VEM BRYR SIG OM VETENSKAPLIGHET OCH STATISTIK?

En gång i tiden var kritiskt tänkande och vetenskaplighet honnörsord inom både forskning och journalistisk, men så verkar inte längre vara fallet.  Relativismens ”min ’kunskap’ är lika god som din” upplever jag istället som den bortförklaring man kan ta till för att inte behöva ta hänsyn till fakta och statistik.  Inte minst gäller det journalister!

Häromsistens hade jag en diskussion med en journaliststuderande/-praktiserande ung man med partibeteckningen MP och hans unga uppbackande dam med partibeteckningen S.  Eftersom jag anser att man inte ska hänga ut människor och vi dessutom är goda vänner så kommer de i det följande att benämnas med sina partibeteckningar.  Jag vill också understryka, att ingen gång under diskussionen så hänföll någon av oss till smutskastning eller avvisning p g a åsikter, även om meningsutbytet då och då kunde vara hetsigt.  För mig är det en självklarhet att stå för det jag förfäktar, liksom att acceptera att andra kan ha andra åsikter – även om jag kan tycka att de är fel.

Vi började med att diskutera relationsvåld.  För att dra en liknelse så representerade MP och S det som McNeely & Robinson-Simpson redan 1988 skriver (The truth about domestic violence: A falsely framed issue. IGender Sanity): ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.”  När jag försökte förklara att kvinnor är lika eller mer våldsamma i förhållanden som män så trodde de mig helt enkelt inte.  Jag kan nu inte klandra dem för det, eftersom svensk propagandajournalistik i minst 30 år utbasunerat att endast män är aggressiva, men däremot så blir jag bekymrad över den attityd till vetenskap och statistik som de bägge uppvisar.  Jag hänvisade till och plockade också fram Martin S Fieberts översikt över forskning kring detta, där han i sammanfattningen konstaterar:  ”Denna bibliografi besiktigar 286 vetenskapliga undersökningar, 221 empiriska studier och 65 översyner och/eller analyser som demonstrerar att kvinnor är lika fysiskt aggressiva, eller mer aggressiva, än män i deras relationer med deras makar eller manliga parters.  Det sammantagna exempelantalet i de undersökta studierna överstiger 371.600.”

I diskussionen nämndes av MP och S tvivel över att detta kunde vara sant, eftersom mycket färre män anmäler relationsvåld än kvinnor gör.  Att 562 studier visar att kvinnor är lika aggressiva som män blev därför underförstått av ringa värde.  Här hajar man till inför respekten för statistik och vetenskap, som ju i sammanhanget blir i det närmaste noll från deras sida, då de sätter sin tro i centrum istället.  Hänvisningen till Palmberg & Wasén – där det tydligt framgår att det är en skam för män att bli slagna – bet heller inte.  I denna text kan jag även t ex citera vad Hermansson  skriver i sin uppsats 2009:  ”Något jag upptäckte både i litteraturen, i min omgivning och i intervjuerna med informanterna är den starka ovilja som finns vad gäller att se män som brottsoffer, och då framför allt om förövaren är en kvinna. Männen vill inte kalla sig för brottsoffer överhuvudtaget även om de kan medge att de utsatts för ett brott. Något som hänger ihop med att bilden av det svaga och försvarslösa brottsoffret inte går ihop med manlighetsidealet som säger att en man skall vara stark och handlingskraftig. Dessutom ser man kvinnan som svag och i underläge gentemot mannen. Dessa stereotyper påverkar med andra ord inte bara samhällets bild av det manliga brottsoffret utan även männens egen uppfattning.”

Vare sig MP eller S kunde tro att kvinnor misshandlar lika mycket som män, och klamrade sig också fast vid stereotypen att män måste orsaka svårare skador än kvinnor.  Vetenskapliga fakta är ovidkommande, deras egen tro istället det viktigaste.  Är MP och S (partierna alltså) religiösa rörelser som sätter tro framför vetenskap och statistik?  Frågan är faktiskt befogad efter (Tok-)Åsa Romsons tal i Almedalen.  Jag utgår från att inte heller det faktum att män förr direkt straffades (Malcolm J George, 1994, Riding the Donkey Backwards: Men as the Unacceptable Victims of Marital Violence. I The Journal of Men’s Studies, Volume 3 (2), pp 137-159) om de ”lät sig misshandlas” av kvinnor skulle rubba på MP:s och S:s övertygelse att deras tro är mer relevant än fakta.

Snart gled diskussionen in på sextrafficking och prostitution.  Även här var MP:s och S:s ”argument” deras tro.  Jag förklarade tydligt att diskursen kring dessa ämnen är ett bedrägeri.  Bl a anförde jag den tabell från TIP (Trafficking in Persons) rapporten 2011 (se bifogad bild), som visar att det maximalt rör sig om 3000 domar för sextrafficking i hela världen årligen, samtidigt som paniken runt detta påstår 1,8 miljoner offer eller fler.  Naturligtvis kom invändningen ”mörkertal” som ett brev på posten.  När jag då påpekade att t o m BRÅ tvivlar på förekomsten av mörkertal fick jag plocka fram rapporten.  Jag citerar (s 21):  ”Brå:s sammanfattande bild är att det förekommer mycket allvarliga fall av människohandel för sexuella ändamål i Sverige, men att antalet kända sådana fall är få. Det rör sig om runt sju fall per år under perioden… Större ”härvor” är ovanliga bland de anmälda fallen. Det vanligaste är att det finns en gärningsperson och en målsägande. De genomgångna fallen ger inget stöd för att människohandel för sexuella ändamål i Sverige ofta är kopplad till grov organiserad brottslighet… Enligt Brå:s mening finns det dock ingen anledning att tro att det utöver de anmälda fallen finns en utbredd dold grov brottslighet. En större verksamhet kräver en viss synlighet för att locka kunder. Däremot kan det vara svårare att uttala sig om mörkertalet när det gäller mindre allvarliga brott med en begränsad kundkrets.”

Vad kunde då MP och S anföra mot detta?  Jo, den sista meningen om ”mindre allvarliga brott”, vilket förvånar mig att de tydligen betraktar sextrafficking som.  Men det är uppenbart att BRÅ inte betraktar sextrafficking som ”mindre allvarliga brott”, vilket alltså helt sidsteppar MP:s och S:s invändning.  En annan sak som de hängde upp sig på var denna formulering:  ”Få polisanmälningar går vidare till åtal. En viktig orsak är att den utsatta sällan vill samarbeta med polisen i ärendet. Det kan bero på att de är rädda, att de har emotionell bindning till gärningspersonen eller att de uppfattar alternativet till sexhandeln som ännu värre än den situation de befinner sig i.”  Enligt dem betyder kan bero på” att det är så, för de argumenterade att BRÅ aldrig skulle uttrycka sig så om det inte är så.  Detta rimmar dock väldigt illa med de ovetenskapliga påståenden som BRÅ ibland av politiskt korrekta skäl kan göra sig skyldiga till, som t ex i rapporten The Organisation of Human Trafficking. A Study of Criminal Involvement in Sexual Exploitation in Sweden, Finland and Estonia. BRÅ report 2008:21.  Där påstår man bl a ”tvärsäkert” att ”[i] relationen mellan traffickerare och traffickingoffer förefaller våld i någon form vara ett ganska vanligt medel för att kontrollera och underkuva offer.” Något som står i direkt motsättning till vad man något tidigare kommit fram till.  Men trots de egna resultaten så ifrågasätts inte denna bild, utan man hänvisar till en ”rapport”.  De påstår också tvärsäkert att det angående de kommunistiska regimernas fall finns länkar mellan mäktiga kriminella nätverk och de fortlevande kommunistiska makterna och att dessa grupper är involverade i den mänskliga traffickinghandeln, trots att de själva något tidigare sagt att ”[d]e flesta operationer är småskaliga. Det är få storskaliga organisationer involverade. Majoriteten är inte långvariga, involverar inte många kriminella eller kvinnor och genererar inte stora förtjänster.”

Det är uppenbart att BRÅ-”utredarna” anser sig tvingade att leverera politiskt korrekta påståenden som inte stämmer med deras egna undersökningsresultat, varför formuleringen ”kan bero på” tvärtemot visar att de inte har något som helst underlag för ett sådant eventuellt förhållande.  Detsamma gäller när de ”tvärsäkert” uttrycker detta:  ”Endast ett av de 20 allra grövsta fallen har lett till en fällande dom (det gällde en minderårig). I de fallen är kvinnorna så ”oinformerade”, rädda eller bundna till gärningspersonen att de sällan kan bidra med information eller vill medverka i utredningen.  Men hur kan de så ”säkert” veta det när kvinnorna inte vill samarbeta med undersökarna?  Det är ju enbart ett politiskt korrekt påstående som de inte har något som helst underlag för.  Kvar står faktum, att BRÅ anser att mörkertal inom sextrafficking är ytterst osannolikt!

Det är här som MP:s och S:s ovetenskapliga attityd blir så uppenbar, både vad gäller relationsvåld och sextrafficking (och sannolikt andra PK-ämnen).  Jag har nu givit dem en respit om ett år att finna vetenskapliga undersökningar som konfirmerar vad de insupit från de svenska mediernas propagandaapparat (och förvandlat till egna trossatser), men eftersom jag studerat ämnena mycket ingående vet jag att de inte kommer finna sådana.  De försökte också göra en jämförelse mellan frånvaron av mäns anmälningar mot kvinnor för övervåld med frånvaron av anmälningar om sextrafficking (vilket underförstått skulle visa att BRÅ har fel och deras tro rätt).  Men vad de då bortsåg från är att det finns mer än 500 undersökningar som konfirmerar kvinnors våld mot män, men inte en enda som konfirmerar mörkertal i sextrafficking.  Deras respekt för vetenskap och statistik är alltså noll och istället är det deras egen tro som de låter sig styras av.  För mig framstår det som skrämmande att de också representerar två maktgrupper i samhället.  Journalister och politiker.  Det är på denna nivå som svensk medierapportering och politik ligger på idag!

HUR KUNDE DET BLI SÅ FEL?

Hur kunde Sverige gå från att vara ett liberalt och tolerant land under 1970-talet, till att bli ett land där intoleransen och den ideologiska åsiktsstyrningen skulle bli ledande?  Jag vet att detta tagits upp av mig tidigare och ibland känner jag skrivkramp, därför att jag tycker att jag vill belysa nya saker när jag skriver.  Men igår fick jag en sorts aha-upplevelse:  Eftersom radikalfeministerna ständigt tjatar om sina myter och falsarier så finns det ett värde i att vi upprepar vår klarläggning av deras falskspeleri.

