Kategoriarkiv: Traditioner

VARIFRÅN EMANERAR HALLOWEEN?

I Metro 27 oktober (2014) utger sig en text av en nutida journalist för att förklara varför vi firar Halloween. I så måtto har hön (d v s han/hon) rätt i att det moderna firandet är en kommerciellt importerad sed från det stora landet i väster, men därefter tar uppenbarligen hönæs förmåga att undersöka slut (enligt gängse mönster hos okunniga svenska journalister). Vi får oss till livs, att ”Halloween” skulle komma från ”All hallows even” (mot bakgrund av att ”hallow” idag har betydelsen ”helgon”). Så får vi oss också till livs, att allhelgonadagen har sina rötter i 700-talet och avskaffades som en helgdag hos oss på 1700-talet(efter att ha varit en viktig sådan under medeltiden, min anmärkning).

Nyttan av svepande förklaringar av detta slag motsvarar ungefär den nivå av kvalitet som svensk journalism befinner sig på idag. En snabb check av de lättast tillgängliga påståendena (och absolut inga ”avvikande” fakta) och sedan kvickt ut med en lagom PK text. Emellertid blir det, som i ungefär 99 procent av fallen med svenska journalisters texter (eftersom de tror att de kan allt) bristfälligt och fel. Hallowen kommer inte alls av engelskans ”All hallows even”, utan har sitt ursprung i den antika grekiska fruktbarhetsfesten ”Haloen” som inföll sent på hösten för att fira skörden. Tinitos berättar om den, att det var en fest till Demeter och Dionysos och att den firades på hösten under nio dagar för grödans döende och återuppvaknande. Första dagen, uppger han, gick man i en procession till havet, där tvättning och rening utfördes (inte alltid helt i enlighet med nutida moralism). På den sjätte dagen, fortsätter han, lämnade en procession Aten för Eleusis. Deltagarna var då krönta med myrten och murgröna, bar lätta facklor och sädesax. Framme firade man ljudligt och glättigt riter i enskilda aktiviteter, vilka t o m innehöll incestuösa riter (okända hur) som del av dessa. Han påstår att det var hetärerna som startade denna fest vilket är tveksamt, eftersom vi hade den också här i Norden.

Hos oss hette festen ”fagna vetri” och inföll efter mitten av oktober, efter skörden och slakten, för att fira god äring. Huvudgud vid firandet var Frej, vilket visar att det – precis som Haloen – var en fruktbarhetsfest. Eftersom fruktbarhetsfester alltid innehöll ”sex och snusk” på något sätt (jmf Lucia) var det en absolut nödvändighet för kyrkan att – liksom med jul, påsk och Valborg – ta över firandet, för att utrota sexet och snusket. Precis som vid kyrkans enormt effektiva utplånande av den rika konstaskatt av erotisk och pornografisk konst som antiken efterlämnade så ersattes fruktbarhetsfesterna av död och skräck. Fagna sumri blev påsken, med Jesu död, fagna vetri/Haloen blev helgonens död, pornografin blev skildringar av helvetet och martyrium (och så småningom ”live” föreställningar med bränningar på bål och avrättningar – mycket bättre för människor att se på än porr) och de onda krafterna sades släppas lösa, som en rest av de förkristna gudarna.

Halloween är att fira döden istället för livet helt enkelt.

NÅGOT OM JULFIRANDET

Idag är det julafton, alltså dagen före jul. Det är ju lite märkligt att vi här uppe firar den som den viktigaste dagen i julen, med tanke på att i större delen av den ursprungligt katolskt kristna världen så är det juldagen som är den viktigaste – som Jeshua ben Pantéras födelsedag. I andra riktningar firar man jul 6 eller 7 januari.

