PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?)

Detta är den sjunde texten som jag skriver om det journalistiska och uppdragsmässiga haveriet på Svt (tidigare texter här, här, här, här, här, här och här).  En stilla undran är ju över att kritiskt tänkande, objektivitet och saklighet så fullständigt kan haverera inom just vissa områden.  Förutom sexualpolitiken är det kring jämlikhet och genus, invandringen, klimathotet och näthatet t ex.  Det är som om hela journalistkåren (och politiker också för den delen) får kollektivt hjärnsläpp och istället slår på stora propagandatrumman i form av manipulerade fakta, ounderbyggda påståenden, förvrängningar och ofta rena lögner.  Det enda svar jag kan finna till att det blivit så är radikalfeminismens fascistiska människosyn, krav på konsensus och kravet att alla människor måste vara ideologiskt (d v s radikalfeministiskt ideologiskt) ”rätt”.

Sverige håller på att bli ett hemskt land där tolerans och acceptans av andra åsikter än den ”rätta” helt håller på att erodera.

Nåväl, tillbaka till Propagandisterna.  Programmet sändes redan 31 mars, men eftersom jag vägrar att ha TV och betala TV-licens (man ska inte behöva betala för sådan smörja som Svt producerar) fick jag se den på annat sätt.

Redan inledningsvis anslås tonen, med bilder av gatubaserade sexarbetare i Rumänien och Lena Schermans röst som mässar om ”unga kvinnor som köps och säljs runt om i Europa”.  Så fortsätter hon:  Idag handlar Korrespondenterna om prostitutionen i Europa, om dem som tvingas sälja sin kropp och de som köper den.  Direkt ska det alltså bankas in i oss att sexarbete handlar om tvång och vidriga förhållanden.  Nästan omedelbart därpå levereras nästa bedövande hammarslag mot våra hjärnor:  Man beräknar att det finns omkring 700.000 prostituerade i Europa.  Minst en halv miljon av dem sägs vara offer för trafficking eller tvång.

Vilket kvalificerat skitsnack!  Vilken är den ”man” som påstår det?  Det borde vara den första frågan en något så när kompetent journalist borde ställa sig.  Vad grundar sig siffrorna på?  Jag kan meddela, att dessa siffror är s k ”guesstimates” som inte har någon som helst förankring i verkligheten.  De är en del av den stora antitraffickingindustri som producerar påståenden om att en halv miljon kvinnor och barn sextraffickeras till Västeuropa varje år.  I verkligheten är siffran MAXIMALT 3000 fall årligen i hela världen.  Det är alltså ren lögn och förbannad dikt som dessa ”korrespondenter” försöker slå i oss.  Därmed inte sagt att Propagandisterna är medvetna om detta, men det är också där som de visar sin inkompetens, eftersom de accepterar att leverera detta helt okritiskt som ”fakta”.

Scherman fortsätter sitt propagandauppdrag med att påstå att en kvinnokropp kostar mindre än 100 kronor (fast mig veterligt är kvinnan inte någons egendom efter att sextjänsten är utförd), men vi ska få veta den egentliga kostnaden för människohandeln.

Nästa ”bevis” är rumänskan Gabriela som jobbat som sexarbetare på en bordell i Timisoara, en av många som sålts som sexslavar i Europa.  Hon säger att hon drömmer mardrömmar på nätterna, att hon hade runt sex kunder om dagen i eget rum, men inte kände sig rädd, eftersom de hade ”bodyguards” på stället.  Scherman fyller nu i att dessa bodyguards också var de som höll henne fängslad.  Så fortsätter Gabriela med att hon rymde en natt, för hon var rädd att skickas till Tyskland, eftersom hon av de andra flickorna övertygats om att tjejer som kom dit mördades när kunderna tröttnat på dem.  Absurditeten i detta kommenteras på intet vis av Propagandisterna, istället säger Scherman tvetydigt:  Gabriela klarade sig.  Men ett av de länder som flest kvinnor härifrån hamnar i för att prostituera sig är Tyskland…

Det finns kvinnor som råkar illa ut inom sexhandeln, framförallt i länder där man inte får arbeta under reglerade förhållanden, som t ex Sverige (sexköps- och kopplerilagen), Frankrike, Belgien, Spanien m fl (kopplerilag), men det är faktiskt ovanligt, lika ovanligt som sextrafficking är (som ju är ett s k ”nollbrott” – d v s mindre än ett fall per hundratusen invånare i hela världen).  Däremot är det helt klart så, att inte alla som prövar sexarbetet klarar av eller passar för det.  Problemet är bara, att förbudslagstiftning gör det så mycket svårare för sexarbetare att kunna anmäla sina förövare.  Men det finns faktiskt ingenting i det som Gabriela berättar som kan styrka att det var sexarbetet i sig som var det problematiska för henne – åtminstone inte enligt vad vi kan se i programmet.  Hon uttrycker inga besvär med arbetet på bordellen i Timisoara, utan oron kommer då hon tror att hon ska sändas till Tyskland för att senare mördas.  Värdet av detta vittnesmål om ”den egentliga kostnaden för människohandeln” är högst tveksamt.

Så får vi ett reportage från en bordell i Tyskland.  Nu är det en manlig Propagandist, Christoffer Wendick, vilken tar över domptörpinnen som ska driva in oss i rätt åsiktsfålla.  Problemet är bara, att Wendick har svårigheter att finna något han kan slå ned på.  Säkerheten är stor på bordellen och Nicole från Rumänien, som intervjuas, visar inga som helst tendenser till att ställa upp på katastrofbilden av sexarbetet.  Det var svårt för henne att utan pengar gå på universitetet i Bukarest och betala hyra och som andra tjejer ville jag ha pengar till kläder och parfym, så jag insåg att jag måste förändra en del.

Men vad är nu detta?  En tjej som vittnar om att hon valt detta själv.  Något måste göras.  Wendick kontrar med att fråga om hon känt press från familjen att sälja sin kropp.  Nicole svarar:  De vet ingenting om det härnär jag kommer hem är jag en vanlig tjej.  Fel svar igen!  Kan de verkligen inte få fram något bättre.  Wendick försöker ifrågasätta om bordellägaren verkligen kan vara säker på att inga traffickerade kvinnor finns på bordellen (förmodligen tror Propagandisten själv på att sextrafficking är så där vanligt som fantasisiffrorna påstår).  Men bordellägaren demonstrerar säkerheten på stället och tillägger, att allt som man får göra lagligt är transparent och transparens ger kvinnorna trygghet.  Kvinnorna kan jobba lagligt och slipper gå under jorden.

Ingen kommentar av den s k journalisten följer.

Det där var ju riktigt illa.  En tänkande journalist kanske skulle ha frågat sig om det kan finnas fler som Nicole som arbetar på bordellerna.  Men som tur är har vi inte tänkande journalister i Sverige så man slänger in det ”säkra kort” som ska räta upp allting och få oss att fatta att den säkra miljö och den frivilliga tjej vi sett inte alls stämmer.  En tysk socialarbetare och svuren fiende till prostitutionen (hon vill t o m att prostitutionen i sig ska förbjudas, inte bara sexköp) i Stuttgart, Sabine Constabel, kan inför den nickande Propagandisten påstå att det finns mellan 200.000 och 400.000 ”prostituerade” i Tyskland och att de hela tiden byts ut.  Naturligtvis väljer propagandisterna att intervjua henne, eftersom de kommer att få de påståenden som de är ute efter.  Att t ex tala med företrädare för sexarbetarna kommer absolut inte på fråga.  Då kunde man ju få lika fel resultat som på bordellen.

Constabel går på med sina icke underbyggda påståenden (som vi ska tro på bara för att just hon säger det, oemotsagd av Propagandisterna) och hävdar att vi har ett slags laglig slavmarknad.  Kvinnorna är östeuropéer som i tre fjärdedelar av fallen skickas hit av sina familjer … de offrar en av sina döttrar … och så får hon försörja hela familjen.  För att ”bevisa” det filmar de fyra invandrare som står på gatan och pratar, vilka får illustrera de ”bröder och släktingar”, enligt Constabels tvärsäkra påstående, som sitter hela dagarna och dricker på kaféer, bevakar kvinnorna och lägger pengar i spelautomater.

Nu slängs nästa tjej in för att bevisa att det Constabel säger är sant.  Det är Anutska från Rumänien (som konstigt nog inte är rädd för att visa sitt ansikte).  Enligt socialarbetaren är rumänskan ett typiskt exempel.  Säkert har Anutska haft det jobbigt, för hon berättar att hennes familj är arbetslös så hon måste komma till Tyskland och jobba.  Barnen är i skolan, mamman sjuk … så jag tänkte att jag måste försöka sälja mig till män.  Hon säger alltså att det var hennes tanke, men då ingriper Constabel och lägger ord i munnen på henne, att hon varit hemma i fyra veckor då modern ringde till bordellen och ville skicka tillbaka henne … Du måste berätta om att det handlade inte om vad du ville.

Ankutsa säger att hennes hjärta är trasigt för alltid och att hon aldrig mer kommer att kunna känna kärlek … lite eller mycket pengar kommer hon alltid att må dåligt.  Ingen betvivlar att den rumänska kvinnan har haft det jobbigt, men inte blir hon hjälpt av att man förbjuder dem som själva väljer sexarbete att göra sitt jobb.  Inte heller hjälper det alla de tjejer (och killar, intressant nog är manligt sexarbete helt frånvarande i programmet) som överlever och tjänar pengar på jobbet.  Om jag förstår Constabel och Propagandisterna rätt så anser de att det är bättre för människor att leva i misär och rent av i svält istället för att försöka förbättra sin levnadssituation genom sexarbete.  För mig finns det inte tillstymmelse av humanism i ett sådant tänkande.  De vill bara känna sig själva goda och ”rätta” genom att beröva människor deras inkomster.  Snacka om att offra andra för sin egen sak!

