SVERIGE SJUNKER ALLT DJUPARE I MORALISTTRÄSKET

Nu ska tidelag, sex med djur, förbjudas, något som avkriminaliserades så sent som 1944.  Förbudet bygger på den medeltida kyrkans förbjudande av all ”sodomi”, d v s icke avlande sex, och har inget annat än en moralistisk grund.  I Mesopotamien inleddes gudinnan Inanna/Ishtars fest med samlag mellan människa och åsna, och av hällristningar vet vi att vi även här i Norden under förkristen tid hade kultiska samlag mellan människa och djur.  Fenomenet har existerat globalt, vilket t ex ses av skulpturer på Khajuraho-templet i Indien, där bl a sex mellan människa och häst finns avbildat.  Det förkommer också hos andra arter att man ”parar” sig utanför den egna arten.  Det är alltså ingen tvekan om, att detta är en evolutionär adaption, d v s att evolutionen funnit att det är gynnsamt för artens utveckling, och att lusten därför alltså är biologiskt nedärvt.  Det är alltså en sexuell läggning som vissa individer i en population föds med.  Lagen mot hets mot sexuell läggning sätts ur spel (men det har den å andra sidan gjorts sedan länge).

Men nu ska som sagt tidelag förbjudas.  Det är ett antal ”skrämselaktivister” – eller de som är inom ”indignationsindustrin”, som professor Bertil Rolf uttrycker det – som påstår att de måste skydda djuren mot ”djurplågeri”.  Djuren kan inte själva säga ifrån, och eftersom kyrkan på 300-talet inpräntade att sex är något skamligt så måste dessa skrämselaktivister skydda djuren mot detta skamliga.  Man hävdar att den nuvarande lagstiftningen mot djurplågeri inte räcker till.  Men istället för att försöka effektivisera den så ska man istället gå vidare i vårt samhälles vandring tillbaka till medeltiden och stämpla just sex i sig som djurplågeri.  Intressant nog så vet alltid de här skrämselaktivisterna bättre än evolutionen vad som är det rätta; ”evolutionen har spårat ur, så nu måste ni förstå att vi tar guds position och rättar till evolutionen”.  Snacka om hybris som dessa människor har!

Personligen tycker jag det skulle vara motbjudande med sex med ett djur och jag tycker också tanken på sex med en annan man är motbjudande.  Missförstå mig inte, jag har absolut ingenting mot enkönad sex, jag har vänner som är gay och jag försvarar fenomenet, men jag förstår inte hur vissa personers ”äckel” inför vissa fenomen ger dem rätten att förbjuda detta, men inte andra.  Jag äcklas av lax, som jag tycker smakar vedervärdigt i alla former, har jag därför rätten att förbjuda alla andra att äta lax?  Den här absurda självupphöjelsen som dessa skrämselaktivister gör, till att positionera sig själva som så bättre vetande att de har rätt att tvinga alla andra att följa deras åsikt, är verkligen motbjudande.  Det hjälper sedan inte hur mycket de gömmer sig bakom falska påståenden om att det är för att ”skydda” djuren.  De vet inte hur djuren tänker, eller har de engagerat Dr Doolittle för att göra djupintervjuer med olika arter?  Skulle knappast tro det.  Det här handlar enbart om deras egen självtillfredsställelse!

Låt oss ta exemplet ko.  När en veterinär går in för att inseminera kon gör han mycket större skada än vad en manslems inträngande någonsin skulle göra.  Dessutom är jag övertygad om, att veterinären inte har kons informerade medgivande till att insemineras.  Det handlar alltså om en tvångsdräktighet!  Skulle vi tillåta detta när det gäller människohonor?  Skulle inte tro det.  Men ändå är det alltså bara om en man skulle ha sex med kossan som är djurplågeri.  Hur trovärdig är den som hävdar detta?  Följaktligen borde all inseminering av djur omedelbart förbjudas.  Och inte kan vi heller ta användning av tjuren för att göra kossan dräktig.  Tjuren frågar aldrig kon om lov till att få para sig med henne.  Enda lösningen är att låta rasen dö ut.  Och det är enkelt kontrollerat (jag kollade just ute på nätet, det räcker med att googla på ”bestiality porn” under videor) att se att hanhundar som har sex med kvinnor inte har känslor av att bli plågade.  Men det är alltså djurplågeri, men inte att tvångsinseminera en ko!  Hur tänker dessa mänskliga kossor och oxar som lägger fram ett sådant här lagförslag?

Sverige är illa ute, då vi återinför ytterligare en lag från medeltiden.  Först den katolska kyrkans kriminalisering av sexköpare från år 1441 och nu den mot tidelag.  Min gissning är att nästa lag blir förbud mot incest i sju led, sedan kommer enkönad sex åter att bli förbjudet (senast om 33 år, då har det gått lika lång tid sedan avkriminaliseringen som mellan avkriminaliseringen av tidelag och återkriminaliseringen), liksom onani och annan vederstyggelse.  Middle-age, here we come!