Ordet ”jul” är ett som är gemensamt för de äldsta germanska och keltiska språken och enligt Harald Hårfagres och Håkon Godes sagor inföll den vid ”haknatten” (d v s 13 december, årets mörkaste dag i den julianska kalendern). Julen skulle drickas och ”Freys lek” skulle utövas (se närmare här). Håkon Gode lät flytta julen till den tid då de kristna firade den (25 december) och det datumet beslutades om på ett kyrkomöte år 388 att det skulle vara Jeshuas födelsedag. Anledningen till att just detta datum fixerades tros vara, att romarna 25 december firade en stor fest till solgudens ära, vilken inte prästerna lyckades få stopp på, så då var det mest praktiskt med en anpassning. Om de ändå skulle festa var det bättre att de festade till Jeshuas ära än någon hednisk solgud.

Hur svårt kyrkan kunde ha det med att få slut på roliga fester syns t ex av Valborg, då våren firades in, majgreven kårades och ”dårarnas fest” firades. Festen var en direkt fortsättning på de antika floralierna, där natten till 1 maj var en natt av ohejdad liderlighet. I facklors sken dansade nakna skökor, beredda att ha sex med vem som helst närmast var som helst. Man åt, drack och knullade. Samma datum firades Bona Deas pervigilium veneris (könsaktens heliga natt), då inga bojor fjättrade könsakten – särskilt inte äktenskapets bojor. Det dionysiska sexualruset släpptes loss. Ännu på 1400- och 1500-talet omvittnas 1 maj som en fest med stor sexuell lössläppthet, då skökorna gjorde sig goda förtjänster. Den måste därför bekämpas av gud och hans kristliga styrkor. Trots kyrkans ihärdiga försök att avskaffa festen så fortsatte den emellertid ändå, ända in på 1600-talet. Det enda man kunde göra var att försöka dämpa festen något. 1444 säger till exempel kapitlet i staden Sens angående firandet av densamma att de som önskar kopulera bör göra det utanför kyrkan.

Tursen vet om det inte var roligare förr.

Första gången postad december 2013.

TÖRS DU FIRA LUCIA NU?

Det här är en text som jag skrev som en tidningsartikel, men det finns tydligen vissa saker som man inte får berätta om våra heliga traditioner. Själv säger jag som jag gör på mina vandringar och föredrag, då jag berättar om sexualitetens kulturhistoria: ”Det var inte jag som gjorde det, jag bara berättar hur det var – utan att moralisera (för det gör ni så bra själva)”.

Om man t ex slår upp ordet Lucia på Wikipedia så berättas en del om traditioner och ursprung, men de härrör alla från kristen tid, och vi får inte veta något om det hedniska ursprunget, mer än att det sägs att ”traditionen med en ljusbringande kvinnogestalt kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna”. Men det finns faktiskt en del fakta som, åtminstone indirekt, kan kasta ljus över den äldsta lussetraditionen.

Jul och Lusse firades samtidigt

Under hednisk tid firades julen vid ”Haknatten”, som var årets längsta natt och i den julianska kalendern (som vi följde ända till 1753) fram emot medeltiden kom att infalla den 13 december. I kung Hakons saga sägs det: ”Kung Hakon […] stiftade lag om att julfirandet skulle börja vid samma tid som hos kristna män och då skulle var man ha ett mått öl eller annars betala med egendom och hålla helgd medan ölet räckte. Tidigare började julfirandet på Haknatten, det var midvinternatten, och man firade jul i tre nätter”. Det betyder, att lussefirandet och julfirandet sammanföll. Enligt de källor vi har skulle jul också drickas. I Harald Hårfagres saga sägs det:

Ute ska jul drickas,
om den strävsamme
kungen ensam ska råda
och höra Freys lek.

