Publicerat

DET ÄR KVINNOR – INTE MÄN – SOM FÖRTRYCKER KVINNORS SEXUALITET

(En ingående resumé av den artikel, av Baumeister & Twenge, som texten huvudsakligen vilar på finns här).

Det finns en (radikal)feministisk förställning om, att män i egenintresse är de som förtrycker kvinnors sexualitet.  I det allmänna monsterförklarande av män som ”onda” passar en sådan ”sanning” alldeles utmärkt.  En av de första som formulerade tesen var Sherfey 1966 (för källhänvisningar, se länken ovan), som påstod att kvinnlig sexualitet har en starkare driv än manlig, men att män för att samhället skulle utvecklas måste stävja den kvinnliga sexualiteten.  Essensen var, att mäns förtryck av kvinnors sexualitet var orsaken till kvinnors svagare sexdriv, inkluderandes kirurgiska ingrepp.  2002 undersökte emellertid Baumeister & Twenge bärigheten i denna teori (teori 1) och ställde den och ytterligare hypoteser mot existerande forskning.  De andra teorierna var först (teori 2) att istället kvinnor har en aktiv roll i att stävja andra kvinnors sexualitet, utifrån social bytesteori, vilken analyserar mänskligt beteende i termer av kostnader och belöningar, så att sex är en resurs som män eftersträvar och kvinnor besitter (vilket konfirmeras av mängder av undersökningar).  Därför ligger det i kvinnors intresse att hålla priset på sex högt, för att maximera den belöning som de ska få i utbyte.  Sedan anförs också två ”nollteorier”, nämligen (teori 3) att kvinnor inneboende har lägre sexdriv än män och att det därför är en naturlig sak att kvinnor har mindre intresse av sex, varför förtryck är av underordnad betydelse.  Den fjärde teorin menar att de högre kostnaderna som drabbar kvinnor för sex kan göra att kvinnor kan backa från sex, även utan historiska eller socialiserande krafter för att stävja dem.  Men mot det senare står i viss mån en del tecken som antyder att kvinnor ibland avstår från sex av rädsla för att få ett dåligt rykte, snarare än rädsla för graviditet.

Genomgående finner författarna, att teori 1 inte stöds av någon forskning alls, utan att sådan helt står i samklang med teori 2 och delvis även med teori 3 och 4.  Bland annat konstaterar man utifrån maktperspektiv, att t ex Reiss’ (1986) feministiska hypotes, att ju större obalans det är till förmån för män desto större är den kvinnliga sexualiteten förtryckt, inte har någon som helst relevans.  Tvärtom visar forskningen att när balansen väger över till mäns fördel så ökar sexualiteten, eftersom priset för sex sjunker.  Ironiskt nog är det t ex mer sannolikt att tonåriga tjejer blir gravida när det är brist på män.  Eftersom det är en brist måste kvinnor tävla mer seriöst om dem, och därmed sänka priset för sex.  Alltså, när män har fördelarna på marknaden så liberaliseras kvinnors sexualitet snarare än att förtryckas, i direkt strid mot teori 1.  Det har också visat sig att underdåniga (”submissive”) kvinnor har mer sex än självsäkra och dominanta.

Undersökningar visar också, att kvinnor och jämnåriga flickor har det i särklass största inflytandet på formandet av flickors sexualitet.  Fäder är högst marginella och den ende mansperson som har en viss påverkan är pojkvännen.  Men det har visat sig att han istället för att vilja begränsa den kvinnliga partnerns sexutövande istället verkar för att öka frekvensen.  Unga tjejer tenderar att gå så långt som deras ålders- och könsjämlikar gör och deras rykte är en mycket viktig faktor, eftersom tjejgrupper straffar tjejer som är för generösa med sex, med att stämpla dem som ”billiga”, stöta ut dem och aktivt sprida förklenande rykten.  På samma sätt är det viktigt för kvinnor att i det praktiska sexuella utövandet hålla sig inom vad som anses acceptabelt och normativt, och kvinnor som överskrider gränsen föredrar att inte berätta detta för sina väninnor.

Också vuxna kvinnor är mer fördömande mot andra kvinnor än män, vilket bl a visar sig av att fler kvinnor än män accepterar dubbelmoralen i att vissa handlingar är tillåtna för män men inte för kvinnor.  De är också i högre grad fördömande mot sex utanför relation/äktenskap och en klar majoritet anser att andra kvinnor är de som dömer dem hårdast, inte män.

Även när det gäller sexuell stympning (kvinnlig omskärelse) visar det sig att kvinnor är de drivande.  Det är en tradition som både i beslut och genomförande stort domineras av kvinnor.  Som exempel kan anföras undersökningar från Sudan, där 100 % av kvinnorna ställde sig bakom omskärelse då även mannen önskade det, men 41 % sa att de skulle genomföra den oavsett att fadern motsatte sig ritualen.  Muslimska män har också visat sig föredra sexuellt aktiva, icke omskurna kvinnor, framför omskurna, vilka är mer sexuellt ointresserade.  Omskärelse är alltså ett kvinnligt förtryck av kvinnor, inte ett manligt.

När det gäller fenomen som begränsar kvinnors möjligheter till sex i form av en partners ”ägandekänslor” så finner författarna att kvinnor snarare är något mer benägna än män för att utöva begränsningskontroll mot partnern – inkluderat lesbiska förhållanden.