I nästa ögonblick är det en tredje Propagandist som tagit över.  Ulrika Bergsten gör ett reportage om gatuprostitution i Frankrike (intressant att man väljer den, eftersom det är den absolut minst förekommande prostitutionen).  Så får vi slumpmässigt (nej, jag skämtar bara, hos Propagandisterna vet man vilka man ska vända sig till för att kunna leverera ”rätt” produkt) möta Gérard Biard från Zéro Macho, en organisation med män som är mot prostitution.  För honom handlar prostitution om våld mot kvinnor.  Han är emot ett system som tillåter prostitution och som ser det som acceptabelt.  Och bara för att han anser det anser han att det är rätt att införa lagar som är i överensstämmelse med hans åsikt, eller?

Vi får en kort ögonblicksglimt av franska sexarbetare som protesterar mot lagförslaget att införa förbud mot sexköp, men den tråden drar man naturligtvis inte i, utan återvänder till Biard, som levererar det idiotiska ”tänk om det var din syster eller dotter”-argumentet.  Själv önskar han förmodligen hellre att hans dotter svälter ihjäl än sexarbetar, men för egen del anser jag att om jag hade haft en dotter som ville arbeta som sexarbetare så skulle jag vilja att hon kunde göra det under säkra förhållanden – och att hon slapp att stigmatiseras på det sättet som Propagandisterna gör, genom att utmåla deras jobb som något smutsigt, omoraliskt och fult.  Något som är omöjligt i Sverige eftersom det indirekt är olagligt att jobba inomhus tack vare kopplerilagen.  Så jag skulle då hellre sett att hon jobbade på en säker bordell i Tyskland än under osäkra omständigheter i Sverige.

Avslutningsvis får vi möta Adriana som kommer tillbaka till Timisoara i Rumänien.  Hon sägs ha tvingats sälja sex på gatan runt om i Europa, men anmälde efter tre år sin hallick för polisen, vilken tagit alla pengar hon tjänade, och tog sig tillbaka.  Hon hade varit i Belgien, Toulouse och Spanien och hade lovats ett vanligt arbete men fick istället göra något som hon inte borde göra.  Hon hade haft 4-5 kunder om dagen för 30-50 euro i Betalning.

Här kliver den ”räddande ängeln” in, nämligen Mariana Petersel grundare av ”Generatie Tanara” (som säger sig ha hjälpt traffickingoffer i 20 års tid, hon har tidigare medverkat i Svt:s panikprogram, så hon är också ett pålitligt kort):  Misären, säger hon, får många att drömma om väst och problemen är så mycket större än vi kan föreställa oss påstår hon.  Många gånger kan vi inte återförena offren med familjerna.  Vi upptäcker nämligen att det är familjen som bär skulden till att flickan eller pojken blev inblandad i trafficking.  Bara för att de ska kunna skicka hem pengar.  Återigen detta påstående om familjerna som boven, men inte heller Adriana kan bekräfta det påståendet, istället misstänkliggör Lena Scherman mamman, för att hon sörjer över att hallicken tog alla pengarna.  Man frågar sig om även Petersel tycker det är bättre att människor lever i svält och misär istället för att försöka förändra sina liv genom sexarbete?

Så avslutar Scherman ”pedagogiskt” med att säga: Det tycks som om varken förbud eller legalisering kan stoppa handeln med kvinnor … kanske det är så att vi alla måste ställa oss en enkel fråga om det skulle vara okay om det var min syster eller dotter som sålde sex på en bordell i Europa.  Förutom det redan avhandlade idiotiska argumentet om ”syster/dotter” så är det helt enkelt inte sant att varken förbud eller legalisering kan stoppa handeln med kvinnor.  Nya Zeeland avkriminaliserade allt sexarbete (utom minderårigt) år 2003 och har sedan dess inte haft ett enda trafickingfall.  Men det undviker Propagandisterna noga att nämna.  Det skulle ju vara ”fel” fakta.

Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk.  Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock.  Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”.  Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat.  Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden.  Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete.  Hur vore det om Svt skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”?  Är det någon som läser denna sida som tror att Svt skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?

Tack radikalfeminismen för att ni har hjälpt oss att komma till sådan statligt styrd åsiktsstyrning!

PROPAGANDTÄR I SVT OM PORREN

På något vis tycks det ha blivit mitt öde att skärskåda Svt:s journalistiska och uppdragsmässiga inkompetens när det gäller sexualdebatten.  Det här är åttonde gången jag analyserar och påpekar hur Svt fullständigt struntar i sitt uppdrag att leverera saklig och opartisk bevakning i frågan om sexualpolitiken och -debatten (tidigare texter här, här, häroch här) för att istället moralistiskt ”uppfostra” den svenska befolkningen till att tycka ”rätt”.

På medeltiden var det den katolska kyrkan som stod för moralismen, men idag har radikalfeminismen tagit över rollen som moralens väktare, men med samma retorik som den medeltida kyrkan.  I centrum står den ”goda” sexualiteten – och förställningen om att alla människor måste utöva sex på det ”rätta” sättet.  De som har avvikande ”böjelser” blir till vidriga varelser som man ska hata, förakta och förgöra.

Det senaste (men jag kommer att komma med fler analyser) bottennappet i Svt:s moralpolisuppdrag är visserligen inte producerat av Svt självt.  Det är en engelsk produktion, men presenteras av UR som någon sorts dokumentär.  Denna ”dokumentär” är dock så långt från verklig dokumentär som man kan komma och är helt producerad i avsikten att skrämma människor och rättfärdiga moralistiska anslag.

Jag talar om programmet ”Besatt av porr”.

För en person med insikt och kunskap i ämnet är upplägget lätt att genomskåda.  Man har låtit en tidigare ”porrtidningsredaktör” (snarare en herrtidning) ”undersöka” påståenden om porrens farlighet.  Ganska enkelt lyser det dock igenom att denne ”undersökare” – vid namn Martin Daubney – har ett personligt skäl till att vara kritisk gentemot nätporren.  Hans framgångsrika tidning fick nämligen läggas ned på grund av ökningen av denna, så redan där borde varningsklockorna ha ringt.  Men inte hos Svt:s moralpoliser, för detta passar deras uppfostringsuppdrag utmärkt.

Programmet inleds också – enligt vanligt mönster – mycket känslosamt.  Snart sitter denne detroniserade ”porredaktör” med en min av avsmak och finner på ett par sekunder en film som visar två vidöppna kroppsöppningar. Det liknar ett djur.  Sedan är det en kvinna med två kukar i munnen.  Här hör vi verkligen ekot från den katolska kyrkans föreställning om ”rätt” sex.  Är oralsex det som upprör den ”objektive” programledaren, eller är det att man bryter mot parnormen?  Jag kan tyvärr inte svara på det.  Sen hamnar vi på porr med äldre kvinnor. Herregud här är en äldre kvinna som ser ut som en gammal man.  Hon borde koka sylt, inte göra porr.

Ja, visst är det vidrigt med äldre kvinnor som har sex.  Tänk er bara t ex Gudrun Schyman utöva en sådan akt.  Det vore ju minst sagt vidrigt.  Hon borde koka sylt istället!

Den obligatoriska, men helt ovetenskapliga, scenen med ungdomar som uttrycker sin indignation måste sedan in.  Självklart tror alla som ser detta programmet att de som uttalar sig är sant uppriktiga, som t ex killen som säger: Jag tycker bara det är äckligt och obehagligt.  Risken för att de inför kameran säger vad som förväntas av dem är ju minimal, eller?  Man kan lugnt säga att detta inslag inte har någon som helst verklighetsrelevans!

Efter detta totalt ovetenskapliga inslag är det dags för ”skräckkabinettet”.  Om detta säger antropologen och den liberala feministen Gayle Rubin (Misguided, Dangerous and Wrong: an Analysis of Anti-Pornography Politics. I Bad Girls and Dirty Pictures: The Challenge to Reclaim Feminism, 1993): Detta resonemang kring sexualitet är mindre en sexologi än en demonologi. Det uppvisar det mesta sexuella utövandet i sämsta möjliga ljus. Dessas beskrivning av erotiskt handhavande använder alltid de värsta tänkbara exempel som om de var representativa. De uppvisar den mest motbjudande pornografi, den mest exploaterade form av prostitution, och de minst smakliga eller mest chockerande manifesteringar av sexuell variation. Denna retoriska taktik är följaktligen helt felvisande för mänsklig sexualitet i alla former. Den bild av mänsklig sexualitet som härrör från denna litteratur är oförbehållsamt smutsig.  Och programmakarna lever helt upp till detta.  Den ”opartiske” programledaren säger: Äckligt.  Jag tycker bara det är äckligt och obehagligt.  Så får vi höra om en kvinna som ligger på bänk och en man som har sin knytnäve i henne samtidigt som en annan kissar på henne.  Vi ska tro, att det är så här porr ser ut.  Det gäller att skrämma, uppröra och med varje tänkbar vinkling främja sin egen bild – så fram med extremexemplen!  Så avslutas det med att vi ska ”veta”, att nu ser vi nåt som bara handlar om manlig dominans och kvinnlig förnedring.

Överhuvudtaget är porr – enligt den ”opartiske” programledaren och programmakarna – ett  manligt fenomen.  Endast i en ögoblickssekvens nämns också kvinnor i sammanhanget.  Det uppges att 10 % av flickorna och 13 % av pojkarna i åldern sexton till nitton år säger att de ser alltmer extrema skildringar.  D v s att skillnaden mellan pojkar och flickor är ganska liten, men det förbigås naturligtvis och istället fokuseras direkt på pojkarna:  en femtedel av pojkarna sa sig vara beroende av porr som stimulans inför verklig sex.  Oavsett om det är sant eller inte – vilket jag högeligen betvivlar (se nedan om ”porrforskaren” Gail Dines) – så frågar man sig alltså inte alls hur många flickor som gillar porr som sexstimulans.  Det är åter detta mantra om den förövande, ”onde” mannen och den oskyldiga kvinnan som offer.  För det vet ju alla, att egentligen vill ALLA kvinnor bara ha vaniljsex i parförhållanden.  Eller hur?  Att det finns en uppsjö av amatör(webbkamera)filmer på nätet med t ex kvinnor som njuter av att inför manliga tittare masturbera eller stoppa upp sin egen knytnäve i sitt kön förbigås helt.  Man undrar om programmakarna ens tror att kvinnor är sexuella varelser.

