ANSTÄNDIGT | Mot moderna häxjakter | Sida 15

EGOCENTRISK EMPATI

Mångfald, rätten att vara unik, valfrihet, tolerans eller rätten till sin egen kropp brukar framföras som honnörsord och ”grundpelare” i demokratin. Men så fort det handlar om sex sätts det ur spel. Den som inte är som medelklassidealet stämplas som abnorm, patologisk, pervers och – framför allt – bara värd att hatas och föraktas i en stenhård PK-fascism. En sexarbetare, t ex, har absolut inte rätt till sin kropp och om någon i yrket säger att hon inte trivs med det, då blir plötsligt denna vantrivsel så oerhört viktig att man vill utplåna yrket från jordens yta. Den omsorgen visar minsann inte vår svenska (eller någon annan) regering andra personer som vantrivs på sina arbeten.

Josephine Butler, den första ”moderna” antiprostitutionsaktivisten, fällde på 1800-talet den berömda kommentaren, att ”om jag vore en prostituerad skulle jag gråta varje dag”. Egentligen inrymmer den i sin påstådda empati hela svaret på varför sexarbetare inte ska tillåtas att utöva sitt yrke under säkra former. Det handlar om ”empati”, eller som det sägs i en artikel om incest i ”Journal of Marriage and the Family” (Gilgun, We Shared Something Special: The Moral Discourse of Incest Perpetrators. 1995) när Martha Manning citeras; ”en sympatisk identifikation med andra… När vi till exempel ser någon lida så känner vi lidandet som det var vårt eget”. Vi ska uppfatta detta som att det är något gott, något eftertraktansvärt och osjälviskt. Men hur osjälviskt blir det, när denna empati fullständigt ignorerar vad föremålet för empatin själv säger och tycker, så som radikalfeminister och andra moralentreprenörer ignorerar alla andra utsagor än de som bekräftar deras ”empati”?

Fessler & Navarrete (Third-party attitudes toward sibling incest Evidence for Westermarck’s hypotheses. I Evolution and Human Behaviour 25, 2004) ser inte alls denna empati som något positivt. De kallar den ”egocentrisk empati”, en term som annars bara används på barn, då den utgår från ens egna känslor, utan hänsyn till andras; ”Vi kallar den antagna processen ”egocentrisk empati”, då individer empatiskt upplever andras uppträdande som om det var deras eget, och därför ignorerar andras subjektiva försäkringar, förlitande sig på sina egna dispositioner istället. Vi föreslår, att egocentrisk empati är ofullständig genom brist på förnuftsdjup”. Det handlar alltså om personer som i princip empatiskt är kvar på barnstadiet, med en oförmåga att förstå att andra människor kan känna annorlunda än de själva, och jag skulle alls inte bli förvånad om man plötsligt skulle upptäcka släktskap med psykopati. Denna egocentriska empati illustreras på ett lysande sätt av sexsäljaren Sanna, som kommer till tals hos Petra Östergren (Porr, horror och feminister. Stockholm 2007), när hon uttalar sig om de radikalfeministiska medelklassaktivisterna och deras ”sanningar”: ”Deras snyftiga och egocentriska utläggningar om vad prostitution skulle innebära för dom är viktigare än mina faktiska erfarenheter. Det är nämligen inte mig dom talar om när dom diskuterar sexsäljare. Det är inte sexsäljares erfarenheter de sätter ord på. De söker Sanningen om prostitution genom att fantisera ihop hur de själva skulle kunna tänkas känna i prostitutionen. Och varför kan bara en sanning finnas när det finns så många olika upplevelser”?

Denna egocentriska empati verkar verkligen inte bara på genetiska dispositioner, utan lika mycket på inlärda, kulturella adaptioner, så som Fessler & Navarrete finner av forskning kring tabun kring mat; ”Vår forskning i ett annat ämne, mattabun, gav oss en bild att, åtminstone under vissa omständigheter, folk verkligen kan arbeta hårt för att se till att andra inte gör saker som de själva finner vämjeliga om de skulle delta i dem”. Egocentrisk empati arbetar alltså inte för att hjälpa andra, utan för att tillgodose ens egna behov av att slippa äcklas eller känna obehag. Men mekanismen tillåter de egocentriska empatikerna att intala sig själva att det de gör egentligen är för föremålets bästa. Det är samma mekanism som ligger bakom oförblommad hänsynslöshet för ”den goda sakens skull” och det är också samma mekanism som tillåter de västerländska medelklasskvinnorna att inta samma koloniala attityder som en av de främsta liberala ideologerna, John Stuart Mill (1859, On liberty, London), kunde göra på 1800-talet, rättfärdigandes de ”civiliserades” överlägsenhet över ”vildarna”: ”De som fortfarande är i ett tillstånd av att bli omhändertagna av andra måste skyddas mot sina egna gärningar likväl som från skador utifrån”. Han ansåg att mänskliga varelser i ”civiliserade” samhällen (nämligen de flesta europeiska) hade uppnått mognad i sin förmåga och hade ”uppnått kapaciteten att ha letts till sin egen utveckling genom övertygelse eller varseblivning”, men att alla ickeeuropeiska samhällen var ”efterblivna”, och om de skulle utvecklas vidare ”så måste det ske genom främlingar”.

När alltså personer som Josephine Butler eller våra nutida antiprostitutionsaktivister påstår att de agerar av omsorg och medkänsla så har det ingenting med verkligheten att göra. Den egocentriska empati som de är besatta av gör istället att de ignorerar rösterna hos dem de påstår sig ”rädda” och enbart lyssnar till de få som konfirmerar deras egna egocentriska känslor. D v s ren egoism gömd bakom en falsk ridå av ”godhet”. Det gör också att de kan göra karriär, genomföra ideologisk lagstiftning med helt andra syften än omsorg och framstå som empatiska fast det alltså handlar om ren, skär egoism. Det gör även att de, utan att blinka, kan skapa väldigt många fler offer än de någonsin ”räddar”. De självutnämnda ”goda” agerar alltid i egenintresse – inte i andras.

Egocentriska empatiker bryter mot alla tio anständighetsprinciperna här ovan.

Första gången postat juni 2013.

EVOLUTIONÄRA ADAPTIONER

Totalitära ideologier – som kommunism, fascism, radikalfeminism, kristendom m fl, vilka har bestämda idéer om t ex klass, moral, ras och kön – måste alltid avvisa objektiv vetenskap och istället hävda att den egna ideologin är ”vetenskapen”. Detta görs numera inte på samma sätt som t ex vänstern tidigare påstod att Marxism var ”vetenskap”, utan istället inrättas det ”stödvetenskaper”, som t ex genuskunskap (se exempelvis Ninnis genomgångar av den s k ”kurslitteraturen” inom det ”vetenskapliga” ämnet, eller kreationism/intellegent design. Sedan måste man smutskasta dem som biologiskt kritiserar bristerna i det ideologiska bygget och påstå att de är ”biologister”, och att det alltså också är en ideologi – vilket naturligtvis är fullständigt nonsens. En ideologi, som radikalfeminismen, producerar förklaringsmodeller för att motivera tvingande åtgärder och lagar i enlighet med den ideologiska övertygelsen, medan vetenskap strävar efter att förklarar existerande fenomen. Ett tydligt exempel på en ideologiskt producerad förklaringsmodell är den påstådda, men hopplöst vetenskapligt undermåliga, könsmakts-ordningen och den Rousseauinspirerade föreställningen, att kön enbart är ett resultat av kulturell stöpning. Bägge saknar fullständigt vetenskapliga, empiriska underlag som kan stötta dem, något som inte minst ”Hjernevask”-serien i Norge tydligt klargjorde.

Den absoluta merparten av t o m det svenska folket vet att det existerar skillnader mellan könen. 2005 underströk t ex Germund Hesslow, professor i neurofysiologi, att det existerar biologiska skillnader mellan män och kvinnor som styr deras livsval. Bl a skrev han (DN 19/2): ”Skillnaderna mellan könen är uppenbara och väldokumenterade. Det är till exempel välkänt att män i genomsnitt har en större förmåga till rumsligt tänkande och matematisk problemlösning. Kvinnor har större verbal förmåga och bättre detaljminne. Män är mer aggressiva och riskbenägna. Kvinnor är mer omhändertagande, särskilt när det gäller spädbarn. Det finns viktiga skillnader mellan mäns och kvinnors upplevelse av sexualitet. Kvinnor är mer nogräknade vid valet av partner och känner sig mer bundna vid en man till vilken de utlämnat sig. Män har lättare att tänka sig även kravlösa och kortsiktiga sexuella förbindelser. Dessa och en stor mängd andra skillnader gör att män och kvinnor har olika preferenser i många av livets valsituationer”. Ingo & medförfattare säger: ”Evolutionär teori representerar en sund logisk och sammanhängande paradigm inom vilken bidragen från bägge könen är nödvändiga för överlevnad… naturen är annorlunda än mänskliga moralistiska bekymmer” (se här, och också här). Att män och kvinnor är och ofta tänker annorlunda är ett resultat av miljontals års evolutionär utveckling där de mest framgångsrika egenskaperna – i symbios – överlevt hos män och kvinnor, därför att det var mest gynnsamt för artens överlevnad. Något som t ex tydligt framgår i serien ”Människans ursprung” (del 2) som sändes i Svt (vilket företag i sin politiska korrekthet dock vägrar sända ”Hjernevask”) Detta har hos oss skapat evolutionära adaptioner, d v s biologiskt nedärvda drag och preferenser som finns där för att de gynnar artens överlevnad. De måste inte finnas hos alla individer, utan tvärtom kan de ofta bara finnas hos en mindre del av populationen. Det är också tre kriterier som måste uppfyllas för att beteendet ifråga ska kunna avgöras vara en evolutionär adaption, nämligen att det ska kunna (1) ”undersökas historiskt över en lång tid, (2) det måste observeras i en mångfald kulturella sammanhang som tillåter experter att fortsätta att testa hypotesen att beteendet är kulturellt universellt, och (3) det måste kunna ses i åtminstone en annan icke mänsklig art så att det ökar anpassning och reproduktiv framgång.”