En annan, idag högst besvärande och starkt politiskt inkorrekt (min anmärkning), faktor som talar för att det är kvinnor som är förtryckare av andra kvinnors sexualitet är det faktum att en undersökning funnit att  39 % av tillfrågade kvinnor medgav att de någon gång sagt nej till sex när de menade ja.  T o m 12 % av oskulderna hade sagt nej fast de menat ja.  Något som starkt stöttar teori 2, eftersom ett nej innebär förhandlingsfördelar gentemot mannen.  Däremot är det högst besvärande för påståendet att ett nej alltid är ett nej (min anmärkning).

I summeringen säger Baumeister & Twnge bl a att, influenserna som begränsar kvinnlig adolescent sexualitet är kvinnliga … Vuxna kvinnor förefaller att vara mer förkastande av föräktenskaplig sex och annan kvinnlig sexualitet än män … Sammanfattningsvis så har de direkta undersökningarna tillhandahållit tydligt stöd för den kvinnliga kontrollteorin (teori 2).  Den manliga kontrollteorin (teori 1) tillbakavisades regelbundet.

Därefter konstaterar man, att prostitution och pornografi erbjuder alternativa källor till mäns tillfredsställelse och att de därför utgör ett hot mot andra kvinnor, i det att det sänker värdet på sexualiteten och därmed begränsar kvinnors förhandlingsutrymme.  Kvinnor är också tydligt överrepresenterade i motståndet mot prostitution och pornografi, utifrån egenintresse.  När det också gäller sexuallagar visar det sig, att dessa i första hand straffar mäns sexuella beteende, inte kvinnors.

Ett av de tydligaste tecknen på strävan att kontrollera adolescent kvinnlig sexualitet är de institutioner som alltsedan 1800-talets början satts upp för att motverka graviditet och promiskuitet bland unga kvinnor, och i ett citat av Nathanson konstateras:  De viktigaste aktörerna för kvinnlig social kontroll är andra kvinnor.  Sedan mitten av 1800-talet … så var frontkämparna i den sexuella regleringsindustrin – socialarbetare, sjuksköterskor, rådgivare, lärare, medlemmar av de halvprofessionella – och fortsatte att vara, nästan uteslutande kvinnor.  Det är därför ett faktum, att då regerings- och andra organ reglerar kvinnlig sexualitet så är det kvinnor som tar ledningen i påverkan att göra så!  Något som inte minst visas av dagens sexualpolitiska diskurs, med sexköps- och kopplerilag och en fullständigt ovetenskaplig traffickingpanik, som helt styrs av kvinnogrupper.  Kvinnor använder rykte, skvaller och andra kontrollmedel för att reglera andra kvinnors beteende och män använder lagar och andra krafter för att begränsa andra mäns uppförande.  Helt linje med att göra sex svårtillgängligt och därför dyrbarare.

Kvinnor uppvisar också större intresse och öppenhet för religion och är mer positiva till kristendomen.  Det är också mest mödrar som är de drivande i att få in döttrarna i kyrkan.  Något som helt stämmer med teori 2, eftersom kristendomen (och andra religioner) är fientliga mot främst kvinnors sexualitet.

I den övergripande diskussionen konstaterar Baumeister & Twenge att bevisen regelbundet supporterade teori 2 men däremot inte teori 1 och att teori 3 och 4 kunde ses som komplement till teori 2.  De menar också, att den sexuella revolutionen mer tillbakavisades av kvinnor än av män, indikerandes att kvinnor mer stöttade det sexuella förtryck som förekom före samma revolution.  De konstaterar också – helt i enlighet med dagens vetenskapsavvisande svenska samhälle (min anmärkning) – att förtrycket av kvinnlig sexualitet har uppammat långt mycket mer diskussion och politiskt kommenterande än noggrann empirisk forskning.  Tyckande – inte kunskap och forskning – är alltså det som får styra, precis som med all sexualia i konungariket Sverige och en del andra länder (min anmärkning).

Denna utmärkta undersökning borde emellertid ha stoppats där, för när författarna kommer till framtidsvyer så spårar de ur något.  De menar att kvinnor kan slappna av i sin begränsningsinfluens när de erhåller alternativa mönster för det goda livet, och vi antydde verkligen att den sexuella revolutionen delvis skedde för att kvinnor erhållit tillräckligt ekonomiska, utbildningsmässiga, arbetsmarknadsmässiga och politiska möjligheter så de inte längre kände det nödvändigt att erhålla det högsta möjliga priset i utbyte för sex och adderar det ”faktum” att kvinnor tycks slappna av i sitt förtryck av kvinnlig sexualitet när deras ekonomiska möjligheter ökar.  Så säger man också att en återgång till det utbredda förtryck som man kan finna i det förgångna är osannolikt.

Det de säger i framtidsperspektiven visar inte bara på en historielöshet, utan också på aningslöshet.  Angående det förstnämnda så finns det gott om exempel på kulturer där kvinnor inte ”snålar” på sina sexuella gåvor (som t ex Cashinahuafolket i Brasilien) och där sex är något som är enkelt att erhålla (drottning Njuta av Danmark berättade t ex 845 för det arabiska sändebudet ”Gasellen” att ingen kvinna före kristendomen här i Norden avvisade en mans invit till sex), men sådan promiskuitet har alltid varit kombinerad med att män ska ge kvinnan något.  Därför är det inte ett permanent tillstånd av kvinnligt motstånd mot att bjuda män sex, eftersom ”förhandlingsfördelen” redan är inbyggd.

