FEMINAZTER OCH DERAS GELIKAR

Den här texten har tillkommit med anledning av Ivar Arpis utmärkta referat av den avklädning som James A Lindsay, Peter Boghossian och Helen Pluckrose gör av genusforskning och ideologisk feminism i USA.  Jag vill dock påminna om att det inte är första gången som en sådan avklädning görs, men denna är betydligt kraftfullare, i det att det handlar om ett flertal artiklar.

Som ”The Atlantic” också blottar är denna avklädning någonting som drar med sig intellektuell ohederlighet från de postmodernistiska ”akademikerna” som plötsligt står nakna.  En av dem, ”akademikern” Alison Phipps skrev på twitter:  ”Snälla ni stå bakom kolleger i genusforskning / kritiska rasstudier / överviktsstudier och andra områden attackerade av denna tidskriftsartikelbluff.  Det är en samordnad attack från högern.”  (Som motpol dessa akademikers kommentarer).  Hur absurt det är inser man när det framgår att alla tre författarna är vänsterliberala.  (Men har man inget annat att tillgå får ”högerspöket” användas.)  Det gör att vi också, som kritiska till denna fanatiska ideologi, som t ex genusforskningen styrs av, inte får generalisera rörande politiska åsikter.  Jag är övertygad om att det finns åtskilliga därute till vänster som är kritiska (inte bara Johan Westerholm), men de har möjligen svårare att komma ut med det än de som redan är ”politiskt” kritiska.  Jag skriver ”möjligen”, för det är uppenbart att stora mängder av kritiska personer som inte är vänster idag inte heller vågar yttra sig offentligt av rädsla för att skada karriären, så som Steven Sampson konstaterar.

Man måste beteckna det som uppenbart att hyckleriet i detta land (och andra) kring vetenskaplighet nått katastrofala nivåer.  Respekten för saklighet och objektivitet har drunknat i ett postmodernistiskt träsk av okunniga människor som hävdar auktoritet enbart p g a sina åsikter (och frånkänner dem med andra åsikter den auktoriteten).  Lindsay, Boghossian och Pluckrose klär av denna gigantiska korrumpering av vetenskapen tydligt ‒ inte minst för att Adolf Hitler i något omarbetad form ses som ”feministiskt tillförlitlig”.  Det gör att det faktiskt är relevant att kanske släppa termen ”radikalfeminister”, som urskillning från sansade feminister (som t ex Petra Östergren och Louise Persson), och istället kalla dem ”feminazter”.

Feminazterna, och de med dem sammanhängande politiska opportunisterna och karriäristerna, har under en lång räcka av år tillåtits korrumpera vetenskaplig forskning och objektivitet med metoder som man använde i fascistiska och kommunistiska diktaturer.  Det handlar om ignorans av motstridiga vetenskapliga fakta och ovilja att sakligt debattera i skrift eller verbalt, smutskastning och misstänkliggörande av dem som obstruerar mot den ”rätta” övertygelsen och försök att få de människor som är ”fel” att hamna som utstötta och bespottade i samhället.  Jag ska villigt medge att det finns de som agerar lika illa även bland dem som är kritiska till idologibaserad forskning, men skillnaden är att de inte sitter i positioner där de har möjligheter att styra politiken ‒ så som feminazterna tillåtits att göra.

Ett intressant drag i denna smutskastning är det som egentligen borde vara kontraproduktivt för dessa feminazter och deras allierade, nämligen att de klumpar ihop kritiker som ”köpta av någon ’lobby’.”  Om det gäller sexualdebatten är det ”sexlobbyn” (som inte ens existerar i verkligheten), rör det rasstudier är det ”rasister”, är det genusforskning eller feministiska studier är det ”vita cis-män” eller ”patriarkatet” (även dessa mer eller mindre påhittade), är det överviktsstudier är det typ ”köttindustrin” och är det klimatforskning är det ”oljeindustrin”.  De här diffusa och inte sällan icke existerande ”lobbygrupperna” kan användas för att ifrågasätta vilken forskning som helst, oavsett hur genuint underbyggd den är.  Sedan kan man ignorera denna forskning och säga att den inte är värd att ens kommentera.  Istället kan man producera statligt beställda nonsensrapporter (som t ex utvärderingen av sexköpslagen).  Och det är här som en verklig absurditet infinner sig!

Absurditeten består i att de som verkligen är köpta av ”lobbyer” är just genusforskare, växthuseffektsivrare, migrationsforskare, sexlagsförespråkare m fl ”feminazter”, eftersom de anslag som ges till forskning uteslutande går till politiskt korrekt sådan som dessa företräder.  Att man sedan kritiserar seriösa forskare för att de försöker få pengar till forskning från eller komma ut via alternativa källor när han/hon inte släpps fram till de statliga köttgrytorna är ju så makabert att man bara blir förstummad.  ”Du får inga pengar för att din forskning riskerar att producera fel resultat, men vänder du dig till andra möjligheter tänker vi smutskasta dig som en konservativ som betalas av ’lobbyn’.”

Herrgud, var har vi hamnat egentligen?

I det här sammanhanget vill jag citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose i deras Youtube-videoIngen tolererar den här typen av korruption när de upptäcker att resultaten är industrifinansierad förvrängd forskning, för att få den att peka i en bestämd riktning.  Samma granskning skulle vidhänga forskning när den främjar en politisk agenda, och vi har t o m avslöjat tillräckliga bevis för att antyda att denna korruption är genomsyrandes många ämnen, inkluderandes kvinno- och genusforskning, feministiska studier, rasstudier, sexuella studier, överviktsstudier, kulturella studier och sociologi.  Man kunde även lägga till växthuseffekt/klimat.

