mest fanatiske gerontofil.

Men mörkertalen då, säger du, förklarar inte de skillnaderna? Nej, eftersom sextrafficking, vid sidan om terrorism, är det mest prioriterade brottet i världen. Enbart i USA spenderar regeringen ensam tiotals miljoner dollar varje år, så ett funnet offer kostar kring 110.000 dollar varje år – att jämföra med ett vanligt, icke sexuellt offer, som kostar kring 150 dollar. I ett litet land som Sverige spenderar regeringen kring 2,8 miljoner dollar varje år, vilket betyder att varje funnet offer, tvingat eller frivilligt, kostar kring 570.000 dollar. Det finns ingen möjlighet alls att det kan finnas några höga mörkertal i sextrafficking. Förmodligen hittas alla, eller åtminstone den absolut största majoriteten, särskilt som det i legala miljöer är vanligt att kunder reagerar och kallar på hjälp för tvingade kvinnor, då de flesta köparna föredrar fria sexarbetare. T o m svenska BRÅ säger att det förmodligen inte existerar några mörkertal (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

Ett faktum är också, att nästan alla vetenskapliga undersökningar – med undantag för de som endast fokuserar på kliniska eller gatupopulationer, som Melissa Farley gör för att låtsas att alla sexarbetare är tvingade – visar att ca 94 procent av alla sexarbetare gör ett frivilligt val att inträda i prostitution. Professor Thomas M Steinfatt vid Miami University, och hans thailändska medarbetare, fann under 12 år av intervjuer av mer än 4000 barprostituerade i Thailand ingen som sade sig ha blivit tvingad in i prostitution, även om ca 30 procent inte tyckte om sitt arbete. Det lämnar väldigt lite plats för traffickerade kvinnor. Australiensiska och Nyzeeländska undersökningar har också funnit, att inomhussexarbetaren (minst 80 procent av alla sexarbetare i hela världen) har högre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen! Och dessutom inte sämre mental hälsa än genomsnittskvinnan.

Sextrafficking är inte en stor kriminell aktivitet

En annan myt är att sextrafficking är den tredje största kriminella aktiviteten i världen. Bl a har Interpol och Europol påstått detta, och att kriminella ”trafficking-nätverk” årligen tjänar mellan 3 och 10 miljarder dollar. Professor Ann Jordan, vid American University Washington College of Law, försökte hitta den autentiska källan för påståendet och siffran. Men det existerade ingen sådan källa. Påståendet, och siffran, är inget annat än manipulation. Inget existerar som kan konfirmera dem. I verkligheten är sextrafficking en väldigt, väldigt liten aktivitet, för det mesta involverandes – när det verkligen förekommer – ca 1-3 löst bundna personer, och ”sextraffickeraren” arbetar för det mesta som vilken affärsman som helst gör. De vill tjäna på sitt investerade arbete och sina pengar.

I verkligheten är sextrafficking ett ”nollbrott” (färre än ett fall på 100.000 invånare). I hela världen, räknat på kända traffickingfall i nationell statistik, så är det maximalt ett genomsnitt om 0,048 fall på 100.000 invånare. Jämförandes några länder så finner vi, att siffran för Sverige, med dess 0,054 fall på 100.000 invånare, är högre än både världsgenomsnittet och högre än Tyskland (0,051), Storbritannien (0,039), Kambodja (0,027), Thailand (0,025), USA (0,024), Australien och Nepal (0,020), Japan (0,008) och Nya Zeeland (0). Så den svenska regeringens påstående, att den svenska sexköpslagen har minimerat sextrafficking, är inget annat än ett bedrägeri.

Det svenska bedrägeriet

När man talar om bedrägeri så måste man säga, att i ämnet prostitution så är den svenska regeringen riktigt bra på det. Så t ex den s k ”utvärderingen” av den svenska sexköpslagen. Inom Sverige har den blivit kraftigt kritiserad för att vara ovetenskaplig och för att hävda resultat som den inte har några grunder för. Samma åsikt uttrycks av en officiell australiensisk rapport, en italiensk forskare (2012: Client-only criminalization in the city of Stockholm. A local research on the application of the “Swedish model” of prostitution policy”. I Sexuality Research and Social Policy Journal, vol. 9, n 1, pp 80-93) och av den nämnda professor Ann Jordan, vilken 2012 säger: ”Rapporterna producerade av den svenska regeringen och andra forskare avslöjar att regeringens påståenden om framgång inte stöttas av fakta. Det finns inga bevis för att färre män köper sex, att färre kvinnor säljer sex eller att färre människor traffickeras in i tvingad prostitution.” Men det hindrar inte t ex den svenska EU-ministern, Birgitta Olsson, från att tala om den svenska sexköpslagens framgång, eller att citera alla fantasisiffror runt sextrafficking som fakta, och att (sex)trafficking är den tredje största kriminella aktiviteten i världen. Och självklart så vägrar den svenska regeringen att kommentera all kritik. Den bara fortsätter att låtsas som att ”utvärderingen” är pålitlig.

Men Birgitta Olsson ska inte klandras mer än svenska medier. Alla de stora tidningarna, och svensk TV, vägrar envist att rapportera fakta som motsäger den officiella bilden av sextrafficking och -slaveri. Och de s k ”debatt”-redaktionerna på alla stora tidningar censurerar debattexter som motsäger den officiella bilden av den gigantiska sextraffickingen. Och ett absolut tabu i svenska medier är att tala om den uppenbara åsiktskorruption i ämnet som förekommer i den svenska journalistkåren. Så t ex annonserade en välkänd svensk programledare, Robert Aschberg, offentligt att ”alla åsikter” fick komma till tals i hans radioshow. Men när det gällde att kritisera den svenska synen på trafficking och prostitution, och åsiktskorruptionen i media och bland journalister, då gällde inte påståendet i annonsen längre. Det är ett faktum, att svenska journalister, som väldresserade hundar, vaktar den politiska korrektheten, utan någon som helst omsorg om det fria ordet i ämnet prostitution och sextrafficking.