När det sedan gäller påståendet att kvinnlig frigörelse gör att kvinnor blir mer generösa om de av sig själva erhåller makt och pengar så rimmar det synnerligen illa med dagens svenska och andra samhällen.  De senaste 30 åren har vi sett en allt mer restriktiv sexualpolitik genom kvinnor som driver på för allt mer puritanska lagar (som sexköpslagen, skärpt våldtäktslagstiftning, ömsesidighetslagstiftningskrav, utpekande av män som generella ”sexmonster”, rop på förbud mot pornografi, m m), vilket direkt motsäger att när kvinnor får andra möjligheter att erhålla makt och försörja sig så skulle de lätta på kostnaden för sex.  Istället visar det klart att deras ökade makt används för att pressa upp priset på sex – med männen som tydliga förlorare.

Därtill måste också tilläggas, att författarna helt utelämnar två alternativa viktiga faktorer som kan ha varit drivande för den sexuella frigörelsen.  Denna startade ju i USA, där man efter andra världskriget utkämpade både Korea- och Vietnamkriget.  Av den anledningen fortsatte därför bristen på män – inte minst för att också många stationerades i Europa – vilket enligt tillgång och efterfrågansteorin bör ha pressat ner priset för kvinnor i den sexuella utbyteshandeln.  Att denna dimension utelämnas är en stor brist men, summa summarum, visar artikeln ändå tydligt att det är kvinnor – inte män – som förtrycker kvinnors sexualitet!

Publicerat

ETT RADIKALFEMINISTISKT, ”JÄMSTÄLLT”, SAMHÄLLE KRÄVER OFFENTLIGT BEDRÄGERI

Jag ber inledningsvis om ursäkt för en lång text, men ska man bemöta falsarier bör man göra det underbyggt:

För att (radikal)feministernas drömsamhälle – den kvinnliga aggressionen institutionaliserad – ska kunna förverkligas krävs ett samhälle byggt på bedrägeri och lögn.  Precis som t ex Sovjetunionen och Nazityskland upprätthöll sina ideologiska idéer med falska fakta, påståenden och vetenskap – för att inte tala om utstötning och förföljelse av dem som ifrågasatte – så verkar dagens (radikal)feminister på precis samma sätt.  Detta följer ett mönster av kvinnlig aggression som beskrivs av Benson (2013, The development of human female competition: allies and adversaries, Philosophical transactions of the Royal society B, vol 368, no 1631) och Cant & Young (2013, Resolving social conflict among females without overt aggression, Philosophical transactions of the Royal society B, vol 368, no 1631), nämligen att kvinnor vanligtvis är mer känsliga för socialt tryck, vilket de fogar sig efter (så som stigmatisering och hot), ett tillstånd som leder till det faktum att strategin med verbal aggression är så allmän bland dem.  Rädslan för att straffas verbalt eller psykiskt av andra medlemmar i gruppen landar i kvinnors större underkastelse under sociala normer.  Ett sätt att undvika social vedergällning är att ansluta sig till ett kvinnligt kollektiv där alla är lika och som straffar dem som har ett avvikande beteende.  D v s det som har förvrängts till ”kvinnosolidaritet”.

Kapitulationen inför den aggressivitet som (radikal)feminismen utövar har fått samhället att upphöja denna utstötningsmekanism till det ”normala” tillståndet.  Och för att kunna vidmakthålla denna institutionaliserade form av aggression – som också fullständigt irrelevant associeras med ”jämställdhet” – krävs att vi åsidosätter vetenskap, tolerans för olika åsikter och mångfald, för att istället låta självutnämnda ”sanningsmonopolister” tala om vad som måste gälla för alla.

Ett av de senare exemplen på en självutnämnd ”sanningsmonopolist”, vilken använder förvrängningsmetoden, är Zozan Inci, ordförande för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, som i en debattartikel i Expressen 9 juli påstår att ”ett jämställt samhälle kräver ett porrfritt samhälle”.  I samma artikel inleder hon med en rad lögnaktiga påståenden:  ”Flera decenniers forskning visar en mängd skadeverkningar i den kommersiella pornografins kölvatten. Bland annat blir män som konsumerar porr mer sexuellt aggressiva och mer benägna att köpa sex, dagens mest populära porrfilmer innehåller fysisk aggression i 90 procent av scenerna och fysiska skador är vanligt förekommande inom framställningen av porr. Bland de kvinnor som rekryteras till porrindustrin finns en betydande andel som under uppväxten utsatts för sexuella övergrepp, grava försummelser och fosterhemsplaceringar. Många har även prostituerat sig och tillhör inte sällan missgynnade minoriteter.”  Jag ska inte anklaga henne för medveten lögn, för det kan mycket väl vara så att hon verkligen tror på det hon hasplar ur sig, men däremot existerar ingen sådan forskning som hon påstår, det är skrämselpropaganda som emanerar från bl a Robin Morgan, vilken helt ovetenskapligt, ideologiskt påstod att ”Pornografi är teorin och våldtäkt utförandet.”

Faktum är att Zozan Inci är direkt emot jämställdhet i och med sitt krav på porrförbud,  1990 fann nämligen Larry Byron  (Pornography and gender equality: An empirical analysis.  I Journal of Sex Research), då han skulle testa en feministisk hypotes (att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större), att tvärtemot feministiska förhoppningar visade resultaten att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att”både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen.”  Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten.  Incis krav indikerar starkt, att jämlikhet inte är det hon eftersträvar, men däremot att hon själv ska få agera normsättare för hur alla andra måste uppföra sig.

