SYNPUNKTER PÅ DELAR AV AVSNITT 5 AV ”EN HISTORIA OM SVERIGE”

Så har den femte delen av vad som borde heta ”En historia om Sverige” visats. Som specialiserad på medeltiden, och särskilt då gotländsk medeltid, så blir detta rimligen mitt sista inlägg om samma produktion. Detta mot bakgrund av att jag anser att man bör hålla sig till det man kan och inte tro att man kan omfatta allt. En inställning som några av deltagarna i serien, liksom producenterna bakom dem, tydligtvis inte delar, eftersom man då och då framför felaktig information. Ett slående exempel på detta är när programmet ska förklara uppkomsten av Visby ringmur och ”konflikten” mellan Visby stad och Gotlands bönder. I programmet sägs det att ”Visbyborna och bönderna hade sedan länge en konflikt om handeln i Östersjön och stadsmuren byggdes just för att utestänga bönderna från den viktiga handeln. Så relationen mellan staden och bönderna var dålig.”

Den här skrönan, om motsättningar i handeln mellan ön och staden, uppstod i slutet av 1800-talet, samtidigt med myten om de medeltida gotländska farmännen, och är väldigt livskraftig. Men, faktum är att det inte existerar ett enda dokument som kan verifiera någon gotländsk bondehandel av betydelse. Det här är utrett av Wase i flera omgångar, bl a här. Det enda dokument under hela medeltiden som talar om bönder som far från ön för handel är så sent som 1334 och avser gotländska bönder som under svårigheter försöker komplettera varor på svensk botten.

Skrönan om murbygget i Visby

Även skrönan om att ringmuren skulle vara byggd mot de gotländska bönderna är livaktig. Den uppstod vid tiden omkring andra världskriget och förfäktas av vissa mindre kritiska personer fortfarande till dags dato. Men faktum är, att sjömuren vid hamnen uppfördes redan omkring 1200 (dendrodaterad 1202) och resten av muren har tagit minst 30 år att uppföra före omkring 1285. De som vill tro på skrönan om att muren uppfördes mot bönderna har ett enda dokument att hänga upp sig på, nämligen det s k ”underkastelsebrevet” 1288. I det sägs att Visby ska böta för att man förbrutit sig mot konungen och utan hans godkännande uppfört mur. Den enkla logiken blir då att muren måste ha börjat uppföras sedan Magnus Ladulås blev kung (1275), men att det skulle ha tagit 13 år innan kungen upptäckte det.

Faktum är dock, att konungen redan 1285 förlåtit stadsborna för deras murbygge (eftersom den sedan länge var ett faktum, sjömuren från redan i början av 1200-talet) då han gav gotlänningarna ”förlåtelse för begångna oförrätter”. Ska dokumentet 1288 kunna användas som måttstock på muren innebär det att den måste ha slagits upp mellan oktober 1285 och augusti 1288. D v s på mindre än två år. Tror någon på det? Stadgandet 1288 är därför enkom tillkommet för att motivera att staden genom sina böter skulle belöna konungen för att han tog stadens parti i inbördeskriget!

Valdemarståget

Angående själva Valdemarståget 1361 så har vi datum och faktumet i den danske kungens seger att gå på. Vi har också visbyfranciskanernas tämligen samtida uppgift att 1800 ”bondones” stupade utanför Visby murar och vet säkert att Valdemar upptog ”skatt” även av Visby. Hur stor del av de vuxna männen på ön som engagerade sig i striderna vet vi inte, trots att det i programmet påstås att ”nästan alla öns bönder kommit för att strida”. Förutom de 1800 vid Visby har ett okänt, mindre antal hundra bönder stupat i strider dagarna innan. En rimlig beräkning, som nyligen gjorts, av de vuxna männens antal på ön vid pass 1361 är ca 6000 män. Det innebär att något över ca ⅓ av de vuxna männen stupade i striderna. Det är därför tveksamt om ”nästan alla” öns bönder deltog. Varför bönderna ställde upp utanför Visby murar är däremot öppet för spekulation. Vi tror oss veta, från skärmytslingarna dagarna innan, att bönderna klarat sig bättre inne i skogarna, så varför ställa upp på det öppna byrummet utanför Söderport? Jag menar att de gjorde det i tron att de var garanterade hjälp av staden. En hjälp som de aldrig fick. Men, som sagt, där kan vi inte bli säkra.

Däremot blir det lite märkligt när Thomas Neijman, som har forskat kring händelserna 1361, inte tycks vara medveten om att vi har säkra belägg för att Visbyborna har betalat tribut till den danske kungen. Krönikören Detmar skriver bara ett tjugotal år senare: ”Sålunda fick han [kung Valdemar] staden i sitt våld och tog en stor beskattning i silver och guld av stadens borgare” och visbyfranciskanerna anger ”stred han [Valdemar] mot landets bönder utanför Söderport och av dessa dödades ettusen åttahundra i striden och intog omedelbart staden Visby efter förhandlingar. 28/8 gav han sig slutligen av medförande en väldig skatt av guld och silver som han tagit från staden och landet.” Dessutom uppger Visbyborna själva, då de i december 1362 levererade tull upptagen för kriget mot Valdemar, att de räddat det hanseatiska godset med uppoffring av egna ägodelar.

Det kan ju vara en småsak kanske, att Neijman uttrycker att ”det verkar” som om staden fått betala tribut, när vi avgjort vet att den fick göra det, men det är ett onödigt detaljfel. Å andra sidan kanske det inte varit så lätt för programmakarna att få tag på kompetenta personer i detta eller annorstädes. Inte ens på Gotlands museum finns kompetens kring gotländsk medeltidshistoria. Den finns utanför muséet och institutionerna.

Positiva inslag

Vad jag gillar med framställningen är att man aldrig påstår att Engelbrekt var en bergsman av tysk härkomst. Wase har utrett detta och pekat på att det tyska ursprunget (och namnet) snarare berott på kognatisk härstamning. Däremot blir jag förundrad över hur Engelbrekt framställs då han eggar folk till uppror (utanför S:t Jörgens ruin i Visby). Myrdal (Melin & Ferm) har pekat på att det sannolikt är Engelbrekt som finns avbildad i handskrift B 172 (version av Magnus Erikssons landslag från ca 1436-1437) och att hans beteckning som ”then litzla man” och att han är böjd, gåendes med krycka, tyder på en kronisk sjukdom, vilken i slutänden gjort honom oförmögen att rida. Visserligen finns kryckan med i mordscenen, men det är föga troligt att han skulle ha farit fram så heroiskt på häst som han gör i TV-serien blott två år tidigare. Varför kan inte en ”hjälte” avbildas som en sliten gubbe? Men, återigen en detalj.

En sak som avgjort fångar mitt gillande är att man från Gamla Lödöse uppmärksammar barnens situation. Det är bra, även om jag själv hade velat gå lite djupare i tidens föreställningsvärld kring barn (men det hade kanske chockerat alltför mycket?)

Framställningen av Vase-ätten

Jag ska bortse från att en man i 40-årsåldern ska framträda som en 22-årig Gustav Eriksson, men däremot irriterar jag mig på att den blivande kungen genomgående kallas ”Gustav Vasa”. Första gången han benämndes med ett familjenamn var i gravtalet över hertig Johan 1618. Under hela sin levnadstid och långt därefter var han endast känd som Gustav Eriksson. Släktnamnet kommer av vapenbilden (som senare tolkades som en vase) och användes första gången då sedermera Karl Karlsson Gyllenhielm skrevs in vid en skola i slutet av 1500-talet som ”Karl Vase”. Dessutom är ”Vasa” bara en genitivform av namnet ”Vase”. Ok, det är allmänt vedertaget, men bara för att det är så behöver man inte ”vulgarisera”, eller ”popularisera” serien genom att använda inkorrekta dåtida former. Varför inte lära människor rätt istället för vad som är slentrianmässigt fel?

”EN HISTORIA OM SVERIGE” DEL 4

Vad ska man nu säga om del fyra av ”Historien om Sverige”? För det första, att själva titeln är fel. Det som berättas är inte historien om Sverige, det är ”en historia om Sverige”. Det finns definitivt alternativ historia att berätta. Särskilt gäller det framställningen av den geografiska bilden av vad som var Sverige under 1100-talet.

Felaktiga kartor

På kartan över 1100-talets Sverige har Småland, Öland, Värmland, Dalarna och Gotland utelämnats. Jag ska be att få understryka att denna karta inte har någon som helst bäring i det bevarade dokumentmaterialet. Det enda den möjligen baseras på är att vissa områden inte finns omnämnda i något samtida dokument, men det betyder verkligen inte att områdena inte lytt under sveakungen. Redan Wulfstans reseberättelse från slutet av 800-talet anger att Möre (i Småland), Öland och Gotland löd under sveakungen. Dessutom säger gutarnas egen krönika, den s k ”Gutasagan” att ön redan under hednisk tid ställde sig skattskyldig under sveakungen (det finns anledning, enligt de senaste rönen, att räkna med att denna anslutning skett så tidigt som omkring år 700). Om inte någon som står bakom kartan kan uppvisa säkra dokument som uttryckligen säger att områdena frigjort sig, eller lytt under någon annan ska den s k ”Ockhams rakkninv” följas. D v s, att den enklaste förklaringen är den rimligaste och den enklaste förklaringen är att nämnda områden förblivit under sveakungen. Annorlunda förhåller det sig med Blekinge, vilket också av Wulfstan anges lyda under sveakungen. Där har vi ovedersägliga dokument som visar att landskapet kommit under danakungen istället.

Tramskarta 1

De som står bakom dessa kartor är sannerligen undermåliga historiker. De har inte ens tagit hänsyn till den s k ”Florenslistan”, sannolikt utfärdad redan 1103, som Christian Lovén har visat, men avskriven i början av 1120-talet. I den nämns de ”öar” som tillhörde svearnas rike, nämligen Östergötland, Västergötland, Västmanland, Södermanland, Närke, Tiundaland (Uppland), Fjädrundaland (Uppland), Attundaland (Uppland), Gotland, Värend (i Småland), ”Findia” (Finnveden, Småland?), ”Hestia” (Gästrikland?), Hälsingland, Värmland och Tjust (Småland). Visserligen saknas Dalsland, Dalarna och Öland, men att därför tro att de inte tillhörde svearnas rike finns ingen anledning att göra, särskilt som det längre norrut liggande Hälsingland nämns, liksom även Värmland. Det snällaste man kan säga om kartframställningen är att den är rent trams! Som en självklar följd blir även kartan över 1200-talets Sverige rent trams!

Tramskarta 2

Fundamentalistisk weibullianism

Den här föreställningen, som har sitt upphov i fundamentalistisk Weibullianism, är naturligtvis inget annat än en idé som växt fram under de senaste 50-60 åren och har inga dokument som stöttar den. Den vilar uteslutande på att ignorera allt som inte är samtida källor (och, som vi sett, även ignorera samtida för att få bilden att stämma) och kan jämföras med hur idén om frånvaron av hedniska kultbyggnader i Norden slog rot, i och med danske arkeologen Olaf Olsens avhandling 1966, och vilken de flesta slaviskt följde ända till dess man från 1980-talet och framåt började hitta spår efter hedniska kultbyggnader på flera platser runt om i Norden. Föreställningen byggde Olsen uteslutande på att ignorera andrahandskällor (och samtida, Adam av Bremen avfärdades med att den källan bara antydde att Uppsala hade ett hov), precis som de som vill hävda hur Sverige såg ut i TV-serien. På så lösa grunder ska man inte gå ut med tvärsäkra påståenden – särskilt som de inte stämmer.

