HUR MYCKET OSANNINGAR FÅR POLITIKER FRAMFÖRA SOM ”FAKTA”?

Moralpolisbulletinen DN fortsätter att slå vakt om myter och osanningar som ”fakta” när det gäller prostitution och sextrafficking.  Jag börjar nästan tro att DN egentligen är förkortning för ”Dagens Nonsens”, eller ”Decent News”.  Idag (30 maj 2013) är det Morgan Johansson (S) som får gå ut med myterna som fakta, och dessutom demonstrera sitt förakt för rättsstaten och demokratin med att förorda kriminalisering av sexköp utomlands.

Naturligtvis framför också Morgan Johansson de osanningar och myter som ständigt dras fram; sexköpslagen avskräcker från sexhandel och sextrafficking.  Det finns inte ett enda vetenskapligt underlag för och inte en enda siffra som ger skäl till dessa påståenden!  Om man bara, som exempel, tar Trafficking In Persons Report’s siffror över ”sextraffickingdomar” åren 2003-2008 så ser de ut på detta viset:  Sverige 56, Danmark 24, Finland 16 och Norge 9.  Även om hänsyn tas till befolkningsmängden så är det inte siffror som säger att Sverige har mindre sextrafficking än våra Nordiska grannländer.  Nu är det dock så, att när domar för koppleri (som är inblandade i statistiken för Sverige och Danmark) sorteras bort så har Sverige något mindre sextrafficking än Danmark, men däremot inte mindre än Tyskland, Storbritannien, USA, Thailand, Kambodja, Australien m fl länder och vi ligger högre än världsgenomsnittet.  Det enda land i världen som helt eliminerat den i omfång obetydliga sextraffickingen är Nya Zeeland, som avkriminaliserat prostitutionen.

Att sexköpslagen skulle avskräcka från sexhandel finns inte heller ett enda vetenskapligt underlag eller någon enda siffra som kan stötta påståendet att vi har mindre sexköp.  Det Morgan Johansson, och många andra politiker (jag ska återkomma till några av de värsta exemplen) påstår är alltså ingenting annat än myter och osanningar.  Blir han därmed en lögnare kan man fråga sig?  Nja, så långt skulle jag inte vilja gå, eftersom det är oklart om han tror på vad han säger eller inte.  Gör han det så ljuger han ju inte medvetet, och då kan han knappast beskyllas för att vara en lögnare.  Däremot är det helt uppenbart att han är helt okunnig i frågan och att han inte tar till sig verkliga fakta i frågan.  Men det kanske man inte heller ska skylla honom för.  Det handlar kanske mer om att så inkompetenta forum som DN och dess journalister/moralpoliser har sådant genomslag.  Om man har medier som vägrar att undersöka och rapportera objektivt, som undanhåller fakta och ständigt repeterar osanningar och myter som ”fakta” blir det svårt även för politiker att få en nyanserad bild (eftersom de tydligen inte har förmågan att själva söka fakta).  Däremot ska politiker ha ansvaret, att man inte bygger lagar på anekdoter, myter och osanningar.  Man ska inte heller anlita ”experter” som inte håller måttet (här och här), men det kravet uppfyller inte vår riksdag på långa vägar idag.  Det är långt ifrån anständigt beteende av politiker som Morgan Johansson!

Första gången postad maj 2013.

MORALPOLISEN SLÅR TILL IGEN!

Idag publicerar moralpolisbulletinen Dagens Nyheter en memoriam-artikel över Sexköpslagen som ”firar” 10 år.  För att försöka ge substans till föreställningen att lagen har någon sorts berättigande måste man dra till med det fullständigt ogrundade påståendet om att lagen har svenska folkets stöd – vilket den inte har.  Så måste en kvinnlig polis i prostitutionsgruppen påstå att sexköpslagen är polisens främsta verktyg i kampen mot organiserad människohandel.  Det är en ren bluff, för sexköpslagen har inte gjort någonting för att minska sextraffickingen till Sverige.  Detta internationellt sett till antalet oerhört lilla brott utgör ett antal av 0,048 fall per 100.000 invånare som världsgenomsnitt.  Sverige har ett genomsnitt på 0,054 fall och ligger högre än t ex både Tyskland och Storbritannien.

Sexköpslagen är ett tydligt exempel på den typ av lagar som enligt sociologen Howard S Becker (Outsiders 1963) bara gör kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Det är en hundraprocentig morallag som har tillkommit enbart i syfte att tillfredsställa moralistiska egos hos en drös medelklassabolitionister med radikalfeministiska förtecken.  Den har inte ens haft som syfte att hjälpa någon, utan enbart att visa att ”samhället” (d v s nämnda medelklassabolitionister) inte tolererar sexköp.  Den har införts utan vetenskapliga underlag, mot folkviljan och i vetskap om att den kommer drabba sexarbetares välbefinnande.  Den är precis lika mycket ”raslag” som någon av Nürnberglagarna, om dock inte lika förödande ännu.

Sexköpslagen är en skamfläck på det svenska samhället!

Första gången postad maj 2013.

VARFÖR HAR SVENSKARNA SÅ LITE SEX?

Det har kommit en undersökning som visar att svenskarna har mindre sex än någonsin.  På 17 år har frekvensen fallit från i genomsnitt 5 tillfällen i månaden till 3,8.  Aldrig någonsin sedan mätningarna började (1967) har svenskarna haft så lite sex.  Moralpolismediet DN åberopar naturligtvis det helt ovetenskapliga påståendet om att porrutbudet skulle minska sexlusten och RFSU:s ordförande, Kristina Ljungros, menar att det är stressen i samhället som gör det.  I skvallertidningen Aftonbladet påstås det att det är Fredrik Reinfeldts arbetslinje som är orsaken, att vi borde arbeta mera och att vi måste prata om det som en politisk fråga.  Intressant nog så är det emellertid ingen som vill prata om den viktigaste anledningen till att sexlusten minskar, nämligen den alltmer påträngande sexualpuritanismen och kompliceringen av sexualiteten.