Så, hur kunde det gå så fel?  Från början var den feministiska tanken – i spåren av upplysning och vetenskap – att kvinnor, utifrån sina egna förutsättningar, skulle ha rätten till samma möjligheter som män (d v s närmast jämställdism).  Det var ett synnerligen berättigat krav och därför backade strax liberaler, många intellektuella och socialister upp detta krav, och dessa lagstadgade rättigheter uppnåddes med en hastighet som kan betecknas som jetfart (mindre än 150 år), jämfört med den som fattiga män och kvinnor gavs den formella rätten till samma rättigheter som de makthavande (efter agrarsamhällets införande ca 9000 år, i runda tal).

Tanken var bra, så småningom kunde de flesta människorna backa upp idén, men så skedde en omsvängning.  Efter en kort period av tolerans och strävan efter förståelse fick vi en feminism ville polarisera samhället.  En militant feminism uppträdde, som först bara såg mannen som en fiende (istället för den kompletterande livskamrat han varit i miljontals år) men sedan delades mannen i olika klasser, där den ”vite heterosexuelle mannen” blev vårt samhälles motsvarighet till Nazitysklands jude, eller Sovjetunionens klassfiende.

En sådan här process måste, precis som i Nazityskland och Sovjetunionen, ackompanjeras av en propaganda som utmålar ”fienden” som ond.  Liksom i dessa länder måste ondskans attribut pådyvlas detta nya hatobjekt.  Naturligtvis hotade hatobjekten kvinnor och barn.  På 80-talet blossade pedofilipaniken upp och fixeringen vid sex – enligt gammal vedertagen kristen norm – var perfekt för att monsterförklara mannen.  Men ett av de verkligt stora stegen för att monsterförklara honom var sexköpslagen!

Sexköpslagen infördes första gången av katolska kyrkan i Avignon 1441, då köp av sex förbjöds (för gifta män och präster), men inte försäljning av sex till dem.  Det är intressant, att ett av svensk radikalfeminisms stora flaggskepp idag är en medeltida puritansk katolsk förordning (angående detta se här).  Hur nära den katolska moralismen dessa polariseringsfeminister ligger illustreras t ex av Margareta Persson (s), som oroade sig för att hennes värderingar felaktigt kunde blandas ihop med moralism:  ”Prostitutionens bekämpare under senare år har egentligen varit av två slag: de som av strängt moraliska skäl tyckt illa om sexualitet och velat bekämpa allt som har med detta ”skamliga” att göra – och de som sett prostitutionen som en förnekelse av den sanna och riktiga sexualiteten.  I debatten blandas ofta dessa grupper ihop – fast de egentligen har helt olika utgångspunkter för sin kritik.  Den ena gruppen är negativ till sexualitet, den andra är positiv och vill främja en öppen och varm sexualitet.”  Men hennes uttryckande av ”den sanna och riktiga sexualiteten” är ju inget annat än ett gigantiskt moralistiskt anslag mot vad som, enligt henne, i andra änden måste vara ”en osann och felaktig sexualitet”.  Dessutom argumenterar Margareta Persson exakt som den katolska kyrkan, som inte alls är mot ”rätt” sexualitet.  1215 upphöjde man samlaget inom äktenskapet i avlande syfte till sakrament, så det enda som något lite skiljer Persson från Vatikanen är hur man definierar ”rätt” sex.  Men det är exakt samma moralism.

Det är också ett faktum, att den svenska sexköpslagen vilar på falsk vetenskap.  Faktum är, att anslaget mot sexköparna – d v s monstren som ”utövar våld mot kvinnor” – är en genialisk skapelse för monsterförklaring.  Samtidigt som den tillåter att man smutskastar män (och deras sexualitet) tillåter den fortsatt demonisering och stigmatisering av dem man påstår sig skydda (de konkurrerande kvinnorna).  Under täckmanteln att lagen ska hjälpa ”de stackars offren” för prostitution säger den samtidigt att prostitutionen ska utrotas – varför man kan förakta och smutskasta de kvinnor som fortsätter att välja jobbet.  Ett lysande moment 22 alltså!

Men hur demokratiskt och tolerant är det att införa lagar som utpekar och monsterförklarar människor?  De flesta är idag överens om att Nazitysklands raslagar inte var toleranta, eller Sovjetunionens ”pogromer” om klassförrädare.  För att inte tala om Ugandas lagstiftning mot homosexuella.  Radikalfeministerna ska ju visa hur fruktansvärt toleranta de är, så när Måns Zelmerlöw råkar fälla en klumpig kommentar om homosexuella är PK-polisen Frida Boisen där direkt:  ”Och jag blir så fruktansvärt förbannad och ledsen” påstår hon.  Det är ju därför att hon är så rätt, och Måns nu stämplad för resten av sitt liv som en ”ond” av denna ”goda” och ”rättfärdiga” Frida Boisen.

Men vad skiljer då sexköpslagen från Ugandas lag mot homosexuella?  Ja, radikalfeministerna skulle naturligtvis påstå, att sexköpslagen motverkar mäns våld och övergrepp mot kvinnor och barn.  Enligt president Museveni är dock den ugandiska lagen nödvändig på grund av västerländska grupper som ska ha försökt ”rekrytera” barn till homosexualitet.  Men, självklart, så är ju våra svenska värderingar kring detta så oerhört mycket bättre än de svartas i Afrika, inte sant?  Enligt radikalfeministerna är sexköp något som är fullständigts sjukt och onaturligt.  Museveni säger:  ”Ingen studie har visat att man kan vara homosexuell av naturen. Därför har jag gått med på att underteckna lagen.”  Men, visst är vi svenskar mycket mer trovärdiga i våra bedömningar av vad som är naturligt eller inte än de svarta i Afrika, eller?

Museveni säger också:  ”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan låta bli att attraheras av alla dessa vackra kvinnor, här och annorstädes, men bli attraherad av en man!”  En radikalfeminist hade kunna sagt:  ”Inte ens nu kan jag riktigt förstå hur man kan attraheras av att ha sex med män för pengar, här och annorstädes!”  Och Ugandas etikminister, Simon Lokodo, tillägger:  ”Och visst är vi toleranta, vi massakrerar ju dem inte.”  Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson, Margareta Winberg eller någon annan framstående radikalfeminist kunde säga:  ”Och visst är vi toleranta, vi fängslar dem ju bara.”

Om vi nu skulle applicera denna radikalfeministiska ”tolerans” och ”godhet” på vad t ex den oantastligt präktiga och PK-rätta radikalfeministen Frida Boisen (som naturligtvis avskyr sexhandel) säger i Expressen, så kunde hennes självgoda och piedestalupphöjda kommentarer ha tett sig på detta vis:  Där sitter du Frida Boisen ”och pratar och lägger ut texten om din syn på sexköpare på ett skrämmande vis”…  ”Jag har sett unga människor förneka sig själva, gömma sig själva, försöka passa in i den ’naturliga’ mallen om sexköpare för att deras inskränkta föräldrar och vänner, och samhället, obetänksamt använder ord som du gör, förhoppningsvis utan avsikten att vilja skada”…  ”Har du någonsin hört skillnad på sexköpare- eller ickesexköpareapplåder? Det har inte jag. För vet du, vi är precis lika mycket människor allihop. Med lika mycket kärlek”…  Tänk om, tänk rätt. Bara för att någon inte är precis som du, är den personen inte ’mindre naturlig’. Tvärtom. Det är skillnaderna som ger det vackra i vår värld. Det har jag alltid tyckt.

Fundera på det, Frida Boisen. Skriv gärna en låt om det.  Annars gör jag det.”

Okay, det finns en skillnad i hatet mot homosexuella i Uganda och hatet mot sexköpare och andra i vårt land, nämligen i straffsatsen.  Men i retoriken är det ingen som helst skillnad.  Radikalfeminismen polariserar retoriskt samhället i sitt oförsonliga hat mot mannen på samma sätt som Nazityskland och Sovjetunionen, och polarisering i samhällen leder i slutänden till sammanbrott!  Radikalfeminismen håller på att rasera vårt samhälle, lierade med andra intoleranta, polariserande grupper, som höger- och vänsterextremister i invandringsfrågan.

Naturligtvis är jag själv ingen anhängare av Ugandas homosexualitetslagar.  Som jag skrivit i min bok, ”Samlag eller Salighet”, är jag själv övertygad om att homosexualitet – precis som flera sexuella ”avvikelser” – är evolutionära adaptioner, och fullständigt naturliga (och – åtminstone historiskt – nödvändiga för artens fortlevnad, varför vi borde applådera dem), men därför är jag också en inbiten motståndare till svensk moralism/radikalfeminism som med exakt samma retorik och förljugenhet (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här) vill hata och fördöma människor som inte är som dem själva.  Och detta var bara ett exempel på hur det gick fel!

Avslutningsvis så vill jag lansera en ny beteckning på ”radikalfeministerna”.  Jag tycker de förtjänar att kallas ”falskfeminister”, till skillnad mot sansade, klassiska feminister som borde framställas som ”sannfeminister”.  Falskfeministerna har kidnappat den ursprungliga feministiska rörelsen, vilken manliga liberaler backade upp, som krävde det som jämställdisterna står för.  Dessutom skulle det bara vara nyttigt om epitetet ”falsk” knöts till dem, för det stämmer så väl in på dem.  Den stämpeln förtjänar de.

Tidigast postat våren 2014.

MYTER OM PROSTITUTIONEN 11: DEN ALLTID ONDE KOPPLAREN

I detta årets första inlägg får det bli en komplettering av serien om myter kring prostitutionen, nämligen myten om den alltid onde kopplaren.