Intresset för erotiska avbildningar/pornografi är en evolutionär adaption, d v s biologiskt nedärvt i vår art, vilket inte minst visas av ett test som gjordes vid Duke University, North Carolina i USA, med hannar av rhesusmakaker år 2004.  Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre status krävde de betalning för att ens titta på.  Människan har också producerat ”pornografi”, förmodligen i olika former under hela sin existens, men de äldsta bilderna vi har är ca 18.000 år gamla, från platser som Laussel Dordogne, där ett kopulerande par är avbildat.  Under antiken var hårdporr en självklarhet i olika kulturer och betraktades som ett skydd mot ondskan.  Enligt professor John Clarke, som studerat den erotiska konsten i det antika Rom, så fanns hårdporravbildningar i stort sett i varje hushåll i riket.  Att någon skulle ha tagit skada av dem, eller att det var något icke önskvärt, förfäktades bara av ett ytterligt litet fåtal, asexuella moralister.  Men effektiviteten i kyrkans utraderande av ”det snuskiga” visas av att det i Pompeji och Herculaneum återfunnits nästan lika mycket antik porr som bevarats från resten av det romerska imperiet.  Och idag vårdar moralisterna arvet från kyrkan i sina fördömanden av porren som ”kvinnoförnedrande”, ”degraderande”, ”onaturlig” och annat.  Zozan Inci sällar sig till den kader av moralister som har föregångare som Inkvisitionen och moralväktare i form av t ex dem som skulle rädda människor från masturbering.

Men tillbaka till de direkta lögnaktiga påståendena som vidhäftar dem som kämpar mot porren – inklusive Inci.  Det mest framträdande av dessa är påståendet om att porr leder till ökat sexuellt våld.  Ett påstående som det inte finns något som helst bärkraftigt vetenskapligt stöd för alls.  Tvärtom så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom också fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av sanningsmonopolister.

Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.  Zozan Inci driver alltså en linje som ökar det sexuella våldet, vilket inte har någonting som helst med jämställdhet att göra.

Låt oss så gå vidare med Incis (omedvetet?) lögnaktiga påståenden.  Hon hävdar att ”pornografins extrema kroppsideal och normaliserade kränkningar kan sabotera konsumenternas eget sexliv.”  Förmodligen skulle hon åberopa en helt vetenskapligt ounderbyggd text i DN, i vilken påstås att ”porrimpotens” drabbar allt fler unga män, hänvisandes bl a till en av sexualmoralismens nestorer, Sven-Axel Månsson.  I en debattartikel på Svt understryker fyra undertecknare från nätverket ”Queera sexologer” hur ovetenskapliga dessa DN-artiklar är, och hur moraliserande bl a Sven-Axel Månssons uttalanden är, och hur han och tidningen reproducerar föreställningarna om den ”goda” sexualiteten, till skillnad mot den ”onda”.  Det finns inget som helst vetenskapligt underlag för påståendet.

Inci går sedan vidare med sagan om den gigantiska ekonomiska porrindustrin.  Hon kastar ur sig ännu en lögn utan att blinka; ”om vi kritiskt studerar dessa fantasiers upphov och varför de börjat praktiseras går det inte att bortse från att pornografin är en multimiljardindustri, en av världens mest lukrativa verksamheter, som till 96 procent produceras för män och av män.”  En för ovanlighetens skull rakryggad journalist, Mattias Andersson, har gått till botten med denna propagandamyt.  I boken ”Porr – en bästsäljande historia” (Stockholm 2005)  påpekade han bl a hur absurt en del politiker kan bete sig kring denna offentliga lögn.  Vänsterpartiets EU-parlamentariker Marianne Eriksson kunde, utan att blinka, 2004 ”uppskatta” den illegala sexindustrins omsättning till mellan 3920 och 5460 miljarder euro, det vill säga ungefär 50.000.000.000.000 kronor! Något som enligt Anderssons beräkning skulle betyda att varje vuxen man i västvärlden spenderar 100.000 kronor varje år på porr.  Något som vittnar om Vänsterpartiets krav på sina politiker; bara de är ideologiskt rätt så får de komma med vilka vansinniga påståenden som helst som gynnar ”saken”.  Han påpekar också, att i USA har det uppgivits att porr omsätter tio miljarder dollar årligen, men den enda något sånär kritiska undersökning som gjorts, av tidningen ”Forbes Magazine”, uppskattar densamma till mellan 2,6 och 3,9 miljarder.  Mattias Andersson understryker, att de största tio porrbolagen i USA omsätter drygt en miljard dollar, en tredjedel av vad Sverige betalar i avgift till EU.  I Sverige – enligt samme Andersson – är omsättningen maximalt 500 miljoner kronor om året med de största tolv porrföretagen görandes en vinst på 3,6 miljoner kronor, jämfört med en omsättning på 150.000 miljoner kronor för Volvo och Astra Zenecas vinst på 37.000 miljoner kronor 2003.

Jag ber om ursäkt, men jag tror inte ett ögonblick på att Zozan Inci kämpar för jämställdhet.  Användandes samma metoder som Inkvisitionen och regimerna i Sovjetunionen och Nazityskland, d v s lögner, falska påståenden (även om jag håller öppet för att hon tror på det själv, vilket i så fall skulle visa att hon avvisar kritiskt tänkande och ifrågasättande av det som passar henne) och skrämselpropaganda så kan jag inte finna annat än att hon kämpar mot vetenskaplig och kritisk forskning, att hon anser sig ha ett tolkningsföreträde som ger henne rätten att tvinga alla andra att leva enligt hennes uppfattning och att hon tar sig rätten att försöka skrämma folk till underkastelse under hennes åsikter genom lögner, falska påståenden och skrämselpropaganda.

Tyvärr är det så ett (radikal)feministiskt samhälle måste byggas.  Det är därför man som anständig människa och bejakare av vetenskap, objektivitet och tolerans för olika åsikter inte kan acceptera ett sådant samhälle!  Sedan kan man som individ ha vilka åsikter som helst om pornografi i sig, men vilka de än är berättigar de ingen att tvinga andra att leva efter ens egna personliga övertygelse. Och, just det, med tanke på Incis återgivande av hittepåskrämselpropagandan om att ”bland de kvinnor som rekryteras till porrindustrin finns en betydande andel som under uppväxten utsatts för sexuella övergrepp, grava försummelser och fosterhemsplaceringar” så finns det nu svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.