Men det handlar inte bara om att feminazterna och deras kumpaner bland politiker, journalistkår och aktivister vill beröva alternativ forskning ekonomiska medel och publiceringsmöjligheter, det handlar också om att straffa dem som framhärdar, genom att förstöra deras liv och inkomstmöjligheter.  Vi är ännu inte i Nazityskland eller Sovjetunionen, där man togs av daga eller kastades i koncentrationsläger, men det gäller att ta heder och ära och ekonomisk utkomst från personen som framhärdar.  Särskilt om han/hon har genuint underlag för sin kritik av ”det rätta”.

Jag kan inte frågan om växthuseffekten, så det tänker jag inte gå in på, men så mycket förstår jag, att frågan är en direkt parallell till den om genusforskning, feministiska studier och sexualforskning (en fråga som jag däremot är mycket insatt i, mer än de flesta s k ”experter”).  Det handlar om att kritiker av den ”rätta” åsikten, på samma sätt som de som kritiserar postmodernismen och ovetenskapligheten i genusforskning, måste misstänkliggöras som ”höger” eller beroende av ”industrilobbyister” av dem som förfäktar den karriärfrämjande politiskt korrekta.  Sedan får de ingen tid att utveckla sina ståndpunkter i media, undanhålls forskningsmedel och i slutändan berövas sin utkomst.

Ett aktuellt sådant fall är professor Peter Ribb som verkade vid James Cook university i Australien i många år som marinforskare.  Till skillnad mot alarmisterna hävdade han att korallreven inte alls mår dåligt och kritiserade offentligt de alarmerande rapporter som hävdade att växthuseffekten orsakade sådana skador.  I och med detta blev han klassad som ”förnekare” (det är ett hemskt epitet och inte alls i klass med ”kritiker”, som feminazter och andra annars påstår sig välkomna).  Universitetet försökte belägga honom med munkavle, men han vägrade att anpassa sig och fortsatte sin kritik.  Men då fick han sparken!  Officiellt är det naturligtvis inte hans kritik som orsakat detta (om vi ska tro officiell historieskrivning blev väl knappast heller i Sovjet någon sparkad bara för åsikter), utan att han brutit mot ”den etiska koden” på universitetet.  Så har universitetet självt uppvisat ett lysande exempel på hur man verkligen bör bete sig etiskt, genom att söka igenom Peter Ridds e-postkorrespondens för att kunna producera anklagelser mot honom som strider mot ”den etiska koden”.  Något som fått anställda vid universitetet att använda den universitetsanknutna e-posten synnerligen försiktigt och även fått personer som Ridd kritiserat att kritisera universitetet.  Naturligtvis är det inte någon, utom de mest inbitna växthuseffektsförespråkarna och politiskt korrekta karriäristerna, som tror på den officiella förklaringen och t o m tidningar som annars varit skeptiska till Ridd kritiserar åtgärden (länkar om fallet här, här, här och här).

I något mindre skala, men inte desto mindre förödande, råkade jag ut för samma sak själv.  2008 gav jag ut boken ”Samlag eller Salighet”, som strax blev kurslitteratur i sexualhistoria på sexologikursen vid Göteborgs universitet (men togs bort två år senare då en feministisk lektor tog över).  I den refererar jag forskningskonsensus om att sex i sig inte är skadligt för någon, inte ens barn (att det verkligen råder konsensus om detta har jag samlat vetenskapliga texter om här, och det vore absurt att tro att min bok blivit kurslitteratur på ett universitet om den propagerat för pedofili), utan underströk att det är omständigheterna som är det avgörande för eventuell skada.  I den vetenskapliga världen tvistar man dock om vilka omständigheter som skapar skada (läs mer om det i texten under länken).  Något Expressen inte tog någon som helst hänsyn till då de 2010 skulle smutskasta Piratpartiet (som jag var riksdagskandidat för) genom att utmåla mig som ”pedofilkramare” och påstå att jag ”ansåg” att barn inte tar skada av sex.  Att jag varnat för att ändra lagarna i detta tog skvallerjournalisten inte någon som helst hänsyn till utan frågade mig istället:  ”Tror du att det säljer lösnummer?”

De här feminazterna, journalisterna, politikerna, aktivisterna, ideologiska korsriddarna m fl betraktar sig själva som goda människor som utför goda gärningar (vilka händelsevis råkar sammanfalla med deras eget ego och karriärsträvan), men jag vill åter citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose:  ”Ni kanske tänker att arbete gjort inom detta fält måste vara gott, eftersom det verkar som om det fortsätter människorättsarbetet.  Efter att ha tillbringat ett år med att ha granskat det, och uppmärksammat experterna inom det, måste vi säga att vi inte håller med.  Ett växande antal studier fortsätter inte människorättsrörelsens arbete, de korrumperar det.  Och det profiterar på dess goda namn för att fortsätta främja en social ormsvans så att allmänheten fortsätter att bli mer sjuk.  Utveckling är lättare utan underbyggda studier.”  Sedan föreslår de att de som dessa ”goda” påstår sig tala för kritiskt ska granska och avgöra om de talar för dem.  Något som t ex sexarbetare gjort ‒ och kommit fram till att de ”goda” inte bryr sig om något annat än sitt eget välbefinnande och gärna offrar oskyldiga för detta (se t ex här). Så tillägger Lindsay, Boghossian och Pluckrose att de här människorna helt borträknar evolutionen och är övertygade om att ”det moraliskt och ideologiskt rätta” ska rätta till miljontals år av ”felaktig” evolution.  Men hur kan vi sätta någon som helst tilltro till sådana makabert ovetenskapliga attityder!?  Men, det är väl som sir Winston Churchill lär ha sagt:  ”Folk är inte så dumma som du tror, de är dummare”!  Något som även inkluderar dem som inte tror på detta men inte säger ifrån!  Hjältarna är inte dessa feminazter som skriker i en stor unison och politiskt korrekt kör, utan sådana som Lindsay, Boghossian och Pluckrose, som vågar utmana och säga ifrån.  Det är aldrig medjamsarna (även om maskerade under ett till namnet ifrågasättande epitet, som emellertid blivit synnerligen normriktigt; ”normkritik”) som fört utveckling framåt.  Det är däremot de som vågat ifrågasätta de allmänt vedertagna ”sanningarna”!  Något som t ex Dr Patrick Moore understryker i slutet av denna debatt mellan klimatalarmister och ”förnekare”, då han understryker att de förra inte agerar som vetenskapsmän, utan som aktivister.