I vårt och många andra länder finns kopplerilagar som förbjuder att andra än sexarbetarna själva tjänar pengar på deras arbete.  I grunden för detta ligger den uteslutande moralistiska konstruktionen av sexarbete som förnedrande i kombination med myten om den tvingade horan.  I den prostitutionshatande retoriken så uppmålas också bilden av kopplaren, ”hallicken”, med samma ounderbyggda stereotypitet som den av ”torsken”, ”traffickeraren”, ”offret” eller ”prostitutionen”.  Medan det är en självklarhet i alla andra industrier, att det finns ”managers” som tar betalt eller procent, och att de som investerar pengar i byggnader, marknadsföring, utrustning, material, m m, ska ha avkastning för sina investeringar, eller tjäna på anställda, så handlar plötsligt denna självklarhet om ”exploatering” och ”utnyttjande” så fort det kommer till sexindustrin.  Men inte heller när det gäller kopplarna så finns någon som helst substantiell forskning som kan visa på att dessa, i olika skepnader, skulle fungera annorlunda än motsvarande ”managers”, arbetsgivare eller investerare i andra industrier.  Tvärtom, så finns det forskning som tyder på, att ”hallickar” inte alltid är dessa exploaterande odjur som den abolitionistiska retoriken påstår att de är.  Så skriver t ex Edlund & Korn 2008:  ”Medan ägare av bordeller, barer och klubbar utan tvekan tar deras del, så finns det lite som antyder att inte den prostituerade ställs med ansenliga förtjänster.  Den grad som gatuvandrare betalar till hallickar är också oklar…  Nagaraj & Yahya, studerandes 44 prostituerade i Malaysia i början av 1990-talet, fann att hallickars avgifter uppgick till mindre än två procent av vad de prostituerade tjänade netto på dricks.”  Precis som med ”offret”, ”traffickingen”, ”torsken” och ”prostitutionen” i övrigt så handlar bilden av ”hallicken” till väldigt stora delar om rent bedrägeri eftersom den blandar ihop alla sorters kopplare i en klump.

Det finns väldigt lite forskning kring ”hallicken” men en engelsk studie visade att långt från alla prostituerade hade hallick.  Hallickarna för de gatuprostituerade tenderade att ha en repertoar av övergreppshandlingar och hade långa kriminella historier.  De använde rutinmässigt våld och hotade kvinnorna.  Många hade också egna missbruksproblem (May & medförfattare 2000).  Föreståndare i inomhusmiljö var i allmänhet utan inblandning i andra brott.  Relationerna med sexarbetarna var snarare kontraktsmässiga än tvingande, d v s som i vilken annan arbetsmiljö som helst.  I Danmark är det många av de danska gatuprostituerade som arbetar utan tredjepart, och bland de invandrade finns det några som har en tredjepart involverad.  Det förekommer också bland immigranterna att en sexarbetare bestämmer över flera andra (Kofod & medförfattare 2011).

Alla 19 intervjuade (16 kvinnor tre män) gatusexarbetare med ”hallick” i den nämnda engelska studien hade utsatts för fysiska övergrepp från deras nuvarande.  Tio hade blivit våldtagna eller utsatta för sexuella övergrepp.  Några hade utsatts för svårt våld.  Av de 15 intervjuade kvinnliga sexarbetarna med partner var det ingen av dem som betraktade partnern som en hallick.  De hade bara hälften så mycket kunder som sexarbetarna med hallick, men tjänade betydligt bättre på varje kund (i genomsnitt 32 pund för varje kund mot 22 för sexarbetarna med hallick).  Nästan tre fjärdedelar hade upplevt våld från partnern, men beskrev ändå sina partners i positiva termer.  Bara en nämnde sexuellt övergrepp från sin partner.  De hade alla varit involverade i något brott, men mindre senare tid än sexarbetarna med hallick.  Bland massageinstitutsföreståndarna hade alla rekryterats muntligt eller via annons (nio av tio var kvinnor).  Alla höll hårt på att droger och minderåriga arbetare inte var tillåtna i lokalen.

”I andra studier rapporterar uppskattningsvis två tredjedelar att de blivit utsatta för övergrepp för att de visat brist på respekt, tjänat för lite pengar, brutit mot hallickens regler och försök att lämna honom (Davis 2000, Silbert & Pines 1982).  Men Levitt & Venkatesh finner i sin undersökning av gatuprostituerade i Chicago 2007, att det är eftertraktat att jobba med en kopplare i icke gatumiljö.  ”I Roseland finns inga hallickar och kvinnor kontaktar kunderna från gatan.  Bara några kvarter bort i Pullman arbetar alla med hallickar vilka letar upp kunder och ordnar träffar, så att de prostituerade sällan raggar i gathörn. Under hallickmodellen är det färre transaktioner, men priserna som tas ut är jämförelsevis högre och klientelet annorlunda. Prostituerade som arbetar med hallickar förefaller tjäna mer, och är mindre sannolika att bli arresterade. Det förefaller som om hallickarna väljer att betala ordentliga löner. I linje med denna hypotes är många kvinnor som inte arbetar med hallickar ivriga att få göra så.”

Frederick (2005) skriver i sin undersökning av nepalesiska flickor i Mumbai, Indien, att ”gharwalis”/”mamasans” visade tydlig medkänsla för de unga kvinnorna/flickorna när de ankom till bordellen, och att de skulle vara fria när de betalat sin skuld.  Bordellägarna hade då emellertid en tydlig tendens att antyda att tiden skulle bli kortare än den i verkligheten blev, i avsikt att lugna flickorna.  Men även han understryker att det kan vara stor skillnad mellan goda och dåliga ”gharwalis” och att en del utvecklade en relation till ”gharwalin” som liknade en surrogatmamma som verkligen månade om dem.  Motsatt fanns en del som berättade om sin första ”gharwali” med hat, som kunde slå dem om de lämnade sitt rum eller vägrade klienter.  Men det är ju ett tillstånd som bara är möjligt i samhällen där de prostituerade ställs utan reglerade arbetsrättigheter och arbetet på något sätt är kriminaliserat.  Angående kopplare skriver också Childwatch (1996) att ”[h]allickar porträtteras nästan alltid som korrumperade och onda psykopater, och det faktum att många flickor talar kärleksfullt om deras “beskyddare” förklaras som beroende.”  D v s åter detta patroniserande omyndighetsförklarande av ”offren” som lider av ”falsk medvetenhet”, eftersom de inte bekräftar aktivisternas fördomar.  Kvinnorna på Nevadas bordeller uppvisade ”mycket positiva” känslor för sina madamer (Prince 1986).

Naturligtvis finns de kopplare som är exploaterande, men det är också sexindustrins status av illegal verksamhet som tillåter dem att vara det, eftersom det gör att arbetarna däri är helt i avsaknad av självklara arbetsskyddslagar som vidhänger andra sektorer.  Som inom vilken sektor som helst finns det både bra och dåliga arbetsgivare i sexindustrin.  Det är inte ovanligt med tredjeparter, ens där sexindustrin är illegal, som försöker att driva bordeller och verksamhet efter ”normala”, allmänna regler för affärsutövning, liksom det naturligtvis – precis som i andra branscher – finns ”skitstövlar” (O’Connell Davidsson 2005).  Men ingen som helst undersökning tycks vara gjord som har prövat om det är mer eller mindre vanligt med dåliga kopplare i sexindustrin än andra industrier.  Skulle fallet vara det, att där är proportionellt fler dåliga kopplare, så är det emellertid bara att vänta i en industri som helt ställts utan laglig arbetsreglering där det blir omöjligt för sexarbetaren att kunna anmäla övergreppen.  Innan arbetsskyddslagarna började komma på 1800-talet i ”vanliga” yrken så fanns det få omvittnade goda arbetsgivare.  Men kopplerilagen i sig vilar uteslutande på förutfattade meningar och ideologiska påståenden, och saknar all vetenskaplig grund.  Justitieutskottet betonade också 1983 att den strängare lagen mot koppleri skulle motverka prostitutionen – alltså ett rent moralistiskt ställningstagande – varför lagen alltså inte var ägnad att hjälpa prostituerade (JuU 1983/84:25 s 24).  I sexualbrottsutredningen 1976 (SSOU 1976:9) försökte man avdramatisera koppleribrottet, men då gick naturligtvis sexualmoralisterna i taket.  Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU) skrev bland annat att detta skulle riskera att ”s k lyxprostitution” skulle bedömas annorlunda än ”annan prostitution.”  Så la man till det att ”[v]erkligheten är ju istället den, att de flesta prostituerade kvinnor lever ett mycket farligt liv, där de ofta utsätts för våld av skilda slag både av kunder och hallickar och där många bryts ner av alkohol och narkotika.”  Naturligtvis hade man inget annat underlag för sina påståenden än sina egna fördomar.

Kopplerilagen fyller emellertid inte på något sätt någon funktion för sexarbetarna själva.  Tvärtom så förpestar den tillvaron i hög grad, eftersom den omöjliggör för dem att arbeta under säkra omständigheter.  Som vi sett i denna serie om myter inom prostitutionen så är både privata och bordellmiljöer väldigt mycket säkrare än gatumiljön, men kopplerilagen förbjuder sexarbetare att arbeta tillsammans, att anställa någon som kan skydda dem, någon som kan främja deras affärer och att ens hållas i lokaler – eftersom hyresvärden skulle bli dömd för koppleri – förutom att en prostituerad inte kan bidra med pengar till en partner, som då automatiskt blir ”hallick”.  Det är kanske för mycket sagt att våra nuvarande lagstiftare önskar att sexarbetare ska skadas och fara illa, men det är definitivt inte för mycket att säga att de anser att det är värt priset med onödigt många attackerade och skadade sexarbetare för att uppfylla lagstiftarnas egna moralistiska och ”normerande” självbelåtenhet.  Sådan inhuman lagstiftning är verklighet i Sverige år 2012!

Det finns inte heller någon som helst logisk juridisk grund för kopplerilagen, eftersom exploatering annars aldrig är ett straffrättsligt utan ett arbets- eller civilrättsligt begrepp.  D v s att det borde sortera under vanliga arbetsskyddslagar, eller som juridikprofessor Monica Frommel förklarar via Susanne Dodillet (2009):  ”Lagstiftaren slår fast under vilka betingelser och under vilka villkor ett arbete ska utföras, och skapar på så sätt ett regelverk för goda arbetsvillkor.  Arbetsgivare som bryter mot dessa regler gör sig skyldiga till exploatering och lagförs.  För sexsäljare saknas motsvarande skyddslagar inte bara i Sverige utan också i Tyskland…  När det gäller prostitutionen betraktas arbetsgivarens eller kundens handlande inte som mer eller mindre exploaterande, utan alltid som lika förkastligt eftersom det är själva prostitutionen som definieras som problem.”  D v s ett uteslutande moraliserande anslag. Jenkins understryker i sin undersökning av eskorter 2009 hur förödande lagar som Kopplerilagen och sexköpslagen är för sexarbetarna.  Förutom det stigma som lagarna underhåller argumenterar hon att ”det nuvarande lagmässiga anslaget gentemot prostitution ökar sexarbetares sårbarhet för exploatering på fyra sätt:  först genom att isolera sexarbetare från att arbeta med andra personer så kompromissas det med deras säkerhet; för det andra, genom att straffa tredjeparter så förhindras sexarbetare från tillgång till tjänster som skulle hjälpa dem att underlätta och organisera deras sexarbete mer säkert, och ansvarsfulla organisatörer hålls borta från att verka; för det tredje tvetydig laglig status hos prostitution och de negativa effekterna från denna tvetydighet på socialt stigma lämnar sexarbetare med en ofördelaktighet när det handlar om förhandlande med andra människor avseende deras arbete; för det fjärde så ses sexarbetare (både av sig själva och av potentiella exploatörer) som att vara oskyddade av lagen och är därför karaktäriserade som ”lätta mål” för exploatering.”

