Publicerat

STATSFEMINISMEN OCH HYSTERIN KRING THOMAS QUICK

I efterdyningarna till Thomas Quick-fallet ställer många sig frågan hur det kunde gå så fel, bl a Mats Ottosson i Jönköpingsposten.  Han frågar sig om vi blivit ett folk av medlöpare, men det har vi inte.  Vi har alltid varit ett folk av medlöpare, eftersom det ligger i den mänskliga naturen.  Frågan han borde ha ställt sig är varför också medierna och journalistkåren blivit inte bara medlöpare till de högst skrikande alarmisterna/aktivistern utan också deras främsta språkrör och propagandaapparat – som t ex i Da Costa-fallet och Thomas Quick.

En som väldigt väl illustrerar detta medlöperi – ofta mot den egna viljan – är socialantropologen Steven Sampson, som angående genusraseriet (s 2f) skriver:  ”Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.”

Vårt samhälle är idag auktoritärt främst p g a den s k statsfeminismen, som Sampson utreder.  Liksom i det socialistiska samhället har den ursprungliga frigörelseidén ersatts om en av absolut vetskap, kunskap och sanning, och fiender till denna enda ”sanning” måste lokaliseras, elimineras och tystas ned.  Istället för klassfiender har mannen blivit ”könsfienden”, som måste bekämpas på lika förljuget sätt som tidigare klassfienderna i socialiststaterna (om dock ännu inte lika brutalt).  Det kan tyckas långt mellan kopplingen Thomas Quick och statsfeminismen, men det är i själva verket den senare som är den direkta orsaken till att det spårade ur som det gjorde för Thomas Quick/Sture Bergwall.

Jan Guillou är, såvitt jag vet, den ende som vågat beröra det verkliga skälet till att tokidéerna om förträngda minnen fick sådan genomslagskraft.  I någon debatt nämnde han de häxjakter som drivits mot män som ”Ulf” och Stefan Holm” här i Sverige och som fick sin mest absurda yttring i den s k McMartinrättegången i USA under sju år på 1980- och 1990-talen där barn ”förhördes” till dess de ”mindes” övergrepp så absurda som att Starwarsroboten R2D2 skulle ha deltagit i ”övergreppen” på barnen.  Efter sju år frikändes de anklagade då inte ett enda fysiskt bevis kunde anföras, bara barnens ”minnen”. Men deras liv var förstörda.

Hela denna hysteri kring barn och sex, som låg i grunden, började i USA med att religiösa, som fruktade den sexuella frigörelsen, jagade upp panik.  Först kom en bok av Robin Lloyd 1976, ”For Money or Love: Boy Prostitution in America” där han påstod, att 300.000 pojkar mellan åldrarna åtta och 16 var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, och snart hängde medierna på och på ett kick var man upp i över två miljoner.  Lloyd måste inför en undersökningskommission 1977 erkänna att han bara hittat på den första siffran, ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera,” och även de andra aktörerna kunde snart avfärdas men medierna fortsatte hysterin, eftersom det sålde lösnummer (för detta redogörs dels i Best, Joel, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chicago, dels i Wase, Dick, 2008, Samlag eller Salighet, Stockholm).

För de militanta feministerna blev detta ett starkt vapen i kampen mot den onde mannen och på 80-talet upptäckte kvinnor hur enkelt det var att få vårdnaden om barn om de anklagade fäderna för sexuella övergrepp på barnen.  Detta spred sig till terapeuterna och först kom idén om att barn aldrig ljög om sexuella övergrepp.  I USA hävdade Roland C Summit 1978, att ett barn aldrig ljög om sådana övergrepp och att man alltid skulle tro dem, även om det var fysiskt omöjligt att de kunnat inträffa. Däremot skulle man aldrig tro barnen om de tog tillbaka historien och sa att de inte talat sanning, och dessa teser beskrev han 1983 som fakta.  Som ett brev på posten kom ”de förträngda minnena” om vilka t ex Ellen Bass 1993 skrev i The Courage to Heal: ”Om du tror att du blivit skändad och ditt liv uppvisar symptom, så har du blivit det,” och symptom kunde vara allting från astma till ögonproblem. Precis samma fenomen alltså, som med masturberingens symptom på 1800-talet.

Här i Sverige insåg snabbt mindre nogräknade terapeuter att det låg pengar i detta och ”råd” till dagispersonal och andra delades ut där man skulle titta efter ”symptom” hos barnen.  Ett sådant kunde t ex vara om ett barn inte tyckte om yoghurt.  Då hade det utsatts för oralsex.  I Skåne fick till exempel en barnpsykolog 624.834 kronor för att avge 24 ”expertutlåtanden” i domstol. Utlåtanden som alla ”slog fast” att samtliga barn visade symptom. Också i vårt land kom katastrofalt ovetenskapliga och ideologiska böcker, som den före detta polisen Dahlström-Lannes bok Mot dessa våra minsta.  Den utgår ideologiskt från att barn till anmälande mödrar alltid utsatts för övergrepp, varför man till varje pris ska få barnet att säga sådana saker.  Hur absurt det än var så måste man tro på vartenda ord som barnen sa (vad ingen drog fram var att den ståndpunkten bevisade att det funnits verkliga häxor på 1500- och 1600-talen), som detta vittnesmål från ”bortträngda minnen”, som härrör från Australien:  ”Min mor tog ett tag i mitt hår och tryckte in en penis i min mun som hon skurit av från en av de många döda kropparna. Den var helt blodig. Jag kväljdes och spydde nästan. Jag skakade mitt huvud för att få ut den. Domare B höll ner mina armar och min kropp. Han skrek ”ditt lilla fnask,” och tog penisen från min mor och vände mig på mage och tryckte in den i min anus. Han sa ”vi får se hur du gillar det.” Han lämnade den där och drog mig ur rummet. Därefter tog han in mig i badrummet och jag bara stirrade på badkaret. Någon hade fyllt det med blod och kroppsdelar. Där var armar och ben och ett huvud. Jag drog ut penisen ur min rumpa. Han sa ”Vad gör du?” Han plockade upp mig och kastade mig i badet. Jag var skräckslagen. Sedan tog han av sig sina kläder och klev ner i badet med mig.”  Behöver jag påminna om, att man aldrig någonstans funnit något som helst bevis för att sataniska övergrepp har skett?  Även om Eva Lundgren gjorde karriär på att påstå att de existerade.

Fördelen med att kunna smutskasta mannen som ”förövare” med dessa metoder insågs snabbt av radikalfeministerna och de fick med sig samtliga svenska medier.  Dessa medier bär en gigantisk skuld till att det gick fel, eftersom de inte tillät några avvikande, ifrågasättande röster, och inte gör så än idag.  När Mats Ottosson ställer frågan: ”Är jag också en medlöpare – utan att jag märker det? Är du?” så bör han också ställa följdfrågor.  Har han, hans tidning eller något annat media, släppt fram avvikande åsikter och fakta gällande hysterin kring övergreppen på barn, bortträngda minnen eller häxjakterna när det begav sig?  Släpper han, hans tidning eller något annat media, fram avvikande fakta kring sexköp, genuskorrektheten, sextraffickinghysterin, invandringen, m m idag, och vågar han peka på detta samband mellan barnövergreppshysterin på 70-talet och Thomas Quick?  Jag kan av egen erfarenhet påstå att det nästan inte är några medier eller journalister som gör detta.  Jag är definitivt inte en medlöpare (och det har jag blivit straffad ordentligt för) men medierna är det.  Huruvida just Mats Ottosson är det eller inte kan jag inte uttala mig om, det får han svara på själv (jag mailade denna text till honom utan att få någon reaktion).  Men vad han och hela journalistkåren och medievärlden borde reflektera över är, att det inte är de själva som medlöpare som för utvecklingen framåt, det är de som ifrågasätter.  Galilei är ett exempel på en som inte var medlöpare, SVT ett på medlöpare (här och här).  Jag avslutar med ytterligare ett citat från Sampsons utmärkta text:  ”När feminismen penetrerar statliga institutioner och attraherar eliten tenderar det att komma att handla mer om det individuella självförverkligandet än om gruppens rättigheter. Att kämpa för rättigheter och medborgerlig delaktighet och att skydda våldsoffer ersätts av att hjälpa kvinnor att må bra och stimulera genuskompetensen” (s 7).

Publicerat

REINFELDT VITSAR TILL DET PÅ ETT JULPARTY

Fredrik Reinfeldt har dragit en massa vitsar i årets jultal.  Jag känner mig lite lockad att i samma anda kalla honom ”Fritzi”, för att skämta till det, så som han själv gör.  Men hans vitsar är inte särskilt roliga.  De är bara patetiska!  Så jag lägger Fritzi åt sidan.  Det känns däremot inte särskilt förtroendeingivande att Reinfeldt måste ta utgångspunkt i fiction för att beskriva ”verkligheten” i sextraffickingen (Roslund & Hellström) och som vanligt måste det värsta exemplet man kan finna vara en ”spegling” av ”verkligheten”.  Och att prata om att människor ska ha frihet att forma sina liv samtidigt som man omyndigförklarar sexarbetare som själva valt yrket hur vitsigt är det?  Man bara skakar på huvudet åt sådana skämt. 

Sedan ljuger antingen Reinfeldt eller polisen.  Det finns inte något fall med en 13-åring i svenskt rättsväsende.  Och själv måste jag också vara traffickerad.  Jag har nämligen en skuld till banken för köp av lägenhet.  (Reinfeldt skämtar indirekt om att kvinnor som lånat pengar för att komma hit och sexarbeta inte ska behöva betala tillbaka sin skuld).  Men Reinfeldt ska få ett erkännande.  Han är en hyfsad skådespelare – men verkligen ingen lysande komiker – även om det manus som skapats för honom bara är ett hopkok av myter, hyckleri och trams.

”Hur stort är då människohandel- eller traffickingproblemet” frågar Reinfeldt och drar till med en guesstimate i storvitsarklassen från UNODC.  140.000 säljer sex (och är alltså traffickingoffer) i Europa påstår han obekymrad om att det inte har det minsta med verkligheten att göra (I UNODC:s rapport 2008 kunde man inte finna mer än två-tre tusen fall enligt domstolsstatistiken, och t o m BRÅ anser att det är otroligt att det kan existera mörkertal för ett brott som sextrafficking, BRÅ 2011:18 s 21).  När man använder ”guesstimates” kan man påstå vad som helst för att jaga upp skräcken och strunta i verklighet och vetenskap.  Så följer naturligtvis myten om miljardindustrin (som professor Ann Jordan redan dödat).  Men det bekymrar inte Sveriges statsminister/-komiker.  Han kan stå och dra vitsar rakt ut ändå (även om det är oklart om han vet att det är en vits).