ÄR SAFET MAKAS ÖDE EN RADIKALFEMINISTISK SEGER???

Man får alltid en dålig smak i munnen när man utifrån ett så grymt människoöde som Safet Makas’ (Uppdrag granskning 26 sept 2017) ska försöka komma med kritiska reflektioner.  Personligen mår jag illa av politikers totala frånvaro av anständighet när de ska dra egna politiska poäng på människors olycka (som t ex att ”korsfästa” alla män som kvinnomisshandlare eller våldtäktsmän utifrån medialt uppblåsta fall) ‒ och medier också för den delen ‒ men ibland måste man reflektera kring vad ideologi och blind övertygelse kan ställa till med.

Med reservation för att Uppdrag gransknings granskningar inte alltid är helt trovärdiga så förefaller detta fall dock vara ganska enkelt att förstå.  En kvinna tycks ha drabbats av en depression i samband med sitt tredje barns födelse och har betett sig orationellt, vilket sedan har slutat med att hon mördat sina tre barn och tagit livet av sig själv.  Vi kan där lämna den falsk retoriken om att det nästan bara är män som är våldsamma och istället se det djupt tragiska i detta fall.  Men, det finns ett faktum som vi inte kan bortse från, nämligen socialförvaltningens i Angereds agerande.  Det är också där min reflektion kommer in.

Det finns ingen som kan motsäga att nyss nämnda Socialförvaltning betett sig rättsvidrigt och inhumant.  Trots lagens bokstav har man underlåtit att underrätta fadern om den alarmerande situationen.  Även fast den sannolikt psykiskt dåligt mående modern flera gånger uppenbarligen farit med osanning.  Ändå har man nöjt sig med enbart hennes försäkringar.  Är det någon som tror att Socialförvaltningen egentligen trodde på t ex uppgiften att Safet Makas inte hade någon telefon?  Min misstanke är, att socialarbetarna nöjt tog emot ett sådant besked, så att de kunde sopa mannen ur bilden.  Detta enligt en kultur som tydligt framträder inom denna myndighet.  Nämligen att fäder räknas bort, enligt en övertygelse som är en direkt följd av radikalfeminismens krig mot den vite, västerländske heterosexuelle mannen och den smutskastning av honom som med mediers och politikers goda vilja skett i 40 års tid.

Fäder har alls inte samma rättigheter som mödrar när det gäller barn, något som vi kan slå fast som ett faktum ‒ oavsett om nu män skulle vara gynnade inom vissa andra områden (men enligt SCB är de ändå mer missgynnade än kvinnor idag ‒ även om SCB inte har något verklighetsperspektiv på relationsvåld).  Det hjälper sedan inte att man kan hitta skrifter som ”bevisar” att det inte skulle vara så, genom att låta parter i målet uttala sig utan någon kritiskt infallsvinkel.  Både jurister och forskning vet att så är fallet.  Så skriver man t ex i ”Legally yours” i ett uttalande av en jurist:    Det positiva är att barnens fäder blivit mer jämställda och benägna att tillvarata sin och barnets rätt till också en far och båda föräldrarna. Dock lever myten om den bull-bakande och ”goda och ensamstående modern” till viss del kvar både vid domstolarna och hos socialtjänsten/familjerätten, som gör utredningarna ofta till moderns favör.  Och en undersökning vid Akademin för hälsa och arbetsliv i Gävle säger i sin sammanfattning:  Resultaten i vinjettstudien visade inte på diskriminering när respondenterna skulle göra riskbedömningar efter kön. Däremot hittades diskriminering mot fäder när respondenterna skulle bedöma vårdnad, boende och umgänge. Här bedömdes modern som den bäst lämpade trots att vårdnadshavarna hade identiska bakgrunder. I den kvalitativa tolkningen av fäders texter var det mest framträdande att de var övertygade om att deras biologiska kön var en belastning i en vårdnadstvist.  En sådan övertygelse uppstår knappast utan grund. Naturligtvis kan fler exempel enkelt letas upp, men de flesta vet ju ändå att det är på det här viset (om man inte av ideologireligiösa skäl vägrar att se sanningen) och min reflektion är att det förmodligen är precis detta som gjort att Socialförvaltningen i Angered underlåtit att ta kontakt med Safet Makas.  Just för att männen så ofta medvetet sorteras bort som ”icke trovärdiga” som barnets vårdare så kan det här uppstå.  Därför tror jag inte det hjälper ett enda dugg med de åtgärder som man säger sig ha vidtagit för att förhindra sådana här grova övertramp framöver (som gör att JK friar, borde inte de som felat få minst kraftiga prickningar?) innan man har tagit tag i attityderna hos socialarbetarna.  Det kan tyckas som en seger för radikalfeminismen att man lyckats åsiktskorrumpera socialförvaltningen (och andra institutioner) på detta sätt genom sitt krig mot och smutskastning av mannen, men det leder tyvärr bara till mänskliga nederlag och tragedier.  Men det bryr sig de radikalfeministiska ideologireligiösa sannolikt inte om.  Bara de, likt teologiskt religiösa, får känna sig rättfärdiga och nöjda med att tvinga samhället i ”den rätta” riktningen.  D v s den som gynnar just dem.

VÅLDTÄKTSKVINNAN

I den gigantiska masspsykos som #Metoo har utvecklats till har sprungit fram en häxjakt som jag tidigt såg skulle komma, men fåfängt ändå hoppades skulle hejdas någonstans på vägen.  Nu har denna kampanj nått samma ”objektiva” nivåer som judeförföljelserna på 30-talet och t ex ”återvunna minnen” på 80- och 90-talen, då män på löpande band fick schavottera för falska påståenden och anklagelser för ett fenomen som inte har bevistats vetenskapligt, utan då bara underhölls av aktivister, radikalfeminister och terapeuter som kunde tjäna stora pengar och ära.