Den enda åldersgruppen som ökar i sexfrekvens är den mellan 66-74 år.  Det är intressant nog den åldersgrupp som var med och genomförde den sexuella revolutionen på 60-talet, fram till den moralistiska motattacken, som startade i mitten av 70-talet, med krig mot ”fel” sex, porr och inte minst mannen.  Ingen kommentator har varit intresserad av att koppla denna svenska undersökning till den amerikanska rapport som kom 2012, vilken visar att par med mer traditionella könsroller har mer sex än ”jämställda” par.  Att det skulle kunna vara en orsak till den minskade sexualiteten är ju politiskt oacceptabelt, så naturligtvis måste politiskt korrekta svenska forskare avvisa dessa resultat.  Innan den nya svenska studien kom hänvisade därför professorn i socialt arbete, Lars Plantin, till studien 1996 för att påstå att jämställdheten egentligen ökat sexfrekvensen (1967 var det 4,2 tillfällen i månaden mot 5 1996).  Med tanke på den nya undersökningen så kanske Plantin bör bita sig i tungan för sitt obetänkta påstående?

En intressant faktor som bör beaktas i det här sammanhanget är, att år 1976 var det år då det lägsta antalet anmälda våldtäkter någonsin rapporterades i vårt land.  Det var då den sexuella frigörelsen stod på sin topp, innan den radikalfeministiska och religiösa nymoralistiska motattacken började få genomslag.  Då var sex fortfarande någonting relativt okomplicerat, och det gick att bejaka en sexualitet utanför parrelation och ”kärlek” – d v s att ”fel” sex inte var så farligt.  Tyvärr gjordes ingen undersökning av svenskarnas sexvanor vid denna tid, utan nästa kom först 1996.  Jag kan däremot mycket väl tänka mig att samlagsfrekvensen per månad runt 1976 låg som högst, men det vet jag naturligtvis inte säkert.  Men vi vet vad som hände efter det året.

Då ”fel” sex i form av t ex porr inte kunde stoppas, p g a tryck- och yttrandefrihetsprinciper, drogs jakten på mannen igång, ivrigt undereldad av pedofilihysterin (Joel Best, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chichago) och på 80-talet matades, som en följetong, anklagelser om fäders sexuella övergrepp mot barnen i vårdnadstvister i en aldrig sinande ström, för att säkra moderns ensamma vårdnad om barnen vid skilsmässor.  När myterna kring barn som aldrig kunde ljuga, förträngda minnen, m m, rämnade så måste misandrinerna byta taktik, och från slutet av 90-talet har demoniseringen av sexualiteten och mannen istället i första hand hetat våldtäkter och sexköp/sextrafficking.  Betoningen på hur hemsk sexualiteten och mannen är har ändat i att vi blint ska tro på en kvinnas påstående, oavsett rättssäkerheten (här, här – se särskilt kommentarsfältet – och här).  Det har lett till att vi idag har börjat tala om att en sexuell akt måste föregås av ett formellt godkännande.  Staten, som ju alltid anser sig veta bäst, ska därmed lämpligen skicka ut förtryckta formulär som – oavsett om i legala parförhållanden eller vid tillfälliga förbindelser – ska dras fram mitt i det upphetsande förspelet för underskrift:

– ”Ursäkta, men kan du skriva under på att du är med på det eventuella knull vi ska ha”?

Det är naturligtvis ett lysande sätt att öka upphetsningen och sexfrekvensen med… eller?

Den svenska radikalfeminismen och staten har gjort allt för att ta bort spontanitet, lekfullhet och individuell smak i sexualiteten.  Vi har istället alltmer närmat oss den medeltida katolska kyrkans föreställning om ”den naturliga sexualiteten”.  Denna, som ursprungligen formulerades av stoikern Musonius Rufus, sa att naturlig sexualitet bara är inom äktenskapet, enbart i missionärsställningen, bara i avlande syfte och att det är onaturligt att njuta av en akt som naturen bestämt för avling.  Våra nutida moralister har ruckat något på ”den naturliga sexualiteten” och omformulerat den.  Som t ex Inga-Britt Törnell som i Könshandeln (1995) menar att lagen ska se till att det är en känslobaserad handling mellan ”jämlika” parter och uppmanar skolor att till ungdomar förmedla att”sexualitet är ett uttryck för kärlek och omtanke”.  En annan pekpinne är Margareta Winberg och Louise Eek:  ”När sexualitet kopplas till ömsesidighet, jämställdhet och genuin närhet mellan två människor utesluter det samtidigt möjligheten att objektivera, manipulera och ’köpa’ varandra. Det handlar ytterst om en förändrad relation mellan kvinnor och män”.  T o m ärkeradikalfeministen Maria-Pia Boёthius inser dock i det första numret av ”Ottar” (1981) att det finns skillnader i kvinnors och mäns sexuella fantasier.  Kvinnor har i allmänhet mer ”undergivna” fantasier, män mer ”dominerande”.  Ska alltså inte sexuella partners ömsesidigt få utgå från det i sitt sexuella mellanhavande för att staten inte godkänner det?  Hur uppmuntrande för sexualiteten är det?

En annan höjdpunkt i sexdödandet var filmen Schocking truth 2000.  Enligt vanligt svenskt mönster presenterades en propagandafilm som ”dokumentärfilm” och särskilt hårt gick man i det efterföljande ”Svart eller vitt” åt heterosexuell analsex (den homosexuella berördes däremot, politiskt korrekt nog, inte med ett ord).  Bl a visade Lennart Ekdahl upp exempel på sin urusla ”journalistik”, då han la in sin egna personliga motvilja som programledare, och budskapet var tydligt:  Heterosexuellt analsex är något vidrigt, ett övergrepp mot kvinnor som borde förbjudas i lag!  Jag gjorde själv några år senare en undersökning om sexuella ”perversioner” på den internationella kontaktsajten ICQ och fann, att minst var tredje analsexentusiast är kvinna!

Hur kan någon tro, att en vital sexualitet ska kunna existera i ett samhälle där staten, på samma sätt som den katolska kyrkan under medeltiden, försöker tala om för människor vad de får och inte får göra?  Under förkristen tid hade vi här i Norden ett uppmuntrande sexuellt samhälle, med mycket sex från tidig ålder, men människorna arbetade mycket hårdare och längre tider än vi gör.  Att försöka skylla på att vi skulle arbeta eller stressa för mycket är alltså bara ”BS” (bullshit).  Att sexfrekvensen minskar beror till absolut största del på attityderna till sex, både i samhället och bland människor i gemen (vilket styrs av de officiella attityderna).  Puritanism och sexualmoralism – som det svenska samhället ägnar sig allt mer åt – dödar sexualiteten.  Men eftersom det inte är politiskt korrekt att tala om de verkliga skälen så kommer de inte tas upp.

