Publicerat

VAR LÅG UPPSALEN – ELLER EN SVENSK HISTORIEVETENSKAPLIG SKANDAL!

Hur många är vi inte som i skolan fått lära oss, att svearnas hedniska Uppsalatempel låg i nuvarande Gamla Uppsala. Alla, skulle jag vilja säga. Men, den föreställningen uppstod i Sverige först på 1600-talet, i en krets med nationalistiska män som Olof Rudbeck (han som menade att folkens urhem var Sverige) och Olof Verelius (vilken hävdade att hyperboréerna, norr om nordanvinden, som nämns av Herodotos och som av Pomponius Mela och Solinus beskrivs som att halva året hos dem är dag och att klimatet är så hälsosamt att de inte dör, utan kastar sig från en klippa ner i havet). Både Rudbeck och Verelius hävdade också att tornet i Gamla Uppsala kyrka var en rest av det gamla hednatemplet.

Är det någon av er som fortfarande tror att Sverige var folkens urhem? Tror ni att vi är hyperboréer eller att tornet i Gamla Uppsala kyrka är rest av det forna hednatemplet? Inte det? Men varför tror ni då, om ni betecknar de nationalistiska 1600-tals-idéerna som fantasier, att hednatemplet låg i Gamla Uppsala?

På 1600-talet var det en stor debatt om denna nya idé, att hednatemplet skulle ha legat i Gamla Uppsala. Johannes Schefferus argumenterade övertygande mot det, men plötsligt dök ett avgörande bevis upp hos ”hyperboréerna”. En anteckning från 1100-talet, av biskop Karl av Västerås, att hednatemplet 1138 byggts samman med den nya domkyrkan. En otrolig slump som ”bevisade” att ”hyperboréerna” hade rätt, eller?

Då Schefferus avled, efter att ha gjort tydligt att det rörde sig om en förfalskning, så fick ”hyperboréerna” sista ordet. Sedan dess har det varit ”sant” att hednatemplet låg i Gamla Uppsala. Idag vet vi att ”Annotationes ex scriptis Karoli episcopi Arosiensis excerptæ” är en förfalskning, det råder det inte längre någon tvekan om, men att hednatemplet låg i Gamla Uppsala får ändå inte ifrågasättas.

Redan i slutet på 1940-talet ifrågasatte landsantikvarien i Uppsala, Nils Sundquist, att Gamla Uppsala var platsen för hednatemplet och satte större tilltro till de (sen)medeltida källorna som berättade att det låg på nuvarande ”Domberget”, där Uppsala domkyrka står. Med bl a hänvisning till förfalskningen (som man då trodde var autentisk) avslutades diskussionen till Gamla Uppsalas fördel. Men nu har en ny genomgång av källmaterialet gjorts vilken i korthet visar att:

1) Det finns inte ett enda dokument som utpekar Gamla Uppsala som ”Uppsala”. När dokumenten talar om Uppsala är det endast tre ”platser” som avses; själva domkyrkan, det kyrkliga stiftet, eller Aros (det nuvarande Uppsala).

2) Argumentet att nuvarande Uppsala hette ”Aros” och därför inte kunde vara Uppsala är fullständigt ovederhäftigt, eftersom Aros redan 1231 kallas Uppsala, samtidigt som Gamla Uppsala inte någon gång benämns ”Uppsala” (endast domkyrkan och/eller stiftet, som nämnts).

3) Snorre uppenbarligen avser nuvarande Uppsala när han talar om Uppsala.

4) De medeltida källorna på 1400-talet måste återgå på minst en äldre, mer detaljerad källa än Adam av Bremens beskrivning, och de utpekar ”Domberget” väldigt trovärdigt (bl a parallellen de tre gudarnas berg och att trefaldighetskyrkan anläggs där).

5) Adam av Bremen motsäger Gamla Uppsala som platsen för hednatemplet eftersom han anger att naturliga berg (montes) omger templet, inte gravhögar (acervos/sepulcres) som är skapade av människan.

Vad är det då som är en historievetenskaplig skandal i detta? Jo, det är det faktum att man från bl a Riksantikvarieämbetets sida försöker att tysta ner detta. Texten som klargör detta i en synnerligen vetenskaplig genomgång (kan läsas här, utan noter och källhänvisningar, för dessa införskaffa tidskriften som publicerat artikeln) refuserades i en första version av såväl ”Fornvännen” som ”Historisk tidskrift” som ”ovetenskaplig”. Ni kan vid egen genomläsning av texten se att det är fullständigt nonsens. Om ni läser igenom texten inser ni att den är föredömligt vetenskapligt uppbyggd, så skälet är naturligtvis något helt annat. Antingen är det så enkelt att det officiella Sverige inte kan klara att bilden av hednatemplets placering i Gamla Uppsala utmanas – och man därför vill tysta ner en debatt om detta eftersom det ställer svensk historievetenskap vid skampålen – eller också handlar det om författaren. Denne gotlandshistoriker har under många år särskilt kritiserat Gotlands museum för dess inkompetens och oförmåga att ta till sig nya forskningsrön och den svenska akademiska världen är liten och trång. Kritiker är inte välkomna! Särskilt inte sådana som gått sin egen väg.