PROPAGANDAFABRIKEN SVT DEL 2

Så har jag då även sett programmet om den minderåriga eskortkvinnan/flickan i dokument inifrån (på ett ställe där TV-licens betalas, själv har jag ingen TV) och det var kanske något mer sansat än Uppdrag granskning, men var det balanserat och journalistiskt något så när okay?  Tyvärr så anser jag att det utan tvekan faller inom SVT:s politiskt korrekta beroende att okritiskt propagera för den officiella hållningen i samhället.  SVT är inte en oberoende TV-kanal och förtjänar alltså inte licensavgifter.  Att SVT är en propagandacentral bekräftas härmed.

Om man utgår från att vi i vår kultur är ofelbara och vår syn på detta med sex, sexarbete och minderårigt sexarbete är det absolut rätta så gör de som intervjuas i programmet ett utmärkt arbete.  Däremot supporteras ju inte vår syn på detta historiskt och globalt, men det behöver vi ju inte diskutera nu.  Men vad jag framförallt vänder mig mot är den underliggande föreställningen om att minderåriga som ägnar sig åt sexarbete skulle vara dömda till ett liv i misär.  Det är genomgående i programmet och illustreras t ex av den färgade polisen när han säger:  ”De här barnen tar sig sakta ner i ett träsk som de inte tar sig ur”.  Det räcker med att gå till Rosen (Rosen, Ruth, 1982,The lost sisterhood: Prostitution in America 1900-1918) för att se att detta inte är sant.  Den stora majoriteten av sexarbetarna är i ”branschen” några år, även om de börjat tidigt, och går sedan vidare till annat.  Denna domedagsövertygelse är alltså falsk och bedräglig.  Vad den också är, är att den är skrämmande för tjejer som går in i sexarbete.  Det är också något som tydligt framgår av programmet, men som ingen låtsas om, att det största skälet till ”Hannas” ångest över vad hon gör inte är kunderna (även om hon känner lite rädsla inför den hon inte hinner träffa) utan det omkringliggande samhällets attityder.  Att hon inte har någon att dela sina upplevelser med annat än dagboken beror på samhällets stigmatisering; du är oren om du är ”hora”.  När hon skriver i dagboken att ”men det gnager också att sälja mig själv, jag vet att det kan ta hårt på mig psykiskt” så är det något hon lärt från det omgivande samhället, och vilket riskerar att bli en självuppfyllande profetia.

Detta med stigmatiseringen av ”yrket” leder naturligtvis till att hon – eller andra unga som sexarbetar – inte vill att föräldrarna, eller någon annan, ska få veta något.  Isoleringen i jobbet beror alltså inte på sysselsättningen, utan det kulturella fördömandet runt omkring det.  Sedan kan man på sätt och vis säga att hon utsatts för övergrepp i hemmet som är av värre typ än hon utsätts för som sexarbetare.  Hon har uppenbart drabbats av negligering, som unga själva klassar som den värsta formen av övergrepp de kan utsättas för (sexuella övergrepp är de minst problematiska, Ney, P, Fung, T & Wickett, A R, 1994, The worst combinations of child abuse and neglect.  I Child Abuse and Neglect, vol 18(9), pp 705-714).  Det är också, förstår vi, detta som leder in henne på sexarbetsbanan.

Att sexsäljarna inte vill ha kontakt med polisen ligger också i stigmatiseringen av sexarbetet men också i att det är kriminellt med minderårig prostitution (oavsett om säljaren eller köparen är kriminaliserad).  Den kriminella miljön omöjliggör ju för tjejerna att vända sig till polisen om de blir hotade eller utsätts för våld.  På Nya Zeeland (där naturligtvis minderårig prostitution också är kriminaliserad) vittnar de vuxna sexsäljarna om att avkriminaliseringen har gjort att de nu enkelt kan säga nej till sexuella akter som de inte vill ställa upp på.  Tidigare var det mycket svårare.  Det är alltså kriminaliseringen som till stora delar orsakar att tjejer inte kan säga nej.

När det gäller detta med rättsläget är det skrämmande hur personer kring detta kan uttala sig.  Advokaten som företrätt unga anser att det inte är tillfredsställande med att män kan gå fria.  Men hur kan man i ett rättssystem, som hävdar att oskyldiga inte ska dömas, indirekt förespråka att vi på moralistiska grunder ska sänka rättsskyddet?  Men hennes senare kommentar vittnar väl om hennes verklighetsuppfattning, när hon indirekt säger att sexköp inte kan vara en ömsesidig handling.  Något som ju bl a ”Hannas” dagbok vittnar tvärtemot om.  Det är också allvarligt att en polis indirekt förespråkar rättsosäkerhet – d v s att brottets art ska göra att man döms på lägre bevisbörda – och sedan påstår att länder pratar om oss som ett föregångsland när det gäller sexköpslagen.  Han tycks också ha en något diffus verklighetsuppfattning.

Så måste man undra över hur mycket av ”Hannas” insikt som är hennes egen och hur mycket som hon säger därför att det är omöjligt att säga något annat?  Intervjuaren från programgruppen har ju uppenbara förbestämda ”korrekta” åsikter, så hur skulle ”Hanna” kunna säga annat än ”rätt” saker, särskilt som hennes föräldrar och resten av samhället också finns med som kontrollinstans på vad hon ska säga?  Frågan är viktig, särskilt mot bakgrund av att hon redovisar en annan bild i dagboken.  ”Jag visste att det skulle leda till en ond cirkel” säger hon när hon intervjuas, men det är ju en efterhandskonstruktion, även om den inte måste vara osann.  Jag tror däremot att det på det sätt som programmakarna gör är omöjligt att få till annat än ett tillrättalagt, politiskt korrekt program med korrekta svar från ”Hanna”.  Därmed inte sagt att det skulle vara vettigt att tillåta minderårig prostitution i vårt kulturområde.  Det är otvivelaktigt skadligt för tjejerna eftersom vi har detta kulturkontext.  Eller som den berömda sexologen Loretta Haroian (Haroian, Loretta:  Child Sexual Development.  Electronic Journal of Human Sexuality Vol 3, February 1, 2000.) uttrycker det:  ”Att uppmuntra barn till att bli sexuella i en sexuellt förtryckande eller restriktiv/ambivalent kultur är att exploatera deras sunda sexuella intressen, eftersom de lämnas ensamma att handskas med dubbelmoral och de sexnegativa, självtjänande attityderna hos likar och vuxna.”  Det är alltså inte de sexuella handlingarna i sig som skadar någon (om inte våld och tvång adderas, vilket är skadligt i alla sammanhang) utan det omgivande kulturella kontextet.  Hur påverkande detta kulturella kontext är kan t ex illustreras med hur skadlig masturbationen var under 1800-talet.  I mentalsjukhusrullorna finns mängder av exempel på människor som mådde fruktansvärt dåligt för att de inte kunde sluta masturbera, eftersom samhället talade om för dem att de måste må så – något som också gällde homosexuella.  Ett annat exempel är Baigafolket, där våldtäkt var det ”normala” sättet att ha sex på.  Eftersom det kulturella kontextet sa att detta var det rätta blev det också det rätta och kvinnorna fann det helt naturligt att de närsomhelst, varsomhelst kunde tvingas till sex med en man.  Att vår syn på sexhandel (och mycket annat) tävlar i samma division är det få som vill inse.

Slutligen har jag en stilla undran.  Är detta program ett bevis för att sexköpslagen har minskat prostitutionen i konungariket Sverige?  Mitt eget svar skulle nog bli, att detta är ett program som bekräftar att sexköpslagen är fullständigt misslyckad!  Man kan inte lagstifta mot evolutionära adaptioner.  När man gör det tillverkar man bara kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende, som Howard S Becker uttrycker det.  SVT är förkämpar för denna kriminalitetstillverkning som enligt ett tyskt ordspråk säger:  ”Falska lagar mognar till riktiga brott”.

Första gången postad januari 2014.

PROPAGANDAFABRIKEN SVT

20 november sändes Uppdrag gransknings program om ”Nadja från Rumänien”.  Vi ska förstå det som en granskning av prostitution och trafficking, men i själva verket är det ett synnerligen tillrättalagt propagandaprogram för synen på sexhandel som något förnedrande och skadligt.  Vad som sägs i programmet har, som vi ska få se, föga med verkligheten att göra.  Först en kort resumé med vissa kommentarer:

Programmet börjar med ett emotionellt språk, ”de är kvinnor från Europas allra fattigaste länder” och ”det handlar också om hallickarna, som ska tjäna pengar på de här kvinnorna”.  Senare sägs också att på gatan går i princip bara kvinnor från Europas fattigaste länder, eller från Afrika och att priserna halverats på sex år.  UG har följt Nadja från Rumänien som ”kväll efter kväll säljer sig på gatan”.  Hon började gå på gatan när hon var 21, efter att från 19 sålt sex på en stripklubb, och är nu 30.  Hennes arbetstid är ca 7 timmar – d v s ungefär vad som är normalt för andra arbeten.