Första gången postad maj 2013.

FLER LÖGNER OM PORREN

En journalist som brutit mot det allmänna mönstret hos hans okunniga och ideologiskt styrda kollegor är Mattias Andersson, som tog reda på verkliga fakta och skrev boken ”Porr en bästsäljande historia” (Stockholm 2005).  Inte för att den fick hans kollegor att lära sig något ändå, eller att någon politiker läste den, men den går till botten med många av de osanna påståendena om porren.  Bl a påpekade han hur absurt en del politiker kan bete sig i detta (precis som i trafficking- och antiprostitutionsdiskurserna).  Vänsterpartiets EU-parlamentariker Marianne Eriksson kunde, utan att blinka, 2004 ”uppskatta” den illegala sexindustrins omsättning till mellan 3920 och 5460 miljarder euro, det vill säga ungefär 50.000.000.000.000 kronor! Något som enligt Anderssons beräkning skulle betyda att varje vuxen man i västvärlden spenderar 100.000 kronor varje år på porr.  Något som vittnar om Vänsterpartiets krav på sina politiker; bara de är ideologiskt rätt så får de komma med vilka vansinniga påståenden som helst som gynnar ”saken”.

Ett annat vittnesbörd om hur lätt politiker tar på sanning och fakta när det gäller att ideologiskt riktigt bekämpa ”fel” sex är Marita Ulvskog.  I februari 2000 sa hon i riksdagen:  ”Fru talman! Igår pratade jag med en kvinna som levt många år inom porrbranschen. Jag är annorlunda, för jag lever fortfarande, sade hon. De andra har tagit livet av sig eller blivit ihjälslagna”. När Mattias Andersson frågade vem uppgiften kom ifrån lät Marita Ulvskog hälsa genom sin pressekreterare att hon ”inte minns namnet på personen hon citerade”. Något som verkar minst sagt märkligt med tanke på den indignation som detta framkallade hos Ulvskog. Några särskilda åtgärder hade inte heller vidtagits med anledning av berättelsen, vilket blir ännu mer märkligt eftersom ju Ulvskog påstod att branschen leder till ond, bråd död, som Andersson påpekar.  Det blir ju också än mer tydligt hur lätt Ulvskog tar på kravet på objektivitet och saklighet när det nu finns svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.

Ibland kan man se vissa radikalfeminister hänvisa till forskning av Donnerstein & medförfattare (The Question of Pornography, 1987) och särskilt Neil Malamuth, vilkas forskning sägs ”bevisa” att porr leder till våldtäkt. Eller som Robin Morgan uttrycker det: Pornografi är teorin och våldtäkt utförandet.  Donnerstein trycker emellertid på att ”sammantaget antyder dessa studier starkt att våld mot kvinnor inte behöver förekomma i ett pornografiskt eller rent sexuellt sammanhang för att ha en negativ effekt på tittares attityder och uppförande”. Senare har han helt gått över till att trycka på att våld, med eller utan sex, är en huvudingrediens för att framkalla sexuell upphetsning hos sexualförbrytare. Vanliga actionfilmer är alltså värre för att utlösa våldsbrott än porr, där ett samband över huvud taget inte kan stärkas.  Vad gäller Malamuth så konstaterar han att det är svårt att avgöra orsak eller verkan.  Är det så att konsumtion av porr för en liten grupp av män leder till aggression, eller är det kulturella och/eller sociala bakgrundsfaktorer?  Hur som helst finner han att porr för de flesta inte har någon som helst inverkan, och i en undersökning som han gjorde bland unga män och kvinnor i Danmark finner han att båda grupperna anser att tittandet på hårdporr har en gynnsam effekt för dem!  Men det här anser inte de två ”dokumentärfilmare” som intervjuas av moralpolisen Thomas Lerner i DN (samme moralpolis som skrivit serien om porrimpotens).  Vare sig de eller moralpolisen själv tycks någonsin i sin utbildning fått lära sig vad objektivitet och saklighet är, och det är uppenbart att de bägge tjejerna istället tror att dokumentärfilm är detsamma som propagandafilm.

Antropologen och den liberala feministen Gayle Rubin (Misguided, Dangerous and Wrong: an Analysis of Anti-Pornography Politics. I Bad Girls and Dirty Pictures: The Challenge to Reclaim Feminism, 1993) ger en bra beskrivning av porrmotståndare och associerade rörelsers skrifter, i vilka man kan inkludera de nyss nämnda ”dokumentärfilmarna”: ”Detta resonemang kring sexualitet är mindre en sexologi än en demonologi. Det uppvisar det mesta sexuella utövandet i sämsta möjliga ljus. Dessas beskrivning av erotiskt handhavande använder alltid de värsta tänkbara exempel som om de var representativa. De uppvisar den mest motbjudande pornografi, den mest exploaterade form av prostitution, och de minst smakliga eller mest chockerande manifesteringar av sexuell variation. Denna retoriska taktik är följaktligen helt felvisande för mänsklig sexualitet i alla former. Den bild av mänsklig sexualitet som härrör från denna litteratur är oförbehållsamt smutsig”.

Första gången postad maj 2013.

LÖGNERNA OM PORREN

I ett antal texter i DN påstås att”porrimpotens” drabbar allt fler unga män, och man hänvisar bl a till en av sexualmoralismens nestorer, Sven-Axel Månsson.  I en debattartikel på Svt understryker fyra undertecknare från nätverket ”Queera sexologer” hur ovetenskapliga dessa DN-artiklar är, och hur moraliserande bl a Sven-Axel Månssons uttalanden är, och hur han och tidningen reproducerar föreställningarna om den ”goda” sexualiteten, till skillnad mot den ”onda”.