Varför ägnas mer än halva programmet två helgon?

En annan sak som jag bara kan skaka på huvudet åt är den uppmärksamhet som ägnas två helgon. Hela 32 minuter, över halva programmet, går åt till att beskriva helgonen Elin av Skövde och heliga Birgitta. Har man verkligen inget bättre att komma med? En direkt felaktig uppgift är också att spaden kom till Norden med kristendomen. I Gokstadskeppet (800-talet) återfann man tre spadar av trä. Riktigt hade varit att säga att den järnskodda spaden kan beläggas först på 1100-talet. Om tack vare kyrkan eller inte kan vi inte veta säkert, även om det inte är otroligt. Det är irriterande när tvärsäkra påståenden görs på lös eller rentav felaktig grund!

Även Bo Erikssons påstående att Sverige blir en riksmakt först på 1200-talet bör man nog ta med en nypa salt. Nere på kontinenten hade de germanska stammarna visat att de var kapabla att bygga sammanhängande riken och varför skulle den förmågan vara totalt frånvarande uppe i Norden? Däremot får man nog anta, att centralmakten periodvis varit starkare eller svagare. Liksom idén om hur Sverige såg ut geografiskt är det webullianism, till skillnad mot ”Ockhams rakkniv”, som här får styra.

Ett annat mer eller mindre felaktigt påstående av Bo Eriksson är påståendet att klostren var de enda som erbjöd utbildning. Riktigt hade varit att säga att klostren dominerade utbildningen, vilken dock var helt knuten till kyrkan före 1300-talet. I Lund fanns en katedralsskola möjligen så tidigt som 1085, men definitivt från 1123. Under samma århundrade nämns också sådana skolor i Viborg, Ribe och Roskilde och all anledning finns att räkna med att en skola varit knuten till S:t Hans kyrka i Visby senast omkring 1100.

Bra skildrat

Vad jag däremot anser vara bra skildrat i avsnittet är delarna om straff, läkekonst och pest. Men, när det gäller den senare, kunde man gott nämnt visbyfranciskanernas begravningslista, som för ”normala” år före 1350 listar ett tiotal begravningar. 1350 var det ca 180!

Varför framställs kyrkan utan negativa synpunkter?

Gällande framställningen av kyrkan så frågar jag mig däremot varför man väljer att lyfta fram att den även ger kvinnor möjlighet att komma till ett paradis, men inte att den på ett avgörande sätt försvagade kvinnornas ställning i samhället? Visserligen tar man upp den situation som rådde för kvinnor som födde utomäktenskapliga barn, men varför nämner man inte att kyrkan avgörande bidrog till att skapa denna ”hederskultur” (vilket man faktiskt borde ha talat klarspråk och sagt att det var). T ex kunde inte ”oäkta barn” formellt sett bli prästvigda sedan Innocentius III:s tid. Det var emellertid, av de under kristen tid nedtecknade lagarna att döma, avgjort mindre skamligt med oäkta barn under heden tid, då ett lägersmål var ett brott mot släkten och inbringade förhållandevis låga böter.

Drottning Nud (förmodligen kung Hroriks av Friesland, senare Dordrecht, gemål) meddelar också det arabiska sändebudet Al-Ghazal år 844, att ”Vi har inte sådant i vår [gamla] religion, inte heller har vi svartsjuka.  Våra kvinnor är med våra män enbart av fritt val.  En kvinna stannar hos sin make så länge det passar henne att göra så, och lämnar honom om det inte längre roar henne. […] Det var seden hos vikingarna innan den romerska religionen nådde dem att ingen kvinna nekade någon man, utom om en frälsekvinna tog emot någon av låg rang, det klandrades hon för och hennes familj höll dem åtskilda.” Att det hon sade stämmer intygas av det sexuella förhållande hon hade med det arabiska sändebudet i konungens gård. Det visar också att det inte var skamligt att få oäkta barn (liksom att det biologiska faderskapet inte var särskilt viktigt, däremot kvalitén på fadern, för att förhindra att ätten ”försämrades”) i det förkristna samhället. Den skammen och hederskulturen infördes av kyrkan! Något som denna ”En historia om Sverige” del 4 missar att informera om.

BLOTT SVERIGE SVENSK HISTORIESKRIVNING HAR

Och det ska den övriga världen vara väldigt glada för! Ty, om svensk historieskrivning fått råda skulle inte norrmännen kunna fira sin ”syttende mai”, Danmark inte 5 juni och Frankrike inte 14 juli, utifrån stormningen av Bastiljen.

Den här texten, som naturligtvis borde ha skrivits redan i våras, har dels påkallats av att ”Sveriges historia” anför samma idiotiska historieskrivning, dels att ”Allt för Sverige” (som gammal släktforskare tycker jag dock att det är ett trevligt program) går på den svenska historieskrivningen och inbillar de amerikanska deltagarna att Sverige 2023 firar 500 år som ”självständigt rike”.

De som hittat på denna skröna åsidosätter både Norges, Danmarks och Frankrikes nationaldagar, då dessa inte har varit självständiga riken längre än efter andra världskriget. För Norges del infaller deras nationaldag alltså 8 maj och Danmarks fyra dagar tidigare. Med god vilja kan Frankrikes nationaldag sättas till 6 juni (D-dagen) och vi kan alltså jubla och fira samtidigt som fransmännen. Jag förbigår här länder som Polen, Nederländerna, Belgien m fl, vilka alla alltså också måste korrigera sina nationaldagsfiranden.

Hur idiotisk denna svenska historielogik är förstås av att man utgår från att Sverige var ”ockuperat” av Danmark under Kristian II (Tyrann). Samtiden såg det däremot inte som så, då man istället ansåg att han var unionskung från sent 1520 (om dock i praktiken landets herre från februari samma år) till dess att hans män drevs ut från Sverige året därpå – efter slaget om Västerås 29 april. (Hur man sedan kan få det till att Sverige blev självständigt först två år senare är dock ett mysterium som ingen har brytt sig om att förklara). Vad svensk historieskrivning i detta gör är att totalt fokusera på detta dryga år som Kristian de facto hade positionen som svensk kung och totalt bortse från historien innan. Det är som om Sveriges position av ett kungadöme sedan heden tid (får vi tro de isländska sagorna är Svearike, som senare blev Sverige, Europas i särklass äldsta i tid sammanhängande än existerande rike/nation), under kungar som Adils, Björn, Erik Segersäll, Knut Eriksson, Magnus Ladulås, Karl Knutsson Bonde m fl, är som bortblåst. Exakt detsamma gäller i påståendet att Olof Skötekonung var den förste kungen som härskade över både Svea- och Götalanden. Man sorterar bort sådant som motbevisar den politiskt korrekta eller ”lämpliga” idén som ska saluföras och friserar för att det ska bli ”rätt”.

Men det gäller verkligen inte bara historieskrivning. Jag skulle tro, att vi här i Sverige utvecklat en enastående förmåga att bortsortera ”fel” fakta för att den officiella bilden ska bli politiskt och ideologiskt rätt, i ALLA avseenden. Något som bl a SVT utvecklat till fulländning!

Jag ska snarast meddela norske Hans, kollega till min sambo på Röda korset, att han och hans familj kan slopa nationaldräkterna ”syttende mai” och istället dra på dem den ”åttende mai”. För inte kan väl världens mest perfekta historieskrivning ha fel i sin logik, eller …

NU BÖRJAR ”HISTORIEN OM SVERIGE” ATT SPÅRA UR

Jag har avhållit mig från kommentarer om del ett och två av ”Historien om Sverige”, eftersom jag som historiker i första hand förlitar mig på skriftliga källor och endast använder arkeologi som en hjälpvetenskap. Det enda inlägg jag har gjort är på Facebook, då någon ”sverigepatriot” förfasade sig över att de tidigaste svenskarna framställts som svarta. Då gick jag in och kommenterade att DNA visar att så faktiskt var fallet, samt att serien också gjort rätt i att ge dem blå ögon.

Men, vad ska man säga om det tredje avsnittet av ”Historien om Sverige”? Nu när vi börjar komma in på de skriftliga källornas tid. Vissa delar är bra, som de om hur skickliga skeppsbyggare nordborna var, hur Birka var viktigt för handeln, fynden på Ösel och den tidiga stenkyrkan i Varnhem (förmodligen ungefär lika tidig som den äldsta S:t Hanskyrkan i sten i Visby, från omkring 1050), men sedan finns det några rejäla bottennapp också, som när Kristina Ekero Eriksson generaliserar människooffren utifrån Adam av Bremens beskrivning av sådana vid Uppsalen i Aros; att de hängdes upp i ett träd vid en lund. I själva verket vittnar redan Tacitus ca 90 e kr om hur de offrade slavarna i NerthuZ-kulten sänktes i vatten: ”Sedan tvås vagnen och täcket och själva kultbilden i en avsides liggande sjö. Slavar förrättar tjänsten, men genast uppslukas de av samma sjö.” Något som Kristina Ekero Eriksson borde veta bekräftas av åtskilliga arkeologiska fynd från forna våtmarker. För att inte tala om att man framställer offret av människor som någon sorts heroiskt offer av en man/krigare som tappert låter sig få halsen avskuren. (Här borde väl dock radikalfeminister gå in och klaga över ojämlikheten i att det i princip uteslutande var män som offrades – när det nu skedde, vi vet verkligen inte hur ofta det var, annat än efter seger i strid, då fiender och deras vapen offrades och vart nionde år vid Uppsalen i Aros).

Ett annat bottennapp är när Olof Sundquist påstår att Olof Skötkonung var den förste kungen som härskade i båda Svea- och Götalanden. Om något är KVALIFICERAT TRAMS så är det detta påstående. Det grundar sig uteslutande på att ingen tidigare kung är känd i samtida dokument för att ha härskat i bägge landsdelarna. Indirekt är detta ett sätt av Sundquist att säga att ”historien börjar inte förrän vi har samtida skriftliga källor”. Motstridig är dock Ynglingasagans uppgift att redan Ingjald Illråde inkorporerade Götalandskapen med Sveariket och det faktum att det inte finns någon källa som direkt motsäger det! Förmodligen lutar man sig på andrahandskällan Jordanes, ca 551, vilken uppräknar goternas ursprung från ”Scandza” och nämner ett antal inte alltid säkert identifierade stammar på samma ö. Men Jordanes nämner inte på något vis att de varit egna riken. Dessutom är de enda som nämns med egen ”kung”, förutom goterna, ranerna i Norge, vilkas kung Hrodulf tröttnat på sitt rike och flyttat till Rom.

Även Saxo Grammaticus anger sveakungen som härskare över götalandskapen (”den svenske kungen Sigtrygg, Götalands drott”). Han understryker också, precis som Västgötalagen, att götarna inte hade rätt att utse konung. Det var svearna som skulle göra detta – vilket ju tyder på att svearna ”erövrat” götalandskapen. Även Hervararsagan räknar med att götalanden löd under sveavälde, åtminstone på Harald Hildetands tid, då den förtäljer att ”Harald Hildetand tog Götaland och hela Sveaväldet”. Han satte sedan in ”sin frände Hring till konung i Uppsala och gav honom Svitjod och västra Götaland till att råda över”. Något som inte vittnar om att svea- och götalandskapen skulle ha haft skilda kungar.