Sedan drar han upp svenska polisens gamla guesstimate om 400-600 kvinnor.  I det sammanhanget kunde det ju ha varit på sin plats att han påpekat hur usel den svenska polisen är, som inte löser mer än en hundradel av dessa påstådda fall.  Klart som fan att de inte är säkra på siffrorna eftersom det är ren fantasi.  Det måste väl ändå betecknas som det största ”understatement” som förekommer i talet.  Intressant också hur han indirekt menar att man måste få ”rumänskorna” att säga saker som den politiskt korrekte Reinfeldt vill höra från dem (”vi måste få flickorna att erkänna”).

Ja, han är en riktig ”valsare” den är Reinfeldt.  Kul kille som drar vitsar på julpartyt.  Sverige har lägre efterfrågan på sexköp än i andra länder tack vare sexköpslagen vitsar han till det.  Inget fel på fantasin där inte!  Men varför vägrar han träffa personer som är kritiska till sexköpslagen?  Har han något emot Fredrik Federley, så att han aldrig träffar honom, eftersom alla han träffar är överens om att sexköpslagen är bra?  Ska en svensk statsminister, även om han drar vitsar på ett julparty, verkligen sortera bort dem som inte delar hans åsikter?

Konceptet ”nu ska jag visa mig som en empatisk person som ömmar för individer” (även om de knappast existerar) är ju ganska typiskt för de som politiskt känner sig hotade.  Det kostar inget att sprida dessa konstruerade och påhittade ”empatiska” påståenden, eftersom man ändå inte måste betala för det.  Kan man vända opinionen genom att dra vitsar kan det vara värt priset.  Fredrik Reinfeldt är inget undantag. Första gången postad december 2013.

Publicerat

PROPAGANDAFABRIKEN SVT DEL 2

Så har jag då även sett programmet om den minderåriga eskortkvinnan/flickan i dokument inifrån (på ett ställe där TV-licens betalas, själv har jag ingen TV) och det var kanske något mer sansat än Uppdrag granskning, men var det balanserat och journalistiskt något så när okay?  Tyvärr så anser jag att det utan tvekan faller inom SVT:s politiskt korrekta beroende att okritiskt propagera för den officiella hållningen i samhället.  SVT är inte en oberoende TV-kanal och förtjänar alltså inte licensavgifter.  Att SVT är en propagandacentral bekräftas härmed.

Om man utgår från att vi i vår kultur är ofelbara och vår syn på detta med sex, sexarbete och minderårigt sexarbete är det absolut rätta så gör de som intervjuas i programmet ett utmärkt arbete.  Däremot supporteras ju inte vår syn på detta historiskt och globalt, men det behöver vi ju inte diskutera nu.  Men vad jag framförallt vänder mig mot är den underliggande föreställningen om att minderåriga som ägnar sig åt sexarbete skulle vara dömda till ett liv i misär.  Det är genomgående i programmet och illustreras t ex av den färgade polisen när han säger:  ”De här barnen tar sig sakta ner i ett träsk som de inte tar sig ur”.  Det räcker med att gå till Rosen (Rosen, Ruth, 1982,The lost sisterhood: Prostitution in America 1900-1918) för att se att detta inte är sant.  Den stora majoriteten av sexarbetarna är i ”branschen” några år, även om de börjat tidigt, och går sedan vidare till annat.  Denna domedagsövertygelse är alltså falsk och bedräglig.  Vad den också är, är att den är skrämmande för tjejer som går in i sexarbete.  Det är också något som tydligt framgår av programmet, men som ingen låtsas om, att det största skälet till ”Hannas” ångest över vad hon gör inte är kunderna (även om hon känner lite rädsla inför den hon inte hinner träffa) utan det omkringliggande samhällets attityder.  Att hon inte har någon att dela sina upplevelser med annat än dagboken beror på samhällets stigmatisering; du är oren om du är ”hora”.  När hon skriver i dagboken att ”men det gnager också att sälja mig själv, jag vet att det kan ta hårt på mig psykiskt” så är det något hon lärt från det omgivande samhället, och vilket riskerar att bli en självuppfyllande profetia.

Detta med stigmatiseringen av ”yrket” leder naturligtvis till att hon – eller andra unga som sexarbetar – inte vill att föräldrarna, eller någon annan, ska få veta något.  Isoleringen i jobbet beror alltså inte på sysselsättningen, utan det kulturella fördömandet runt omkring det.  Sedan kan man på sätt och vis säga att hon utsatts för övergrepp i hemmet som är av värre typ än hon utsätts för som sexarbetare.  Hon har uppenbart drabbats av negligering, som unga själva klassar som den värsta formen av övergrepp de kan utsättas för (sexuella övergrepp är de minst problematiska, Ney, P, Fung, T & Wickett, A R, 1994, The worst combinations of child abuse and neglect.  I Child Abuse and Neglect, vol 18(9), pp 705-714).  Det är också, förstår vi, detta som leder in henne på sexarbetsbanan.

Att sexsäljarna inte vill ha kontakt med polisen ligger också i stigmatiseringen av sexarbetet men också i att det är kriminellt med minderårig prostitution (oavsett om säljaren eller köparen är kriminaliserad).  Den kriminella miljön omöjliggör ju för tjejerna att vända sig till polisen om de blir hotade eller utsätts för våld.  På Nya Zeeland (där naturligtvis minderårig prostitution också är kriminaliserad) vittnar de vuxna sexsäljarna om att avkriminaliseringen har gjort att de nu enkelt kan säga nej till sexuella akter som de inte vill ställa upp på.  Tidigare var det mycket svårare.  Det är alltså kriminaliseringen som till stora delar orsakar att tjejer inte kan säga nej.

När det gäller detta med rättsläget är det skrämmande hur personer kring detta kan uttala sig.  Advokaten som företrätt unga anser att det inte är tillfredsställande med att män kan gå fria.  Men hur kan man i ett rättssystem, som hävdar att oskyldiga inte ska dömas, indirekt förespråka att vi på moralistiska grunder ska sänka rättsskyddet?  Men hennes senare kommentar vittnar väl om hennes verklighetsuppfattning, när hon indirekt säger att sexköp inte kan vara en ömsesidig handling.  Något som ju bl a ”Hannas” dagbok vittnar tvärtemot om.  Det är också allvarligt att en polis indirekt förespråkar rättsosäkerhet – d v s att brottets art ska göra att man döms på lägre bevisbörda – och sedan påstår att länder pratar om oss som ett föregångsland när det gäller sexköpslagen.  Han tycks också ha en något diffus verklighetsuppfattning.

Så måste man undra över hur mycket av ”Hannas” insikt som är hennes egen och hur mycket som hon säger därför att det är omöjligt att säga något annat?  Intervjuaren från programgruppen har ju uppenbara förbestämda ”korrekta” åsikter, så hur skulle ”Hanna” kunna säga annat än ”rätt” saker, särskilt som hennes föräldrar och resten av samhället också finns med som kontrollinstans på vad hon ska säga?  Frågan är viktig, särskilt mot bakgrund av att hon redovisar en annan bild i dagboken.  ”Jag visste att det skulle leda till en ond cirkel” säger hon när hon intervjuas, men det är ju en efterhandskonstruktion, även om den inte måste vara osann.  Jag tror däremot att det på det sätt som programmakarna gör är omöjligt att få till annat än ett tillrättalagt, politiskt korrekt program med korrekta svar från ”Hanna”.  Därmed inte sagt att det skulle vara vettigt att tillåta minderårig prostitution i vårt kulturområde.  Det är otvivelaktigt skadligt för tjejerna eftersom vi har detta kulturkontext.  Eller som den berömda sexologen Loretta Haroian (Haroian, Loretta:  Child Sexual Development.  Electronic Journal of Human Sexuality Vol 3, February 1, 2000.) uttrycker det:  ”Att uppmuntra barn till att bli sexuella i en sexuellt förtryckande eller restriktiv/ambivalent kultur är att exploatera deras sunda sexuella intressen, eftersom de lämnas ensamma att handskas med dubbelmoral och de sexnegativa, självtjänande attityderna hos likar och vuxna.”  Det är alltså inte de sexuella handlingarna i sig som skadar någon (om inte våld och tvång adderas, vilket är skadligt i alla sammanhang) utan det omgivande kulturella kontextet.  Hur påverkande detta kulturella kontext är kan t ex illustreras med hur skadlig masturbationen var under 1800-talet.  I mentalsjukhusrullorna finns mängder av exempel på människor som mådde fruktansvärt dåligt för att de inte kunde sluta masturbera, eftersom samhället talade om för dem att de måste må så – något som också gällde homosexuella.  Ett annat exempel är Baigafolket, där våldtäkt var det ”normala” sättet att ha sex på.  Eftersom det kulturella kontextet sa att detta var det rätta blev det också det rätta och kvinnorna fann det helt naturligt att de närsomhelst, varsomhelst kunde tvingas till sex med en man.  Att vår syn på sexhandel (och mycket annat) tävlar i samma division är det få som vill inse.

Slutligen har jag en stilla undran.  Är detta program ett bevis för att sexköpslagen har minskat prostitutionen i konungariket Sverige?  Mitt eget svar skulle nog bli, att detta är ett program som bekräftar att sexköpslagen är fullständigt misslyckad!  Man kan inte lagstifta mot evolutionära adaptioner.  När man gör det tillverkar man bara kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende, som Howard S Becker uttrycker det.  SVT är förkämpar för denna kriminalitetstillverkning som enligt ett tyskt ordspråk säger:  ”Falska lagar mognar till riktiga brott”.

Första gången postad januari 2014.

Publicerat

PROPAGANDAFABRIKEN SVT

20 november sändes Uppdrag gransknings program om ”Nadja från Rumänien”.  Vi ska förstå det som en granskning av prostitution och trafficking, men i själva verket är det ett synnerligen tillrättalagt propagandaprogram för synen på sexhandel som något förnedrande och skadligt.  Vad som sägs i programmet har, som vi ska få se, föga med verkligheten att göra.  Först en kort resumé med vissa kommentarer:

Programmet börjar med ett emotionellt språk, ”de är kvinnor från Europas allra fattigaste länder” och ”det handlar också om hallickarna, som ska tjäna pengar på de här kvinnorna”.  Senare sägs också att på gatan går i princip bara kvinnor från Europas fattigaste länder, eller från Afrika och att priserna halverats på sex år.  UG har följt Nadja från Rumänien som ”kväll efter kväll säljer sig på gatan”.  Hon började gå på gatan när hon var 21, efter att från 19 sålt sex på en stripklubb, och är nu 30.  Hennes arbetstid är ca 7 timmar – d v s ungefär vad som är normalt för andra arbeten.