En fruktbarhetsfest

Angivandet av Freys lek visar också tydligt att vi har att göra med en fruktbarhetsfest, en sådan som var vanlig i alla indoeuropeiska förkristna religioner och som även utgjorde del av t ex gudinnan Inanna/Ishtars fest i Mesopotamien, vilken inleddes med ett samlag mellan människa och åsna. Att det senare luciafirandet återgår på denna hedniska äta- och drickafest antyds av sedermera prosten Karl Fredrik Nyman i hans otryckta Märkvärdigheter uti Ingelstads härad från en resa i Västergötland 1764: ”Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en Vocalmuisque utan för min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax derpå inträdde först ett hvit-klädt fruntimmer med gördel om lifvet, liksom en vinge på hvardera axeln, stora itända ljus i hwar sin stora silfversljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukadt bord, försedt med allehanda kräseliga, äteliga och våtvaror, som nedsattes mitt för sängarna… det är Lussebete”. Samma sak beskriver Erik Fernow i Beskrifning öfwer Wärmeland 1773, i vilken det sägs: ”Man skall den dagen wara uppe at äta bittida om ottan, hos somlige tör ock et litet rus slinka med på köpet. Sedan lägger man sig at sofwa, och därpå ätes ny frukost. Hos Bönderne kallas detta ‘äta Lussebete’”. Kopplingen till fruktbarhetsguden Frey syns också av grisköttets centrala placering i jul-/lussefirandet, då grisen skulle slaktas vid Lucia redan under medeltiden. Grisen var Freys djur.

Kopplingen till Freys fruktbarhetssyster, Freya, kan möjligen synas av ”lussekatterna”, eftersom katten var Freyas djur. Det äldsta kända belägget för brödet är så sent som 1897, då brödet kallas ”dyvelskatt” – d v s ”djävulskatt”. Men redan året efter nämns ”lussekatt” och namnet ”Lusse” finns belagt i ”Lussemässan” redan under medeltiden – kortnamnsformen för Lucia vid samma tid var annars ”Cia”/”Sia”. Men då själva seden med Lussebruden inte finns omtalad förrän 1764 så är det inte märkligt att brödseden dyker upp ännu senare i källorna. Redan under medeltiden kan vi emellertid belägga behovet av saffran, russin och mandel till julen. 1485 köpte t ex länsherren i Visby in dessa varor till denna högtid. De hedniska gudarna blev också djävlar i den nya tron, så transformeringen till ”djävulskatt” är inget märkligt, men ordet ”lussekatt” måste också ha bevarats i folktraditionen. Koppling till Freya kan möjligen också de två vingarna på den av Nyman beskrivna Lussebruden vara, eftersom gudinnan enligt myten ägde en falkhamn och kunde förvandla sig till en falk.

Att Lussebruden alltså på något sätt har varit kopplad till en hednisk fruktbarhetsfest, i anledning av firandet av ljusets återkomst (vid den längsta natten på året vände cykeln och ljuset och livet återvände), torde stå utom tvekan. Det ger oss också anledning att ompröva själva namnet ”Lusse”, som i form av Lussebruden förmodligen inte har någonting alls med namnet Lucia att göra (särskilt som Lucia minst av allt var någon brud). Lusse torde istället gå tillbaka på det fornnordiska ordet ”ljóss”, d v s ”ljus” – alltså ”ljusebruden”/”hon som kommer med det återvändande ljuset”. Sammanträffandet Lusse-Lucia ligger inte i – skulle jag vilja påstå – att Lucia firas samma dag som Lussebruden gjorde sin entré, utan i att ett helgon med namnet ”ljusbärare” (Lucia kommer av latinets lux – ljus) konstruerats för samma datum. Något som möjligen kan ha berott på en motsvarande fruktbarhetsfest i Syditalien årets längsta natt, vilken kyrkan anpassat med en enkel konstruktion. Inte minst är det noterbart, att Lucia av Syrakusa sägs ha dömts till prostitution, d v s en promiskuös uppgift som ju möjligen skulle kunna anknyta till en äldre fruktbarhetsuppgift.

Lussebrudens förkristna kultuppgift

Men vilken var då lussebrudens förkristna uppgift här i Norden? Ja, är du känslig mot fruktbarhetsriter i form av utövandet av sex (som var obligatoriskt i firandet av förkristna fruktbarhetsgudar) så bör du nog sluta läsa här, för det följande kan säkert uppröra en och annan i vår tid. En ledtråd får vi i vad Lussebruden kunde drabbas av i delar av Västsverige: ”Den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud”. D v s att hon kopplades ihop med den ursprungliga fruktbarhetsuppgiften, vilket indirekt gjorde henne promiskuös och därmed, sedan kristendomen slagit igenom, oren och alltså inte lämplig för äktenskap. Därmed kan hon förmodligen kopplas ihop med t ex den unga kvinna/flicka som i Priapuskulten i Rom, under den heliga natten, var fruktbarhetsgudens representant och hade sex med alla män som så önskade.