Naturligtvis får män också erektionsproblem av porr.  Jon Grant ”expert på missbruk och beroende” påstår att han ser allt fler unga män som får problem av porr, bl.a. erektionsproblem.  Självklart finns det bara en enda sanning till dessa erektionsproblem, nämligen porren.  Feminiseringen av samhället, kraven på män att förneka sin manlighet, nedvärderingen av ”den vita heterosexuella mannen” kan naturligtvis inte ha med saken att göra.  Hur många gay män (som ju är ”rätt” män) kommer in med dessa problem?  Hur många porrförbrukande kvinnor får slidförträngning?  Själv hade jag i min ungdom svårt att få orgasm med tjejer under lång tid, för dåtidens debatt var att ”killar bara tar för sig”, ”killar får alltid sitt” och ”tjejerna blir utan orgasm”.  Det gjorde att jag var totalfixerad på att göra det bra för tjejen.  Så fixerad att jag själv fick problem med att ”komma”.  Det hade inte ett enda dugg med porr att göra, men idag hade jag utan tvivel blivit diagnostiserad som ”porroffer”, eftersom jag också konsumerade porr.

Naturligtvis måste man också ha med ett manligt ”offer” för detta porrberoende.  Man påvisar också, att hos vissa män (av någon outgrundlig anledning undersöker man åter igen bara män) blir det stimulansutslag som är högre för vissa män när de ser på porr.  Precis som det skulle bli för kvinnor som är modenördar, matnördar (har de kört testet med att visa kokböcker? Den typ av ”litteratur” som är storsäljare nu), skonördar, manshatarnördar (kör radikalfeminister i ett sådant test och visa bilder på förnedrade män) m m om de fick presenterat för sig motsvarande stimulantia.  Det ska vi tro ”bevisar” att detta är ett ”beroende”.  Och naturligtvis är det porren som skapat ”beroendet”.

Det är ingen som tvivlar på att olika människor går igång på olika saker som de nördar in på, men vad man fullständigt bortser från i detta program är att det inte är nördigheten i sig som är skadlig utan värderingarna kring den.  Ingen stigmatiseras för att den t ex är helt såld på 50-talsmode och spelberoende har inte samma sociala indignationsstämpel på sig (även om det anses omanligt och ovärdigt att spela bort pengar). Men eftersom detta gäller sex – det snuskigaste som finns – så måste man stämpla porrnördarna som mer sjuka missbrukare än någon annan grupp.  Borde vi alltså inte därför förbjuda mode, eftersom så många kvinnor blir beroende av det?  Borde vi inte förbjuda bilar, eftersom så många killar nördar in på det?  Borde vi inte förbjuda veckotidningar… borde vi inte…  Ja, uppräkningen för ”beroende” kunde bli lång, men i slutänden är det ändå vår värdering av ”beroendet” som är avgörande.  ”Besatt av porr”-programmet visar sig vara… blaha-blaha i sin ”vetenskaplighet”.

I det här läget kastar man emellertid in en ”porrforskare”, Gail Dines (om vilkens metoder jag skrivit här) en feministisk aktivist och ideologiskt övertygad porrmotståndare, som i andra sammanhang fabulerar friskt och uppenbarligen inte har någon som helst känsla för vetenskaplig forskning, saklighet eller objektivitet.  Om 11-12-åringar (killar, naturligtvis) sägs att de kastas in i en värld av sexuellt våld, grymhet och kroppsbestraffning.  Han har inte särskilt mycket egen erfarenhet av att ha sex.  Han har troligen aldrig haft sex.  Det här blir hans introduktion till sex…  Porren skapar ett sexuellt trauma för en hel generation pojkar…  Att lära sig sex via webbplatser som ”Gag me then fuck me”, ”Anally ripped whores” och ”First time with daddy” innebär ett sexuellt trauma för våra pojkar.

Men porrvärlden ser faktiskt inte ut på det sättet, även om sådana sajter finns. Det mesta är ganska ordinär porr – om dock kanske filmad i en lite ”häftigare” kringmiljö.  Det rör sig i allmänhet om filmade fantasier.  Och i det här inträder det som jag absolut inte kan acceptera med dessa rabiata moralister, nämligen deras totala oförståelse för att vi är olika!  Om folk inte har sex på det sätt som moralisterna anser är det ”rätta” så är dessa folk så klart sjuka, perversa eller avvikande.  Det här bygger på egocentrisk empati, där man antar att ens egen motvilja mot något också gäller alla andra.  Det är en grundbult i intoleransens mekanismer och en ännu kraftigare grundbult i radikalfeminismens sexualbild.

Vad som också utelämnas fullständigt av ”porrforskaren” Gail Dines är varför unga söker sig till porr.  Om det nu är så, vilket hävdas i programmet, att tonåringars hjärnor är så mottagliga för intryck så måste man ju fråga sig:  ”Varför erbjuds de inte möjlighet till riktig sex förrän efter halva tonårens passerande?  När vi förbjuder, förfular och fördömer blir inte effekten att de blir sedliga, sexuellt ointresserade varelser – som ju vår västerländska kultur egentligen strävar till – utan de greppar istället det alternativ som finns; porren.  Martin Daubney och Gail Dines är alltså synnerligen ansvariga i sin moralism till att unga söker sig till porren, eftersom de inte erbjuder några alternativ!

Avslutningsvis i detta moralistpropagandprogram (som alltså inte har ett uns av objektivt och/eller sakligt anslag – Svt måste ju inte bry sig om sådant i praktiken) så måste man försöka fastslå att porr leder till våld.  Man måste visserligen medge, att det inte finns en enda studie som kan visa att så är fallet, men däremot kan man helt förtiga att det finns ett flertal studier som visar på motsatsen.  Nämligen att porr leder till mindre våld.

FBI rapporterade så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”. Nordiska rådets ministerrapport 2006 kom fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som ofta antyds av rabiata moralister typ Dines.

Även Kutchinsky (1970 Studies on Pornography and sex crimes in Denmark), som ingående undersökt brottsstatistik och porrtillgänglighet i Danmark, Sverige och Västtyskland, har klart visat, att då pornografimängden ökade så antingen sjönk nivån eller blev oförändrad när det gällde våldtäkter. Nivån på icke våldsamma sexbrott sjönk också, liksom sexbrott mot unga. Detsamma visar Diamonds & Uchiyamas undersökning av Japan (1999, Pornography, Rape and Sex Crimes in Japan. I International Journal of Law and Psychiatry). Den ökande tillgängligheten till pornografiskt material ledde till minskade våldtäkter, minskat antal sexbrott över lag och minskade attacker mot unga.

Intressant är också då Larry Baron 1990 (Pornography and gender equality: An empirical analysis.  I Journal of Sex Research) skulle testa en feministisk hypotes, att jämlikheten var mindre i de amerikanska stater där tillgången på porr var större. Men tvärtemot feministiska förhoppningar kom han fram till att resultaten visade att jämlikheten var större i stater där mer porr var i omlopp, indikerandes att både jämlikhet och porr florerar i politiskt toleranta samhällen. Något som inte är en tillfällighet. I samhällen med fri porr har nämligen också kvinnor den största friheten.  Det finns nu också svart på vitt på, att porrbranschens kvinnliga artister är lika friska, eller friskare än andra kvinnor.

Allt detta ignoreras i programmet ”Besatt av porr” och istället går man till en klinik (klinisk forskning är aldrig representativ för en befolkning, oavsett om det är på en klinik för sexbrottsutsatta eller hos skolpsykologen), nämligen Portman institute.  Där låter man John Woods, som behandlar unga sexualförbrytare, ”bevisa” sambandet.  Han säger:  För tio år sedan var konsumtion av nätporr sällan en del i unga sexförbrytares beteende.  Nu förekommer det hos majoriteten.  När den ”objektive” programledaren undrar över att det inte finns några bevis för att ”våldsporr” leder till våldshandlingar säger samme Woods:  Det är svårt att bevisa sambandet… men rent kliniskt ser vi ett samband.  ”Dräpande” kommenterar Daubney:  Det finns inga bevis för att man blir sexualförbrytare av våldsporr.  Men allt fler av de unga som John möter tittar tvångsmässigt på porr.

Men hallå?  Hur blev våldsporr plötsligt ”porr”?  Och varför skulle inte sexualförbrytare konsumera mera porr när hela samhället gör det?  Det finns inte tillstymmelse av bevisning i detta, men med just sådana här metoder vill Svt och programmakarna att du ska tro att porr leder till mer våld – fast det i själva verket är tvärtom!  Och att Woods endast ordar om en ”majoritet” talar ju snarast för det som sagts ovan, att sexualförbrytare tittar på mindre porr än genomsnittet.  Maken till undermålig ”dokumentär” har sällan setts på TV.  Det rätta vore att – precis som med redan tidigare av mig kommenterade Svt-program – kalla det för en ”propagandtär”.

Man må tycka vad man vill om porr privat, men när Svt sänder så undermåliga ”dokumentärer” – enbart för att tillfredsställa radikalfeminismen och genusnormen – ska de inte ha ett öre i licensavgifter!