Så plockar man in en polis, Mats Paulsson på polisens traffickinggrupp, som får uttrycka sin mening; ”smutsigt, slitigt, fullständigt oglamoröst… skitigare verksamhet har jag svårt att tänka mig”.  Han påstår också indirekt att de utsatts för människohandel eller styrs av hallickar.  Intressant nog har också terminologin kring den stort uppslagna ”traffickingliga” som skrevs så stort om tidigare, med sex ”traffickerade” kvinnor och sex dömda män ändrats till ett ”hallicknätverk”.  Men ändå ska vi förstå att det var en av de största ”traffickingundersökningarna” någonsin.  Vad vi däremot inte får veta är, att det bara var en av kvinnorna som vittnade mot männen, och att de andra återgick till sexarbetet, inklusive Nadja som var tillbaka på gatan två veckor efter polisens tillslag.  Däremot säger reportern på slutet indirekt, att polisen arbetar med att sätta dit sexköpare istället för att sätta dit traffickerare.  Mats Paulsson säger, att det senaste traffickingärendet var i våras och att de ”drev” det.  D v s att det inte ledde fram till någon lagföring.  I Stockholm och Malmö arbetar dock traffickinggrupperna bara med traffickingärenden.  Men vi får absolut ingen information om vilka magra resultat de kan presentera.  Istället sägs om Stockholm att där också sprängts ”ett traffickingnätverk” (så ”hallicknätverket” verkar ha återtransformerats till ”traffickingnätverk”) och att man jobbar med ”flera nya utredningar” och att ”flera utredningar” också är på gång i Malmö.  Men, naturligtvis, håller man inne med det faktum att nio av tio utredningar läggs ned, därför att inte brott kan styrkas.

Av socialsekreteraren Petra Malmström får vi också ”veta” att ”vissa” kopplare ”har väldigt stor kontroll” över kvinnorna, vissa mindre och att det kan förekomma våld och sexuellt våld och att de tar ut olika mycket av kvinnorna.  Senare i programmet påstår hon också att ”trafficking” finns i hela Sverige.  De flesta polisdistrikt anser dock att problemet inte är så utbrett hos dem, och faktum är att i hela landet har vi drygt fem styrkta fall årligen i genomsnitt, vilket innebär att det är 0,048 fall på 100.000 invånare, så visst har de helt rätt, det är en liten omfattning på brottet.  Men det får vi inte information om.  Istället får vi reda på att regeringen satsat över 200 miljoner kronor för att bekämpa trafficking.  Men trots alla polisens resurser och tillslag ”pågår sexhandeln som vanligt”.

När reportern frågar Nadja om hur hon känner inför kunderna säger hon ”inget särskilt, ingenting.  Det som kommer kommer, inga problem.  Det tar bara fem-tio minuter.  Jag är som en sexmaskin.  Det är inte kärlek”.  Att detta tyder på att Nadja inte har problem med att sälja sex kan inte UG släppa igenom, så reportern tillägger att ”Nadja låter tuff när hon pratar, men hon säger att hon är rädd.  Hon är alltid beväpnad.  Hon vet vad som kan hända om hon stöter på fel kunder”.  Nadja själv säger att hon är beväpnad ibland och vittnar om ett tillfälle då hon var utsatt för våldtäktsförsök av fem killar – två år tidigare.  Hon säger också, att man ibland råkar ut för ”dåliga människor” på gatan.  Hon säger också, enligt reportern, att hennes rädsla blivit större de senare åren, men det är, fortfarande enligt reportern, inte kunderna som skrämmer henne mest, det är andra män.  Man undrar här hur vinklat detta är av reportern, eftersom UG inte ger Nadja själv röst?  Sa hon verkligen ”mest”, eller sa hon att kunderna inte skrämmer henne, men att andra män gör det?  Nadja själv exemplifierar med att en hallick för någon tid sedan krävt att få betalt av henne.  Hon har också fått hotfulla sms.  Hon slappnar aldrig av.  Av polisens undersökning framgår att hon utsatts för misshandel vid tillslaget.

Mot slutet påstår reportern att ”forskning” skulle visa att de ”allra flesta” ”prostituerade” skulle ha utsatts för sexuella övergrepp, misshandel, hemlöshet eller fattigdom.  När Nadja tillfrågas om varför hon jobbar som ”prostituerad” svarar hon:  ”Därför att jag gjort det för länge.  Det är ett jobb och bra pengar” och så lägger hon till att Rumänien är fattigt.  Här får hon 500 kronor per kund.  I det här läget kan det finnas risk för att någon kan lyssna på vad Nadja verkligen säger, så reportern måst emotionalisera detta i rätt riktning igen:  ”Nadja säger att ingen tvingar henne att sälja sin kropp (svensk ideologi) och att hon inte har en hallick”.  Nadja själv säger att hennes familj vet vad hon gör, och än en gång att det inte är några problem, att ingen tvingar henne och att hon kan åka hem när hon vill.  Inte ett ord om att ”sälja sin kropp”.  Men Mats Paulsson ”vet” i sann patroniserande anda att det inte är sant, ”vi vet ju att det inte är det”.  Och han menar med att det räcker med att titta på det som UG filmat ”där nere”.  ”Det finns ingen frivillighet i det här”.  Och reportern fyller i med att indirekt sätta likhetstecken mellan sexarbete och trafficking.  Sexhandeln pågår öppet på gatan trots regeringens hundramiljonersatsningar och i nästa andetag säger hon: ”går det överhuvudtaget att stoppa trafficking”?  Men inte ens Mats Paulsson tror det, för det är alldeles för stora pengar inblandade påstår han.  Men Nadja har ett mål, om fem år vill hon ha barn och ett ”normalt” arbete.

Analys

Detta program har inget som helst med granskande eller journalistiskt arbete att göra.  För det första patroniserar de som gjort programmet starkt och mer eller mindre omyndigförklarar Nadja.  Inte så att reportern själv säger det rakt ut, men eftersom Nadja säger ”fel” saker, som att hon inte har problem med jobbet, att hon gjort ett eget val, att det inte i första hand är kunderna som skrämmer henne, så måste man låta auktoriteter komma in som kan korrigera henne.  Paulsson och Malmström ska indirekt försäkra oss om att Nadja inte förstår vad hon talar om.  Det gör däremot de som vet vad ”prostitution” är (trots att de bara kommer i kontakt med en liten del av den).  Vilket människoförakt ligger det inte hos programmakarna att lägga upp det på detta sätt!

Naturligtvis måste UG också ta till stora skrämskott som inte har med verkligheten att göra, men som låter bra när man andrar ”forskning” som stöd för den svenska officiella synen.  Vi får inte veta vilken ”forskning” det handlar om, men utan tvekan torde det avse den vetenskapligt starkt kritiserade Melissa Farley.  Men liksom den ovetenskapliga Farley så har det här programmet generaliserat den kliniska lilla grupp som socialtjänst och polis kommer i kontakt med till att gälla allt sexarbete.  Men det finns inte forskning som stöder detta med att sexuella övergrepp eller misshandel skulle gälla för en stor grupp, inte ens den danska prostitutionsrapporten 2011, som inte enbart rör sig i kliniska populationer.  Däremot är alla eniga om att fattigdom är en viktig faktor, liksom det är för alla att försöka få ett jobb.  När också Paulsson påstår att det inte finns frivillighet så är det helt enkelt inte sant.  En mängd internationella undersökningar visar att endast sex procent inte gör ett eget val att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002, Busza 2004 och Mai 2007) i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114).  Det är inte heller sant att man inte kan få stopp på den lilla trafficking som existerar.  I Nya Zeeland, som avkriminaliserade allt sexarbete 2003, har man inte haft ett enda traffickingfall sedan dess.

Men det allvarligaste PK-felet som UG gör är att de inte analyserar varför hallickar överhuvudtaget kan verka under terroriserande omständigheter.  Det är nämligen inte sexarbetet i sig som orsakar det, det är kriminaliseringen runt det som ger tvingande och utnyttjande hallickar spelrum (liksom även de få traffickerare som är verksamma).  Istället för att gå på i PK-strumporna borde UG frågat sig hur förhållandena kan vara på detta sätt.  De kunde ha åkt till Danmark eller Nya Zeeland och jämfört med de ordnade arbetsförhållandena i inomhusprostitutionen – och även hur mycket säkrare de gatuprostituerade blivit sedan avkriminaliseringen i Nya Zeeland – och frågat sig varför det är så illa hos oss.  Internationell vetenskaplig forskning är i stort sett överens om att det är den kriminaliserade miljön som skapar förutsättningarna för kriminella som vill verka, eftersom – oavsett om sexarbetaren eller kunden är kriminaliserade – kriminaliseringen, och hotet om förvisning, gör att kvinnorna inte vågar gå till polisen och anmäla brott.  Den svenska officiella kursen avser att göra det svårare för sexarbetarna, något UG naturligtvis inte drar in i sammanhanget.

Jag misstänker starkt, att detta program tillkommit i syfte att banka in ”rätt” syn på detta med sexarbete och sexköp i tittarna – vilket ju Svt gör med jämna mellanrum.  Svt är helt enkelt i det fallet en propagandamaskin för den officiella svenska moralismen.  Med granskning eller journalistik har det absolut ingenting att göra.

Uppdrag granskning bryter mot anständighetsprinciperna 1, 3, 5, 7, 8 och 9 ovan. Första gången postad januari 2014.

Publicerat

DE ”GODAS” SMUTSKASTNINGSRETORIK OCH SKRÄMSELPROPAGANDA

Med anledning av ett meningsutbyte på en facebooktråd, som egentligen handlade om Alexander Bard, inte om sexarbete, lyckades ett par ”genomtänkta” kommentarer av sexköpsmotståndare leda in tråden på ämnet.  Den inledande kommentaren (från en man) var:  ”Dom som säljer sex har ofta blivit utsatta för övergrepp i någon form tidigare i sitt liv. Kom igen, för fan, det är inte ok att sälja sex. Inte köpa heller.”  Förmodligen var det med hänsyftning till att Alexander Bard försvarat sexhandel och själv deklarerat att han sålt sex.  Det här ledde till det ena och det andra och nya ”goda” aktörer som minsann ”vet” hur illa sexarbetarna far kom in, bl a en som ”skamlöst” ställer sig på alla offers sida.  Visst låter det som om hon är genomgod, inte sant?  Åtminstone tycks hon själv betrakta sig som sådan.  Men ”godheten” flagnade snart, när jag försökte förklara okunnigheten som uppvisades, och att det ”goda” egentligen handlar om egocentrisk empati.  Jag levererade också länkar till min ”serie” om myter kring prostitutionen och påpekade hur de ”goda” tror på myter och skrämselpropaganda.  Den ”skamlösa” upplyste oss då om att det finns gott om män som jag, och att jag lever i ”egna fantasier om den lyckliga horan”.

Hade någon trott att den ”skamlösa” skulle bry sig om att läsa om prostitutionsmyterna som jag länkat till?  Hade någon trott att hon därifrån skulle försöka att argumentera för sin sak, och anföra någon forskning som kunde styrka den?  Ni behöver inte oroa er, hon gjorde det inte.  Självklart påpekade jag att jag forskat vetenskapligt om detta och skrivit en bok i ämnet som uppskattats av flera (f d) sexarbetare.  Jag påpekade också, att det är hon som förlitar sig på myter och skräckpropaganda och uppmanade henne att läsa mina länkar, samt tog ett exempel från världens kanske största undersökning av prostituerade, av Thomas M Steinfatt, som visat att 15 % tyckte direkt illa om jobbet, men 69 % att det var ett bra eller okay jobb.  Jag frågade också den ”skamlösa” om hon talar om den ”lyckliga” städaren, eller den ”lyckliga” industriarbetaren.