Som sagt, nu är vi där igen och liksom då sluter mängder av kvinnor upp för att få vara med i kvinnogemenskapen och vi ska tro att allt är sant av två anledningar.  Att det är så ”många” (sett till hela befolkningen är det dock inte speciellt många och de som ”kommer ut” och ”vittnar” tillhör nästan alla någon form av eliter) och att man inte får ifrågasätta kvinnors trovärdighet.  Men mängden imponerar inte på mig.  Hur många var det inte som på 30-talet vittnade om judarnas ondska?  Ska vi bara döma av mängden vittnen är inte bara judar onda, men vi ska också tro att häxor existerar, att bögar är ondsinta och sjuka förförare av oskyldiga pojkar och att svarta är mindre intelligenta än vita.  Vem skulle vilja anföra mängden vittnesmål i sådana fall?  Mängden av ropande röster är verkligen inget mått på sanning!

Att inte ifrågasätta kvinnors (och mäns, naturligtvis) trovärdighet vore ett direkt brott mot objektivitet och vetenskaplighet.  Vi vet att kvinnor ljuger!  De har gjort det i häxjakter genom historien, de gör det om våldtäkter (och förstör därmed för verkliga offer, precis som #Metoo-rörelsen), de har gjort det i vårdnadstvister en masse och de har gjort det rörande ”återvunna minnen”.  För att bara ta några exempel.

Ett annat väldigt tydligt exempel på att kvinnor ljuger, hittar på och mörkar är frågorna om partner- och sexuellt våld.  Trots att det i över 40 år varit känt att kvinnor misshandlar minst lika ofta som män i förhållanden ‒ och dessutom inte är ett dugg mindre aggressiva än män ‒  så låtsas den elit som nu försöker stämpla mannen som en ond förövare och kvinnan som ett oskyldigt offer att det bara är kvinnor som utsätts för sexuellt våld (med en enda kvinnlig syndabock, som ska offras för att alla andra kvinnor ska gå fria).  Det berövar dem all trovärdighet!  När man säger att denna elit utgör så många vittnesmål så är de också, som sagt, uppenbara vittnesmål om hur kvinnor ljuger, hittar på och mörkar i andra frågor.  Inte minst de kvinnliga journalisterna.

Förutom Lotta Bromé, som får agera legalitet för att bortse från drabbade män, så att man kan göra ett allmänmänskligt problem till ytterligare ett fälttåg i kriget mot mannen, så mörkar man helt kvinnors sexuella aggression mot män.  Exakt som med partnervåld!  Men precis som med detta har det länge varit känt att kvinnors sexuella våld mot män på intet sätt är något undantag, eller sällsynthet.  Martin S Fiebert gjorde år 2000 en sammanställning över forskning kring detta ämne och listar 40 empiriska undersökningar och två översikter.  Jag tänkte orda något om dessa undersökningar och vad de visar.

En slående bild av undersökningarna är att de ‒ precis som med sådana om partnervåld ‒ differentierar en hel del.  Detta kan bero på olika orsaker, som frågeställningar, vilka miljöer eller landsdelar man gjort undersökningarna, m m.  Som ett exempel på hur det rent geografiskt kan differentiera framstår Lottes & Weinbergs (1996) med jämförelse mellan studenter i Sverige och USA.  I det förstnämnda landet uppger 22 % av männen och 41 % av kvinnorna att de varit utsatta för sexuellt tvång, I det senare 50 % respektive 69 %.  Det kan eventuellt bero på att moralpaniken i Sverige då ännu inte blivit så stark som nu, samtidigt som man i USA ‒ som ju var ett mer dogmatiskt kristet land ‒ hade en starkare moralpanik.  Idag skulle det kanske se mer lika ut, särskilt i ljuset av #Metoo-paniken, men vi får nöja oss med att konstatera att olika undersökningar får olika resultat.  Men det gäller både män och kvinnor.  Är siffrorna högre eller lägre i en undersökning gäller det både männens och kvinnornas respons.

Vad som också måste vägas in är att nästan alla undersökningar är gjorda i college-miljö och alltså inte representativa för hela populationen.  Här kunde man kanske misstänka att kvinnor i college-miljö är mer aggressiva än genomsnittskvinnan ‒ eftersom det är känt att bildning ökar kvinnors aggressivitet, men minskar mäns (Brinkerhoff & Lupri 1988), men vi har egentligen ingenting säkert att ta på.  Den enda större representativa undersökningen som listas (Muehlenhard & Cook 1988) avviker dock markant från college-undersökningarna i det att hela 93,5 % av männen och 97,5 % av kvinnorna uppger att de någon gång utsatts för ett oönskat sexuellt närmande och när det gäller tvingad sexuell händelse rapporterar 62,7 % av männen mot endast 46,3 % av kvinnorna sådan.  Något som avviker från college-undersökningarna (som jag återkommer till).  I en undersökning av ungdomar tillhöriga mormonkyrkan uppgav 5 % av bägge könen att de tvingat någon till sexuella aktiviteter (Chadwick & Top 1993).  En representativ studie i Los Angeles (Sorenson, Stein, Siegel, Golding & Buman) visade att totalt 7,2 % av männen tvingats, men i åldern 18-39 år var det 16 %.  I denna studie finns inga motsvarande siffror för kvinnor.