Så plockar man in en polis, Mats Paulsson på polisens traffickinggrupp, som får uttrycka sin mening; ”smutsigt, slitigt, fullständigt oglamoröst… skitigare verksamhet har jag svårt att tänka mig”.  Han påstår också indirekt att de utsatts för människohandel eller styrs av hallickar.  Intressant nog har också terminologin kring den stort uppslagna ”traffickingliga” som skrevs så stort om tidigare, med sex ”traffickerade” kvinnor och sex dömda män ändrats till ett ”hallicknätverk”.  Men ändå ska vi förstå att det var en av de största ”traffickingundersökningarna” någonsin.  Vad vi däremot inte får veta är, att det bara var en av kvinnorna som vittnade mot männen, och att de andra återgick till sexarbetet, inklusive Nadja som var tillbaka på gatan två veckor efter polisens tillslag.  Däremot säger reportern på slutet indirekt, att polisen arbetar med att sätta dit sexköpare istället för att sätta dit traffickerare.  Mats Paulsson säger, att det senaste traffickingärendet var i våras och att de ”drev” det.  D v s att det inte ledde fram till någon lagföring.  I Stockholm och Malmö arbetar dock traffickinggrupperna bara med traffickingärenden.  Men vi får absolut ingen information om vilka magra resultat de kan presentera.  Istället sägs om Stockholm att där också sprängts ”ett traffickingnätverk” (så ”hallicknätverket” verkar ha återtransformerats till ”traffickingnätverk”) och att man jobbar med ”flera nya utredningar” och att ”flera utredningar” också är på gång i Malmö.  Men, naturligtvis, håller man inne med det faktum att nio av tio utredningar läggs ned, därför att inte brott kan styrkas.

Av socialsekreteraren Petra Malmström får vi också ”veta” att ”vissa” kopplare ”har väldigt stor kontroll” över kvinnorna, vissa mindre och att det kan förekomma våld och sexuellt våld och att de tar ut olika mycket av kvinnorna.  Senare i programmet påstår hon också att ”trafficking” finns i hela Sverige.  De flesta polisdistrikt anser dock att problemet inte är så utbrett hos dem, och faktum är att i hela landet har vi drygt fem styrkta fall årligen i genomsnitt, vilket innebär att det är 0,048 fall på 100.000 invånare, så visst har de helt rätt, det är en liten omfattning på brottet.  Men det får vi inte information om.  Istället får vi reda på att regeringen satsat över 200 miljoner kronor för att bekämpa trafficking.  Men trots alla polisens resurser och tillslag ”pågår sexhandeln som vanligt”.

När reportern frågar Nadja om hur hon känner inför kunderna säger hon ”inget särskilt, ingenting.  Det som kommer kommer, inga problem.  Det tar bara fem-tio minuter.  Jag är som en sexmaskin.  Det är inte kärlek”.  Att detta tyder på att Nadja inte har problem med att sälja sex kan inte UG släppa igenom, så reportern tillägger att ”Nadja låter tuff när hon pratar, men hon säger att hon är rädd.  Hon är alltid beväpnad.  Hon vet vad som kan hända om hon stöter på fel kunder”.  Nadja själv säger att hon är beväpnad ibland och vittnar om ett tillfälle då hon var utsatt för våldtäktsförsök av fem killar – två år tidigare.  Hon säger också, att man ibland råkar ut för ”dåliga människor” på gatan.  Hon säger också, enligt reportern, att hennes rädsla blivit större de senare åren, men det är, fortfarande enligt reportern, inte kunderna som skrämmer henne mest, det är andra män.  Man undrar här hur vinklat detta är av reportern, eftersom UG inte ger Nadja själv röst?  Sa hon verkligen ”mest”, eller sa hon att kunderna inte skrämmer henne, men att andra män gör det?  Nadja själv exemplifierar med att en hallick för någon tid sedan krävt att få betalt av henne.  Hon har också fått hotfulla sms.  Hon slappnar aldrig av.  Av polisens undersökning framgår att hon utsatts för misshandel vid tillslaget.

Mot slutet påstår reportern att ”forskning” skulle visa att de ”allra flesta” ”prostituerade” skulle ha utsatts för sexuella övergrepp, misshandel, hemlöshet eller fattigdom.  När Nadja tillfrågas om varför hon jobbar som ”prostituerad” svarar hon:  ”Därför att jag gjort det för länge.  Det är ett jobb och bra pengar” och så lägger hon till att Rumänien är fattigt.  Här får hon 500 kronor per kund.  I det här läget kan det finnas risk för att någon kan lyssna på vad Nadja verkligen säger, så reportern måst emotionalisera detta i rätt riktning igen:  ”Nadja säger att ingen tvingar henne att sälja sin kropp (svensk ideologi) och att hon inte har en hallick”.  Nadja själv säger att hennes familj vet vad hon gör, och än en gång att det inte är några problem, att ingen tvingar henne och att hon kan åka hem när hon vill.  Inte ett ord om att ”sälja sin kropp”.  Men Mats Paulsson ”vet” i sann patroniserande anda att det inte är sant, ”vi vet ju att det inte är det”.  Och han menar med att det räcker med att titta på det som UG filmat ”där nere”.  ”Det finns ingen frivillighet i det här”.  Och reportern fyller i med att indirekt sätta likhetstecken mellan sexarbete och trafficking.  Sexhandeln pågår öppet på gatan trots regeringens hundramiljonersatsningar och i nästa andetag säger hon: ”går det överhuvudtaget att stoppa trafficking”?  Men inte ens Mats Paulsson tror det, för det är alldeles för stora pengar inblandade påstår han.  Men Nadja har ett mål, om fem år vill hon ha barn och ett ”normalt” arbete.

Analys

Detta program har inget som helst med granskande eller journalistiskt arbete att göra.  För det första patroniserar de som gjort programmet starkt och mer eller mindre omyndigförklarar Nadja.  Inte så att reportern själv säger det rakt ut, men eftersom Nadja säger ”fel” saker, som att hon inte har problem med jobbet, att hon gjort ett eget val, att det inte i första hand är kunderna som skrämmer henne, så måste man låta auktoriteter komma in som kan korrigera henne.  Paulsson och Malmström ska indirekt försäkra oss om att Nadja inte förstår vad hon talar om.  Det gör däremot de som vet vad ”prostitution” är (trots att de bara kommer i kontakt med en liten del av den).  Vilket människoförakt ligger det inte hos programmakarna att lägga upp det på detta sätt!

Naturligtvis måste UG också ta till stora skrämskott som inte har med verkligheten att göra, men som låter bra när man andrar ”forskning” som stöd för den svenska officiella synen.  Vi får inte veta vilken ”forskning” det handlar om, men utan tvekan torde det avse den vetenskapligt starkt kritiserade Melissa Farley.  Men liksom den ovetenskapliga Farley så har det här programmet generaliserat den kliniska lilla grupp som socialtjänst och polis kommer i kontakt med till att gälla allt sexarbete.  Men det finns inte forskning som stöder detta med att sexuella övergrepp eller misshandel skulle gälla för en stor grupp, inte ens den danska prostitutionsrapporten 2011, som inte enbart rör sig i kliniska populationer.  Däremot är alla eniga om att fattigdom är en viktig faktor, liksom det är för alla att försöka få ett jobb.  När också Paulsson påstår att det inte finns frivillighet så är det helt enkelt inte sant.  En mängd internationella undersökningar visar att endast sex procent inte gör ett eget val att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002, Busza 2004 och Mai 2007) i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114).  Det är inte heller sant att man inte kan få stopp på den lilla trafficking som existerar.  I Nya Zeeland, som avkriminaliserade allt sexarbete 2003, har man inte haft ett enda traffickingfall sedan dess.

Men det allvarligaste PK-felet som UG gör är att de inte analyserar varför hallickar överhuvudtaget kan verka under terroriserande omständigheter.  Det är nämligen inte sexarbetet i sig som orsakar det, det är kriminaliseringen runt det som ger tvingande och utnyttjande hallickar spelrum (liksom även de få traffickerare som är verksamma).  Istället för att gå på i PK-strumporna borde UG frågat sig hur förhållandena kan vara på detta sätt.  De kunde ha åkt till Danmark eller Nya Zeeland och jämfört med de ordnade arbetsförhållandena i inomhusprostitutionen – och även hur mycket säkrare de gatuprostituerade blivit sedan avkriminaliseringen i Nya Zeeland – och frågat sig varför det är så illa hos oss.  Internationell vetenskaplig forskning är i stort sett överens om att det är den kriminaliserade miljön som skapar förutsättningarna för kriminella som vill verka, eftersom – oavsett om sexarbetaren eller kunden är kriminaliserade – kriminaliseringen, och hotet om förvisning, gör att kvinnorna inte vågar gå till polisen och anmäla brott.  Den svenska officiella kursen avser att göra det svårare för sexarbetarna, något UG naturligtvis inte drar in i sammanhanget.

Jag misstänker starkt, att detta program tillkommit i syfte att banka in ”rätt” syn på detta med sexarbete och sexköp i tittarna – vilket ju Svt gör med jämna mellanrum.  Svt är helt enkelt i det fallet en propagandamaskin för den officiella svenska moralismen.  Med granskning eller journalistik har det absolut ingenting att göra.

Uppdrag granskning bryter mot anständighetsprinciperna 1, 3, 5, 7, 8 och 9 ovan. Första gången postad januari 2014.

DE ”GODAS” SMUTSKASTNINGSRETORIK OCH SKRÄMSELPROPAGANDA

Med anledning av ett meningsutbyte på en facebooktråd, som egentligen handlade om Alexander Bard, inte om sexarbete, lyckades ett par ”genomtänkta” kommentarer av sexköpsmotståndare leda in tråden på ämnet.  Den inledande kommentaren (från en man) var:  ”Dom som säljer sex har ofta blivit utsatta för övergrepp i någon form tidigare i sitt liv. Kom igen, för fan, det är inte ok att sälja sex. Inte köpa heller.”  Förmodligen var det med hänsyftning till att Alexander Bard försvarat sexhandel och själv deklarerat att han sålt sex.  Det här ledde till det ena och det andra och nya ”goda” aktörer som minsann ”vet” hur illa sexarbetarna far kom in, bl a en som ”skamlöst” ställer sig på alla offers sida.  Visst låter det som om hon är genomgod, inte sant?  Åtminstone tycks hon själv betrakta sig som sådan.  Men ”godheten” flagnade snart, när jag försökte förklara okunnigheten som uppvisades, och att det ”goda” egentligen handlar om egocentrisk empati.  Jag levererade också länkar till min ”serie” om myter kring prostitutionen och påpekade hur de ”goda” tror på myter och skrämselpropaganda.  Den ”skamlösa” upplyste oss då om att det finns gott om män som jag, och att jag lever i ”egna fantasier om den lyckliga horan”.