Ovetenskap, förvrängningar och falska påståenden går som en röd tråd genom moralismens fördömande av porr (och är lika kulturellt konstruerat som t ex ”sexmissbruk”), ända sedan kristendomens seger i Rom på 300-talet fram till idag.  Under antiken var hårdporr en självklarhet i olika kulturer och betraktades som ett skydd mot ondskan.  Enligt professor John Clarke, som studerat den erotiska konsten i det antika Rom, så fanns hårdporravbildningar i stort sett i varje hushåll i riket.  Att någon skulle ha tagit skada av dem, eller att det var något icke önskvärt, förfäktades bara av ett ytterligt litet fåtal, asexuella moralister.  Men effektiviteten i kyrkans utraderande av ”det snuskiga” visas av att det i Pompeji och Herculaneum återfunnits nästan lika mycket antikt porr som bevarats från resten av det romerska imperiet.  Och idag vårdar moralisterna arvet från kyrkan i sina fördömanden av porren som ”kvinnoförnedrande”, ”degraderande”, ”onaturlig” och annat.

Emellertid är vårt intresse för porr i allra högsta grad ”naturligt” och motviljan mot den är lika mycket en kulturell konstruktion baserad på sexualmoralism som motståndet mot ”avvikelser”.  Som alltid är det värt att åberopa sociologen Howard S Becker (boken ”Outsiders” 1963), vilken konstaterar, att måttet på ”perversitet” i en handling (eller fenomen) inte beror på handlingen (eller fenomenet) i sig, utan enbart på den värdering vi lägger i den (det).  Det är därför som tidigare ”perversiteter” – som t ex oralsex, homosexualitet och utomäktenskapliga barn – kan bli till ”normaliteter” när vi ändrar värderingarna.  Eller tidigare ”normaliteter” – som t ex sexköp och pedofili – plötsligt kan bli ”perversiteter” när vi ändrar värderingarna åt andra hållet.  Hur kulturellt betingat värderingarna av porr är ses tydligt av hur synen på den förändrades när kyrkan fördömde den.  Plötsligt blev den något förkastligt, från att istället tidigare ha varit något önskvärt.

Ett försök vid Duke University, North Carolina i USA, med hannar av rhesusmakaker år 2004, understryker också att intresset för porr är en evolutionär adaption.  Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre status krävde de betalning för att ens titta på.

Liksom all annan sexualmoralism så måste den om porren underhållas av lögner, överdrifter, ignorerande av ”fel” fakta, m m.  För det första måste man fråga sig hur adekvat åsikten om den förfärliga porren är, när fakta visar att en stor majoritet av människorna är förbrukare av den?  Här har vi samma mönster som i all annan sexualmoralism, att de förbudsivrande fördömarna upphöjer sig till så mycket mer ”rätt” än den stora majoriteten – samtidigt som de tycker att majoriteten är skyldiga att anpassa sig efter den ”rätta” synen på detta (som just moralisterna innehar).  Och trycket från denna ”rättroende” minoritet blir, tack vare medier, politiker och journalistkår, så starkt, att även porrkonsumenterna måste låtsas som om de inte är porrkonsumenter.  Timur Kuran beskriver fenomenet ”Private truths, Public lies”, hur ”preferensförfalskning” skapar kollektiva beslut, styr strukturella förändringar, vidmakthåller social stabilitet, mörkar mänskligt kunnande och döljer politiska möjligheter. För det är ju uppenbart att folk hycklar, eftersom porr ändå konsumeras så mycket.

Emellertid är de direkta lögnaktiga påståendena det som tyngst belastar dem som kämpar mot porren.  Det mest framträdande av dessa är påståendet om att porr leder till ökat sexuellt våld.  Ett påstående som det inte finns något som helst bärkraftigt vetenskapligt stöd för alls.  Tvärtom så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom också fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av abolitionister.

Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.  Intressant är också då Larry Baron 1990 (Pornography and gender equality: An empirical analysis.  I Journal of Sex Research) skulle testa en feministisk hypotes, att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större. Men tvärtemot feministiska förhoppningar kom han fram till att resultaten visade att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen. Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten. Vår nuvarande porrintoleranta diskurs är alltså ett tecken på ett allt mer intolerant samhälle!

Den slående skillnaden mellan den lilla gruppen antiporrmoralister och den stora gruppen porrkonsumenter är, att den sistnämnda i allmänhet inte försöker tvinga den förstnämnda att konsumera porr, under det att den förstnämnda däremot försöker tvinga på sina värderingar på den sistnämnda, med metoder som är högst tveksamma.  Det är ett synnerligen oanständigt beteende av moralisterna, som bryter mot punkterna 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9 och 10 ovan. Första gången postad maj 2013.

KRAFTTAG MOT ETT ”NOLLBROTT”?

RFSU har kongress i Gävle och ska idag (18/5) diskutera sexköpslagen.  Förmodligen kommer inte något uttalande mot lagen att komma, men det finns ett yrkande på att RFSU ska göra en sammanställning av det internationella forskningsläget.  En del av det forskningsläget återfinns i boken ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen” (Wase 2012).  Det är naturligtvis bra om RFSU tar en sådan uppgift på allvar, vilket har varit helt främmande för alla statliga utredningar hittills.  Bra är också att man tar ställning för att det behövs mer fokus på att bekämpa stigmatiseringen av sexarbetare.   Just denna är det allra värsta med yrket enligt närmast samstämmiga röster från sexarbetare själva, och i den stigmatiseringen ingår det direkta omyndigförklarandet av kvinnor som valt att arbeta i yrket, genom att mot deras vilja utmåla dem som ”offer”.  Vi behandlar faktiskt sexarbetare i det avseendet sämre än man gjorde under medeltiden.  I vår tid gäller devisen ”en gång hora, alltid hora”, medan det under medeltiden var vanligt med stigmatisering då kvinnorna var yrkesverksamma, men då de utträdde ur det så ramlade stigmatiseringen i allmänhet av, och det vanligaste ödet för f d sexarbetare på den tiden var att återinträda i samhället, bilda familj och rent av gifta sig.  Det var inte heller något uppseendeväckande om t ex badhusprostituerade bjöds på upphöjda medborgares döttrars bröllop och dylikt, eftersom mödrar och döttrar lärde känna kvinnorna då de badade på kvinnodagarna.  Ni kan ju bara tänka er hur socialt körda ni skulle vara om ni idag bjöd till fest och meddelade era ”anständiga” gäster att ni också inviterat ett par sexarbetare.