Första gången postad juni 2013.

KOPPLINGEN KÄRLEK-SEX MINSKAR SEXUALITETEN

Läste en text på Newsmill av Charlotte Rudenstam om problemet med den minskande sexualiteten.  Naturligtvis borde jag ha skrivit om detta på samma forum, men sedan jag kritiserade medierna och journalistkåren på Newsmill så är det uppenbart att jag blivit portad där, så jag har slutat att försöka få in texter där.

Jag tycker det är tragiskt när tänkta ”sexliberaler” spelar det spel som leder till minskad sexualitet – även om det kanske är omedvetet.  Politisk korrekthet och sexualpuritanska normer kommer aldrig att uppmuntra sexualitet, som jag påpekar i mitt tidigare inlägg om detta.  Och just detta politiskt korrekta, sexualpuritanska spel driver faktiskt Charlotte Rudenstam i sitt inlägg.  För det första ”avkönar” hon individerna genom att använda det konstgjorda ”hen”.  Att sexualiteten som en självklar del innefattar enkönad sex till en viss proportion innebär inte att man måste blunda för könsolikheterna i tvåkönad sex.  Även om man skulle kunna tolka en liten mängd av sexutövandet som att ”hen” har sex med ”hen” så är det inte vad det stora flertalet eftersträvar.  Heterosexuellt utövande är den största delen i det sexuella spelet, och för deltagarna däri är det i allmänhet viktigt att det är ”han” och ”hon” som har sex.  Det är liksom grunden för den sexuella upphetsningen och att politiskt korrekt indirekt försöka göra om det till att ”hen” har sex med ”hen” kan inte gynna sexualiteten på något sätt.

Men det största felet som Charlotte Rudenstam gör är att försöka låsa in sexualiteten inom ”kärleksskranket”.  ”Hur kan det vara viktigare att ha snyggt i köket eller att ha skickat den senaste tweeten, än att se en älskad (min emfasering) person i ögonen en stund?  …Att smeka en älskads (min emfasering) ryggslut?”  Här exponerar Rudenstam sin okunnighet om sexualitetens kulturhistoria.  Kopplingen kärlek och sex är nämligen helt och hållet en kristen konstruktion från medeltiden.  Det är t o m så, att ”romantisk kärlek” historiskt och kulturellt är en anomali.  Visst, limerans förekommer, d v s det som vanligtvis kallas ”den första förälskelsen”, också hos våra primatartfränder.  Man har t ex studerat det hos makakerapor, där hannar och honor kan gå in i detta tillstånd – men det är övergående.  I t ex Mehinakustammen i Brasilien har i genomsnitt en man samtidigt sexuella relationer med 4,4 kvinnor.  En man i 20-årsåldern har ofta tio sådana samtidigt (ThomasGregor, 1995, Sexuality and the Experience of Love.  I Sexual Nature Sexual Culture, ed Paul R Abramson & Steven D Pinkerton, Chicago and London).  Och det här är inget unikt.  I över tio procent av alla världens kulturer existerar inte romantisk kärlek som begrepp och i de flesta andra är det ovanligt.  Faktum är att vårt koncept för kärlek framstår som löjligt för Mehinaku.  En ung man som lyssnade till portugisiska kärlekssånger på sin transistorradio frågade:  ”Vad är det här ”jag älskar dig, jag älskar dig”?  Jag förstår det inte.  Jag tycker inte om det.  Varför gör den vite mannen sig själv till en idiot?”

Draget att låsa in sexualiteten inom ”kärleken” togs av kyrkan under medeltiden.  Sex var endast tillåtet inom äktenskapet och kyrkan bestämde nu, att äktenskap bara fick ingås om det fanns kärlek mellan makarna.  Därigenom konstruerades kopplingen, och den håller vi fast vid än idag.  Att låsa fast sexualiteten inom äktenskapet är också ett överlevnadsfördelaktigt drag för kvinnan historiskt sett, eftersom det tillförsäkrade henne om att hannen – i de flesta fall fadern till hennes barn – inte spred tillförseln till andra än henne och hennes avkomma.  Det var därför kristendomen blev så populär hos kvinnorna i antikens Rom, eftersom den som första ideologi sa att mannen skulle lämna allt till sin hustru (före kristendomen var det en självklarhet att män måste ha fler förbindelser än med bara sin hustru).  Det hade alltså ingenting att göra med att kvinnorna skulle få komma till himlen, som felaktigt ofta hävdas.  Men även kvinnor tröttnar på sina makar.  Därför har kvinnorna i jägar- och samlarkulturer i genomsnitt sex olika makar under sitt liv, men en del har väldigt många fler.  I Amazonas 1959 påträffades t ex en 12-årig flicka som redan varit gift tio ånger (Arne Falk Rönne: Fest och vardag hos de vilda indianstammarna i urskogen. Allers familjemagasin 1959 nr 39).