Hade någon trott att den ”skamlösa” skulle bry sig om att läsa om prostitutionsmyterna som jag länkat till?  Hade någon trott att hon därifrån skulle försöka att argumentera för sin sak, och anföra någon forskning som kunde styrka den?  Ni behöver inte oroa er, hon gjorde det inte.  Självklart påpekade jag att jag forskat vetenskapligt om detta och skrivit en bok i ämnet som uppskattats av flera (f d) sexarbetare.  Jag påpekade också, att det är hon som förlitar sig på myter och skräckpropaganda och uppmanade henne att läsa mina länkar, samt tog ett exempel från världens kanske största undersökning av prostituerade, av Thomas M Steinfatt, som visat att 15 % tyckte direkt illa om jobbet, men 69 % att det var ett bra eller okay jobb.  Jag frågade också den ”skamlösa” om hon talar om den ”lyckliga” städaren, eller den ”lyckliga” industriarbetaren.

Nu då, tänker ni, nu läste hon väl och försökte komma med motargument?  Nej, hon betedde sig precis som så många självutnämnda ”goda”, som sitter på den absoluta ”sanningen” gör.  Genom påhittad guilt by association behövde hon inte ta till sig fakta som strider mot hennes egen övertygelse/tro i detta fall.  Alltså skrev den ”skamlösa” bl a:  ”Jag hade absolut förväntat mig att flera ivriga män skulle försvara sin egen rätt att köpa sex – jag är inte förvånad. Män som ser kvinnor som sina likar skulle aldrig tycka som ni. Jag är inte okunnig och har också tagit del av rapporter på oehört lidande för t ex kvinnor från fattiga länder som tvingas i en vidrig sexindustri. Ni får gärna sitta här och gotta er åt kvinnors lidande…”  Hon påstår alltså, att de män som är kritiska till svensk lagstiftning kring sexköp, liksom till den falska bilden som florerar kring prostitution enbart gör det för att de själva köper sex (menar hon att det gäller kvinnor som är emot sexköpslagen också?).  Denna smutsiga retorik har gamla anor, även inom prostitutionsdebatten, och redan under 1800-talets debatt i England slungades detta helt ur luften tagna påhitt ut, som t ex då William T Stead påstod: ”därför att de är medbrottslingar till de kriminella och urskuldarna och  likställde opposition mot det han sa med skuld: ”Om dessa människor sa sanningen så kunde man finna att de gjort likadant själva.”  (Om någon är intresserad så har jag aldrig varit med en sexsäljare, inte därför att jag är emot det, utan enbart därför att det inte är min grej, men till skillnad mot t ex ”skamlös” kan jag acceptera att andra tycker och vill annorlunda än jag).

Så hamnade vi alltså i det som de ”goda” ivrigt tar till när de saknar kunskaper, argument och förmåga att ta till sig andra åsikter och synpunkter än deras ”enda sanning”; smutskastningsretoriken och påståenden om att de minsann visst har läst ”rapporter” som bekräftar deras ”sanning”.  Och det är inte omöjligt att de har, men eftersom dessa ”rapporter” inte presenteras så finns ingen möjlighet att bemöta deras brister.  Om det nu verkligen skulle ha varit annat än tidnings– och TVpropaganda som ”skamlös” sett så är risken total för att det är något i stil med den nedan länkade Europol-rapporten.  Smutsig nivå är det emellertid på och det har, enligt min mening, ingenting med anständighet, tolerans och acceptans av avvikande åsikter att göra.

Ett exempel på hur sådan här skrämselpropaganda fungerar är t ex de alltid alarmerande påståendena att sexhandel med och prostitution av unga hela tiden ökar.  T ex så skrev två poliser detta på SVT-debatt för ett halvår sedan.  Att det inte finns underlag för detta i den officiella statistiken är inga problem för de bägge poliserna, utan vi ska tro det bara för att det är två poliser som påstår det.  Det är också ett typiskt drag hos de ”goda”.  De svänger sig med rapporter som är proppade med ”uppskattningar” (eller snarare ”guesstimates”, som det kallas i engelskspråkiga länder) som inte har någon som helst grund i verklig forskning eller nationell statistik, utan bara är ren propaganda.  Som t ex en fullständigt undermålig ”rapport” från Europol, vilken bl a EU-minister Birgitta Olsson har hänvisat till i ”debatten”.  Hur trovärdig den svenska polisen är ses väl av den ”uppskattning” som gjordes för ett tiotal år sedan, och som fortfarande hänvisas till titt och tätt, om 400-600 sextraffickerade kvinnor till Sverige varje år, fast den nationella statistiken säger 5,4, varav nästan tre kommit självmant och är offer endast i kraft av att vara under 18 år.  Svensk polis tvekar alltså inte ett ögonblick att överdriva de verkliga siffrorna hundrafalt!

Och hur kan det komma sig att ungdomsprostitutionen ökar just i Sverige, när den minskar i andra länder?  I USA har den t ex minskat från 2316 kvinnliga minderåriga arrester (och ”räddningar” är arrester) år 1982 till 470 år 2012.  Hur kan det komma sig att Sverige, med världens ”bästa” lagstiftning kring sexarbete ökar när andra länder minskar?  Beror det månne på sexköpslagen?  Men då säger ju de bägge poliserna att denna lag har ÖKAT prostitutionen samtidigt som den minskar i andra länder!  Hur kan då regeringen påstå att den minskar av samma lag?  Hur som helst är detta ett tydligt exempel på den falska skräckpropaganda som ska motivera att ”goda” människor, innehavare av ”den enda sanningen”, genom lagar och straff ska kunna tvinga alla att följa deras åsikt – samtidigt som man patroniserar och stigmatiserar de kvinnor som står längst ned på samhällshierarkin.  Fy fan för sådan ”godhet”!

Här är länkarna till serien om myter i prostitutionen:

EXPRESSEN GÖR BORT SIG IGEN!

PK-polisbladet Expressen hade igår en ledartext med rubriken ”Amnesty international gör bort sig igen” som vänder sig mot att Amnesty International överväger att verka för kvinnors (sexarbetares) mänskliga rättigheter genom att verka för legalisering av prostitutionen.  Att sexarbete är legalt i Sverige (det är sexköp som är kriminellt) tycks vara okänt för den okunnige ledarskribenten, och så går denne på i ullstrumporna.  Sexköpslagen kallas ”revolutionerande”, men vad den okunnige skribenten tycks helt ovetande om är, att vi 1999 införde en katolsk, puritansk och sexualfientlig förordning från 1441.  Då infördes nämligen sexköpslagen för första gången i Europa, i påvestaden Avignon, men förbudet mot sexköp gällde då bara gifta män och präster.  Det är smickrande för Sverige som nation att vi dammar av gamla katolska medeltidsförordningar och gör till svensk lag, inte sant?

Så fortsätter man som alltid fundamentalistiska aktivister måste göra, med att ljuga – eller åtminstone förtiga verkligheten.  Det sägs att en utvärdering 2008 (fast i själva verket var det 2010) visar att lagen har ”verkan”.  I själva verket visar denna s k ”utvärdering” inget annat än att den är ett ideologiskt beställningsarbete, utan någon som helst vetenskaplig bärighet.  Att åberopa den visar bara hur svag grunden för sexarbeteshatarna är.  Detsamma visar åberopandet av ”en studie från London School of Economics 2012” (Cho, Dreher & Neumeyer, 2013, Does Legalized Prostitution Increase Human Trafficking? i World Development vol 41) som påstås visa att legalisering leder till ökad trafficking.  Denna studie är nämligen lika mycket ren pseudovetenskap som Skarheds s k ”utvärdering”.  I den ”fallstudie” man gör mellan Sverige, Danmark och Tyskland så är de ”siffror” man använder sig av för Sveriges del ILO:s guesstimate om 500 sextraffickingoffer 2004 (i verkligheten 0 dokumenterade fall), för Danmarks del samma ILO:s guesstimate om 2250 sextraffickingoffer 2004 (i verkligheten 3 dokumenterade fall) samt för Tyskland samma ILO-”källa” om 32.800 år 2004 (i verkligheten 137 formella, dokumenterade fall, varav 70 procent ledde till villkorlig dom eller böter, d v s att det var relaterade brott, vilket torde ställa oss inför ca 41 verkliga fall).  Detta är en helt värdelös, intetsägande studie, vilket ytterligare understryks av att för Sveriges del åberopas Gunilla Ekberg (2004, The Swedish Law that prohibits the purchase of sexual services. I Violence Against Women) och den italienska studien ”Study on national legislation on prostitution and the trafficking in women and children, European Parliament.”  I denna studie antyder man, på fullaste allvar, att det skulle komma 1800 sextraffickingoffer till Sverige varje år.  Det vittnar ganska bra om kvaliteten på nämnda ”studie”.

Vidare utgår Cho, Dreher & Neumeyer från att de obevisade påståendena om att legalisering dels ökar efterfrågan och dels tillgång i prostitutionen skulle vara fakta, vilket vittnar om den vetenskapliga nivån hos de tre författarna.  Inte heller anförs en enda siffra med verklighetsgrund.  ”Källorna” är internationella organisationer (32 %), regeringsinstitutioner (27 %), odefinierade ”forskningsinstitut” (18 %), NGO:er (18 %) och medier (5 %).  Någon sexarbetarorganisation finns självklart inte representerad.  Inte heller har Nya Zeeland tagits med i studien, det enda land som bevisligen lyckats eliminera sextrafficking – tack vare legaliseringen av sexhandeln.  Som sagt, en vetenskapligt fullständigt värdelös studie som om den inte vore digital möjligen skulle duga som toapapper.  Men det är typiskt att det är det bästa Expressen har att tillgå.  Detsamma törs jag påstå gäller den påstådda skotska studie som sägs visa att barnprostitutionen ökar.  Den mycket utförliga och noggranna utvärderingen av Nya Zeelands avkriminalisering 2003 av prostitutionen visar att ingen ökning av barnprostitution (vilken f ö är väldigt låg) har skett.

Är det här det bästa som en svensk tidning kan åstadkomma i sexarbetsfrågan?  Expressen har gjort bort sig igen och ställt sig på fördumningens, subjektivitetens, okunskapens och intoleransens barrikad.  Precis som vanligt alltså. Första gången postad februari 2014.

MÅSTE VARDAGSBROTTEN FÅ ÖKA?

