Publicerat

CHARLATANEN SIMON HÄGGSTRÖM VILL HA UPPMÄRKSAMHET!

Nu har propagandamediet Svt åter lyft fram charlatanen Simon Häggströms självgodhet. Han har inte fått uppmärksamhet på ett tag, p g a kriget i Ukraina, så nu måste han basunera ut nya icke underbyggda påståenden (vilka vi ska tro är sanna bara för att Häggström är polis, trots att han tidigare hittat på och förvrängt vilt, se här: http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) – vilka påståenden Svt naturligtvis köper med hull och hår. Påståendet han saluför är, att det är en markant ökning av ukrainska offer för människohandel (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ukrainska-kvinnor-mer-utsatta-for-att-hamna-i-prostitution). ”Försörjningsbördan ligger på kvinnan och de är väldigt rädda för polisen. Vi måste jobba med att skapa förtroende. Men efter två-tre veckor skickas de till ett annat land, till exempel till Norge” påstår Häggström, vilken i sin första bok dragit mängder med felaktiga och lögnaktiga påståenden och här med största sannolikhet drar ett till. I sin första bok (http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) finns inget som vittnar om att Häggström lyckas skapa förtroende med sexarbetare – vilka han genomgående är oförmögen att se som annat än offer. Däremot uppvisar han drag av omedveten homofobi.

Att vetenskaplig forskning visar att 94 procent av sexarbetarna världen över själva gör valet att inträda i sexarbete, och att sextrafficking är ett ”nollbrott” (mindre än ett fall per 100 000 invånare) i hela världen (Wase, Dick, 1912: Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) fuskar han bort i sitt frikyrkliga moralistiska och faktaförnekande sinne. För honom räcker det, av allt att döma, med övertygelsen om att han är ”det godas riddare” som ska ”rädda” alla ”sextraffickingoffer” som inte själva förstår bättre än att de måste bli räddade av honom – så att han kan fortsätta att framföra floskler som ”sanningar”. Han gör det knappast för några sexarbetares skull utan mer sannolikt för sin egen – även om han säkert tror på det han blivit inbillad av andra ideologiskt styrda ”goda räddare” som också skyr vetenskaplig forskning och fakta som pesten.

Men, än sorgligare än charlatanen Simon Häggström är Svt, som totalt okritiskt lägger allt kritiskt tänkande åt sidan och slaviskt rapporterar allt denne fantasifulle polis påstår. Inte en klassisk journalistisk fråga, efter t ex underlag och statistik, inte att okritiskt försöka att lyssna till några av de ukrainska kvinnorna (vilka använder den eviga överlevnadsmekanismen med att erbjuda sex i utbyte mot tillförsel) trots att man citerar samme Häggström när han säger: ”Mer eller mindre alla kvinnor som vi pratade med uppger att det är kriget som gjort att man hamnat i prostitution. Man har inget annat val än att sälja sin kropp för att hjälpa sina familjer som befinner sig i Ukraina eller som är på flykt.” Istället ”uppges” det (en omskrivning för ett icke underbyggt, slentrianmässigt och säkerligen oriktigt påstående) totalt okritiskt av Svt att kvinnorna lockats in i sexhandeln via marknadsföring på ukrainska nätforum, där de erbjuds pengar och boende för att resa till Sverige och sälja sina kroppar (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/30-av-38-man-kopte-sex-av-kvinnor-fran-ukraina). Därtill ska naturligtvis sexköparna också automatiskt stämplas som onda, trots att de gör det som de berörda kvinnorna strävar efter, nämligen betalar för sex så att familjerna i Ukraina får hjälp. Man undrar faktiskt om Simon Häggström kanske anser att det är viktigare att få ut sina icke underbyggda påståenden i Svt än att människor dör och är i nöd i Ukraina? Tycker han och Svt att det är bättre att människor svälter och far illa än att de får hjälp av de kvinnor som själva aktivt valt att sälja sexuella tjänster för att hjälpa sina anhöriga? De ”räddningar” som charlatanen Häggström vill utföra lär sorgligt nog få denna följd.

Publicerat

SVERIGE BEDRAS

25 maj 2020 sändes ett program i ”debattserien” ”Sverige möts”. Jag har tidigare ordat om vilken humbug ursprungsinitiativet till detta var, men nu har det alltså transponerats till en titel på ett s k ”debattprogram”. Luttrad av att ha följt ett antal liknande, åsiktskorrumperade debattprogram så förväntade jag mig inte att detta skulle bryta mot mönstret ‒ och det gjorde det inte heller.

Redan för tio år sedan kommenterade jag dåvarande ”Debatt”, även det med Belinda Olsson i spetsen, som handlade om sexarbete. Jag kan nu konstatera, att SVT och Olsson i stort sett följer samma koncept som då, men med den skillnaden att man denna gång tagit in två personer med avvikande åsikt. Men avsikten med programmet är detsamma som ett väckelsemöte. Ett vittne ska berätta om sexarbetets fasor och de ”goda” ska få sätta agendan utan att behöva konfronteras med vetenskaplig forskning, verkliga fakta eller den verklighet som det stora flertalet sexarbetare upplever. Och SVT-redaktionen, liksom Belinda Olsson, går fullt ut deras ärende. Tilläggas kan att jag också analyserat ett antal s k ”dokumentärer” (”propagandtärer” är en mer riktig benämning, se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här) som gör det fullständigt solklart att SVT, eller andra, inte är det minsta intresserade av att belysa frågan balanserat och objektivt. SVT struntar helt i sitt uppdrag att allsidigt och neutralt bevaka denna fråga och granskningsnämnden väljer att inte fälla, trots de uppenbara brotten mot uppdraget.

Bakgrunden till programmet är att Paolo Roberto och den moderate kommunpolitikern Hans Forsberg har avslöjats med att begå det av Sverige 1999 återuppfunna, medeltida brottet sexköp. Undertecknad bestämde sig för att transkribera de viktigaste delarna av programmet för att sedan analysera och lägga in kommentarer. Det detaljerade resultatet, som tagit tid p g a uppsökandet av forskningskällor, kan beskådas här.

Väckelsemötesvittnet Åsbogård

Merly Åsbogård kallas in som ”väckelsemötesvittnet” där hon fullständigt irrelevant får representera alla sexarbetare. Hennes ensidiga vittnesmål står i strid mot samtliga vetenskapliga undersökningar gällande detta (och som vetenskaplig räknas inte Melissa Farley). T ex rapporterar 69,4 % av sexarbetare på barer i Thailand att de hade ett arbete som var roligt, eller åtminstone inte tråkigt ‒ och av de senare rapporterade merparten att det var tråkigt bara när det inte fanns tillräckligt med kunder. Undersökningar från Australien visar också att inomhusarbetare (minst nio av tio sexarbetare) mentalt mår i stort sett lika bra som genomsnittsaustraliensiskan, och fysiskt t o m något bättre. Att Åsbogård upplevt sin tid som sexarbetare negativt tvivlar ingen på, men att hon är så förblindad av detta att hon indirekt förnekar och tillerkänner andra annorlunda upplevelser, och påstår att det är samma våld inneboende i prostitution som i trafficking, är ju bara helt uppåt väggarna. Hennes uppmaning till Myra Åhbeck-Öhrman att läsa rapporter blir ju lika befängd den, dels eftersom de rapporter hon hänvisar till saknar vetenskapliga underlag, och grundar sig på s k ”guesstimates” (här ett exempel på den typen av ”rapporter”, från Europol), dels för att det finns vetenskapliga undersökningar som visar på motsatsen. Hon visar alla tecken på att låta egocentrisk empati helt styra hennes bild. Hon verkar helt enkelt sakna förmågan att inse att alla inte känner som hon gör. Hon bortser dessutom från det som den stora merparten av sexarbetarna upplever som det verkligt problematiska, samhällets stigmatisering av dem!

En religiös NGO

Den religiösa organisationen Talita presenteras som någon som vet hur ”kvinnorna” har det. Ingen reserach görs på vad det är för typ av organisation och inga av deras egna påståenden ifrågasätts. Det finns dock all anledning att skärskåda organisationens verksamhet i detta fall, särskilt som deras påståenden aldrig stämmer med verkliga siffror runt detta. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som visar att religiösa organisationer lyckas med att rädda sexarbetare, men däremot sådana som visar att de är högst repressiva mot dem som inte rakt av köper det ”sanna” konceptet. Som t ex IJM (International Justice Mission). Det finns också undersökningar som visar att överdrifterna kring denna s k ”omsorg” kan dra in stora pengar till organisationerna. För Talitas del innebar framträdandet i den tidigare skrämselshowen i TV4, att donationerna strömmade in till organisationen. Det kan också vara värt att lyssna till denna parodiering av vad som sägs här.

Påståenden stick i stäv mot FN:s definition av traffickerade

Okritiskt köps påståendet att var tionde man köpt sex. Undersökningar av detta slag kommer med fel resultat därför att människor inte är villiga att svara ärligt under åsiktsauktoritära system som det svenska.

Genomgående presenteras sexarbetare som traffickerade, i strid mot FN:s definition av trafficking. Antydanden om att de är traffickerade enbart i kraft av att de är sexarbetare godtas av programledaren/moderatorn utan ifrågasättande. Sextrafficking beskrivs oemotsagt som ett stort problem, trots att det i själva verket är så lite förekommande att det i hela världen är ett ”nollbrott” ( d v s mindre än ett fall per 100.000 invånare, vilket t ex innebär att polisen i USA skjuter minst 7 gånger så många fattiga vita och svarta än de som sextraffickeras i samma land). Helt felaktigt jämställs också kopplare/hallickar med traffickerare, vilket inte har stöd i FN:s definition.

En totalt okunnig minister

En så fullständigt okunnig och ovetenskaplig person som Annika Strandhäll får naturligtvis stå helt oemotsagd i sina vettlösa påståenden. Hon ifrågasätts av Belinda Olsson endast för att S inte gick med på V:s rättsvidriga förslag om kriminalisering av sexköp även utanför Sveriges gränser. Hon far också med felaktiga fakta då hon påstår att tre av fyra av sexarbetarna är från fattiga länder. Där finns helt enkelt inte pålitliga undersökningar kring detta och hennes påstående att det är ”fakta” är inte mer värt än vilket icke underbyggt påstående som helst. Hon använder samma metod som Josef Goebbels förespråkade: ”Upprepar man en lögn tillräckligt många gånger tror folk till slut att det är en sanning”. Att hon sedan kastar sten i glashus och anklagar Pourkomeylian för ett ”medelklassperspektiv” blir ju helt absurt då hon själv helt genomsyras av den västerländska kolonialistiska medelklassynen på människor i fattigare länder. Det enda hon uttalar som inte kan ifrågasättas på vetenskaplig grund är att detta uteslutande är politiskt styrt. D v s en sorts ”folkuppfostran” av de bättre vetande politikerna (som alltså inte är folkets representanter, utan deras uppfostrare). Inte ens hennes påstående om att polisen själva skulle uppge att ”sexköpslagen är deras absolut viktigaste verktyg i arbetet med att komma åt den internationella människohandeln” är trovärdigt. Hennes totala brist på insikt och kunskap visas av när hon tar till ”vulgärargumentet” och ”frågar” om arbetslösa kvinnor skulle anvisas jobb som sexarbetare. En vän till mig skulle ha uttryckt det: ”vilket totalt stolpskott”!

Den fördomsfulle privatwallraffaren

På slutet kallas ”privatwallraffaren”, den med redan förutfattade meningar laddade Joakim Edin in och får reklam för sin bok om svenska sexköpare i Thailand. För att inte blanda in mig i ett alltför negativt omdöme så sammanfattar jag hans kunskaper och utgångspunkt för boken med just det att han tycks ha mängder av förutbestämda fördomar. Inget annat. Redan tidigare i programmet redovisar man schabloniserade och felaktiga förställningar om sexköpare, men det blir ännu mer uppenbart med Edin. Mannen är, av hans framträdande att döma, totalt okunnig om evolutionär biologisk forskning kring detta med mäns och kvinnors mellanhavanden utan utgår istället från samma schabloniserade moralföreställningar som kyrkan förfäktat i 2000 år. Naturligtvis nämner han inte heller att thailändska sexarbetare i allmänhet bedömer ”farang” män som snällare och bättre än de thailändska och att många, enligt ILO, hjälpt kvinnor under kränkande omständigheter. Istället väljer han att tolka den manliga jargongen som en objektiv sanning.

Inte heller tycks Edin ha varit intresserad av att studera ämnet utifrån vad forskning säger, utan har enbart gått på vad medier och andra politiskt korrekta påstår är sanning. Att döma av vad samtliga anhängare av sexköpslagen yttrar i programmet kan man inte tolka dem på annat sätt än att de anser att sexarbetarna hellre ska uthärda svält och svåra förhållanden än att försöka förbättra sin situation genom sexarbete.  De förfäktar tydligen åsikten att ”sexarbete är ett öde värre en döden”, som eko av äldre tider. Hela deras strävan går ju ut på att beröva kvinnorna deras inkomster!

En fråga som en kompetent programledare borde ha ställt till den här kadern av självutnämnda ”goda” som ordar vitt och brett om sexarbetets fördärvlighet, sexköparnas vidrighet och den påstådda traffickingen är: ”Vad ska kvinnorna försörja sig på om ni rycker undan grunden för deras försörjning?”

Motståndarna

Under rådande omständigheter försöker Dana Pourkomeylian och Myra Åhbeck-Öhrman att göra vad de kan. De bör omedelbart ha känt att Belinda Olsson stod på samma sida som motståndarna, eftersom hon vägrar att ta upp de trådar som de bägge lägger ut. När den förstnämnda föreslår att de ska diskutera om alla sexköp är slavhandel så ignoreras det och när Åhbeck-Öhrman börjar att ifrågasätta att sexarbete handlar om slavhandel blir hon avbruten och Olsson lämnar istället över till frikyrkopredikanten Andrea Johansson, väl medveten om att det istället för ifrågasättanden från denna ska komma ”rätt” påståenden. När Åhbeck-Öhrman sedan försöker föra in det på att vi redan har en lag mot människohandel ignoreras även detta. Även Pourkomeylians försök att faktiskt visa på att dessa självutnämnt ”godas” ansatser återför sexarbetarna till fattigdom och elände ignoreras. Det hade annars en kompetent programledare, som redan nämnts, kunnat ta tag i och föra vidare till diskussion. Men det är uppenbart att regin för programmet är att frammana en bild av sexköpslagens och de självutnämnda ”godas” ofelbarhet.

Det är svårt att veta hur insatta Pourkomeylian och Åhbeck-Öhrman är, eftersom de aldrig släpps in på riktigt i diskussionen, men jag är övertygad om att bägge kände hur de manövererades bort av programledaren från att få komma in och säkert måste de ha förstått att de bara var en sorts gisslan för att SVT ska kunna hyckla och påstå att det var ett debattprogram.

Programmet ett skräckexempel

Det analyserade programmet är ett skräckexempel på hur svenska s k ”debattprogram” regisseras för att enbart den politiskt korrekta och västerländskt kolonialistiska synen på kvinnors sexarbete ska få dominera. Jag tror inte ett ögonblick på att någon av ”anhängarna” är det minsta intresserade av sexarbetares välbefinnande, utan bara sin egen ideologiska och politiska agenda. Hade de brytt sig om hur sexarbetarna mår hade de, liksom i Nya Zeeland och Australien, gått in för skademinimering och avstigmatisering. Det finns ingen ”godhet” i att försvåra för de kvinnor, män och transpersoner som har valt att försörja sig på sexarbete. Om det sedan är en del av regin att programledaren ska uppvisa okunskap och ovilja att ifrågasätta de ounderbyggda påståenden som anhängarna framför kan jag inte uttala mig om. Men, jag befarar att det beror på att Belinda Olsson helt enkelt inte är journalistiskt kompetent. Det förefaller, med tanke på standarden på svensk journalism idag, som om man på journalisthögskolan sedan länge åsidosatt undervisning om kritiskhet och objektivitet. Kanske har man ersatt det med genusindoktrinering istället?

Belinda Olsson rekommenderas att ta kontakt med någon som har koll på forskningen om hon någonsin mer ska genomföra ett debattprogram. Från programmet ”Debatt” för tio år sedan hade hon nu lyckats få med meningsmotståndare. Ett tredje försök kanske kan vara att ge dem möjlighet att utveckla kritik också.

Publicerat

JASEMINE OFFRADES PÅ BEDRÄGERIETS ALTARE

Det här är ett inlägg från 2018, men missades när webben var tvungen att laddas om 2019.