Det är också viktigt att understryka att det sällan handlar om sexuellt tvång av män mot män.  Det handlar nästan uteslutande om kvinnors sexuella tvång mot män.  Flertalet undersökningar fokuserar på det och den enda som anger siffra visar att exklusivt homosexuellt tvång var sällsynt (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1994a).  I denna anges att 34 % av männen rapporterade åtminstone en tvingande episod, varav 24 % enbart rörde kvinnors aggression, 6 % både kvinnors och mäns och endast 4 % mäns aggression mot män.  Dessutom vet vi att sexuellt våld bland lesbiska kvinnor är lika omfattande som bland heterosexuella (Girschick 2002), så det finns ingen anledning att tro att det skulle vara en mindre andel kvinnor som utsätts av kvinnor än män som utsätts av män.

En annan viktig faktor är attityder som män och kvinnor har till mäns sexuella aggression gentemot kvinnor och vice versa.  En attityd som direkt pekar mot varför kvinnor är mer benägna att beklaga sig och anmäla (min tolkning) är att de reagerar starkt mot både lätt och påtvingad beröring av genitalierna, medan män ser mindre allvarligt på lätt beröring, men reagerar starkt mot tvingande beröring.  Både män och kvinnor reagerar starkt för bägge fenomenen då det är en av samma kön som utför övergreppet.  Att väga in i detta är också att män har lättare att acceptera kvinnliga närmanden om det är en attraktiv kvinna som utför det.  Intressant är att män betraktade ett övergrepp mot en kvinna som svårare än om en man utsattes och på motsvarande sätt ansåg kvinnor att det var mer tvingande om en man utsattes.

Det konstateras också att samhället inte har plats för det manliga offret för sexuell attack och att vårt samhälles ignorans av våldtäkter mot män löper jämsides med det faktum att de flesta manliga offren inte rapporterar sina upplevelser till polisen, hälsomyndigheter eller ens vänner eller familj (Struckman-Johnson 1991).  D v s exakt samma fenomen som med partnervåld.  Samhället inte bara ignorerar männen utan radikalfeministerna, politiker och medieeliten, som nu använder masspsykosen för sitt könskrig, utpekar dessutom männen som de ENDA förövarna.  Samhället sviker alltså männen dubbelt upp, samtidigt som man slår på trumman för de stackars oskyldiga kvinnorna som bara är offer och som vi ska tro är helt trovärdiga.

En annan attityd som är tydlig i samhället är att man mer accepterar kvinnor som förbryter sig mot män än tvärtom och att det anses som mer okay att en kvinna avvisar en invit än en man gör det (Mangolin 1990).  En annan sak, som rapporterades bland vita och svarta män mer än hos kvinnor, var att den sexuella aggressorn, om den var kvinna, oftare blev arg (och förnärmad) om den avvisades (Rouse 1988).  Det kan kopplas till att fler män (17 %) än kvinnor (10 %) kände att den som förgrep sig på dem var så upphetsad att de kände att det var lönlöst att stoppa dem, även om de inte ville genomföra samlaget (McConaghy & Zamir 1995).

Intressant är också attityden att manliga offer egentligen uppmuntrat förövaren, att han njutit av sexet mer än en kvinna skulle ha gjort och att han anses känna mindre stress över situationen.  Det här omfattas även av männen själva (Smith, Pine & Hawley 1988), vilket kan misstänkas leda till att män oftare bortsorterar incidenter i undersökningar och andra sammanhang (min kommentar).  Däremot tycks det som att män med en liberalare syn på sex, och särskilt de utan egna fasta förbindelser, ställde sig mer positiva till en påtvingad anstormning av en kvinna (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1997).  Förmodligen gäller detta med att liberalare syn på sex leder till större öppenhet även för kvinnor.  Minst anmälda våldtäkter i detta land hade vi 1976, precis innan attityden vände och vi började marschen mot vårt nuvarande, sexuellt repressiva samhälle.

När det gäller självrapporterade aggressiva strategier för att närma sig en partner av det motsatta könet så rapporterar Anderson (1996) att 42,6 % av de tillfrågade kvinnorna använt aggressiva strategier och 7,1 % hade använt fysiskt tvång.  Samma Anderson rapporterar i en större studie (1998) att mellan 26 och 43 % av kvinnorna använde strategier som, om de skulle utövats av en man, betraktades som tvingande.  Samtidigt hade 20 % använt fysiskt tvång, 17 % hade hotat med fysiskt tvång och 9 % använt ett vapen för att tvinga en man till sex.  1993 hade Anderson & Aymami rapporterat att 15,6 % av de collegeungdomar i form av män de undersökt rapporterat att de tvingats fysiskt till sexuella handlingar, lika många hade hotats fysiskt och 4,7 % hade hotats med ett vapen av kvinnor för sex.  Straus, Hamby, Boney-McCoy & Sugarman (1996) rapporterar att de senaste 12 månaderna hade 38 procent av de manliga studenterna och 30 procent av de kvinnliga utsatts för något sexuellt tvång.  Samtidigt rapporterade 37 % av männen att de använt tvång, mot 18 % av kvinnorna.  Totalt betyder det att åtminstone var fjärde kvinna, enligt dem själva, någon gång använder sig av sexuellt tvång!  Smaka på det.

Men finns det då någon möjlighet att få en siffra på hur det ser ut med detta med sexuellt tvång mellan män och kvinnor?  Ja, som sagt så differentierar studierna där personer uppger att de blivit utsatta för sådant tvång ganska markant ibland så jag gjorde ett genomsnitt av de olika undersökningarna för att förhoppningsvis få fram en något mer realistisk balans.  Då bortser jag från de fel som kan komma av att män kanske underrapporterar för att de förväntas anse att handlingar inte är så farliga som kvinnor gör på ett enkelt sätt.  Men de siffror som jag då fick fram var för det första för upplevt sexuellt övertramp gentemot en själv att ca 33,3 % av männen bedömde att de utsatts för sådant.  Siffran för kvinnor var då istället ca 46,2 %.  När det däremot gäller män och kvinnor som tvingats till samlag så var siffran för män ca 15,8 %, för kvinnor ca 22,5 %.  Det är på intet sätt några stora skillnader och det misskrediterar #Metoo-kampanjen, som närmast uteslutande fokuserar på mäns överprepp på kvinnor.