Jag läser i dagens (31/1 2014) Metro, att vardagsbrotten i Stockholm har ökat med fyra procent mellan 2012 och 2013.  Man kan ju diskutera vad det beror på, men också rimligheten i att denna typ av brott ska få florera samtidigt som stora resurser läggs på påhittade brott.  Ja, då menar jag inte att folk gör falska anmälningar, vilket ju är ett himla ofog i sig, utan främst det som Howard S Becker klargör, nämligen att då man kriminaliserar biologiskt nedärvda drag hos människan så gör man bara brottslingar av individer som annars inte är benägna för ett brottsligt beteende.  Framförallt talar jag då om kriminaliseringen av sexköpare.

Polisens enheter för bekämpandet av ömsesidiga sexuella handlingar och sextrafficking lyfter årligen 10.000.000 kronor och 2008 anslogs 215 miljoner kronor extra för detta.  Att verklig sextrafficking är ett grovt brott råder ingen som helst tvekan om, problemet är bara att det är ett så hopplöst sällsynt brott.  I Sverige har vi 0,5 anmälningar om det per 100.000 invånare varje år (och 0,05 verkliga fall), samtidigt som vi har t ex 100 anmälningar om rån och 1000 om bedrägeri per 100.000 invånare.  Vad så gäller ”brottet” sexköp så existerar det inget brottsoffer.  Det är ett helt ideologiskt och moralistiskt konstruerat brott, utgående från en åsikt, att det är ”våld” mot en kvinna (konstigt nog inte mot en man) att ha sex med henne mot betalning.  Att bägge är överens har ingen betydelse, för de med denna åsikt känner sig kränkta av att andra inte delar deras åsikt, så de måste straffa dem som inte delar åsikten och så hittar man på ”brottet” sexköp.

Är det verkligen meningen att vi ska lägga hundratals miljoner på att tillfredsställa åsikterna hos ett antal ideologiska aktivister istället för att använda dem till bekämpning av verkliga brott?  Är det värt priset med ökad skadegörelse, stölder, inbrott, m m, för att kunna jaga nästan inte existerande brottslingar (sextraffickerare) och tillfredsställa harmsna aktivister?  Jag anser det inte.  Vi ska inte hitta på brott bara för att tillfredsställa åsikter, eller skapa inkomster och karriärvägar åt människor som istället kunde ta itu med verkliga problem.  Resonemanget kunde vidgas till fler områden, som t ex klimatreligionen, där också skrämselpanikindustrier bildats, men den grundläggande slutsatsen måste ändå bli, att vi ska ägna oss åt verkliga och inte psudoproblem.

Första gången postad januari 2014.

DON’T SHOUT TOO LOUD – RECENSION AV EN DOKUMENTÄR OM TRAFFICKING

Tack vare ett tips från professor Ronald Weitzer (University of Washington), beställde jag den amerikanske filmaren Courtney Campbells film ”Don’t shout too loud” för en tid sedan.  För mig var det en självklarhet att göra detta, sedan jag gav ut min av alla medier ignorerade bok “Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen” förra året.  Det här är en oerhört viktig film, för den är – vad jag förstår – den första dokumentären som kritiskt betraktar den s k ”anti-trafficking industrin”.  I vårt eget land matas vi med jämna mellanrum med politiskt korrekta ”dokumentärer” som målar upp en skrämmande miljö av sexslaveri, en oändlig ström med bedragna kvinnor som tvingas in i ”sexindustrin” och ”goda” aktivister som ”osjälviskt” kämpar för dessa sexslavar.

De har emellertid inget med verkligheten att göra.

Campbell utgår från fotbolls-VM i Sydafrika 2010.  Internationellt påstods det då, att turneringen skulle generera 40.000 sextraffickerade kvinnor.  Ramaskriket blev stort i stora delar av världen – om dock inte i vårt land.  Vi hade nämligen upphävt vårt ramaskri redan 2006, inför fotbolls-Vm i Tyskland, då bl a dåvarande Jämo, Claes Borgström, i programmet ”Agenda” efterlyste att Sverige skulle dra sig ur VM, ”eftersom arrangemanget främjar sexuell människohandel, så kallad trafficking.” Så drog han dessa fantasisiffror ”om 10.000-40.000” offer som skulle söka sig dit, och la till; ”men det räcker att det är några kvinnor för att man ska säga att det är fullkomligt oacceptabelt”.  D v s, att så fort det sker en incident någonstans i världen så ska vi moralistiskt högtstående svenskar dra oss ur och tala om för alla hur de borde leva.  Den tyska undersökningen efter VM fann endast fem traffickingoffer, varav fyra varit tyskor.

Mönstret med denna panik, visar Campbell, är konstant.  Den svenska regeringen är häri en god ”förebild”, då den 2004 drev linjen att OS i Aten skulle emanera en stor mängd sextraffickerade (20.000, inga fall hittades dock).  Inför OS i Sydney 2000 påstods att 10.000 offer skulle krävas.  0 blev funna.  Inför Dallas Super bowl 2011 påstods 50.000 bli siffran.  0 blev funna.  I Sydafrika fann man inga fall av sextarffickerade kvinnor under fotbolls-VM och den mest noggranna undersökning som gjorts i landet rörande sextrafficking innefattade åren 2006-2008.  Man fann åtta verkliga offer (d v s mindre än tre om året, alltså 0,006 fall per 100.000 invånare).  Men den undersökningen har ingen varit intresserad av att referera, och den ignorerades helt av den amerikanska regeringens TIP (Trafficking In Persons) rapport.  Däremot las en Youtube-fil ut som påstod att undersökningen bara var gjord för att ”mörka” de verkliga siffrorna (utan någon som helst forskningshänvisning).

Dokumentären visar också vilka otroliga fantasisiffror rörande detta med trafficking som är i omlopp.  Den amerikanska organisationen ”Not for sale” går t ex ut i en reklamfilm och påstår att ”27 miljoner människor är förslavade, 600.000-800.000 traffickeras årligen, 70 procent är kvinnor, 50 procent är barn, 1,2 miljoner traffickerade barn, 32 miljarder [dollar] genereras årligen i vinst”.  Det finns inte en enda undersökning eller fakta som kan konfirmera detta.  (Inom parentes sagt så redovisar TIP-rapporten under nationssammanställningarna inte mer än maximalt 3000 domar i rättsfall världen över).  Professor Ronald Weitzer ställer också frågan hur tillförlitliga den amerikanska regeringens ”uppskattningar” kan vara, när de påstådda offren ena året kan vara 4 miljoner och nästa år 850.000.  Filmen citerar också US Governmental Accountability Office, som säger:  ”Existerande uppskattningar av nivåerna på trafficking globalt måste ifrågasättas… Tillförlitligheten i uppskattningarna är tvivelaktiga p g a metodologiska svagheter, luckor i data och diskrepanser siffermässigt.”

Vad som är upprörande med detta gigantiska bedrägeri som världen utsätts för är att det är en gigantisk skrämselaktivism.  Aktivister går ut i olika sammanhang och skrämmer upp ungdomar, föräldrar och andra med ett hot som i verkligheten är minimalt.  En sådan ”upplysare” intervjuas i filmen och när hon blir ifrågasatt hävdar hon – med sedvanlig ”godhet” – att det inte spelar någon roll om det är 40.000 offer under fotbolls-VM eller 400.  D v s det klassiska ”ändamålet helgar medlen”-argumentet, som vi även sett hos Claes Borgström ovan.  Sanning och vetenskaplighet kan gott stryka på foten om det gäller en påstått ”god” sak.

Av dokumentären framgår också hur USA använder trafficking för att straffa länder som de inte tycker är tillräckligt fogliga eller rätta.  I den nämnda TIP-rapporten har man infört en granskningslista i tre nivåer.  I den högsta nivån är de ”duktiga”.  I andra nivån finns de som är under granskning och i nivå tre de som är urusla på att bekämpa (sex)trafficking (som helt berövas USA:s understöd ekonomiskt och på annat sätt).  Där finns t ex Kuba, Nordkorea och Venezuela.  Sydafrika flyttades ner till nivå två, och underlaget för bedömningen utgjordes av 35(!) personers erfarenheter.

Anti-traffickingaktivismen är också en stor industri (i själva verket den enda som har med trafficking att göra) och bara den amerikanska regeringen gav mellan 2002 och 2012 750 miljoner dollar till organisationer som IOM (International Organization for Migration) och UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime).  Totalt har den amerikanska regeringen spenderat 1.115.000.000 dollar på tio år.  D v s, med ett maximalt antal av 3000 belagda fall årligen, att enbart USA spenderat 37.166 dollar (alltså ungefär 260.000 kr) per offer I HELA VÄRLDEN.  Det kan jämföras med att samma land i genomsnitt spenderar 150 dollar på andra brottsoffer, inom det egna landet.

Det finns, förstår man av filmen, ett stort driv för att hålla denna myt om gigantisk trafficking vid liv (därför att det emanerar så stora pengar).  I detta driv krävs också att man kan få kändisar och bemärkta personer att ställa upp.  Som t ex Ashton Kutcher (och Demi Moore) som helt uppåt väggarna påstår att det finns hundratusentals offer i USA.  I det här faller verkligt utsatta grupper helt bort.  Vem läser någonsin något om arbetstrafficking?  Eller hur hembiträden utsätts för övergrepp och får arbeta utan lön?  Sådant finns inte på kartan.  Den gigantiska fattigdomen kan man också sopa under mattan.

Avslutningsvis i dokumentären så redovisas en del ”intressant” statistik.  Under fotbolls-VM i Sydafrika besöktes matcherna av 3.178.856 personer, det högsta antalet genom historien.  Under den månadslånga turneringen mördades 1.380 sydafrikaner, över 30.000 dog av AIDS, 152.470 sydafrikanskor våldtogs, men INTE EN ENDA incident av sextrafficking rapporterades eller kunde spåras efteråt.

Som summering vill jag bara säga, att detta är en oerhört angelägen film!  Dessutom har Courtney Campbell och jag, helt oberoende av varandra, kommit fram till exakt samma slutsatser.  Sextrafficking existerar, men det finns inga som helst bevis för att det skulle vara något annat än en väldigt liten företeelse.  Däremot drar det väldiga summor pengar – som går direkt ner i de ideologiskt ”rätta” aktivisternas fickor – som då dras bort från verkliga problemområden.  Maila dox-redaktionen och kräv att denna film ska visas på svensk TV!