Jag har skrivit om Jasemine tidigare på denna blogg, i samband med mordet på henne 2013.  Men nu har det blivit aktuellt igen, p g a ekots reportage 18 juni (här, 1:11:40 in).  Dokumentären avslöjar obarmhärtigt hur socialtjänsten i Västerås betett sig och det är självklart utmärkt att det uppmärksammas.  Ingen kan heller undgå att instämma i den indignation och bitterhet i detta som Jasemines mor känner.  En civil hjälte som i fem år stridit för att få fram sanningen och kräva rättvisa.

Förhoppningsvis ska reportaget nu leda till att SVT nu intresserar sig för den dokumentär som fransk TV gjort av fallet.  Men vad som tydligt framgår i denna dokumentär är, att mordet på Jasemine kunde ske p g a en policy kring sexarbete som är fullständigt verklighetsfrånvarande.  Vilket faktiskt gör att inte bara socialarbetarna är skyldiga till Jasemines död, utan hela det svenska samhället!  Policyn bygger nämligen på rent bedrägeri.  Den liberala feministen Hilary Kinnell beskriver den på följande sätt:  Den är saker av hysteri, häxjakter och totalitarism. Den är villig att mörka forskning, förvränga data och attackera utsedda opponenter utifrån de svagaste bevis. Den är bräddfylld av fetischeringen av lidande, beredd att exploatera och visa upp de övergrepp som andra har lidit för att främja sin egen politiska framgång, och att exponera själva människorna de påstår sig stötta för rädsla, förnedring, våld och förebyggandemässig död.  Precis det sista var vad Jasemine utsattes för, eftersom hennes död kunnat förebyggas om inte vårt lands föreställning bygget på bedrägeri.

Ett faktum är, att bedrägeriet inte kan underbyggas med någon som helst vetenskaplig forskning.  Enbart försedda med ideologiska idéer, icke underbyggda påståenden och rena lögner, måste de som gör karriärer på människors rädsla och indignation producera pseudovetenskap.  I fallet sexarbete sker det genom att t ex presentera ”undersökningar” som antingen enbart gjorts i kliniska miljöer, eller aktivt utelämnat eller bortförklarat positiva sexarbetare, och sedan påstå att de som mår dåligt är representativa för alla sexarbetare.  Sådana ”undersökningar” har gjorts av t ex Sven-Axel Månsson, Stieg Larsson och – den som så gott som alltid åberopas för att ”bevisa” att alla sexarbetare mår dåligt – Melissa Farley (läs om hennes ”forskning” här).  Men att göra så är totalt oacceptabelt och fullständigt ovetenskapligt, eftersom kliniska miljöer aldrig återspeglar en population.  Man kan bara tänka sig hur det skulle se ut om en forskare, åberopandes en undersökning bland skolelever som uppsöker skolpsykologen, påstod att alla skolelever mår dåligt.  Då skulle politiker, journalister och aktivister skrika högt, att underlaget för påståendet är vetenskapligt undermåligt.  Men så fort det gäller sexarbete, och relationsvåld också för den delen, så accepterar de sådant underlag gladeligen och har inga kritiska frågor att ställa.

Ett väldigt tydligt tecken på att det handlar om pseudovetenskap rörande detta bedrägeri är att det i käll- och litteraturlistorna är antingen en total avsaknad av motstridiga (oftast icke svenska) undersökningar, eller att – om nu undantagsvis några kritiska titlar finns med – de aldrig omnämns i texten.  Ett sådant exempel är t ex Anna Skarheds ”utvärdering” av Sexköpslagen.  I litteraturlistan omnämns visserligen motstridiga arbeten av fem författare (A L Daalder, Daniella Danna, Susanne Dodillet, May-Len Skilbrei och Petra Östergren), men endast den förstes arbete åberopas en enda gång i texten, och då i ett sammanhang där de motstridiga uppgifterna inte kommer fram!  Så arbetar pseudovetenskapen.

För att ta påståendet att sexarbete är ”slaveri”, och att nästan alla tvingas in i det, så existerar det inte en enda vetenskaplig undersökning som styrker det.  Däremot flera som visar att omkring 95 % av kvinnorna som inträder i yrket (av någon anledning är man alltid ointresserad av manliga sexarbetare).  Så finner Steinfatt att 0 % av de över 4000 sexarbetare han intervjuade, under tolv års tid, på barer i Thailand, ansåg sig ha blivit tvingad in i yrket, Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom Busza.  Boonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten.  Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan i Nya Zeeland var 3,9 %, Jenkins finner så låga nivåer att de inte ens diskuteras, Mai finner 6 % av de migrerade sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete,  6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat och i den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats in i prostitution i Danmark av andra.

Sedan låtsas man alltid som om gatuprostituerade (som är betydligt värre utsatta) är representativa för alla sexarbetare.  Men i hela världen är det ca 5-6 % av alla sexarbetare som är gatubaserade.  Som mest är det i Bangla-Desh, där man uppskattar antalet till ca 18 procent.  Tilläggas kan också, att såväl Woodwards & medförfattare och Seib & medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot genomsnittsaustraliensiskan.  Men svensk policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter inomhus.

Det var det här bedrägeriet som banade vägen för socialtjänstens i Västerås gigantiska klanteri, vilket ledde till mordet på Jasemine.  Om SVT skulle visa den franska dokumentären är jag rädd för att efterföljande fokus helt skulle fixera på de felande socialarbetarna – vilket naturligtvis är viktigt – men att de strukturer som byggs av samhällets bedrägeri, och därmed samhällets medskyldighet, skulle förbli oantastade.  Politiker och journalister kommer fortsätta att vara berädda att offra oskyldiga för de egna karriärerna, liksom också aktivisterna, för att de självgott ska kunna bedra sig själva, slå sig för bröstet och säga: ”vilken god människa jag är” – som kanske de felande socialarbetarna i Västerås gjorde när de tog barnen från Jasemine – fast det i själva verket är precis tvärtom.  Det finns ingen godhet alls i det! Apropå själva dokumentären, ”Everything’s better than a hooker”, så gav Amnesty International denna första pris i kategorin ”human rights” vid filmfestivalen i Thessaloniki i år.  Svenska Amnesty vägrar naturligtvis att godkänna priset, enligt devisen ”vi i Sverige har rätt resten av världen fel”.  Sätt tryck på SVT att sända denna dokumentär.  Maila till dokumentarfilm@svt.se och begär att de sänder den.

Publicerat

FÖR FÖRSTA GÅNGEN EN DOKUMENTÄR OM SEXHANDEL?

Frågan i titeln på denna text är faktiskt befogad, för när jag ser Louis Therouxs dokumentär om sexhandeln i Storbritannien kommer mina negativa förväntningar delvis på skam. Jag vet inte hur många s k ”dokumentärer” om sexarbete, porr och trafficking som gått på svensk TV, vilka jag sett, som inte haft det minsta spår av dokumentär i sig (se t ex här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här). Vad som är gemensamt för dessa är att de är ”propagandtärer” där man inte låter de som programmet sägs gälla komma till tals ‒ åtminstone inte utan att låta dem som har ”rätt” uppfattning, i form av moralister av olika slag, berätta vad som ”verkligen” gäller, eller förklara att de som eventuellt fått uttala sig sagt ”fel” saker eller lider av ”falsk medvetenhet”. I alla ”propagandtärer” hittills på svensk TV så vet alltid de s k ”experterna” bättre än de som själva berörs. En andra variant är att leta upp dem som kommer att säga rätt saker och låta dem uttala sig, bekräftade av de s k ”experterna”.

Jag sitter hela Therouxs program och väntar på den första inkallade moralisten/abolitionisten, att korrigera kvinnornas utsago, men ingen kommer. Det gör mig verkligen häpen! Det innebär nu inte att moralism saknas, för det är tydligt att programmakaren går in i detta projekt med en förväntan av att finna elände och misär, men till skillnad mot t ex journalister som vid Uppdrag granskning och ”Korrespondenterna” respekterar han de han intervjuar i ämnet, utan att kalla in ”expert”-batteriet för att tillrättalägga.

Det är däremot ganska tydligt att Theroux kanske tänkt sig ett annat resultat av sin research än vad han får, och han försöker dra åt ”rätt håll” programmet igenom, men i stort sett respekteras de tre kvinnor han intervjuar. Det är en eloge som jag måste ge honom och det ställer honom högt över vilken svensk TV-journalist som helst.

Victoria

Först ut är Victoria, fyrabarnsmamma i Nottingham, som utnyttjar det nya, stora forumet för sexarbete; Internet. (OBS! Alla läsare av denna text måste förstå att ökningen på Internet inte kan gälla här i Sverige, för här har den gudomliga sexköpslagen reducerat sexarbetarnas antal sägs det ju). Hennes historia börjar först då hon är 14 år, då en 25-årig kille utnyttjar henne för sex. Det får Theroux att konstatera: ”Att Victoria har blivit utnyttjad kastade nytt ljus över att hon valt att sälja sex.” Vad som hänt under hennes första 14 år är ointressant.

Tyvärr är detta en brist i programmet. Victoria säger att hon var hemlös och att hennes uppväxt inte var särskilt bra, men programmakaren hakar genast fast vid denna bifigur, 25-åringen. Visst, han var säkert en utnyttjande typ som inte framstår i positivt ljus, men varför inte fokusera på det som fått henne att hamna i positionen att hon tyr sig till honom? Hur kan han ensam pekas ut när det finns en hord av ansvariga för situationen tidigare, inte minst ”samhället”. För mig är det uppenbart; de ”goda” och ”rättfärdiga” ”tillrättavisarna” av dem med ”fel” sexualitet har fått människor att tro, att det enbart är en enda enskild företeelse som kan orsaka att en människa väljer sexarbete. De själva och samhället i övrigt är helt oskyldiga. Jag avundas dem hur de så enkelt kan tro på sina egna lögner om sin rättfärdighet. Därmed inte sagt att Theroux är en av dem. Tvärtom har han ett tydligt öppnare sinne.

Inte någon av de tre kvinnor som Theroux intervjuar vittnar om våldsamma eller besvärliga kunder och inte någonstans skymtar en hallick. Att han också träffat fler än de tre, Victoria, Ashleigh och Caroline, ser vi 41.25 in på filmen då han säger: ”Av dem jag träffade som sålde sex var Caroline den enda som inte främst motiverades av pengar.” Det är också rimligt utifrån att en journalist inte bara kan välja ut tre, utan måste träffa flera för att finna dels dem som kan tänka sig att ställa upp, dels se vilka han/hon tycker är lämpliga att visa upp. Hade han bland dessa funnit våld och eller tvång hade han förmodligen plockat in den personen istället.

Vi får sedan göra bekantskap med en kund till Victoria. Hade det varit en svensk dokumentär hade det knappast skett, utan istället skulle ”experter” ha uttalat sig om hur utnyttjande och närmast våldtagande kunder till sexarbetare är. Men här får vi möta en, enligt Theroux själv, känslig och sårbar kund, vilkens självförtroende efter separationen med flickvännen stärkts av mötena med Victoria. Hon själv inflikar om sig själv: ”Det här är nog som att släppa in lite frisk luft. Förstår du?”

Men det gör Theroux tyvärr inte. Han fokuserar istället på kundens tankar kring Victoria:

22.02 ”Är det viktigt för dig att Victoria njuter av att ha sex med dig?”

22.12 ”Ja för tusan! Jag vill bara göra sånt som vi båda vill.”

Men intervjuaren understryker att ”hon hade inte träffat dig om det inte var för pengarna.”

Om vi nu skulle reflektera över vilken tjänst som helst som säljs (inledningsvis understryker Victoria att det är en tjänst hon säljer), så skulle inte någon kund träffat säljaren om det inte vore för pengarna.

22.47 ”Jag överraskades av kundens sårbarhet och att han inte hade funderat över att Victoria kanske inte njöt” säger Theroux. Man undrar om han funderar över om rörmokaren njuter av sina kunder, eller bilmeken, banktjänstemannen eller läraren? Ibland gör de så, ibland inte. Men, vi ska inte bli för dömande mot honom. Han utgår bara från att sex är det mest intima som finns mellan två människor, så i hans värld måste just sexsäljaren också njuta ‒ men inte andra som säljer tjänster. Dessutom bortser han från att Victorias kund avser att göra det så bra som möjligt för henne. Det hade kunnat varit möjligt att lyfta det istället. Men, som reflektion kan vi ändå konstatera, att här framvisas en människa som på intet vis stämmer överens med officiell svensk beskrivning av sexköparen.

Theroux gör också djupdykningar i Victorias familjeförhållanden, men konstaterar att hon tycks vara en omtänksam och bra mor. Den 14-åriga dottern ‒ som vet vad modern arbetar med ‒ är positiv, och tycker egentligen att det är bra att mamma är överbeskyddande. Något som hennes mor i samma ålder inte ens var i närheten av. Dottern vänder sig också mot bilden av att Victoria ska vara en dålig förebild för sina barn. ”Jag är väldigt stolt över henne” säger hon.

Naturligtvis följer också den obligatoriska abolitionistfrågan om Victoria själv skulle vilja att hennes dotter blev sexarbetare. ”Skulle du vilja det?” Nej, det vill hon inte, men orsaken till det är ”allt fördömande, särskilt när man blir ifrågasatt och folk säger saker … Det är ett verkligt stigma.”

Här blir det punkt. Theroux är tydligen inte alls intresserad av vad samhällets påverkan och attityder har för betydelse i sammanhanget, även om han på ett annat ställe frågar: ”Hur mycket av priset man betalar för att sälja sex härrör från fördömanden?” utan att följa upp. Senare ser han också klart ”hur svår sexsäljarnas situation var i en ekonomi som somliga ansåg vara omoralisk, andra som ohälsosam. Man kände att båda sidor satte sig till doms över en. Jag bekymrades också av om de var helt öppna med det pris de fick betala.” Men man frågar sig verkligen hur det var med denna ”bekymran”, eftersom han inte gräver djupare i den utan istället ifrågasätter öppenheten hos sexarbetarna. Däremot konstaterar han, något konfunderad utifrån sin predisponerade förståelse av problematiken: ”Jag slogs av kontrasten mellan ett lyckligt hem och på vilket sätt många skulle betrakta det arbete som upprätthöll det.” Vi har här svart på vitt hur en sexarbetare kan vara en väldigt god moder, som uppoffrar sig för sina barn och ger dem en betydligt bättre start i livet än hon själv fått. Hade det varit i Sverige hade socialarbetarna sedan länge gått in, slitit barnen från modern och splittrat dem på olika hem, ”för deras eget bästa” ‒ eftersom en sexarbetare enligt svensk socialnorm aldrig kan vara en god mor. Ett tydligt exempel på den svenska grymheten och inskränktheten är ”Petite Jasemine”.

Ashleigh

Ashleigh är 23 år gammal, konststuderande och med Aspergers syndrom. Hon har sexarbetat i sex månader och säger att hon inte klarar ett vanligt 9-5 arbete. Det vore fantastiskt om hon kunde försörja sig på konst, men det fungerar inte, så sexarbete tycker hon är ett bra alternativ. Theroux träffar henne efter en ”dejt” hon haft med en 25-åring. Det var häftigt tycker hon och är även sexuellt tillfredsställd, förutom att hon tjänat pengar. Hon frågade 25-åringen varför han köpte sex, hon hade kunnat dejtat honom ändå. Det är tydligt att hon är väldigt nöjd med situationen. Men det tror inte programmakaren på, för enligt honom är Caroline den enda som sa sig ha sex med kunder av andra skäl än pengar.

Theroux är uppenbarligen inte nöjd med situationen. Han vill gräva djupare och få fram tragiken. Det påminner lite om dåvarande redaktören för ETC, Andreas Gustavsson, som i en TV-debatt om prostitution 2008 om sina intervjuer med tyska prostituerade sa, att de först inte ville ”medge” att de mådde dåligt, men när han sedan återkom gång på gång och upprepade sina frågor så ”medgav” de vad han ville höra. Är man tillräckligt påstridig får man nämligen de svar man vill ha.

När Ashleighs kamrater stöder och uppmuntrar henne är Therouxs ”intryck” ”att de ville visa sitt stöd för en sårbar vän.” Så eftersom Ashleigh inte medgett att hon mår dåligt måste hon pressas lite till. Det visar sig att hon haft en dålig relation med sin pappa, som hon försökt få till senare, vilket intervjuaren kopplar till en sällan hörd föreställning om att sexarbetare skulle ha en besvärlig relation med sin pappa. Men Ashleigh berättar att hon blev utnyttjad sexuellt som barn, men att hon då kände att någon ville ha henne. Men, att det kändes som att den som utnyttjat henne hatade henne då han slutade. Hon tror nog också att hon är ”översexualiserad” av det som hände då och att hennes värde bestäms av hennes sexuella handlingar.