Så långt är allt gott och väl med RFSU, men vad som är helt uppåt väggarna är att man anser att det behövs krafttag mot (sex)trafficking.  Som jag redan tidigare berättat på denna sida, så är sextrafficking ett antalsmässigt synnerligen obefintligt brott och varje år slänger vi ut många miljoner kronor på att jaga ett brott som utgör 0,048 fall per 100.000 invånare i hela världen (men 0,054 i Sverige) och maximalt 3000 fall per år i hela världen.  Pengar som är helt bortkastade eftersom de inte resulterar i någonting.  Vad RFSU borde göra är att sprida upplysning om vilken gigantisk myt den påstådda stora sextraffickingen över världen är, istället för att spela med i och underblåsa myten.  Då skulle organisationen vinna i trovärdighet.

Första gången postad juni 2013.

KATRINE KIELOS BERÄTTAR SKRÄCKSAGOR I AFTONBLADET

I en ledarkrönika i Aftonbladet 12 maj har Katrine Kielos sagostund i skräck för oss.  Anledningen är de ovanliga bortrövandena av flickor/kvinnor, som hålls fängslade av sjuka, avskyvärda män i källare och annat.  Det är absolut ingen tvekan om, att detta är vidriga brott och att de utsatta drabbas av hemska trauman och upplevelser.  Brott som hårt och bestämt ska straffas.  Men det är, som sagt, brott som inträffar väldigt, väldigt sällan.  Men vad som är så oanständigt i sammanhanget är att Kielos passar på att dra upp de vanliga skräcksagorna och myterna om en gigantisk sexslavhandel, som inte har några som helst reella underlag i verkligheten alls.  Antalet kända fall ligger på maximalt 3000 i hela världen årligen, vilket varken ökar eller minskar (Wase, 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen. Stockholm, s 21ff).  Det innebär ca 0,048 fall på 100.000 invånare över världen, att jämföra med Sveriges 0,054, Tysklands 0,051, Storbritanniens 0,039 o s v.  Danmark har 0,09-0,12 fall per 100.000 invånare.  Alltså maximalt två till ett gentemot Sverige.  Det enda land i världen där den i omfattning obetydliga sextraffickingen är helt eliminerad är Nya Zeeland, där sexhandeln är avkriminaliserad.  Men den svenska sexköpslagen har på intet sett minskat sextraffickingen, vilken alltså i hela världen är ett s k ”nollbrott” – d v s mindre än ett fall per 100.000 invånare.

Skräcksagoberättare av Kielos slag vill få oss att tro, att dessa extrema undantagsfall är representativa för alla de fantasisiffror som de gärna levererar, men så är alls inte fallet.  Påståendet att kidnappning av kvinnor är en multimiljardindustri är ett rent bedrägeri, som helt och hållet hör hemma i sagornas värld.  Professor Ann Jordan vid American University Washington College of Law, försökte hitta den autentiska källan för påståendet och siffran.  Men det existerade ingen sådan källa.  Påståendet, och siffran, är inget annat än manipulation.  Inget existerar som kan konfirmera dem.

Vad gäller rikskriminalens uppskattning om 400-600 offer årligen så refererar de den aldrig längre, eftersom de vet att den är helt uppåt väggarna (det är bara sanslösa journalister och aktivister som gärna åberopar den).  BRÅ kom med en rapport 2011 som medger att antalet kända fall av sextrafficking är få, och att det är högst osannolikt med mörkertal (BRÅ rapport 2011:18 s 21).  Åren 2003-2011 var det i genomsnitt 5,4 fall totalt årligen, varav 2,25 verkligen blivit tvingade.  Resten är sextrafficking enbart i kraft av att kvinnorna är minderåriga, men de valde själva att åka över för att sexarbeta (Wase a a, s 26ff).  Det är typiskt skräcksagoberättare att istället för verkliga siffror föra fram de gamla ”bluffskattningarna” som rikskriminalen framförde 2006.

Att runt 80 procent av de traffickerade skulle vara för sexuell exploatering är också en modern skräcksaga, som inte har något som helst med verkligheten att göra.  I en rapport från IOM sägs 2007 att mindre än 25 procent traffickeras för sexuella ändamål – dock inte hur stor procent – i Australien är det mellan en och tre procent av alla illegala arbetare som hamnar i sexindustrin och i Japan är det 14 procents som hamnar i nöjesindustrin (Wase a a s 68).  Som vi sett så är det verkligen inte totalt sett fyra gånger så många kvinnor i Danmark som i Sverige som är ”offer” heller.  Det är rent skräcksagoberättande!

Så vad är då Katrine Kielos avsikt med att berätta skräcksagor för oss?  Ja, säkert kan jag ju inte avgöra, men jag misstänker att det är det gamla vanliga sexualfientliga, moralistiska motivet, blandat med en stark radikalfeministisk övertygelse om den onde mannen.  Det är också typiskt för svensk journalistik, att aldrig söka reda på fakta i ämnet sexarbete, sexhandel och människosmuggling, utan bara papegojlikt rabbla upp floskler och fantasier som fakta.  Det är bedrövligt att det svenska folket gjort sig förtjänta av en så fatalt undermålig journalistkår som vi har, att vi ständigt ska matas med bluffskattningar, lögner och fantasier i allvarliga ämnen. Första gången postad maj 2013.

SVERIGE LIDER AV EN PK-FASCISM

Det är befriande att en offentlig och dessutom så folkkär person som Robert Gustafsson tar bladet från munnen och uttrycker vad de flesta av oss vet.  Svenskarna är inte ett tolerant folk!  Vi försöker gärna framstå som någon sorts världssamvete och moralistisk klippa i en värld som inte förstår ”sanningen” lika bra som de präktiga svenskarna gör.  Ironiskt nog så tycks vi inte fatta att man i andra länder skakar på huvudet åt denna självpåtagna moralistiska ”ledarposition”.  En bekant till mig, som arbetar mycket med konsultering inom EU, säger, att man i arbetsgrupper där gärna ser att svenskarna lämnar gruppen, ”för då går det att arbeta”.  Svenskarna är kända för att vilja framstå som de duktigaste och som oklanderliga i moraliskt avseende – vilket naturligtvis alla utom de självgoda svenskarna inser inte är med verkligheten överensstämmande.  Något som inte minst illustreras av den idiotiska strävan att ”exportera” sexköpslagen.