Nu då, tänker ni, nu läste hon väl och försökte komma med motargument?  Nej, hon betedde sig precis som så många självutnämnda ”goda”, som sitter på den absoluta ”sanningen” gör.  Genom påhittad guilt by association behövde hon inte ta till sig fakta som strider mot hennes egen övertygelse/tro i detta fall.  Alltså skrev den ”skamlösa” bl a:  ”Jag hade absolut förväntat mig att flera ivriga män skulle försvara sin egen rätt att köpa sex – jag är inte förvånad. Män som ser kvinnor som sina likar skulle aldrig tycka som ni. Jag är inte okunnig och har också tagit del av rapporter på oehört lidande för t ex kvinnor från fattiga länder som tvingas i en vidrig sexindustri. Ni får gärna sitta här och gotta er åt kvinnors lidande…”  Hon påstår alltså, att de män som är kritiska till svensk lagstiftning kring sexköp, liksom till den falska bilden som florerar kring prostitution enbart gör det för att de själva köper sex (menar hon att det gäller kvinnor som är emot sexköpslagen också?).  Denna smutsiga retorik har gamla anor, även inom prostitutionsdebatten, och redan under 1800-talets debatt i England slungades detta helt ur luften tagna påhitt ut, som t ex då William T Stead påstod: ”därför att de är medbrottslingar till de kriminella och urskuldarna och  likställde opposition mot det han sa med skuld: ”Om dessa människor sa sanningen så kunde man finna att de gjort likadant själva.”  (Om någon är intresserad så har jag aldrig varit med en sexsäljare, inte därför att jag är emot det, utan enbart därför att det inte är min grej, men till skillnad mot t ex ”skamlös” kan jag acceptera att andra tycker och vill annorlunda än jag).

Så hamnade vi alltså i det som de ”goda” ivrigt tar till när de saknar kunskaper, argument och förmåga att ta till sig andra åsikter och synpunkter än deras ”enda sanning”; smutskastningsretoriken och påståenden om att de minsann visst har läst ”rapporter” som bekräftar deras ”sanning”.  Och det är inte omöjligt att de har, men eftersom dessa ”rapporter” inte presenteras så finns ingen möjlighet att bemöta deras brister.  Om det nu verkligen skulle ha varit annat än tidnings– och TV–propaganda som ”skamlös” sett så är risken total för att det är något i stil med den nedan länkade Europol-rapporten.  Smutsig nivå är det emellertid på och det har, enligt min mening, ingenting med anständighet, tolerans och acceptans av avvikande åsikter att göra.

Ett exempel på hur sådan här skrämselpropaganda fungerar är t ex de alltid alarmerande påståendena att sexhandel med och prostitution av unga hela tiden ökar.  T ex så skrev två poliser detta på SVT-debatt för ett halvår sedan.  Att det inte finns underlag för detta i den officiella statistiken är inga problem för de bägge poliserna, utan vi ska tro det bara för att det är två poliser som påstår det.  Det är också ett typiskt drag hos de ”goda”.  De svänger sig med rapporter som är proppade med ”uppskattningar” (eller snarare ”guesstimates”, som det kallas i engelskspråkiga länder) som inte har någon som helst grund i verklig forskning eller nationell statistik, utan bara är ren propaganda.  Som t ex en fullständigt undermålig ”rapport” från Europol, vilken bl a EU-minister Birgitta Olsson har hänvisat till i ”debatten”.  Hur trovärdig den svenska polisen är ses väl av den ”uppskattning” som gjordes för ett tiotal år sedan, och som fortfarande hänvisas till titt och tätt, om 400-600 sextraffickerade kvinnor till Sverige varje år, fast den nationella statistiken säger 5,4, varav nästan tre kommit självmant och är offer endast i kraft av att vara under 18 år.  Svensk polis tvekar alltså inte ett ögonblick att överdriva de verkliga siffrorna hundrafalt!

Och hur kan det komma sig att ungdomsprostitutionen ökar just i Sverige, när den minskar i andra länder?  I USA har den t ex minskat från 2316 kvinnliga minderåriga arrester (och ”räddningar” är arrester) år 1982 till 470 år 2012.  Hur kan det komma sig att Sverige, med världens ”bästa” lagstiftning kring sexarbete ökar när andra länder minskar?  Beror det månne på sexköpslagen?  Men då säger ju de bägge poliserna att denna lag har ÖKAT prostitutionen samtidigt som den minskar i andra länder!  Hur kan då regeringen påstå att den minskar av samma lag?  Hur som helst är detta ett tydligt exempel på den falska skräckpropaganda som ska motivera att ”goda” människor, innehavare av ”den enda sanningen”, genom lagar och straff ska kunna tvinga alla att följa deras åsikt – samtidigt som man patroniserar och stigmatiserar de kvinnor som står längst ned på samhällshierarkin.  Fy fan för sådan ”godhet”!

Här är länkarna till serien om myter i prostitutionen:

MYTER OM PROSTITUTIONEN 1: NIVÅER PÅ VÅLD OCH EXPLOATERING ÖKAR DÄR PROSTITUTION ÄR LEGALT
MYTER OM PROSTITUTIONEN 2: SEXARBETARNA FÖRSKÖNAR TILLVARON SOM AKTIVA, MEN INSER VERKLIGHETEN NÄR DE SLUTAT
MYTER OM PROSTITUTIONEN 3: TRAFFICKING ÖKAR DÄR PROSTITUTION ÄR LEGAL
MYTER OM PROSTITUTIONEN 4: SEXARBETARNA ÄR TVINGADE IN I YRKET OCH VILL SLUTA
MYTER OM PROSTITUTIONEN 5: MÄNNEN KÖPER SIG MAKT ÖVER KVINNORNA
MYTER OM PROSTITUTIONEN 6: PROSTITUTIONEN ÖKAR DÄR DEN ÄR LAGLIG, SÄRSKILT MINDERÅRIG SÅDAN
MYTER OM PROSTITUTIONEN 7: SEXARBETARNA UTSÄTTS FÖR OMFATTANDE SMITTA OCH ÄR SMITTOHÄRDAR
MYTER OM PROSTITUTIONEN 8: DE PROSTITUERADE ÄR VÅLDSUTSATTA, DROGBEROENDE OCH MÅR DÅLIGT
MYTER OM PROSTITUTIONEN 9: FLICKOR INTRÄDER I PROSTITUTION VID 13 ÅRS ÅLDER
MYTER OM PROSTITUTIONEN 10: SEXTURISTER ÄR ONDA UTNYTTJARE AV SÅRBARA KVINNOR
Publicerat

VITA HETEROSEXUELLA MÄN OFFRAS PÅ MANSHATETS ALTARE

I en kolumn av Cissi Wallin i Metro (4/2 2014, ”Kvinnor offras på ’geniets’ altare”) kan vi se en grandios uppvisning av vad jag menar är könsrasism.  Kvinnan ifråga uppvisar till synes en rad av fördomar, ounderbyggda antaganden och att hon uppenbarligen på ett kick – endast utifrån att Woody Allen är vit, heterosexuell, framgångsrik man – vet att Allen är skyldig.  Hon vet tydligen också att Roman Polanski är en ”erkänd pedofil” och att Stig Larsson nog egentligen var det.

Wallin fortsätter med att falskeligen påstå att Allen ”gift sig med sin tonåriga styvdotter” (man får inte tveka för lite faktaförvrängning när man ska offra vita heterosexuella män), men Mia Farrow och Allen var aldrig gifta, så Soon-Yi Previn var inte “styvdotter” och såg aldrig Allen som en fadersfigur (Allen tillbringade f ö inte en enda natt under 12 år i Mias hem).  Allen och Soon-Yi Previn inledde förhållandet när hon var 19 eller 21 och han gifte sig inte alls med ”sin tonåriga styvdotter”, eftersom de gifte sig 1997 (då Soon-Yi var 25 eller 27 år gammal).

Så ställer Cissi Wallin frågan, ”vem skulle tro henne”?  Självklart skulle hon inte ställa den mer påträngande frågan, ”vem skulle tro honom”?  Men han blev trodd av de som redan 1992-1993 utredde Mia Farrows anklagelser mot honom, så frågan är varför adoptivdottern Dylan skulle ljuga idag?  Ja, förmodligen ljuger hon inte, hon bara talar osanning.  Hon tror förmodligen på det hon säger, därför att det har varit ”sanning” i det Farrowska hemmet under hela hennes uppväxt.  Intressant är att hennes adoptivbror, Moses, vilken som 15-åring valde att inte mer träffa sin far, nu har fjärmat sig från modern och istället tagit upp kontakten med fadern.  I en konversation nyligen talade han om att han till slut sett verkligheten på Frog Hollow och utan tvekan använde han omdömet ”hjärntvätt”.

Cissi Wallin anser sig förmodligen inte behöva bry sig om det faktum att vi idag vet hur lätt det är att plantera in falska minnen.  Här i Sverige har vi t ex exemplet ”Thomas Quick”, och om hon brytt sig om att se Hannes Råstams dokumentär om ”fallet Ulf” hade hon fått konkret på hur lätt en terapeut kan få någon att tro att något förfärligt har hänt – som inte har hänt.  Jag utgår från att Cissi Wallin aldrig öppnat en skrift av t ex Elisabeth Loftus, för hon behöver väl bara sin övertygelse om att vita heterosexuella män alltid är skyldiga?

Adoptivdottern Dylan har under sin uppväxt varit utsatt för sin bittra mors påverkan och dessutom undergått en period av terapi, mitt under den värsta förträngda-minnen-paniken på 90-talet.  Det vore verkligen inget unikt om hon skulle berätta ”sanningar” som aldrig inträffat.  Men är man könsrasist så behöver man tydligen inte bry sig om sådana futiliteter som att väga in alla aspekter, betrakta objektivt, inte agera domare på förhand, m m.  Då kan man uppenbarligen, som offerpräst vid manshatets altare, utan urskillning offra vita, heterosexuella, framgångsrika män, bara för att de är just sådana (räcker f ö med att vara vit heterosexuell icke framgångsrik också, det kan jag intyga).  Sedan kan man också säga att ”vi måste såklart ha rättssäkerhet, men…”

Om Genusdebatten skulle bestämma sig för att börja utdela utmärkelsen ”årets könsrasist” i kategorierna mans- respektive kvinnohatare så skulle Cissi Wallin, enligt min mening, vara en kandidat till den förstnämnda utmärkelsen.

De uppgifter som anförs angående Allen och Farrow finns på en 27/1 publicerad artikel här.