Det är omöjligt att utrota en evolutionär adaption, eftersom den är biologiskt stöpt och nedärvd – och därmed gillad av evolutionen. Ett tydligt exempel på en evolutionär adaption är t ex homosexualitet. Ungefär tre till fyra procent av totalbefolkningen är exklusivt homosexuella och, åtminstone bland män, upp till ytterligare 20 procent bisexuella i skiftande grad. Om vi, rent hypotetiskt, skulle kunna lokalisera och avrätta alla dessa individer under ett år så skulle det ändå vara samma proportioner i nästkommande generation, eftersom det är biologiskt nedärvt. Nu slår sig gärna de politiskt korrekta för bröstet och säger, att de har eliminerat förföljelsen av homosexuella. Problemet för dem är bara, att de istället har dragit igång häxjakt på flera andra evolutionära adaptioner, idag främst sexhandel och pedofili, vilka bägge uppfyller kriterierna för evolutionär adaption och biologisk nedärvning. Att lagstifta bort sådana fenomen skiljer sig därför faktiskt inte det minsta från t ex apartheid, som ideologiskt försökte hävda den vita rasens överlägsenhet. Men alla försök att med kulturellt stöpt moralism/ideologi utrota en evolutionär adaption leder bara till förföljelse, häxjakter, skada och död, och att – som sociologen Howard S Becker uttrycker det i boken ”Outsiders” 1963 – göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende. Däremot är det alltid lönsamt på något sätt för de ”moralentreprenörer”, som Becker benämner dem, vilka driver dessa häxjakter. Ekonomiskt, statusmässigt, ideologiskt, karriärsmässigt m fl. Men det handlar aldrig om den påstådda ”omsorgen”.

Att via lagar, straff, häxjakter, m m, försöka utrota evolutionära adaptioner är faktiskt ren fascism. Det är att sätta sig i positionen att veta bättre än evolutionen hur evolutionen egentligen borde ha utvecklats. För de religiösa är det att säga sig veta bättre än gud, eftersom de ska korrigera guds skapelse. Men evolutionen kan inte korrigeras, eftersom den inte tar hänsyn till det minimala ögonblick av kulturellt konstruerad moral under mänsklighetens historia som de, vilka utser sig själva till att ”rätta till” evolutionen, åberopar. Men plötsligt upphäver någon moralist då sin röst och vill legitimera sin upphöjelse över evolutionen och gud och påstår att; ”då måste ju mord också vara en evolutionär adaption, eftersom det uppfyller kriterierna för evolutionära adaptioner och moralen fördömer ju det också”. Temat är legio bland sexualmoralister, och i mitt stilla sinne så undrar jag inte på att de blivit moralister, eftersom de tydligen personligen upplevt sex som att själva bli mördade (de stackarna är dock väldigt ensamma om den upplevelsen). Men mord och dödande är ingen evolutionär adaption. Om de vill påstå det måste de också hävda tanken att mord är en läggning – d v s att man föds till brottsling. Däremot är mord och dödande en följd av andra evolutionära adaptioner, som t ex överlevnadsinstinkten. Evolutionär adaption är att försöka överleva, att uppsöka det behagliga och undvika det obehagliga. När man då ställs inför situationer med risk för död eller stora obehag så styrs våra handlingar av det. Sex är behagligt, våld och tvång obehagligt. I princip allt som kombineras med våld och tvång blir obehagligt – även sex. Men att hävda att vissa mönster automatiskt är våld – som radikalfeminismen påstår att t ex sexhandel är – är inget annat än en ideologisk konstruktion, och dessutom rent bedrägeri. Sexhandel är, historiskt sett, den främsta överlevnadsmekanismen för primathonor någonsin och primathannarna har utrustats med testosteron för att de ska tappa sans och vett och bli lättlurade, så de förser primathonan med tillförsel av olika slag. Något som t ex illustreras av ”Människans ursprung” del 2, där killars risktagande fördubblas när tjejer dyker upp. Sexhandel är inte våld, det är en evolutionär adaption och följaktligen ett evolutionärt helt artiktigt beteende för människan. Evolutionen gillar sexhandel!

F ö är motståndet mot mord, död, stöld, tvång, bedrägeri, m fl, universellt och över alla tider har det i alla kulturer varit konsensus om att lagstifta mot detta, eftersom det strider mot vår nedärvda, evolutionärt adaptiva strävan att undvika det obehagliga. Lagstiftning mot det behagliga fenomenet sex är däremot ingenting som på något som helst sätt sorterar under konsensus, utan är i den västerländska kulturen en kulturell konstruktion som är ett resultat av sexualfientligheten i kristendomen. När vi lagstiftar eller skapar normer som inte är i enlighet med universell uppfattning – d v s evolutionär adaption – utan enbart är kulturellt betingat, då handlar det om moral. Precis som fallet är med all lagstiftning som vi har kring sexualia i västerlandet. Det är däremot inte moral när universell konsensus råder.

När man kulturellt försöker straffa och lagstifta bort någon evolutionär adaption lyckas man aldrig! Det enda som fundamentalistiska kristna, rasister, nazister, radikalfeminister m fl – som alltså anser sig veta bättre än evolutionen/gud – åstadkommer är att skapa förföljelse, häxjakter, skada och i slutänden död.

Första gången publicerad juni 2013

VAD ÄR DET FÖR FEL ATT ANSE ATT MAN HAR RÄTT?

Ibland får jag höra, när jag kritiserar vad någon säger eller anser, att jag minsann anser att jag själv har rätt, så varför får inte den jag ifrågasätter göra det. Särskilt händer det när det gäller ämnen där jag är väl påläst, och speciellt då när det handlar om sexualiteten, eftersom inte ens bildade människor brukar ha några särskilda kunskaper i ämnet. Något som faktiskt ofta gäller även dem som yrkesarbetar med sex i någon form, som sexologer, RFSU och andra – åtminstone i fråga om sexualitetens kulturhistoria (jag har bl a varit ute och föreläst på Sexologen på Karolinska). Det verkar som om människor tycker att det räcker med att se på TV:s vinklade ”dokumentärer” eller läsa ”sanningarna” i tidningarna (vilket är märkligt, eftersom många påstår att de är kritiska till tidningarna). Inte heller blir det bättre av att det är så fruktansvärt förbjudet att ha ”fel” åsikt i ämnet. D v s en ståndpunkt som inte är politiskt korrekt.

Själv brukar jag försöka låta bli att uttala mig i ämnen som jag inte vet så mycket om, som t ex ”växthuseffekten”. Som historiker har jag visserligen svårt att få ihop den med klimatet under den sena sten- och hela bronsåldern. Jag fattar helt enkelt inte hur de kunde ha så mycket bilar och utsläpp då, så att klimatet blev betydligt varmare än i vår tid. Jag har nämligen aldrig sett artefakter efter några Folkvagnar eller annat som slukade fossila bränslen i sådan mängd att temperaturen kunde stiga så under denna period. Dessutom blir jag alltid skeptisk när det finns en enad och ofelbar åsiktsfront av ”vetenskapen”, medier och politiker. Bakom den konstellationen brukar det alltid ligga stora pengar eller fördelar för de inblandade grupperna (d v s ”en hund begraven”), som t ex med myten om den gigantiska sextraffickingen, och i sådana lägen tenderar alltid ensidiga, subjektiva ”fakta” att enbart lyftas fram, och kritiska röster att tystas, för att inte penga- och förmånsflödet ska sina. Men, trots min skepticism till ”växthuseffekten”, och vetenskapligheten och objektiviteten i agendan kring densamma, så kommer jag undvika att uttala mig om den, annat än undantagsvis, eftersom jag inte känner mig tillräckligt påläst. Dessutom finns det kritiker av växthuseffekten som gör detta bättre än jag, som t ex här.

Men nu var det detta med att få anse att man har rätt. Självklart har alla rätten att anse att de har rätt. Men problemet är bara, att alldeles för många av dem som anser att de har rätt tycker att det befriar dem från att få sin åsikt prövad, att lyssna till motargument och – framförallt – att de kan bortse från fakta. I min egen umgängeskrets har jag två tydliga exempel på attityden.

Av någon anledning så är ämnet sexualitet sådant att det lätt väcker folks nyfikenhet och intresse. Om man då, som jag, forskar och skriver böcker i detsamma så hamnar man ofta i diskussion med olika individer. Och jag kan faktiskt, med handen på hjärtat, säga, att numera så är jag inte den pådrivande i att få till dessa diskussioner, men det verkar som om folk har ett obändigt behov av att få ventilera ämnet – förmodligen för att det är så tabubelagt och förbjudet i det kristna västerländska samhället, och trycket på att tycka ”rätt” är så enormt att man automatiskt blir skeptisk mot den som uttrycker ”fel” vinklingar. Under de första åren av min forskning, för min sexualhistoriska bok ”Samlag eller salighet” (2008), så var jag ivrig att diskutera, eftersom det arbetet innebar en så omtumlande resa för mig själv. Jag blev nämligen, från att ha varit nästan lika ”mainstream” som de flesta, tvungen att ompröva de flesta av mina föreställningar – just därför att jag ställdes inför en mängd ovedersägliga fakta. Jag insåg hur okunnig jag varit – och hur otroligt okunniga de allra flesta är. Jag förstår därför att det är en prövning att ställas inför någon, som jag, som har ett brett vetenskapligt underlag för att ifrågasätta de politiskt korrekta åsikterna inom detta tabubelagda ämne, därför att de på en kort stund får sig serverat de fakta som det tog mig själv flera år att smälta. Och det värsta av allt är, att de som man ”ventilerar” ämnet med inte har något annat att sätta emot än ”åsikter”, eller – i bästa fall – vad de läst i ”de trovärdiga” tidningarna. Men jag anser ändå inte att det ursäktar vad en i min krets sa, när vi diskuterade relationsvåld (och personen ifråga hade åsikten att det enbart är män som slår) och jag påpekade att det på denna sida listas 550 olika internationella, vetenskapliga undersökningar som tydligt visar, att kvinnor är lika eller mer aggressiva än män i relationer (jag ska återkomma till ämnet), och att alltså agendan kring den slagna kvinnan är ett rent bedrägeri. Då sa personen ifråga; ”när folk försöker övertyga mig på det där sättet, då bryr jag mig inte om att lyssna”.