MADONNAFALLET OCH SVENSK PROPAGANDA-TV

Det finns ett fenomen som gör mig så himla arg med Svt:s propagandaprogram, som går under täckmanteln ”dokumentär”, och det är att de riskerar att jag slutar tro på de människor som verkligen utsätts för sextrafficking.  För hur ska jag kunna veta, när Svt:s s k ”dokumentärer” ljuger och fabulerar friskt, om det är sant eller falskt?

Återigen har Svt levererat ett propagandanummer av den högre skolan ifråga om sexarbete.  Långt bort i tiden ligger det, då samma företag levde upp till principerna om saklighet och opartiskhet och när det gäller sexarbete är det uppenbart att uppdraget numera är att leverera ”rätt” bild – utan hänsyn till att man därmed ljuger och förvränger fakta.  Redan tidigare har man producerat ett propagandanummer som rör det s k ”Madonnafallet”, men då var det Uppdrag granskning som stod för stolligheterna.  Nu är det en oerhört cynisk och människoföraktande, självutnämnd godhetsapostel vid namn Nadia Nyberg som tagit på sig att uppfostra det svenska folket till att tycka ”rätt”.

Men vad är det då som är fel med ”kvalitetsdokumentären”, som Svt uttrycker sig om den.  En mer adekvat fråga hade varit att undra över vad som är rätt i den, för närmast allt är faktiskt fel!  Och det är här min ilska mot propaganda av detta slag kommer in.  Jag är nämligen inte främmande för att ”Madonna” verkligen kan ha råkat illa ut.  Det finns avgjort de som gör det.  Men i denna rad av förvrängningar, människoförakt och okunskap som levereras vet jag inte ens om jag ska tro påståendena om ”Madonnas” offerstatus.

Låt mig ta det från början.  Man inleder med känslosamma påståenden om trafficking i Thailand, och utgår då från den fullständigt obestyrkta bilden av att sextrafficking är ett omfattande problem.  Utan att blinka kan man påstå att handeln med människor är lika stor som droghandeln och att miljontals människor idag lever i slaveri.  Faktum är, att det finns ingenting annat än ”uppskattningar” (d v s, s k ”guesstimates” – eller ”bluffskattningar” som den svenska översättningen borde vara) som inte har någon som helst grund i verklig statistik.  När det gäller verklig statistik säger den, att det är maximalt 3000 offer för sextrafficking i hela världen årligen.  Drygt fem av dem finns här i Sverige (och t o m Bråanser det osannolikt med ”mörkertal”).  Programmakarna kan också, utan att känna ett uns av skam, påstå att detta är något som ökar hela tiden, vilket är en uppenbar lögn, eftersom det inte finns några som helst siffror som indikerar att så är fallet, annat än sådana som självgynnande organisationer som ECPAT hittar på för att skrämma människor till att skänka mer pengar till dem.  Nadia Nyberg har uppenbarligen inte någon som helst aning om vad källkritik, objektiv granskning, saklighet m m är.  Hon har förväxlat sin egen fanatiska övertygelse med detta och är enbart ute efter att få sina fördomar bekräftade.

Självklart för man också vidare myten om att det är mängder av barn som säljs in i sexslaveri – för ingen på Svt är intresserade av att kolla med verklig forskning.  Schabloner och myter är det som gäller när man ska uppfostra människor att tycka ”rätt”.  Hade det funnits det minsta spår av traditionell journalism på Svt – och inte bara redskap för officiell propaganda – så kunde man t ex konsulterat världens största(?) undersökning av sexarbetare (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand), nämligen den av Thomas M Steinfatt under tolv år utförda studien av mer än 4000 prostituerade på tre thailändska orter.  INGEN ansåg sig tvingad in i jobbet, inte fler än 13,1 procent av arbetsstyrkan var i åldern 16-17 år och endast 2,3 procent i åldern 13-15 (varav EN var tretton och TVÅ var 14 år).  Personerna i programmet ljuger tittarna rakt upp i ansiktet!  Kanske inte avsiktligt, men Nadia Nyberg har definitivt misslyckats i sitt uppdrag som journalist och istället blivit en propagandamegafon!

Så tar man till nästa knep för att riktigt inpränta den ideologiskt rätta bilden av detta.  Plötsligt är vi inte i Thailand längre, utan med suggestiv musik förflyttas vi till Göteborg och en ”utredning om en stor liga människohandlare”.  En Europolrepresentant kommer in för att leverera fler falska påståenden.  Han hävdar att flickorna ”våldtas 15-20 gånger om dagen”.  Återigen en påhittad myt som inte har någon som helst grund i verklig forskning (och vill ni läsa om Europols trovärdighet i frågan kan ni göra det t ex här).  Obestyrkta påståenden levereras över huvud taget i mängd i programmet, vilket illustreras med suggestiva sexköpsfall.  Vi får också skrivet på näsan av en kvinnlig polis, att detta är ”jättesmutsigt”.  Så får poliserna en känsla av att någon driver flickorna.  De kan alltså inte göra detta av eget val.  Alla möjliga grepp tas till för att ”bevisa” att det handlade om slavhandlare, som t ex att flera killar bodde med tjejerna och satt hemma hela dagarna.  Hm… undrar om jag är människohandlare, för jag har sedan svensk korrekthet gjorde mig arbetslös suttit hemma mängder av dagar och jag bor ihop med en kvinna.

I ett inslag får vi också höra en telefonavlyssning och någon säger ”det är Bombonel”.  Vilken fantastisk bevisning, eller?  Så sägs männen prata om tjejerna som ”bagage”, ungefär som att det beror på att de är människohandlare och behandlar kvinnorna föraktfullt.  Precis som om det inte är vanligt inom illegala verksamheter (som ju prostitution i praktiken är) att man har andra termer än de vanliga.  Om det är den typen av bevisning som sedan (på ett vittnesmål, de andra tjejerna vägrade samarbeta med polisen) fällde männen (vars straff lindrades i hovrätten) blir jag mörkrädd för svenskt rättsväsende.

Sedan fick polisen uppfattningen att tjejerna måste lämna ifrån sig sina pengar, men är man så okunniga och fördomsfulla som dessa poliser uppenbarligen är måste det ju bli en självklarhet att man får en sådan ”uppfattning”.  Saklighet har det i alla fall inte det minsta att göra med.  Vad som verkligen illustrerar polisernas fördomsfullhet är när en av dem säger: ”det är så fel”.  Och här kommer det värsta med detta propagandanummer i dagen, nämligen de inblandades människoförakt och cyniskhet.  Då talar jag inte bara om Nadia Nyberg, som naturligtvis aldrig tänkt tanken att kolla med den mycket stora majoritet av sexarbetarna som inte känner sig tvingade in i arbetet (internationellt handlar de om sex procent – i den danska prostitutionsundersökningen 2011 kan man inte identifiera ett enda traffickingoffer, endast fyra procent debuterade före 18 års ålder och lika stor andel ansåg sig tvingade in i sexarbetet – Nadia Nyberg förstår inte ett enda dugg av kritiskt tänkande, källkritik och/eller objektivitet).  Nyberg, precis som Melissa Farley som alltid andras som ”bevis” för hur hemsk prostitutionen är, aktar sig noga för att kliva utanför de kliniska miljöer som ska bekräfta hennes fördomar.

För att vi verkligen ska tro att en mängd minderåriga finns inom prostitutionen åker man i en bil och ser en tjej som går över gatan.  Den medföljande polisen påstår helt frankt att ”hon var15-16 år gammal”.  Jag såg på frekvensen gång på gång och det är omöjligt att uttala sig om hennes ålder, mer än att hon sannolikt är under 30 år.  Övriga kvinnor som ses vid bilfärden är alla i ”legal” ålder. 

Men, låt oss återvända till dessa människors människoförakt.  En av poliserna säger att kvinnorna inte ”vågat” att gå till polisen.  Lever man i en så begränsad miljö som dennä polis gör så är det naturligtvis lätt att inbilla sig att det handlar om skräck.  Alternativet att tjejerna valt detta för att det är ekonomiskt väldigt lönsamt tyck vara helt frånvarande hos självutnämnda ”räddare” av det slag som vi ser i programmet.  Något som däremot Europolpolisen räknar med, då han säger att ”EN DEL av tjejerna tvingas till detta”.  Men i svensk propagandaform ska vi luras till att tro att det gäller ALLA sexarbetare.  När förhörda tjejer säger ”jag var inte tvingad att göra något”, ”han hjälpte mig mycket med pengar” och ”jag är inget offer och kommer aldrig att bli det heller” så säger de naturligtvis inte sanningen.  Poliserna har då nämligen inte lyckats med ”att få tjejerna att berätta sanningen”.  Vad en hora säger kan man naturligtvis aldrig tro på – om hon inte säger precis det som hon måste säga.  Att det verkligen förhåller sig så förstår vi av ett yttrande lite senare: ”Vissa har hållit fast vid uppfattningen att de gör det här frivilligt medan andra då har valt att ta sig ur detta och berätta vad de har upplevt, som vi tyckte då på ett väldigt trovärdigt sätt”.  Tvi för en sådan människosyn från svenska poliser.  Detsamma gäller ”psykologen” Louis Ramos Ruggiero som helt underkänner vad tjejerna själva säger.  Då handlar det om ”rädsla” och ”hot”.  Karlen är naturligtvis – som de flesta s k ”experter” som uttalar sig om detta – fullständigt okunnig och kör över kvinnorna (en hora behöver man ju inte respektera) för att degradera dem till ”offer”.  Enligt denna kvacksalvare handlar det om att ”man identifierar sig med förövaren… kvinnorna kan försvara sina hallickar, kvinnorna kan skapa en helt annan värld där hallicken är en prins eller en fantastisk människa”.  Han anser uppenbarligen att en horas utsaga behöver man inte bry sig om och att han själv är så fantastisk att han vet exakt hur det ligger till.  Tvi för en sådan människosyn!  I domstolen har han(?) hittat på att detta är ett ”trauma” för tjejerna.  Horors ord är alltså värdelösa i en domstol enligt honom (om de inte säger ”rätt” saker vill säga).  Sexarbete är också ett ”märkligt sätt” enligt denne ”psykolog”.  Jag skulle vilja påstå, att det är mycket mer märkligt att ”hjälpa” människor med att degradera dem som Ruggiero gör!