F ö är det inte heller med sanningen överensstämmande när Cissi Wallin påstår att hon ”vet” hur statistiken ser ut runt ”mörkertal och faktiska anmälningar”.  Den påstådda siffran 80 procent är en ”uppskattning” som ännu inte redovisats med vetenskapliga undersökningsmetoder.  Den kan lika väl vara sann som falsk.  Sanningen är att vi inte vet hur stora mörkertal det finns, men från t ex sextraffickingfantasierna vet vi att ”mörkertal” används som ett slagträ när man inte har fakta att bygga på.  BRÅ säger själva att det är osannolikt med mörkertal i sextrafficking (BRÅ rapport 2011:18 s 21) , ändå påstås de ständigt.  Med tanke på att Christian Diesen och Eva Lokatt Diesen ofta använder siffran 80 procent rörande våldtäktsanmälningar är det högst sannolikt att den är gravt överdriven.

Wallin bryter mot anständighetsprinciperna 1, 2, 6 och 9 här ovan.

Första gången postad februari 2014.

Publicerat

DEN SVENSKA GOEBBELS-JOURNALISTIKEN

Rubriken på detta blogginlägg kan kanske verka något märklig.  Men det utgår från den brittiska journalisten Nick Davies, som bl a skrivit om den brittiska polisens misslyckande med att finna traffickerare och traffickingoffer i ”Operation Pentameter two”. I sin bok ”Flat Earth News” skriver han (enligt Helene Bergmans referat, ”Med svärtad ögonskugga” s 128), att om tillräckligt många journalister, utan att kolla fakta, upprepar ett påstående blir det till slut en sanning.  Det är intressant, för precis samma logik hävdade propagandaministern Joseph Goebbels i Nazityskland, att upprepar man en lögn tillräckligt många gånger så tror folk på den.

Förmodligen har Nick Davies bl a haft traffickingrapporteringen i åtanke då han skrev detta.  För svenskt vidkommande är densamma ett skrämmande exempel på att svenska journalister följer samma principer som Joseph Goebbels.  Okritiskt upprepar man ounderbyggda, ovetenskapliga och obekräftade ”guesstimates” gång på gång, därför att det är så bekvämt att framstå som en ”god” förkämpe mot ”ondskan” att man helt kan slänga de ursprungliga journalistiska principerna, om kritiskt tänkande, ifrågasättande och objektivitet, över ända.  Och när den bild som man målar upp, genom upprepande av ”guesstimates”, lögner och falsarier, utmanas av verkliga fakta, vad ska man göra då?  Ja, svenska medier vet precis vad de ska göra.  De ska nogsamt förtiga verkligheten för att inte bli avslöjade!

Detta gäller naturligtvis inte bara sextraffickingrapporteringen, det handlar också om invandring, sexköpslag, relationsvåld, genus, m m.  Områden där detta land, enligt mitt förmenande, spårat ut fullständigt, och där tillrättalagda reportage, kvasivetenskap och smutskastningskampanjer måste bevara den ”rätta” synen på detta.  Men när det gäller sextrafficking så finns det så uppenbar statistik som motsäger den officiella mediebild som uppmålas av detta, att det blir extra noga att nogsamt strypa debatt, objektivitet och yttrandefrihet.  Om sanningen skulle komma fram skulle mediernas oanständiga censur, tillrättaläggelse och smussel komma till allmän kännedom.  Journalistkårens redan katastrofalt låga förtroendekapital hos allmänheten skulle rasa ytterligare.  De flesta svenskar inser vilka bedragare journalister i allmänhet är, men journalisterna själva tycks inte förstå någonting.  Hur kan vi tilltro människor med så dålig självinsikt och -kritik förmåga att kunna förmedla nyheter?

Under förra och denna vecka har jag ägnat mig åt att skicka nedanstående text till debattredaktionerna på Svt-debatt, SvD, DN, Expressen/GT, Aftonbladet, GP och Sydsvenskan.  Ingen redaktion har velat ta in den.  Några har presenterat undanflykter, andra har bara tackat nej.  Särskilt uppseendeväckande är DN:s behandling av texten, anser jag, eftersom man samma vecka hade texter i tidningen om just sextrafficking och sexköpslagen, som helt följde Goebbelsjournalistikens princip, upprepandes de ”rätta” uppgifterna – även fast de inte har grund i verkligheten.  Om DN hade varit ett media som brytt sig om objektivitet, yttrandefrihet och saklighet borde de ha publicerat texten.  Men naturligtvis gjorde de inte det.  Det kan inte råda någon tvekan om (och jag har försökt i flera år att få ut verkliga siffror, även hos Rapport- och Aktuellt-redaktionerna) att medierna och journalistkåren har bestämt sig för att inte rapportera om verkligheten när det gäller sextraffickiningens omfång (och inte bara det).  Istället prioriterar man uppenbart ”Goebbelsjournalistik”.  Jag påstår inte att det är någon stor konspiration kring detta, snarare ett antal småkonspirationer där alla journalister ”vet” vad som är ”rätt” att rapportera eller inte.  Journalistkåren och medierna är inget annat, menar jag, än hycklande krakar som är förblindade av sin tro på den egna uppgiften att leda ”enkelt folk” ”rätt”.  Här följer texten jag sände till redaktionerna, så ni får bedöma själva vad den verkliga grunden för de s k ”debattredaktionernas” refusering var (och jag ber om ursäkt över att jag tjatar om vad jag redan bloggat om tidigare):

VARFÖR VÅGAR INGEN BERÄTTA SANNINGEN?

Senast i Alexandra Pascalidous bok ”Kaos – ett grekiskt krislexikon” påstås att upp till 25.000 kvinnor beräknas bli offer för trafficking i landet, och ständigt och jämt matas gigantiska ”guesstimates” ut om miljontals offer för sextrafficking varje år.  Varför vågar inte något enda media berätta sanningen?  Sanningen är nämligen att sextrafficking antalsmässigt är ett väldigt litet brott – om än förfärligt för dem som verkligen råkar ut för det.  I hela världen går det 0,048 fall på 100.000 invånare.  D v s ett s k ”nollbrott”.  I Grekland ligger siffran på 0,16 fall, i Sverige 0,054 fall, i Tyskland ca 0,051, Storbritannien 0,029, Kambodja 0,027, USA 0,020 och Nya Zeeland 0.  I praktiska tal handlar det i Grekland om runt 20 offer årligen, d v s en diskrepans om ca 24.980, i Sverige om 5, en diskrepans på mellan 395 och 595 offer enligt polisens ”uppskattning”.  Totalt över världen är det årligen maximalt 3000 offer, så när siffran 1,8 miljoner nämns är diskrepansen 1.797.000 personer (källor:  Trafficking in Persons Reports, nationella genomgångar, Global Report on Trafficking in Persons.  United Nations Office on Drugs and Crime 2009, nationsgenomgångar, samt diverse nationers egna rapporter, omräknade i årsgenomsnitt).  Den berömde sexualforskaren David Finkelhor menar, att de som skriver borde inkludera de verkliga fall som existerar, ”för det är förmodligen den bästa siffra vi har att utgå från”.

Varför finns det inte ett enda rättsväsende i världen som kan hitta alla dessa påstådda offer?  Är verkligen alla rättsväsenden i världen korrumperade i detta avseende?  Varför finns det inte en enda vetenskaplig, empiriskt grundad undersökning någonstans i världen som kan bekräfta de stora siffrorna?  Mörkertalen säger ni då, men t o m BRÅ anser att det är osannolikt att det existerar mörkertal för sextrafficking (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

Det påstås av många att (sex)trafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, efter vapen- och knarkhandel.  Professor Ann Jordan, vid American University Washington College of Law, lät undersöka påståendets relevans, men det finns ingen!  Det är ett påhitt utan någon som helst grund.  Men visst finns det en sextraffickingindustri, nämligen alla de som på något sätt profiterar på myterna; politiker, journalister, ideologer och ”välgörenhetsarbetare”.  I t ex Metro 2008 (15 april) skrevs om en ”superhjälte”, Somaly Mam.  Nu visar det sig att hon fabricerat falska historier och t o m ljugit om att hennes egen dotter skulle ha blivit våldtagen, samtidigt som hon lyft stora summor.  Och hennes organisation är verkligen inte ensam om detta!  Som ”medkännande” journalist är det tydligen mycket enklare att föra myterna och de lögnaktiga påståendena vidare än att kritiskt undersöka.  Men vi behöver återinföra en journalistisk etik i detta.  All rapportering om sex i medierna är idag grovt förvrängd, något som inte minst syns av sextraffickingen.

Men det låga antalet gör väl inte sextrafficking till ett mindre förfärligt brott?  Naturligtvis inte, men det gör det inte heller berättigat att sanktionera principen ”ändamålet helgar medlen”, att frångå saklighet och vetenskaplighet och att varje år i välden spendera hundratals miljoner dollar på ett så antalsmässigt litet brott.  Pengar som bara går rakt ner i fickorna på aktivister utan att hjälpa!

Dick Wase

Historiker & författare

Första gången postad oktober 2013

Publicerat

JAG HAR DEFINITIVT INGET ATT SKÄMMAS FÖR

Jag har blivit rådd att inte skriva om min egen belägenhet.  Men efter att två personer på kort tid i Facebook-trådar försökt bortförklara sina egna tillkortakommanden i debatten med hänvisning till skvallerjournalisten Karl-Johan Karlssons uthängning av mig som ”pedofilkramare” känner jag att jag måste klargöra detta än en gång.  Dock inte förklara, för jag har inget att be om ursäkt för!  För drygt tio år sedan omfattade även jag alla dessa påstådda ”självklarheter” kring den förfärliga sexualiteten, som människor förväntas omfatta för att få existensberättigande i vårt djupt intoleranta samhälle.  Jag hade t o m en utställning för 17 år sedan, med ”franska kort”, till vilka jag skrivit politiskt korrekta dikter om ”den förfärliga prostitutionen”.  Men i och med arbetet på min bok ”Samlag eller Salighet” blev jag tvungen att gå till verklig forskning (boken har varit kurslitteratur på två universitet, vilket torde vittna om en viss kvalitet, och senast föregående helg träffade jag personer som studerat den och tyckte den var väldigt bra).  Och det var inte så lätt!  Hela min världsbild vändes upp och ner, eftersom den vetenskapliga forskning som existerar inte bekräftar de allmänna mediebilderna av den förödande sexualiteten.  Mina mycket grundliga studier resulterade bl a i ett avsnitt på ca 80 sidor (av ca 400 totalt) om barn och sex i boken – vilket användes av hatarna som ”argument”.  Det var ju så många sidor så att jag absolut måste vara ”pedofilkramare” – och plötsligt blev grundlighet något suspekt!