Jag skulle aldrig drömma om att påstå att det Ashleigh säger är fel, eller att det finns ursäkter för det hon råkade ut för. Men detta patentsvar för dem som försöker att hänföra allt sexarbete till övergrepp i barndomen bortser ju från alla andra faktorer. Blir det då verkligen helt ovidkommande att hon har Aspergers syndrom? att hennes föräldrar var 15 respektive 16 år då hon föddes? att hon helt enkelt hade en massa taskiga förutsättningar ändå?

Finns det ingenting positivt i att hon vänt sitt liv till en tillvaro med konst och där hon kan dra nytta av sina negativa erfarenheter? Theroux undrar om hon inte tvivlar på att det är rätt slags jobb hon utövar.

”Nej, jobbet är okej” svarar hon. ”Man blir liksom avdomnad av det. Jag tycker inte om sex, utan ömhet. Man får ömhet genom sex och jag verkar tro endast genom sex. Så jag är fast. Men jag får nog ingen ömhet av kunderna … Jag vet att det inte kommer att bota mig.”

Hennes situation är inte avundsvärd, men frågan är om hon själv upplever den så katastrofal som Theroux försöker att få den till? Hon handskas med sitt liv utifrån de förutsättningar hon har, liksom alla gör. Hon är verkligen inte född med silversked i munnen, till skillnad mot så många ”fina” människor i över- och medelklass, vilka ska berätta för alla hur de ska leva för att vara ”rätt”. Men, liksom den som måste ta ett städarbete, den som tvingas ut i arbetslöshet p g a ”fel” åsikter, eller rent av ut hemlöshet, så hanterar hon sin situation utifrån sina förutsättningar.

Det landar i att Theroux enligt standardmodellen konstaterar: ”Ashleigh drogs nog till att sälja sex, åtminstone delvis, därför att hon hade blivit utnyttjad.” Hade hon inte blivit utnyttjad ska vi alltså tro att allt hade varit frid och fröjd, eller?

Caroline

När det gäller Caroline känner sig Theroux mer trygg i att hon valt att bli eskort själv, eftersom hon är så gammal. Hon kommer från ett mycket viktorianskt hem, med religiositet, och fick lära sig att sex var snuskigt och felaktigt. Både hon och maken Graham var oskulder när de gifte sig.

Caroline understryker att hennes val att bli eskort helt och hållet var hennes eget val. ”Jag vet att jag gör många män lyckliga och det tycker jag om” säger hon. Theroux försöker hela tiden hitta problem mellan makarna. Vi ska förstå att Graham måste känna det plågsamt att hans hustru är eskort. Denne medger att de ibland grälar och att han kan vara lite svartsjuk någon gång. Hon har rest sig från sexneurotiker till att vilja leva ut och njuta av sex, även med andra än sin man. Graham säger att han är stolt över henne, vilket får Theroux att reflektera: ”Graham verkade uthärda osäkerheten för att få ett äventyrligare äktenskap.”

I fallet Caroline drar inte programmakaren i några trådar om utnyttjande eller problematik. Ingen gång ifrågasätts hur den religiösa miljön kan göra människor till känslomässiga krymplingar och förstöra liv. Istället accepteras hon för sitt val. Man kan inte låta bli att undra över hur hon kunde ”slippa undan” så enkelt. Har Theroux en uppfattning att man bara kan välja själv när man har uppnått en viss ålder?

Hugh

Jag måste, som sagt, ge Theroux det erkännandet att han aldrig släpper in ”experterna” i sitt program. Jag kan också se dimensionen i hur svårt det är att ställas inför helt andra omständigheter än man lärt och förväntat sig. Under sju år arbetade jag på boken ”Samlag eller Salighet”, om sexualitetens och sexualmoralens historia, och forskningsarbetet vände upp och ner på hela min föreställningsvärld. Naivt nog trodde jag, att bara man presenterar forskningsfakta ska folk inse hur det ligger till. Men, det är precis tvärtom! Presenterar man fakta som strider mot deras tro och övertygelse sparkar de bara bakut, för vem vill för sig själv eller andra medge att de låtit sig luras? Därför ska inte Louis Theroux klandras, för han gör ett bättre och mer openminded arbete än de flesta. Särskilt jämfört med svensk TV-journalistik. Och det bästa i programmet, enligt min åsikt, är Hugh!

Hugh drabbades vid 16 års ålder av muskeldystrofi (muskelvävnaden bryts ned, bara pojkar drabbas). Theroux försöker på något vis behandla honom som vem som helst och undrar över om han inte har haft någon flickvän.

”Jag har inte träffat nån som ville ha mig” svarar han, vilket väl föga överraskar tittarna. Han blev av med oskulden vid 30 års ålder och har via nätet hittat en möjlighet till att kunna köpa sig sex. Ikväll ska han ha en ”dejt” och en assistent gör i ordning honom för träffen med sexarbetaren.

”Om jag inte gjorde nåt skulle jag dö utan att nånsin haft sex igen” säger Hugh, som en direkt utmaning mot alla de svenska ”goda” abolitionister som säger att sex inte är en rättighet.

”Det är njutningsfyllt, det är dyrt, det förstör inte mitt liv. Jag skulle hellre haft en flickvän, men det har bara inte blivit så för mig. Beror det på funktionsnedsättningen eller min intagande personlighet …?” Ironin är skarp. Musklerna fungerar inte, men hjärnan är det inget fel på.

”… vi njuter av varandras sällskap i utbyte mot … pengar. Jag skulle nog ha varit mindre lycklig om jag inte hade provat det här” säger Hugh och fortsätter: ”Jag mår bättre tack vare det. Fast jag känner lite skuld. Att betala för det är väl att medge att jag för min del misslyckats.”

Är det Hugh som har misslyckats eller är det vi och samhället? Enligt abolitionister, som Gudrun Schyman, Gunilla Ekberg, Eva Lundgren, Irene von Wachenfeldt, m fl, är det avgjort Hugh som misslyckats. Har han inte lyckats charma någon till att få sex så är hans gärning att köpa sex ett våldsbrott mot den som levererar tjänsten. Stefan Löfven och hela riksdagen med honom är eniga i den bedömningen. Det är verkligen en intressant vinkling, att denne muskelförtvinade man, som måste ha hjälp med att göra sig i ordning för sexarbetaren, begår en våldtäkt. Hur absurd är inte den svenska lagen och policyn!?

Det är lovvärt att Theroux tar det greppet, att ta med denne handikappade sexköpare i sitt program. Men vad tänkte han egentligen när han reflekterar: ”Hur skulle jag se på Hughs val? Jag visste så lite om den unga kvinnans historia. Samtidigt förstod jag hans längtan efter ett fullödigare liv genom köpt sex.” Man får känslan av att han lite är inne på samma linje som radikalfeministerna och den svenska riksdagen, att Hugh begår en sorts övergrepp mot sexarbetaren som ska komma och sälja sina tjänster.

Avslutningsvis får Theroux till det på ett sätt som jag inte alls tycker stämmer med vad programmet förmedlar: ”På grund av fördomar, eller det unika med fysisk närhet, har vi i århundraden fördömt dem som sålt sex för pengar. Jag hade fått se kvinnor som flydde liv av förtryck och utnyttjande som menade att de använde trauman till att ge sig själva nya möjligheter [min emfasering]. Jag oroade mig för att några av dem riskerade att bli ännu mer sårbara. Men, åtminstone för en, med få andra alternativ, hade en otrygg tillvaro blivit mer hanterlig, för henne och hennes familj.”

Ingenstans i programmet ser jag att det är någon som ”flytt liv av förtryck och utnyttjande” och ingen framstår som ”sårbar”, vad han än säger i sin slutreplik. Han säger ju dessutom själv att Caroline valt utifrån andra faktorer än pengar och varken Victoria eller Ashleigh vittnar om att det de upplevt varit avgörande dramatiskt. De har, enligt egen utsago, hanterat sina liv utifrån de förutsättningar som gavs dem i det samhälle de växte upp i. Så Therouxs avslutning är ytterligare ett steg i att hålla den förhärskande katastrofbilden av sexarbetet levande, även fast kvinnorna själva aldrig vittnar om det, utan den bilden enbart framträder p g a programmakarens ledande frågor.

Men, Theroux har ändå gått en bit på vägen mot att låta dem det gäller få göra sin röst hörd. Programmet vittnar inte heller om våld eller tvång in i sexarbetet, utan om eget val (vilket 94 % av alla sexarbetare gör, enligt internationella undersökningar). De sexköpare vi ser har heller ingenting gemensamt med de demoniska bilder som sexköpslag och svensk policy utmålar, så jag är verkligen förvånad över att SVT sänder detta program. Det utgör, trots tappra försök av Theroux att styra det ”rätt”, inget som helst stöd för bilden av sexarbete som en av hallickar, våld och tvång dominerad miljö. Tvärtom visar det kvinnor som stärkts av sitt arbete! Något som många inom sexhandeln vittnar om.

Publicerat

JANNE JOSEFSSONS POLITISKT KORREKTA PROPAGANDANUMMER

I någon sorts ”självkritisk” serie ska Janne Josefsson följa upp tidigare ”undersökande” program som han varit med och gjort. Det vore nog ett lovvärt syfte om det verkligen handlade om självkritik och undersökande journalistik, men det första avsnittet har absolut ingenting med någondera att göra! Det är helt subjektiv propaganda för en politiskt korrekt ståndpunkt och gör absolut ingenting för att skärskåda eller hjälpa sexarbetares situation. Det är ett journalistiskt pekoral!

Undersökande journalistik ska utgå från obestridliga fakta och undersöka påståenden för och emot ‒ i sig inte annorlunda än vilken vetenskaplig forskning som helst. I programmet framförs dock inte ett enda obestridligt fakta, enbart ounderbyggda påståenden som inte har någon som helst grund i vetenskaplig forskning. Därtill byggs hela den ”undersökande journalistiken” på ett tidigare lika undermåligt reportage från 2000, om verklighetens ”Lilja 4-ever” och hennes uppbragta vän, på två röster. I förbifarten släpps en rumänsk sexarbetare som vittnar om att hon jobbar av egen vilja, utan någon hallick, in, och förutom att hon senare förminskas av Josefsson själv så visas nivån på programmet av att Dangoules (förebilden för ”Lija 4-ever”) vän Melitta genast vill polisanmäla rumänskan.

Jag klandrar på intet sätt Melitta för hennes känslor och uppbragthet, lika lite som jag ifrågasätter tragedin kring Dangoule. Men en undersökande journalist ska inte så uppenbart okritiskt acceptera allt som verkar salongsfähigt i sammanhanget och framförallt inte avge slutsatser som bortser från vittnesmål och fakta. Dessutom borde han balansera de känslosamma utbrott som Melitta uppvisar.

Det som sägs i Striptease 2000 är verkligen ingenting som enbart kan lastas på ”människohandlare”. Dangoules situation i Litauen var långt ifrån ”rosenröd” och av de vittnesmål som ges kan man starkt misstänka att hon redan där prostituerat sig. Ingen kan klandra henne för det, men att indirekt skylla det, eller det faktum att hennes familj sket i henne, på ”människohandel för sexuella ändamål” är verkligen att skjuta över målet. Det finns mängder av analoga fall där kvinnor och män av eget val sökt sig till väst för att söka förbättra sina liv.  Men det handlar inte om ”människohandel för sexuella ändamål”, det handlar om att möjligheterna för dem är stängda, varför de måste vända sig till människosmugglare som kan ta ut hutlösa priser. Priser som sedan ställer dem i stor skuld och som tvingar dem att arbeta på något sätt för att kunna betala tillbaka. Men det finns ingen som helst humanism i att beröva dem möjligheterna att försöka, så som Josefsson och andra vill göra. Vi hör sensmoralen i vännen Dellas i Litauen kommentar: ”hade hon stannat i Litauen hade hon i alla fall varit i livet idag. I Sverige blev hon ett villebråd.”

Ingen vet om det som Della säger stämmer, att Dangoule skulle varit i livet om hon stannade. Däremot var hon redan ett villebråd i Litauen och det finns föga som talar för att hon fått det mycket bättre där. Men, det är uppenbart att Josefsson och andra som förfäktar denna ensidiga fixering på ”människohandel för sexuella ändamål” anser att tjejer i Dangoules situation i hemlandet inte ska ges möjligheter att förändra denna ‒ och i förlängningen alltså acceptera sin situation som ”villebråd” ‒ genom sexarbete. Åtminstone inte i något annat land än hemlandet.

Amatörmässigheten i Josefssons program lyser också som en neonskylt genom de skygglappar som ska skydda mot allt som kan ifrågasätta att den officiella svenska hållningen ‒ och inte minst lagarna ‒ är otadliga. En verkligt undersökande journalist, som den franska Ovide (som gjort en prisbelönt dokumentär om hur förödande den svenska sexlagstiftningen slår mot svenska sexarbetare, ”I Sverige finns inga horor”) hade frågat sig; ”vad är det i Sverige som gör att sexarbetarna kan hamna i sådana situationer här”? En verkligt undersökande journalist hade inte bara okritiskt godtagit den kraftigt, vetenskapligt ifrågasatta svenska sexlagstiftningen, utan försökt få en helhetsbild. Istället för att bara gå på enstaka, utvalda röster. Men när det gäller detta ämne är Janne Josefsson ingen undersökande journalist. Han är enbart en amatör som politiskt korrekt gör ett propagandanummer för den svenska självgodheten. Han behöver inte ta del av forskning, vetenskapliga undersökningar och motstridiga röster ‒ som hos t ex ”Rose alliance”. Det räcker med att köra ett totalt ovetenskapligt skräckscenario som ska fungera som ytterligare en dimridå för människor att få upp ögonen för att vi i Sverige inte alls bryr oss om sexarbetare. Myndigheter och medier bryr sig bara om att exportera den självutnämnda svenska präktigheten och struntar i hur sexarbetarna mår. Åtminstone om de inte vill göra avbön och instämma i det svenska fördömandet.

Redan för flera år sedan skickade jag boken ”Den kidnappade sanningen ‒ myten om den gigantiska sextraffickingen” till UG-redaktionen, med en uppmaning att via undersökande journalistik skärskåda den verkliga sex-trafficking industrin”, nämligen anti-prostitutionsrörelsen. Men UG-redaktionen gjorde som samtliga svenska media, de sopade de ”fel” fakta som redovisades under mattan och låtsades som ingenting. Hade Josefsson konsulterat den hade han kunnat se, att fallet ”Lilja 4-ever” är ett ytterst sällsynt fall. Det förekommer, javisst, men internationell statistik visar, som framgår av redovisad sådan, att verklig sextrafficking, d v s ”människohandel för sexuella ändamål” är ett oerhört marginellt brott. Och det hjälper inte heller att försöka skyla detta med den ovetenskapliga myten om ”mörkertal”, för t o m BRÅ (S 21) medger att det är osannolikt med mörkertal kring detta brott.

Inte heller var de svenska lagarna till minsta hjälp för Dangoule. Det som hade hänt henne, om hon trott sig ha någon hjälp där, vore att hon under den period som löpte fram till en eventuell rättegång fått stanna, för att sedan återsändas till ”villebrådssituationen” i Litauen. Att arbeta under skyddade förhållanden som sexarbetare är uteslutet. I Sverige har man nämligen konstruerat en samhällelig norm, grundad i djup kristen moralism, som säger att det är ”kränkande” och ”förnedrande” att erbjuda sexuella tjänster. Alltså mår en kvinna som valt att sälja sex i Sverige bättre av att bli utvisad och återsänd till sin ursprungliga miljö. Oavsett hur den tedde sig. Hade verkligen Josefsson brytt sig om sexarbetarnas välfärd borde han ha studerat Nya Zeeland. Sedan avkriminaliseringen av sexarbete i detta land 2003 inträffade det tidigaste ”sextraffickingfallet” först 2017. Då dömdes tre personer för att ha traffickerat en minderårig. Men det säger på intet vis att den minderåriga tvingats till sexarbete, eftersom det automatiskt blir ”människohandel för sexuella ändamål” om sexarbetaren är under 18 år. Vi har haft flera fall i svensk domstol där den minderåriga sexarbetaren hävdat frivillighet, men dom har utdömts endast p g a hennes ålder. Avkriminalisering av sexarbetet är alltså det effektivaste sättet att motarbeta ”människohandel för sexuella ändamål”. Men det vill inte Josefsson känna till.