Än mer slående i detta tystande är att inte heller de svenska medierna tar upp frågan. Naturligtvis är det en stor nyhet, om Sverige i över 300 år förfäktat en felaktig bild av var Uppsala legat, vilket borde föranlett dem att gräva djupare i detta. Men, trots utskick till kulturredaktionerna på DN, SvD, Aftonbladet, SVT, TV4 och TT av den kompletta texten i tidskriften som publicerade den så händer inget. Inte ens Uppsala Nya Tidning (UNT) reagerar. Förmodligen har man vänt sig till någon ”auktoritet” som antingen är uppbunden till bilden av hednatemplet som beläget i Uppsala, eller att kritiker inte ska uppmuntrats, och nöjt sig med det – därmed anslutande sig till föreställningen att hednatemplets lokalisering inte får utmanas. Det är en SKANDAL! Oavsett om den utmanande texten har rätt eller fel så måste debatten få föras om historievetenskapen ska gå framåt. Med sitt tystande av denna debatt har Riksantikvarieämbetet och andra direkt gått emot historievetenskapens gynnande! Om du vill läsa texten med notapparat och källreferenser kan du beställa den gotländska tidskriften ”Haimdagar” här: info@haimdagar.se. Att just denna tidskrift publicerade texten beror på att författaren är en välkänd gotländsk historiker. F ö med fyra texter om gotländsk medeltid i samma nummer.

Publicerat

GOTLANDS MUSEUM SKA INTE ÄGNA SIG ÅT ATT UNDERBLÅSA KRIG MELLAN KÖNEN

För några dagar sedan skrev jag om min debattartikel till Gotlands tidningar (S & C).  Jag sände den också till Gotlands Allehanda (M), vilka tog in den oavkortat.  GT ville att jag skulle korta den med ca 1000 tecken.  Nu har Gotlands museum svarat och tyvärr kan jag inte länka till museets text, men ni kan läsa mellan raderna i mitt svar.  Så här har jag formulerat min replik på repliken:

I en replik menar Gotlands museum att våld är någonting som drabbar män i det offentliga rummet, kvinnor i nära relationer. Förutom att det är fullständig osanning så förstår jag att de inte ordentligt läst min text, för våld drabbar män i nära relationer minst lika mycket som kvinnor. T o m en svensk undersökning, Gill & Remahl av svenska förhållanden, har funnit att ”[k]vinnor [är] lika våldsbenägna som män i parförhållanden” (DN Debatt 050127). Att museet i den fasta utställningen rapporterar fakta om stupade män 1361 balanserar absolut ingenting i att man presenterar en utställning som falskeligen utpekar män som förövare och kvinnor som offer. Jag har själv i min ungdom blivit nedsparkad på gatan, så jag vet hur det är att utsättas för våld, vilket gör att jag starkt supporterar att man vänder sig mot sådant. Men jag vänder mig också starkt mot att man gör det ideologiskt ensidigt, utpekandes en grupp som våldsverkare, en som offer. Om man skulle göra en sådan utställning och t ex peka ut judar som onda, kristna som goda skulle man bli kallad för rasist ‒ och åtalas för hatbrott. Det finns t o m forskningsrapporter från USA som visar att sexuellt våld från kvinnor mot män är lika vanligt som vice versa (t ex Muehlenhard & Cook 1988, som visade att 62,7 % av männen, 46,3 av kvinnorna utsatts för sexuellt tvång av det motsatta könet).

En utställning av det här slaget är ”könsrasistisk” och bidrar bara till ett könskrig ‒ och krig har aldrig varit en bra lösning på problem. Att skriva som Seidegård & Thedéen avslutningsvis gör: ”Mäns våld mot kvinnor finns även på Gotland. Och som museum har vi en betydelsefull roll att spela som forum för debatt och dialog och debatt för vår tids stora frågor” är ett direkt hån mot alla de män som utsätts för våld av kvinnor i relationer (och kvinnor i lesbiska). Det har absolut ingenting att göra med dialog att presentera en utställning som ensidigt och på ovetenskapliga grunder pekar ut män som de enda förövarna av våld i relationer (för jag utgår från att ingen föreläsare kommer prata om kvinnors våld mot män). Det är bara att underblåsa krig och det ska inte Gotlands museum ägna sig åt!