Jag har lätt insett, att jag själv sannolikt är en betydligt mer empatisk person än dessa som bara ska hävda sin egen rättfärdighet i ”barnskyddarfrågan”.  Mitt stora ”fel” när det gällde pedofilidebatten var, att inte förstå hur människan i flera miljoner år INTE kunde uppleva läggningen som ett problem, utan att detta ”upptäcktes” först under masturbationspaniken under den viktorianska sexualpuritanismen.  Så jag ville undersöka djupare i detta.  Det har förvrängts till att jag skulle ”förespråka” pedofili.  Det är en uppenbar lögn!  Jag har nämligen varnat för att ändra lagarna, eftersom jag är övertygad om att hatare av det slag som försöker smutskasta mig kommer att skada människor ännu mer i ett sådant tillstånd.  Vad som också är fullständigt absurt är, att man påstår att jag framför någon sorts ”pedofilkramande” ”åsikt”.  Det enda jag gör är att referera existerande forskning.  Det är ett obestridligt faktum, att INGEN representativ forskning idag kan bekräfta att sex i sig skadar någon enda individ (ung eller gammal, se här).  Däremot har jag understrukit det faktum, att våld och tvång – i kombination med bl a sex – skapar skada.  Vad dessa ”barnräddare” gör är alltså att indirekt påstå att jag är ansvarig för den vetenskapliga forskning som kommit fram till för dem ”felaktiga” slutsatser.  Och därför är den naturligtvis enligt deras åsikt (och då talar vi verkligen om ogrundad åsikt) otillförlitlig, och de anser sig ha rätten att smutskasta mig.  ”Barnräddarna” (som däremot inte har representativ vetenskaplig forskning att hänvisa till) är naturligtvis mycket mer trovärdiga bara i sin egenskap av att vara självutnämnt ”goda”, eller…

En av de hatare som nu senast var tvungen att urskulda sin egen brist på argument (i frågan om partnervåld, där hon menade att kvinnor som slår män egentligen är oskyldiga – vad det nu har med pedofili att göra) hänvisade till ”psykiatrer, psykologer och terapeuter”.  Men då talar vi faktiskt enbart om KLINISK forskning, inte representativ sådan!

Klinisk forskning kan aldrig appliceras på hela folkgrupper.  Det är lika absurt som att påstå att skolan skadar alla barn utifrån att de som går till skolpsykologen mår dåligt.  Tack vare min bok, ”Samlag eller Salighet” har jag då och då blivit kontaktad av kvinnor som läst den och som upplevt befrielse av att läsa den.  Jag har aldrig tidigare använt detta faktum som något ”argument” i debatten, eftersom det också handlar om enbart ”klinisk” miljö.  Men dessa kvinnor har varit tacksamma gentemot boken därför att de har förstått att det inte är ”fel” på dem, bara för att de tyckte om den sexuella förbindelse de som barn hade med den vuxne personen.  Jag tänker inte gå in närmare på detta, eftersom jag ålagt mig själv tystnadsplikt, då jag vet hur aggressivt hatare därute skulle reagera på kvinnor som vittnar om detta, men jag använder det nu enbart som exempel för att understryka hur kliniska studier aldrig kan användas som exempel på hur verkligheten för folkflertalet ser ut.  Naturligtvis kunde jag – precis som en psykolog eller psykiatriker – sammanställa vittnesmålen och sedan påstå, att alla flickor tycker om att som barn ha sexuella förbindelser med vuxna män.  Men jag vet bättre än de som hävdar sig ha sanningen utifrån kliniska studier.  Dessa gäller nämligen ENBART den kliniska gruppen.

Andra problem som de som anklagar mig för att vara ”pedofiliförespråkare” har är, att all den forskning som jag refererar är VETENSKAPLIGT grundad.  Det är ett obestridligt faktum, att t ex Ney, Fung & Wicketts  (The worst combinations of child abuse and neglect.  I ”Child Abuse and Neglect”, vol 18[9], 1994, pp 705-714) statistiskt säkerställda studie visar, att sexuella övergrepp av barn själva betraktas som det minst problematiska av alla övergrepp.  Dessutom, i de kliniska miljöer som alltid hänvisas till har 95 procent av de drabbade barnen utsatts för flera former av övergrepp.  Man kan alltså inte isolera de sexuella som orsak till att personerna mår dåligt.  Det säger inte att det inte är problematiskt, men det avslöjar en hel del om dessa ”barnräddare”, som bortser från de tre värsta problemen (ignorans, försummelse och fysisk misshandel) och bara fixerar på det minst problematiska.  Därmed inte sagt att intergenerationell sex ska legitimeras, som jag redan tidigare understrukit.  I ett samhälle som vårt vore det förmodligen en katastrof (som jag påpekat redan i ”Samlag eller Salighet”).  Dessutom är det så, att jag personligen i 30 år arbetat med barn i åldern 7-12 år, och jag uppmanar dem som vill hänga ut mig som en ”ond” människa att leta upp de hundratals barn jag arbetat med, och se vad frekvensen blir när det gäller dem som tycker jag var ”dum” och dem som uppskattade mig.  Ni kommer bli väldigt besvikna, för jag har varit omtyckt och uppskattad, och jag är i skrivande stund facebookvän med flera av mina tidigare elever.  Men tack vare skvallerjournalisten Karl-Johan Karlsson kan jag inte längre verka som den bra lärare jag är, eftersom jag utmålas som ”farlig”.  Det här är ett utdrag ur ett brev jag fick av en tjej som gick ut femte klass:  ”…du vet ändå att jag gillade både dig och historia lektionerna.  Jag vill att du ska veta att jag såg fram mot varenda lektion.  Och att jag faktiskt hatade historia lektionerna i 4 an.  Men ämnet beror mycket på hur läraren är så jag hade tur som hade dig som lärare.  Det här är inget kärleks brev bara ett brev som visar att jag verkligen är glad för att ha träffat en person som du.  Jag har inte varit så glad när det gäller skolan.” Jag håller det alltså för högst troligt, att jag har betydligt mer empati än de ”rättfärdiga” hatare som försöker stämpla mig som ”pedofilkramare” har.  Jag har heller aldrig förespråkat pedofili.  Däremot har jag konstaterat att läggningen i sig är fylogenetisk, (att det alltså är en evolutionär, nedärvd adaption hos en viss del av befolkningen, vilka inte kan rå för att de har den), och att det svenska samhället – som påstår sig inte förfölja sexuella minoriteter – varje dag förföljer en sexuell minoritet som inte kan skyllas för sin läggning.  Däremot (måste jag tyvärr medge) har jag ingen lösning på hur vi ska lösa detta problem i vårt samhälle.  Men kan vi hata pedofiler kan vi lika väl hata andra minoriteter.  Det är faktiskt ingen skillnad alls.  Död åt… vem då?  Någon som inte är som flertalet och inte enligt medelklassnormen.  Judar?  Svarta?  Bögar?  Värmlänningar?  Någon måste vi ju uppenbarligen hata för att själva få känna oss goda och duktiga.  Och mest av alla måste vi hata den som ifrågasätter vårt hat.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 10: SEXTURISTER ÄR ONDA UTNYTTJARE AV SÅRBARA KVINNOR

Jag ber om ursäkt för ett ganska långt inlägg, men det krävs för att underbygga en text som faktiskt visar att det är antiprostitutionsaktivisterna som är de ”onda”, inte sexturisterna.

Att primathonors (inklusive människan) förmåga att byta sex mot tillförsel i någon form är en evolutionär adaption – d v s genetiskt nedärvt i arten – är uppenbart.  T ex syns det tydligt av  dvärgschimpanshonors självklara sätt att utnyttja den sexuella attraktionen för att lura hannar.  Hrdy (1999) skriver att ”[s]exuellt umgänge spelar en stor roll i dvärgschimpanssamhället, användandes som en belöning, ett instrument för konfliktlösning och försoning efter konflikt, och som handelsfavörer av honorna i utbyte för mat”.  Det är t o m den främsta överlevnadsmekanismen någonsin för primathonor (inklusive människan), vilket i modern tid bl a uttryckt sig i kvinnliga Gulag-fångars säljande av sex, vilket gjorde dem mer framgångsrika än sina manliga medfångar, och unga kvinnors byte av sex mot föda och husrum i Burundi.  ”Från en rent ekonomisk synvinkel kommer prostitution mycket nära situationen av att få något för ingenting.  Kvinnan kan lida ingen förlust alls, men ändå erhålla en generös belöning” (Ahsan Ullah 2005).

Det är de betydligt högre inkomsterna i sexarbetet som lockar kvinnor till det.  Det är också historiskt ett faktum att det är så, och Rosen (1982) skriver att prostitution för hundra år sedan var en verklig inkomstmöjlighet för en ung, hyfsat attraktiv kvinna, som också utgjorde en möjlighet till socialt avancemang.  I tidigare yrken hade de prostituerade tjänat mellan 4-6 dollar/vecka, vilket skiljde sig föga från andra arbetande kvinnor vid samma tid, samtidigt som det krävdes 9 dollar/vecka för att kunna leva.  I Prostitutionen tjänade en kvinna på en kväll vad andra kvinnor gjorde på en vecka.  Prostitution var lönande.  En ung kvinna som givit hela sin lön till sin familj och aldrig fått behålla något för eget nöje sa:  ”Tror du att jag tänker gå tillbaka till att tjäna fem eller sex dollar i veckan i en fabrik, och för det aldrig ha en cent att spendera själv, när jag kan tjäna den summan varje kväll, och ofta mycket mer”?  Föreställningen var att prostitution var ett enkelt jobb.  Bra betalt med kort arbetstid (i regel ca 21-02), med fria, disponibla eftermiddagar.

Sexhandeln är ju inte bara ett fenomen som handlar om pengar mot sex, utan används också inom människors förhållanden/äktenskap.  Eller som Laurie (2010) uttrycker det:  Upprepande Cicely Hamiltons ”Marriage as a trade”, vilken argumenterade att äktenskap var en form av privat snarare än offentlig prostitution, beskrev sexupplysaren Ettie Rout [1923] äktenskaplig sex som del av ”profitsystemet” och betraktade ”konvenansäktenskap” som en form av ”handelssamlag.”  Ett modernt exempel är en av mina söners vänner som för några år sedan inför kompisarna beklagade sig över att hans tjej inte ville ha lika mycket sex som han ville.  Men så la han till:  ”Men om hon vill att jag ska gå till kiosken och handla godis åt henne så kan jag få en avsugning.”  Borde den då 17-årige killen ha satts i fängelse 6 månader (nu ett år) för att de två gjort den ekonomiska överenskommelsen?  Hur absurd är inte svensk lagstiftning?!  Det är ju en adaptiv självklarhet att kvinnor kan utnyttja hur korkade män blir när testosteronet slår till.  Och varför skulle de inte göra det när det är syftet med överlevnadsmekanismer?  ”Ivern hos annars anständiga medborgare att ta emot den oanständiga tjänsten understryker starka krafter bakom efterfrågeelementet” (Ahsan Ullah 2005).  (Testosteronet gör karlar dumma i huvudet, lättutnyttjade och lättlurade, men det har också baksidan att dumheten gör att karlarna själva inte alltid förstår var gränsen går.  Men det är evolutionen som skapat detta, som övervägande gynnsamt för artens överlevnad).