Inte heller finns i dennes föreställningsvärld, tycks det, möjligheten att de få fallen med domar i sextraffickingmål kan bero på att de i verkligheten är få. Trots att BRÅ alltså säger att det är föga troligt med mörkertal. Istället blir det till ett fullständigt obestyrkt påstående om att en av de få som vågar vittna är den nigerianska flickan ”Mercy”. Internationell forskning visar emellertid att omkring 94 % av alla kvinnliga sexarbetare själva väljer att inträda i jobbet. Jämför att Steinfatt (2002) finner 0 % av de över 4000 thailändska sexarbetare han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig ha blivit tvingad/tubbad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom Busza (2004).  Boonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten.  Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 % (PRA 2008), Jenkins fann ingen bland eskorterna och Mai finner 6 % av de migrerade (de förment ”traffickerade”) sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete.  6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat.  I den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats/tubbats in i prostitution av andra.

Janne Josefsson är inte intresserad av sådana fakta. Han är inte intresserad av fakta överhuvudtaget när det rör denna fråga, för hans avsikt är inte undersökande journalistik, det är att leverera ett politiskt korrekt propagandanummer där den som säger sig göra det frivilligt måste ifrågasättas med att hon ”kanske” gör det frivilligt, den som vittnar mot ”bordellmamman” kan däremot inte ifrågasättas alls. Något som måste understrykas med den eurocentriska föreställningen om ”juju-kulten” i Edo-provinsen i Nigeria. Tror någon att han istället kunde ha formulerat sig ”Den rumänska flickan i röd kjol som sålde sex frivilligt, för sina barns skull och Mercy från Nigeria som kanske lurades hit till Europa närd av en dröm om ett bättre liv”? Jag tror, till skillnad mot Josefsson, på dem bägge, för visst existerar fall som Dangoules och Mercys, men de ska inte i ett ”journalistiskt undersökande” program i sin ovanlighet få styra bilden av allt sexarbete. Och svensk lagstiftning ger varken skydd mot eller har minskat någon verklig sextrafficking till landet. Tvärtom ligger vi högre än världsgenomsnittet med 0,54 fall per 100.000 invånare mot 0,48 i hela världen.

Om Josefsson och någon annan moralpredikant verkligen värnade om hur sexarbetarna mår skulle de anslå ett skadereduceringsperspektiv, som man gjorde i Nya Zeeland och Queensland. Man skulle följa Amnesty Internationals linje om avkriminalisering, för att säkra arbetsförhållandena, men istället väljer de politiskt korrekta i detta lilla land att tro att den skadegynnande lagstiftning vi har är något som ska exporteras. Och för att få Sverige att framstå som så utopiskt präktigt måste man offra de sexarbetare (en gigantisk majoritet) som inte vill ”inse sitt eget bästa”. Vill de inte jobba i ett ”anständigt” yrke får de skylla sig själva. Därmed basta. Slutsnackat!

Och ‒ naturligtvis ‒ för att få den svenska intoleransen och inhumanismen att framstå som något präktigt måste man göra som Josefsson, SVT, aktivister, politiker, m fl. Förtiga fakta, låta enstaka vittnesmål styra hela bilden av sexarbete (i programmet två sådana), tysta motstridiga röster och presentera goda propagandahantverk ‒ solår från sexarbetets verklighet. Josefsson har ju i andra sammanhang gjort bra insatser, men här borde han skämmas! Han gör varken Dangoule, Mercy eller någon annan verkligt sextraffickerad någon tjänst med att förvränga verkligheten.

Publicerat

PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?) DEL 2

Faktum är att jag blivit väldigt trött på att granska SVT:s s k ”dokumentärer” (eller snarare ”propagandtärer”).  Jag har ett flertal gånger gjort det (här, här, här, här, här, här, här, här och här) och det landar alltid i fullständig avsaknad av journalistik, men istället i ett excellerande i ren skär propaganda!  Det senaste ”Propagandisterna” (eller var det Korrespondenterna?) är en fullständigt makalös bekräftelse av detta.  SVT har totalt lämnat alla formella krav på objektivitet och saklighet bakom sig med en form av ”journalistik” som helt genomsyrar det postmodernistiska träsket av ”rättroende” människor, vilka inte ens behöver fakta för att veta hur världen ser ut (som uppenbarligen ”korrespondenterna”).  Och granskningsnämnden för SVT är fullständigt bortkastat att vända sig till.  De förhåller sig till den politiska och kollegiala korrektheten ungefär så som påven gör till gud.

Ja, nu har jag skrivit av mig något av den värsta frustration som jag känner inför vetenskaplighetens och saklighetens nedmontering i västvärlden (och inte minst Sverige) och kan gå vidare till själva pekoralprogrammet.  I mitt första inlägg om propagandisterna skriver jag detta:  ”Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk.  Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock.  Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”.  Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat.  Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden.  Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete.  Hur vore det om SVT skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”?  Är det någon som läser denna sida som tror att SVT skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?”  Det är exakt lika aktuellt när det gäller detta program, även om jag lägger in reflektionen tidigt.

Låt oss börja med det totalt ounderbyggda fantasipåståendet att 17.000 kvinnor från Nigeria kommit till Europa de två senaste åren (vilka enligt programmet de flesta bara kommer dit för att hamna på en gata som prostituerade).  Något som i genomsnitt skulle innebära 8.500 årligen.  Om man går till tillgänglig statistik i någon av ”Trafficking in Persons”-rapporterna, som jag nu gjort för 2016 (det differentierar föga från år till år, ett utdrag finns här), och försöker få fram en siffra på totalt antal sextraffickerade kvinnor så är den absolut maximala siffran för detta år 6341 personer för hela Europa.  Men detta är ett alldeles för högt antal för att många länder inte separerar sex-, arbets-, tiggeri- och/eller annan trafficking och en hel del inte heller separerar män och kvinnor.  För att inte tala om att offer inte sällan dubbelregistreras i ursprungs-, transito- och mottagarland och att folk registreras som offer enbart för att de förhörts (även om de själva hävdar att de inte är offer).  Dessutom är det i flera fall möjliga traffickingoffer (som alltså inte förhörts), för att inte tala om att väldigt mycket bygger på NGO:ers otillförlitliga siffror.  Sist, men inte minst, är det i åtskilliga fall inga möjliga nigerianskor rapporterade alls i flera, främst östeuropeiska länder.  För Bosnien-Herzegovina sägs t ex att alla offer var medborgare från Bosnien-Herzegovina, för Kroatien att uppskattningsvis 90 procent av offren var från Kroatien, i Grekland sägs om de totalt 57 offren, varav 34 inom sexsektorn, att 26 offer var från Rumänien, 12 från Bulgarien, 5 från Grekland, 4 från Moldava, 4 från Ukraina, 3 från Albanien och vardera ett från Bangla-Desh, Polen och Ryssland, i Kosovo var majoriteten av de identifierade offren Kosovomedborgare och andra kom från Albanien och Serbien.

Jag avser inte här att göra en utförlig genomgång, bara belysa att de nigerianska offren är ljusår från 8.500 kvinnor varje år.  T o m i Italien uppskattar NGO:er det totala antalet traffickingoffer till inte mer än 800  år 2015.  Det är alltså uppenbart att propagandisterna inte gjort någon som helst journalistisk undersökning när de gjorde detta program, de har tagit ogrundade påståenden och presenterat det som fakta och alltså helt missat i de intentioner som ska gälla både journalistiskt som regelmässigt för SVT.  Detta är ett otroligt uruselt och undermåligt jobb som inte kan betecknas som någonting annat än falsk skrämselpropaganda.

Bilden av den falska propagandan konfirmeras av programmet i övrigt, även om åtminstone det ena vittnet i programmet uppenbarligen råkat väldigt illa ut.  För det första så väljer man det prostituerade vittnet (Gift) från den sexarbetssektor som procentuellt är absolut minst, nämligen de gatuarbetande.  Internationellt är det maximalt 20 procent av sexarbetarna (bara Bangla-Desh kommer så högt) som arbetar inom denna sektor, men i västvärlden ligger siffran på 4-5 procent.  Resten är inomhusarbetande som närmast alltid valt att inträda i jobbet själva (totalt sett över världen är det endast ca sex procent som tvingas eller tubbats in i jobbet av andra, Jmf t ex Steinfatt 2002 0 %, Phongpaichit 6 %, Buza 6 %, Boonchalaksi & Guest 0 % bland massageinstitutsarbetarna i Thailand, The Prostitution Reform Act för Nya Zeeland 3,9 %, Jenkins 0 % bland eskorterna, Mai 6 % bland de invandrade sexarbetarna, McCaghy & Hou 6 % och Kofod & medarbetare 4 % i Danmark)  Jag skulle kunna ha en del invändningar mot trovärdigheten hos vittnet Gift (liksom mot den välmående skyddsboende-madamen), men oavsett det så är den springande punkten att det är ett fullständigt generalfel att låta en enda person, inom den absolut minsta prostitutionssektorn, få stå som representativ för nästan alla nigerianska kvinnor.  Varför uppmärksammar inte heller programmakarna det som det andra vittnet (Grace) säger, att en del nigerianska kvinnor ville jobba på bordell, att vissa väljer det?  Kan det vara så att den över sitt sexarbete raljerande Gift helt enkelt blev besviken på den miljö hon fick jobba i??  En liten landsväg.  Vi kan omöjligt säga vilket, men hon är definitivt inte representativ för nigerianska kvinnor ens i sexarbete.

Och vad gäller detta med ”juju-kulten” så är berättelserna om Voodoo-riterna av äldre datum och knappast okänd för de nigerianska kvinnor som arbetar inom sexindustrin i Europa, även om de inte avgivit ”voodoo-ed” själva.  Van Dijk (Journal of the International African Institute Vol. 71, No. 4 (2001), pp. 558-586) klassificerar det som en moralpanik och skriver; alla typer av bilder började cirkulera kring de faktiska innehåll och hot som denna lömska form av afrikansk religion antogs omfatta.  På ett sätt kom den att forma en ”rationell” förklaring för många av flickornas ”irrationella” beteende.  Denna lömska form av skrämsel kunde vändas till en av anledningarna till att handlare, traffickerare, utförare, madamer och hallickar kunde anklagas.  Nederländsk lag uppfattar ”magi” som en form av skrämsel som kan användas […] Bilden av voodoo […] slår oss genast som högeligen hybrid.  Den är i väldigt hög grad resultatet av kulturellt samspel, en kulturell kontaktsituation som ger upphov till meningar och uppfattningar mellan medlemmar av grupper med väldigt olika status, kulturell bakgrund, kompetens, expertis och engagemang i transnationella och transkulturella situationer.

I denna panik tolkades närmast allt man hittade, på och hos flickorna, som ”voodoo-paket” eller -tecken, som mer eller mindre lamslog flickorna.  Men flickorna själva använde sällan ordet ”voodoo” och de flesta upplevde inte ederna som skrämmande och tvingande i sig själva.  Snarare var engagemanget i den spirituella världen en genklang av deras önskan att fara utomlands och söka bättre villkor.  Denna önskan trodde de annars blockerades av vissa andar.  Det tvingande, hotfulla kom i allmänhet senare under deras färd, med utökad kontakt med hallickar och madamer.  Särskilt om de inte ville inträda i prostitution.  Det var då som ”voodoo” inträdde.  När de tog steget att anmäla möttes de av polisens horrifierade uppfattningar som blockerade kommunikation.  Frågan är inte enkel, men det är långt ifrån alla nigerianskor som går igenom detta.  Van Dijk fann att det var de från delstaten Edo i södra Nigeria som hade dessa upplevelser (vilket alltså torde innebära att tron på detta är stamrelaterat).  Lika lite som vi kan säga att Gift är representativ för alla nigerianskor, lika lite är detta med ”voodoo” eller tvingande in i sexarbete representativt för alla.  Skrämmande bilder av karibisk ”voodoo” uppfyllde inbillningen särskilt hos de sociala intressen som deklarerade sig som försvarare av oskyldig barndom och den västerländska företrädesrätten till att beskydda sådan under alla omständigheter.   Faktum är, fortsätter Van Dijk, att detta moralistiska utbrott rörande afrikansk religiös utövning ideologiskt firade mycket Eurocentriska föreställningar om de unga som försvarslösa offer för deras egna religiösa former och Europa som den idealiserade platsen där barndom blommar i säkerhet.  Härmed blev ”voodoo” både en förklaring både för det oförklarliga som ett ställe för förnekande av någon enda nigeriansk flickas eget agerande.  Vi ser här exempel på hur propagandisterna förlitar sig på eurocentriska vaneföreställningar utan att undersöka fakta.

Nämnas kan också att vi måste vara medvetna om att varken samtliga madamer eller kopplare alltid är onda och tvingande.  Både Buza (2004, Sex Work and Migration: The Danger of Oversimplification – a Case Study of Vietnamese Women in Cambodia. I Health and Human Rights, vol 7 4, pp 231-249) och Frederick (2005 Research Director. Slavery, Debt Bondage and Sex Work: A Study of Trafficked Nepalese Girls and Women in Mumbai and Kolkata, India. Lausanne) understryker att sexarbetarna vittnar om både omtänksamma och elaka madamer, liksom Levitt & Venkatesh (2007. An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution. Chicago) rapporterar om kvinnor som önskar arbeta med hjälp av hallickar.  Vad också gäller nigerianskor så kan vi faktiskt läsa om en madam i Sverige som på intet vis framstår som någon slavdrivare i den fruktansvärt undermåliga boken Skuggans lag – En spanares kamp mot prostitutionen av Simon Häggström (se här, s 20).  Det är ytterligare ett vittnesmål om vilket rent propagandajobb som ”reportrarna” gör! Hur kan SVT sända ett program som är hafsigt och synnerligen oprofessionellt sammanställt, i vilket programmakarna uttrycker en gigantisk lögn om siffror; den att i praktiken antalet sextraffickerade nigerianska kvinnor (underförstått ”sexslavar”, jmf titeln ”Sexslav i Europa”) till Europa årligen skulle överstiga det maximala, men alldeles för höga antal av alla nationaliteter som myndigheter och NGO:er i Europa rapporterar?  Det är så vansinnigt orimligt att man frågar sig hos vilken klåpare programmakarna fått sin s k ”journalistutbildning”  Men, det här är så symptomatiskt för SVT och merparten av svensk journalistkår.  Jag har aldrig sett en genomarbetad och objektivt vinklad ”dokumentär” i sexuella frågor på svensk TV.  Propagandisterna bekräftar att SVT uteslutande är en propagandaproducent för politiskt korrekt sexualsyn som ska garantera politiker, aktivister och journalister en god karriär utan att behöva anstränga sig för att ta reda på verkliga fakta.  Och aldrigfäller granskningsnämnden dessa propagandanummer!

Publicerat

VIKINGARNAS TID ‒ ELLER VIKINGARNAS NID 3

Så har vi då nått fram till sista delen av ”Vikingarnas tid” och inledningsvis i denna upplyses vi om att nordborna tyckte det var ett fullständigt accepterat sätt att dryga ut ekonomin genom att röva och plundra.  I princip stämmer det, men det gäller utanför den egna gruppen.  Man kunde dra ut i plundringståg mot andra folk och bete sig som de värsta barbarer, men inom det egna kunde man inte bära sig åt hur som helst.  Ett helt annat tänk som programmet borde grävt djupare i för att komma närmare vikingarna.  För övrigt gällde det tänket även mängder av kristna missionärer och lycksökare som skulle kristna ”hedningarna”.  Ta bara Columbus (även om den ende anständige i den expeditionen var dominikanern Bartholomeus de las Casas).

I samband med det nämnda pratar man om hur vikingarnas samhälle var uppbyggt.  Det sägs att det var ganska löst i fogarna, att hövdingarna och makthavarna hade makt över människor, inte över land och territorier.  Man utövade sin makt över grupper av människor och man måste ha en personlig relation över dem man hade makt över.  Min invändning mot det resonemanget är att det inte hindrar att man hade makt över territorier, det gällde bara att ha lojala individer som kunde upprätthålla den makten åt en kung i mer avlägsna områden.  Det skiljer sig inte från Medeltiden annat än i ett avseende, kyrkans makt ‒ vilken i och för sig var viktig, men som också kunde bli en konkurrerande maktfaktor.