Dick Wase

Gotlandshistoriker

Publicerat

UTSTÄLLNING PÅ GOTLANDS MUSEUM

Har just skickat in en debattext till Gotlands tidningar, med anledning av att jag fick ett mail (som ständig medlem av Gotlands fornvänner, helst skulle de nog inte maila mig alls) som säger:

”På söndag den 15/10 kl. 14.00 invigs ”Cause of Death: Woman” på Fornsalen.
Tema för utställningen är mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen.
Bakom utställningen står fotografen Linda Forsell och journalisterna Karin Alfredsson och Kerstin Weigl. Tillsammans har de undersökt mäns våld mot kvinnor i tio länder. I varje land träffade de överlevare och personer som arbetar för förändring.
Cause of Death: Woman har tidigare visats i Stockholm, Karlstad, Peking och New York. På Gotlands Museum kompletteras grundutställningen med nedslag i historien på Gotland, i Sverige och i Västeuropa.
I arbetet med utställningen samarbetar Gotlands Museum med Länsstyrelsen i Gotlands län, Polisen, kvinnojouren Amanda och Region Gotland. Som en del av utställningen finns intervjuer med representanter från de fyra organisationerna.”

Min text till Gotlands tidningar lyder:

”STOPPA POLITISERINGEN AV GOTLANDS MUSEUM

Med fasa tar jag emot ett mail om en utställning på Gotlands museum, med temat ‘mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen’. Förutom att museet därmed ignorerar det våld som utövas mot män så är det att politisera i en bestämd riktning.

Hur kan mäns våld mot kvinnor vara ett större problem än kvinnors våld mot män? Eller mäns mot män och kvinnors mot kvinnor? Hundratals internationella undersökningar visar entydigt att kvinnor är lika mycket eller något mer våldsamma i förhållanden än män. I det offentliga rummet är det avsevärt många fler män än kvinnor som råkar ut för våld och som museum borde man beakta det faktum, att historiskt sett har män under historien hänsynslöst offrats för att skydda hem, kvinnor och barn. Läser man också en undersökning som t ex ‘Cultural suppression of female sexuality’, av Roy F Baumeister och Jean M Twenge (finns tillgänglig på internet) så inser man, att intrakvinnligt våld är lika omfattande som intramanligt sådant, samt att det är kvinnor i första hand som dömer ut andra kvinnor som t ex ”horor”. Det är en följd av att det intrakvinnliga våldet är mer psykologiskt än fysiskt (kvinnor är mycket mer mobbande än män). Som exempel kan också anföras en rapport från FBI, refererad av Mercy & Saltzman (Fatal violence among spouses in the United States, 1975-85), av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Det understryker att kvinnor drabbas något hårdare av svårare skador, men å andra sidan tar kvinnor mycket oftare till tillhyggen när de utövar våld mot sina partners. Men innebär det att våld enbart handlar om ‘mäns våld mot kvinnor?’ Och då vill jag understryka att det inte finns några undersökningar som antyder att kvinnligt våld mot män skulle vara självförsvar mer än i motsatt riktning. Tvärtom är det vanligare att kvinnor slår först! Inte ens lesbiska förhållanden är mindre våldsamma än heterosexuella, som t ex Lori B Girschik (Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?) förstod då hon blev tillsammans med en kvinna som tidigare regelbundet våldtagits av sin lesbiska partner.

Att Gotlands museum ensidigt politiserar en fråga som inte handlar om mäns våld mot kvinnor, men däremot ett allmänmänskligt problem, måste jag protestera starkt emot! Jag väcker härmed frågan, till Fornvännernas nästa årsmöte, om Gotlands museum verkligen ska ägna sig åt denna typ av korrekt politisering. Min åsikt är att museet ska ägna sig åt gotländsk historia. Dessutom väcker jag frågan om hur årsmötesprotokoll kan försvinna. Jag kommer att infinna mig på mötet och bevaka dessa frågor.

Om Gotlands museum ska ta upp frågan om våld ska det göras i ett allmänmänskligt perspektiv. Följaktligen väntar jag på nästa utställning, om hur män utsatts för våld genom historien och utan urskillning kunnat offras som krigsboskap genom århundradena. Man kan ju t ex exemplifiera med hur män som misshandlades och toppreds av sina kvinnor tvingades att rida baklänges på en åsna genom staden, till allmän skam. Om museet betalar avtalsenlig lön kan jag bistå, eftersom jag är väl inläst på området.

Skulle någon tvivla på att kvinnor i förhållanden är minst lika aggressiva som män så rekommenderar jag översikten av 572 internationella studier som gjorts av Martin S Fiebert, Department of Psychology, California State University, Long Beach (som också finns tillgänglig på Internet).”

Vi får se om de tar in den.