Att sex och kärlek inte hör ihop innebär dock inte att de inte kan kombineras.  Ovan nämnda makaerapepar som studerades höll ihop i stort sett hela tiden under limeransfasen och kopulerade oupphörligt (ni minns hur det var vad, vid den ”första förälskelsen”?).  Men det innebar inte att de inte kunde utföra ”snedsprång”, och efter ett tag gick det över, då de sökte sig nya partners.  Däremot är det helt klart, att draget att låsa in sexualiteten i ”kärleksfållan” drar ner sexfrekvensen.  Så också nypuritanismen i samhället.

Även fortsättningsvis agerar Rudenstam, enligt min mening, tvärt emot att gynna en ökad sexualitet.  Hon frågar sig: ”Hur kul är orgasmjakt”, underförstått att orgasmen måste vara något speciellt.  Säg det till alla hormonstinna tonåringar som onanerar flera gånger om dagen!  Att uttrycka sig så känns på något märkligt sett som att hon försöker att säga att även orgasmen måste ske inom ”kärleksfållan”.  D v s uppe i en kristen idealvärldsmoral som i alla fall inte jag kan sympatisera med.  Sedan ställer hon också frågan om ”hur kul är sex på den ene partnens villkor?” och där menar jag att hon gör samma idealiseringsvurpa som i fallet ”kärleksfållan”.  Den här idiotiska föreställningen om ”jämlika” förhållanden uttrycker professorn i psykologi vid University of Californa Los Angeles:  ”Instabiliteten och mångdimensionen i tvåsamhetens makt, och det faktum att ’maktbalanserade’ relationer är uppenbart mytologiska (i avseende att det aldrig kan bli logiskt fastslaget) lägger argumentet om ’maktojämlikhet’ åt sidan.  I bästa fall är detta argument ett bra exempel på sent 1900-tals kulturell-feministisk dumhet.”

Man gynnar inte människor genom att låtsas att verkligheten ser annorlunda ut än vad den gör.  Ett förhållande kan aldrig bli ”jämlikt” utan handlar om att ge och ta för att göra det bästa av det.  Därför blir jag också irriterad när jag ser alla idealiserande sex-”upplysare” som säger att man aldrig ska behöva göra något sexuellt som man inte vill.  Naturligtvis ska ingen tvingas till något, men i ett förhållande måste man ibland kompromissa, vilket även gäller i sängen.  Det vore mycket bättre om dessa s k ”upplysare” sa att man borde vara öppen för att ge saker och ting en chans istället.  I verkligheten kan följden av att följa ”att inte göra det man inte vill” bli att förhållandet bryter ihop istället.  Det hänger ihop med en annan verklighetsfrånvarande fråga som Rudenstam ställer:  ”Hur kul är känslan att den ene vill mer?”  Men det är så verkligheten ser ut.  I de flesta förhållanden fungerar det så, det är bara i det kärleksbefriade tillfälliga knullet  som det möjligen kan vara på annat sätt (och möjligen några enstaka undantag).  Vad vinner vi på att låtsas som om verkligheten är annorlunda än vad den är?

Som jag sa i mitt tidigare inlägg om detta så kommer man förmodligen helt att förbigå de verkliga orsakerna till att sexaktiviteten sjunker i vårt land, och istället fokusera på nonsensorsaker, eftersom det inte är politiskt korrekt att diskutera de verkliga problemen.  Något som understryks av Rudenstams text som också bortser från verkligheten till förmån för idealiserandet.

Första gången postat 2013.

MORALPOLISEN SLÅR TILL IGEN!

Idag publicerar moralpolisbulletinen Dagens Nyheter en memoriam-artikel över Sexköpslagen som ”firar” 10 år.  För att försöka ge substans till föreställningen att lagen har någon sorts berättigande måste man dra till med det fullständigt ogrundade påståendet om att lagen har svenska folkets stöd – vilket den inte har.  Så måste en kvinnlig polis i prostitutionsgruppen påstå att sexköpslagen är polisens främsta verktyg i kampen mot organiserad människohandel.  Det är en ren bluff, för sexköpslagen har inte gjort någonting för att minska sextraffickingen till Sverige.  Detta internationellt sett till antalet oerhört lilla brott utgör ett antal av 0,048 fall per 100.000 invånare som världsgenomsnitt.  Sverige har ett genomsnitt på 0,054 fall och ligger högre än t ex både Tyskland och Storbritannien.

Sexköpslagen är ett tydligt exempel på den typ av lagar som enligt sociologen Howard S Becker (Outsiders 1963) bara gör kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.  Det är en hundraprocentig morallag som har tillkommit enbart i syfte att tillfredsställa moralistiska egos hos en drös medelklassabolitionister med radikalfeministiska förtecken.  Den har inte ens haft som syfte att hjälpa någon, utan enbart att visa att ”samhället” (d v s nämnda medelklassabolitionister) inte tolererar sexköp.  Den har införts utan vetenskapliga underlag, mot folkviljan och i vetskap om att den kommer drabba sexarbetares välbefinnande.  Den är precis lika mycket ”raslag” som någon av Nürnberglagarna, om dock inte lika förödande ännu.