Därefter kommer programmet in på att den äldre religionen, ”den forna seden”, hade annorlunda värderingar än den kristna.  Den förstnämnda var baserad på dels tron på ödet, dels att en stark person kunde påverka sitt öde sägs det. Den kristna kyrkan lade däremot tvärtom ödet i kyrkans och guds händer.  Om det förkristna samhället sägs det:  Då är man beroende av sina medmänniskor och de man kan lita på och hamnar man utanför den här gruppen så är man körd liksom.  Men det är lätt att tro att det därför är laglöst, men det är bara annorlunda och matchar inte våra värderingar och våran uppfattning om hur ett samhälle ska fungera, men det behöver inte vara ett icke fungerande samhälle, det är bara ett annorlunda fungerande samhälle.  Precis det som jag kommenterat ovan, att inom den egna gruppen kunde man inte bete sig hur som helst, det funkar inte i ett samhälle.

Så får vi veta att sveakungen gärna ville expandera vidare och hade ”pinkat revir” i Baltikum, vad nu programledaren baserar det på eftersom det var danskar och tyskar som senare tog kontroll över denna region.  Men kungarna såg möjligheten att ta hjälp av kyrkan för att stärka sin makt och därför fick denna institution en stark position i Sigtuna (men knappast förrän efter Erik Segersälls död, med början omkring år 1000, min anmärkning).  Man övergav Birka och snart därpå, eller kanske samtidigt, uppstod Sigtuna och där såg man till att kyrkan fick stort inflytande och fick på så sätt bättre kontroll över ekonomin.  Mot slutet av 1000-talet reste man också de första stenkyrkorna.

Sigtuna, som anläggs samtidigt som Birka överges, var en väldigt kontinental plats får vi veta.  Där finner man också mycket organiskt material, som saknas i Birka, t ex ben och annat med runor som har texter som t ex ”revben” och ”jag äger den här kniven” (och man visar bl a ett ben i bild men underlåter att berätta att det som är inristat är ordet ”fuþ”, d v s ”fitta”).

Åter ska vi ställas inför ond bråd död, via en massgrav från de allra första årtiondena, vid S:t Lars, med skador av stort våld på personer som tycks ha varit på flykt.  19 personer i öst-västlig riktning vittnar om att de var kristna.  Den yngsta, ett 6-7 årigt barn ”Sigtunaflickan”, ligger på tvärs och har huggits ner bakifrån.  Det vittnar om en attack och den inträffade omkring år 1000, när staden förändrades kraftigt.  Utifrån det antas att graven är en rest av maktstrider och omvälvning som kom att ändra riktning för Sigtunas framtid.  Personligen skulle jag lägga en liten fundering kring religionsskiftet som sker i och med att den kristne Olof Skötekonung tar över, men det kan ju aldrig bli annat än en fundering.

Varifrån har folket då kommit och vilka hantverk har utövats frågar man.  Tanken om slavinnor från öster vädras och det anges att man kan visa att folk invandrat och blivit kvar i generationer.  Det är svårt att veta om ”vikingaexperterna” menar att invandringen skett öster ifrån eller om de helt enkelt talar om inflyttning.  Om det senare, vilket förefaller rimligast, så är det ett helt vanligt mönster och föga anmärkningsvärt.  Men det får vi alltså inte klarhet i.

Omkring år 1000 började Sigtuna förändras.  Staden växte och fick ett annat utseende sägs det.  Utvecklingen kunde hänga ihop med överfallet, tänker man, och att man sedan planerade om staden.  Keramikmaterialet ändrades också.  I det äldsta lagret var det inhemsk keramik, men ganska snart in på 1000-talet blev det östlig keramik, från Rus.

Sigtunaflickan fästs på tidslinjen.

Därefter återvänder vi raskt till Gamla Uppsala där programledaren fäller den dummaste kommentaren av alla i hela serien, mot en bakgrund av mörka moln mot en ljus himmel:  Det här är ett perfekt väder för att diskutera religionsskiftet, hur vi tog oss ur det hedniska mörkret och kom över i den ljusa kristendomen.  Återigen en sådan där omotiverad inkastad värdering som inte tillför något och inte ens har ett uns av komik över sig, om jag får uttrycka min mening.  Många av tittarna håller med största sannolikhet inte med om den liknelsen, så den är fullständigt onödig.

Så frågar man sig om övergången mellan den forna seden och kristendomen kunde ha skett fullständigt smärtfritt.  Hedenstierna-Jonsson menar att det är osannolikt, men att det ofta är beskrivet som så.  Jag är benägen att till viss del hålla med henne.  Varför skulle det vara annorlunda här än i andra länder?  Men så länge Uppland hade många gammeltroende fick de kristna gå försiktigt fram, vilket ju inte minst visar sig av att de kristna kungarna, ända fram till dess Inge den äldre brände ner Uppsalen (omkring 1085) och mer eller mindre tvångskristnade svearna, fullföljde sin uppgift att leda niodagarsblotet.  Däremot instämmer jag i att den forna seden var betydligt mer öppen och tolerant än kristendomen, med dess krav på att sitta på ”den enda sanningen”.  Synkretismen, att på ett pragmatiskt sätt omvandla svårutrotade riter till den egna religionens, bidrog ju sedan till att människor enklare anammade den nya tron.

Det påstås också att det var nu man bestämde sig för att börja resa monument över varandra, d v s ”runstenar”.  Men man har faktiskt rest monument över personer tidigare, men i mycket mindre skala, om man ska döma efter bevarade inskrifter (som t ex den förkristna Pilgårdsstenen på Gotland, ja redan före 700 har vi exempel på sådan, som t ex ”Stentoftenstenen” i Blekinge).  Jag skulle vilja säga att det är nu som det blir mycket mer allmänt att resa minnesmonument.

Vi får veta att det inte var så vanligt att kvinnor var i huvudfokus, men Inga reste fyra runstenar och manifesterade på dessa att hon ärvt gården genom sonen som hon och Ragnfast haft.  Ingvarstenarna nämns naturligtvis också och den över Ulf i Borresta, vilken hade tagit tre gälder i England.  Det understryks att stenarna ofta restes vid farleder, med avsikten att folk skulle se och läsa.  I det sammanhanget borde man ha nämnt att läskunnigheten bör ha varit ganska hög bland folk i gemen, för annars var det ingen vits att resa stenarna.

I slutet av 1000-talet brändes Uppsalen ned av kung Inge den äldre (men ännu omkring 1130, då Uppsala stift inrättades dristade man sig inte att röra platsen, eftersom domkyrkan byggdes i Gamla Uppsala, min anmärkning).  Nordens första domkyrka byggdes i Lund efter ca 1100 (med början omkring 1080, min anmärkning, då man egentligen måste säga att vikingatiden klingat ut).  Så får vi oss till livs ett stort nummer av detta bygge, vilket dock vilar endast på en hypotes, av arkeologen Anders Ödman.  Denne anser sig nämligen ha funnit det stenbrott där stenen till bygget bröts och hans åsikt är att skåningarna inte kunde klara detta på egen hand under 60 år, alltså måste slavar ha använts.  Han hänvisar till att de som är begravda på kyrkogårdarna i utkanterna av Lund till en tredjedel var främlingar, d v s inte var födda i Lund, och att de uppvisar svåra förslitningsskador, men jag blir inte övertygad.  Många i de fattigare folklagren ‒ oavsett om slavar eller inte ‒ torde uppvisa förslitningsskador, liksom det var en självklarhet att många i städerna var inflyttade.  Vad också gäller tidsaspekten byggs den äldsta Visby stadsmur, som innehåller betydligt mer sten än Lunds domkyrka, på halva tiden.  Visserligen kunde man bryta stenen på plats, men i Lund hade man dubbelt så mycket tid på sig och bygget fordrade betydligt mindre mängd sten.  Om gotlänningarna kunde klara Visby stadsmur borde skåningarna ha kunnat klara Lunds domkyrka.  Men Lindström får det till att under ett par generationers tid dog hundratals slavar när de fraktade många tusentals ton sten till detta, den nordiska kristenhetens skrytbygge.  Fan tro’t!

Sedan kommer vi in på klostren, och jag börjar fråga mig varför man inte gjort halt redan, eftersom vi är förbi vikingatiden för ett bra tag sedan.  Cistencienciermunkar börjar bygga kloster får vi veta och Alvastra påstås vara Sveriges finaste kloster.  Det sägs att munkarna hade ett försteg i att upprätta kontrakt, för att de i stort sett var de enda som kunde skriva (vilket bara är sant när det gäller latinska bokstäver, ”vanliga” människor skrev med runor, vilket inte minst mängder av funnet runklotter vittnar om, min anmärkning).  På så sätt kunde de bygga upp stora gods, påstås det, och var hänsynslösa och kunde utrymma hela bondbyar och göra om till betesmark.  Enligt mitt tycke är det en något onyanserad beskrivning av munkordnarna, vilka bidrog med innovationer i jordbruk och läkekonst och gjorde en hel del bra också.  Ett märkligt påstående som programledaren också gör är att den viktigaste byggnaden i klostret var badrummet, där de tvättade sig och rakade tonsur.  Vi får inte veta varför men jag undrar om någon kyrkohistoriker skulle hålla med.

Så ska vi träffa en man som hittades i en mur i domkyrkan i Lund, ärkebiskopen Andreas Suneson.  Nordens mäktigaste man någonsinpåstås han vara, men oklart på vilka grunder.  Kanske det var för att han var ”kompis” med Innocentius III, den mäktigaste påven någonsin?  (Det är liksom ingen hejd på hur mäktiga de är nu).  Andreas ansikte rekonstrueras digitalt under en hel del tramsprat och till sist börjar jag ana varför vi fortsätter förbi vikingatiden, en bit in i medeltiden.  Sunesen ska nämligen leda över till Lindströms egna teorier om Gråborg och en bosättning i Estland, vilket här i programmet naturligtvis presenteras som obestridbar sanning.

Idén är att byar på norra Öland har tömts på folk under inledningen av 1200-talet och ”troligtvis” överflyttats i maj 1206 för att slå sig ned på Ormsö i Estland.  Förflyttningen ska ha ombesörjts av Andreas Sunesen och Valdemar Sejr under det korståg som dessa ledde detta år, då Ösel och Dagö erövrades.  Det påstås dock att samma korståg planerades av Sunesen och kung Sverker (Hack/den yngre), men hur Lindström vet det får vi inte reda på.  Den verkligt svaga punkten i denna teori är att norra Öland skulle ha lytt under danskarna, liksom också Gråborg.  Vad jag förstår finns det ingenting som kan konfirmera att danskarna någonsin innehaft Öland, men enligt Lindström måste det ha varit under relativt lång tid, från ”framåt mitten av 1100-talet” till efter 1206.  Det enda indicium han uppvisar är förekomsten av ett S:t Knutskapell, vilket borde innebära att Gotland också var danskt, för i Visby fanns uppenbarligen ett sådant kapell också (som senare övergick i Helgeandsstiftelsens ägo).  Nej, det duger inte.  Jag har visserligen inte läst Lindströms bok, men jag tror inte på det uppmålade scenariot, inte ens med likheterna mellan måttenheterna på Öland och Ormsö adderade.  Det gör t ex inte heller arkeologiprofessor Anders Kaliff, som menar att den senaste tidens arkeologiska undersökningar tyder på att det snarare rör sig om en betydligt äldre och spontan bondekolonisation av skandinaviska folk till Estlands kustområden.  Dessutom var det på Ösel och Dagö som det danska korståget landade.  Ormsö ligger däremot alldeles invid det Estniska fastlandet.

Om nu denna senaste del av programmet bara bygger på ogrundade hypoteser så faller också spekulerandet om hur stormannen i Gårdby kyrka, den s k ”Hallonmannen”, kommit i kläm.  Hans död hade ingenting att göra med något danskt innehav av Gråborg.

Hallonmannen blir den sjätte på tidslinjen.

Så kommer vi då till slut till den sista anhalten på den minst sagt utvidgade vikingatiden och då ska vi få veta varför vi har den bild av vikingatiden som vi har och vem som hittade på den.  Det låter minsann storslaget!  Det är de isländska sagornas fel.  Vi kan inte tro på dem för att de är skrivna 200 år efter vikingatiden och man har haft uppsåtet att lägga tillrätta dessa på så sätt som historieberättarna ville att vi skulle minnas livet i Norden under vikingatiden.  Problemet med Snorre Sturlasson är att han skriver sagor som inte är sanna, vilket är orsaken till att vi har fått en bild av vikingatiden som inte stämmer med verkligheten.

Det här är verkligen ett intressant fenomen med arkeologer och andra som vill skriva sin egen historia om vikingatiden, som de vill att vi och efterkommande ska tro på.  Indirekt måste man idiotförklara författarna till de isländska sagorna och t o m samtida skribenter, som Adam av Bremen, och förutsätta att de antingen var så korkade att de okritiskt gick på de blå dunster som samtiden tydligen hade ett obetvingligt behov av att slå i dem, eller att de förvrängde vikingatiden till oigenkännlighet ‒ bara för att människor hundratals år efter skulle få en vrångbild av vikingatiden.  Men det märkliga är, att vi ska tro på Olof Verelius, som verkade över 600 år efter vikingatiden, som inte hade ett enda dokument att hänvisa till och som t o m producerade ett falskt sådant (eller åtminstone gjorde någon av hans anhängare det) för att vi skulle tro på hans idé att Uppsalatemplet låg i Gamla Uppsala.  Och det i en tid som producerade så storpatriotiska verk som Atlantican.  Men till denna tidsepoks fördel ska ändå anföras Johannes Schefferus, som på ett vetenskapligt sätt motsatte sig Verelius’ idé.

Men Jonathan Lindström är övertygad om att de medeltida historieskrivarna (men inte Verelius) var ute efter att slå blå dunster i ögonen på folk och avslutar med ännu en spekulation:  Jag tänker mig att vikingatiden börjar sommaren 1219 … Snorre Sturlasson åkte iväg på ett Sverigebesök och hälsade på ingen mindre än Birger Jarls storebror, Eskil Magnusson, som var lagman i Västergötland … och de berättade historier … och jag är ganska säker på att Snorre fick med sig hem då, i bagaget, en massa historier om äldre tider i Sverige och det var då som den viktigaste delen, populärt sett, utav vikingatiden började, därför att det la grunden till sagans vikingatid.  Så lägger han till att en del kanske stämmer, men mycket gör inte det.  Visserligen är besöket helt autentiskt, men tolkningen av utfallet av detta är helt och hållet en grundlös konstruktion.

Så avslutas serien med att man säger: vi har försökt göra vikingatiden levande.  Försökt ja, men hur bra blev resultatet?  Här på sluttampen var det definitivt mer likt vikingarnas nid än deras tid.

Exkurs 1:  Vi fick ingen översikt av tidslinjen i programmet, så den kommer här:  1) Lau-mannen (en fredligt död krigare), 2) Torpakvinnan (en brutalt dödad vuxen kvinna), 3) Älgmannen (en fredligt död krigare), 4) Birkaflickan (en fredligt avliden, men i fostret alkoholskadad flicka), 5) Sigtunaflickan (en brutalt dödad flicka), 6) Hallonmanen (en brutalt dödad krigare).  Är det ett representativt urval av människor, eller ger det oss en bild av ”vikingarnas tid”?  Fanns det inte män som inte var krigare? Fanns det inga pojkar?

Exkurs 2:  Kanske läsare av min utvärdering tycker att jag är ute och cyklar, men jag har faktiskt skrivit manus för en (nio timmars) TV-serie, om ”Sex och vardag under Forn- och medeltid”, som ett TV-produktionsbolag tände på och gjorde ett promoavsnitt av.  Men i det moralistiska och sexualfientliga Sverige får man inte prata om att människor har sett på sex annorlunda än i vår tid, så ingen ville (vågade?) satsa på serien.  Klicka på länken så kan du se avsnittet.

Publicerat

VIKINGARNAS TID ‒ ELLER VIKINGARNAS NID 2

DEL 2:

HANDELSSTADEN

Del två av ”Vikingarnas tid”, inleds med ett manifesterande av Jonathan Lindströms människoföraktande medelklass-besserwisser-attityd, i det att han säger, att en utmaning som arkeolog är att lära sig om människors dåliga smak.  Personligen tycker jag det är obegripligt, att SVT låter en person som tror sig veta bombsäkert vad som är god smak anlägga en överlägsen syn på vad som är ”dålig” smak.  Det betyder inte att jag skriker på att karriärarkeologen Lindström ska stoppas, eller att serien inte skulle ha sänts ‒ vilket annars anses så legitimt att göra nuförtiden ‒ men osakligheten borde på något sätt ha balanserats (som man på 70-talet tvingades göra med pekoralet ”Svearikets vagga”).  Tyvärr är dock detta förfarande inte något som SVT anser sig vara skyldiga att göra längre.  Reglerna om opartiskhet och saklighet har för länge sedan spelats över.