Varför ljuger de?

Så varför använder då medier/journalister, politiker, välgörenhetsorganisationer, radikalfeminister, abolitionister och religiösa aktivister så gränslöst falska fakta, stoppar kritiska röster, överdriver siffror och t o m ljuger – samtidigt som de aggressivt anklagar kritiker för att vara ”monsterkramare” eller anhängare av den s k ”prostitutionslobbyn” (vilken också är ren fantasi)? Svaret är att det är inom denna krets av människor som den enda ”traffickingindustrin” i verkligheten existerar. Ämnet sextrafficking och -slaveri är av olika skäl ett väldigt lönsamt ämne i det sexfördömande västerländska samhället. För medier/journalister handlar det om att sälja lösnummer, och det framställer dem som engagerade och medkännande utan att de behöver jobba för det. Det räcker med att repetera vad den officiella ståndpunkten påstår och att, som papegojor, okritiskt upprepa vad aktivisterna och ”rapporterna” påstår, och då och då hänga ut några kritiska personer som ”monsterkramare”. Detsamma gäller politiker. Det får dem att framstå som att de bryr sig om ”den lilla människan”, utan behov av att engagera sig i henne alls. Välgörenhetsorganisationer profiterar ekonomiskt. I positionen att kraftigt överdriva siffror kan de tubba regeringar och upprörda människor att skänka dem pengar. Eller som Steven Wagner, tidigare vid det amerikanska hälsodepartementet, sa om pengar som gavs till grupper med målet att finna traffickingoffer: ”Dessa pengar var bortkastade. Många av organisationerna som fick bidrag behövde inte göra ett dugg. De var där för att hjälpa offer. Det fanns inga offer”. Vad gäller radikalfeminister och aktivister så kan de tjäna på många sätt, men kanske det ideologiska är det viktigaste. Genom att skrämma upp människor, falskt påstående att miljoner kvinnor och barn lider sexuellt i prostitution, och låtsas att de mycket få värsta exemplen är representativa för alla ”offer”, så kan de påtvinga samhället repressiva och ofta mansfientliga lagar, regler och agendor – och naturligtvis erhålla status och välbetalda positioner för dem själva. Och vem som helst som hotar dessa förtjänster med verkliga fakta måste attackeras, anklagas och tystas. Så mycket för deras ”demokratiska sinne”.

Men ingen av dessa grupper bryr sig dock om alla dessa människor som de skadar med den officiella politiken – och de är många gånger fler än ”offren”. Vad gäller den svenska sexköpslagen så gör ”räddandet” av en ovillig sexarbetare livet svårare för minst 18 villiga. Och i USA, under den värsta pedofilipaniken på 90-talet, gick det 267 obekräftade anmälningar till myndigheter på en bekräftad). Och de flesta av dessa 267 falskt anklagade personer blev av med jobb, fick familjen splittrad och sina liv ödelagda, utan att få någon hjälp av samhället – eller de ”goda” aktivisterna. Och – vad som kanske är det viktigaste – räddandet av ett barnoffer skapade minimalt 267 barnoffer i skadade familjer! Så försök inte slå i mig att vi talar om goda och medkännande människor i prostitutions, sextraffickings, eller vad helst sexualrelaterad ”rättfärdig” agenda. Deras främsta och över allt annat stående omsorg är dem själva, deras ekonomi, idéer, ideologi, övertygelse, status och/eller välbefinnande. Verklig medkänsla – som vi förstår från alla offer de skapar – har ingenting med deras handlande att göra.

En evolutionär adaption

Sexhandel är en evolutionär adaption, vilket betyder att det är biologiskt nedärvt i de flesta primater, inklusive människan. Men det betyder inte att alla kvinnor handlar med sex för pengar, men de flesta handlar med sex på något sätt; som belöning för utförda tjänster inom eller utanför äktenskapet, för att få en bättre position i karriären, för att få tillförsel, o s v, eftersom testosteronet gör mannen lätt att lura. Att utrota en evolutionär adaption är omöjligt. Kristendomen har försökt i 1700 år och misslyckats – och har bara lyckats med att jaga och terrorisera människor. Så även om ”de goda” skulle utplåna t ex varenda homosexuell i världen idag så skulle det finnas lika många i nästa generation, eftersom det är biologiskt nedärvt. Det enda som ”rättfärdiga” människor gör, när de försöker att ”korrigera” evolutionen och olagligförklara evolutionära adaptioner, är, som sociologen Howard S Becker säger oss, att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende. Det är ett sätt för samhället att skapa onödiga brottslingar – och för självutnämnda ”goda” människor att profitera på dem istället för att göra något produktivt. Och de självutnämnda ”goda” aktivisterna stigmatiserar också och gör livet till ett helvete för dessa som de fördömer som ”fel”. Den ”goda” aktivisten och hennes allierade agerar idag på samma sätt som de gjorde redan under jakten på hedningar och ”sodomiter” under medeltiden, häxjakterna från 1400- till 1700-talen, masturbationspaniken under 1700- och 1800-talen, o s v. Den ”goda” aktivisten tycks, tyvärr, aldrig dö.