Som Karandikari (2007) säger, angående prostitutionen i Asien, så anläggs moralistiska och religiösa synsätt på frågan om densamma – med efterföljande fördömelse.  Men moralistiska synsätt är definitivt inte universella, de växlar över tid och plats och saknas helt hos våra artfränder bland primaterna – och gjorde det även hos människan innan upptäckten av sambandet mellan sex och graviditet, och ”civilisationens” religiösa idévärld.  De är alltså inte adaptioner, utan kulturella konstruktioner!  Sexarbete är däremot, som redan sagts, en stark överlevnadsmekanism och det involverar för människans del en stor mängd andra aktörer, runt en ekonomi som håller stora människomassor under armarna:  ”Den kommersiella sexsektorn tillhandahåller inte bara betydande inkomster och anställningar för dem som är direkt involverade i prostitution; den tjänar också till att vidarebefordra inkomster från urbana områden till landsbygdsområden och från prostituerade som arbetar på andra sidan havet.  I många länder är prostitution en överlevnadsmekanism för att handskas med fattigdom och en metod för att kompensera för brist på social välfärds inkomstuppehållande program.  I sydostasiatiska länder som Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Indien så är det en betydande källa till främmande utbyte genom en högt strukturerad transnationell affärsverksamhet och expansionen av turistindustrin likväl som arbetskraftsexport” (Karandikari 2007).

Bristen på vilja från de västerländska NGO:erna, (medelklass)aktivisterna och politikerna att satsa på kostsamma sociala och ekonomiska insatser i fattiga länder, men istället ekonomiskt billiga moralistiska agendor, som ska tvinga kvinnorna tillbaka till fattigdom, elände och underkastelse, visar tydligt, att antitraffickingagendan inte har ett enda dugg att göra med att hjälpa människor.  Det är, åtminstone för de starkt drivande, enkom en språngbräda för västerländska (medelklass)aktivister för att känna tillfredsställelsen att få vara ”god”, i att få ”bekräftat” att den egna ideologin är den bästa, kombinerat med goda karriärmöjligheter.  På vägen lyckas man manipulera mängder av människor som uppriktigt vill göra gott, och som tror sig göra det, men som alltför okritiskt sväljer ideologernas verklighetsförfalskning och rena lögner.

Faktum är, att den ekonomiska potentialen inte bara handlar om sexarbetare.  En CDCD-rapport 1997 (Thailändska hälsoministeriet) fann att av 36.473 personer i Bangkok, arbetandes på 1421 etablissemang, så var 26.361 sexarbetare, men i provinserna fann Bhatiashevi samma år att av 67.789 personer på 6338 etablissemang så var 38.525 sexarbetare.  D v s att av alla dem som arbetar i sexindustrin är det endast 60,7 procent som är sexarbetare (Steinfatt 2002, Lim 1999).  Så fyra av tio arbetare i sexindustrin får sin försörjning i kringarbete.  Det visar, att inte endast sexarbetarna bygger sin ekonomi runt detta, utan även andra stora befolkningsskikt och att det är en oerhört viktig ekonomisk faktor för fattiga människor.  I t ex Thailand, som ILO-rapporten ”The Sex Sector” (Lim 1999) rapporterar, överförs varje år omkring 300 miljoner dollar till familjer på landsbygden från kvinnor som arbetar i sexindustrin i urbana områden.  En summa som många gånger överstiger regeringsbetalade program för utveckling.  Perioden 1993-1995 uppskattas att prostitutionen inbringade mellan 22,5 och 27 miljarder dollar.  1980 erkände och rättfärdigade också den thailändske premiärministern sexindustrins existens som landets främsta turistattraktion:  ”Jag ber alla guvernörer att ta i beaktande det naturliga scenariot i era provinser, med några former av underhållning som några av er kan se som motbjudande och skamliga därför att de är former av sexuell underhållning som lockar turister… vi måste göra detta eftersom vi måste räkna med de arbeten som skapas” (Ennew 1986).

Det är ett faktum, att prostitutionen överför oändligt mycket större summor från dem som redan har resurser till dem som inte har sådana än några offentliga program – precis som det har varit i alla tider.  Och det är ett fundamentalt faktum, att dessa pengar går direkt till de fattiga, utan inblandning i form av välbetald medelklass som mellanhänder, som i t ex bistånd, utvecklingsprogram och ”rehabilitering”.  ”När kunden betalar en sexarbetare, så inträder betalningen direkt i de fattigas ekonomi” (Steinfatt 2002).  Det är också ett fundamentalt faktum, att det är just de fattigaste som tjänar på detta, och dessutom så handlar det inte bara om att sexarbetarna erhåller pengarna, effekten sprider sig till deras familjer, till kringanställda, och till den servicesektor som finns runt de fattiga.  ”[V]arje person som spenderar pengar som tjänats av en sexarbetare hjälper till att supportera stora service- och produktionssektorer i ekonomin som också i stort utgörs av de fattiga” (Steinfatt 2002).  T o m den halvtomma schampoflaskan, oanvända mediciner och icke uppätna matartiklar vid slutet av semestern kan utgöra viktiga bidrag till ett hushåll som kämpar för att överleva.  Därför är det verkligen inte konstigt, att många invånare, både vuxna och barn, försöker vara vänner med turister och/eller inleda sexuella relationer med dem (eftersom sådana tillförsäkrar dem större tillförsel).  Sådana relationer representerar en av de få möjligheter där vanliga lokala vuxna och barn kan nosa på de privilegier som annars är reserverade för turister och den lokala eliten (O’Connell Davidson 2005).  Och turisten själv ser det ofta inte som prostitution, när han/hon på morgonen ger några dollar till taxi och för att hjälpa den tillfälliga partnern.  I Sánchez Taylors (2001) undersökning av 240 kvinnliga turister i Karibien finner hon att nästan en tredjedel hade sex med en eller flera lokala män under semestern.  Av dessa angav 57 procent att de hade hjälpt deras partners finansiellt eller materiellt.  Men ingen av dem ansåg att de nyttjat en prostituerad.

Antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dessa omständigheter, tvärt emot de fattigas egen syn på det, som att det är ett ”tvång”, fullständigt bortseendes från att alla former av anställningar dessa fattiga måste ta är av nödtvång.  Indirekt inbillar man sig, att en kvinna självklart hellre skulle slita tio timmar i ett mattväveri en dag för några futtiga bath än att tjäna tio gånger så mycket på att t ex ”suga av” en turist under 20 minuter.  Man framställer sexköparna som onda män, som åker på ”sexturism” för att utnyttja de fattigas situation (som t ex Re 2003 och Pruth 2007), trots att de bara utövar ett adaptivt beteende.  Men varenda turist som åker till ett utvecklingsland ”utnyttjar” faktiskt de fattigas situation, oavsett vilken form av turism han/hon utövar.  Och det är verkligen inte så att kvinnorna i sexindustrin vittnar om att sexturisterna är onda män.  Tvärtom så framställs de som vänner, pojkvänner, och i åtminstone fallet Thailand ser sexarbetarna på barerna ”farang” män (de västerländska sexköparna) som bättre än thailändska män (Steinfatt 2002, Re 2003), och dessutom har många sexköpare, som ILO-rapporten ”The Sex Sector” påpekar, hjälpt kvinnor att fly från kränkande situationer (Lim 1999).

Faktum är, att ska vi tala om några som är onda i detta avseende så är det antitrafficking- och antiprostitutionsaktivisterna, som strävar efter att beröva fattiga människor deras främsta inkomstmöjlighet, som strävar efter att hålla kvar stora människogrupper i en större fattigdom och misär än nödvändigt och att beröva människor hoppet om en bättre framtid.  Och varför?  Jo, för att dessa medelklassmänniskor anser sig veta bättre, utifrån en ideologisk idé om att prostitution är ”fel” sex, och att de på ett kolonialistiskt sätt har rätten att diktera för andra vad som är ”rätt” sex.  I grunden, groteskt nog, utgående dels utifrån en kristen sexualfientlig ideologi, som nu också har anammats av moderna radikalfeminister, och dels ett adaptivt mindre smickrande kvinnligt beteende; det att kvinnor ogärna delar med sig av de resurser som de förväntar sig att erhålla från männen (Sefcek & medförfattare 2006, Lyngbye & Hansen-Hansen 2009).

Man måste också fråga sig om det är en tillfällighet att detta med strävan att beröva de fattiga möjligheten till inkomster från prostitutionen sammanfaller med att det gynnar medelklassen?  Om man får bort prostitutionen kommer nämligen konkurrensen om de redan lågbetalda jobben i olika sektorer, som mattvävning, hembiträde, fabriker och andra att öka, och pressa lönerna nedåt.  Det kommer att innebära, att de fattiga får arbeta mer för sämre betalning, och därför får de tillgång till mindre – även om priserna sjunker.  Men för medel- och överklass blir det bara gynnsamt, samtidigt som inkomstklyftorna ökar.  Phongpaichit meddelar, att 1981 tjänade de rikaste tio procenten i det Thailändska samhället 17 gånger så mycket som de tio lägsta, men 1994 var skillnaden 37 gånger (Phongpaichit & Baker 1998).  Som Boonchalaksi & Guest (1998) uttrycker det så är det ingen annan industri än sexindustrin som ”skulle tillhandahålla möjligheten för unga outbildade kvinnor att regelbundet sända dessa stora mängder pengar till deras lantliga familjer”.  I början av 2000-talet var det mellan 1.475.000 och 1.845.000 människor som direkt supporterades av någon som arbetade inom sexindustrin i Thailand och miljontals fler supporterades indirekt (Steinfatt 2002).  Att nå framgång i bekämpandet av prostitutionen skulle i framtiden direkt garantera medel- och överklass t ex billiga hembiträden – som de i praktiken kan behandla hur illa som helst eftersom de inte är intressanta ur antitraffickingsynpunkt – men de fattiga skulle berövas möjligheter till bättre liv.  Som Steinfatt (2002) konstaterar, att eftersom det är ett faktum – åtminstone enligt dem själva och de som seriöst och något så när objektivt försöker att studera detta – att sexarbete är arbete, så är det att förneka detta ”att förneka ekonomisk och social kraft för de miljontals kvinnor världen över som ger mat till sina barn, sina familjer och sina vidhängande ekonomiska samhällen med intäkterna från sitt arbete, som är sexarbete”.

Kvinnorna i detta arbete är också långt ifrån hjälplösa ”flickor”, som antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dem som, utan ofta medvetet kalkylerande kvinnor som agerar som ”professionella flickvänner”, med tydliga strategier i sitt jobb, i vilka också ofta ingår att lura de godtrogna västerländska ”sexköparna” – som tror deras ”flickvänner” troget väntar på dem (Hoefinger 2011).  Över två tredjedelar av de barprostituerade i Thailand anser också att de har ett bra jobb (Steinfatt 2002).

Väldigt talande för hur sexarbetarna själva ser på de västerländska antiprostitutionsaktivisternas ”omsorg” ses i debatten om prostitution på The Economist 6-10 september 2010.  Då skrev kambodjanska sexarbetare detta inlägg:  ”Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin.  Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare.  Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare.  Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss.  De försöker att lära oss att sy.  Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga.  Nu vet vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i vårt land!!  Fröken Melissa [Farley] talar mycket om hallickar.  Den största hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken.  Kvinnor och män som gör sina stora förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar det rehabilitering.  Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar!  Vi vill ha bort lagar kring sexarbete.  Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrin”.  Lite senare la de till:  ”Som sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ’Rädda oss från räddare’”.  Det är inte sexturisterna som är onda, det är de ”goda” antiprostitutionsaktivisterna som är det!