Nu är vi inne på 500-talet och vi får veta att det finns en mängd germanska småriken (som de Öst- och Västgotiska, Langobardiska eller Frankiska?) som bildats genom folkvandringar i Europa.  Här i Norden har Uppsala klivit fram som det stora centrat med handel och gudakulten i centrum, ett rike från Blekinge i söder och även med besittningar på andra sidan Östersjön.  Det här är intressant, för åtskilliga skribenter uppmålar ett Sverige ända fram till 1000-talet som bestod av tillfälliga småkungadömen, men Lindström uppmålar ett ”Sviþiod” som var omfattande, under sveakungen (se karta ovan).  Faktiskt måste jag i detta gå på hans linje.  Jag har svårt att förstå det, att germaner (som ofta antas ha ursprung här uppe i Norden) nere på kontinenten kunde bygga större fungerande riken – liksom senare ruser och normander gjorde – men att den färdigheten skulle vara som bortblåst direkt när man var i Skandinavien.  Principen Ockhams rakkniv säger oss, att sådana antaganden är osannolika och helt enkelt märkliga, lärda konstruktioner av modern tid.  Vad jag däremot inte är överens med programledaren (och de tre kvinnliga bisittarna) om är bilden av kulten i Gamla Uppsala.  Det råder ingen tvekan om att Gamla Uppsala var en viktig plats för Uppsalakungarna.  Men påståendet som görs i serien, att ”hednatemplet” stått på platsen för Gamla Uppsala kyrka har faktiskt inget som helst stöd i källor eller arkeologi.  Tvärtom så utpekar de äldsta källorna Domberget i Uppsala, där domkyrkan står, som den plats där den ”fornsedna” ”Uppsalen” (=hednatemplet) var uppförd.  De texter vi talar om är Prosaiska krönikan och Ericus Olai.  Den förstnämnda anger: och ther war alt forgylt Och thz stodh vppa dombergith som nu star vpsala domkirkiæ, den andra; erat in monte prefato templum mirificum multa ambicione constructum, auro tectum (ungefär rest på nämnda berg [d v s där domkyrkan är] ett sällsamt tempel mycket överdrivet konstruerat, täckt av guld). D v s att bägge krönikorna är överens om att det låg på domberget, vid nuvarande domkyrkan, och även Johannes Magnus anger att templet låg där.

Mot detta står en sen konstruktion på 1600-talet (och då borde ju alla dem som kritiserar de senare isländska sagorna som opålitliga för att de inte är samtida invända att 1600-talet är ännu senare, men märkligt nog så gör de inte det) som t o m producerade ett falsarium om att dåvarande domkyrkan (i Gamla Uppsala) 1138 byggdes ihop med hednatemplet och påstod att tornet i kyrkan skulle vara rest av samma tempel.  Till detta kan fogas att man inte funnit ett enda arkeologiskt fynd som kan styrka existensen av ”Uppsalen” i Gamla Uppsala, att Lejre – som av Thietmar av Merseburg beskrivs ha samma kultiska funktion som Uppsala – inte uppvisar kungagravar och gravfält som de i Gamla Uppsala, att Adam av Bremens beskrivning betydligt bättre passar på Domberget, med de ”montes” som nämns, än gravhögarna vid Gamla Uppsala och att den kultplats som man funnit rester av på samma plats, men på ett helt annat ställe än vid kyrkan, inte uppvisar tecken på att ha härbärgerat ”Uppsalen” (http://www.arkeologigamlauppsala.se/Sv/nyheter/2015/Pages/minne-fran-en-rituell-plats.aspx).

Därtill kan läggas att Olav den heliges saga, som ibland anförs som bevis för att ”Uppsalen” låg i Gamla Uppsala, absolut inte vittnar om att så var fallet.  I denna sägs det, att Emund, Anund Jakobs äldre halvbror, tagit sig till Uppsala och skaffat sig ett gott härbärge. Sedan hade han påföljande dag rådgjort med ”hövdingar” om hur han skulle kunna behålla kungadömet och sitt fädernearv, eftersom han inte ville strida mot hela sveafolket. Han fick då rådet av Arnvid den blinde att ni rider ned till Aros med de män som vill följa er och där tar era skepp och far ut i Logen och uppbådar folk. Men det finns, som sagt, absolut ingenting i detta som säger att Emund befinner sig i Gamla Uppsala. Tvärtom borde det väl vara ganska osannolikt att han skulle befinna sig på kungsgården, eftersom hans anspråk på tronen stått i motsättning till brodern Anund, vilket alltså skulle tala mot att Uppsala i detta fall är Gamla Uppsala. Om man däremot rådgjorde uppe vid ”templet”, och det befann sig på Domberget, så blir det helt logiskt att man rider ner till handelsplatsen Aros, från höjden där ”templet” befann sig.

Det finns alltså inte en enda källa, eller ett enda arkologiskt fyndsom kan styrka att 1600-talskonstruktionen skulle ha någon som helst bärighet.  Men ändå fortsätter den officiella historieskrivningen, och då framförallt den arkeologiska världen, att hävda denna bild.  Anledningen till det, misstänker jag, är att om de verkliga förhållandena uppdagades så skulle många personer stå med ”byxorna neddragna”.  Och då är det bättre att hävda ett falsarium än att erkänna de verkliga förhållandena.

Detta pinsamma faktum, att vi håller fast vid en fullständigt ounderbyggd 1600-talskonstruktion i vår historieskrivning, kan naturligtvis inte enbart lastas dem bakom ”Vikingarnas tid”.  Men däremot understryker det den dåliga ambitionen i programmet, att man inte ens beaktar invändningarna mot denna tvivelaktiga historieskrivning utan okritiskt refererar den.  Därtill med en fantasifull ”rekonstruktion” av templet.

I samband med denna felaktiga bild av ”Uppsalen” som presenteras i program nummer två så kommer man in något lite på gudakulten.  Charlotte Hedenstierna-Jonsson tror att människor egentligen inte trodde på gudarna, utan levde parallellt med dem.  För mig framstår ett sådant antagande som synnerligen modernt och där borde verkligen den kritik som framförs mot författarna till de isländska sagorna, om sentida anpassning, appelleras i högsta grad.  Men än värre blir det när programledaren beskriver Tor som en individ med svåra agressionsproblem som borde ha fått terapi.  För mig blir det ett tydligt tecken på att man inte förstått någonting av den tids tankevärld som man försöker att skildra utan helt chronoscentrerat utgår från sin egen tid.  Vad vet vi om hur karaktären Tor uppfattades av vikingatidens människor?  Vem är Jonathan Lindström att så avgjort bedöma det?

En sansad kommentar fäller ovannämnda Hedenstierna-Jonsson då hon säger att texterna och arkeologin är små kikhål in i samhället, som inte speglar hela detta.  Men däremot tror jag att hon misstar sig när hon vill påskina att amuletter och religiösa föremål i kvinnogravar inte betyder att de var mer religiösa än män, utan att den kvinnliga religionen skulle se ut på ett sätt, den manliga på ett annat.  Det är väl känt att religiositeten generellt är större hos kvinnor än hos män, vilket bl a omvittnas bland de första kristna, så varför skulle detta inte ha varit fallet här i Norden?

Efter denna långa, inte alltid vederhäftiga, introduktion till ”staden” hamnar vi i Birka.  Ett avsnitt som känns lite mer genuint, vilket nog kan hänföras till att det är en Birkaexpert, Charlotte Hedenstierna-Jonsson, som får ta en hel del plats vid sidan om Lindström.

Birka anlades i mitten av 700-talet och hade tätare kontakter med andra städer än med de omkringliggande områdena, sägs det.  En viktig faktor för utvecklingen var att det lättroda nordiska skeppet kombinerades med ett segel.  Varför det inte skett tidigare menar man, var att det var svårt att göra segel.

Jag vet inte om jag riktigt kan köpa denna förklaring, för vad var det som så drastiskt förändrade textilutvecklingen vid denna tid så att man plötsligt kunde göra segel?  För mig framstår frågan som väldigt komplex och jag skulle undvika att säga annat än att man nu – av någon okänd anledning – började producera segel.

Därefter följer en lång utfyllnadsscen, där programledaren och Charlotte Hedenstierna-Jonsson seglar till Björkö.  Väl framme där får vi reda på att den som anlagt Birka bestämt sig för att satsa på platsen och att den anläggs på en gång.  Därefter börjar vi komma in på enskilda fynd, som väl ska bidra till att förstå historien ”genom människorna”, och en ring från Khalifatet med inristningen ”Allad” (om jag nu hörde rätt) visas.  Vilket leder till en tanke om vilka som flyttade in som får mig att ”sparka bakut”.

Här slår plötsligt den politiska korrektheten igenom.  Utifrån denna ring ska vi indirekt fås att tänka att det kanske var araber som delvis bosatte sig i Birka, eftersom Hedenstierna-Jonsson undrar vilka som flyttade in.  Jag menar inte att hon medvetet tillrättalägger sin undran, det är inte främmande med den typen av funderingar vid den typen av fynd, men att producenten sedan lägger tonvikt på den passar bara så väl in i mönstret av att uppfostra det svenska folket till att tänka ”rätt”.  De samtida människorna hade definitivt aldrig haft denna typ av funderingar.

Så blir det dags igen för en människa, genom vilken vi förmodligen ska förstå tidsepoken, nämligen ”Älgmannen”.  Denne har begravts under tröskeln till ett hus vilket leder till spekulationer om varför han hamnat där, vilka jag förbigår efter som de inte säger något.  Han var krigare och i graven låg ett älghorn, vilket namngivit honom, och dessutom en ung manlig träl.  Hornet ger upphov till spekulationer om ”krigiska” (jag skulle hellre kalla dem kultiska, men det är en smaksak) danser, sådana som kan ses på bleck från gravar i Vendel och Valsgärde.  Trälen tolkar man som en tjänare som skulle medfölja sin herre.  En spekulation som jag skulle framföra är att vi här har att göra med en ”stjärtgosse”.  Från Ibn Fadlans beskrivning av hövdingabegravningen framgår tydligt att det ligger en stark sexuell dimension i den tjänarinna som frivilligt väljer att följa med sin herre.  Detsamma kan mycket väl gälla den unge manlige trälen, särskilt som sex mellan män och ynglingar var helt accepterat i det förkristna Norden och på intet vis kränkande för den penetrerande mannen.  Nu vet jag ju inte om dessa förhållanden är kända för ”vikingaexperterna” bakom programmet, men förmodligen hade ett sådant spekulerande aldrig fått framföras i SVT ändå, eftersom det är ”stötande för vår tid”.

Efterföljande spekulation, om varför Älgmannen hamnade i Birka, känns däremot som väldigt långsökt.  Programledaren funderar på om han är en lokal storman från Mälardalen som har bedrivit handel med Norrland ‒ vilket skulle utvisas av älghornet (som om älgar bara skulle ha funnits i Norrland vid denna tid) ‒ vilket skulle vara anledningen till att han knöts till den kosmopolitiska platsen Birka i inledningsskedet.  Av det skulle man få en bild av hur det kunde ha varit när Birka kom till, hur både stormän och trälar samlades där.  För mig blir det en spekulation som inte säger någonting, eftersom det blir så långsökt.

Så åker Älgmannen upp på tidslinjen.

Nästa ämne som avhandlas, vilket naturligtvis är ett måste när det gäller Birka, är Ansgar.  Det inleds med ett besök i Hamburg och en modell av den ytterst lilla stad som Hamburg var omkring år 900.  Det är intressant och värt att meddela, men jag undrar vem som är intresserad av att Lindström skulle ha blivit uttråkad och rädd av att leva där vid den tiden.  Ett tydligt exempel på nonsensdialoger, eller tror han att människor tänkte som han då?  För om han inte tror det så vad har det för relevans?  Ansgar gjorde två besök i Birka och det är tack vare skriften om hans liv, ”Vitae Ansgari”, som vi har en hel del av vår kännedom om den tidiga mälarstaden.

Vi får också veta att Birka var en helt unik miljö i Norden, vilket väl är en sanning med viss modifikation.  En av modifikationerna är det danska Hedeby, som man också besöker.  Denna stad var dubbelt så stor och dubbelt så folkrik som Birka.  Bägge städerna levde på handeln, som kunde expandera tack vare att seglet förlängde räckvidden.

Så berättas det hur mycket arbete det var bakom ett skepp, med allt som skulle smidas, alla träarbeten och inte minst kvinnornas arbete med att tillverka seglen genom att spinna tråd, väva och sy.  Det anges att ett 25 m2 stort segel fordrade två års heltidsarbete att tillverka.  Det är en väldigt oklar uppgift eftersom vi inte får reda på om det gäller en kvinnas arbete eller ett team av kvinnor (vilket det naturligtvis alltid var).  Intressant hade ju också varit om man som jämförelse fått veta hur lång tid det manliga arbetet tog, enligt samma måttkriterier som för kvinnornas, men en sådan får vi inte – vilket jag tolkar som ett medvetet sätt att lyfta fram kvinnorna i sammanhanget.

Därefter är det bilder av en seglande kopia av en vikingatida båt och det påstås att en båt av detta slag, i 10 metersklassen, var ”var mans båt”.  Däremot får vi ingen uppgift om vilken typ av båt det var.  Gutalagen anger tre båttyper, nämligen ”Köpskepp” (13 spant och tre tvärbjälkar, eller mer), ”Börding”, som sägs vara en skuta i den tyska översättningen, samt ”Myndrickan”.  Förmodligen är det en ”Börding” man visar upp i programmet, för Myndrickan var så obetydlig att om man fann den obevakad på stranden och ropade tre gånger utan att någon svarade så fick man behålla den.  En detalj av det här slaget hade kunnat lyfta inslaget, eftersom det också avslöjar lite om hur annorlunda man tänkte.

Grävningarna på Birka har givit en bild av vardagslivet får vi veta efter båtavsnittet och för att illustrera detsamma får vi höra om en analyserad bajskorv som innehållit stora mängder lindpollen, som förekommer mycket i honung – och därmed även i mjöd.  Det gör att vi får anta att den som klämt ut densamma druckit rikligt med mjöd.  Detta faktum leder över till fokusering på den s k ”Birkaflickan”, som redan Hjalmar Stolpe grävde fram på 1800-talet, på vilken man gjort en ansiktsrekonstruktion 2011.  Denna visar att flickan under fosterstadiet påverkats negativt av att modern druckit mycket alkohol.  Detta inslag tycker jag hittills är det bästa, för det ger en vardagsinblick som hjälper oss att komma närmare människornas verklighet.  Detsamma kanske den enda brosch som följt flickan i graven (vanligen var det tre spännen) ger.  ”Vikingaexperterna” spekulerar i att det kan tyda på en sydligare dräkt, och att hon därför kunde kommit från Hedeby, men tanken slår nog fler tittare än mig att det istället kunde vittna om fattiga förhållanden.  Särskilt som Birka inte tycks ha varit särskilt viktigt för Hedebys handel.  Men vi vet naturligtvis inte vilket.

Det påstås också att det fanns mycket barn i samhället, vilket hänförs dels till den höga barnadödligheten och att man hade en så tidig dödsålder att barndomen var en väldigt stor del av sin livstid.  Här har jag invändningar att göra!  Dels för att vi vet att befolkningsökningen nästan var noll.  Det var däremot ett resultat av den höga barnadödligheten, men att denna skulle göra att många barn fanns i staden blir mindre troligt av att de allra flesta dog under de tidigaste levnadsåren, och särskilt då det första.  Kvinnorna födde många barn, och började göra det redan tidigt, men det innebar inte automatiskt att det sprang omkring horder av dem i staden eftersom de flesta dog.  Sedan borde man mer preciserat barndomen och varför berättar man inte att barndomen var mycket kortare än idag?  Kvinnor blev giftasvuxna redan i puberteten och ynglingarna män redan omkring 14-15 års ålder.  Man borde också ha berättat att barn redan omkring 6-7-års ålder delades upp så, att flickorna skulle gå med kvinnorna för att lära kvinnornas göromål och pojkarna med männen för att lära männens.  Om så skett hade vi kommit närmare de människor som levde då.

Birkaflickan blir nästa lapp på tidslinjen.