Ragnar Lodbroks saga nämner inte heller någon kung i Götaland, utan endast en jarl Herröd. Däremot nämner Landnamabok på Island en ”götakonung” Sölvar, samtidigt med hersen Gorm i Svithjod, gift med kung Eriks dotter. Men, samma källa nämner även götajarlen Herröd. Även Gunlög Ormstungas saga nämner en götajarl, Sigurd, ingen konung.

Det intressanta i detta historietrams är att Sundquist på inga grunder alls påstår att Olof Skötkonung var den förste som härskade över svea- och götalandskapen, istället för att ange det som verkligen är fallet. Han är den förste SÄKERT KÄNDE kung som härskade över bägge landsdelarna. Det enda som möjligen kan vittna om att de varit åtskilda tidigare är Jordanes. Men då gör Olof Sundquist och andra sig skyldiga till en metodologisk kullerbytta av gigantiska mått, i det att de anför en andrahandskälla (långt från nordiskt kulturområde) för att diskvalificera ett flertal andra andrahandskällor (från nordiskt kulturområde) vilka vittnar om att svea- och götalandskapen haft gemensam kung långt före 1000-talet. Som om det inte är nog så använder man indirekt andrahandskällan Jordanes för att påstå (08.45) att ”Sverige är vid den här tiden (600-tal) inte ett land, som idag. Det är en massa småriken som styrs av olika släkter och småkungar”.

Det finns absolut INGEN annan källa som kan styrka ett sådant förhållande för Sveriges del. För Norge, ja, men att generalisera utifrån vårt västra grannland i säkra påståenden har ingen som helst relevans. Särskilt som Sverige och Norge beskrivs som olika statsbildningar i de nordiska sagorna. Det senare beskrivs som splittrat på småriken, vilka enades av Harald Hårfagre, det tidigare som enat under en stark kung i Uppsala – och redan Tacitus (ca 90 e kr) ordar om de mäktiga ”svionerna”.

Tyvärr är det på denna nivå som svensk historieskrivning befinner sig idag. Det ska låta bra, vara spännande och politiskt korrekt och gärna berättas av icke historiker (som t ex arkeologer, som naturligtvis aldrig skulle tillerkänna historiker kompetensen att utföra arkeologiska utgrävningar och rapporter, men däremot anser att de själva är fullfjädrade historiker). Jag är övertygad om att vi kommer att få se mer av denna ”metodologi” under seriens gång. Inte minst när det gäller det medeltida Gotland. Något jag, som expert på gotländsk medeltid, säkert kommer att återkomma till.

CHARLATANEN SIMON HÄGGSTRÖM VILL HA UPPMÄRKSAMHET!

Nu har propagandamediet Svt åter lyft fram charlatanen Simon Häggströms självgodhet. Han har inte fått uppmärksamhet på ett tag, p g a kriget i Ukraina, så nu måste han basunera ut nya icke underbyggda påståenden (vilka vi ska tro är sanna bara för att Häggström är polis, trots att han tidigare hittat på och förvrängt vilt, se här: http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) – vilka påståenden Svt naturligtvis köper med hull och hår. Påståendet han saluför är, att det är en markant ökning av ukrainska offer för människohandel (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ukrainska-kvinnor-mer-utsatta-for-att-hamna-i-prostitution). ”Försörjningsbördan ligger på kvinnan och de är väldigt rädda för polisen. Vi måste jobba med att skapa förtroende. Men efter två-tre veckor skickas de till ett annat land, till exempel till Norge” påstår Häggström, vilken i sin första bok dragit mängder med felaktiga och lögnaktiga påståenden och här med största sannolikhet drar ett till. I sin första bok (http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) finns inget som vittnar om att Häggström lyckas skapa förtroende med sexarbetare – vilka han genomgående är oförmögen att se som annat än offer. Däremot uppvisar han drag av omedveten homofobi.

Att vetenskaplig forskning visar att 94 procent av sexarbetarna världen över själva gör valet att inträda i sexarbete, och att sextrafficking är ett ”nollbrott” (mindre än ett fall per 100 000 invånare) i hela världen (Wase, Dick, 1912: Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) fuskar han bort i sitt frikyrkliga moralistiska och faktaförnekande sinne. För honom räcker det, av allt att döma, med övertygelsen om att han är ”det godas riddare” som ska ”rädda” alla ”sextraffickingoffer” som inte själva förstår bättre än att de måste bli räddade av honom – så att han kan fortsätta att framföra floskler som ”sanningar”. Han gör det knappast för några sexarbetares skull utan mer sannolikt för sin egen – även om han säkert tror på det han blivit inbillad av andra ideologiskt styrda ”goda räddare” som också skyr vetenskaplig forskning och fakta som pesten.

Men, än sorgligare än charlatanen Simon Häggström är Svt, som totalt okritiskt lägger allt kritiskt tänkande åt sidan och slaviskt rapporterar allt denne fantasifulle polis påstår. Inte en klassisk journalistisk fråga, efter t ex underlag och statistik, inte att okritiskt försöka att lyssna till några av de ukrainska kvinnorna (vilka använder den eviga överlevnadsmekanismen med att erbjuda sex i utbyte mot tillförsel) trots att man citerar samme Häggström när han säger: ”Mer eller mindre alla kvinnor som vi pratade med uppger att det är kriget som gjort att man hamnat i prostitution. Man har inget annat val än att sälja sin kropp för att hjälpa sina familjer som befinner sig i Ukraina eller som är på flykt.” Istället ”uppges” det (en omskrivning för ett icke underbyggt, slentrianmässigt och säkerligen oriktigt påstående) totalt okritiskt av Svt att kvinnorna lockats in i sexhandeln via marknadsföring på ukrainska nätforum, där de erbjuds pengar och boende för att resa till Sverige och sälja sina kroppar (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/30-av-38-man-kopte-sex-av-kvinnor-fran-ukraina). Därtill ska naturligtvis sexköparna också automatiskt stämplas som onda, trots att de gör det som de berörda kvinnorna strävar efter, nämligen betalar för sex så att familjerna i Ukraina får hjälp. Man undrar faktiskt om Simon Häggström kanske anser att det är viktigare att få ut sina icke underbyggda påståenden i Svt än att människor dör och är i nöd i Ukraina? Tycker han och Svt att det är bättre att människor svälter och far illa än att de får hjälp av de kvinnor som själva aktivt valt att sälja sexuella tjänster för att hjälpa sina anhöriga? De ”räddningar” som charlatanen Häggström vill utföra lär sorgligt nog få denna följd.

SVERIGE BEDRAS

25 maj 2020 sändes ett program i ”debattserien” ”Sverige möts”. Jag har tidigare ordat om vilken humbug ursprungsinitiativet till detta var, men nu har det alltså transponerats till en titel på ett s k ”debattprogram”. Luttrad av att ha följt ett antal liknande, åsiktskorrumperade debattprogram så förväntade jag mig inte att detta skulle bryta mot mönstret ‒ och det gjorde det inte heller.

Redan för tio år sedan kommenterade jag dåvarande ”Debatt”, även det med Belinda Olsson i spetsen, som handlade om sexarbete. Jag kan nu konstatera, att SVT och Olsson i stort sett följer samma koncept som då, men med den skillnaden att man denna gång tagit in två personer med avvikande åsikt. Men avsikten med programmet är detsamma som ett väckelsemöte. Ett vittne ska berätta om sexarbetets fasor och de ”goda” ska få sätta agendan utan att behöva konfronteras med vetenskaplig forskning, verkliga fakta eller den verklighet som det stora flertalet sexarbetare upplever. Och SVT-redaktionen, liksom Belinda Olsson, går fullt ut deras ärende. Tilläggas kan att jag också analyserat ett antal s k ”dokumentärer” (”propagandtärer” är en mer riktig benämning, se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här) som gör det fullständigt solklart att SVT, eller andra, inte är det minsta intresserade av att belysa frågan balanserat och objektivt. SVT struntar helt i sitt uppdrag att allsidigt och neutralt bevaka denna fråga och granskningsnämnden väljer att inte fälla, trots de uppenbara brotten mot uppdraget.

Bakgrunden till programmet är att Paolo Roberto och den moderate kommunpolitikern Hans Forsberg har avslöjats med att begå det av Sverige 1999 återuppfunna, medeltida brottet sexköp. Undertecknad bestämde sig för att transkribera de viktigaste delarna av programmet för att sedan analysera och lägga in kommentarer. Det detaljerade resultatet, som tagit tid p g a uppsökandet av forskningskällor, kan beskådas här.

Väckelsemötesvittnet Åsbogård

Merly Åsbogård kallas in som ”väckelsemötesvittnet” där hon fullständigt irrelevant får representera alla sexarbetare. Hennes ensidiga vittnesmål står i strid mot samtliga vetenskapliga undersökningar gällande detta (och som vetenskaplig räknas inte Melissa Farley). T ex rapporterar 69,4 % av sexarbetare på barer i Thailand att de hade ett arbete som var roligt, eller åtminstone inte tråkigt ‒ och av de senare rapporterade merparten att det var tråkigt bara när det inte fanns tillräckligt med kunder. Undersökningar från Australien visar också att inomhusarbetare (minst nio av tio sexarbetare) mentalt mår i stort sett lika bra som genomsnittsaustraliensiskan, och fysiskt t o m något bättre. Att Åsbogård upplevt sin tid som sexarbetare negativt tvivlar ingen på, men att hon är så förblindad av detta att hon indirekt förnekar och tillerkänner andra annorlunda upplevelser, och påstår att det är samma våld inneboende i prostitution som i trafficking, är ju bara helt uppåt väggarna. Hennes uppmaning till Myra Åhbeck-Öhrman att läsa rapporter blir ju lika befängd den, dels eftersom de rapporter hon hänvisar till saknar vetenskapliga underlag, och grundar sig på s k ”guesstimates” (här ett exempel på den typen av ”rapporter”, från Europol), dels för att det finns vetenskapliga undersökningar som visar på motsatsen. Hon visar alla tecken på att låta egocentrisk empati helt styra hennes bild. Hon verkar helt enkelt sakna förmågan att inse att alla inte känner som hon gör. Hon bortser dessutom från det som den stora merparten av sexarbetarna upplever som det verkligt problematiska, samhällets stigmatisering av dem!

En religiös NGO

Den religiösa organisationen Talita presenteras som någon som vet hur ”kvinnorna” har det. Ingen reserach görs på vad det är för typ av organisation och inga av deras egna påståenden ifrågasätts. Det finns dock all anledning att skärskåda organisationens verksamhet i detta fall, särskilt som deras påståenden aldrig stämmer med verkliga siffror runt detta. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som visar att religiösa organisationer lyckas med att rädda sexarbetare, men däremot sådana som visar att de är högst repressiva mot dem som inte rakt av köper det ”sanna” konceptet. Som t ex IJM (International Justice Mission). Det finns också undersökningar som visar att överdrifterna kring denna s k ”omsorg” kan dra in stora pengar till organisationerna. För Talitas del innebar framträdandet i den tidigare skrämselshowen i TV4, att donationerna strömmade in till organisationen. Det kan också vara värt att lyssna till denna parodiering av vad som sägs här.