Första gången postad november 2013

MYTER OM PROSTITUTIONEN 9: FLICKOR INTRÄDER I PROSTITUTION VID 13 ÅRS ÅLDER

Som ett led i att demonisera sexarbete, sexarbetarna och sexköparna måste de skrupelfria skrämselaktivisterna ibland ta till det riktigt ”tunga” artilleriet:  barnprostitutionen.  I detta korståg för sina egna åsikter tar man gärna till kändisar, som glatt åsiktsprostituerar sig för att framstå som ”goda” och ”kännande”, som t ex Ashton Kutchner vilken för CNN:s Piers Morgan 18 april 2011 påstod att ”Det finns mellan 100.000 och 300.000 barnsexslavar i USA idag”.  Hans fru, Demi Moore, fyllde på med att säga att ”vi vill skapa en förändring på detta”.  De publicerade ett antal offentliga annonser under rubriken ”Riktiga män köper inte flickor”, och flera celibriteter, som Justin Timberlake, Sean Penn och Jason Mraz hängde på.  Det föranledde bl a en stor bloggare för Hollywoodinriktade läsare att föreslå att de skulle sätta sig ner och ”inta ett helt års utbud av dumskallig, självupptagen Hollywoodnarcissism”.

Siffran som Kutchner utslungade är dock helt falsk!  Trots det har den helt okritiskt refererats av bl a New York Times, USA Today, CNN, Family Court Chronicles m fl, för att inte tala om ett antal Antitraffickinggrupper.  Den härrör från en studie av Estes & Weiner vid University of Pennsylvania, från 2001, vilka gjorde uppskattningen att 100.000 till 300.000 minderåriga är i riskzonen för att hamna i prostitution.  Cizmar & medförfattare undersökte emellertid, som en jämförelse, arresteringar rörande minderårig prostitution i USA:s 37 största städer, de fann i genomsnitt 827 arresteringar per år (ca 0,3 per 100.000 invånare), långt från 100.000 och ännu längre från 300.000.  En del städer har inga tillslag alls, andra ligger på något hundratal.  Enligt sexualforskaren David Finkelhor, som ändå intar ett restriktivt perspektiv på detta med minderårig sex (Jmf t ex Wase 2008 s 287, 288, 296, 298), så är studien inte vetenskapligt hållbar.  Själv säger Estes, tillfrågad hur många fall han tror att det i verkligheten kan vara, att det är ”ett litet antal”.  David Finkelhor efterlyser, att de som skriver om detta borde inkludera de verkliga fall som existerar, ”för det är förmodligen den bästa siffra vi har att utgå från”.  Något som i allra högsta grad även gäller antalet traffickingfall.

Estes & Weiners undersökning är också orsaken till det fullständigt felaktiga påståendet att den genomsnittliga åldern för inträde i prostitution är 13 års ålder.  Enligt amerikanska justitiedepartementet ska det vara så, med hänvisning till dessa författare (Koyama 2011 s 4).  Problemet med Estes & Weiner’s underlag är dock att det är helt ”kliniskt”.  D v s att det inte inkluderar någon som är 18 år eller äldre.  Ett sådant underlag får också en kumulativ effekt, i det att sannolikheten för att de som börjat i lägsta ålder ska räknas är betydligt högre än de som t ex börjat vid 17 års ålder, eftersom de befinner sig inom åldersgruppen längre tid.  Det är ett tydligt exempel på hur man kan felanvända underlag och dra slutsatser som inte stämmer med verkligheten.  Men eftersom det gynnar skrämselaktivistiska grupper så slår man gärna upp detta, i avsikt att erhålla mer statliga pengar.  Så har flera antiprostitutionsgrupper påstått detta som fakta, som t ex  ”Not for Sale”, GEMS, Polaris Projekt, Rebecca Project for Human Rights och Stop Child Trafficking Now.  Organisationen ”Shared Hope” påstår i en pamflett att ”forskning har visat att genomsnittsåldern för inträde i prostitution är 12 till 14 års ålder i USA”, men i samma pamflett visar ett cirkeldiagram, att genomsnittsåldern för de tillfrågade för inträde i prostitutionen i åldersgruppen 11-17 år var 15 år!  En studie under John Jay 2008, av samma åldersgrupp i New York, visade däremot att genomsnittsåldern för flickor/kvinnor i samma åldersgrupp var 15,15 år och för pojkar/män 15,28 år.  Men det gäller alltså inte för sexarbete som helhet, det gäller endast åldersgruppen minderåriga.

Shared Hope International skapades f ö av tidigare kongresskvinnan Linda Smith, som är en framträdande ledare av det moralistiska korståget.  Bl a så stödde hon ett lagförslag som skulle förbjuda sex för minderåriga med varandra, som skulle förbjuda oralsex och avancerad petting, med straff om fängelse och böter.  Organisationen fick 2003 och 2004 nästan en miljon dollar per år i statliga bidrag, 2005 1,9 miljoner dollar och 2006 987.228 dollar för att underlätta tjänster till ”inhemska barnsextraffickingoffer”.  Offer som i praktiken inte existerade.  Det är lukrativt att vara antitraffickingaktivist!

Ett ytterligare skräckexempel på abolitionisternas skrupelfria metoder, hur fakta mörkas och enbart selektiva uppgifter med ”rätt” påståenden lyft fram, är ”Washington State Office of the Attorney General”.  Där hänvisas till Estes & Weiner’s ”studie” för att påstå att 293.000 barn riskerar att traffickeras varje år.  För att ”bevisa” att traffickingoffren är allt från spädbarn till tonåringar hänvisas till en informationsskrift för en video, från Shared Hope, som inte innehåller en enda källhänvisning.  Beviset för att hallickar säljer barn för 400 dollar i timmen är en hänvisning till Shared Hopes hemsida, liksom påståendet att ”upptäckta minderåriga såldes genomsnittligt 10-15 gånger om dagen, sex dagar i veckan, i totalt mellan 9360 och 14.040 sexakter per år.  Flickorna fick inga av dessa pengar”.  Allt påståenden som fullständigt saknar vetenskapliga eller empiriska underlag!  ”Bevis” för att genomsnittsåldern för inträde i pornografi och prostitution är 12 år anser åklagarkontoret ”The Safe Act” vara, att var femte pornografisk bild skulle föreställa ett barn tycks också bevisas av Estes & Weiner, enligt den text som amerikanska justitiedepartementet lagt upp, och att barnporr är en industri som omsätter 3 miljarder dollar om året anses vara bevisat genom en hänvisning till ”Family Safe Media”, med en sida fullproppad av påståenden utan hänvisning till någon enda källa/underlag.  Att över 100.000 sidor skulle erbjuda barnporr bevisas av sidan http://www.levelbest.com/design/sites/enough/index.htm, vilken inte längre kan öppnas, liksom att 55 procent av all barnporr skulle komma från USA.  Detta är alltså de krav som amerikanska myndigheter ställer på ”bevis” för alla abolitionistiska påståenden.  Artiklar och texter som är kritiska mot dessa upp-/bluffskattningar tycks däremot inte existera överhuvudtaget i myndigheternas värld!

Att staten inte drar sig för förfalskningar och förvrängningar syns också bl a av den s k ”utvärderingen” av den svenska sexköpslagen 2010.  Men Ronald Weitzer redogör för hur den amerikanska regeringen kan arbeta på lika bedrägligt vis som den svenska.  2004 presenterades en ”faktafolder” med titeln ”Länken mellan prostitution och sextrafficking”, liksom en årlig rapport.  ”Faktafoldern” var fylld med grandiosa påståenden:  ”Prostitution är automatiskt skadlig.  Få aktiviteter är så brutala och förödande för människor som prostitution”.  Legal prostitution sägs ”skapa ett säkert paradis för kriminella som traffickerar människor in i prostitution. …Prostitution lämnar kvinnor och barn fysiskt, mentalt, emotionellt och andligt ödelagda.  …Prostitution är inte det äldsta yrket utan den äldsta formen av förtryck”.  Så gott som alla ”faktafolderns” citat kom från litteratur och påståenden av radikalfe­ministiska ”forskare” och antiprostitutionsaktivister.  Citerandes deras förvrängda argument och ”resultat” kom inrikesdepartementet fram till att ”rutinmässiga övergrepp och våld…formar prostitutionserfarenheten”.  Men ”faktafolderns” ”fakta” var utan verkliga underlag och kom under tung kritik – som naturligtvis inte den amerikanska regeringen tog till sig (Weitzer 2005c s 3).

Hallgrimsdottir & medförfattare (2006 s 274) fann också, att majoriteten av prostituerade inträdde som äldre tonåringar eller vuxna.  Av de 201 intervjuade var 89 procent födda i Kanada, övriga i ”höginkomstländer” och bara en från tredje världen.  Föga tecken på ”trafficking” alltså.  I Latinamerika fann man att de flesta prostituerade började i prostitution tidigast i 15-årsåldern, och Podhisita & medförfattare (1993) fann i sin studie av bordellarbetare att hälften av de intervjuade var under 21 års ålder, men endast tolv procent under 18 år.  Och så få som 0,4 procent hade sin första sexuella erfarenhet (alltså inte kommersiell sex) under tio års ålder och 15, 2 procent mellan elva och 14, vilket definitivt inte skiljer sig från befolkningen i övrigt (Steinfatt 2002 s 104ff).  Det finns inget som helst underlag för att påstå att flickor inträder i prostitution vid 13 års ålder.  Det är bara skrämselretorik från dem som inte kan stå ut med att människor har ”fel” sex.

Inte ens för hundra år sedan var inträdesåldern i prostitution så låg som 13 års ålder annat än i undantagsfall.  Rosen (1982) anger att den sexuella debuten i allmänhet skedde mellan 15 och 18 år, och de började vanligtvis i yrket i åldern 17-21 år.  Deras liv ”på sporten” förde dem i kontakt med del- eller heltidsprostituerade och gradvis blev de medvetna om den ekonomiska potentialen i de sexuella tjänster som de ”skänkte bort”.  Nästan varenda studie understryker att den genomsnittliga tid en kvinna tillbringade i prostitution sällan översteg 5-6 år.  Det stämmer med vad som gäller historiskt också (Wase 2008 s 209) och tycks alltså vara ett tidlöst mönster.

Än en gång visar det sig, att antiprostitutionsaktivister måste hänfalla till förfalskning av verklighet, historia, statistik, m m, för att propagera för något som enbart är självgynnande för dem själva.  Verklighetsförfalskning har nämligen aldrig något med omsorg eller ”godhet” att göra och är djupt oanständigt!

Postad tidigast 2013.