Sexköpslagen är en skamfläck på det svenska samhället!

Första gången postad maj 2013.

VARFÖR HAR SVENSKARNA SÅ LITE SEX?

Det har kommit en undersökning som visar att svenskarna har mindre sex än någonsin.  På 17 år har frekvensen fallit från i genomsnitt 5 tillfällen i månaden till 3,8.  Aldrig någonsin sedan mätningarna började (1967) har svenskarna haft så lite sex.  Moralpolismediet DN åberopar naturligtvis det helt ovetenskapliga påståendet om att porrutbudet skulle minska sexlusten och RFSU:s ordförande, Kristina Ljungros, menar att det är stressen i samhället som gör det.  I skvallertidningen Aftonbladet påstås det att det är Fredrik Reinfeldts arbetslinje som är orsaken, att vi borde arbeta mera och att vi måste prata om det som en politisk fråga.  Intressant nog så är det emellertid ingen som vill prata om den viktigaste anledningen till att sexlusten minskar, nämligen den alltmer påträngande sexualpuritanismen och kompliceringen av sexualiteten.

Den enda åldersgruppen som ökar i sexfrekvens är den mellan 66-74 år.  Det är intressant nog den åldersgrupp som var med och genomförde den sexuella revolutionen på 60-talet, fram till den moralistiska motattacken, som startade i mitten av 70-talet, med krig mot ”fel” sex, porr och inte minst mannen.  Ingen kommentator har varit intresserad av att koppla denna svenska undersökning till den amerikanska rapport som kom 2012, vilken visar att par med mer traditionella könsroller har mer sex än ”jämställda” par.  Att det skulle kunna vara en orsak till den minskade sexualiteten är ju politiskt oacceptabelt, så naturligtvis måste politiskt korrekta svenska forskare avvisa dessa resultat.  Innan den nya svenska studien kom hänvisade därför professorn i socialt arbete, Lars Plantin, till studien 1996 för att påstå att jämställdheten egentligen ökat sexfrekvensen (1967 var det 4,2 tillfällen i månaden mot 5 1996).  Med tanke på den nya undersökningen så kanske Plantin bör bita sig i tungan för sitt obetänkta påstående?

En intressant faktor som bör beaktas i det här sammanhanget är, att år 1976 var det år då det lägsta antalet anmälda våldtäkter någonsin rapporterades i vårt land.  Det var då den sexuella frigörelsen stod på sin topp, innan den radikalfeministiska och religiösa nymoralistiska motattacken började få genomslag.  Då var sex fortfarande någonting relativt okomplicerat, och det gick att bejaka en sexualitet utanför parrelation och ”kärlek” – d v s att ”fel” sex inte var så farligt.  Tyvärr gjordes ingen undersökning av svenskarnas sexvanor vid denna tid, utan nästa kom först 1996.  Jag kan däremot mycket väl tänka mig att samlagsfrekvensen per månad runt 1976 låg som högst, men det vet jag naturligtvis inte säkert.  Men vi vet vad som hände efter det året.

Då ”fel” sex i form av t ex porr inte kunde stoppas, p g a tryck- och yttrandefrihetsprinciper, drogs jakten på mannen igång, ivrigt undereldad av pedofilihysterin (Joel Best, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chichago) och på 80-talet matades, som en följetong, anklagelser om fäders sexuella övergrepp mot barnen i vårdnadstvister i en aldrig sinande ström, för att säkra moderns ensamma vårdnad om barnen vid skilsmässor.  När myterna kring barn som aldrig kunde ljuga, förträngda minnen, m m, rämnade så måste misandrinerna byta taktik, och från slutet av 90-talet har demoniseringen av sexualiteten och mannen istället i första hand hetat våldtäkter och sexköp/sextrafficking.  Betoningen på hur hemsk sexualiteten och mannen är har ändat i att vi blint ska tro på en kvinnas påstående, oavsett rättssäkerheten (här, här – se särskilt kommentarsfältet – och här).  Det har lett till att vi idag har börjat tala om att en sexuell akt måste föregås av ett formellt godkännande.  Staten, som ju alltid anser sig veta bäst, ska därmed lämpligen skicka ut förtryckta formulär som – oavsett om i legala parförhållanden eller vid tillfälliga förbindelser – ska dras fram mitt i det upphetsande förspelet för underskrift:

– ”Ursäkta, men kan du skriva under på att du är med på det eventuella knull vi ska ha”?

Det är naturligtvis ett lysande sätt att öka upphetsningen och sexfrekvensen med… eller?