Påståenden stick i stäv mot FN:s definition av traffickerade

Okritiskt köps påståendet att var tionde man köpt sex. Undersökningar av detta slag kommer med fel resultat därför att människor inte är villiga att svara ärligt under åsiktsauktoritära system som det svenska.

Genomgående presenteras sexarbetare som traffickerade, i strid mot FN:s definition av trafficking. Antydanden om att de är traffickerade enbart i kraft av att de är sexarbetare godtas av programledaren/moderatorn utan ifrågasättande. Sextrafficking beskrivs oemotsagt som ett stort problem, trots att det i själva verket är så lite förekommande att det i hela världen är ett ”nollbrott” ( d v s mindre än ett fall per 100.000 invånare, vilket t ex innebär att polisen i USA skjuter minst 7 gånger så många fattiga vita och svarta än de som sextraffickeras i samma land). Helt felaktigt jämställs också kopplare/hallickar med traffickerare, vilket inte har stöd i FN:s definition.

En totalt okunnig minister

En så fullständigt okunnig och ovetenskaplig person som Annika Strandhäll får naturligtvis stå helt oemotsagd i sina vettlösa påståenden. Hon ifrågasätts av Belinda Olsson endast för att S inte gick med på V:s rättsvidriga förslag om kriminalisering av sexköp även utanför Sveriges gränser. Hon far också med felaktiga fakta då hon påstår att tre av fyra av sexarbetarna är från fattiga länder. Där finns helt enkelt inte pålitliga undersökningar kring detta och hennes påstående att det är ”fakta” är inte mer värt än vilket icke underbyggt påstående som helst. Hon använder samma metod som Josef Goebbels förespråkade: ”Upprepar man en lögn tillräckligt många gånger tror folk till slut att det är en sanning”. Att hon sedan kastar sten i glashus och anklagar Pourkomeylian för ett ”medelklassperspektiv” blir ju helt absurt då hon själv helt genomsyras av den västerländska kolonialistiska medelklassynen på människor i fattigare länder. Det enda hon uttalar som inte kan ifrågasättas på vetenskaplig grund är att detta uteslutande är politiskt styrt. D v s en sorts ”folkuppfostran” av de bättre vetande politikerna (som alltså inte är folkets representanter, utan deras uppfostrare). Inte ens hennes påstående om att polisen själva skulle uppge att ”sexköpslagen är deras absolut viktigaste verktyg i arbetet med att komma åt den internationella människohandeln” är trovärdigt. Hennes totala brist på insikt och kunskap visas av när hon tar till ”vulgärargumentet” och ”frågar” om arbetslösa kvinnor skulle anvisas jobb som sexarbetare. En vän till mig skulle ha uttryckt det: ”vilket totalt stolpskott”!

Den fördomsfulle privatwallraffaren

På slutet kallas ”privatwallraffaren”, den med redan förutfattade meningar laddade Joakim Edin in och får reklam för sin bok om svenska sexköpare i Thailand. För att inte blanda in mig i ett alltför negativt omdöme så sammanfattar jag hans kunskaper och utgångspunkt för boken med just det att han tycks ha mängder av förutbestämda fördomar. Inget annat. Redan tidigare i programmet redovisar man schabloniserade och felaktiga förställningar om sexköpare, men det blir ännu mer uppenbart med Edin. Mannen är, av hans framträdande att döma, totalt okunnig om evolutionär biologisk forskning kring detta med mäns och kvinnors mellanhavanden utan utgår istället från samma schabloniserade moralföreställningar som kyrkan förfäktat i 2000 år. Naturligtvis nämner han inte heller att thailändska sexarbetare i allmänhet bedömer ”farang” män som snällare och bättre än de thailändska och att många, enligt ILO, hjälpt kvinnor under kränkande omständigheter. Istället väljer han att tolka den manliga jargongen som en objektiv sanning.

Inte heller tycks Edin ha varit intresserad av att studera ämnet utifrån vad forskning säger, utan har enbart gått på vad medier och andra politiskt korrekta påstår är sanning. Att döma av vad samtliga anhängare av sexköpslagen yttrar i programmet kan man inte tolka dem på annat sätt än att de anser att sexarbetarna hellre ska uthärda svält och svåra förhållanden än att försöka förbättra sin situation genom sexarbete.  De förfäktar tydligen åsikten att ”sexarbete är ett öde värre en döden”, som eko av äldre tider. Hela deras strävan går ju ut på att beröva kvinnorna deras inkomster!

En fråga som en kompetent programledare borde ha ställt till den här kadern av självutnämnda ”goda” som ordar vitt och brett om sexarbetets fördärvlighet, sexköparnas vidrighet och den påstådda traffickingen är: ”Vad ska kvinnorna försörja sig på om ni rycker undan grunden för deras försörjning?”

Motståndarna

Under rådande omständigheter försöker Dana Pourkomeylian och Myra Åhbeck-Öhrman att göra vad de kan. De bör omedelbart ha känt att Belinda Olsson stod på samma sida som motståndarna, eftersom hon vägrar att ta upp de trådar som de bägge lägger ut. När den förstnämnda föreslår att de ska diskutera om alla sexköp är slavhandel så ignoreras det och när Åhbeck-Öhrman börjar att ifrågasätta att sexarbete handlar om slavhandel blir hon avbruten och Olsson lämnar istället över till frikyrkopredikanten Andrea Johansson, väl medveten om att det istället för ifrågasättanden från denna ska komma ”rätt” påståenden. När Åhbeck-Öhrman sedan försöker föra in det på att vi redan har en lag mot människohandel ignoreras även detta. Även Pourkomeylians försök att faktiskt visa på att dessa självutnämnt ”godas” ansatser återför sexarbetarna till fattigdom och elände ignoreras. Det hade annars en kompetent programledare, som redan nämnts, kunnat ta tag i och föra vidare till diskussion. Men det är uppenbart att regin för programmet är att frammana en bild av sexköpslagens och de självutnämnda ”godas” ofelbarhet.

Det är svårt att veta hur insatta Pourkomeylian och Åhbeck-Öhrman är, eftersom de aldrig släpps in på riktigt i diskussionen, men jag är övertygad om att bägge kände hur de manövererades bort av programledaren från att få komma in och säkert måste de ha förstått att de bara var en sorts gisslan för att SVT ska kunna hyckla och påstå att det var ett debattprogram.

Programmet ett skräckexempel

Det analyserade programmet är ett skräckexempel på hur svenska s k ”debattprogram” regisseras för att enbart den politiskt korrekta och västerländskt kolonialistiska synen på kvinnors sexarbete ska få dominera. Jag tror inte ett ögonblick på att någon av ”anhängarna” är det minsta intresserade av sexarbetares välbefinnande, utan bara sin egen ideologiska och politiska agenda. Hade de brytt sig om hur sexarbetarna mår hade de, liksom i Nya Zeeland och Australien, gått in för skademinimering och avstigmatisering. Det finns ingen ”godhet” i att försvåra för de kvinnor, män och transpersoner som har valt att försörja sig på sexarbete. Om det sedan är en del av regin att programledaren ska uppvisa okunskap och ovilja att ifrågasätta de ounderbyggda påståenden som anhängarna framför kan jag inte uttala mig om. Men, jag befarar att det beror på att Belinda Olsson helt enkelt inte är journalistiskt kompetent. Det förefaller, med tanke på standarden på svensk journalism idag, som om man på journalisthögskolan sedan länge åsidosatt undervisning om kritiskhet och objektivitet. Kanske har man ersatt det med genusindoktrinering istället?

Belinda Olsson rekommenderas att ta kontakt med någon som har koll på forskningen om hon någonsin mer ska genomföra ett debattprogram. Från programmet ”Debatt” för tio år sedan hade hon nu lyckats få med meningsmotståndare. Ett tredje försök kanske kan vara att ge dem möjlighet att utveckla kritik också.

JASEMINE OFFRADES PÅ BEDRÄGERIETS ALTARE

Det här är ett inlägg från 2018, men missades när webben var tvungen att laddas om 2019.

Jag har skrivit om Jasemine tidigare på denna blogg, i samband med mordet på henne 2013.  Men nu har det blivit aktuellt igen, p g a ekots reportage 18 juni (här, 1:11:40 in).  Dokumentären avslöjar obarmhärtigt hur socialtjänsten i Västerås betett sig och det är självklart utmärkt att det uppmärksammas.  Ingen kan heller undgå att instämma i den indignation och bitterhet i detta som Jasemines mor känner.  En civil hjälte som i fem år stridit för att få fram sanningen och kräva rättvisa.

Förhoppningsvis ska reportaget nu leda till att SVT nu intresserar sig för den dokumentär som fransk TV gjort av fallet.  Men vad som tydligt framgår i denna dokumentär är, att mordet på Jasemine kunde ske p g a en policy kring sexarbete som är fullständigt verklighetsfrånvarande.  Vilket faktiskt gör att inte bara socialarbetarna är skyldiga till Jasemines död, utan hela det svenska samhället!  Policyn bygger nämligen på rent bedrägeri.  Den liberala feministen Hilary Kinnell beskriver den på följande sätt:  Den är saker av hysteri, häxjakter och totalitarism. Den är villig att mörka forskning, förvränga data och attackera utsedda opponenter utifrån de svagaste bevis. Den är bräddfylld av fetischeringen av lidande, beredd att exploatera och visa upp de övergrepp som andra har lidit för att främja sin egen politiska framgång, och att exponera själva människorna de påstår sig stötta för rädsla, förnedring, våld och förebyggandemässig död.  Precis det sista var vad Jasemine utsattes för, eftersom hennes död kunnat förebyggas om inte vårt lands föreställning bygget på bedrägeri.

Ett faktum är, att bedrägeriet inte kan underbyggas med någon som helst vetenskaplig forskning.  Enbart försedda med ideologiska idéer, icke underbyggda påståenden och rena lögner, måste de som gör karriärer på människors rädsla och indignation producera pseudovetenskap.  I fallet sexarbete sker det genom att t ex presentera ”undersökningar” som antingen enbart gjorts i kliniska miljöer, eller aktivt utelämnat eller bortförklarat positiva sexarbetare, och sedan påstå att de som mår dåligt är representativa för alla sexarbetare.  Sådana ”undersökningar” har gjorts av t ex Sven-Axel Månsson, Stieg Larsson och – den som så gott som alltid åberopas för att ”bevisa” att alla sexarbetare mår dåligt – Melissa Farley (läs om hennes ”forskning” här).  Men att göra så är totalt oacceptabelt och fullständigt ovetenskapligt, eftersom kliniska miljöer aldrig återspeglar en population.  Man kan bara tänka sig hur det skulle se ut om en forskare, åberopandes en undersökning bland skolelever som uppsöker skolpsykologen, påstod att alla skolelever mår dåligt.  Då skulle politiker, journalister och aktivister skrika högt, att underlaget för påståendet är vetenskapligt undermåligt.  Men så fort det gäller sexarbete, och relationsvåld också för den delen, så accepterar de sådant underlag gladeligen och har inga kritiska frågor att ställa.