Postat tidigast 2013.

Publicerat

MYTER OM PROSTITUTIONEN 9: FLICKOR INTRÄDER I PROSTITUTION VID 13 ÅRS ÅLDER

Som ett led i att demonisera sexarbete, sexarbetarna och sexköparna måste de skrupelfria skrämselaktivisterna ibland ta till det riktigt ”tunga” artilleriet:  barnprostitutionen.  I detta korståg för sina egna åsikter tar man gärna till kändisar, som glatt åsiktsprostituerar sig för att framstå som ”goda” och ”kännande”, som t ex Ashton Kutchner vilken för CNN:s Piers Morgan 18 april 2011 påstod att ”Det finns mellan 100.000 och 300.000 barnsexslavar i USA idag”.  Hans fru, Demi Moore, fyllde på med att säga att ”vi vill skapa en förändring på detta”.  De publicerade ett antal offentliga annonser under rubriken ”Riktiga män köper inte flickor”, och flera celibriteter, som Justin Timberlake, Sean Penn och Jason Mraz hängde på.  Det föranledde bl a en stor bloggare för Hollywoodinriktade läsare att föreslå att de skulle sätta sig ner och ”inta ett helt års utbud av dumskallig, självupptagen Hollywoodnarcissism”.

Siffran som Kutchner utslungade är dock helt falsk!  Trots det har den helt okritiskt refererats av bl a New York Times, USA Today, CNN, Family Court Chronicles m fl, för att inte tala om ett antal Antitraffickinggrupper.  Den härrör från en studie av Estes & Weiner vid University of Pennsylvania, från 2001, vilka gjorde uppskattningen att 100.000 till 300.000 minderåriga är i riskzonen för att hamna i prostitution.  Cizmar & medförfattare undersökte emellertid, som en jämförelse, arresteringar rörande minderårig prostitution i USA:s 37 största städer, de fann i genomsnitt 827 arresteringar per år (ca 0,3 per 100.000 invånare), långt från 100.000 och ännu längre från 300.000.  En del städer har inga tillslag alls, andra ligger på något hundratal.  Enligt sexualforskaren David Finkelhor, som ändå intar ett restriktivt perspektiv på detta med minderårig sex (Jmf t ex Wase 2008 s 287, 288, 296, 298), så är studien inte vetenskapligt hållbar.  Själv säger Estes, tillfrågad hur många fall han tror att det i verkligheten kan vara, att det är ”ett litet antal”.  David Finkelhor efterlyser, att de som skriver om detta borde inkludera de verkliga fall som existerar, ”för det är förmodligen den bästa siffra vi har att utgå från”.  Något som i allra högsta grad även gäller antalet traffickingfall.

Estes & Weiners undersökning är också orsaken till det fullständigt felaktiga påståendet att den genomsnittliga åldern för inträde i prostitution är 13 års ålder.  Enligt amerikanska justitiedepartementet ska det vara så, med hänvisning till dessa författare (Koyama 2011 s 4).  Problemet med Estes & Weiner’s underlag är dock att det är helt ”kliniskt”.  D v s att det inte inkluderar någon som är 18 år eller äldre.  Ett sådant underlag får också en kumulativ effekt, i det att sannolikheten för att de som börjat i lägsta ålder ska räknas är betydligt högre än de som t ex börjat vid 17 års ålder, eftersom de befinner sig inom åldersgruppen längre tid.  Det är ett tydligt exempel på hur man kan felanvända underlag och dra slutsatser som inte stämmer med verkligheten.  Men eftersom det gynnar skrämselaktivistiska grupper så slår man gärna upp detta, i avsikt att erhålla mer statliga pengar.  Så har flera antiprostitutionsgrupper påstått detta som fakta, som t ex  ”Not for Sale”, GEMS, Polaris Projekt, Rebecca Project for Human Rights och Stop Child Trafficking Now.  Organisationen ”Shared Hope” påstår i en pamflett att ”forskning har visat att genomsnittsåldern för inträde i prostitution är 12 till 14 års ålder i USA”, men i samma pamflett visar ett cirkeldiagram, att genomsnittsåldern för de tillfrågade för inträde i prostitutionen i åldersgruppen 11-17 år var 15 år!  En studie under John Jay 2008, av samma åldersgrupp i New York, visade däremot att genomsnittsåldern för flickor/kvinnor i samma åldersgrupp var 15,15 år och för pojkar/män 15,28 år.  Men det gäller alltså inte för sexarbete som helhet, det gäller endast åldersgruppen minderåriga.

Shared Hope International skapades f ö av tidigare kongresskvinnan Linda Smith, som är en framträdande ledare av det moralistiska korståget.  Bl a så stödde hon ett lagförslag som skulle förbjuda sex för minderåriga med varandra, som skulle förbjuda oralsex och avancerad petting, med straff om fängelse och böter.  Organisationen fick 2003 och 2004 nästan en miljon dollar per år i statliga bidrag, 2005 1,9 miljoner dollar och 2006 987.228 dollar för att underlätta tjänster till ”inhemska barnsextraffickingoffer”.  Offer som i praktiken inte existerade.  Det är lukrativt att vara antitraffickingaktivist!

Ett ytterligare skräckexempel på abolitionisternas skrupelfria metoder, hur fakta mörkas och enbart selektiva uppgifter med ”rätt” påståenden lyft fram, är ”Washington State Office of the Attorney General”.  Där hänvisas till Estes & Weiner’s ”studie” för att påstå att 293.000 barn riskerar att traffickeras varje år.  För att ”bevisa” att traffickingoffren är allt från spädbarn till tonåringar hänvisas till en informationsskrift för en video, från Shared Hope, som inte innehåller en enda källhänvisning.  Beviset för att hallickar säljer barn för 400 dollar i timmen är en hänvisning till Shared Hopes hemsida, liksom påståendet att ”upptäckta minderåriga såldes genomsnittligt 10-15 gånger om dagen, sex dagar i veckan, i totalt mellan 9360 och 14.040 sexakter per år.  Flickorna fick inga av dessa pengar”.  Allt påståenden som fullständigt saknar vetenskapliga eller empiriska underlag!  ”Bevis” för att genomsnittsåldern för inträde i pornografi och prostitution är 12 år anser åklagarkontoret ”The Safe Act” vara, att var femte pornografisk bild skulle föreställa ett barn tycks också bevisas av Estes & Weiner, enligt den text som amerikanska justitiedepartementet lagt upp, och att barnporr är en industri som omsätter 3 miljarder dollar om året anses vara bevisat genom en hänvisning till ”Family Safe Media”, med en sida fullproppad av påståenden utan hänvisning till någon enda källa/underlag.  Att över 100.000 sidor skulle erbjuda barnporr bevisas av sidan http://www.levelbest.com/design/sites/enough/index.htm, vilken inte längre kan öppnas, liksom att 55 procent av all barnporr skulle komma från USA.  Detta är alltså de krav som amerikanska myndigheter ställer på ”bevis” för alla abolitionistiska påståenden.  Artiklar och texter som är kritiska mot dessa upp-/bluffskattningar tycks däremot inte existera överhuvudtaget i myndigheternas värld!

Att staten inte drar sig för förfalskningar och förvrängningar syns också bl a av den s k ”utvärderingen” av den svenska sexköpslagen 2010.  Men Ronald Weitzer redogör för hur den amerikanska regeringen kan arbeta på lika bedrägligt vis som den svenska.  2004 presenterades en ”faktafolder” med titeln ”Länken mellan prostitution och sextrafficking”, liksom en årlig rapport.  ”Faktafoldern” var fylld med grandiosa påståenden:  ”Prostitution är automatiskt skadlig.  Få aktiviteter är så brutala och förödande för människor som prostitution”.  Legal prostitution sägs ”skapa ett säkert paradis för kriminella som traffickerar människor in i prostitution. …Prostitution lämnar kvinnor och barn fysiskt, mentalt, emotionellt och andligt ödelagda.  …Prostitution är inte det äldsta yrket utan den äldsta formen av förtryck”.  Så gott som alla ”faktafolderns” citat kom från litteratur och påståenden av radikalfe­ministiska ”forskare” och antiprostitutionsaktivister.  Citerandes deras förvrängda argument och ”resultat” kom inrikesdepartementet fram till att ”rutinmässiga övergrepp och våld…formar prostitutionserfarenheten”.  Men ”faktafolderns” ”fakta” var utan verkliga underlag och kom under tung kritik – som naturligtvis inte den amerikanska regeringen tog till sig (Weitzer 2005c s 3).

Hallgrimsdottir & medförfattare (2006 s 274) fann också, att majoriteten av prostituerade inträdde som äldre tonåringar eller vuxna.  Av de 201 intervjuade var 89 procent födda i Kanada, övriga i ”höginkomstländer” och bara en från tredje världen.  Föga tecken på ”trafficking” alltså.  I Latinamerika fann man att de flesta prostituerade började i prostitution tidigast i 15-årsåldern, och Podhisita & medförfattare (1993) fann i sin studie av bordellarbetare att hälften av de intervjuade var under 21 års ålder, men endast tolv procent under 18 år.  Och så få som 0,4 procent hade sin första sexuella erfarenhet (alltså inte kommersiell sex) under tio års ålder och 15, 2 procent mellan elva och 14, vilket definitivt inte skiljer sig från befolkningen i övrigt (Steinfatt 2002 s 104ff).  Det finns inget som helst underlag för att påstå att flickor inträder i prostitution vid 13 års ålder.  Det är bara skrämselretorik från dem som inte kan stå ut med att människor har ”fel” sex.

Inte ens för hundra år sedan var inträdesåldern i prostitution så låg som 13 års ålder annat än i undantagsfall.  Rosen (1982) anger att den sexuella debuten i allmänhet skedde mellan 15 och 18 år, och de började vanligtvis i yrket i åldern 17-21 år.  Deras liv ”på sporten” förde dem i kontakt med del- eller heltidsprostituerade och gradvis blev de medvetna om den ekonomiska potentialen i de sexuella tjänster som de ”skänkte bort”.  Nästan varenda studie understryker att den genomsnittliga tid en kvinna tillbringade i prostitution sällan översteg 5-6 år.  Det stämmer med vad som gäller historiskt också (Wase 2008 s 209) och tycks alltså vara ett tidlöst mönster.

Än en gång visar det sig, att antiprostitutionsaktivister måste hänfalla till förfalskning av verklighet, historia, statistik, m m, för att propagera för något som enbart är självgynnande för dem själva.  Verklighetsförfalskning har nämligen aldrig något med omsorg eller ”godhet” att göra och är djupt oanständigt!

Postad tidigast 2013.