Vissa av tjejerna reste tillbaka för att fortsätta att sälja sex.  Inte ens det kan få Nadia Nyberg, poliserna m fl att tro att detta kan vara på eget bevåg.  Istället måste man leverera myten om att människohandel och sexslaveri är enorma problem.  Inte därför att man kan presentera någon som helst forskning som styrker att så är fallet, men så måste man bara säga – även fast det är en direkt fabulering.  Och till slut levererar man en äkta fantasisiffra:  ”Ca 30 miljoner människor lever i slaveri i dag – mer än någonsin i världshistoren”.

Jag förstår att Nadia Nyberg och andra aktivister, poliser m fl omhuldar dessa myter, eftersom de direkt gynnar dem.  De kan framstå som ”goda” och ”omsorgsfulla” människor, samtidigt som deras fanatism gör livet till ett helvete för stora mängder sexarbetare, vilka frånkänns mänsklig värdighet, trovärdighet, rättigheter och samhällets skydd.  Det är de ”goda” som i alla tider varit de verkligt onda!  Dessutom gör det mig riktigt förbannad, eftersom dessa ”goda” gör att de få som verkligen råkar illa ut riskerar att inte vara trovärdiga.

Tvi för sådan propaganda-TV.

NYTT PROPAGANDABOTTENNAPP AV SVT

Man får väl säga att det inte bara var helt riktigt juridiskt att Högsta förvaltningsdomstolen olagligförklarade licensavgifter utifrån datorinnehav utan också anständighetsmässigt av flera orsaker – som också borde omfatta licens för TV-mottagare.  En av de främsta är, att SVT inte på många år levt upp till kravet om opartiskhet och saklighet, särskilt inte när det gäller belysningen av (radikal)feminism och sex.  Senast idag (13 juni 2014) bröt Kulturnyheterna över hela spannet mot de regler som gäller.  Jag rekapitulerar här de två viktigaste regler som gäller för Public service.

Ensidig behandling av ett ämne eller händelse (opartiskhet):

”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.”

Opartiskhet gäller inte för andra kanaler, som t ex TV4 (vilket de också nogsamt ser till att utnyttja), men det är ett krav på Public service att vara opartiska.  En annan regel, som också omfattar andra TV-bolag, är:

Saklighet:

Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.”

Igår, som sagt, bröt Kulturnyheterna grovt mot bägge reglerna.  Det gäller inslaget med den s k ”prostitutionsforskaren” Gail Dines som oemotsagd får stå och häva ur sig fullständigt ounderbyggt nonsens!  Det bryter mot ensidig behandling, eftersom det inte på något sätt i programmet presenteras som att vara från en speciell utgångspunkt och det balanseras inte på något vis (och kommer inte heller att balanseras fortsättningsvis – när det gäller konsensusövertygade journalisters ”rätta” åsikter behöver sådant tydligen inte göras, reglerna gäller inte).

Angående sakligheten bryter inslaget grovt mot reglerna i det att programföretaget inte gjort en rimlig kontroll före sändning.  Så påstår t ex den s k ”prostitutionsforskaren, att ”om man gör en internetsökning på ”porn” så får man upp bilder på kvinnor som blir kvävda med en penis, kvinnor som blir spottade på, kallade hemska saker, dragna i håret.  Kvinnor som blir brutalt tagna analt, vaginalt eller oralt.  Sådana bilder är standard och är de första som kommer upp vid en internetsökning.  Jag gick genast ut på google och gjorde en bildsökning på ”porn” och fick inte fram en enda av de bilder hon påstår dyker upp direkt.  Där fanns vaginal-, oral- och analsex (mest heterosexuellt, men också gay/lesbiskt), men inga tecken på våld syntes förrän på artonde raden av bilder, då det var en man som var bunden!  Så när hon också påstår, att man måste leta 20-30 minuter för att hitta porr som inte är sådan så stämmer inte heller det.  Det är uppenbart att Gail Dines står framför kameran och råljuger!  Det hade varit hur enkelt som helst för redaktionen på Kulturnyheterna att kolla detta, men de väljer att köpa det rakt av.  Redaktionen är antingen komplett oduglig som journalister eller så är de så moralistiskt, ideologiskt färgade att de medvetet vidarebefordrar denna ovederhäftiga propaganda.  Och denna ovederhäftiga, okunniga och starkt ideologiska s k ”prostitutionsforskare” får gå på i ullstrumporna.  Hon påstår att ”nätporren förstör en hel generation män”, men det finns inga som helst vetenskapliga undersökningar som kan konfirmera detta påhitt.

FBI rapporterade så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och en mängd forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld, som t ex Langevin 1983 (Sexual strands: Understanding and treating sexual anomalies in men), Gebhard & medförfattare 1965 (Sex Offenders: An Analysis of Types), Cook & Fosen 1970 (Pornography and the sex offender. In Technical Reports of the Commission on Obscenity and Pornography), Goldstein 1973 (Exposure to erotic stimuli and sexual deviance. Journal of Social Issues), Goldstein & Rant 1973 (Pornography and Sexual Deviance: A Report of the Legal and Behavioral Institute), Carter & medförfattare 1987 (Use of pornography in the criminal and developmental histories of sexual offenders. I Journal of Interpersonal Violence) och Cumberbatch & Howitt 1990 (A Measure of Uncertainty).  Snarare är t ex sexualbrottslingar mindre konsumenter av porr än andra.  Även i Kanada kom en departementsstudie 1984 fram till att ”Det finns inga bevis från systematisk forskning tillgängliga som antyder ett orsakssammanhang mellan pornografi och det kanadensiska samhällets moral… [och inga] som antyder att ökning av speciella former av avvikande uppförande, speglat i brottstrendstatistik (till exempel våldtäkt) är orsaksmässigt relaterat till pornografi”.

Vad kulturnyheterna borde beakta är, att Nordiska rådets ministerrapport 2006 också kom fram till, att ungdomar utan problem kan skilja på verklighetens och pornografins fantasivärld. De får alltså inte ”förvrängda idéer” av pornografin om hur sexlivet ska vara, så som Dines direkt påstår.  I en undersökning som gjordes bland unga män och kvinnor i Danmark finner man också att båda grupperna anser att tittandet på hårdporr har en gynnsam effekt för dem!  Så ”pornografiforskarens” påståenden, att ”porr är utformad som en berättelse och den formar pojkars sexualitet världen över.  Om man slängs in i en värld av sexuellt våld som tolvåring, vad vill du ha när du är 15, när du är 20?  Tänk dig en vanlig pojke på 12-14 år som upptäcker sex via porr.  Vad kommer han förvänta sig när han börjar ha sex?  Jo allt han sett i porr.  Den genomsnittsliga kvinnan kommer inte att gå med på det.  Så vill han ha våldsamt sex så måste han söka upp kvinnor som inte kan neka,” är inget annat än ideologisk lögn!  Det är lika ounderbyggt i forskning som Janice Raymonds påstående, att ”ett avkriminaliserat system ger män mer berättigande att fara utanför landet eftersom de inte vill ha den reglerade trädgårdens sexvariation som erbjuds; de efterfrågar mer lagöverskridande sexuella aktiviteter, sex med barn, sex med andra som de inte kan få på de lagliga bordellerna… Det främjar en uppmuntran för icke lagligt sex (Weitzer, 2010, The Mythology of Prostitution: Advocacy Research and Public Policy.  I Sexuality research & social policy 7, s 23).  Ingenstans där sexarbete avkriminaliserats (Nya Zeeland, New South Wales) eller legaliserats (t ex Tyskland och Nederländerna) har detta påstående kunnat styrkas.  Men kulturnyheterna väljer att släppa in en människa som gör ideologiska uttalanden istället för vetenskapliga, och bryr sig inte ett ögonblick om att följa sina egna regler.  SVT ha ska inte ha ett öre i licensavgifter av någon när de agerar så uselt!

Naturligtvis måste Dines också få förmedla myten om de ”tvingade” och ”traffickerade” sexarbetarna, de som de av porren så förstörda pojkarna (att flickor också tittar på porr tycks denna ”prostitutionsforskare” inte känna till) måste ta till, när deras av vetenskapen inte bekräftade förvrängning slår till:  ”Då återstår bara prostituerade och traffickingoffer, som mördas eller misshandlas om de säger nej.  Så vi kan inte tala om prostitution utan att även tala om pornografi.”  Att kvinnor i porrindustrin är lika friska, eller friskare än andra kvinnor ska absolut inte läcka ut.  Lögner istället för vetenskap är Kulturnyheternas måtto.

Och Gail Dines är vad Nordiskt forum bjuder in i ett sådant ämne.  Säger inte det allt om denna konferens?

Om någon önskar får den gärna använda detta inlägg för en anmälan av inslaget i Kulturnyheterna.  Själv gör jag ingen sådan, eftersom jag, enligt egen erfarenhet, inte har ett dyft förtroende för dem som ska avgöra fallen. Gail Dines bryter mot i stort sett alla anständighetskriterier ovan, med gott bistånd av SVT.

PROPAGANDAFABRIKEN SVT DEL 2

Så har jag då även sett programmet om den minderåriga eskortkvinnan/flickan i dokument inifrån (på ett ställe där TV-licens betalas, själv har jag ingen TV) och det var kanske något mer sansat än Uppdrag granskning, men var det balanserat och journalistiskt något så när okay?  Tyvärr så anser jag att det utan tvekan faller inom SVT:s politiskt korrekta beroende att okritiskt propagera för den officiella hållningen i samhället.  SVT är inte en oberoende TV-kanal och förtjänar alltså inte licensavgifter.  Att SVT är en propagandacentral bekräftas härmed.