I intervjun i Aftonbladet 31 mars 2013 säger Robert Gustafsson bl a:  ”Jag brukar säga att jag och hela Sverige lider av en enorm PK-fascism…  Om du inte gör rätt eller har rätt åsikter blir du utsatt för PK-mobben…  Du måste vara miljömedveten.  Du måste tänka in genusperspektiv i allt.  Du måste älska barn, kvinnor, djur, natur och müsli…  Du ska vara öppen för alla religioner.  Du får inte skämta om minoriteter eller religiösa företeelser”…

I ett land där vi försöker slå oss för bröstet och påstå att vi är toleranta och vidsynta accepterar vi inga åsikter som avviker från medelklassnormen.  Den som har ”fel” åsikt är lovligt byte för alla, från hatarna på Internet till redaktionscheferna på medierna och politikerna i Riksdagen.  Och värst av alla är de som i sin kritik av ”sanningen” har verkligt stöd för sin kritik, i form av undersökningar, vittnesmål m m.  Särskilt illa är det att kritisera svensk invandringspolitik och den moralistiska, oklanderliga synen på vad som är ”rätt” sexualitet.

Robert Gustafsson fortsätter:  ”Det hämmar alla människor.  Det hämmar kultur, litteratur, musik och näringsliv.  Det är både tragikomiskt och väldigt svenskt.  Och man vet inte om det är på skämt.  Är det ett aprilskämt att vi ska skriva hen istället för han eller hon?  Nej, de menar det.  Man tror inte det är sant.  Var ska det sluta”?

Men det är inte bara så att det hämmar kultur, litteratur, musik och näringsliv.  Allvarligare är att det eroderar vetenskapen!  Vi har idag upphöjt ideologin – och särskilt då radikalfeminismen – till att vara överordnad den objektiva vetenskapliga forskningen.  Istället ska ideologiska hänsyn, som t ex genus, få styra resultaten.  Utifrån ett ideologiskt modellbygge som ”könsmaktsordning” ska vetenskapen tillrättaläggas för att passa det ideologiska anslaget.  Själv har jag en person i min närhet som fick sitt fempoängsarbete i historia och genus underkänt för att personen ifråga bl a kritiserade ”nestorn” inom genusinriktad historieskrivning, Yvonne Hirdman.  Naturligtvis sades det att det inte var kritiken mot genus som var orsaken, men som mångårig historiker själv så kunde jag inte se något i arbetet som skulle göra att det blev underkänt, så jag delar arbetets författares övertygelse om att det var just denna kritik som fällde personen.  Hur genus kan yttra sig inom historievetenskapen såg man ju inte minst vid tillsättningen av historieprofessuren i Lund 2000, då radikalfeministerna, med Inger Lövkrona i spetsen, försökte mygla bort den mest meriterade, Kristian Gerner, enbart för att han var man.

För övrigt är det högst oroande med denna ideologiska överordning, eftersom det har öppnat vägen för att bortse från vetenskap, eller enbart referera till ideologiskt tillrättalagd sådan, vid t ex skapandet av nya lagar.  Så är det ovedersägligt, att t ex sexköpslagen uteslutande vilar på ideologi och tillrättalagd ”forskning” (se bilaga 9 i Wase 2012, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”).  Även medierna är starkt anfrätta av detta ideologiska anslag, vilket inte minst visar sig i de politiska sympatierna hos journalistkåren.

På frågan om Robert Gustafsson är feminist svarar han:  ”Nej, jag föredrar jämställdhet, rättvisa, frihet, demokrati och rätten att få vara den man vill.  Helt enkelt allt det som feminism egentligen borde stå för…  Folk ska få vara som de är och tycka vad de vill så länge de inte gör någon illa.  Likriktning har aldrig varit gynnsamt för ett samhälle.  Det heter inte kvinnolitteratur, kvinnokurser och kvinnliga chefer, utan litteratur, kurser och chefer.  Att separera och försöka lyfta fram ett kön som det ”bästa” samtidigt som man förlöjligar detsamma är idioti.  Ett könskrig är lika onödigt som vilket annat krig som helst.  Vi borde sluta sätta likhetstecken mellan åsikt och person”.

Även om jag föredrar att särskilja mellan klassisk feminism, som jag sympatiserar med, och den ideologiskt blinda allmän- och radikalfeminismen så kan inte jag tolka Gustafsson annat än som att han delar min åsikt om det som idag är den statsbärande ”feminismen”, d v s allmän- och framförallt radikalfeminismen.  Denna är helt enkelt motståndare till demokrati, tolerans, jämställdhet, rättvisa, vetenskap, m m, och företrädarna förfäktar istället deras rätt att tvinga på alla andra sin ideologi vi lagar, normer och ignorering.  På det sättet skiljer sig denna ideologi på intet sätt från kommunism, fascism eller nazism.  De som omfattar den anser sig sitta på den enda och okränkbara sanningen och i kraft av denna anser de sig ha rätten att förfölja, smutskasta och stöta ut kritiker – precis som de tre andra uppräknade ideologierna.  Så fort saklig kritik framförs så blir kritikerna beskyllda för att vara ”feminist-” eller ”kvinnohatare” och det är ytterst sällsynt att debatten förs sakligt av de kritiserade, istället bygger retoriken på smutskastning, obefogade anklagelser och utmålandet av radikalfeministerna som ”offer”.

De flesta människor vet att det förhåller sig på detta sätt och vet dessutom att det finns biologiska och mentala skillnader mellan män och kvinnor.  Ändå kan fanatikerna driva igenom sin kurs och få ett samhälle att – enligt Rousseaus princip om det obefläckade barnet – förfäkta att kön bestäms av uppfostran och attityder.  I ett samhälle vilket har medier som, p g a journalistkårens ensidighet och okunnighet, hänger på tystandet av kritik, publicerar ensidigt vinklade reportage och smutskastning av ”fel” åsikter är detta möjligt.  Men ett samhälle som låter en elitistisk, ideologiskt blind grupp styra så mycket som de gör i vårt land är ett sjukt samhälle.  Det lider bl a av ”PK-fascism”.