Det andra exemplet är när jag hamnade i diskussion om sextrafficking och prostitution, under arbetet med min bok ”Den kidnappade sanningen, myten om den gigantiska sextraffickingen”. Efter att jag tydligt klargjort, att i stort sett hela den samlade internationella forskningen – med undantag för den vetenskapligt hårt kritiserade Melissa Farley – är överens om att mer än nio av tio sexarbetare inträder frivilligt i arbetet, och att all samlad nationell statistik över hela världen visar att sextrafficking och -slaveri är ett mycket litet brott, så sa personen ifråga; ”jag har rätt att ha min åsikt i detta”. D v s, att vad fakta jag än presenterade så hade det ingen betydelse.

Det här mönstret med ignorans av allt som motsäger den egna uppfattningen är regel inom abolitionistisk, allmän- och radikalfeministisk, nationalistisk, socialistisk, konservativ, nyliberal, kristen, muslimsk, m fl, s k ”forskning” – d v s starkt ideologisk uppbunden sådan. Som fenomen är det i allra högsta grad mänskligt, och genom historien har människor som anser sig sitta på ”den enda sanningen” alltid agerat så. Men då det upphöjs till officiell ”sanning” blir det farligt! Men jag unnar faktiskt de två personerna som jag refererat att få ha sina åsikter på det sätt som de har dem. Det jag däremot underkänner är att vara så blint blockerad att man i alla lägen tror sig själv om att sitta på ”den enda sanningen”. Det jag också fullständigt avvisar är, att man tror sig vara så rättfärdig att man har rätten att offentligt smutskasta och förfölja andra och/eller att med lagar, regler, straff och påtryckningar tvinga alla andra att följa den egna övertygelsen. Just det som radikalfeminismen nu gör på bred skala i vårt land sedan många år tillbaka. Så skulle faktiskt jag själv inte drömma om att agera – men däremot tar jag mig rätten att kritisera dessa ideologiskt grundade, inhumana lagar som redan stiftats och fortsätter att stiftas. Nämligen de lagar som följer principen ”jag har rätt att bortse från att andra människors liv ödeläggs för att få igenom min vilja” – som är legio bland t ex radikalfeministerna. Jag själv hyllar istället principen att ”jag avskyr dina åsikter, men skulle kunna dö för din rätt att förfäkta dem” (även om det nu faktiskt inte var Voltaire som sa så) istället för den självgoda uppfattningen att ”du är så fel, så att jag måste leda dig rätt med alla medel”, som den svenska riksdagen, radikalfeminismen, medierna, m fl, har som riktmärke.

Första gången publicerad juni 2013

SVT OCH TV-LICENSEN

I Sverige ska vi följa legalitetsprincipen inom straffrätten; d v s att människor inte retroaktivt ska kunna straffas för i efterhand införda brottsrubriceringar. Emellertid har den principen upphävts när det gäller kravet från Svt, att människor med en internetuppkoppling ska betala TV-licens. Det lär nog knappast finnas en enda människa i detta land som skaffat dator och Internet för att titta på TV. Rimligtvis borde de inte kunna straffas med en TV-avgift när sådan inte var gällande vid tillfället för internetabonnemangets ingående. Svt struntar alltså helt i rättsprinciperna och inför en retroaktiv plikt. Själva principen i sig är också fullständigt uppåt väggarna. Företaget väljer självt att lägga ut sina sändningar på Internet och hävdar därefter att alla människor, även de som inte ens är intresserade av att titta på utbudet, är skyldiga att betala dem. Enligt den principen borde vem som helst som lägger ut någonting på Internet frivilligt ha rätten att kräva svenska folket på avgift, eftersom alla har möjligheten att besöka Internetsidan. Till yttermera visso saknas möjligheten att spela in TV-program som sänds på Internet, vilket däremot är möjligt via vanlig TV. D v s att Svt kräver samma kostnad för en betydligt mer undermålig tjänst!   Ska också alla som lägger ut t ex egenproducerade filmer på Youtube och Facebook kunna kräva att alla svenska hushåll betalar dem? Tänker Svt betala mig för att deras anställda kan läsa det jag skriver? TV-licens för Internet är inte bara rättsoanständigt, det är också absurt.

Sedan ett antal år, då vår TV gick sönder och videobandspelaren blev omodern, har jag slutat att betala TV-avgift. Mina söner tittar i princip aldrig på TV, och jag själv och deras moder gör det någon gång ibland, då vi går upp till en släkting – som bor i närheten (som betalar TV-licens) – och tittar. Anledningen till att jag vägrat köpa ny TV och betala licens beror inte på att jag tycker det är fel med en ”oberoende” TV. Jag skriver gärna under på att programutbudet från Svt är något bättre än från de kommersiella TV-kanalerna, eftersom jag själv inte är det minsta intresserad av amerikanska massproducerade serier och actionfilmer. Problemet är bara, att Svt är gravt korrekt politiserat. Svt lever inte på minsta vis upp till sina åtaganden. Enligt reglerna ska Svt bedriva verksamheten opartiskt, de får inte behandla ett fenomen ”så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar”. Inslag får inte heller ”vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas:”

Svt bryter gravt mot dessa regler i flera avseenden. I fallet sextrafficking, prostitution och sex är bevakningen oerhört ensidig. Dokumentärer och nyhetsinslag utgår alltid från den politiskt korrekta bilden, i stort sett utan att balanserade synpunkter får framföras (och då räknar jag inte att t ex en ”dokumentär”, som den kraftigt vinklade av Svante Tidholm om en jättebordell i Köln, sedan efterföljs av ett gladiatordebattprogram där deltagarna handplockats för att ha rätt åsikt om ”mäns sexualitet” och där rösterna fördelas ”jämnt” – vilket alltså leder till att en parts version och synpunkter sammantaget tydligt dominerar i rapporteringen – eftersom ”dokumentärens” alla vinklade påståenden borde ha balanserats). 24/9 2012 sändes t ex ett inslag i både Rapport och Aktuellt om en bok som handlar om ”sex som självskadebeteende” (och nu må jag bli något ”rättshaveristisk”, även om jag tagit råd att undvika sådant, men detta styr starkt min övertygelse angående betalningen av TV-licensen). Enligt reglerna borde detta inslag på något sätt balanserats med att det – åtminstone senare – fått framkomma att ”sjukdomstillståndet” faktiskt bara är en kulturell konstruktion (jag avser att återkomma till detta i ett senare blogginlägg). Men oavsett det ansåg jag, att om man rapporterar så ensidigt om en så politiskt korrekt bok så borde man också, i opartiskhetens namn, rapportera om min då nyutgivna bok ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”, som kartlägger sextraffickingmyten (jag är inte direkt skickad att föra andras talan, även om det finns många som bortsorterats före mig).   Dessutom har Svt sänt ett antal ”dokumentärer” och nyhetsinslag om trafficking och prostitution (så t ex 23/7 2012 då det var ett grovt vinklat inslag på Västnytt som följdes upp i Rapport och Aktuellt), som inte har de minsta vetenskapliga underlag för vad de påstår, och alltså borde de ovan refererade reglerna för TV göra det till ett obligatorium att rapportera om att sextrafficking faktiskt är ett synnerligen litet brott, volymmässigt sett – som t o m BRÅ konstaterar i en rapport.

Jag tipsade båda nyhetsredaktionerna på Svt om boken, och dess resultat, men av någon ”outgrundlig” anledning så struntade nyhetsredaktionerna i att rapportera. Jag påpekade detta för ”Myndigheten för Radio och TV” och skrev bl a ”[a]tt ignorera en sådan nyhet – och vinkling – på traffickingproblematiken är inte att balansera de ensidiga framställningar som totalt dominerat rapporteringen fram till nu. Det är istället att aktivt medverka till att mörka denna viktiga nyhet, och dessutom att mörka det närmast bedrägliga anslag som görs till officiell politik i vårt och andra länder.” En anonym tjänsteman svarade mig och hänvisade till det allom begagnade svepskälet ”redaktionell frihet” att sålla nyheter, för att slippa tillrättavisa nyhetsredaktionerna för att de inte följer regelverket. ”Redaktionell frihet” ska alltså få sätta de regler som Svt ska sägas följa ur spel! Vad finns det då för vits med regler för TV-kanalen om de så enkelt kan ignoreras? Svt är inte oberoende, opartiskt eller objektivt rapporterande. Så länge som systemet kan korrumperas på detta sätt avser jag att inte betala en skärv till detta åsiktskorrupta företag! Särskilt som jag inte använder Internet för att titta på ens de få program som ändock har ett visst intresse.

Jag ska inte bli mer ”rättshaveristisk” så jag avstår från att berätta hur programmen ”Debatt” och ”Uppdrag granskning” svarat upp på uppgifterna i min bok.

Svt bryter mot hälften av anständighetsprinciperna ovan, nämligen 1:a, 5:e, 7:e, 8:e och 9:e. Och det är högst alarmerande att en ”oberoende” TV-kanal, finansierad med allmänna medel, beter sig så oanständigt!

Första gången postad maj 2013.

SUBKULTUREN JOURNALISTKÅREN

Som syntes av den senaste postningen så visar inte Expressen upp några exempel på riktig journalistik när det gällde inkallandet av ”experter” för att kommentera sexarbete. Även om det finns all anledning att kritisera dessa s k ”experter”, för att de uttalar sig trots att de är väldigt okunniga, så faller ändå det tyngsta ansvaret för deras uttalanden på tidningen. En tidning och en journalist borde vara kritisk inte bara mot det som politiskt korrekt, och i samklang av etablissemang, politiker, redaktörer och ideologer, påstås vara fel, utan även mot just dessa nyss nämnda som vill diktera vad alla ska tycka är fel.

Jag har en naiv tro på att Journalisthögskolan en gång för länge sedan lärde ut sådana ideal, men jag vet inte säkert. Nu tycks det däremot mer handla om att lära ut det politiskt rätta. En jämnårig till min äldste son, som f n studerar på Journalistskolan i Stockholm, sa häromdagen till mig att det är en märklig subkultur där, i vilken man måste ha ”rätt” åsikter och inte får ifrågasätta det ”rätta”. Man kan verkligen fråga sig hur man ska kunna lära ut kritisk journalistik i en sådan miljö!