Ett väldigt tydligt tecken på att det handlar om pseudovetenskap rörande detta bedrägeri är att det i käll- och litteraturlistorna är antingen en total avsaknad av motstridiga (oftast icke svenska) undersökningar, eller att – om nu undantagsvis några kritiska titlar finns med – de aldrig omnämns i texten.  Ett sådant exempel är t ex Anna Skarheds ”utvärdering” av Sexköpslagen.  I litteraturlistan omnämns visserligen motstridiga arbeten av fem författare (A L Daalder, Daniella Danna, Susanne Dodillet, May-Len Skilbrei och Petra Östergren), men endast den förstes arbete åberopas en enda gång i texten, och då i ett sammanhang där de motstridiga uppgifterna inte kommer fram!  Så arbetar pseudovetenskapen.

För att ta påståendet att sexarbete är ”slaveri”, och att nästan alla tvingas in i det, så existerar det inte en enda vetenskaplig undersökning som styrker det.  Däremot flera som visar att omkring 95 % av kvinnorna som inträder i yrket (av någon anledning är man alltid ointresserad av manliga sexarbetare).  Så finner Steinfatt att 0 % av de över 4000 sexarbetare han intervjuade, under tolv års tid, på barer i Thailand, ansåg sig ha blivit tvingad in i yrket, Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom BuszaBoonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten.  Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan i Nya Zeeland var 3,9 %, Jenkins finner så låga nivåer att de inte ens diskuteras, Mai finner 6 % av de migrerade sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete,  6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat och i den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats in i prostitution i Danmark av andra.

Sedan låtsas man alltid som om gatuprostituerade (som är betydligt värre utsatta) är representativa för alla sexarbetare.  Men i hela världen är det ca 5-6 % av alla sexarbetare som är gatubaserade.  Som mest är det i Bangla-Desh, där man uppskattar antalet till ca 18 procent.  Tilläggas kan också, att såväl Woodwards & medförfattare och Seib & medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot genomsnittsaustraliensiskan.  Men svensk policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter inomhus.

Det var det här bedrägeriet som banade vägen för socialtjänstens i Västerås gigantiska klanteri, vilket ledde till mordet på Jasemine.  Om SVT skulle visa den franska dokumentären är jag rädd för att efterföljande fokus helt skulle fixera på de felande socialarbetarna – vilket naturligtvis är viktigt – men att de strukturer som byggs av samhällets bedrägeri, och därmed samhällets medskyldighet, skulle förbli oantastade.  Politiker och journalister kommer fortsätta att vara berädda att offra oskyldiga för de egna karriärerna, liksom också aktivisterna, för att de självgott ska kunna bedra sig själva, slå sig för bröstet och säga: ”vilken god människa jag är” – som kanske de felande socialarbetarna i Västerås gjorde när de tog barnen från Jasemine – fast det i själva verket är precis tvärtom.  Det finns ingen godhet alls i det! Apropå själva dokumentären, ”Everything’s better than a hooker”, så gav Amnesty International denna första pris i kategorin ”human rights” vid filmfestivalen i Thessaloniki i år.  Svenska Amnesty vägrar naturligtvis att godkänna priset, enligt devisen ”vi i Sverige har rätt resten av världen fel”.  Sätt tryck på SVT att sända denna dokumentär.  Maila till dokumentarfilm@svt.se och begär att de sänder den.

FÖR FÖRSTA GÅNGEN EN DOKUMENTÄR OM SEXHANDEL?

Frågan i titeln på denna text är faktiskt befogad, för när jag ser Louis Therouxs dokumentär om sexhandeln i Storbritannien kommer mina negativa förväntningar delvis på skam. Jag vet inte hur många s k ”dokumentärer” om sexarbete, porr och trafficking som gått på svensk TV, vilka jag sett, som inte haft det minsta spår av dokumentär i sig (se t ex här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här). Vad som är gemensamt för dessa är att de är ”propagandtärer” där man inte låter de som programmet sägs gälla komma till tals ‒ åtminstone inte utan att låta dem som har ”rätt” uppfattning, i form av moralister av olika slag, berätta vad som ”verkligen” gäller, eller förklara att de som eventuellt fått uttala sig sagt ”fel” saker eller lider av ”falsk medvetenhet”. I alla ”propagandtärer” hittills på svensk TV så vet alltid de s k ”experterna” bättre än de som själva berörs. En andra variant är att leta upp dem som kommer att säga rätt saker och låta dem uttala sig, bekräftade av de s k ”experterna”.

Jag sitter hela Therouxs program och väntar på den första inkallade moralisten/abolitionisten, att korrigera kvinnornas utsago, men ingen kommer. Det gör mig verkligen häpen! Det innebär nu inte att moralism saknas, för det är tydligt att programmakaren går in i detta projekt med en förväntan av att finna elände och misär, men till skillnad mot t ex journalister som vid Uppdrag granskning och ”Korrespondenterna” respekterar han de han intervjuar i ämnet, utan att kalla in ”expert”-batteriet för att tillrättalägga.

Det är däremot ganska tydligt att Theroux kanske tänkt sig ett annat resultat av sin research än vad han får, och han försöker dra åt ”rätt håll” programmet igenom, men i stort sett respekteras de tre kvinnor han intervjuar. Det är en eloge som jag måste ge honom och det ställer honom högt över vilken svensk TV-journalist som helst.

Victoria

Först ut är Victoria, fyrabarnsmamma i Nottingham, som utnyttjar det nya, stora forumet för sexarbete; Internet. (OBS! Alla läsare av denna text måste förstå att ökningen på Internet inte kan gälla här i Sverige, för här har den gudomliga sexköpslagen reducerat sexarbetarnas antal sägs det ju). Hennes historia börjar först då hon är 14 år, då en 25-årig kille utnyttjar henne för sex. Det får Theroux att konstatera: ”Att Victoria har blivit utnyttjad kastade nytt ljus över att hon valt att sälja sex.” Vad som hänt under hennes första 14 år är ointressant.

Tyvärr är detta en brist i programmet. Victoria säger att hon var hemlös och att hennes uppväxt inte var särskilt bra, men programmakaren hakar genast fast vid denna bifigur, 25-åringen. Visst, han var säkert en utnyttjande typ som inte framstår i positivt ljus, men varför inte fokusera på det som fått henne att hamna i positionen att hon tyr sig till honom? Hur kan han ensam pekas ut när det finns en hord av ansvariga för situationen tidigare, inte minst ”samhället”. För mig är det uppenbart; de ”goda” och ”rättfärdiga” ”tillrättavisarna” av dem med ”fel” sexualitet har fått människor att tro, att det enbart är en enda enskild företeelse som kan orsaka att en människa väljer sexarbete. De själva och samhället i övrigt är helt oskyldiga. Jag avundas dem hur de så enkelt kan tro på sina egna lögner om sin rättfärdighet. Därmed inte sagt att Theroux är en av dem. Tvärtom har han ett tydligt öppnare sinne.

Inte någon av de tre kvinnor som Theroux intervjuar vittnar om våldsamma eller besvärliga kunder och inte någonstans skymtar en hallick. Att han också träffat fler än de tre, Victoria, Ashleigh och Caroline, ser vi 41.25 in på filmen då han säger: ”Av dem jag träffade som sålde sex var Caroline den enda som inte främst motiverades av pengar.” Det är också rimligt utifrån att en journalist inte bara kan välja ut tre, utan måste träffa flera för att finna dels dem som kan tänka sig att ställa upp, dels se vilka han/hon tycker är lämpliga att visa upp. Hade han bland dessa funnit våld och eller tvång hade han förmodligen plockat in den personen istället.

Vi får sedan göra bekantskap med en kund till Victoria. Hade det varit en svensk dokumentär hade det knappast skett, utan istället skulle ”experter” ha uttalat sig om hur utnyttjande och närmast våldtagande kunder till sexarbetare är. Men här får vi möta en, enligt Theroux själv, känslig och sårbar kund, vilkens självförtroende efter separationen med flickvännen stärkts av mötena med Victoria. Hon själv inflikar om sig själv: ”Det här är nog som att släppa in lite frisk luft. Förstår du?”

Men det gör Theroux tyvärr inte. Han fokuserar istället på kundens tankar kring Victoria:

22.02 ”Är det viktigt för dig att Victoria njuter av att ha sex med dig?”

22.12 ”Ja för tusan! Jag vill bara göra sånt som vi båda vill.”

Men intervjuaren understryker att ”hon hade inte träffat dig om det inte var för pengarna.”

Om vi nu skulle reflektera över vilken tjänst som helst som säljs (inledningsvis understryker Victoria att det är en tjänst hon säljer), så skulle inte någon kund träffat säljaren om det inte vore för pengarna.

22.47 ”Jag överraskades av kundens sårbarhet och att han inte hade funderat över att Victoria kanske inte njöt” säger Theroux. Man undrar om han funderar över om rörmokaren njuter av sina kunder, eller bilmeken, banktjänstemannen eller läraren? Ibland gör de så, ibland inte. Men, vi ska inte bli för dömande mot honom. Han utgår bara från att sex är det mest intima som finns mellan två människor, så i hans värld måste just sexsäljaren också njuta ‒ men inte andra som säljer tjänster. Dessutom bortser han från att Victorias kund avser att göra det så bra som möjligt för henne. Det hade kunnat varit möjligt att lyfta det istället. Men, som reflektion kan vi ändå konstatera, att här framvisas en människa som på intet vis stämmer överens med officiell svensk beskrivning av sexköparen.

Theroux gör också djupdykningar i Victorias familjeförhållanden, men konstaterar att hon tycks vara en omtänksam och bra mor. Den 14-åriga dottern ‒ som vet vad modern arbetar med ‒ är positiv, och tycker egentligen att det är bra att mamma är överbeskyddande. Något som hennes mor i samma ålder inte ens var i närheten av. Dottern vänder sig också mot bilden av att Victoria ska vara en dålig förebild för sina barn. ”Jag är väldigt stolt över henne” säger hon.

Naturligtvis följer också den obligatoriska abolitionistfrågan om Victoria själv skulle vilja att hennes dotter blev sexarbetare. ”Skulle du vilja det?” Nej, det vill hon inte, men orsaken till det är ”allt fördömande, särskilt när man blir ifrågasatt och folk säger saker … Det är ett verkligt stigma.”

Här blir det punkt. Theroux är tydligen inte alls intresserad av vad samhällets påverkan och attityder har för betydelse i sammanhanget, även om han på ett annat ställe frågar: ”Hur mycket av priset man betalar för att sälja sex härrör från fördömanden?” utan att följa upp. Senare ser han också klart ”hur svår sexsäljarnas situation var i en ekonomi som somliga ansåg vara omoralisk, andra som ohälsosam. Man kände att båda sidor satte sig till doms över en. Jag bekymrades också av om de var helt öppna med det pris de fick betala.” Men man frågar sig verkligen hur det var med denna ”bekymran”, eftersom han inte gräver djupare i den utan istället ifrågasätter öppenheten hos sexarbetarna. Däremot konstaterar han, något konfunderad utifrån sin predisponerade förståelse av problematiken: ”Jag slogs av kontrasten mellan ett lyckligt hem och på vilket sätt många skulle betrakta det arbete som upprätthöll det.” Vi har här svart på vitt hur en sexarbetare kan vara en väldigt god moder, som uppoffrar sig för sina barn och ger dem en betydligt bättre start i livet än hon själv fått. Hade det varit i Sverige hade socialarbetarna sedan länge gått in, slitit barnen från modern och splittrat dem på olika hem, ”för deras eget bästa” ‒ eftersom en sexarbetare enligt svensk socialnorm aldrig kan vara en god mor. Ett tydligt exempel på den svenska grymheten och inskränktheten är ”Petite Jasemine”.