Hur trovärdiga blir de kvinnor som är beredda att släppa förbi kvinnlig sexuell aggression, att bortse från fakta som visar att detta inte handlar om könstillhörighet utan om mänskliga faktorer oavsett kön?  I mina ögon är sådana kvinnor inte trovärdiga alls.

Sedan vill jag åter understryka att jag både utsatts för fysiskt våld på stan i min ungdom, så jag vet hur traumatiskt det kan vara, och att jag utsatts för ett rejält sexuellt övertramp av en kvinna (vilken handling idag skulle bedömas som våldtäkt).  De som därför vill beskylla mig för att försöka bagatellisera är därför ute i fullständigt ogjort väder.  Däremot vänder jag mig mot att man tror att man ska kunna attackera problem genom konservativ moralism (fast ofta från vänster) och med könskrig.

METOO – MEDELTIDEN VÄLKOMMEN TILLBAKA

Metoo#-kampanjen är en bekräftelse på att medeltidens moralism är tillbaka.  Det är ett fenomen som exakt stämmer överens med kyrkans linje under medeltiden, fast tvärtom.  Då var det kvinnorna som var upphovet till allt ont.  Det var den onda kvinnan ‒ djävulens port ‒  som lockade den rene, gode mannen till synd och förfall.  Idag är det precis lika enkelriktat som då.  Men vi har vänt på det; mannen är upphovet till allt ont och kvinnan är upphöjd och allt igenom god, som enbart gör fel därför att någon man lurar eller tvingar henne till det.

Inte nog med det.  Vi har exakt samma sexualmoral nu som på medeltiden (och senare), med det undantaget att kyrkans puritanism inte fick samma genomslag bland folk i gemen som radikalfeminismens puritanism får genom nutidens medier.  Men koncepten är exakt desamma:  Sexualiteten är i grunden något ondskefullt och smutsigt, som gör oerhörd skada om den är fel.  Och fel är all sexualitet utom det vaginala samlaget i ett kärleksfullt förhållande.  Då blir det plötsligt något fint, nästan poetiskt (ungefär som att kyrkan 1215 upphöjde det äktenskapliga, vaginala och avlande samlaget till ett sakrament) ‒  bara det inte finns inslag av lusta och ”onaturlighet” i det.  Vad som också är tvärtemot medeltiden är att ”sodomiterna” (hbtq-människor) idag är upphöjda över ”cis-människor” ‒ och de tycks dessutom verka undantagna regeln om ”onaturlig” sex.  För samtidigt som t ex oral- och analsex ses som kränkande för en kvinna bryr sig ingen när det gäller gay-människor.

Det här är intressant, därför att alla skulle skrika om att det var ”patriarkatet” som orsakade orättvisorna och obalansen på medeltiden, men är det verkligen ”patriarkatet” som vänt så totalt på det och istället gjort kvinnan till den oantastbara, istället för mannen?  Naturligtvis inte, lika lite som det var ”patriarkatet” som orsakade vrångbilden på medeltiden är det detsamma som orsakat vrångbilden idag.

Den främsta anledningen till bilden av kvinnan som hora och förledande var, då liksom nu, kvinnogemenskapen ‒ eller snarare kvinnlig aggression parat med strävan att hålla det sexuella kapitalet så dyrbart som möjligt.  Det är väl känt, att det inte i första hand är män som dömer kvinnor som ”slampor”, ”horor” eller ”lättfärdiga”.  Det är andra kvinnor som gör det.  I det föragrara samhället existerade inte detta problem, eftersom kvinnan hade kontroll över sin sexualitet på ett helt annat sätt än under senare tid, då inte kunskapen om sambandet sex-graviditet var känt.  En kvinna som hade många partners var framgångsrik, eftersom det gav henne riklig tillförsel av mat ‒ eftersom det var en självklarhet att hon kunde kräva materiell ersättning för att hon bjöd på sex.  Visserligen har ”äktenskapet”, d v s en form av tvåsamhet, existerat hela tiden ‒ inte minst för att ”Westermarckeffekten” gör så att de flesta i en samsocialiserad grupp söker sig partners utanför den.  Hade inte den effekten funnits hade alla gift sig inom den egna familjekretsen, eftersom den var den viktigaste och säkraste organisationen.  Men de föragrara förbindelserna varade inte lika länge som senare.  (Även bland andra primater, makaker t ex, kan denna tvåsamhet skönjas under perioder om några månader, även om man inte exklusivt håller sig till samma partner).

I och med agrarsamhällets möjlighet att samla förmögenheter, kombinerat med de rika männens vilja att ha kontroll över avkomman, då sambandet sex-graviditet blev uppdagat, så skärptes kampen mellan kvinnorna om de framgångsrika männen.  Effekten blev att stigmatisera och smutskasta de ”lösaktiga” kvinnorna och göra deras status så låg att andra män inte skulle vilja göra dem ”ärbara”.  Dorian Furtună skriver: Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plågasamtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning [än män].  Det var alltså en effektiv konkurrensmetod av kvinnor att stämpla och stöta ut andra kvinnor ur kvinnogemenskaperna på ett psykiskt aggressivt sätt.  Männen däremot har aldrig haft behov av att stigmatisera ”lättfotade” kvinnor.  Tvärtom så är de populära hos män, men eftersom de rimmar illa med viljan att ha kontroll över avkomman så var de inte tänkbara som ens barns mödrar (inte minst för att de som ”lösaktiga” kunde vänstra).  Därför måste män foga sig i andra kvinnors utstötning av de ”lättfotade”, för att få en mer sedesam kvinna (vilket inte var något problem för mannen förrän efter reformationen, då det var en självklarhet att han kunde ta sig lättfotade kvinnor utanför äktenskapet).  Det här ledde också till framförallt mödrarnas krav på att deras döttrar skulle vara oskulder fram till sina äktenskap (om de själva hade måst vara det skulle döttrarna också vara det).