Om man utgår från att vi i vår kultur är ofelbara och vår syn på detta med sex, sexarbete och minderårigt sexarbete är det absolut rätta så gör de som intervjuas i programmet ett utmärkt arbete.  Däremot supporteras ju inte vår syn på detta historiskt och globalt, men det behöver vi ju inte diskutera nu.  Men vad jag framförallt vänder mig mot är den underliggande föreställningen om att minderåriga som ägnar sig åt sexarbete skulle vara dömda till ett liv i misär.  Det är genomgående i programmet och illustreras t ex av den färgade polisen när han säger:  ”De här barnen tar sig sakta ner i ett träsk som de inte tar sig ur”.  Det räcker med att gå till Rosen (Rosen, Ruth, 1982,The lost sisterhood: Prostitution in America 1900-1918) för att se att detta inte är sant.  Den stora majoriteten av sexarbetarna är i ”branschen” några år, även om de börjat tidigt, och går sedan vidare till annat.  Denna domedagsövertygelse är alltså falsk och bedräglig.  Vad den också är, är att den är skrämmande för tjejer som går in i sexarbete.  Det är också något som tydligt framgår av programmet, men som ingen låtsas om, att det största skälet till ”Hannas” ångest över vad hon gör inte är kunderna (även om hon känner lite rädsla inför den hon inte hinner träffa) utan det omkringliggande samhällets attityder.  Att hon inte har någon att dela sina upplevelser med annat än dagboken beror på samhällets stigmatisering; du är oren om du är ”hora”.  När hon skriver i dagboken att ”men det gnager också att sälja mig själv, jag vet att det kan ta hårt på mig psykiskt” så är det något hon lärt från det omgivande samhället, och vilket riskerar att bli en självuppfyllande profetia.

Detta med stigmatiseringen av ”yrket” leder naturligtvis till att hon – eller andra unga som sexarbetar – inte vill att föräldrarna, eller någon annan, ska få veta något.  Isoleringen i jobbet beror alltså inte på sysselsättningen, utan det kulturella fördömandet runt omkring det.  Sedan kan man på sätt och vis säga att hon utsatts för övergrepp i hemmet som är av värre typ än hon utsätts för som sexarbetare.  Hon har uppenbart drabbats av negligering, som unga själva klassar som den värsta formen av övergrepp de kan utsättas för (sexuella övergrepp är de minst problematiska, Ney, P, Fung, T & Wickett, A R, 1994, The worst combinations of child abuse and neglect.  I Child Abuse and Neglect, vol 18(9), pp 705-714).  Det är också, förstår vi, detta som leder in henne på sexarbetsbanan.

Att sexsäljarna inte vill ha kontakt med polisen ligger också i stigmatiseringen av sexarbetet men också i att det är kriminellt med minderårig prostitution (oavsett om säljaren eller köparen är kriminaliserad).  Den kriminella miljön omöjliggör ju för tjejerna att vända sig till polisen om de blir hotade eller utsätts för våld.  På Nya Zeeland (där naturligtvis minderårig prostitution också är kriminaliserad) vittnar de vuxna sexsäljarna om att avkriminaliseringen har gjort att de nu enkelt kan säga nej till sexuella akter som de inte vill ställa upp på.  Tidigare var det mycket svårare.  Det är alltså kriminaliseringen som till stora delar orsakar att tjejer inte kan säga nej.

När det gäller detta med rättsläget är det skrämmande hur personer kring detta kan uttala sig.  Advokaten som företrätt unga anser att det inte är tillfredsställande med att män kan gå fria.  Men hur kan man i ett rättssystem, som hävdar att oskyldiga inte ska dömas, indirekt förespråka att vi på moralistiska grunder ska sänka rättsskyddet?  Men hennes senare kommentar vittnar väl om hennes verklighetsuppfattning, när hon indirekt säger att sexköp inte kan vara en ömsesidig handling.  Något som ju bl a ”Hannas” dagbok vittnar tvärtemot om.  Det är också allvarligt att en polis indirekt förespråkar rättsosäkerhet – d v s att brottets art ska göra att man döms på lägre bevisbörda – och sedan påstår att länder pratar om oss som ett föregångsland när det gäller sexköpslagen.  Han tycks också ha en något diffus verklighetsuppfattning.

Så måste man undra över hur mycket av ”Hannas” insikt som är hennes egen och hur mycket som hon säger därför att det är omöjligt att säga något annat?  Intervjuaren från programgruppen har ju uppenbara förbestämda ”korrekta” åsikter, så hur skulle ”Hanna” kunna säga annat än ”rätt” saker, särskilt som hennes föräldrar och resten av samhället också finns med som kontrollinstans på vad hon ska säga?  Frågan är viktig, särskilt mot bakgrund av att hon redovisar en annan bild i dagboken.  ”Jag visste att det skulle leda till en ond cirkel” säger hon när hon intervjuas, men det är ju en efterhandskonstruktion, även om den inte måste vara osann.  Jag tror däremot att det på det sätt som programmakarna gör är omöjligt att få till annat än ett tillrättalagt, politiskt korrekt program med korrekta svar från ”Hanna”.  Därmed inte sagt att det skulle vara vettigt att tillåta minderårig prostitution i vårt kulturområde.  Det är otvivelaktigt skadligt för tjejerna eftersom vi har detta kulturkontext.  Eller som den berömda sexologen Loretta Haroian (Haroian, Loretta:  Child Sexual Development.  Electronic Journal of Human Sexuality Vol 3, February 1, 2000.) uttrycker det:  ”Att uppmuntra barn till att bli sexuella i en sexuellt förtryckande eller restriktiv/ambivalent kultur är att exploatera deras sunda sexuella intressen, eftersom de lämnas ensamma att handskas med dubbelmoral och de sexnegativa, självtjänande attityderna hos likar och vuxna.”  Det är alltså inte de sexuella handlingarna i sig som skadar någon (om inte våld och tvång adderas, vilket är skadligt i alla sammanhang) utan det omgivande kulturella kontextet.  Hur påverkande detta kulturella kontext är kan t ex illustreras med hur skadlig masturbationen var under 1800-talet.  I mentalsjukhusrullorna finns mängder av exempel på människor som mådde fruktansvärt dåligt för att de inte kunde sluta masturbera, eftersom samhället talade om för dem att de måste må så – något som också gällde homosexuella.  Ett annat exempel är Baigafolket, där våldtäkt var det ”normala” sättet att ha sex på.  Eftersom det kulturella kontextet sa att detta var det rätta blev det också det rätta och kvinnorna fann det helt naturligt att de närsomhelst, varsomhelst kunde tvingas till sex med en man.  Att vår syn på sexhandel (och mycket annat) tävlar i samma division är det få som vill inse.

Slutligen har jag en stilla undran.  Är detta program ett bevis för att sexköpslagen har minskat prostitutionen i konungariket Sverige?  Mitt eget svar skulle nog bli, att detta är ett program som bekräftar att sexköpslagen är fullständigt misslyckad!  Man kan inte lagstifta mot evolutionära adaptioner.  När man gör det tillverkar man bara kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende, som Howard S Becker uttrycker det.  SVT är förkämpar för denna kriminalitetstillverkning som enligt ett tyskt ordspråk säger:  ”Falska lagar mognar till riktiga brott”.

Första gången postad januari 2014.

DON’T SHOUT TOO LOUD – RECENSION AV EN DOKUMENTÄR OM TRAFFICKING

Tack vare ett tips från professor Ronald Weitzer (University of Washington), beställde jag den amerikanske filmaren Courtney Campbells film ”Don’t shout too loud” för en tid sedan.  För mig var det en självklarhet att göra detta, sedan jag gav ut min av alla medier ignorerade bok “Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen” förra året.  Det här är en oerhört viktig film, för den är – vad jag förstår – den första dokumentären som kritiskt betraktar den s k ”anti-trafficking industrin”.  I vårt eget land matas vi med jämna mellanrum med politiskt korrekta ”dokumentärer” som målar upp en skrämmande miljö av sexslaveri, en oändlig ström med bedragna kvinnor som tvingas in i ”sexindustrin” och ”goda” aktivister som ”osjälviskt” kämpar för dessa sexslavar.

De har emellertid inget med verkligheten att göra.

Campbell utgår från fotbolls-VM i Sydafrika 2010.  Internationellt påstods det då, att turneringen skulle generera 40.000 sextraffickerade kvinnor.  Ramaskriket blev stort i stora delar av världen – om dock inte i vårt land.  Vi hade nämligen upphävt vårt ramaskri redan 2006, inför fotbolls-Vm i Tyskland, då bl a dåvarande Jämo, Claes Borgström, i programmet ”Agenda” efterlyste att Sverige skulle dra sig ur VM, ”eftersom arrangemanget främjar sexuell människohandel, så kallad trafficking.” Så drog han dessa fantasisiffror ”om 10.000-40.000” offer som skulle söka sig dit, och la till; ”men det räcker att det är några kvinnor för att man ska säga att det är fullkomligt oacceptabelt”.  D v s, att så fort det sker en incident någonstans i världen så ska vi moralistiskt högtstående svenskar dra oss ur och tala om för alla hur de borde leva.  Den tyska undersökningen efter VM fann endast fem traffickingoffer, varav fyra varit tyskor.