Så får vi veta att kvinnors och mäns roller under vikingatiden är ett hett ämne för diskussioner och därpå följer ett nytt sådant här politiskt korrekt grepp, för att lyfta fram kvinnorna.  Det påstås att det via arkeologin kommer en hel del information som utmanar myten om vikingen som den självklare mannen.  Så anförs ett exempel med en krigargrav där krigaren varit en kvinna, och vi får en utläggning om att forskarsamhället inte skulle ha varit villigt att ta till sig den diskussionen.  Denna diskussion känner jag inte till, så den tänker jag inte uttala mig om, men däremot frågar jag hur rimligt det är att lyfta fram en krigarkvinna för att utmana ”myter” om manligt och kvinnligt?  Exakt hur många kvinnliga krigargravar har man funnit?  Är det tre eller fyra?  Exakt hur många manliga krigargravar har man funnit?  Kan någon ens svara på det?  Vad är proportionen mellan kvinnliga krigare mot manliga?  En på 500?  En på 1000?  Enstaka undantag ruckar inte på bilden av vikingasamhället som väldigt könsuppdelat i sysslor och roller.  Ett betydligt bättre pedagogiskt grepp är det man använde tidigare med seglen.  Och varför vågar man inte lyfta fram de traditionellt kvinnliga sysslorna?  Är man rädd för att få en politiskt korrekt mobb efter sig om man gör det?

Sedan följer det enda inslag i serien som jag tycker drar något i vikingatidens tankevärld.  Det är när Catharina Ingelman-Sundberg berättar om att kvinnor kunde skilja sig, att de fick ha älskare (även som gifta, men kvinnornas älskare fick inte vara av lägre stånd än de själva, min anmärkning), att oäkta (eller utomäktenskapliga) barn inte var någon skam och att de kunde vara läkekvinnor och även präster (gydjor, men det tycks bara ha varit i Frej-Frejakulten som det var möjligt, min anmärkning).  Hur kom det sig att det var så annorlunda?  Hur tänkte man?  Det hade kunnat göras betydligt mer av detta för att närma sig människornas verklighet.

Sedan kommer den självklara uppgiften om att kvinnornas situation och position berodde på om man var hög- eller lågättad (rik eller fattig).  Det sägs också att ”textilindustrin” gav kvinnorna en roll i att tillverka segel, dräkter, dyrbara dräktdetaljer, m m.  Återigen denna rädsla för att beröra traditionella kvinnliga sysslor som fostran av barn, matlagning, kultivering av närmiljön, omsorg om djur m m.

I slutet av 900-talet sker ett anfall på Birka.  Det börjar dramatiskt med en attack mot vaktstyrkan på Borgen.  Hallen där blir nedbränd av en brandpil som man t o m har återfunnit.  Man spekulerar i att det är kungen själv som leder anfallet, för om en fiende hade anfallit så hade kungen låtit bygga upp staden.  Orsaken sägs vara att kungen höll på att tappa kontrollen över Birkaborna.

Att det är en kung som anfallit Birka är jag helt med på, men däremot tror jag inte ett ögonblick på den orsak som presenteras.  Det finns en helt annan anledning, som ingen tycks ha noterat, som skulle kunna användas som en bättre förklaring.  Vi vet nämligen att Erik (Emundsson) Segersäll från början inte var ensam kung.  Han samregerade med sin äldre bror Olof.  Av okänd anledning dog Olof ungefär vid den tidpunkt då Birka bränns ned, vilket sedan föranledde Olofs son Björn, senare kallad Styrbjörn, att vid sin faders hög kräva del i tronen.  Vi vet hur det slutade några år senare.  Vid Fyrisvall segrade Erik och tronen var säkrad för honom.  Vad man alltså hellre än att ”kungen” skulle förlorat kontroll över birkaborna kan tänka sig är att Erik tagit strid mot sin äldre broder, för att bli ensam kung, och att borgens besättning och invånarna i Birka varit lojala mot Olof.  Därför ville inte Erik att staden återuppfördes utan flyttade den till Sigtuna, som är närmare Uppsala och därför lättare att kontrollera.  Det är naturligtvis en spekulation även det, men den förefaller mig betydligt mer plausibel än att ”kungen” skulle ha tappat kontroll över birkaborna.  En spekulation om att birkaborna kanske t o m talat ett annat språk övertygar mig inte, för det är knappast troligt att man gjort.

Jag återkommer snart med sista delen.

Publicerat

VIKINGARNAS TID ‒ ELLER VIKINGARNAS NID 1

DEL 1:

ALLA VÄGER LEDER FRÅN ROM

SVT har sänt en stor produktion om vikingatiden, vilken fått den vilseledande titeln ”Vikingarrnas tid” och som anges vara ”en serie om de som levde i Sverige för väldigt länge sedan”, med arkologen Jonathan Lindström och producenten Mikael Agaton som manusförfattare.   Som historiker med specialitet på Visbys vikinga- och medeltidshistoria har jag viss insikt i ämnet och det som slår mig väldigt ofta är hur fel det kan bli när arkeologer får för sig att de ska skriva historia. Så också i denna TV-serie.

Nid var under förkristen tid ett svårt brott. D v s det att pådyvla någon annan nedsättande eller felaktiga epitet.   Människorna på vikingatiden hade därför illa likat vårt moderna samhälle, där medierna istället gjort det till en dygd att baktala och felaktigt hänga ut människor. Jag ska på intet sätt påstå att ”Vikingarnas tid” baktalar någon enskild person, men pådyvlar däremot tidsepoker och människorna där felaktigheter.

För det första har jag svårt för den där typen av medelklassbesserwisserhet som programledaren, Jonathan Lindström, uppvisar då han föraktfullt ondgör sig över turistindustrin. Visst finner jag själv det fånigt med detta tingeltangel, men inte mer fånigt än den (obefogat) överlägsna, raljanta ton han anlägger. Dessutom inser jag att inte alla människor kan ha samma smak och utgår inte från att min egen är den ultimata. Jag anser att en programledare bör präglas av saklighet, vilket som tur är de tre övriga ”vikingatidsexperterna” som deltar, Anna Kjellström, (humanosteolog), Charlotte Hedenstierna-Jonsson (arkeolog med Birka som specialämne) och Torun Zackrisson (arkeolog med inriktning på järnåldern), mer uppvisar.   Några ”vikingatidsexperter” hittar jag dock inte bland dem, lika lite som jag själv är det. De är experter inom begränsade områden och har en förhållandevis bred kunskap om vikingatiden, men under resans gång kommer vi finna att bitar fattas.

Programledaren anger inledningsvis lite pompöst att, för att förstå en historisk epok så ska man gå via dom enskilda mänskorna, hur dom upplevde de här sakerna en gång i tiden.   Det låter ju bra, men problemet är att jag ser detta bara i begränsad omfattning. Visst, vi får höra om sjukdomar och våld och annat, men väldigt lite om hur människor tänkte och trodde, något som är viktigare – menar jag – än sjukdomar och våld, som finns i alla kulturer under människans historia.   Sedan ställer jag mig väldigt frågande till detta att sätta begynnelsepunkten för vikingatiden till ca år 100 e kr. Varför inte redan under bronsålder, då importen av bronsföremål visar på kontakter med kontinenten? Men visst, Rom innebar en början på ett inflöde som kanske var bredare fördelat än under bronsåldern, men det finns naturligtvis en mängd argument för att börja vikingatiden vid andra tidpunkter. Det är ju en subjektiv värderingsfråga och nu vill Jonathan Lindström börja den vid omkring år 100 e kr.

Vi får höra att de nordbor som for till Rom gjorde att människor i Norden fick smak på den stora världen. Det är naturligtvis nonsens, eftersom människor alltid haft smak på ”den stora världen”, även om deras värld kanske varit mindre. Men det mest störande i detta är den där enkla arkeologlogiken som utgår från, att om ett föremål är tillverkat i Rom så måste den som lagt ned det i jorden också ha varit där och hämtat det. Men så var det naturligtvis långt ifrån alltid. Rom utgjorde lockelse även på de germanfolk som bodde betydligt närmare Romarriket, och med vilka germanfolk nordborna hade kontakter och bedrev handel. En handel som resulterade i att romerska produkter nådde Norden via mellanhänder.   Så antyder t ex Gutasagan att gutarna tidigare haft kontakt med anfränderna goterna, en del av Herulerna återvände, enligt Prokopios (som var närmast samtida med händelserna), till Skandinavien, frankerkungen Hlothar Gamles tredje gemål, Ingigund, har ett namn som vittnar om nordiskt ursprung, liksom kontakter mellan England och Norden kan beläggas i minst två fall: Sutton Hoo och Wessexkungen Ingild (Ingjald), vilken rent av har ett svenskt kunganamn. Likaså är det tveksamt om romarna gjorde så att nordborna fick smak på vin. Vin var en lyxprodukt (Oden levde ju enbart på vin) och långt ifrån allmänt, så det är tveksamt om kontakten med Rom gjorde att de fick smak på det. Särskilt som vi förmodligen producerat vin själva under bronsåldern.

När det berättas om skrivkonsten så framgår det vilken tveksam berättarmetod som programledaren använder sig av. Det påstås närmast tvärsäkert att det var en dansk som kom på runorna, vilket absolut inte kan sägas vara säkert. Det är ett påstående grundat på en teori framförd av lundaforskaren John Troeng, som ännu är obestyrkt. Att därför framföra det som ett faktum är fullständigt uppåt väggarna. Den äldsta kända, kompletta futharken är Kylverstenen från Gotland. Den kunde lika väl användas för att påstå att det var en gotlänning som kommit på runorna, men vore naturligtvis lika osäkert som att påstå att det var en dansk.   Vi har helt enkelt ingen aning om vem som uppfann runorna och då ska man inte göra ogrundade påståenden som Lindström gör. Fel är det också att direkt koppla det till Rom med att jämföra antal tecken med det latinska alfabetet.   Det senare hade 23 tecken, inte 24 som Lindström påstår. Latinska tecken har naturligtvis inspirerat flertalet runor, men en del av dem har inte romarnas alfabete som förebild. Sedan förstår jag inte vad fånerierna och det indirekta förlöjligandet av de germanska språkljuden har att göra med specialtecken. Det räcker väl med att meddela att vissa språkljud (särskilt thorn-runan) krävde särskilda tecken.

Man undrar ju också varför inte alla europeer utanför Rom blev vikingar, med tanke på att romarna kunde säga till alla dessa att ”det kommer från oss” på vilket område som helst.   Naturligtvis är det också nonsens, eftersom det är att förutsätta att nordborna var mer eller mindre dumma i huvudet och inte kunde komma på saker själv. Rimligare hade varit att säga att väldigt mycket kommer från romarna.

Så kommer man in på ett av ”bevisen” för dessa som for ned till Rom och tog värvning, nämligen Lau-mannen från Gotland, i vilkens grav man fann svärd, spjut, hammare och tång.   Här följer ett längre stycke med rundprat och demonstration av hur en strontiumundersökning går till. Jag förmodar att det råder olika mening om nyttan i denna typ av scener, men inser också att utan den typen av inslag hade det förmodligen bara blivit ett enda program, eftersom den faktamängd som totalt levereras hade rymts inom det.

Angående Lau-mannen så säger man sig inte finna några tecken på att han vistats i Rom, men att strontiumvärdena stämmer bra med att han vuxit upp på en kalkstensö. Här kunde man dock ha sett ett tecken på att han varit i Rom i den höga blyhalten, eftersom Roms vattenledningar bestod av blyrör. Istället hänför man det till att han skulle ha varit smed. Vi vet dock inte om han varit nere på kontinenten, eftersom förekomsten av vapen enbart indikerar att han varit krigare, vilket lika väl kan ha varit hemmavid

Lau-mannen blir den första lappen på en tidslinje som Lindström nödvändigtvis ska ha med.   Varför förstår jag inte, för det ges aldrig någon egentlig översikt av den utan det är bara personer som fästs där i kronologisk ordning. Jag förmodar att det är de människor genom vilka vi ska ”förstå den historiska epoken”.

Nästa steg på vägen i ”vikingatiden” är Helgö (och Uppåkra) och vi får veta att det då inte fanns ett svenskt rike, samtidigt som det sägs att den senare platsen tillhörde ett danskt rike. Logiken i detta är lite svårt att förstå, men vi får veta att det var platser för handel och utfärder till platser utanför den egna, att man funnit romerska förtjänsttecken, ett unikt romerskt bronskärl och glas från romersk järnålder på Helgö, vilket leder till det tvärsäkra påståendet att de som etablerar sig har varit i tjänst som soldater i Rom. Jag förmodar att det betyder att åtminstone en person varit soldat i Indien då, eftersom den Buddhafigur som har återfunnits på platsen visas upp. För det kan väl inte ha varit så att produkter nått Helgö via mellanhänder?

Sedan kommer det första framlyftandet av kvinnorna: Vi underskattar hantverksyrkena, men också hemarbetet, hur lång tid det tog att producera en mansdräkt eller kvinnodräkt, att bygga hus, det som måste till för att samhället ska fungera. Egentligen är det inget nytt och poängen hade varit tydligare om man redan nu understrukit hur mycket tid det tog att få fram ett segel – vilkets tillverkning var kvinnogöra. Men varken nu eller senare berättar man om hur självklart det var under denna tid att könsrollerna var självklara och på intet vis ifrågasatta.

Sedan förflyttas vi först till Ismanstorp fornborg på Öland där det bl a påpekas att de nio portarna tyder på kultverksamhet eftersom talet nio var ett ”kultiskt” (heligt) tal.   Anläggningen är fantastisk och väl värd att visas upp, men besöket där blir inte så långt utan strax så är vi i Runsa fornborg i Uppland där vi får veta att tekniken för att få upp murarna i höjden saknade inhemsk tradition och förstår därigenom indirekt att det var importerad teknik. Logiken i språnget till nästa fornborg, Sandbyborg – även den på Öland, känns dock lite långsökt. Programledaren låter oss först veta att det var småbröder som åkte till Rom, för att de inte fick ärva gård. Det gör ju att man blir förvånad över att gårdsägare, dokumenterat i runinskrifter, for på utfärder under vikingatiden. Borde det inte ha varit småbröder då också? Jag undrar vilken märklig omvälvning i samhället Lindström tänker på som kan ha förändrat detta mönster, så att även storebröder kunde fara i utfärd.

Småbröderna betalades ofta i romerska guldmynt, får vi veta, vilket ledde till avundsjuka hemmavid, vilket vi ska förstå är orsaken till massakern i Sandbyborg omkring 480 e kr. Efter massakern, får vi veta, kom ingen tillbaka, men en mängd saker blev kvar och ingen begravde de döda. Det fanns smyckesgömmor kvar, men ingen hämtade dem för alla som visste var de fanns var döda. Det låter plausibelt, även om vi faktiskt inte har den minsta susning varför Sandbyborg anfölls.

Så tas vi till den brutala verklighet denna massaker måste ha varit, genom skelettet av en ung person, i 12-15-årsåldern som slagits ihjäl med ett trubbigt föremål. Det är intressant att man så gärna visar upp barn i sådana sammanhang, precis som om vi inte kan förstå grymheten och plågan i det om det är vuxna män(niskor).

Nästa brutala värld är ”ett litet kungadöme” i trakten kring Sundsvall. Vid Torp har man grävt fram fem personer, kanske en brukspatronsfamilj, som lidit en ond, bråd död. Tre män och två kvinnor som gravsatts på ett ”skändligt” sätt, med ansiktet nedåt.

Nu ska vi komma ännu närmre människorna från den tiden, genom att en ansiktsrekonstruktion görs av en av kvinnorna från Torp. Denna görs i Leuven i Belgien och nu följer en sådan där sekvens när vi får följa arbetet med att få fram ansiktsrekonstruktionen via dator. När sedan ansiktet visas upp får vi veta att strontium visar att Torpkvinnan växte upp norr om Uppsala, men att dna-profilen för kvinnorna pekar på ett ursprung någonstans i trakten Kroatien-Ungern-Ukraina.   Härmed får kvinnorna en ”dramatisk” släkthistoria, med att vara invandrare av andra generationen. Två personer från nämnda trakt av Europa ska ha invandrat till Sverige i den tidigare generationen och sedan har deras döttrar hamnat i Torpa. Kanske stämmer det, kanske inte. Intressant hade varit om man dragit mer i den här tråden för att tänka sig hur och varför den tidigare generationen kom till Norden.

Torpakvinnan blir nummer två på tidslinjen.