Vad radikalfeminismen har gjort i sitt framgångsrika krig mot männen är att de inkorporerat en del av dessa ”lättfotade” i kvinnogemenskapen igen.  Sådana som inte alltför öppet säljer sig, men kan ha en och annan älskare, vara flirtiga och utmanande.  De har fått legitimitet.  Däremot inte sexarbetare eller kvinnor som är kritiska till den nya radikalfeministiska religionen.  Metoo# är ett tydligt bevis dels på denna omvända nymedeltida mentalitet, dels på den nymedeltida puritanismen.  Vi ska av kampanjen förstå att den uteslutande goda kvinnan är offer för den uteslutande onde mannen och samtidigt ska vi förstå att sex är så fruktansvärt, så att en hand på ett knä, eller en ”ond blick” är värre än misshandel (ingen skriver på upprop mot misshandel).  Dessutom har vi återinfört ”gatans parlament” ‒ eller vi kanske snarare ska kalla det ”mediedomstolar”.  Rättslösheten har inte varit så stor i Sverige på hundratals år!

I centrum för detta ligger något viktigt, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963:  Måttet på perversion i en handling beror inte på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen.  Det sätter fingret på hur den medeltida puritanismen låtit oss hamna i ett samhälle som inte längre är ett rättssamhälle.  Värderingen av sex har stegrats negativt till att det är så vidrigt och skadligt (även fast det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som kan visa att sex i sig är skadligt för någon) att det slår ut allt annat och legitimerar en nedmontering av rättsstaten.  Precis som den medeltida katolska kyrkan kunde göra detta har nu radikalfeministerna lyckats med det.  Samt att återinföra skamstocken.  Sverige är verkligen att gratulera till ”framstegen”!

Jag ska helt klart deklarera, att si eller så många namn under ett upprop INTE imponerar på mig det minsta.  Historien är full av exempel på masshysterier, där tusentals samtida människor vittnat om det förfärliga i det de vänder sig emot.  Om mängden underskrifter eller utrop skulle vara synonymt med sanningen så skulle albigenserna ha varit onda, häxorna verkligen existerat, judarna giriga och ondskefulla, Thomas Quick skyldig och bögarna perverterade monster.  Dessutom påstår jag, att bland dessa som skriver på finns åtskilliga som först i och med denna masshysteri ”upptäckt” att de varit utsatta för ”övergrepp” ‒ vilka många inte ens visste att det var ”övergrepp” förrän upphaussningen av sex på ondskeskalan fick genomslag ‒ liksom drygt hälften av alla våldtäktsanmälningar inte har substans.  Herrgud, hur tror dessa människor att världen ser ut?  Varför är en ”sexistisk” kommentar av så mycket större dignitet än misshandel eller bedrägeri?  Och vad ska vi se mer framöver?  Ska det komma ett juristupprop med utpekande av ”sexistiska” klienter?  Ska kvinnliga lärare skriva under ett upprop om ”sexistiska” manliga lärare, så att mängder av manliga lärare tvingas sluta sina arbeten?  Vem ska våga anlita eller anställa de som skriver under på dessa massupprop?  Själv kan jag direkt säga, att jag inte skulle lita på en jurist som skrivit under ett sådant upprop som juristupproret.  En jurist som bidrar till nedmonteringen av rättssamhället skulle jag aldrig ha förtroende för.  Och vilka arbetsgivare, teaterchefer och andra ska våga anställa dem som skrivit under?

Metoo-häxjakten har utvecklat sig precis så som jag förväntade mig att den skulle göra.  Masshysteri, puritanism och moralism har genom hela historien bara lett till katastrof och förföljelser.  HÄXJAKT!

GOTLANDS MUSEUM SKA INTE ÄGNA SIG ÅT ATT UNDERBLÅSA KRIG MELLAN KÖNEN

För några dagar sedan skrev jag om min debattartikel till Gotlands tidningar (S & C).  Jag sände den också till Gotlands Allehanda (M), vilka tog in den oavkortat.  GT ville att jag skulle korta den med ca 1000 tecken.  Nu har Gotlands museum svarat och tyvärr kan jag inte länka till museets text, men ni kan läsa mellan raderna i mitt svar.  Så här har jag formulerat min replik på repliken:

I en replik menar Gotlands museum att våld är någonting som drabbar män i det offentliga rummet, kvinnor i nära relationer. Förutom att det är fullständig osanning så förstår jag att de inte ordentligt läst min text, för våld drabbar män i nära relationer minst lika mycket som kvinnor. T o m en svensk undersökning, Gill & Remahl av svenska förhållanden, har funnit att ”[k]vinnor [är] lika våldsbenägna som män i parförhållanden” (DN Debatt 050127). Att museet i den fasta utställningen rapporterar fakta om stupade män 1361 balanserar absolut ingenting i att man presenterar en utställning som falskeligen utpekar män som förövare och kvinnor som offer. Jag har själv i min ungdom blivit nedsparkad på gatan, så jag vet hur det är att utsättas för våld, vilket gör att jag starkt supporterar att man vänder sig mot sådant. Men jag vänder mig också starkt mot att man gör det ideologiskt ensidigt, utpekandes en grupp som våldsverkare, en som offer. Om man skulle göra en sådan utställning och t ex peka ut judar som onda, kristna som goda skulle man bli kallad för rasist ‒ och åtalas för hatbrott. Det finns t o m forskningsrapporter från USA som visar att sexuellt våld från kvinnor mot män är lika vanligt som vice versa (t ex Muehlenhard & Cook 1988, som visade att 62,7 % av männen, 46,3 av kvinnorna utsatts för sexuellt tvång av det motsatta könet).