Publicerat

RADIKALFEMINISMENS FÖRÖDANDE MEKANISMER

Det finns de som påstår att vi inte har en åsiktskorridor i detta land, att människor inte fryses ut, stigmatiseras eller fördrivs från sina jobb för att de har ”fel” åsikter. En sådan ståndpunkt är en nödvändighet för mobbarna att inta, för annars skulle det kunna hända att deras egna ageranden skulle skärskådas.  Men för att bara ta ett exempel på ”klimatet” i landet ska jag citera Steven Sampson, då han berättar vad som hände när han själv ifrågasatte ”genuscertifieringen” i den akademiska världen:

”Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.

Även där gick människor på äggskal och vågade inte säga vad de egentligen tyckte, utan underkastade sig istället den ”korrekta linjen”. Där opererade ideologi, byråkrati och kontroll och om du protesterade sågs du som anti arbetarklassen, precis som någon idag som protesterar mot genuscertifiering eller genusordningen kan anklagas för att vara anti kvinnor.”

Här pratar vi om ett mönster som är mycket typiskt för kvinnlig intrasexuell aggression.  Ur en översiktligt text om sådan på Internetsidan ”Social ethology” så kan man skrämmande nog se att dagens svenska samhällets sätt att handskas med ”avvikande” är som en karbonkopia av mönstret med kvinnors aggression.  Jag citerar:  ”I händelse av konflikter startar kvinnor vanligtvis skvaller, sprider rykten, stämplar och stigmatiserar sina potentiella rivaler; de isolerar dem socialt, utför antydande och ironiska åtbörder och minspel mot dem”.

Exakt detta är vad som drabbar dem som ifrågasätter ”rätta” normer och åsikter i medier och debatt idag.  De smutskastas, misstänkliggörs, isoleras socialt, beläggs med munkavle och riskerar att förlora jobb och social grund.  Det är kvinnlig intrasexuell aggression som dominerar samhällsreaktionerna.

”En annan taktik består i att starta skvaller om andra kvinnors promiskuitet […] en annan studie som utförts av Kanadensiska forskare visade att en grupp kvinnor kommer ha mer kritiska attityder gentemot representanter för samma kön som är klädda på ett sexigt sätt […] efter att hon lämnat gruppen så blev kvinnan som hade en mer sexuell uppenbarelse mycket mer förtalad och stigmatiserad med förnedrande ord […] kvinnor kan därför sammangadda sig mot en potentiell rival och deras uppförande är speciellt synligt när i en redan stabiliserad gemenskap en ny, ung och sexuellt attraktiv kvinna inträder. (Det är alltså inte män som är skyldiga till att horstämpla kvinnor, det är de rivaliserande kvinnorna).

Gissa varför vi har sexköpslagen.  Inte är det då för ”omsorg” om sexsäljarna.  Hade det handlat om det hade man brytt sig om att lyssna på dessa, men nu är det istället självutnämnda uttolkare av ”sexhandeln” som utser sig själva till ”röst” åt sexarbetarna, genom att tysta ned dem.  Den här kvinnliga aggressionen kan ta sig rent absurda uttryck, som det exempel som ges från Ryssland 2014, när fyra andra flickor spöade upp 13-åriga Vlada för att hon var ”för söt”.

Naturligtvis finns det förklaringar till detta kvinnliga aggressionsmönster.  Kvinnor är mer känsliga än män för socialt tryck, varför verbal aggression är ett så effektivt medel.  Uteslutning ur gruppen kan för kvinnor – mer än män – leda till en närmast fysisk psykologisk plåga.  Denna rädsla leder till att kvinnor lättare underordnar sig normer och vad som är ”rätt”.  D v s ett mönster med mer likriktning.  ”Ett sätt att undvika social vedergällning är anslutningen till ett kvinnokollektiv där var och en är jämlik och som straffar dem som har ett avvikande beteende […] ibland kan de [kvinnorna] t o m välja att ge upp eller underordna sig gruppen eller mannen för att undvika offentlig vanära”.  Känns mönstret igen?  Men nu gäller det hela samhället.  Jämlikhet i radikalfeministernas ögon handlar inte om lika rättigheter, eller lika möjligheter, det handlar om att alla ska inrätta sig i gruppens dominerande kvinnors syn på rätt och fel, och den som inte gör det ska brännmärkas.  Så som t ex Petra Östergren slängdes ut ur ”gemenskapen” då hon började ifrågasätta den.

Vad radikalfeminismen i praktiken gör, är att upphöja kvinnlig intrasexuell aggression till mönster för hur det svenska samhället ska behandla meningsavvikare.  I detta finns inte plats för olika åsikter, demokrati eller yttrandefrihet.  Långt ifrån alla kvinnor eftersträvar detta, men vad som är problematiskt är att dessa aggressiva kvinnor i den radikalfeministiska rörelsen tillåtits att sätta dagordningen och dominera medier och kulturlandskap.