Ashleigh

Ashleigh är 23 år gammal, konststuderande och med Aspergers syndrom. Hon har sexarbetat i sex månader och säger att hon inte klarar ett vanligt 9-5 arbete. Det vore fantastiskt om hon kunde försörja sig på konst, men det fungerar inte, så sexarbete tycker hon är ett bra alternativ. Theroux träffar henne efter en ”dejt” hon haft med en 25-åring. Det var häftigt tycker hon och är även sexuellt tillfredsställd, förutom att hon tjänat pengar. Hon frågade 25-åringen varför han köpte sex, hon hade kunnat dejtat honom ändå. Det är tydligt att hon är väldigt nöjd med situationen. Men det tror inte programmakaren på, för enligt honom är Caroline den enda som sa sig ha sex med kunder av andra skäl än pengar.

Theroux är uppenbarligen inte nöjd med situationen. Han vill gräva djupare och få fram tragiken. Det påminner lite om dåvarande redaktören för ETC, Andreas Gustavsson, som i en TV-debatt om prostitution 2008 om sina intervjuer med tyska prostituerade sa, att de först inte ville ”medge” att de mådde dåligt, men när han sedan återkom gång på gång och upprepade sina frågor så ”medgav” de vad han ville höra. Är man tillräckligt påstridig får man nämligen de svar man vill ha.

När Ashleighs kamrater stöder och uppmuntrar henne är Therouxs ”intryck” ”att de ville visa sitt stöd för en sårbar vän.” Så eftersom Ashleigh inte medgett att hon mår dåligt måste hon pressas lite till. Det visar sig att hon haft en dålig relation med sin pappa, som hon försökt få till senare, vilket intervjuaren kopplar till en sällan hörd föreställning om att sexarbetare skulle ha en besvärlig relation med sin pappa. Men Ashleigh berättar att hon blev utnyttjad sexuellt som barn, men att hon då kände att någon ville ha henne. Men, att det kändes som att den som utnyttjat henne hatade henne då han slutade. Hon tror nog också att hon är ”översexualiserad” av det som hände då och att hennes värde bestäms av hennes sexuella handlingar.

Jag skulle aldrig drömma om att påstå att det Ashleigh säger är fel, eller att det finns ursäkter för det hon råkade ut för. Men detta patentsvar för dem som försöker att hänföra allt sexarbete till övergrepp i barndomen bortser ju från alla andra faktorer. Blir det då verkligen helt ovidkommande att hon har Aspergers syndrom? att hennes föräldrar var 15 respektive 16 år då hon föddes? att hon helt enkelt hade en massa taskiga förutsättningar ändå?

Finns det ingenting positivt i att hon vänt sitt liv till en tillvaro med konst och där hon kan dra nytta av sina negativa erfarenheter? Theroux undrar om hon inte tvivlar på att det är rätt slags jobb hon utövar.

”Nej, jobbet är okej” svarar hon. ”Man blir liksom avdomnad av det. Jag tycker inte om sex, utan ömhet. Man får ömhet genom sex och jag verkar tro endast genom sex. Så jag är fast. Men jag får nog ingen ömhet av kunderna … Jag vet att det inte kommer att bota mig.”

Hennes situation är inte avundsvärd, men frågan är om hon själv upplever den så katastrofal som Theroux försöker att få den till? Hon handskas med sitt liv utifrån de förutsättningar hon har, liksom alla gör. Hon är verkligen inte född med silversked i munnen, till skillnad mot så många ”fina” människor i över- och medelklass, vilka ska berätta för alla hur de ska leva för att vara ”rätt”. Men, liksom den som måste ta ett städarbete, den som tvingas ut i arbetslöshet p g a ”fel” åsikter, eller rent av ut hemlöshet, så hanterar hon sin situation utifrån sina förutsättningar.

Det landar i att Theroux enligt standardmodellen konstaterar: ”Ashleigh drogs nog till att sälja sex, åtminstone delvis, därför att hon hade blivit utnyttjad.” Hade hon inte blivit utnyttjad ska vi alltså tro att allt hade varit frid och fröjd, eller?

Caroline

När det gäller Caroline känner sig Theroux mer trygg i att hon valt att bli eskort själv, eftersom hon är så gammal. Hon kommer från ett mycket viktorianskt hem, med religiositet, och fick lära sig att sex var snuskigt och felaktigt. Både hon och maken Graham var oskulder när de gifte sig.

Caroline understryker att hennes val att bli eskort helt och hållet var hennes eget val. ”Jag vet att jag gör många män lyckliga och det tycker jag om” säger hon. Theroux försöker hela tiden hitta problem mellan makarna. Vi ska förstå att Graham måste känna det plågsamt att hans hustru är eskort. Denne medger att de ibland grälar och att han kan vara lite svartsjuk någon gång. Hon har rest sig från sexneurotiker till att vilja leva ut och njuta av sex, även med andra än sin man. Graham säger att han är stolt över henne, vilket får Theroux att reflektera: ”Graham verkade uthärda osäkerheten för att få ett äventyrligare äktenskap.”

I fallet Caroline drar inte programmakaren i några trådar om utnyttjande eller problematik. Ingen gång ifrågasätts hur den religiösa miljön kan göra människor till känslomässiga krymplingar och förstöra liv. Istället accepteras hon för sitt val. Man kan inte låta bli att undra över hur hon kunde ”slippa undan” så enkelt. Har Theroux en uppfattning att man bara kan välja själv när man har uppnått en viss ålder?

Hugh

Jag måste, som sagt, ge Theroux det erkännandet att han aldrig släpper in ”experterna” i sitt program. Jag kan också se dimensionen i hur svårt det är att ställas inför helt andra omständigheter än man lärt och förväntat sig. Under sju år arbetade jag på boken ”Samlag eller Salighet”, om sexualitetens och sexualmoralens historia, och forskningsarbetet vände upp och ner på hela min föreställningsvärld. Naivt nog trodde jag, att bara man presenterar forskningsfakta ska folk inse hur det ligger till. Men, det är precis tvärtom! Presenterar man fakta som strider mot deras tro och övertygelse sparkar de bara bakut, för vem vill för sig själv eller andra medge att de låtit sig luras? Därför ska inte Louis Theroux klandras, för han gör ett bättre och mer openminded arbete än de flesta. Särskilt jämfört med svensk TV-journalistik. Och det bästa i programmet, enligt min åsikt, är Hugh!

Hugh drabbades vid 16 års ålder av muskeldystrofi (muskelvävnaden bryts ned, bara pojkar drabbas). Theroux försöker på något vis behandla honom som vem som helst och undrar över om han inte har haft någon flickvän.

”Jag har inte träffat nån som ville ha mig” svarar han, vilket väl föga överraskar tittarna. Han blev av med oskulden vid 30 års ålder och har via nätet hittat en möjlighet till att kunna köpa sig sex. Ikväll ska han ha en ”dejt” och en assistent gör i ordning honom för träffen med sexarbetaren.

”Om jag inte gjorde nåt skulle jag dö utan att nånsin haft sex igen” säger Hugh, som en direkt utmaning mot alla de svenska ”goda” abolitionister som säger att sex inte är en rättighet.

”Det är njutningsfyllt, det är dyrt, det förstör inte mitt liv. Jag skulle hellre haft en flickvän, men det har bara inte blivit så för mig. Beror det på funktionsnedsättningen eller min intagande personlighet …?” Ironin är skarp. Musklerna fungerar inte, men hjärnan är det inget fel på.

”… vi njuter av varandras sällskap i utbyte mot … pengar. Jag skulle nog ha varit mindre lycklig om jag inte hade provat det här” säger Hugh och fortsätter: ”Jag mår bättre tack vare det. Fast jag känner lite skuld. Att betala för det är väl att medge att jag för min del misslyckats.”

Är det Hugh som har misslyckats eller är det vi och samhället? Enligt abolitionister, som Gudrun Schyman, Gunilla Ekberg, Eva Lundgren, Irene von Wachenfeldt, m fl, är det avgjort Hugh som misslyckats. Har han inte lyckats charma någon till att få sex så är hans gärning att köpa sex ett våldsbrott mot den som levererar tjänsten. Stefan Löfven och hela riksdagen med honom är eniga i den bedömningen. Det är verkligen en intressant vinkling, att denne muskelförtvinade man, som måste ha hjälp med att göra sig i ordning för sexarbetaren, begår en våldtäkt. Hur absurd är inte den svenska lagen och policyn!?

Det är lovvärt att Theroux tar det greppet, att ta med denne handikappade sexköpare i sitt program. Men vad tänkte han egentligen när han reflekterar: ”Hur skulle jag se på Hughs val? Jag visste så lite om den unga kvinnans historia. Samtidigt förstod jag hans längtan efter ett fullödigare liv genom köpt sex.” Man får känslan av att han lite är inne på samma linje som radikalfeministerna och den svenska riksdagen, att Hugh begår en sorts övergrepp mot sexarbetaren som ska komma och sälja sina tjänster.

Avslutningsvis får Theroux till det på ett sätt som jag inte alls tycker stämmer med vad programmet förmedlar: ”På grund av fördomar, eller det unika med fysisk närhet, har vi i århundraden fördömt dem som sålt sex för pengar. Jag hade fått se kvinnor som flydde liv av förtryck och utnyttjande som menade att de använde trauman till att ge sig själva nya möjligheter [min emfasering]. Jag oroade mig för att några av dem riskerade att bli ännu mer sårbara. Men, åtminstone för en, med få andra alternativ, hade en otrygg tillvaro blivit mer hanterlig, för henne och hennes familj.”

Ingenstans i programmet ser jag att det är någon som ”flytt liv av förtryck och utnyttjande” och ingen framstår som ”sårbar”, vad han än säger i sin slutreplik. Han säger ju dessutom själv att Caroline valt utifrån andra faktorer än pengar och varken Victoria eller Ashleigh vittnar om att det de upplevt varit avgörande dramatiskt. De har, enligt egen utsago, hanterat sina liv utifrån de förutsättningar som gavs dem i det samhälle de växte upp i. Så Therouxs avslutning är ytterligare ett steg i att hålla den förhärskande katastrofbilden av sexarbetet levande, även fast kvinnorna själva aldrig vittnar om det, utan den bilden enbart framträder p g a programmakarens ledande frågor.

Men, Theroux har ändå gått en bit på vägen mot att låta dem det gäller få göra sin röst hörd. Programmet vittnar inte heller om våld eller tvång in i sexarbetet, utan om eget val (vilket 94 % av alla sexarbetare gör, enligt internationella undersökningar). De sexköpare vi ser har heller ingenting gemensamt med de demoniska bilder som sexköpslag och svensk policy utmålar, så jag är verkligen förvånad över att SVT sänder detta program. Det utgör, trots tappra försök av Theroux att styra det ”rätt”, inget som helst stöd för bilden av sexarbete som en av hallickar, våld och tvång dominerad miljö. Tvärtom visar det kvinnor som stärkts av sitt arbete! Något som många inom sexhandeln vittnar om.