Mönstret med denna panik, visar Campbell, är konstant.  Den svenska regeringen är häri en god ”förebild”, då den 2004 drev linjen att OS i Aten skulle emanera en stor mängd sextraffickerade (20.000, inga fall hittades dock).  Inför OS i Sydney 2000 påstods att 10.000 offer skulle krävas.  0 blev funna.  Inför Dallas Super bowl 2011 påstods 50.000 bli siffran.  0 blev funna.  I Sydafrika fann man inga fall av sextarffickerade kvinnor under fotbolls-VM och den mest noggranna undersökning som gjorts i landet rörande sextrafficking innefattade åren 2006-2008.  Man fann åtta verkliga offer (d v s mindre än tre om året, alltså 0,006 fall per 100.000 invånare).  Men den undersökningen har ingen varit intresserad av att referera, och den ignorerades helt av den amerikanska regeringens TIP (Trafficking In Persons) rapport.  Däremot las en Youtube-fil ut som påstod att undersökningen bara var gjord för att ”mörka” de verkliga siffrorna (utan någon som helst forskningshänvisning).

Dokumentären visar också vilka otroliga fantasisiffror rörande detta med trafficking som är i omlopp.  Den amerikanska organisationen ”Not for sale” går t ex ut i en reklamfilm och påstår att ”27 miljoner människor är förslavade, 600.000-800.000 traffickeras årligen, 70 procent är kvinnor, 50 procent är barn, 1,2 miljoner traffickerade barn, 32 miljarder [dollar] genereras årligen i vinst”.  Det finns inte en enda undersökning eller fakta som kan konfirmera detta.  (Inom parentes sagt så redovisar TIP-rapporten under nationssammanställningarna inte mer än maximalt 3000 domar i rättsfall världen över).  Professor Ronald Weitzer ställer också frågan hur tillförlitliga den amerikanska regeringens ”uppskattningar” kan vara, när de påstådda offren ena året kan vara 4 miljoner och nästa år 850.000.  Filmen citerar också US Governmental Accountability Office, som säger:  ”Existerande uppskattningar av nivåerna på trafficking globalt måste ifrågasättas… Tillförlitligheten i uppskattningarna är tvivelaktiga p g a metodologiska svagheter, luckor i data och diskrepanser siffermässigt.”

Vad som är upprörande med detta gigantiska bedrägeri som världen utsätts för är att det är en gigantisk skrämselaktivism.  Aktivister går ut i olika sammanhang och skrämmer upp ungdomar, föräldrar och andra med ett hot som i verkligheten är minimalt.  En sådan ”upplysare” intervjuas i filmen och när hon blir ifrågasatt hävdar hon – med sedvanlig ”godhet” – att det inte spelar någon roll om det är 40.000 offer under fotbolls-VM eller 400.  D v s det klassiska ”ändamålet helgar medlen”-argumentet, som vi även sett hos Claes Borgström ovan.  Sanning och vetenskaplighet kan gott stryka på foten om det gäller en påstått ”god” sak.

Av dokumentären framgår också hur USA använder trafficking för att straffa länder som de inte tycker är tillräckligt fogliga eller rätta.  I den nämnda TIP-rapporten har man infört en granskningslista i tre nivåer.  I den högsta nivån är de ”duktiga”.  I andra nivån finns de som är under granskning och i nivå tre de som är urusla på att bekämpa (sex)trafficking (som helt berövas USA:s understöd ekonomiskt och på annat sätt).  Där finns t ex Kuba, Nordkorea och Venezuela.  Sydafrika flyttades ner till nivå två, och underlaget för bedömningen utgjordes av 35(!) personers erfarenheter.

Anti-traffickingaktivismen är också en stor industri (i själva verket den enda som har med trafficking att göra) och bara den amerikanska regeringen gav mellan 2002 och 2012 750 miljoner dollar till organisationer som IOM (International Organization for Migration) och UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime).  Totalt har den amerikanska regeringen spenderat 1.115.000.000 dollar på tio år.  D v s, med ett maximalt antal av 3000 belagda fall årligen, att enbart USA spenderat 37.166 dollar (alltså ungefär 260.000 kr) per offer I HELA VÄRLDEN.  Det kan jämföras med att samma land i genomsnitt spenderar 150 dollar på andra brottsoffer, inom det egna landet.

Det finns, förstår man av filmen, ett stort driv för att hålla denna myt om gigantisk trafficking vid liv (därför att det emanerar så stora pengar).  I detta driv krävs också att man kan få kändisar och bemärkta personer att ställa upp.  Som t ex Ashton Kutcher (och Demi Moore) som helt uppåt väggarna påstår att det finns hundratusentals offer i USA.  I det här faller verkligt utsatta grupper helt bort.  Vem läser någonsin något om arbetstrafficking?  Eller hur hembiträden utsätts för övergrepp och får arbeta utan lön?  Sådant finns inte på kartan.  Den gigantiska fattigdomen kan man också sopa under mattan.

Avslutningsvis i dokumentären så redovisas en del ”intressant” statistik.  Under fotbolls-VM i Sydafrika besöktes matcherna av 3.178.856 personer, det högsta antalet genom historien.  Under den månadslånga turneringen mördades 1.380 sydafrikaner, över 30.000 dog av AIDS, 152.470 sydafrikanskor våldtogs, men INTE EN ENDA incident av sextrafficking rapporterades eller kunde spåras efteråt.

Som summering vill jag bara säga, att detta är en oerhört angelägen film!  Dessutom har Courtney Campbell och jag, helt oberoende av varandra, kommit fram till exakt samma slutsatser.  Sextrafficking existerar, men det finns inga som helst bevis för att det skulle vara något annat än en väldigt liten företeelse.  Däremot drar det väldiga summor pengar – som går direkt ner i de ideologiskt ”rätta” aktivisternas fickor – som då dras bort från verkliga problemområden.  Maila dox-redaktionen och kräv att denna film ska visas på svensk TV!

Första gången postad november 2013

SVT OCH TV-LICENSEN

I Sverige ska vi följa legalitetsprincipen inom straffrätten; d v s att människor inte retroaktivt ska kunna straffas för i efterhand införda brottsrubriceringar.  Emellertid har den principen upphävts när det gäller kravet från Svt, att människor med en internetuppkoppling ska betala TV-licens.  Det lär nog knappast finnas en enda människa i detta land som skaffat dator och Internet för att titta på TV.  Rimligtvis borde de inte kunna straffas med en TV-avgift när sådan inte var gällande vid tillfället för internetabonnemangets ingående.  Svt struntar alltså helt i rättsprinciperna och inför en retroaktiv plikt.  Själva principen i sig är också fullständigt uppåt väggarna.  Företaget väljer självt att lägga ut sina sändningar på Internet och hävdar därefter att alla människor, även de som inte ens är intresserade av att titta på utbudet, är skyldiga att betala dem.  Enligt den principen borde vem som helst som lägger ut någonting på Internet frivilligt ha rätten att kräva svenska folket på avgift, eftersom alla har möjligheten att besöka Internetsidan.  Till yttermera visso saknas möjligheten att spela in TV-program som sänds på Internet, vilket däremot är möjligt via vanlig TV.  D v s att Svt kräver samma kostnad för en betydligt mer undermålig tjänst!   Ska också alla som lägger ut t ex egenproducerade filmer på Youtube och Facebook kunna kräva att alla svenska hushåll betalar dem? Tänker Svt betala mig för att deras anställda kan läsa det jag skriver?  TV-licens för Internet är inte bara rättsoanständigt, det är också absurt.

Sedan ett antal år, då vår TV gick sönder och videobandspelaren blev omodern, har jag slutat att betala TV-avgift.  Mina söner tittar i princip aldrig på TV, och jag själv och deras moder gör det någon gång ibland, då vi går upp till en släkting – som bor i närheten (som betalar TV-licens) – och tittar.  Anledningen till att jag vägrat köpa ny TV och betala licens beror inte på att jag tycker det är fel med en ”oberoende” TV.  Jag skriver gärna under på att programutbudet från Svt är något bättre än från de kommersiella TV-kanalerna, eftersom jag själv inte är det minsta intresserad av amerikanska massproducerade serier och actionfilmer.  Problemet är bara, att Svt är gravt korrekt politiserat.  Svt lever inte på minsta vis upp till sina åtaganden.  Enligt reglerna ska Svt bedriva verksamheten opartiskt, de får inte behandla ett fenomen ”så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar”.  Inslag får inte heller ”vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas:”

Svt bryter gravt mot dessa regler i flera avseenden.  I fallet sextrafficking, prostitution och sex är bevakningen oerhört ensidig.  Dokumentärer och nyhetsinslag utgår alltid från den politiskt korrekta bilden, i stort sett utan att balanserade synpunkter får framföras (och då räknar jag inte att t ex en ”dokumentär”, som den kraftigt vinklade av Svante Tidholm om en jättebordell i Köln, sedan efterföljs av ett gladiatordebattprogram där deltagarna handplockats för att ha rätt åsikt om ”mäns sexualitet” och där rösterna fördelas ”jämnt” – vilket alltså leder till att en parts version och synpunkter sammantaget tydligt dominerar i rapporteringen – eftersom ”dokumentärens” alla vinklade påståenden borde ha balanserats).  24/9 2012 sändes t ex ett inslag i både Rapport och Aktuellt om en bok som handlar om ”sex som självskadebeteende” (och nu må jag bli något ”rättshaveristisk”, även om jag tagit råd att undvika sådant, men detta styr starkt min övertygelse angående betalningen av TV-licensen).  Enligt reglerna borde detta inslag på något sätt balanserats med att det – åtminstone senare – fått framkomma att ”sjukdomstillståndet” faktiskt bara är en kulturell konstruktion (jag avser att återkomma till detta i ett senare blogginlägg).  Men oavsett det ansåg jag, att om man rapporterar så ensidigt om en så politiskt korrekt bok så borde man också, i opartiskhetens namn, rapportera om min då nyutgivna bok ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”, som kartlägger sextraffickingmyten (jag är inte direkt skickad att föra andras talan, även om det finns många som bortsorterats före mig).   Dessutom har Svt sänt ett antal ”dokumentärer” och nyhetsinslag om trafficking och prostitution (så t ex 23/7 2012 då det var ett grovt vinklat inslag på Västnytt som följdes upp i Rapport och Aktuellt), som inte har de minsta vetenskapliga underlag för vad de påstår, och alltså borde de ovan refererade reglerna för TV göra det till ett obligatorium att rapportera om att sextrafficking faktiskt är ett synnerligen litet brott, volymmässigt sett – som t o m BRÅ konstaterar i en rapport.