En beskrivning av denna typ av fruktbarhetskult har vi från så sent som 1919, då Torday beskriver den hos Babundafolket i Angola: ”Oskuld kan inte förväntas hos bruden då flickor tillåts att fritt utöva [sex] fram till puberteten. Det är seden i landet att vid perioden då hirsen mognar (i maj) ska de unga männen formera en klubb för att erhålla en ‘Mombanda’. ‘Mombandan’ måste vara en flicka under pubertetsåldern… och hon ska prostituera sig själv med alla unga männen i tur och ordning, men det är dagar då orgier sker och alla männen har samlag med henne… Inte bara gör det faktum att en flicka har varit ‘Mombanda’ att hennes chanser till äktenskap inte är till förfång för henne, men det anses som en utmärkelse; ingen flicka får vara ‘Mombanda’ mer än en gång”. En ”utvecklad” variant av seden hade man i det antika Egypten, om vilken den grekiske historikern Strabo berättar omkring år 18. ”Till Zeus [Amun] helgar de en av de mest vackra flickorna ur de främsta familjerna… hon blir en sköka och har könsumgänge med vem hon än önskar, ända till dess hennes kroppsrening [menstruation] inträder. Efter att hon fått sin menstruation ges hon i äktenskap till en man, men före äktenskapet och efter skökotiden, hålls en sorgehögtid till hennes ära”. Institutionen innebar alltså, att de skönaste och förnämsta jungfrurna skulle tjäna som ställföreträdare för andra flickor till dess deras pubertetstecken visade sig, då de måste lämna tempelprostitutionen. Man har tänkt sig att detta var en sorts initiationsrit i vuxenlivet, att göra prostitutionstjänst fram till puberteten. När flickan sedan tvingades lämna detta – som man då betraktade det som – trivsamma tillstånd hölls en sorgefest för henne.

Vi ser alltså en kult där att vara ”Mombanda”/”Lusse” hade hög status, och flickor förmodligen själva gärna ville vara i samma position igen, eftersom det bestämts att ingen fick vara det mer än en gång. Något som bara är möjligt i sexuellt uppmuntrande kulturer, som Norden var i förkristen tid, där sex betraktas som okomplicerat, roligt och nödvändigt för alla och tanken att någon enda skulle kunna ta skada av sex ses som absurd. Men i och med kristendomen – då övergången till den sexuellt straffande kultur som vi fortfarande är inleddes – så ändrades förfarandet hos oss till att bli förkastligt, och den som varit ”Lussebrud” ansågs därefter inte kunna stå brud.

Att denna kult existerat hos oss har vi ett otvetydigt bevis för i form av en bild på en hällristning från Bronsåldern, på Aspeberget i Tanum. På denna kan man se kultledaren stå till höger (markerad av särskild stor fallos och med svärdsskida) och framför honom en ensam flicka/kvinna. Bakom henne står nio (ett heligt tal) män i kö, av vilka fyra har resta lemmar, väntandes på sin tur med flickan/kvinnan. Att någon annan än Lussebruden senare i hednisk tid axlat denna position är knappast troligt. Så nu är frågan; törs du fira Lucia i framtiden när du nu fått reda på vilket ursprung ”Lussebruden” med största sannolikhet har?

Första gången postad december 2013

Lussebruden Aspeberget Tanum

Bronsålderstida avbildning av kulten med ”Lussebruden”, Aspeberget, Tanum.

tidelag_hallristning2

Hällristning från Stora Hoghem i Tanum. En av åtminstone tre avbildningar som visar att även i den förkristna kulten i Norden har sex mellan människor och djur förekommit.