Den svenska radikalfeminismen och staten har gjort allt för att ta bort spontanitet, lekfullhet och individuell smak i sexualiteten.  Vi har istället alltmer närmat oss den medeltida katolska kyrkans föreställning om ”den naturliga sexualiteten”.  Denna, som ursprungligen formulerades av stoikern Musonius Rufus, sa att naturlig sexualitet bara är inom äktenskapet, enbart i missionärsställningen, bara i avlande syfte och att det är onaturligt att njuta av en akt som naturen bestämt för avling.  Våra nutida moralister har ruckat något på ”den naturliga sexualiteten” och omformulerat den.  Som t ex Inga-Britt Törnell som i Könshandeln (1995) menar att lagen ska se till att det är en känslobaserad handling mellan ”jämlika” parter och uppmanar skolor att till ungdomar förmedla att”sexualitet är ett uttryck för kärlek och omtanke”.  En annan pekpinne är Margareta Winberg och Louise Eek:  ”När sexualitet kopplas till ömsesidighet, jämställdhet och genuin närhet mellan två människor utesluter det samtidigt möjligheten att objektivera, manipulera och ’köpa’ varandra. Det handlar ytterst om en förändrad relation mellan kvinnor och män”.  T o m ärkeradikalfeministen Maria-Pia Boёthius inser dock i det första numret av ”Ottar” (1981) att det finns skillnader i kvinnors och mäns sexuella fantasier.  Kvinnor har i allmänhet mer ”undergivna” fantasier, män mer ”dominerande”.  Ska alltså inte sexuella partners ömsesidigt få utgå från det i sitt sexuella mellanhavande för att staten inte godkänner det?  Hur uppmuntrande för sexualiteten är det?

En annan höjdpunkt i sexdödandet var filmen Schocking truth 2000.  Enligt vanligt svenskt mönster presenterades en propagandafilm som ”dokumentärfilm” och särskilt hårt gick man i det efterföljande ”Svart eller vitt” åt heterosexuell analsex (den homosexuella berördes däremot, politiskt korrekt nog, inte med ett ord).  Bl a visade Lennart Ekdahl upp exempel på sin urusla ”journalistik”, då han la in sin egna personliga motvilja som programledare, och budskapet var tydligt:  Heterosexuellt analsex är något vidrigt, ett övergrepp mot kvinnor som borde förbjudas i lag!  Jag gjorde själv några år senare en undersökning om sexuella ”perversioner” på den internationella kontaktsajten ICQ och fann, att minst var tredje analsexentusiast är kvinna!

Hur kan någon tro, att en vital sexualitet ska kunna existera i ett samhälle där staten, på samma sätt som den katolska kyrkan under medeltiden, försöker tala om för människor vad de får och inte får göra?  Under förkristen tid hade vi här i Norden ett uppmuntrande sexuellt samhälle, med mycket sex från tidig ålder, men människorna arbetade mycket hårdare och längre tider än vi gör.  Att försöka skylla på att vi skulle arbeta eller stressa för mycket är alltså bara ”BS” (bullshit).  Att sexfrekvensen minskar beror till absolut största del på attityderna till sex, både i samhället och bland människor i gemen (vilket styrs av de officiella attityderna).  Puritanism och sexualmoralism – som det svenska samhället ägnar sig allt mer åt – dödar sexualiteten.  Men eftersom det inte är politiskt korrekt att tala om de verkliga skälen så kommer de inte tas upp.

Första gången postad maj 2013.

DEN FÖRLJUGNA SEXUALMORALISMEN

Är det någon som läser detta som tror att översvämningar, jordbävningar, epidemier m m beror på att ostraffade bögar vandrar omkring på jorden?  Eller tror ni att alla homosexuella dog det ögonblick Jesus föddes?  Att alla judar blöder i anus varje långfredag?  Kunde väl tro att ni inte gör det.  Men ni tror förmodligen på en del av de moderna sexualmoralisternas och –hatarnas ”odiskutabla sanningar”.

Sexualmoralismen har en lång historia av just ”odiskutabla sanningar” bakom sig.  De nyss uppräknade härrör från medeltiden, men många fler har tillkommit senare.  Inte minst sedan sexualiteten under 1700- och 1800-talen blev en sjukdom.  Då omvandlades homosexualitet, masturbering, zoofili, oral- och analsex, m m, till sjukdomar.  Det var masturbationspaniken under de två århundradena som gjorde att sex i sig blev betraktat som något skadligt.  Före det så var den skada som kunde komma av sex, för vem det än vara månde, att det var ”synd”.  D v s att det skadade din odödliga själs chanser att få komma till paradiset.  Men i och med masturbationspaniken på 1700-talet kom föreställningen om att kroppen dränerades på ”liqueur séminale”, och att det alltså blev fysiska skadeverkningar av sex.  Simon-Andre Tissot spred föreställningen om, att förlusten av ett uns sädesvätska var att jämföra med förlusten av fyrtio uns blod. Det vill säga, att det var mycket farligare att ejakulera än att blöda. Den orgasm som framkallades av onanerandet var också mycket farligare än den som orsakades av samlag, eftersom den närdes av sexuella fantasier, vilka överhettade hjärnan och ökade på blodrusningen dit.  Han beskrev också som en odiskutabel sanning, att för mycket onanerande krympte hjärnan så den låg och skramlade inne i huvudet.  Det var dåtidens otadliga ”vetenskap”.