Men det är naturligtvis inte bara Expressen det handlar om, det gäller i stort sett alla svenska medier och fenomenet syns inte bara i Sverige. När det gäller ett kontroversiellt ämne som sexarbete finns det en uppsjö av internationella, empiriska undersökningar som visar hur medierna bevarar existerande sociala relationer och styr vårt tänkande kring hur världen ska se ut, och hur man bör vara. Samma medieforskning visar dock även att mediernas framställningar inte är något annat än sociala konstruktioner, och att föga bevis presenteras för påståenden som görs (Scott, J W, 1988, Gender and the Politics of History, New York). D v s att det ”rätta” inte är statiskt och att det ständigt framförs en mängd påståenden som inte har förankring i verkligheten för att ”legitimera” det för stunden ”rätta”.

Ett intressant drag hos journalisterna i kontroversiella frågor, som prostitution, är att de anser sig veta exakt hur verkligheten ser ut och att de därför inte anser sig behöva tala med de berörda (eller införskaffa verkliga fakta), utan istället ger röst åt dem som ska bekräfta journalistens egna åsikter – som i fallet med ”experterna” i förra postningen – eller åt starkt privilegierade tyckare, framförallt politiker (Niven, D, 2002, Bolstering and illusory majority: the effects of the media’s portrayal of death penalty support. I Social Science Quarterly, vol 83, no 3). Detta är något som tydligt kan studeras i Nya Zeeland, inför avkriminaliseringen av prostitutionen 2003. Enbart gruppen politiker fick i den föregripande mediedebatten yttra sig i 40 procent av det mediala utrymmet, medan sexarbetare gavs tre procent! Och det var inte avkriminalisering av politik frågan gällde, som man kunde tro av proportionerna, utan avkriminalisering av sexarbete!

Det är också uppenbart att journalistkåren och medierna ”föredrar extrema åsikter över sansade, övertänkta opinionsfria” (Fitzgerald, L & Abel, G,. 2010, The media and the Prostitution Reform Act. I Taking the Crime out of Sexwork. New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation. Portland Or), och att de bagatelliserar rapporter som strider mot mediernas egna, ounderbyggda påståenden, för att underförstått låta läsarna förstå att rapporterna nog ändå är fel. Och även om det är en komplex process när journalister tar beslut om vilka historier som ska bevakas, och hur, så tar de för givet ”kulturella innebörder, professionella normer, redaktörsprocesser, idéer om allmänintresse och bilden av publiken (Hodgetts, D & Chamberlain, K, 2008, Constructing health news: possibilities for a civic-oriented journalism. I Health: An Interdisciplinary Journal for the Social Study of Health, Illness and Medicine, vol 12). D v s en stark mix för politisk korrekthet och journalistisk okritiskhet.

Vad gäller svenska medier så återvänder jag till undersökningen av Expressens skriverier om sextrafficking och prostitution dec 2007-oct 2011 (Wase, D, 2012, Den kidnappade sanningen, myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm). För det första kan man konstatera, att denna tidning uppenbarligen anser att sextrafficking och prostitution är synnerligen okomplicerade frågor, för på 44 egna ”reportage” under perioden gick det hela 28 olika journalister. Några särskilda insikter eller specialkunskaper behövdes alltså inte innehas, för allt var uppenbarligen självklart. Av dessa 44 ”reportage” var det i två(!) som sexarbetare själva fick uttala sig, och i bägge – som framgick av förra postningen – så måste dessas uttalanden tillrättaläggas i samma upplaga. Inte i något av de 44 ”reportagen” yttrades ett enda ifrågasättandet av det som är officiell bild av sextrafficking eller prostitution! Inte i ett enda ”reportage” fanns en hänvisning till en enda vetenskaplig källa! Inte heller de 15 TT-telegram som refereras i tidningen under denna tid utsattes för något som helst kritiskt ifrågasättande, trots att där ofta saknades bärande underlag. Vad vi ser där har ingenting med journalistik att göra, utan journalisterna har istället intagit positionen av moralpolis, som ska slå vakt om den politiska korrektheten!

Det är på denna nivå som svensk journalistkår står idag (med några fåtaliga och sällan synliga undantag), nämligen att den är självgod, oemottaglig för kritiska synpunkter (det är lättare som journalist att betrakta sig som offer än att fundera över varför människor inte har förtroende för journalistkåren) och med en bild av sig, inte som den som ska ifrågasätta den politiska korrektheten, utan istället vara frontväktaren av den. Det är uppenbart att Journalisthögskolan inte längre kan få fram journalister som fungerar som journalister traditionellt skulle fungera. Jag tvivlar inte ett ögonblick på, att jag själv och många andra (se bara på många bloggar) är betydligt bättre journalister än de som utexamineras från den politiska korrekthetens ”subkultur” och sedan verkar i tidningar och TV. Själv har jag genom historieforskning fått lära mig kritiskt tänkande, andra har fått lära sig det via andra vägar. Men det är inte konstigt att allt fler vänder ryggen till medierna i samhället. De levererar definitivt inte vad de ska och har föga med journalism att göra!

Det finns få journalister som idag lever upptill de ovan listade anständighetsprinciperna!

OKUNNIGHETEN HOS ”EXPERTERNA” 2

I tidningar och TV åkallas, som konstaterades i föregående postning, ofta påstådda ”experter” för att konfirmera hur hemskt det är med sexuella fenomen, som t ex sexarbete. För 40 år sedan kallades de även in för att konfirmera sjukdomstillståndet i homosexualiteten, men den ”perversiteten” är numera politiskt godkänd, så alla de ”experter” som uttalade sig då har nu slutat leverera den typen av uttalanden. Men avsikten med ”expertutlåtandena” är inte att leverera expertutlåtanden, utan att få folk att tro att det är sådana. I själva verket är det synnerligen ovanligt att de s k ”experterna” har någon aning om det de uttalar sig om. I prostitutionsfrågan kallar man t ex gärna in psykologer/psykiatrer, socialarbetare eller folk från kvinnojourer. Det är jämförbart med att kalla in akutläkare som trafikexperter, poliser som någon gång handskats med stulen konst som konstexperter och nazister som vittnen om judar. Psykologer/psykiatrer och socialarbetare vet ingenting om prostitution som fenomen då de bara har kontakt med de ”misslyckade” fallen. Lika lite vet poliser något om sexarbetares värdering av deras yrke, eftersom de förstnämnda i stort sett bara träffar på sexarbetare som inte vill samarbeta med dem i misslyckade sammanhang, och kvinnojoursarbetare är kraftigt ideologiskt färgade och övertygade om sin rättfärdighet i detta – och därför oftast blockerade gentemot dem som säger annat än de vill höra.

Exempel på nämnda ”expertis” är t ex Expressens skriverier om prostitution och trafficking. Jag kallar det skriverier, eftersom det inte har det minsta med journalistik att göra. En undersökning av tidningens skriverier kring dessa ämnen under fyra år (Wase 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) visar att de är okritiska, tendensiösa och fullständigt politiskt korrekta. 18 december 2007 och 1 oktober 2010 fick vardera en sexarbetare som trivs med sitt arbete komma till tals. De ”intervjuande” skribenterna kunde naturligtvis inte stanna vid det, utan istället skulle ”experter” kallas in för att ”rätta till” bilden av prostitutionen. I första fallet var det ordföranden för Rädda barnen på Gotland, Kerstin Blomberg, som, utan att reportern Jorunn Amcoff gjorde något som helst kritiskt ifrågasättande, påstod vetenskapligt fullständigt ounderbyggda påståenden, som att ”mer än 90 procent av de som är prostituerade blivit sexuellt utnyttjade som barn”. Ett påstående som inte kan konfirmeras av några vetenskapliga undersökningar alls och som inte ens går att få fram genom grovt selekterat underlag för ”forskning” (d v s NGO:er eller ideologiska uttalanden), och som visar att om det är något Blomberg är så är det verkligen inte expert. (Jmf t ex att kvinnliga amerikanska porrartister mår bättre än genomsnittskvinnan och inte har utsatts för mer sexuella övergrepp som barn än kvinnan i gemen).

Vad gäller den andra artikeln så åtföljdes den av att reportrarna Jessica Josefsson och Ida Thunberg gick till en annan påstådd ”expert”, Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, som hänvisade till att en rapport som de själva tagit fram, med intervjuer av 30 personer, skulle visa att prostitution inte är något glamoröst. Inga varningsklockor ringde hos de bägge expressenreportrarna, vilka helt obefogat framställde Carina Ohlsson som ”expert”. Expert på vad? Definitivt inte på prostitution i alla fall, eftersom hon sannolikt inte alls läst, eller bara läst ett selekterat urval om forskning kring prostitution. Hon är knappast mer expert på prostitution än en akutsjuksköterska är på bilkörning. Men det tycks ingen expressenreporter ha förmågan att kunna förstå. För det andra är Carina Ohlsson starkt ideologiskt uppbunden till bilden av den förfärliga prostitutionen, vilket inte bäddar för att man från henne skulle få höra objektiva, underbyggda fakta. Men expressenreportrarna tvekade, som sagt, inte att framställa henne som ”expert” ändå.