Jag tipsade båda nyhetsredaktionerna på Svt om boken, och dess resultat, men av någon ”outgrundlig” anledning så struntade nyhetsredaktionerna i att rapportera.  Jag påpekade detta för ”Myndigheten för Radio och TV” och skrev bl a ”[a]tt ignorera en sådan nyhet – och vinkling – på traffickingproblematiken är inte att balansera de ensidiga framställningar som totalt dominerat rapporteringen fram till nu.  Det är istället att aktivt medverka till att mörka denna viktiga nyhet, och dessutom att mörka det närmast bedrägliga anslag som görs till officiell politik i vårt och andra länder.”  En anonym tjänsteman svarade mig och hänvisade till det allom begagnade svepskälet ”redaktionell frihet” att sålla nyheter, för att slippa tillrättavisa nyhetsredaktionerna för att de inte följer regelverket.  ”Redaktionell frihet” ska alltså få sätta de regler som Svt ska sägas följa ur spel!  Vad finns det då för vits med regler för TV-kanalen om de så enkelt kan ignoreras?  Svt är inte oberoende, opartiskt eller objektivt rapporterande.  Så länge som systemet kan korrumperas på detta sätt avser jag att inte betala en skärv till detta åsiktskorrupta företag!  Särskilt som jag inte använder Internet för att titta på ens de få program som ändock har ett visst intresse.

Jag ska inte bli mer ”rättshaveristisk” så jag avstår från att berätta hur programmen ”Debatt” och ”Uppdrag granskning” svarat upp på uppgifterna i min bok.

Svt bryter mot hälften av anständighetsprinciperna ovan, nämligen 1:a, 5:e, 7:e, 8:e och 9:e.  Och det är högst alarmerande att en ”oberoende” TV-kanal, finansierad med allmänna medel, beter sig så oanständigt! Första gången postad maj 2013.

OKUNNIGHETEN HOS ”EXPERTERNA” 2

I tidningar och TV åkallas, som konstaterades i föregående postning, ofta påstådda ”experter” för att konfirmera hur hemskt det är med sexuella fenomen, som t ex sexarbete.  För 40 år sedan kallades de även in för att konfirmera sjukdomstillståndet i homosexualiteten, men den ”perversiteten” är numera politiskt godkänd, så alla de ”experter” som uttalade sig då har nu slutat leverera den typen av uttalanden.  Men avsikten med ”expertutlåtandena” är inte att leverera expertutlåtanden, utan att få folk att tro att det är sådana.  I själva verket är det synnerligen ovanligt att de s k ”experterna” har någon aning om det de uttalar sig om.  I prostitutionsfrågan kallar man t ex gärna in psykologer/psykiatrer, socialarbetare eller folk från kvinnojourer.  Det är jämförbart med att kalla in akutläkare som trafikexperter, poliser som någon gång handskats med stulen konst som konstexperter och nazister som vittnen om judar.  Psykologer/psykiatrer och socialarbetare vet ingenting om prostitution som fenomen då de bara har kontakt med de ”misslyckade” fallen.  Lika lite vet poliser något om sexarbetares värdering av deras yrke, eftersom de förstnämnda i stort sett bara träffar på sexarbetare som inte vill samarbeta med dem i misslyckade sammanhang, och kvinnojoursarbetare är kraftigt ideologiskt färgade och övertygade om sin rättfärdighet i detta – och därför oftast blockerade gentemot dem som säger annat än de vill höra.

Exempel på nämnda ”expertis” är t ex Expressens skriverier om prostitution och trafficking.  Jag kallar det skriverier, eftersom det inte har det minsta med journalistik att göra.  En undersökning av tidningens skriverier kring dessa ämnen under fyra år (Wase 2012, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) visar att de är okritiska, tendensiösa och fullständigt politiskt korrekta.  18 december 2007 och 1 oktober 2010 fick vardera en sexarbetare som trivs med sitt arbete komma till tals.  De ”intervjuande” skribenterna kunde naturligtvis inte stanna vid det, utan istället skulle ”experter” kallas in för att ”rätta till” bilden av prostitutionen.  I första fallet var det ordföranden för Rädda barnen på Gotland, Kerstin Blomberg, som, utan att reportern Jorunn Amcoff gjorde något som helst kritiskt ifrågasättande, påstod vetenskapligt fullständigt ounderbyggda påståenden, som att ”mer än 90 procent av de som är prostituerade blivit sexuellt utnyttjade som barn”. Ett påstående som inte kan konfirmeras av några vetenskapliga undersökningar alls och som inte ens går att få fram genom grovt selekterat underlag för ”forskning” (d v s NGO:er eller ideologiska uttalanden), och som visar att om det är något Blomberg är så är det verkligen inte expert.  (Jmf t ex att kvinnliga amerikanska porrartister mår bättre än genomsnittskvinnan och inte har utsatts för mer sexuella övergrepp som barn än kvinnan i gemen).

Vad gäller den andra artikeln så åtföljdes den av att reportrarna Jessica Josefsson och Ida Thunberg gick till en annan påstådd ”expert”, Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, som hänvisade till att en rapport som de själva tagit fram, med intervjuer av 30 personer, skulle visa att prostitution inte är något glamoröst. Inga varningsklockor ringde hos de bägge expressenreportrarna, vilka helt obefogat framställde Carina Ohlsson som ”expert”. Expert på vad? Definitivt inte på prostitution i alla fall, eftersom hon sannolikt inte alls läst, eller bara läst ett selekterat urval om forskning kring prostitution. Hon är knappast mer expert på prostitution än en akutsjuksköterska är på bilkörning. Men det tycks ingen expressenreporter ha förmågan att kunna förstå. För det andra är Carina Ohlsson starkt ideologiskt uppbunden till bilden av den förfärliga prostitutionen, vilket inte bäddar för att man från henne skulle få höra objektiva, underbyggda fakta. Men expressenreportrarna tvekade, som sagt, inte att framställa henne som ”expert” ändå.

Ett tredje fall av ”expertutlåtande” ger tidningen prov på 17 oktober 2008 då det påstås att  ”Prostituerade hölls kvar med Voodoriter”. En kvinna åtalades för grovt koppleri, men t o m polistalesmannen sa att ”ur hennes perspektiv har hon hjälpt kvinnorna. Inslagen av tvång, hot och misshandel har inte varit så starkt att man kan tala om människohandel”. Vi fick också veta att de fyra kvinnorna som kopplats inte ville delta i undersökningen, och/eller vittna mot kvinnan. Men naturligtvis måste tidningen ta ur de läsare som kunde misstänka att vi här hade att göra med ett fall av frivillig prostitution föreställningen att det kunde vara så. En ny ”expert” citerades för att inte någon läsare skulle tro att kvinnor frivilligt kan prostituera sig. ”Experten” ifråga var Bianca Leidl, vid Världskulturmuséet i Göteborg, som förlöste oss med de politiskt korrekta orden. I ett PM påstod hon att ”trafficking från Nigeria till Italien är en växande marknad. Verksamheten är stor, cirka 10.000 nigerianska kvinnor bara i Italien”. Intressant nog säger en italiensk FN-rapport om Nigerianska kvinnor traffickerade till Italien, att ”inga verkliga data kring antalet traffickerade kvinnor finns tillgängliga”, och därför frågar man sig verkligen vad Leidel hade för kunskaper, hemliga för italienarna, som hon förlitade sig på? Eller var det så att hon drog till med en icke underbyggd ”uppskattning” som hon sett? Sedan levererade Leidl det som var menat att vara dödsstöten mot idén att kvinnorna kunde ha varit frivilliga sexarbetare, och det med en föreställningsvärld som kunde vara hämtad från 1800-talets kolonialistiska miljöer: ”En rituell pakt med voodoo sluts mellan människohandlarna och offret. En låneförbindelse skrivs under av flickan och någon från hennes familj. Offrets skuld är ofta extremt hög, mellan 40.000-100.000 dollar. Det tar mellan ett till tre år för flickan att betala tillbaka i form av prostitution”. Men naturligtvis hade hon inte kunskap om det aktuella fallet, eftersom ingen av sexarbetarna ville samarbeta med polisen. Det handlade istället om svepande generaliseringar och ounderbyggda påståenden. Intressant nog avger inte heller någon av de nigerianska kvinnor som intervjuas i den danska prostitutionsundersökningen 2011 några som helst vittnesmål som kan konfirmera ”expertens” påståenden. Istället beskriver afrikanska kvinnor ”hållningen i Nigeria som dubbelmoralisk. De säger att alla vet att kvinnorna far till Europa för att arbeta i prostitution, och om de kommer hem med ekonomisk vinst, blir de väl mottagna, annars möts de med skam”.  Dessutom har den refererade italienska FN-rapporten inte ett ord om några ”voodoo-pakter”.

Samtliga tre ”experter” som åberopades av Expressen under de fyra undersökta åren, i avsikt att politiskt korrekt tillrättalägga bilden av prostitutionen, visade sig alltså vara allt annat än experter.  Det är nämligen så, att s k ”experter” i sexualfrågor för det första nästan alltid är okunniga om det de uttalar sig om, för det andra bryter de mot ett flertal av anständighetsprinciperna här ovan, nämligen den 1:a, 4:e och 9:e.  Tidningar och TV som för fram dem bryter i allmänhet mot 1:a, 2:a, 4:e, 7:e, 8:e och 9:e.

Första gången postad maj 2013.