Du som läser det här tror förmodligen inte på detta om masturberingens skadlighet längre, men kanske du tror på att sex kan vara skadligt?  Faktum är emellertid, att det inte finns någon enda vetenskaplig, empirisk undersökning som kan påvisa att sex i sig är skadligt för någon enda individ, ung eller gammal, man eller kvinna.  Kombineras det däremot med våld eller tvång så kan skada uppstå, men det kan det göra av vad som helst som kombineras med dessa fenomen.  Men föreställningen om sexualitetens skadlighet förfäktas ändå ständigt av dem som bara kan acceptera ”rätt” sexualitet.  D v s den av medelklassnormen accepterade, utan inslag av påstådda ”perversioner”.

Det är också ett faktum, att för att kunna upprätthålla den moralistiska bilden av skadlig sexualitet så har de ”rättfärdiga” i alla tider måst producera falska fakta och presentera lögner som sanningar.  Jag har redan berört hur medier åberopar påstådda experter” som presenterar falska påståenden som sanning, för att skrämma upp folk, men också hur direkta förvrängningar av fakta är legio, som t ex i Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan,” hur motstridig forskning måste ignoreras och hur falsk ”vetenskap” måste produceras.  Detta är nu inte bara något som gäller sexualmoralism, det gäller all absolut ideologi.  Som t ex radikalfeminismen, vilken via genusteorier och presentation av ideologiskt styrda konstruktioner (som exempelvis ”könsmaktsordning”) som ”vetenskap” ska få oss att acceptera olika absurditeter (jag ska återkomma till ämnet).

Det är märkligt hur ett samhälle som påstår sig vara upplyst och vetenskapligt så ogenerat bygger lagstiftning och normer på rena falsarier som vårt samhälle gör.  Det är också märkligt hur förblindade de ”rättfärdiga” i riksdag, medier, kvinnorörelse, kyrkor, välgörenhetsorganisationer, m fl, är av sin egen förträfflighet, att de förlorat förmågan att kritiskt betrakta, tolerera kritik, acceptera andra åsikter och vara ödmjuka för att det de nu så tvärsäkert förfäktar imorgon kan vara förpassat till historiens avskrädeshög.  Eller som historikern Peter Aronsson uttrycker det om många av vår tids moralister: ”[V]år egen generation anses på något oförklarligt sätt plötsligt ha sett ljuset och förstått hur tidigare generationer varit fångade av fördomar”.

Den kinesiske filosofen Lao-tsu sa för över tvåtusen år sedan: ”När alla är ense om att det goda är gott, då uppstår det onda”.  D v s, att när en norm etablerats som påstår att en sak är riktig, så blir automatiskt det som inte lever upp till normen fel.  Sociologen Howard S Becker uttrycker det i sin bok ”Outsiders” så, att måttet på perversion i en handling inte ligger i handlingen i sig, utan i de värderingar vi lägger i handlingen.  Ett tydligt exempel på det är homosexualitet, vilken från kristendomens seger i Rom på 300-talet fram till 1977 var en abnormitet, eftersom vi stämplat den som en sådan.  När vi tog bort den stämpeln upphörde abnormiteten.  Ett annat är incest, vilket avkriminaliserades i revolutionens Sovjetunionen (och fortfarande är avkriminaliserat i Ryssland), och vilket därför inte är någon stor sak i det ryska samhället.  När jag på en av mina vandringar om sexualitetens kulturhistoria berättade om att incest inte varit något anmärkningsvärt i det förkristna nordiska samhället sa en estniska som deltog; ”det är precis som i huset där jag växte upp, i ena familjen var det syskonen som höll på, i den andra var det alla med alla”.  D v s odramatiskt och ingenting att bry sig om.  En motsatt utveckling har vi i vår tid sett rörande pedofilin, vilken aldrig har betraktats som särskilt avvikande i några kulturer tidigare, men som efter den moralistiska kampanj som 1976 tog sitt avstamp i USA blivit det absolut främsta västerländska hat- och stigmatiseringsobjektet.

En synnerligen obehaglig grupp hos moralisterna är ”hatarna”.  De som är så övertygade om sin egen förträfflighet att de anser att de har rätt att göra närmast vad som helt för att driva igenom sin egen ”rättfärdiga” ståndpunkt.  Historieprofessorn Alf W Johansson uttrycker det sålunda:  ”När en konsensus etableras uppträder alltid vad man skulle kunna kalla fanatiserarna av konsensus: de som till varje pris söker exploatera det opinionsövertag som konsensus skapar. Genom att de lutar sig mot enhetliga stämningar uppfylls dessa opinionsbildare ofta av en helig känsla av rättfärdighet inför den egna saken, som gör att de anser praktiskt taget vad som helst vara legitimt för att befrämja den. Det räcker inte med att medborgarna förklarar sig vara mot nazism, kommunism etc. De måste också vara beredda att stå på torget och skandera det”.  Jag tvivlar på att få samhällen är så konsensuskrävande som det svenska.  Här existerar absolut ingen som helst tolerans för dem som har ”fel” åsikter, och medierna går i spetsen i smutskastningen av dem – förmodligen för att slippa ta en sansad debatt och anstränga sig för att ta reda på fakta.  Hyckleriet blir uppenbart, när man samtidigt utmålar sig som förkämpar för mänskliga rättigheter, men inte tillåter människor att ha avvikande åsikter i t ex frågan om invandring, eller stiftar lagar om förbud mot hets mot sexuella minoriteter samtidigt som man blundar för hatiska och hätska utfall mot t ex zoofilister och BDSM-folk.