Ett tredje fall av ”expertutlåtande” ger tidningen prov på 17 oktober 2008 då det påstås att ”Prostituerade hölls kvar med Voodoriter”. En kvinna åtalades för grovt koppleri, men t o m polistalesmannen sa att ”ur hennes perspektiv har hon hjälpt kvinnorna. Inslagen av tvång, hot och misshandel har inte varit så starkt att man kan tala om människohandel”. Vi fick också veta att de fyra kvinnorna som kopplats inte ville delta i undersökningen, och/eller vittna mot kvinnan. Men naturligtvis måste tidningen ta ur de läsare som kunde misstänka att vi här hade att göra med ett fall av frivillig prostitution föreställningen att det kunde vara så. En ny ”expert” citerades för att inte någon läsare skulle tro att kvinnor frivilligt kan prostituera sig. ”Experten” ifråga var Bianca Leidl, vid Världskulturmuséet i Göteborg, som förlöste oss med de politiskt korrekta orden. I ett PM påstod hon att ”trafficking från Nigeria till Italien är en växande marknad. Verksamheten är stor, cirka 10.000 nigerianska kvinnor bara i Italien”. Intressant nog säger en italiensk FN-rapport om Nigerianska kvinnor traffickerade till Italien, att ”inga verkliga data kring antalet traffickerade kvinnor finns tillgängliga”, och därför frågar man sig verkligen vad Leidel hade för kunskaper, hemliga för italienarna, som hon förlitade sig på? Eller var det så att hon drog till med en icke underbyggd ”uppskattning” som hon sett? Sedan levererade Leidl det som var menat att vara dödsstöten mot idén att kvinnorna kunde ha varit frivilliga sexarbetare, och det med en föreställningsvärld som kunde vara hämtad från 1800-talets kolonialistiska miljöer: ”En rituell pakt med voodoo sluts mellan människohandlarna och offret. En låneförbindelse skrivs under av flickan och någon från hennes familj. Offrets skuld är ofta extremt hög, mellan 40.000-100.000 dollar. Det tar mellan ett till tre år för flickan att betala tillbaka i form av prostitution”. Men naturligtvis hade hon inte kunskap om det aktuella fallet, eftersom ingen av sexarbetarna ville samarbeta med polisen. Det handlade istället om svepande generaliseringar och ounderbyggda påståenden. Intressant nog avger inte heller någon av de nigerianska kvinnor som intervjuas i den danska prostitutionsundersökningen 2011 några som helst vittnesmål som kan konfirmera ”expertens” påståenden. Istället beskriver afrikanska kvinnor ”hållningen i Nigeria som dubbelmoralisk. De säger att alla vet att kvinnorna far till Europa för att arbeta i prostitution, och om de kommer hem med ekonomisk vinst, blir de väl mottagna, annars möts de med skam”. Dessutom har den refererade italienska FN-rapporten inte ett ord om några ”voodoo-pakter”.

Samtliga tre ”experter” som åberopades av Expressen under de fyra undersökta åren, i avsikt att politiskt korrekt tillrättalägga bilden av prostitutionen, visade sig alltså vara allt annat än experter. Det är nämligen så, att s k ”experter” i sexualfrågor för det första nästan alltid är okunniga om det de uttalar sig om, för det andra bryter de mot ett flertal av anständighetsprinciperna här ovan, nämligen den 1:a, 4:e och 9:e. Tidningar och TV som för fram dem bryter i allmänhet mot 1:a, 2:a, 4:e, 7:e, 8:e och 9:e.

Första gången postad maj 2013.

OKUNNIGHETEN HOS ”EXPERTERNA” 1

Det är inte sällsynt att fullständigt okritiska, politiskt korrekta och åsiktskorrumperade reportage slås upp i medierna. Helst ska de också åtföljas av en påstådd ”experts” uppbackande kommentarer. Dessa reportage bryter alltid mot anständighetsprinciper, som t ex i tidningen ”Metro” 26 mars 2013, där journalisten Frida Sundkvist totalt politiskt korrekt citerar flera påståenden av en polis, bl a att det för kvinnorna som kommer hit ”är så långt från den lyckliga horan man kan komma”. Jag tvivlar på att denne polis har en aning om vad kvinnorna själva tycker, eftersom ytterst få av dem uppskattar polisens ingripande. Ovilligheten att samarbeta med polisen från kvinnornas sida är slående. Under åren 2008-2010 var det i Sverige fem fällande domar för ”sextrafficking” med lika många ”offer”. Samtliga domar tillkom genom att det automatiskt är ett brott att transportera eller härbärgera minderåriga. Högst en vuxen kvinna av de totalt 54 anmälda fallen under de tre åren har samarbetat med polisen för att medverka till lagföring. Men inte ens denna enda är trolig, för i det enda fall som togs till åtal friades den åtalade (BRÅ, rapport 2011:18 s 18, 21). Däremot har det varit fler åtal gällande koppleri, där det kan vara enklare att åtala mot de målsägandes vilja, eftersom det räcker med att t ex hyra ut lokal för att bli dömd som kopplare. Trots det var det av totalt 50 anmälningar endast 19 som gick till åtal som grovt koppleri, och av dessa endast en dom – som involverade en minderårig.

Angående detta med att kvinnorna inte vill samarbeta skriver BRÅ: ”Få polisanmälningar går vidare till åtal. En viktig orsak är att den utsatta sällan vill samarbeta med polisen i ärendet. Det kan bero på att de är rädda, att de har emotionell bindning till gärningspersonen eller att de uppfattar alternativet till sexhandeln som ännu värre än den situation de befinner sig i. Utan ett sådant samarbete är det svårt att nå framgång i ett ärende.” Lägg märke dels till formuleringen ”det KAN bero på” och dels att dimensionen att kvinnorna helt enkelt är missnöjda med polisens ingripande, eftersom de hindras från att tjäna pengar, helt saknas. BRÅ, eller polisen, kan följaktligen inte ha en aning om skälen till kvinnornas vägran att samarbeta, utan utgår enbart från politiskt korrekta hypoteser – eftersom frivilligt sexarbete inte existerar i myndigheternas tankevärld. Något som är underförstått i det tredje ”alternativet”, ”att de uppfattar alternativet till sexhandeln som ännu värre” – d v s att kvinnorna naturligtvis måste uppfatta sexarbete som illa. Det är alltså fullständigt uppenbart, att den polis som uttalar sig om de sexarbetande kvinnornas situation och skäl till att välja sexarbete är okunnig om dessa och verkligen inte någon ”expert”. Att BRÅ inte heller är det framgår inte minst av deras totala okritiskhet. Som en statens papegoja upprepar de alla floskler och ounderbyggda antaganden som är officiell politik, samtidigt som de resultat man kommer fram till motsäger dessa floskler (jmf t ex bilaga 3 i Wase, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”).

Metro bryter mot anständighetsprinciperna 1, 7, 8 och 9, polisen mot 1, och BRÅ mot 1, 7 och 9.

Första gången postad maj 2013.

MÄNNISKOR ÄR INTE SÅ DUMMA SOM DU TROR – DE ÄR DUMMARE

Yttrandet som är rubriken på detta inlägg lär ha uttalats av sir Winston Churchill. Jag vet inte om det stämmer att det var han, men däremot så är jag av den meningen att själva yttrandet stämmer till fullo. Två faktorer de senaste dagarna har verkligen understrukit uttalandets sanningshalt; Thomas Vinterbergs film ”Jakten” och uppmärksamheten kring justitiemordet på Damien Echols 1993. Bägge fenomenen visar hur vidrigt paniksamhället är.

För att börja med filmen ”Jakten” så har jag själv inte sett den ännu. Däremot är jag väl insatt i hur vanligt det varit/är med panikartade häxjakter på utpekade ”onda” människor. Filmen skildrar en verklighet som funnits och ännu finns i vårt samhälle. Just i fråga om barn blir paniken ofta hysterisk, därför att vi är evolutionärt präglade att känna för dem som är små, eftersom de behöver vårt skydd för att kunna växa upp. (Så fort de dock når vuxet tillstånd så är det som om omsorgen fullständigt blåser bort). Men där paniken tar över försvinner sans och rationalitet omedelbart och lämnar plats för de känslolösa fanatikerna, hatarna, ideologerna och den sensationslystna journalistkåren att ta över. Då blir rapporteringen blint ensidig och baseras helt på ideologiskt producerat, ”korrekt” material, som förkläs i en illa draperad ”vetenskaplig” skrud, som t ex Eva Lundgrens ”Slagen dam”, förvrängningar av underlag, som t ex i Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan” eller rena fantasier, helt ounderbyggda av verkliga siffror eller vetenskaplig, empirisk forskning, som t ex hos Ecpat.

Det värsta av allt i denna process är att politiker inte vågar sätta ner fötterna och stoppa vansinnigheterna. Jag törs påstå, att de som haft invändningar i Sveriges riksdag mot häxjakterna som bedrivs hos oss är lätt räknade på de uppstickande fingrarna på en knuten näve. Istället hänger man fegt på och jamsar med. Att medierna inte gör något för att stoppa paniken hänger samman med de goda förtjänster som ounderbyggda och hårt vinklade paniktexter ger, och i det ingår också att hänga på smutskastningen av kritikerna mot paniken. ”Guilt by association” är ju häxjaktpådrivares kanske främsta ”argument”. Kritiserar man paniken anklagas man automatiskt för att vara en tillskyndare av övergrepp mot dem som påstås ska räddas i panikstämningen som piskas upp. Det finns inte någon som helst anständighet hos dem som handlar på det sättet, enligt min åsikt.

Det är bara i samhällen som gått överstyr i en fråga som den här typen av häxjakter kan ske. Det är bara i samhällen med fega, okritiska politiker och journalister som fanatikerna och ideologerna kan härja fritt.

Vårt samhälle har gått överstyr, och vi har ännu inte kunnat räta upp det. Jag fick senast bekräftelse på det då jag i tidningen Årsta/Enskede nu i helgen läste en recension av filmen ”Jakten” där recensenten bl a skriver att det är ”lätt att betrakta filmen som ett antifeministiskt beställningsjobb, med konspirerande kvinnor som bovarna i dramat”. Så tillägger han – med en underförståelse att män som Lucas nog egentligen inte existerar – att ”Lucas själv däremot är en helgonlik figur utan nyanser”. Det är lätt att tro att recensenten inte tror att det kan existera oskyldiga män. Man undrar vad han själv kan vara skyldig till…

Men fall som Lucas i filmen existerar i stor mängd i vårt land och några, t ex ”fallet Ulf”, har kommit till allmän kännedom, men många oskyldigt dömda fick/får sitta av sina straff och är sedan utelämnade till attityder som de som sannolikt uppvisas i Vinterbergs film. De är utlämnade till självutnämnda ”beskyddare” av barn och andra, som hänger ut namn på Internet på ”pedofiler” och hetsar i lokalområden. Och det är här sir Winston Churchills påstådda yttrande blir så relevant, för i paniken som jagas upp så tappar folk sans och vett och låter reptilhjärnan ta över – precis den del av hjärnan som ständigt tycks styra hatare och ideologer. Det är ett obestridligt faktum, att sådana självutnämnda räddare/hatare åstadkommer långt många fler offer av barn och andra än de någonsin ”räddar”. I t ex USA, under den värsta pedofilipaniken på 90-talet, gick det ofattbara 267 ogrundade anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett(!) verkligt fall. Men de flesta av de anklagade männen förlorade sina arbeten, sociala grund, familjer bröts sönder, barn blev utan sina fäder, m m. Och just detta vittnar om de självutnämnda räddarnas egentliga ”godhet”. De är beredda att offra hur många barn och andra som helst för att för sig själva lyckas bekräfta hur ”rättrådiga” de är.