Jag påstår inte att det skulle bli bättre med enbart manligt aggressionsmönster som dominanta i ett samhälle, men det finns vissa skillnader mellan mäns aggression och kvinnors som är fördelaktiga för de förstnämnda (däremot inte den benägenhet att ta till fysiskt våld som är vida mycket större bland män som grupp än bland kvinnor).  ”Dessutom så har studier visat att kvinnor som hade en konflikt behöver mer tid för att komma överens med varandra. Jämfört med män är de mindre sannolika att lösa en intrasexuell konflikt”.  Jag skulle vilja säga att alla som arbetat med barn i åldrarna ca 6-12 år känner igen detta.  När det blir konflikt mellan killarna ryker de ihop, men efter en stund har de lagt det åt sidan och leker igen.  Tjejerna däremot kan hålla på med sitt ”bästis”-mönster och intrigera månad efter månad.

En annan fördel med manlig aggressivitet bör vara att män intrasexuellt tävlar om position (ekonomisk, social, retorisk m m).  Det, menar jag, gör att män som inte tar till knytnävarna försöker att hävda sin position på annat sätt, som t ex verbalt.  Det är alltså vanligare för män än för kvinnor att argumentera för sin sak än att smutskasta och stigmatisera sin motståndare (därmed inte sagt att det inte finns ganska många undantag bland bägge könen).

Den intrasexuella aggressionen och tävlan finns biologiskt nedärvd i den mänskliga arten och går tillbaka till långt innan vi blev humanoider.  Ska vi kunna handskas med verkligheten måste vi utgå från detta och inte försöka omskapa evolutionen genom att ideologiskt implementera kvinnliga aggressionsmönster som samhällsnorm.  Vi bör också omedelbart såga genusideologi som rättesnöre för hur samhället ska styras och istället förklara i t ex skolan av vilka orsaker män och kvinnor är annorlunda – så den uppväxande generationen slipper att plötsligt upptäcka att den fantasibild de fått sig itutad inte har något med verkligheten att göra.  Vi får inte heller förfäkta att det finns ett ”gott”/”oskyldigt”/”utsatt” och ett ”ont” kön.  Kvinnor är minst lika stora mobbare som män är slagskämpar.

Publicerat

DEN VÅLDSAMMA KVINNAN

Om det är något man kan säga om Belinda Olssons serie ”#Fittstim” så är det att tokfeminister inte klarar av att bli kritiserade. Som t ex i Sydsvenskan, där en skribent kallar kritik för ”klichébilder”. Att människor med stark ideologisk övertygelse har svårt för att acceptera att de ifrågasätts är inte nytt, utan manifesterar sig både inom politisk och religiös ideologi, och jag blir alltmer övertygad om, att ideologi är ett gissel som vi mådde bäst av att vara utan. Vad den tokfeministiska delen av den feministiska ideologin kan ställa till med kan exemplifieras på många sätt. På denna blogg har t ex myterna om sexarbetet, som omhuldas av tokfeministerna, tidigare belysts, och nu ska ytterligare en sådan myt belysas, nämligen den om att relationsvåld handlar om män som slår kvinnor.

Inspirationen till detta inlägg kommer från Erin Pizzey, kvinnan som öppnade världens första skyddscenter för kvinnor och barn och som själv blev slagen av sin mor som liten. I en intervju från december 2012 berättar hon att 60 procent av kvinnorna som kom dit var lika, eller ensamt, våldsamma som männen i förhållandet. Det var orsaken till att ”jag försökte att öppna ett skydd för män nästan direkt efter att jag öppnat skyddet för kvinnor och mitt problem var – och det var en stor chock för mig – jag gavs ett hus vid Peppercorn Rent av fullmäktige; och sedan bad jag män som faktiskt givit pengar till skyddet för kvinnor och barn (de var miljonärer) att ge mig lite pengar för männens hus, och ingen av dem gav ett öre!” Män är tydligen inte värda att skyddas.

Det här ligger i samma paritet som ett Youtubeklipp från ”Judge Pirro”. En kvinna som knivhuggit sin f d partner – och stolt skulle göra det igen – har stämt honom och kräver pengar för att han har betalat vård för att hon har misshandlat honom. Det viktiga här är inte den våldsamma och uppenbart verklighetsförvirrade kvinnan, utan vad domaren säger om mäns obenägenhet att anmäla övergrepp av kvinnor: ”Oavsett om det är en kvinna som attackerar en man eller en man som attackerar en kvinna så är det ett brott.” Så tillägger hon; ”jag har hört nog. Jag har haft för många fall där män har antingen överfallits eller dödats av kvinnor. De vill inte tala om det eller så tror det att det är något som bara kommer försvinna. Det kommer inte försvinna. Nästa påhopp kommer att bli värre än det senaste påhoppet. Män är mindre sannolika att rapportera våld på grund av att de är generade, eller antagandet att andra inte kommer att tro dem. JAG TROR ER.” Men tokfeministerna tror inte på det. Nej, det är bara män som är onda – som t ex Eric Kunkel som på flyget tog sig tid med en autistisk flicka.

I verkligheten är kvinnor inte ett dugg mindre våldsamma än män i förhållanden. I en översikt över forskningen, rörande nästan 600 studier (371.600 personer) visar Martin S Fiebert vid Long Beach universitet i Kalifornien, att kvinnor är lika, eller mer våldsamma än män i heterosexuella förhållanden. Senast 2005 kom den tredje av tre stora undersökningar om våld i hemmet som utförts av The Family Research Laboratory vid University of New Hampshire (Straus & Gelles), med anslag från National Institute of Mental Health, med de två tidigare rapporterna 1975 och 1994. I den första fann man, att 4,6 procent av männen var offer för svårt våld i hemmet mot 3,8 för kvinnorna och i den senare 4,5 procent av männen och 1,9 för kvinnorna. På 17 år (rapporten var klar 1992 men presenterades 1994) hade alltså attackerna på kvinnor halverats, men de på männen låg kvar på samma höga nivå! Den senaste rapporten rapporterar i fallet ”svåra fysiska övergrepp” följande: Hustrur rapporterar sådana övergrepp av maken i 22 fall på 1000, men rapporterar att de själva begått dem i 59 fall av 1000. Makar å andra sidan rapporterar att de attackerats i 32 fall på 1000 och att de attackerat hustrur i 18 fall på 1000. Tillsammans rapporterar hustrur och makar att hustrun svårt attackerats i 20 fall på 1000 och att maken utsatts för det i 44 fall av 1000.