Radikalfeminismen bryter mot alla anständighetens principer, och tyvärr så gör de svenska medierna det också. Första gången postad maj 2013.

DEN FÖRLJUGNA SEXUALMORALISMEN

Är det någon som läser detta som tror att översvämningar, jordbävningar, epidemier m m beror på att ostraffade bögar vandrar omkring på jorden?  Eller tror ni att alla homosexuella dog det ögonblick Jesus föddes?  Att alla judar blöder i anus varje långfredag?  Kunde väl tro att ni inte gör det.  Men ni tror förmodligen på en del av de moderna sexualmoralisternas och –hatarnas ”odiskutabla sanningar”.

Sexualmoralismen har en lång historia av just ”odiskutabla sanningar” bakom sig.  De nyss uppräknade härrör från medeltiden, men många fler har tillkommit senare.  Inte minst sedan sexualiteten under 1700- och 1800-talen blev en sjukdom.  Då omvandlades homosexualitet, masturbering, zoofili, oral- och analsex, m m, till sjukdomar.  Det var masturbationspaniken under de två århundradena som gjorde att sex i sig blev betraktat som något skadligt.  Före det så var den skada som kunde komma av sex, för vem det än vara månde, att det var ”synd”.  D v s att det skadade din odödliga själs chanser att få komma till paradiset.  Men i och med masturbationspaniken på 1700-talet kom föreställningen om att kroppen dränerades på ”liqueur séminale”, och att det alltså blev fysiska skadeverkningar av sex.  Simon-Andre Tissot spred föreställningen om, att förlusten av ett uns sädesvätska var att jämföra med förlusten av fyrtio uns blod. Det vill säga, att det var mycket farligare att ejakulera än att blöda. Den orgasm som framkallades av onanerandet var också mycket farligare än den som orsakades av samlag, eftersom den närdes av sexuella fantasier, vilka överhettade hjärnan och ökade på blodrusningen dit.  Han beskrev också som en odiskutabel sanning, att för mycket onanerande krympte hjärnan så den låg och skramlade inne i huvudet.  Det var dåtidens otadliga ”vetenskap”.

Du som läser det här tror förmodligen inte på detta om masturberingens skadlighet längre, men kanske du tror på att sex kan vara skadligt?  Faktum är emellertid, att det inte finns någon enda vetenskaplig, empirisk undersökning som kan påvisa att sex i sig är skadligt för någon enda individ, ung eller gammal, man eller kvinna.  Kombineras det däremot med våld eller tvång så kan skada uppstå, men det kan det göra av vad som helst som kombineras med dessa fenomen.  Men föreställningen om sexualitetens skadlighet förfäktas ändå ständigt av dem som bara kan acceptera ”rätt” sexualitet.  D v s den av medelklassnormen accepterade, utan inslag av påstådda ”perversioner”.

Det är också ett faktum, att för att kunna upprätthålla den moralistiska bilden av skadlig sexualitet så har de ”rättfärdiga” i alla tider måst producera falska fakta och presentera lögner som sanningar.  Jag har redan berört hur medier åberopar påstådda experter” som presenterar falska påståenden som sanning, för att skrämma upp folk, men också hur direkta förvrängningar av fakta är legio, som t ex i Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan,” hur motstridig forskning måste ignoreras och hur falsk ”vetenskap” måste produceras.  Detta är nu inte bara något som gäller sexualmoralism, det gäller all absolut ideologi.  Som t ex radikalfeminismen, vilken via genusteorier och presentation av ideologiskt styrda konstruktioner (som exempelvis ”könsmaktsordning”) som ”vetenskap” ska få oss att acceptera olika absurditeter (jag ska återkomma till ämnet).

Det är märkligt hur ett samhälle som påstår sig vara upplyst och vetenskapligt så ogenerat bygger lagstiftning och normer på rena falsarier som vårt samhälle gör.  Det är också märkligt hur förblindade de ”rättfärdiga” i riksdag, medier, kvinnorörelse, kyrkor, välgörenhetsorganisationer, m fl, är av sin egen förträfflighet, att de förlorat förmågan att kritiskt betrakta, tolerera kritik, acceptera andra åsikter och vara ödmjuka för att det de nu så tvärsäkert förfäktar imorgon kan vara förpassat till historiens avskrädeshög.  Eller som historikern Peter Aronsson uttrycker det om många av vår tids moralister: ”[V]år egen generation anses på något oförklarligt sätt plötsligt ha sett ljuset och förstått hur tidigare generationer varit fångade av fördomar”.

Den kinesiske filosofen Lao-tsu sa för över tvåtusen år sedan: ”När alla är ense om att det goda är gott, då uppstår det onda”.  D v s, att när en norm etablerats som påstår att en sak är riktig, så blir automatiskt det som inte lever upp till normen fel.  Sociologen Howard S Becker uttrycker det i sin bok ”Outsiders” så, att måttet på perversion i en handling inte ligger i handlingen i sig, utan i de värderingar vi lägger i handlingen.  Ett tydligt exempel på det är homosexualitet, vilken från kristendomens seger i Rom på 300-talet fram till 1977 var en abnormitet, eftersom vi stämplat den som en sådan.  När vi tog bort den stämpeln upphörde abnormiteten.  Ett annat är incest, vilket avkriminaliserades i revolutionens Sovjetunionen (och fortfarande är avkriminaliserat i Ryssland), och vilket därför inte är någon stor sak i det ryska samhället.  När jag på en av mina vandringar om sexualitetens kulturhistoria berättade om att incest inte varit något anmärkningsvärt i det förkristna nordiska samhället sa en estniska som deltog; ”det är precis som i huset där jag växte upp, i ena familjen var det syskonen som höll på, i den andra var det alla med alla”.  D v s odramatiskt och ingenting att bry sig om.  En motsatt utveckling har vi i vår tid sett rörande pedofilin, vilken aldrig har betraktats som särskilt avvikande i några kulturer tidigare, men som efter den moralistiska kampanj som 1976 tog sitt avstamp i USA blivit det absolut främsta västerländska hat- och stigmatiseringsobjektet.