Men vad har då Damien Echols med detta att göra? Jo, han är en tydlig illustration till vad fega politiker, korrumperade poliser och åklagare, fanatiska hatare och ideologer och en hänsynslös och totalt okritisk medievärld kan åstadkomma. D v s ett samhälle som vänt ryggen till sans, rationalitet, krav på vetenskaplighet och objektivitet. I ljuset av siffrorna från USA vore det också synnerligen angeläget att någon utförde en studie av hur många oskyldiga som drabbades på ett autentiskt fall i vårt eget land. Att de var åtskilliga är uppenbart.

Människor som driver fram panikstämningar och häxjakter bryter mot samtliga anständighetsprinciper som här ovan är listade.

Första gången postat maj 2013.

DEN VÅLDSAMMA KVINNAN

Jag ber om ursäkt för en lång text, men ska man bemöta falsarier med vetenskapliga argument så kan det kräva utrymme. Jag tror dock, att den som orkar ta sig igenom texten inser att den inte är helt oviktig. Jag vill dock understryka att min avsikt inte är att utpeka kvinnor som ”sämre” än män, men istället påpeka hur förvriden den tokfeministiska propagandan är, eftersom våld är ett mänskligt – inte manligt – problem.

Ständigt så matas vi med s k ”information” om hur fasansfull mannen är jämfört med kvinnan. Idag är det inte är judar, svarta, häxor, masturberare, bögar, m fl, som är de ”onda” i samhället, idag är det vita heterosexuella män. Som med tidigare hatobjekt är det emellertid så, att hatet måste motiveras med en mängd falska s k ”fakta”, som ska bestyrka hur onda vita heterosexuella män är. En av de mest seglivade och minst ifrågasatta myterna är den om (den vite) mannens våld mot kvinnor och barn i relationer. Då och då dyker kampanjer upp för att uppmärksamma på detta problem. Men liksom alla andra ideologiska ”fakta” kring hatobjekt så är det falska sådana. Män är i själva verket mindre våldsamma än kvinnor i relationer.

Inspirationen till detta inlägg kommer från Erin Pizzey, kvinnan som öppnade världens första skyddscenter för kvinnor och barn och som själv blev slagen av sin mor som liten. I en intervju från december 2012 berättar hon att 60 procent av kvinnorna som kom dit var lika våldsamma som männen, eller ensamt våldsamma i förhållandet. Det var orsaken till att ”jag försökte att öppna ett skydd för män nästan direkt efter att jag öppnat skyddet för kvinnor och mitt problem var – och det var en stor chock för mig – jag gavs ett hus vid Peppercorn Rent av fullmäktige; och sedan bad jag män som faktiskt givit pengar till skyddet för kvinnor och barn (de var miljonärer) att ge mig lite pengar för männens hus, och ingen av dem gav ett öre!” Män är tydligen inte värda att skyddas.

Män anmäler ogärna

Det här ligger i samma paritet som ett Youtubeklipp från ”Judge Pirro”. En kvinna som knivhuggit sin f d partner – och stolt skulle göra det igen – har stämt honom och kräver pengar för att han har betalat vård för att hon har misshandlat honom. Det viktiga här är inte den våldsamma och uppenbart verklighetsförvirrade kvinnan, utan vad domaren säger om mäns obenägenhet att anmäla övergrepp av kvinnor: ”Oavsett om det är en kvinna som attackerar en man eller en man som attackerar en kvinna så är det ett brott.” Så tillägger hon; ”jag har hört nog. Jag har haft för många fall där män har antingen överfallits eller dödats av kvinnor. De vill inte tala om det eller så tror de att det är något som bara kommer försvinna. Det kommer inte försvinna. Nästa påhopp kommer att bli värre än det senaste påhoppet. Män är mindre sannolika att rapportera våld på grund av att de är generade, eller antagandet att andra inte kommer att tro dem. JAG TROR ER.” Men tokfeministerna tror inte på det. Nej, det är bara män som är onda – som t ex Eric Kunkel som på flyget tog sig tid med en autistisk flicka, vilken Eric naturligtvis ändå är ond, eftersom han är man.

I en väldigt läsvärd studie av Malcolm George 1994 understryks vilka djupa kulturella orsaker som ligger bakom mäns ovilja att anmäla kvinnors våld mot dem. En ”karl” ska kunna hantera sin kvinna, den som inte kan det är en ”kärring”. Eller som Mats säger i Palmblad och Waséns studie 2003: ”Man vill ju hålla skenet uppe på en arbetsplats så att man är normal.” I många av Europas städer fick män som hunsades av sina kvinnor förr schavottera genom att förlöjligas offentligt och rida baklänges på en åsna eller häst genom staden. Det var alltså även straffbart att få stryk av sin kvinna! Vi har inte kommit mycket längre idag och tokfeministernas hets mot mannen gör det underförstått att han förtjänar det våld han utsätts för av kvinnor – som vedergällning för hans förtryck av kvinnan i årtusenden, enligt könsmaktstokeriet. Och det trots att kvinnor utövat sitt våld mot män lika länge!

I verkligheten är kvinnor inte ett dugg mindre våldsamma än män i förhållanden.

Kvinnor misshandlar något mer än män i förhållanden

I en översikt över forskningen, rörande nästan 600 studier (371.600 personer) visar Martin S Fiebert vid Long Beach university i Kalifornien, att kvinnor är lika, eller mer våldsamma än män i heterosexuella förhållanden. Senast 2005 kom den tredje av tre stora undersökningar om våld i hemmet som utförts av The Family Research Laboratory vid University of New Hampshire (Straus & Gelles), med anslag från National Institute of Mental Health, med de två tidigare rapporterna 1975 och 1994. I den första fann man, att 4,6 procent av männen var offer för svårt våld i hemmet mot 3,8 för kvinnorna och i den senare 4,5 procent av männen och 1,9 för kvinnorna. På 17 år (rapporten var klar 1992 men presenterades 1994) hade alltså attackerna på kvinnor halverats, men de på männen låg kvar på samma höga nivå! Den senaste rapporten rapporterar i fallet ”svåra fysiska övergrepp” följande: Hustrur rapporterar sådana övergrepp av maken i 22 fall på 1000, men rapporterar att de själva begått dem i 59 fall av 1000. Makar å andra sidan rapporterar att de attackerats i 32 fall på 1000 och att de attackerat hustrur i 18 fall på 1000. Tillsammans rapporterar hustrur och makar att hustrun svårt attackerats i 20 fall på 1000 och att maken utsatts för det i 44 fall av 1000.

Kvinnor är också de som oftast börjar slåss i ett förhållande. O’Leary & medförfattare (1989) redovisar att 26 procent av kvinnorna, men bara 13 procent av männen, slog först utan vedergällning. Samma resultat har en studie vid Gävle högskola (Gill & Remahl) kommit fram till; dubbelt så många kvinnor som män uppger att de slog först. Bland & Orn (1988), som studerat kopplingen mellan parrelationsvåld och psykisk sjukdom, fann att 73 procent av hustrurna mot 58 procent av männen oftare startade övergreppen, oavsett vem som startade argumentationen. Bägge undersökningarna, liksom flera andra, motsäger tydligt den ideologiska, radikalfeministiska invändningen att kvinnor bara skadar män av självförsvar. Mercy & Saltzman (1989) refererar också en studie av FBI av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Ingen gigantisk skillnad direkt. Sociologerna Merlin Brinkerhoff & Eugene Lupri publicerade 1988 i ”The Canadian Journal of Sociology” en artikel som visade, att frekvensen av svårt våld av en man mot en kvinna var 4,8 procent, men frekvensen av svårt våld av en kvinna mot en man var 10 procent. Det vill säga, att det förekom dubbelt så ofta att kvinnor misshandlar sina män svårt. Reena Sommer redovisar i sin avhandling 1994 följande; Lindrigare utförda övergrepp av någon: 23,6 procent av kvinnorna kastar saker, av männen 15,8. 14,9 procent av kvinnorna hotar att kasta saker, av männen 7,3. 16,2 procent av kvinnorna kastar saker på partnern, av männen 4,6. 19,8 procent av kvinnorna knuffar eller tar tag i partnern, av männen 17,2. Svårare utförda övergrepp av någon; 15,8 procent av kvinnorna örfilar, slår eller sparkar sin partner, av männen 7,3. 3,1 procent av kvinnorna använder någon form av vapen vid misshandel, av männen 0,9. McLeod rapporterar däremot 1984 att 75 procent av kvinnorna använder tillhyggen och vapen när de misshandlar mot 25 procent av männen. Ni som påstår att män orsakar svårare skador mot kvinnor än tvärtom kan slänga er i väggen!

Tokfeminister och myndigheter tystar aktivt obekväma fakta

Hur ”öppna” tokfeminister och myndigheter är, och hur intresserade de är av att det ska vara ett jämställt betraktelsesätt, visas av en rundabordskonferens om ”relationsvåld” som hölls i provinsen Alberta i Kanada 2004. Ovan nämnde doktor Eugene Lupri, professor emeritus i sociologi vid universitetet i Alberta som i många år forskat i denna typ av våld, bestämde sig för att delge konferensen en del av sitt material rörande denna typ av våld, eftersom konferensen påstods anordnas i en ”process som kommer att byggas på en grund av öppenhet, synlighet i processen och vara hemfallen till uthållighet fokuserad på intresset för det bästa för barn, ungdomar och familjer anstrukna av familjevåld i hela Alberta.” Albertas minister för barnens sociala service, Iris Evans, deklarerade också: ”Synpunkter från mansgrupper är av yttersta betydelse för provinsregeringen för att kunna identifiera frågor ur deras perspektiv.”