Självklart måste också moralisterna påstå att de inte alls är moralistiska, eftersom ordet moralism har en dålig klang.  Margareta Persson (S) oroade sig t ex för att hennes värderingar felaktigt kunde blandas ihop med moralism: ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga sexualiteten.  I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik. Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet”. Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” är ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”.  Förutom det argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som alls inte är mot ”rätt” sexualitet.  1215 upphöjde man samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”rätt” sex.  Men det är exakt samma moralism.

Moralisterna, eller ”moralentreprenörerna” som Howard S Becker kallar dem, bryter mot alla anständighetsprinciper ovan.  Möjligen med undantag i vissa fall för punkt 5.

EGOCENTRISK EMPATI

Mångfald, rätten att vara unik, valfrihet, tolerans eller rätten till sin egen kropp brukar framföras som honnörsord och ”grundpelare” i demokratin.  Men så fort det handlar om sex sätts det ur spel.  Den som inte är som medelklassidealet stämplas som abnorm, patologisk, pervers och – framför allt – bara värd att hatas och föraktas i en stenhård PK-fascism.  En sexarbetare, t ex, har absolut inte rätt till sin kropp och om någon i yrket säger att hon inte trivs med det, då blir plötsligt denna vantrivsel så oerhört viktig att man vill utplåna yrket från jordens yta.  Den omsorgen visar minsann inte vår svenska (eller någon annan) regering andra personer som vantrivs på sina arbeten.

Josephine Butler, den första ”moderna” antiprostitutionsaktivisten, fällde på 1800-talet den berömda kommentaren, att ”om jag vore en prostituerad skulle jag gråta varje dag”.  Egentligen inrymmer den i sin påstådda empati hela svaret på varför sexarbetare inte ska tillåtas att utöva sitt yrke under säkra former.  Det handlar om ”empati”, eller som det sägs i en artikel om incest i ”Journal of Marriage and the Family” (Gilgun, We Shared Something Special:  The Moral Discourse of Incest Perpetrators.  1995) när Martha Manning citeras; ”en sympatisk identifikation med andra… När vi till exempel ser någon lida så känner vi lidandet som det var vårt eget”.  Vi ska uppfatta detta som att det är något gott, något eftertraktansvärt och osjälviskt.  Men hur osjälviskt blir det, när denna empati fullständigt ignorerar vad föremålet för empatin själv säger och tycker, så som radikalfeminister och andra moralentreprenörer ignorerar alla andra utsagor än de som bekräftar deras ”empati”?

Fessler & Navarrete (Third-party attitudes toward sibling incest Evidence for Westermarck’s hypotheses.  I Evolution and Human Behaviour 25, 2004) ser inte alls denna empati som något positivt.  De kallar den ”egocentrisk empati”, en term som annars bara används på barn, då den utgår från ens egna känslor, utan hänsyn till andras;  ”Vi kallar den antagna processen ”egocentrisk empati”, då individer empatiskt upplever andras uppträdande som om det var deras eget, och därför ignorerar andras subjektiva försäkringar, förlitande sig på sina egna dispositioner istället.  Vi föreslår, att egocentrisk empati är ofullständig genom brist på förnuftsdjup”.  Det handlar alltså om personer som i princip empatiskt är kvar på barnstadiet, med en oförmåga att förstå att andra människor kan känna annorlunda än de själva, och jag skulle alls inte bli förvånad om man plötsligt skulle upptäcka släktskap med psykopati.  Denna egocentriska empati illustreras på ett lysande sätt av sexsäljaren Sanna, som kommer till tals hos Petra Östergren (Porr, horror och feminister.  Stockholm 2007), när hon uttalar sig om de radikalfeministiska medelklassaktivisterna och deras ”sanningar”:  ”Deras snyftiga och egocentriska utläggningar om vad prostitution skulle innebära för dom är viktigare än mina faktiska erfarenheter.  Det är nämligen inte mig dom talar om när dom diskuterar sexsäljare.  Det är inte sexsäljares erfarenheter de sätter ord på.  De söker Sanningen om prostitution genom att fantisera ihop hur de själva skulle kunna tänkas känna i prostitutionen.  Och varför kan bara en sanning finnas när det finns så många olika upplevelser”?