JANNE JOSEFSSONS POLITISKT KORREKTA PROPAGANDANUMMER

I någon sorts ”självkritisk” serie ska Janne Josefsson följa upp tidigare ”undersökande” program som han varit med och gjort. Det vore nog ett lovvärt syfte om det verkligen handlade om självkritik och undersökande journalistik, men det första avsnittet har absolut ingenting med någondera att göra! Det är helt subjektiv propaganda för en politiskt korrekt ståndpunkt och gör absolut ingenting för att skärskåda eller hjälpa sexarbetares situation. Det är ett journalistiskt pekoral!

Undersökande journalistik ska utgå från obestridliga fakta och undersöka påståenden för och emot ‒ i sig inte annorlunda än vilken vetenskaplig forskning som helst. I programmet framförs dock inte ett enda obestridligt fakta, enbart ounderbyggda påståenden som inte har någon som helst grund i vetenskaplig forskning. Därtill byggs hela den ”undersökande journalistiken” på ett tidigare lika undermåligt reportage från 2000, om verklighetens ”Lilja 4-ever” och hennes uppbragta vän, på två röster. I förbifarten släpps en rumänsk sexarbetare som vittnar om att hon jobbar av egen vilja, utan någon hallick, in, och förutom att hon senare förminskas av Josefsson själv så visas nivån på programmet av att Dangoules (förebilden för ”Lija 4-ever”) vän Melitta genast vill polisanmäla rumänskan.

Jag klandrar på intet sätt Melitta för hennes känslor och uppbragthet, lika lite som jag ifrågasätter tragedin kring Dangoule. Men en undersökande journalist ska inte så uppenbart okritiskt acceptera allt som verkar salongsfähigt i sammanhanget och framförallt inte avge slutsatser som bortser från vittnesmål och fakta. Dessutom borde han balansera de känslosamma utbrott som Melitta uppvisar.

Det som sägs i Striptease 2000 är verkligen ingenting som enbart kan lastas på ”människohandlare”. Dangoules situation i Litauen var långt ifrån ”rosenröd” och av de vittnesmål som ges kan man starkt misstänka att hon redan där prostituerat sig. Ingen kan klandra henne för det, men att indirekt skylla det, eller det faktum att hennes familj sket i henne, på ”människohandel för sexuella ändamål” är verkligen att skjuta över målet. Det finns mängder av analoga fall där kvinnor och män av eget val sökt sig till väst för att söka förbättra sina liv.  Men det handlar inte om ”människohandel för sexuella ändamål”, det handlar om att möjligheterna för dem är stängda, varför de måste vända sig till människosmugglare som kan ta ut hutlösa priser. Priser som sedan ställer dem i stor skuld och som tvingar dem att arbeta på något sätt för att kunna betala tillbaka. Men det finns ingen som helst humanism i att beröva dem möjligheterna att försöka, så som Josefsson och andra vill göra. Vi hör sensmoralen i vännen Dellas i Litauen kommentar: ”hade hon stannat i Litauen hade hon i alla fall varit i livet idag. I Sverige blev hon ett villebråd.”

Ingen vet om det som Della säger stämmer, att Dangoule skulle varit i livet om hon stannade. Däremot var hon redan ett villebråd i Litauen och det finns föga som talar för att hon fått det mycket bättre där. Men, det är uppenbart att Josefsson och andra som förfäktar denna ensidiga fixering på ”människohandel för sexuella ändamål” anser att tjejer i Dangoules situation i hemlandet inte ska ges möjligheter att förändra denna ‒ och i förlängningen alltså acceptera sin situation som ”villebråd” ‒ genom sexarbete. Åtminstone inte i något annat land än hemlandet.

Amatörmässigheten i Josefssons program lyser också som en neonskylt genom de skygglappar som ska skydda mot allt som kan ifrågasätta att den officiella svenska hållningen ‒ och inte minst lagarna ‒ är otadliga. En verkligt undersökande journalist, som den franska Ovide (som gjort en prisbelönt dokumentär om hur förödande den svenska sexlagstiftningen slår mot svenska sexarbetare, ”I Sverige finns inga horor”) hade frågat sig; ”vad är det i Sverige som gör att sexarbetarna kan hamna i sådana situationer här”? En verkligt undersökande journalist hade inte bara okritiskt godtagit den kraftigt, vetenskapligt ifrågasatta svenska sexlagstiftningen, utan försökt få en helhetsbild. Istället för att bara gå på enstaka, utvalda röster. Men när det gäller detta ämne är Janne Josefsson ingen undersökande journalist. Han är enbart en amatör som politiskt korrekt gör ett propagandanummer för den svenska självgodheten. Han behöver inte ta del av forskning, vetenskapliga undersökningar och motstridiga röster ‒ som hos t ex ”Rose alliance”. Det räcker med att köra ett totalt ovetenskapligt skräckscenario som ska fungera som ytterligare en dimridå för människor att få upp ögonen för att vi i Sverige inte alls bryr oss om sexarbetare. Myndigheter och medier bryr sig bara om att exportera den självutnämnda svenska präktigheten och struntar i hur sexarbetarna mår. Åtminstone om de inte vill göra avbön och instämma i det svenska fördömandet.

Redan för flera år sedan skickade jag boken ”Den kidnappade sanningen ‒ myten om den gigantiska sextraffickingen” till UG-redaktionen, med en uppmaning att via undersökande journalistik skärskåda den verkliga sex-trafficking industrin”, nämligen anti-prostitutionsrörelsen. Men UG-redaktionen gjorde som samtliga svenska media, de sopade de ”fel” fakta som redovisades under mattan och låtsades som ingenting. Hade Josefsson konsulterat den hade han kunnat se, att fallet ”Lilja 4-ever” är ett ytterst sällsynt fall. Det förekommer, javisst, men internationell statistik visar, som framgår av redovisad sådan, att verklig sextrafficking, d v s ”människohandel för sexuella ändamål” är ett oerhört marginellt brott. Och det hjälper inte heller att försöka skyla detta med den ovetenskapliga myten om ”mörkertal”, för t o m BRÅ (S 21) medger att det är osannolikt med mörkertal kring detta brott.

Inte heller var de svenska lagarna till minsta hjälp för Dangoule. Det som hade hänt henne, om hon trott sig ha någon hjälp där, vore att hon under den period som löpte fram till en eventuell rättegång fått stanna, för att sedan återsändas till ”villebrådssituationen” i Litauen. Att arbeta under skyddade förhållanden som sexarbetare är uteslutet. I Sverige har man nämligen konstruerat en samhällelig norm, grundad i djup kristen moralism, som säger att det är ”kränkande” och ”förnedrande” att erbjuda sexuella tjänster. Alltså mår en kvinna som valt att sälja sex i Sverige bättre av att bli utvisad och återsänd till sin ursprungliga miljö. Oavsett hur den tedde sig. Hade verkligen Josefsson brytt sig om sexarbetarnas välfärd borde han ha studerat Nya Zeeland. Sedan avkriminaliseringen av sexarbete i detta land 2003 inträffade det tidigaste ”sextraffickingfallet” först 2017. Då dömdes tre personer för att ha traffickerat en minderårig. Men det säger på intet vis att den minderåriga tvingats till sexarbete, eftersom det automatiskt blir ”människohandel för sexuella ändamål” om sexarbetaren är under 18 år. Vi har haft flera fall i svensk domstol där den minderåriga sexarbetaren hävdat frivillighet, men dom har utdömts endast p g a hennes ålder. Avkriminalisering av sexarbetet är alltså det effektivaste sättet att motarbeta ”människohandel för sexuella ändamål”. Men det vill inte Josefsson känna till.

Inte heller finns i dennes föreställningsvärld, tycks det, möjligheten att de få fallen med domar i sextraffickingmål kan bero på att de i verkligheten är få. Trots att BRÅ alltså säger att det är föga troligt med mörkertal. Istället blir det till ett fullständigt obestyrkt påstående om att en av de få som vågar vittna är den nigerianska flickan ”Mercy”. Internationell forskning visar emellertid att omkring 94 % av alla kvinnliga sexarbetare själva väljer att inträda i jobbet. Jämför att Steinfatt (2002) finner 0 % av de över 4000 thailändska sexarbetare han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig ha blivit tvingad/tubbad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom Busza (2004).  Boonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten.  Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 % (PRA 2008), Jenkins fann ingen bland eskorterna och Mai finner 6 % av de migrerade (de förment ”traffickerade”) sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete.  6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat.  I den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats/tubbats in i prostitution av andra.

Janne Josefsson är inte intresserad av sådana fakta. Han är inte intresserad av fakta överhuvudtaget när det rör denna fråga, för hans avsikt är inte undersökande journalistik, det är att leverera ett politiskt korrekt propagandanummer där den som säger sig göra det frivilligt måste ifrågasättas med att hon ”kanske” gör det frivilligt, den som vittnar mot ”bordellmamman” kan däremot inte ifrågasättas alls. Något som måste understrykas med den eurocentriska föreställningen om ”juju-kulten” i Edo-provinsen i Nigeria. Tror någon att han istället kunde ha formulerat sig ”Den rumänska flickan i röd kjol som sålde sex frivilligt, för sina barns skull och Mercy från Nigeria som kanske lurades hit till Europa närd av en dröm om ett bättre liv”? Jag tror, till skillnad mot Josefsson, på dem bägge, för visst existerar fall som Dangoules och Mercys, men de ska inte i ett ”journalistiskt undersökande” program i sin ovanlighet få styra bilden av allt sexarbete. Och svensk lagstiftning ger varken skydd mot eller har minskat någon verklig sextrafficking till landet. Tvärtom ligger vi högre än världsgenomsnittet med 0,54 fall per 100.000 invånare mot 0,48 i hela världen.

Om Josefsson och någon annan moralpredikant verkligen värnade om hur sexarbetarna mår skulle de anslå ett skadereduceringsperspektiv, som man gjorde i Nya Zeeland och Queensland. Man skulle följa Amnesty Internationals linje om avkriminalisering, för att säkra arbetsförhållandena, men istället väljer de politiskt korrekta i detta lilla land att tro att den skadegynnande lagstiftning vi har är något som ska exporteras. Och för att få Sverige att framstå som så utopiskt präktigt måste man offra de sexarbetare (en gigantisk majoritet) som inte vill ”inse sitt eget bästa”. Vill de inte jobba i ett ”anständigt” yrke får de skylla sig själva. Därmed basta. Slutsnackat!

Och ‒ naturligtvis ‒ för att få den svenska intoleransen och inhumanismen att framstå som något präktigt måste man göra som Josefsson, SVT, aktivister, politiker, m fl. Förtiga fakta, låta enstaka vittnesmål styra hela bilden av sexarbete (i programmet två sådana), tysta motstridiga röster och presentera goda propagandahantverk ‒ solår från sexarbetets verklighet. Josefsson har ju i andra sammanhang gjort bra insatser, men här borde han skämmas! Han gör varken Dangoule, Mercy eller någon annan verkligt sextraffickerad någon tjänst med att förvränga verkligheten.

PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?) DEL 2

Faktum är att jag blivit väldigt trött på att granska SVT:s s k ”dokumentärer” (eller snarare ”propagandtärer”).  Jag har ett flertal gånger gjort det (härhärhärhärhärhärhärhär och här) och det landar alltid i fullständig avsaknad av journalistik, men istället i ett excellerande i ren skär propaganda!  Det senaste ”Propagandisterna” (eller var det Korrespondenterna?) är en fullständigt makalös bekräftelse av detta.  SVT har totalt lämnat alla formella krav på objektivitet och saklighet bakom sig med en form av ”journalistik” som helt genomsyrar det postmodernistiska träsket av ”rättroende” människor, vilka inte ens behöver fakta för att veta hur världen ser ut (som uppenbarligen ”korrespondenterna”).  Och granskningsnämnden för SVT är fullständigt bortkastat att vända sig till.  De förhåller sig till den politiska och kollegiala korrektheten ungefär så som påven gör till gud.

Ja, nu har jag skrivit av mig något av den värsta frustration som jag känner inför vetenskaplighetens och saklighetens nedmontering i västvärlden (och inte minst Sverige) och kan gå vidare till själva pekoralprogrammet.  I mitt första inlägg om propagandisterna skriver jag detta:  ”Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk.  Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock.  Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”.  Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat.  Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden.  Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete.  Hur vore det om SVT skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”?  Är det någon som läser denna sida som tror att SVT skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?”  Det är exakt lika aktuellt när det gäller detta program, även om jag lägger in reflektionen tidigt.

Låt oss börja med det totalt ounderbyggda fantasipåståendet att 17.000 kvinnor från Nigeria kommit till Europa de två senaste åren (vilka enligt programmet de flesta bara kommer dit för att hamna på en gata som prostituerade).  Något som i genomsnitt skulle innebära 8.500 årligen.  Om man går till tillgänglig statistik i någon av ”Trafficking in Persons”-rapporterna, som jag nu gjort för 2016 (det differentierar föga från år till år, ett utdrag finns här), och försöker få fram en siffra på totalt antal sextraffickerade kvinnor så är den absolut maximala siffran för detta år 6341 personer för hela Europa.  Men detta är ett alldeles för högt antal för att många länder inte separerar sex-, arbets-, tiggeri- och/eller annan trafficking och en hel del inte heller separerar män och kvinnor.  För att inte tala om att offer inte sällan dubbelregistreras i ursprungs-, transito- och mottagarland och att folk registreras som offer enbart för att de förhörts (även om de själva hävdar att de inte är offer).  Dessutom är det i flera fall möjliga traffickingoffer (som alltså inte förhörts), för att inte tala om att väldigt mycket bygger på NGO:ers otillförlitliga siffror.  Sist, men inte minst, är det i åtskilliga fall inga möjliga nigerianskor rapporterade alls i flera, främst östeuropeiska länder.  För Bosnien-Herzegovina sägs t ex att alla offer var medborgare från Bosnien-Herzegovina, för Kroatien att uppskattningsvis 90 procent av offren var från Kroatien, i Grekland sägs om de totalt 57 offren, varav 34 inom sexsektorn, att 26 offer var från Rumänien, 12 från Bulgarien, 5 från Grekland, 4 från Moldava, 4 från Ukraina, 3 från Albanien och vardera ett från Bangla-Desh, Polen och Ryssland, i Kosovo var majoriteten av de identifierade offren Kosovomedborgare och andra kom från Albanien och Serbien.

Jag avser inte här att göra en utförlig genomgång, bara belysa att de nigerianska offren är ljusår från 8.500 kvinnor varje år.  T o m i Italien uppskattar NGO:er det totala antalet traffickingoffer till inte mer än 800  år 2015.  Det är alltså uppenbart att propagandisterna inte gjort någon som helst journalistisk undersökning när de gjorde detta program, de har tagit ogrundade påståenden och presenterat det som fakta och alltså helt missat i de intentioner som ska gälla både journalistiskt som regelmässigt för SVT.  Detta är ett otroligt uruselt och undermåligt jobb som inte kan betecknas som någonting annat än falsk skrämselpropaganda.

Bilden av den falska propagandan konfirmeras av programmet i övrigt, även om åtminstone det ena vittnet i programmet uppenbarligen råkat väldigt illa ut.  För det första så väljer man det prostituerade vittnet (Gift) från den sexarbetssektor som procentuellt är absolut minst, nämligen de gatuarbetande.  Internationellt är det maximalt 20 procent av sexarbetarna (bara Bangla-Desh kommer så högt) som arbetar inom denna sektor, men i västvärlden ligger siffran på 4-5 procent.  Resten är inomhusarbetande som närmast alltid valt att inträda i jobbet själva (totalt sett över världen är det endast ca sex procent som tvingas eller tubbats in i jobbet av andra, Jmf t ex Steinfatt 2002 0 %, Phongpaichit 6 %, Buza 6 %, Boonchalaksi & Guest 0 % bland massageinstitutsarbetarna i Thailand, The Prostitution Reform Act för Nya Zeeland 3,9 %, Jenkins 0 % bland eskorterna, Mai 6 % bland de invandrade sexarbetarna, McCaghy & Hou 6 % och Kofod & medarbetare 4 % i Danmark)  Jag skulle kunna ha en del invändningar mot trovärdigheten hos vittnet Gift (liksom mot den välmående skyddsboende-madamen), men oavsett det så är den springande punkten att det är ett fullständigt generalfel att låta en enda person, inom den absolut minsta prostitutionssektorn, få stå som representativ för nästan alla nigerianska kvinnor.  Varför uppmärksammar inte heller programmakarna det som det andra vittnet (Grace) säger, att en del nigerianska kvinnor ville jobba på bordell, att vissa väljer det?  Kan det vara så att den över sitt sexarbete raljerande Gift helt enkelt blev besviken på den miljö hon fick jobba i??  En liten landsväg.  Vi kan omöjligt säga vilket, men hon är definitivt inte representativ för nigerianska kvinnor ens i sexarbete.

Och vad gäller detta med ”juju-kulten” så är berättelserna om Voodoo-riterna av äldre datum och knappast okänd för de nigerianska kvinnor som arbetar inom sexindustrin i Europa, även om de inte avgivit ”voodoo-ed” själva.  Van Dijk (Journal of the International African Institute Vol. 71, No. 4 (2001), pp. 558-586) klassificerar det som en moralpanik och skriver; alla typer av bilder började cirkulera kring de faktiska innehåll och hot som denna lömska form av afrikansk religion antogs omfatta.  På ett sätt kom den att forma en ”rationell” förklaring för många av flickornas ”irrationella” beteende.  Denna lömska form av skrämsel kunde vändas till en av anledningarna till att handlare, traffickerare, utförare, madamer och hallickar kunde anklagas.  Nederländsk lag uppfattar ”magi” som en form av skrämsel som kan användas […] Bilden av voodoo […] slår oss genast som högeligen hybrid.  Den är i väldigt hög grad resultatet av kulturellt samspel, en kulturell kontaktsituation som ger upphov till meningar och uppfattningar mellan medlemmar av grupper med väldigt olika status, kulturell bakgrund, kompetens, expertis och engagemang i transnationella och transkulturella situationer.

I denna panik tolkades närmast allt man hittade, på och hos flickorna, som ”voodoo-paket” eller -tecken, som mer eller mindre lamslog flickorna.  Men flickorna själva använde sällan ordet ”voodoo” och de flesta upplevde inte ederna som skrämmande och tvingande i sig själva.  Snarare var engagemanget i den spirituella världen en genklang av deras önskan att fara utomlands och söka bättre villkor.  Denna önskan trodde de annars blockerades av vissa andar.  Det tvingande, hotfulla kom i allmänhet senare under deras färd, med utökad kontakt med hallickar och madamer.  Särskilt om de inte ville inträda i prostitution.  Det var då som ”voodoo” inträdde.  När de tog steget att anmäla möttes de av polisens horrifierade uppfattningar som blockerade kommunikation.  Frågan är inte enkel, men det är långt ifrån alla nigerianskor som går igenom detta.  Van Dijk fann att det var de från delstaten Edo i södra Nigeria som hade dessa upplevelser (vilket alltså torde innebära att tron på detta är stamrelaterat).  Lika lite som vi kan säga att Gift är representativ för alla nigerianskor, lika lite är detta med ”voodoo” eller tvingande in i sexarbete representativt för alla.  Skrämmande bilder av karibisk ”voodoo” uppfyllde inbillningen särskilt hos de sociala intressen som deklarerade sig som försvarare av oskyldig barndom och den västerländska företrädesrätten till att beskydda sådan under alla omständigheter.   Faktum är, fortsätter Van Dijk, att detta moralistiska utbrott rörande afrikansk religiös utövning ideologiskt firade mycket Eurocentriska föreställningar om de unga som försvarslösa offer för deras egna religiösa former och Europa som den idealiserade platsen där barndom blommar i säkerhet.  Härmed blev ”voodoo” både en förklaring både för det oförklarliga som ett ställe för förnekande av någon enda nigeriansk flickas eget agerande.  Vi ser här exempel på hur propagandisterna förlitar sig på eurocentriska vaneföreställningar utan att undersöka fakta.

Nämnas kan också att vi måste vara medvetna om att varken samtliga madamer eller kopplare alltid är onda och tvingande.  Både Buza (2004, Sex Work and Migration: The Danger of Oversimplification – a Case Study of Vietnamese Women in Cambodia. I Health and Human Rights, vol 7 4, pp 231-249) och Frederick (2005 Research Director. Slavery, Debt Bondage and Sex Work: A Study of Trafficked Nepalese Girls and Women in Mumbai and Kolkata, India. Lausanne) understryker att sexarbetarna vittnar om både omtänksamma och elaka madamer, liksom Levitt & Venkatesh (2007. An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution. Chicago) rapporterar om kvinnor som önskar arbeta med hjälp av hallickar.  Vad också gäller nigerianskor så kan vi faktiskt läsa om en madam i Sverige som på intet vis framstår som någon slavdrivare i den fruktansvärt undermåliga boken Skuggans lag – En spanares kamp mot prostitutionen av Simon Häggström (se här, s 20).  Det är ytterligare ett vittnesmål om vilket rent propagandajobb som ”reportrarna” gör! Hur kan SVT sända ett program som är hafsigt och synnerligen oprofessionellt sammanställt, i vilket programmakarna uttrycker en gigantisk lögn om siffror; den att i praktiken antalet sextraffickerade nigerianska kvinnor (underförstått ”sexslavar”, jmf titeln ”Sexslav i Europa”) till Europa årligen skulle överstiga det maximala, men alldeles för höga antal av alla nationaliteter som myndigheter och NGO:er i Europa rapporterar?  Det är så vansinnigt orimligt att man frågar sig hos vilken klåpare programmakarna fått sin s k ”journalistutbildning”  Men, det här är så symptomatiskt för SVT och merparten av svensk journalistkår.  Jag har aldrig sett en genomarbetad och objektivt vinklad ”dokumentär” i sexuella frågor på svensk TV.  Propagandisterna bekräftar att SVT uteslutande är en propagandaproducent för politiskt korrekt sexualsyn som ska garantera politiker, aktivister och journalister en god karriär utan att behöva anstränga sig för att ta reda på verkliga fakta.  Och aldrigfäller granskningsnämnden dessa propagandanummer!