Sedan doktor Lupri sänt materialet till arrangörerna fick han ett brev från en fröken Fricke, som bland annat skrev: ”Vi är ålagda att agera med akademisk integritet i denna process och har öppnat en webbsida för den nationella klargörandeprocessen, som källa för olika perspektiv, på webbsidan för Albertas rundabordskonferens kring familjevåld, då strikt akademisk korrekthet är ett måste för den nationella klargörandeprocessen. En mångfald av perspektiv och folkgrupper kommer att inkluderas i processen… för att undersöka frågan om mäns övergrepp (Lupris emfasering) och för att ombesörja en form för bredare deltagande i den större processen.” Därpå följde tystnad och mer tystnad. Det hjälpte inte heller att sända materialet till provinsregeringens feministiska aktivist, Leslie Tutty, som sa att hon såg fram mot att läsa, men sedan aldrig hörde av sig. Konferensen ignorerade i stort sett helt frågan om det våld män utsätts för, och de mansgrupper man sa att man ville lyssna på tvingades ordna en alternativ rundabordskonferens. Lupri säger: ”Att säga att det för den nationella klargöringsprocessen var ett måste med ”strikt akademisk korrekthet” är inte bara absurt, utan speglar, minst sagt, ett starkt drag av okunnighet… Jag kan säga med viss trovärdighet att vad som var ett ”måste” inte var ”akademisk korrekthet” utan snarare ”akademisk ideologi”, vilket genomsyrar processen och beslutstagandet bland Albertas rundabordsexperter.” Jag slås av en väldigt illustrerande kommentar som jag i hastigheten såg på STV i en trailer om fotografer. En kvinnlig fotograf säger där, att ”mäns fotografier handlar om andra, kvinnors om dem själva.” Det kan kanske förklara varför vi bara fokuserar på mäns våld mot kvinnor; männen uppmärksammar våldet mot andra (kvinnorna, och missar männen) men kvinnorna uppmärksammar våldet mot dem själva (kvinnorna, och missar männen).

Lika mycket våld och våldtäkter i lesbiska förhållanden som i heterosexuella

Rent radikalfeministiskt, ideologiskt så förekommer naturligtvis inte heller våldtäkt och/eller misshandel kvinnor emellan. Särskilt inte bland lesbiska, vilken form av systraskap ju oftast utmålas som det idealiska. När därför individer försöker att uppmärksamma på sådana förhållanden så förnekas det, skylls på offret (som stöts ut ur gemenskapen) eller bara ignoreras. Ingen får uttala högt att våld är ett stort problem inom gaykulturerna – och särskilt inte kvinnor emellan, eftersom kvinnor ju är ”fredliga” och inte brukar våld. År 2002 kom boken, ”Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?” av den feministiska och lesbiska professorn i sociologi vid Warren Wilson College i USA, Lori B Girschick. Hon betraktade tidigare själv förekomsten av misshandel och våldtäkt bland kvinnor som ett extremt undantag, men då hon som partner fick en kvinna som under en lång period våldtagits av en före detta partner fick hon tänka om. Hon började intressera sig för ämnet och häpnade över vad hon fann. Enlig Girschick rangerar frekvensen av lesbiskt internt våld mellan fem och 57 procent, med en markant lutning mot den högre siffran. I en studie av Brand & Kidd (1986), av 130 lesbiska collegestudenter och i en lesbisk diskussionsgrupp, hade fem procent upplevt våldtäktsförsök av en ”träff” och sju procent hade våldtagits av en man eller kvinna. I Loulans studie (1988) anger däremot 17 procent att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i lesbiska förhållanden. Sloan & Edmond (1996) fann att 23 procent utsatts för sexuella övergrepp och ytterligare 35 procent hade upplevt försök till sexuella övergrepp av en manlig eller kvinnlig förövare.

Förekomsten av intrafamiljärt våld bland lesbiska är uppskattat till minst samma nivå som i heterosexuella förhållanden, nämligen mellan en fjärdedel och hälften av alla relationer. The American Bar Association uppskattar förekomsten av intrafamiljärt våld bland par av bögar och lesbiska till mellan 25 och 33 procent. Man hävdar att varje år mellan 50 000 och 100 000 lesbiska i USA misshandlas av sina partners. Brand & Kidd (1986) fann att en fjärdedel av deras exempel bland lesbiska par hade varit utsatta för fysiska övergrepp. Coleman (1989) rapporterade att 46 procent av de lesbiska i 90 lesbiska par upplevt interpersonellt våld. Lie & Gentlewarrier (1991) fann, att en kvinnlig partner eller älskarinna begått övergrepp mot 52 procent av de 1099 lesbiska som deltog i deras studie vid Michigan Womyn’s Festival, och att 30 procent medgav att de begått övergrepp mot en kvinnlig partner eller älskarinna. Det gick inte heller att ”maskulinisera” våldet, och hävda att lesbiska ”butch” utövar mer våld mot lesbiska ”femme”, enligt mönstret manligt-kvinnligt. Av alla undersökningar att döma är det ingen övervikt åt något hållet. Både de ”starka” och de ”svaga” misshandlade och våldtog, precis som i heterosexuella förhållanden. Eller som Mattias i Palmblad & Waséns (2003) arbete säger: ”Folk tror ju då att det är den fysiskt starkare partnern som har övertaget när det kommer till våldsamheter, men det är ju inte riktigt så att den som är stark kan slå den som är svag, utan det är den som inte har några spärrar, den som …liksom vågar eller är dum nog att slå till, det är den som slår.”

Kvinnor begår flest övergrepp mot barn

Intressant nog så visar också ett antal amerikanska undersökningar att kvinnor är de som begår flest övergrepp mot barn. Av 2.700.000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag, Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare. Däremot kan det vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap/förhållanden med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar. Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 i den största undersökningen av alla fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144.000 fall) övergrepp, fäder för 38. De som driver linjen att relationsvåld är mäns våld mot kvinnor, som t ex ”talibanen” Gudrun Schyman, beskyddar och urskuldar kvinnliga förövare i både heterosexuella och lesbiska förhållanden och möjliggör – som vi sett ovan – att kvinnors våld mot män ligger kvar på samma nivåer år efter år samtidigt som mäns våld mot kvinnor minskar.

Intressant i detta sammanhang är också BRÅ-rapport 1999:15 (s 35), vilken säger: ”Småbarnsmisshandel förövas bland kvinnor mest av yngre medelålders personer; bland kvinnor står 21-29-åringarna för cirka 40 procent av småbarnsmisshandeln, bland män för cirka 30 procent. Samma sak gäller för misshandel av lite äldre barn; samma åldersgrupp bland kvinnor står för 54 procent av misshandeln, bland män för 42 procent.” Och då talar vi bara om anmälda/upptäckta fall. Utan tvekan är skillnaderna i verkligheten större, eftersom män som anmäler kvinnors våld dels löper stor risk att inte bli trodda, dels att mötas av en motanmälan som däremot blir trodd. I Palmblad och Waséns studie menar männen att ”personer inom de sociala och rättsliga myndigheterna varit oerhört partiska till kvinnans fördel; att kvinnan ses som trovärdig inte mannen.” Mannen är ju ”stark” och kvinnan ”svag”, alltså måste man ta ställning för den ”svaga”. En bild som tokfeminismen ivrigt omhuldar.

När ska vi i detta samhälle börja se verkligheten och avvisa den ideologiska radikalfeministiska fundamentalismen, som enbart är ute efter att gynna dess förespråkare? När ska vi börja lyssna till vetenskapen istället för ideologin? Vad som verkligen är oroande i detta är, att personer som jag känner och betraktar som kloka, tänkande individer (men inte är feminister själva), rakt av köpt detta tokfeministiska anslag och ställer sig skeptiska till verkliga fakta. Eller som McNeely & Robinson-Simpson skriver redan 1988: ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.” Skrämmande nog är detta lika aktuellt idag, 26 år senare!

Publicerad första gången april 2013

FELAKTIGA/FALSKA VÅLDTÄKTSANMÄLNINGAR

I det starkt intoleranta kungariket Sverige är det idag omöjligt att föra en sansad debatt eller påpeka hur förvrängd den allmänna bilden av ett fenomen är – ett flagrant brott mot bud 7 i anständighetens budord. Ett ämne som särskilt vidhäftas med frånvaron av sans är våldtäkter. Det råder ingen tvekan om att en gigantisk majoritet av alla människor, över hela världen, tycker att våldtäkter är ett uppenbart brott, eftersom vi som en evolutionär adaption bär med oss obehaget inför tvång och våld. Vad som urskiljer våldtäkt från andra våldsbrott är emellertid det moralistiska anslag som betraktar sex i sig som något särskilt kränkande, vilket i sin tur har sin grund i kristet sexualhat och det behov hos rika män, som uppstod i det antika agrarsamhällets högkulturer, nämligen att kontrollera att avkomman verkligen var den egna, biologiska avkomman. I t ex det förkristna Norden var inte det biologiska faderskapet viktigt, vilket gjorde att vi inte hade särskilda lagar mot våldtäkter. Vi hade lagar mot våld och övergrepp, och mot kvinnorov, men det var med kristendomen som begreppet våldtäkt uppstod som ett eget brott.

Principen för brott som samhället ser allvarligt på – vilket det gör med våldtäkt – är att bevisbördan ska vara stor. I vårt samhälle håller vi däremot på att sänka kraven på bevisbördan, och det förutsätts att våldtäkt är ett så hemskt brott att ingen skulle ljuga om det. Verkligheten är emellertid tvärtom. Myten att kvinnor inte ljuger om sådana saker, som radikalfeministerna försökte driva på 80- och 90-talen, har mattats av något, men fixeringen vid våldtäkten kvarstår som ett vapen i deras strävan att monsterförklara mannen. Kvinnor ljuger dock om våldtäkter, misshandel och kränkningar.

Falska våldtäktsanmälningar är ett infekterat område, eftersom det å ena sidan är de som enbart ser till den drabbade kvinnan. För dem blir det lätt till ett instrument för att demonisera mannen, så de bryr sig inte alls om att det finns män som anklagas felaktigt/falskt och försöker påskina att dessa anklagelser är överdrivna. Å andra sidan står de som vill se en balans i detta och som inser att de som döms felaktigt och drabbas av sådana anklagelser också är offer – och att förövarna borde straffas.