Kvinnor är också de som oftast börjar slåss i ett förhållande. O’Leary & medförfattare (1989) redovisar att 26 procent av kvinnorna, men bara 13 procent av männen, slog först utan vedergällning. Samma resultat har en studie vid Gävle högskola (Gill & Remahl) kommit fram till; dubbelt så många kvinnor som män uppger att de slog först. Bland & Orn (1988), som studerat kopplingen mellan parrelationsvåld och psykisk sjukdom, fann att 73 procent av hustrurna mot 58 procent av männen oftare startade övergreppen, oavsett vem som startade argumentationen. Bägge undersökningarna, liksom flera andra, motsäger tydligt den ideologiska, radikalfeministiska invändningen att kvinnor bara skadar män av självförsvar. Mercy & Saltzman (1989) refererar också en studie av FBI av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Ingen gigantisk skillnad direkt. Sociologerna Merlin Brinkerhoff & Eugene Lupri publicerade 1988 i ”The Canadian Journal of Sociology” en artikel som visade, att frekvensen av svårt våld av en man mot en kvinna var 4,8 procent, men frekvensen av svårt våld av en kvinna mot en man var 10 procent. Det vill säga, att det förekom dubbelt så ofta att kvinnor misshandlar sina män svårt. Reena Sommer redovisar i sin avhandling 1994 följande; Lindrigare utförda övergrepp av någon: 23,6 procent av kvinnorna kastar saker, av männen 15,8. 14,9 procent av kvinnorna hotar att kasta saker, av männen 7,3. 16,2 procent av kvinnorna kastar saker på partnern, av männen 4,6. 19,8 procent av kvinnorna knuffar eller tar tag i partnern, av männen 17,2. Svårare utförda övergrepp av någon; 15,8 procent av kvinnorna örfilar, slår eller sparkar sin partner, av männen 7,3. 3,1 procent av kvinnorna använder någon form av vapen vid misshandel, av männen 0,9. McLeod rapporterar däremot 1984 att 75 procent av kvinnorna använder tillhyggen och vapen när de misshandlar mot 25 procent av männen. Ni som påstår att män orsakar svårare skador mot kvinnor än tvärtom kan slänga er i väggen!

Hur ”öppna” tokfeministerna är, och hur intresserade de är av att det ska vara ett jämställt betraktelsesätt visas av en rundabordskonferens om ”relationsvåld” som hölls i provinsen Alberta i Kanada 2004. Ovan nämnde doktor Eugene Lupri, professor emeritus i sociologi vid universitetet i Alberta som i många år forskat i denna typ av våld, bestämde sig för att delge konferensen en del av sitt material rörande denna typ av våld, eftersom konferensen påstods anordnas i en ”process som kommer att byggas på en grund av öppenhet, synlighet i processen och vara hemfallen till uthållighet fokuserad på intresset för det bästa för barn, ungdomar och familjer anstrukna av familjevåld i hela Alberta.” Albertas minister för barnens sociala service, Iris Evans, deklarerade också: ”Synpunkter från mansgrupper är av yttersta betydelse för provinsregeringen för att kunna identifiera frågor ur deras perspektiv.”

Sedan doktor Lupri sänt materialet till arrangörerna fick han ett brev från en fröken Fricke, som bland annat skrev: ”Vi är ålagda att agera med akademisk integritet i denna process och har öppnat en webbsida för den nationella klargörandeprocessen, som källa för olika perspektiv, på webbsidan för Albertas rundabordskonferens kring familjevåld, då strikt akademisk korrekthet är ett måste för den nationella klargörandeprocessen. En mångfald av perspektiv och folkgrupper kommer att inkluderas i processen… för att undersöka frågan om mäns övergrepp(Lupris emfasering) och för att ombesörja en form för bredare deltagande i den större processen.” Därpå följde tystnad, och mer tystnad. Det hjälpte inte heller att sända materialet till provinsregeringens feministiska aktivist, Leslie Tutty, som sa att hon såg fram mot att läsa, men sedan aldrig hörde av sig. Konferensen ignorerade i stort sett helt frågan om det våld män utsätts för, och de mansgrupper man sa att man ville lyssna på tvingades ordna en alternativ rundabordskonferens. Lupri säger: ”Att säga att det för den nationella klargöringsprocessen var ett måste med ”strikt akademisk korrekthet” är inte bara absurt, utan speglar, minst sagt, ett starkt drag av okunnighet… Jag kan säga med viss trovärdighet att vad som var ett ”måste” inte var ”akademisk korrekthet” utan snarare ”akademisk ideologi”, vilket genomsyrar processen och beslutstagandet bland Albertas rundabordsexperter.”