En synnerligen obehaglig grupp hos moralisterna är ”hatarna”.  De som är så övertygade om sin egen förträfflighet att de anser att de har rätt att göra närmast vad som helt för att driva igenom sin egen ”rättfärdiga” ståndpunkt.  Historieprofessorn Alf W Johansson uttrycker det sålunda:  ”När en konsensus etableras uppträder alltid vad man skulle kunna kalla fanatiserarna av konsensus: de som till varje pris söker exploatera det opinionsövertag som konsensus skapar. Genom att de lutar sig mot enhetliga stämningar uppfylls dessa opinionsbildare ofta av en helig känsla av rättfärdighet inför den egna saken, som gör att de anser praktiskt taget vad som helst vara legitimt för att befrämja den. Det räcker inte med att medborgarna förklarar sig vara mot nazism, kommunism etc. De måste också vara beredda att stå på torget och skandera det”.  Jag tvivlar på att få samhällen är så konsensuskrävande som det svenska.  Här existerar absolut ingen som helst tolerans för dem som har ”fel” åsikter, och medierna går i spetsen i smutskastningen av dem – förmodligen för att slippa ta en sansad debatt och anstränga sig för att ta reda på fakta.  Hyckleriet blir uppenbart, när man samtidigt utmålar sig som förkämpar för mänskliga rättigheter, men inte tillåter människor att ha avvikande åsikter i t ex frågan om invandring, eller stiftar lagar om förbud mot hets mot sexuella minoriteter samtidigt som man blundar för hatiska och hätska utfall mot t ex zoofilister och BDSM-folk.

Självklart måste också moralisterna påstå att de inte alls är moralistiska, eftersom ordet moralism har en dålig klang.  Margareta Persson (S) oroade sig t ex för att hennes värderingar felaktigt kunde blandas ihop med moralism: ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga sexualiteten.  I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet”. Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” är ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”.  Förutom det argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som alls inte är mot ”rätt” sexualitet.  1215 upphöjde man samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”rätt” sex.  Men det är exakt samma moralism.

Moralisterna, eller ”moralentreprenörerna” som Howard S Becker kallar dem, bryter mot alla anständighetsprinciper ovan.  Möjligen med undantag i vissa fall för punkt 5.

OMBILDNING

I fastigheten där jag bor har det nyss blivit ”ombildning”.  D v s att två tredjedelars majoritet kan tvinga den återstående tredjedelen att leva under helt andra bostadsvillkor än tidigare.  Fenomenet är, som jag ser det, egentligen väldigt märkligt och djupt odemokratiskt.  I en fastighet där alla frivilligt valt att hyra viftas det plötsligt med profitens budskap; ”Du kan tjäna pengar om du kör över dina grannar och tvingar in dem i en annan boendeform”.

Det finns säkert bostadsrättsföreningar där man behandlar sina hyresgäster på ett korrekt sätt, men det finns definitivt för många som inte lever upp till epitetet ”goda hyresvärdar”.  Jag har minst två exempel i min egen bekantskapskrets och därför undrar jag varför riksdagen aldrig har beslutat om att utvärdera ”reformen”.  Särskilt som alla vet, att det i praktiken är omöjligt att byta en hyreslägenhet i en bostads”rätts”förening mot en annan hyreslägenhet.  Det är långt ifrån avgjort att min egen bostads”rätts”förening kommer att bli en god värd för sina hyresgäster.  Jag fruktar att den kan komma att bli en bostads”fels”förening.  Den består av något så udda som 35 lägenheter byggda 1950 och 48 byggda 2006.  För att få de nyproducerade lägenheternas hyresgäster att köpa konstruerades också en modell, så att de äldre lägenheterna skulle subventionera de nyproducerades köp, för att det inte skulle bli för dyrt (ett överpris på ca 2000 kr m2 och mellan 500-1000 kr mer i månadsavgift för de äldre husen än om de ombildat själva), och nu kan de senare köra över de äldre i omröstningar i evig tid.  Det är därför den enda bostads”rätts”föreningen i området där den totala boendekostnaden höjts för vissa lägenheter, nämligen merparten av de äldre.  Som ett bevis på den i staden styrande alliansens goda vilja svarade inte heller borgarrådet Joakim Larsson på om det var möjligt att dela på föreningen (som mäklarfirman och ”styrelsen” påstod var omöjligt eftersom det var en fastighet) – så att de äldre husen kunde gå sin egen väg, med lägre inköpspriser och månadsavgifter – förrän ombildningen med en rösts marginal var beslutad.  Då ramlade svaret in, att jo då, det gick nog att göra så.

Men det är inte nog med det högst tveksamma agerandet hos borgarrådet Larsson.  En röst för ombildningen ansågs olagligt ha hyrt ut sin lägenhet och därför följaktligen ogiltig, då han skulle vräkas – varför alltså det inte skulle ha blivit någon ombildning.  Familjebostäder drog ärendet till hyresnämnden, men kallade inte alla vittnen (bl a inte en av sina egna anställda), så att hyresgästen kunde frias.  Sedan beslöt man att inte överklaga.  Alla som läser detta kan alltså med gott samvete – åtminstone om ni hyr hos Familjebostäder – hyra ut era lägenheter som ni vill, oavsett vad lagen säger, för er hyresvärd vill inte bestrida det fullt ut.

Emellertid är det där enskilda detaljer för just min bostads”rätts”förening.  Men den avgörande principen för mig är alltså, hur man kan tillåta ett majoritetsförtryck – som jag uppfattar att en utförsäljning är.  Jag har absolut inget principiellt emot att människor bor i bostadsrättsföreningar, men jag har emot det då det tvingar andra människor in i villkor som enbart ska gynna andras vilja att tjäna pengar.  Hus som byggs som bostadsrättsföreningar är en sak.  Gå in och köp där.  Men i hus där alla redan har valt att hyra sina lägenheter ska inte en minoritet behöva tvingas in i ogynnsamma omständigheter bara för att majoriteten vill tjäna pengar.  Det är djupt oanständigt.

Först postat juni 2013.