Strävan att ignorera de felaktiga/falska anklagelserna om våldtäkt kan vara mycket stark i vårt samhälle. Problemet för dem är att det ännu inte presenterats en vetenskaplig hållbar studie som kan konfirmera att de felaktiga/falska anmälningarna skulle vara få. Jag har visserligen inte läst Christian Diesens & Eva Lokatt Diesens refererade undersökningar som ligger till grund för denna artikel, men konstaterar att deras krav på vad som utgör ”falsk anmälning” är väldigt mycket hårdare satta än de beviskrav de ställer på våldtäkt. För det förstnämnda accepterar de enbart ”konstaterat falska anmälningar” medan de accepterar alla andra, även de ”där orimliga och/eller motbevisade uppgifter talar för att den påstådda våldtäkten i vart fall inte gått till så som målsäganden beskrivit den” eftersom de anser att det är ”problematiskt” att betrakta de ”felaktiga” anmälningarna som falska. Istället anser de att ”en anmälan om brott också gäller ett brottsligt handlande”. De för också fram det faktum att endast ett fall ledde till åtal och fällande dom för falsk tillvitelse – och här ligger underförstått att det skulle stötta deras tes att ”falskanmälningarna” är väldigt få. Dessutom tycks det endast vara bedömningen utifrån anmälarens perspektiv som räknas i de bägge undersökningar som hänvisas till. I sammanhanget skulle naturligtvis jämförts med domar i de aktuella anmälningarna.

Även en engelsk undersökning, av 159 åtal för falsk tillvitelse, antyder att det ska vara färre falska anmälningar än vad som tidigare sagts. Men ett stort metodfel som görs i denna är att jämföra antalet åtal (5651) för våldtäkt med antalet fällande domar för falsk tillvitelse (35) och att utelämna anmälningar och bortse från hur lätt det är att komma undan åtal för falsk tillvitelse i sådana fall. D v s ungefär som Diesen & Lokatt Diesen agerar. Bruce Gross konstaterar att det är få negativa konsekvenser för dem som anklagar falskt eftersom de 1) ”inte åtalas, även fast det finns lagliga grunder, 2) och de falska anklagelserna ofta utesluts eller undertrycks som bevis i efterföljande anklagelser, 3) ’offret’ behöver aldrig medge falsifierande”. F ö skrev tidningen Metro den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott. Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen. Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”. Något som ju i högsta grad bekräftar vad Gross säger, men som Diesen & Lokatt Diesen helt bortser från.

Jag är inte övertygad om att alla som vetenskapligt och i sin yrkesutövning sysslar med dessa frågor skulle betrakta Diesens & Lokatt Diesens slutsatser som vetenskapligt oantastliga. För å andra sidan finns det undersökningar som faktiskt pekar på, att felaktig/falskanmälningarna utgör en hög procent. McDowell (McDowell C P. False allegations. I Forensic Science Digest, Vol. 11, No. 4, December 1985) fann i två studier, den första av 556 anmälningar inom det amerikanska flygvapnet och den andra från en stad i mellanvästern och en i sydvästra USA, att 60 procent av våldtäktsanmälningarna var falska. Men i den första undersökningen hade många kvinnor stått på sig, att anmälan var sann, ända till dess de ställdes inför hot om ett polygraftest, då de erkände att de var falska. Några erkände inte förrän efter att ha genomgått testet. Eugene J Kanin undersökte 1994 (Kanin E J. An alarming national trend: False rape allegations. Archives of Sexual Behavior, Vol. 23, No. 1, 1994) alla anmälda fall av våldtäkt i en liten stad i USA, med 70 000 invånare, under en nioårsperiod och fann, att 41 procent var direkt falska anklagelser. Kriterierna för att bedöma ett fall som falsk anklagelse var också mycket stränga, bland annat innefattandes att den anmälande själv skulle ha deklarerat detta. Kanin gjorde en uppföljande studie (ibidem, addenda) av två universitet i Mellanvästern som studerades under en treårsperiod, och intressant nog var det på bägge polisstationerna kvinnor som var ansvariga för uppföljningen. I dessa studier var exakt hälften av alla anmälningar falska, vilket visar att högutbildade kvinnor är minst lika benägna att göra falska anmälningar som lägre utbildade.

Även Jay (Jay, D R: Victimization on the college campus: A look at three high-profile cases. I Campus Law Enforcement Journal 1991, pp 35-37) rapporterar fakta som stöder dessa siffror. Även här var ”alibiskälet” det största (53 procent) men hämnd utgjorde så mycket som 44 procent och bara en procent handlade om sympati eller uppmärksamhet. Något som antyder att högutbildade kvinnor är mer hämndlystna än lågutbildade (vilket är i överensstämmelse med att högutbildade kvinnors aggressivitet ökar, medan högutbildade mäns minskar). Karaktäristiskt är också, att kvinnor som försöker att skada män på detta sätt ofta är affekterade av emotionell instabilitet eller mental sjukdom. En studie rapporterade detta i 75 procent av fallen vid anklagelser i samband med skilsmässa (Wakefield, H, & Underwager, IL (1990), Personality characteristics of parents making false accusations in sexual custody disputes. I Issues in Child Abuse Accusations, 2(3), pp 121-136). Viktigt är också utomståendes inverkan, nämligen sådana som kvinnan anförtrott sig till. De kan ofta övertyga en kvinna om att hon varit utsatt för övergrepp, även om hon inte själv upplevt detta först.

Tre huvudskäl finns för dem som lämnar in falska anklagelser enligt Kanin: Erhållande av alibi, hämnd, samt försök att erhålla sympati eller uppmärksamhet. Över hälften (56 procent) utgjorde den anmälandes behov av att skapa ett godtagbart skäl (alibi) för något plötsligt förbisett, en obehaglig konsekvens av ett ömsesidigt sexuellt möte med en manlig deltagare, med mera. Till exempel så anmälde en kvinna en man för våldtäkt då hon senare fruktade att hon kunde bli gravid, för att kunna urskulda sig inför sin man. 27 procent använde våldtäktsanmälan som hämnd. Denna kategori är också den som riskerar att drabba flest oskyldiga med straff, eftersom ”förövaren” alltid är identifierad. Så till exempel då en 17 årig flicka anmälde en av männen för våldtäkt på grupphemmet där hon bodde. När hon emellertid misslyckats i polygraftestet erkände hon att hon var förtjust i mannen, men när han avvisat hennes inviter anmälde hon honom för att ”komma på samma nivå” med honom. Cirka 18 procent var kvinnor som ville ha uppmärksamhet eller sympati, som till exempel en 17-årig flicka som hade jobbiga gräl med mamman och hittade på en historia för att ”hon skulle sluta vara så jobbig och ge henne lite sympati”, eller en 41-årig kvinna som var förtjust i sin terapeut och därför hittade på historien. Den norska undersökningen ”Våldtekt i den globale byen” adderar ytterligare ett skäl till felaktiga/falska våldtäktsanmälningar: möjligheten till våldsofferersättning.

Sällan uppmärksammas idag fenomenet ”post-orgasmic regret” (POR, ånger efter orgasm, eller ånger efter samlag), vilket leder vissa kvinnor till att betrakta det som tidigare varit ömsesidig sex till att känna olust, vilket kan leda till en känsla av att det varit påtvingat eller att rättfärdiga sig själva genom att se sig som offer. Fenomenet ses även hos män som inte vill involvera sig i en djupare relation med en kvinna, vilka kan vara tända ända till orgasmen, varefter hon plötsligt blir oattraktiv. För en man existerar emellertid inte möjligheten att rättfärdiga sig själv genom att överföra skulden och känslorna på kvinnan, vilket det däremot gör för en kvinna i motsvarande position. Om någon är kvinna och säger att hon blivit våldtagen av en man blir hon trodd, och kan få samhället med sig på att det var våldtäkt – och därigenom bekräftelse på att hon var ett offer. En man tror man däremot inte om han påstår att en kvinna våldtagit honom. I övrigt kan refereras, att domaren Randy Daniels, i New York, började forska kring anklagelser om sexuella trakasserier, efter att han själv höll på att förlora sin utnämning efter en falsk anmälan om sådana, och av 2119 fall visade sig 59 procent vara grundlösa.

En följd av vår panikattityd kring att ”kvinnor ljuger aldrig om våldtäkt eller sexuella trakasserier” är, att rättssäkerhetskraven i denna typ av brott sänks. Neufield & Check konstaterar, att mellan 1989 och 1996 så har en fjärdedel av de anklagade för sexuella brott friats av DNA-test (s xxviii ff, något som på ett tydligt sätt starkt indikerar att Diesens & Lokatt Diesens förmodan, att endast 1,5 procent av alla anmälningar skulle vara falska, enbart är antingen ett önsketänkande eller ett ideologiskt tillrättaläggande). Det är ju intressant, att Diesen & Lokatt Diesen räknar alla anmälningar och utredningar när det gäller våldtäkterna, men inte när det gäller falsk tillvitelse, då endast domar anförs. Och om man nu räknar med att bara vart femte våldtäktsbrott anmäls, vad säger man då om att mindre än en procent av alla falsk tillvitelse brott döms? Även jag anser mig ha skäl att ifrågasätta artikelns vetenskaplighet och objektivitet. Särskilt som det den försöker få oss att tro så flagrant avviker från fem amerikanska undersökningar – även om dessa är för få för att slå fast de siffror de rapporterar.

I samhället förefaller inte attityderna ”fria våldtäktsmännen” dominera, som så ofta påstås, utan snarare ”döm hellre en för mycket än en för lite” – d v s att rättssäkerheten satts ur spel. Den refererade norska undersökningen (s 88) skriver också: ”Anmälningar representerar ibland en försenad gränssättning. Att minska avskrivningsfrekvensen för dessa kan innebära ett hot mot mäns rättssäkerhet”. D v s det ovan refererade fenomenet med POR. Här finns f ö länkar till felaktiga/falska anmälningar i Sverige.

En tröst i eländet är, att många av de felaktiga/falska anmälningarna rör en okänd förövare. D v s, att en person inte felaktigt/falskt pekas ut. Men i många anmälningar är det just vad som sker, och som vi sett av de skäl som ligger bakom dessa så finns det ingen grund i världen för att hävda att kvinnor skulle vara ”mer goda” eller ”obenägna att ljuga” som de radikalfeministiska ideologerna vill få oss att tro. Människor är människor, oavsett kön, och rättssäkerheten borde omfatta alla – vilket den uppenbarligen inte gör när det gäller våldtäktsanmälningar, där manliga offer närmast totalt negligeras.