Rent radikalfeministiskt, ideologiskt så förekommer naturligtvis inte heller våldtäkt och/eller misshandel kvinnor emellan. Särskilt inte bland lesbiska, vilken form av systraskap ju oftast utmålas som det idealiska. När därför individer försöker att uppmärksamma på sådana förhållanden så förnekas det, skylls på offret (som stöts ut ur gemenskapen) eller bara ignoreras. Ingen får uttala högt att våld är ett stort problem inom gaykulturerna – och särskilt inte kvinnor emellan, eftersom kvinnor ju är ”fredliga” och inte brukar våld. År 2002 kom boken, ”Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?” av den feministiska och lesbiska professorn i sociologi vid Warren Wilson College i USA, Lori B Girschick. Hon betraktade tidigare själv förekomsten av misshandel och våldtäkt bland kvinnor som ett extremt undantag, men då hon som partner fick en kvinna som under en lång period våldtagits av en före detta partner fick hon tänka om. Hon började intressera sig för ämnet och häpnade över vad hon fann. Enlig Girschick rangerar frekvensen av lesbiskt internt våld mellan fem och 57 procent, med en markant lutning mot den högre siffran. I en studie av Brand & Kidd (1986), av 130 lesbiska collegestudenter och i en lesbisk diskussionsgrupp, hade fem procent upplevt våldtäktsförsök av en ”träff” och sju procent hade våldtagits av en man eller kvinna. I Loulans studie (1988) anger däremot 17 procent att de blivit utsatta för sexuella övergrepp i lesbiska förhållanden. Sloan & Edmond (1996) fann att 23 procent utsatts för sexuella övergrepp och ytterligare 35 procent hade upplevt försök till sexuella övergrepp av en manlig eller kvinnlig förövare.

Förekomsten av intrafamiljärt våld bland lesbiska är uppskattat till minst samma nivå som i heterosexuella förhållanden, nämligen mellan en fjärdedel och hälften av alla relationer. The American Bar Association uppskattar förekomsten av intrafamiljärt våld bland par av bögar och lesbiska till mellan 25 och 33 procent. Man hävdar att varje år mellan 50 000 och 100 000 lesbiska i USA misshandlas av sina partners. Brand & Kidd (1986) fann att en fjärdedel av deras exempel bland lesbiska par hade varit utsatta för fysiska övergrepp. Coleman (1989) rapporterade att 46 procent av de lesbiska i 90 lesbiska par upplevt interpersonellt våld. Lie & Gentlewarrier (1991) fann, att en kvinnlig partner eller älskarinna begått övergrepp mot 52 procent av de 1099 lesbiska som deltog i deras studie vid Michigan Womyn’s Festival, och att 30 procent medgav att de begått övergrepp mot en kvinnlig partner eller älskarinna. Det gick inte heller att ”maskulinisera” våldet, och hävda att lesbiska ”butch” utövar mer våld mot lesbiska ”femme”, enligt mönstret manligt-kvinnligt. Av alla undersökningar att döma är det ingen övervikt åt något hållet. Både de ”starka” och de ”svaga” misshandlade och våldtog, precis som i heterosexuella förhållanden. Eller som Mattias i Palmberg & Waséns (2003) arbete säger: Folk tror ju då att det är den fysiskt starkare partnern som har övertaget när det kommer till våldsamheter, men det är ju inte riktigt så att den som är stark kan slå den som är svag, utan det är den som inte har några spärrar, den som …liksom vågar eller är dum nog att slå till, det är den som slår.

Intressant nog så visar också ett antal amerikanska undersökningar att kvinnor är de som begår mest övergrepp mot barn. Av 2.700.000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag, Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare. Däremot kan det vara så att män åsamkar svårare skador i kraft av större fysisk styrka. Men å andra sidan är skyddandet av barnen en av de viktigaste orsakerna till att män stannar kvar i äktenskap/förhållanden med en våldsam kvinna (eftersom de vet att de förmodligen inte skulle bli trodda och få vårdnaden om barnen). Flynn (1990) skriver: ”Närvaron av barn är av stor betydelse för slagna män. För många slagna och kränkta män är barnens välfärd viktigare än deras egna fysiska säkerhet. En del män blir mål för övergrepp när de försöker skydda sina barn från hustruns våld, och dessa män kan stanna i äktenskapet i avsikt att säkra deras barns säkerhet.” Ironiskt nog – mot bakgrund av vårt samhälles fullständigt okritiska överantvardande av barnen till mödrarna vid vårdnadstvister – så kan fäder vara en större säkerhetsfaktor för barnen än mödrar. Canadian Incidence Study of Reported Child Abuse and Neglect (Trocmé & medförfattare) kom för året 1998 i den största undersökningen av alla fram till, att mödrar stod för 61 procent av alla anmälda (144.000 fall) övergrepp, fäder för 38.  De som driver linjen att relationsvåld är mäns våld mot kvinnor beskyddar kvinnliga förövare i både heterosexuella och lesbiska förhållanden.

Intressant i detta sammanhang är också BRÅ-rapport 1999:15 (s 35), vilken bekräftar att kvinnor misshandlar barn mer än män:  ”Småbarnsmisshandel förövas bland kvinnor mest av yngre medelålders personer; bland kvinnor står 21-29-åringarna för cirka 40 procent av småbarnsmisshandeln, bland män för cirka 30 procent.  Samma sak gäller för misshandel av lite äldre barn; samma åldersgrupp bland kvinnor står för 54 procent av misshandeln, bland män för 42 procent.”  Och då talar vi bara om anmälda/upptäckta fall.

När ska vi i detta samhälle börja se verkligheten och avvisa den ideologiska fundamentalismen som enbart är ute efter att gynna dess förespråkare? När ska vi börja att lyssna till vetenskapen istället för ideologin? Vad som verkligen är oroande i detta är, att personer som jag känner och betraktar som kloka, tänkande individer, rakt av köpt detta tokfeministiska anslag och ställer sig skeptiska till verkliga fakta. Eller som McNeely & Robinson-Simpson skriver redan 1988: ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.” Skrämmande nog är detta lika aktuellt idag, 25 år senare!