I nästa anhalt är vi i mitten av 500-talet då något händer, med centrum i Mälardalen. Stora gravhögar börjar resas och en ”maffiakung” i svearnas kärnområde ser sin chans att expandera. Jag reagerar synnerligen negativt på den här typen av personliga, nedsättande värderingar som Lindström slänger in då och då. En programledare ska vara saklig och inte spekulera utifrån förutfattade meningar. Spekulationen att det är en ”maffiakung” bygger på ett tvärsäkert påstående att det som kan möjliggöra expansionen är vulkanutbrott långt borta år 536 (på norra halvklotet) och i två omgångar på 540-talet (540 och 547 i tropikerna, parenteserna mitt förtydligande) och den efterföljande köldperioden. Vi får nämligen veta att det är typiskt ”kriminella” och andra personer att se sin chans när exeptionella saker händer.   Något som rimligen borde betyda att gravskicket ändrades i hela världen vid den här tiden och att det dök upp ”maffiakungar” överallt. Jag ska köpa Lindströms teoretiserande när han kan visa att det var fallet.

En annan förklaring till det förändrade gravskicket kan vara ett skifte i den religiösa världsbilden, som Charlotte Fabech ser omkring år 500 i Sydskandinavien då ett nytt, härskarstyrt mönster för offer framträder, istället för de gamla våtmarksoffren. Istället börjar offergåvor i form av brakteatrar och guldbleck uppträda, något som Fabech tolkar som påverkan från en ny härskarmakt i Skandinavien på 500-talet, och att den nya ”aristokratin” monopoliserade de religiösa ritualerna.   Men det säger inte att det var en särskild ”maffiakung”. Man kan spekulera också i detta religionsskifte, vilket Åke Ohlmarks på sätt och vis gjorde redan 1972, då han – utifrån att Skialfingarna och gotiska kungar har kunganamnen Alrik och Erik gemensamt – tänkte sig att gotiska kungar ersatte den ursprungliga Ynglingaätten på 300-talet i Uppsala.   Ett sådant regimbyte kan mycket väl ha inneburit att religionen påverkats, eftersom goterna rimligtvis fört med sig influenser från Rom, då de var betydligt närmre dessa influenser.   Tanken är lika hållbar som den om ”maffiakungar”, men det vore mig främmande att i en TV-serie framföra det som ”fakta”.

Kungariket som skapas från Uppsala är det mest vidsträckta hittills i vårt land påstås det och gravarna det första tecknet på att kungarna börjar att expandera. Ett bevis på det är, menar programledaren, att en sveaprinsessa blir bortgift med kung Redwald i East Anglia – han som anses begraven i Sutton Hoo. Förmodligen har han rätt i att en sveaprinsessa sändes dit för giftermål, men det bör ha varit Tytila, Redwalds fader, hon gifte sig med, för det är inte rimligt att Redwald som make skulle anamma svearnas seder så totalt, utan det bör vara som son han gjorde det. Om man i sammanhanget skulle tillåta sig att ytterligare en gång spekulera så är det möjligt att Redwalds son, Ragnar (Reginhere), som stupade vid River Idle 616, är anfader för den senare Uppsalaätten. Enligt sagorna hette nämligen Sigurd Hrings farfar Rædbert, ett namn som direkt anknyter till Redwald och tidsmässigt kunde denne mycket väl vara Ragnars son (och dessutom var Sigurds äldste son Ragnar). Men, som sagt, det är bara ren spekulation och jag tänker inte påstå att det är en sanning.

Snart följer del 2.

Publicerat

SVT LYCKAS ÅTER SÄNDA ETT PROPAGANDANUMMER SOM ”DOKUMENTÄR”

Så har SVT lyckats med det än en gång.  Att sända moralistisk propaganda under täckmanteln ”dokumentär”, fast det egentligen är en ”propagandtär”.  För det första så är de som har gjort propagandtären djupt kristna och därför färgade av en moralistisk övertygelse som överflyglar all saklighet.  Om Jared Brock kan man läsa att han är författaren till ”A Year of Living Prayerfully” och medgrundaren av ”Hope for the Sold”, en abolitionistik välgörenhetsorganisation som bekämpar mänsklig trafficking ett ord i taget.  Jared är lyckligt gift med sin bästa vän, Michelle, med vilken han samrgisserat och samproducerat ”Red Light Green Light” (en film lika ovetenskaplig och propagandistisk som ”Porrens drivkrafter”, min anmärkning) … Jared kom till tro på Jesus vid 17 års ålder och döptes på ett kristet läger påföljande sommar.  Redan här borde SVT ha satt ned fötterna eftersom de borde ha förstått att det finns en agenda hos filmskaparna som omöjliggör objektivitet och saklighet.

Det kraftigt vinklade anslaget understryks av en mängd faktorer i filmen.  För det första gäller det de som intervjuas.  Totalt sett är det tolv som avgjort är abolitionister mot två som är försvarare av porren, samt en oberoende forskare (Ogi Ogas).  Abolitionisterna får mer än fyra gånger så mycket utrymme i programmet (100 inlägg mot 24) och forskarens uttalande är grovt selekterat (tre inlägg).  Sedan gäller det programmets upplägg.  Det inleds med en 13-årig f d ”porrmissbrukare”, följd av särskilt utvalda likasinnade i vuxen ålder.  Innan en förespråkare för porren släpps in i programmet har abolitionisterna gjort 15 inlägg, så att tittaren ska övertygas om hur förfärligt detta är.  Samma sak sker i programmets avslutning.  Av de avslutande 30 sista kommentarerna är endast en av en försvarare av porren.  I mellandelen så får också abolitionisterna tala mer än dubbelt så mycket som försvararna (56 inlägg mot 23).  Det finns absolut ingenting som visar annat än att detta är ett grovt tillrättalagt propagandanummer och inte någon gång hänvisas till vetenskap, bara till personliga vittnesmål och ”forskaren” Gail Dines.

I två inlägg på denna blogg har jag behandlat Gail Dines (här och här) och kunnat belägga att hon är en notorisk lögnerska som aldrig belägger det hon påstår med forskning, utan förväntar sig att folk ska tro på henne bara för att hon är professor i sociologi.  Det visar sig även i denna propagandtär.  I hela programmet talas det om hur barn på gratissajter landar i de mest fruktansvärda scener med strypningar, våld och förnedring.  Dines säger om det barn får se att det är en kvinna och tre män, hon blir penetrerad oralt, vaginalt och analt. det fortsätter i all evighet, efter 20-30 minuter ejakulerar de samtidigt i hennes ansikte.  Hon är så slut att hon knappt kan röra sig men tvingas säga: ”Jag älskar det.”  Vidare säger hon: Sprutscenen har inom porren syftat på ejakulation någonstans på kvinnans överkropp.  Idag sker ejakulationen i ansiktet, framförallt i ögonen … den sexuella njutningen består av makt, eftersom mannen står över kvinnan och därför sprutar han i ansiktet  … Googla på porr, se en kvinna bli strypt och tre män ejakulera på henne tills hon inte kan öppna ögonen och säg sen till mig att det är att ta väl han om nästa generation.

Dines ger en fullständigt förljugen bild av gratisporren.  I mina bägge tidigare inlägg har hon gjort liknande påståenden och jag har genast prövat dem mot verkligheten och det visar sig att hon stått och ljugit rakt upp och ner.  Så jag gjorde en koll även denna gång.  För det första prövade jag om påståendet att alla scener är flera män mot en kvinna och resultatet för de första hundra filmerna på xvideos.com blev följande scener:

Par                                      55

ensam kvinna masturberar  12

fler män än kvinnor            10

fler kvinnor än män               7

lesbisk                                   7

kvinnor poserar                     5

par poserar                            2

När det gällde ”sprutet” i ansiktet och ögonen blev resultatet detta:

Inget sprut, totalt                53

därav i heterosex                21

i munnen                             11

vaginalt                                 9

ansikte                                  6 (varav en gång i ögonen)

utanpå vaginan                     6

över brösten                          5

utanpå stjärten                      5

över mans egen mage           4

Inget sex                               4

kvinnas mage                        1

analt                                      1

I fyra filmer fanns vad som kanske kan betecknas som våld, varav en var en Halloweenfilm där aktörerna var uppsminkade som Zombies, i en hade kvinnan rep runt handlederna och halsband runt halsen, i två var det regisserad BDSM i grupp, flera män och en kvinna.

Det kan alltså inte råda någon som helst tvekan om att Gail Dines är en notorisk och fanatisk lögnare som använder sina lögner för att skrämma folk till att vara emot pornografi.  Intressant i sammanhanget är att den ende forskaren som får komma till tals, Ogi Ogas, på intet sätt vittnar om att män skulle eftersöka våldsporr.  I det forskningsprojekt som han deltagit i finner han att vi fick insikt i vad män och kvinnor går igång på.  Vi fann att dominans och underkastelse är ett genomgående tema hos alla, män, kvinnor, homo- och heterosexuella.  Det finns i kärleksromaner och hårdporr.  Det är den enda sexuella preferens som lockar alla.  Mäns två vanligaste sökord:  analsex och sprutscener … Kvinnans uttryck under ejakulationen fungerar som en emotikon.  Hon kan vara glad, ledsen, rädd, arg.  Män föredrar olika känslostämningar.  D v s att det inte finns något kategoriskt som gäller ”alla män” och definitivt inget som pekar mot att män skulle söka våldsfilmer i stor skala.

Intressant nog så får Ogas inte säga något mer, för han kunde också ha berättat det som  Seth Stephens Davidowitz (Everybody lies), som deltagit i samma forskningsprojekt, anger, nämligen att bland toppen av sökningar på PornHub en genre som, varnar jag er, kommer att störa många läsare: sex rörande våld mot kvinnor. Hela 25 procent av kvinnliga sökningar på hetero porr understryker plågandet och/eller förnedrandet av kvinnan ‒ ”plågsamt analt gråtande”, ”offentlig förnedring” och ”extremt brutal gangbang, t ex.  Fem procent söker efter icke ömsesidig sex ‒ ”Våldtäkt” eller ”tvingad” sex ‒  även fast dessa videos är förbjudna på PornHub.  Och sökfrekvenser för alla dessa termer är åtminstone dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män.  Om det är en genre av porr i vilken våld utövas mot en kvinna är min analys av data att den nästan alltid oproportionerligt attraherar kvinnor. (s 121).  Men propagandtären fokuserar totalt ensidigt på män för att smutskasta dem och inte låta någon skugga falla på kvinnan.  Visserligen finns en kvinnlig ”porrmissbrukare” med, och det enda viktiga hon säger vittnar om att många kvinnor tittar på porr.  Men utöver hennes fem inlägg nämns överhuvudtaget inte kvinnor och porr.  Hur trovärdig gör det Gail Dines?

Jag tänker inte kommentera de vittnande ”porrmissbrukarna” med annat än att de är väldigt subjektiva partsinlagor, att man inte balanserat det med att låta positiva porrnyttjare komma till tals och att det inte finns någon egentlig vetenskaplig grund för att porrmissbruk existerar.  De enda porrförespråkarna som får yttra sig är två f d aktörer (varav en också varit producent och regissör).  Mot dem ställer man två f d kvinnliga aktörer som inte säger att porren skadat dem, men att de numera far illa av att ha varit porraktriser.  Naturligtvis väljer man att inte intervjua någon porraktris som uppskattat sitt arbete, för syftet är enbart att svartmåla.  För att kunna göra det måste man exklusivt för porrindustrins del ifrågasätta vedertagna normer för avtal och överenskommelser.  Det som är en självklarhet inom t ex annan filmindustri blir här suspekt enbart för att det är i porrfilmsbranschen.  Brittni De La Mora, f d porrstjärna säger:  Jag avsade mig genom kontrakt rättigheterna till scenerna och filmerna jag spelade in.  De tjänar pengar på mig i all evighet.  Jag fick mina 1000 dollar, eller vad det var, och det var allt.  Exakt det som gäller i andra branscher med liknande kontrakt.  Den andra f d porrstjärnan, Crissy Moran, tillägger:  Jag lät ett företag sköta min webbsajt genom kontrakt.  De vägrar ta bort materialet så de tjänar fortfarande på mig.  Jag vill inte ha pengar, bara att de ska ta bort min sajt.  Jag vet att det är ett företag, men jag trodde de var mina vänner.  Ingen motiverar varför villkoren skulle vara annorlunda i denna affärsverksamhet än i annan, man bara utgår från att porrbranschen ska särbehandlas negativt.  Istället har lögnerskan Gail Dines förberett detta genom att säga:  Ingen tror att McDonald gör burgare för en bättre kulinarisk upplevelse.  De vill tjäna pengar med låga kostnader.  Varför förstår ingen att porrbranschens syfte är att maximera vinsterna?  Och senare säger hon att Matbranschen styr våra matvanor, modebranschen våra klädvanor.  Självklart styr sexindustrin våra sexvanor.  Annars vore det den enda industrin i världen utan kulturell påverkan.  Men varför skulle det inte vara legalt för porrbranschen att maximera vinster när det är det för alla andra affärsverksamheter?  Varför ska porrindustrin lastas för att De La Mora och Moran ångrar sig i efterhand?  Det lastar man inga andra för. 

Och varför är det okay att andra branscher har kulturell påverkan?  Självklart har porren påverkan på unga människor eftersom det är det enda forum där unga kan få förebilder och exempel, eftersom vi i vår kultur inte ger annan sexupplysning än anatomiska fakta.  Det är ett ytterligt fåtal vuxna som upplyser sina barn om olika sexuella akter eller låter dem se i praktiken hur det går till (för då skulle de fängslas), vilket man annars gjort genom människans historia i hundratals kulturer (och ursprungligen i alla).  Det blir uppenbart då den kristne grundaren av ”Fight the new drug”, Clay Olsen säger:  När jag var barn hade mina föräldrar ett ”blommor och bin”-samtal med mig.  De hade en serie med sex videoband som vi gick igenom ett och ett.  Jag var fullständigt skräckslagen inför det hela.  Det var otroligt genant.  Men det var en engångshändelse.  Tanken var att prata om det en gång, och sen vet barnet allt det behöver veta.  En förälder sa: ”När min son blir 16 ska vi ha samtalet.”  Snälla nån, de vet allt redan när de är tio.  Ja, de vet, men inte därför att vuxna talat med dem om ”blommor och bin” utan för att de pratat med kompisar som inte vet och (numera) för att de tittat på porr.  Intressant nog är vi en kultur som förväntar oss att unga ska kunna inträda i förhållanden och ha ett bra sexliv fast de är helt okunniga om hur man kan få ett bra sexliv.  Det är kyrkans gamla hållning, att sex är så fult att man ska inte prata om det.  Att abolitionisterna i propagandtären är inne på att det bara får utövas ”rätt” sex framgår av Gail Dines när hon berättar att hon frågar kvinnor när hon föreläser vad män vill ha.  Då ska vi förfäras av att de ‒ enligt hennes påstående ‒ vill komma i ansiktet, ha trekanter och analsex.  Hu så fruktansvärt.  Att många kvinnor går igång på det också skulle hon aldrig drömma om att nämna.

Den här propagandtären ser mer och mer ut som en modern moralinkvisition, som ska stämpla och stigmatisera ”fel” människor och kräva att alla följer dessa religiösa moralisters syn på världen och hur sex ska utövas.  Det understryks inte minst av vad ett av ”porrmissbrukarvittnena” (Josh Gilman) säger:  Man hör talas om kvinnor som säger: ”Du får hellre titta på porr och gå till prostituerade, för jag vill inte göra de sakerna du vill göra.”  Vi tror att det som visas i porren är normal sexualitet.  Det är samma syn som kyrkan förfäktade under medeltiden, att det var bättre att en hustru skickade sin man till en prostituerad om han ville utföra andra sexuella akter på henne än avlande samlag i missionärsställningen.  Vad dessa moralister och sexualförnekare inte förstår är att ett bra sexliv inte bara handlar om att man har rätten att säga nej, det handlar också om öppenhet mot varandra och att min ibland måste ge lite för att också få.  Man måste våga pröva!

Så förväntas vi nu skattefinansiera så undermålig och grovt vinklad propaganda som SVT sänder.  Jag har anmält programmet till granskningsnämnden, men denna bevakar inte att SVT följer sina regler, åtminstone inte då det gäller sexualpolitik, så därför kräver jag en oberoende nämnd, med enbart jurister, som tar över granskningsnämndens uppgifter.  Inga journalister eller politiskt tillsatta ska få sitta där!

Länkar till tidigare granskade program:  Här, här, här, här, här och här.