Denna egocentriska empati verkar verkligen inte bara på genetiska dispositioner, utan lika mycket på inlärda, kulturella adaptioner, så som Fessler & Navarrete finner av forskning kring tabun kring mat;  ”Vår forskning i ett annat ämne, mattabun, gav oss en bild att, åtminstone under vissa omständigheter, folk verkligen kan arbeta hårt för att se till att andra inte gör saker som de själva finner vämjeliga om de skulle delta i dem”.  Egocentrisk empati arbetar alltså inte för att hjälpa andra, utan för att tillgodose ens egna behov av att slippa äcklas eller känna obehag.  Men mekanismen tillåter de egocentriska empatikerna att intala sig själva att det de gör egentligen är för föremålets bästa.  Det är samma mekanism som ligger bakom oförblommad hänsynslöshet för ”den goda sakens skull” och det är också samma mekanism som tillåter de västerländska medelklasskvinnorna att inta samma koloniala attityder som en av de främsta liberala ideologerna, John Stuart Mill (1859, On liberty, London), kunde göra på 1800-talet, rättfärdigandes de ”civiliserades” överlägsenhet över ”vildarna”:  ”De som fortfarande är i ett tillstånd av att bli omhändertagna av andra måste skyddas mot sina egna gärningar likväl som från skador utifrån”.  Han ansåg att mänskliga varelser i ”civiliserade” samhällen (nämligen de flesta europeiska) hade uppnått mognad i sin förmåga och hade ”uppnått kapaciteten att ha letts till sin egen utveckling genom övertygelse eller varseblivning”, men att alla ickeeuropeiska samhällen var ”efterblivna”, och om de skulle utvecklas vidare ”så måste det ske genom främlingar”.

När alltså personer som Josephine Butler eller våra nutida antiprostitutionsaktivister påstår att de agerar av omsorg och medkänsla så har det ingenting med verkligheten att göra.  Den egocentriska empati som de är besatta av gör istället att de ignorerar rösterna hos dem de påstår sig ”rädda” och enbart lyssnar till de få som konfirmerar deras egna egocentriska känslor.  D v s ren egoism gömd bakom en falsk ridå av ”godhet”.  Det gör också att de kan göra karriär, genomföra ideologisk lagstiftning med helt andra syften än omsorg och framstå som empatiska fast det alltså handlar om ren, skär egoism.  Det gör även att de, utan att blinka, kan skapa väldigt många fler offer än de någonsin ”räddar”.  De självutnämnda ”goda” agerar alltid i egenintresse – inte i andras.

Egocentriska empatiker bryter mot alla tio anständighetsprinciperna här ovan. Första gången postat juni 2013.

MORALHYSTERIN SKÖRDAR NYA OFFER

För en knapp vecka sedan föll en dom i Gävle tingsrätt mot en 19-årig ung man, som under ett års tid haft ett ömsesidigt sexuellt förhållande med en tre och ett halvt år yngre flicka.  Internationellt brukar den av sexualforskaren David Finkelhor 1979 (Sexually Victimised Children, New York) godtyckligt konstruerade ”regeln” om 5 års åldersskillnad gälla för ansvarsfrihet vid liten åldersskillnad, men Sverige måste naturligtvis på alla områden gå i spetsen för moraliserandet i världen, så tre och ett halvt år ansågs vara för stor åldersskillnad för att tillåta ansvarsfrihet.  Den unge mannen dömdes för sexuellt utnyttjande av barn till skyddstillsyn, dagsböter om 2500 kr och att betala skadestånd till flickan, om 35.000 kr.

Hur absurt kan egentligen ett samhälle bli?  Den dömde hade inte förgripit sig på flickan, och han hade inte skadat henne – om man nu inte räknar graviditet med efterföljande abort som en skada, men det hade det inte varit om hon hade hunnit fylla 15 eller han inte hunnit fylla 18 (för då hade han själv varit barn).  Flickan var helt med på det och önskade rimligen inte få honom straffad.  Vem i hela denna process tänkte på hur hon ska må efter denna dom?  Att orsaka att den man tycker mycket om och önskat ett förhållande med ska straffas med dryga summor och dessutom i framtiden i belastningsregister och annat utpekas som ”pedofil” kommer knappast att bidra till att flickan mår bra.  Hur den unge mannen ska må av detta är det väl ingen som bryr sig om, för han är ju en ”brottsling”.  Men han har inte förbrutit sig mot flickan.  Det enda han förbrutit sig mot är de moralistiska principerna som styrt lagstiftning, åklagare och tingsrätt, och åter igen har vi fått ett tydligt exempel på, att principen – inte människorna – är det enda som betyder något för moralismen.  I ”rättfärdighetens” namn är moralismen beredd att, genom sina ombud, hänsynslöst offra hur många människor som helst!

Som en god vän till mig uttryckte det apropå domen:  Det är ju själva fan att de ungdomar som vuxensamhället varken kan erbjuda jobb eller bostad inte ens får knulla!

Domen i Gävle bryter mot nr 1-4 och 10 av anständighetsprinciperna här ovan.

Första gången postad april 2013.