En utställning av det här slaget är ”könsrasistisk” och bidrar bara till ett könskrig ‒ och krig har aldrig varit en bra lösning på problem. Att skriva som Seidegård & Thedéen avslutningsvis gör: ”Mäns våld mot kvinnor finns även på Gotland. Och som museum har vi en betydelsefull roll att spela som forum för debatt och dialog och debatt för vår tids stora frågor” är ett direkt hån mot alla de män som utsätts för våld av kvinnor i relationer (och kvinnor i lesbiska). Det har absolut ingenting att göra med dialog att presentera en utställning som ensidigt och på ovetenskapliga grunder pekar ut män som de enda förövarna av våld i relationer (för jag utgår från att ingen föreläsare kommer prata om kvinnors våld mot män). Det är bara att underblåsa krig och det ska inte Gotlands museum ägna sig åt!

Dick Wase

Gotlandshistoriker

DEN ENKELRIKTADE KAMPANJEN ”METOO”

Intressant att kampanjen ”MeeToo” enbart kretsar kring kvinnor som blivit våldtagna/antastade. Och varför handlar det bara om sexuellt våld? Tror någon att det är att glida på en räkmacka att bli misshandlad? Jag kan inte skriva MeeToo eftersom jag bara blivit nedsparkad på stan en gång i min ungdom, och det fanns inte mer sexuellt i det än svartsjuka, men det krävdes mycket viljestyrka och eget intellektuellt argumenterande för att våga gå ut en lång period efter det. Men jag kom över det, vilket de flesta gör. Jag kan bli lika fascinerad som en Калисто Утриаинен i en tråd på Facebook blir över att kvinnor ifrågasätter kampanjen, men istället blir jag fascinerad över att kvinnor kan fixera så oerhört på hur just de är utsatta och fullständigt ignorera det våld som utövas mot män. Och det gäller även i fallet sexuella övergrepp. Det är faktiskt lika många män som utsätts för övergrepp av kvinnor som vice versa, men det ordas det aldrig om. Fiebert & Tucci fann i sin studie 1998 att 70 procent av de manliga studenterna vid California State University hade utsatts för sexuellt tvång av kvinnor under de senaste fem åren, Muehlenhard & Cook (1988) fann att 62,7 procent av männen och 46,3 av kvinnorna procent tvingats till oönskade samlag och Struckman & Johnson fann (1998) att 43 procent av männen utsatts för tvingande/oönskade sexuella handlingar av kvinnor, varav 36 procent av männen rapporterade oönskat tafsande och 27 att de tvingats av kvinnor till oönskat samlag. D v s att mer än var fjärde man hade blivit våldtagen av en kvinna!


Idag är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor inte är ett dugg mindre aggressiva än män, vare sig i förhållanden eller intrakvinnligt (även om aktivister, politiker och medier försöker tysta ned detta faktum). Ändå är det horder av kvinnor i vårt land (och även bland andra genuskreationister i andra länder) som enbart ylar om att ”kvinnor utsätts enbart för att de är kvinnor”. Det här är ett ALLMÄNMÄNSKLIGT problem där faktiskt kvinnorna är vida mer gynnade än männen i ett avseende. Om en kvinna säger att hon blivit misshandlad eller våldtagen ställer sig alla på hennes sida och fördömer mannen som påstås ha gjort det – vilken därefter är stigmatiserad och ”körd” i samhället. Om en man däremot påstår att han blivit misshandlad eller våldtagen av en kvinna tror ingen på honom och han närmast hånas istället. Inte undra på att män, som Pope visar, har ett väldigt mycket lägre förtroende för myndigheterna i dessa frågor än kvinnor och struntar i att anmäla.


Dessutom är det ett vetenskapligt faktum att kvinnor kan utnyttja anklagelser om våld eller våldtäkt av män för att gynna sig själva – vilket de också gör  (En studie rapporterade detta i 75 procent av fallen vid anklagelser i samband med skilsmässa [Wakefield, H, & Underwager, IL [1990], Personality characteristics of parents making false accusations in sexual custody disputes. I Issues in Child Abuse Accusations]). Det amerikanska Justitiedepartementet gjorde 2012 en undersökning av rapporterade våldtäkter i landet (McNamara & Lawrence) som visade att 60 procent var falska eller ogrundade anklagelser, 17 procent ledde till fällande domar, 15 till friande och 8 procent drog tillbaka anklagelsen innan dom fallit (förmodligen för att de insåg att deras bluff inte skulle lyckas). Det här är viktigt, eftersom de män som drabbas av anklagelsen blir stämplade och stigmatiserade för resten av livet (”ingen rök utan eld”), vilket är fullständigt enkelriktat till kvinnornas fördel (läs gärna, för svensk del, böckerna ”Varför bevis och sanningen när anklagelser räcker” av Patric Knutson och ”Oskyldigt dömd” av Anders Eriksson). Brottsmålsadvokaten Per E Samuelsson säger att det svenska samhället inte genomsyras av principen ”hellre fria än fälla” när det gäller kvinnors anklagelser om våldtäkt av män utan snarare ”hellre fälla än fria” (https://www.expressen.se/…/peter-eriksson-vill-doma…/). Ett resultat av att genuskreationister, medier, politiker och andra enbart fixerar på hur synd det är om kvinnor och hur onda män är. Men egentligen är detta, som sagt, allmänmänskliga problem som vi aldrig kommer kunna göra något åt om man enbart ska utmåla ett kön som offer och det andra som ondskefullt.  Det kan vara en av anledningarna till att vi i Sverige har högre frekvens av fällande domar än i USA.  I Sverige är det så många som 64 procent av de anklagade som döms, ca 10 procent mer än i det förstnämnda landet.

En annan fördel som kvinnor har i denna fråga är när det gäller falsk tillvitelse.  Tidningen Metro skriver den 20 mars 2006: ”Enbart under 2005 inledde åklagare drygt 300 förundersökningar mot personer som antas att på falska grunder anklagat oskyldiga personer för grova brott.  Nästan uteslutande handlar det om sexbrott där en misslyckad relation utlöst den desperata handlingen.  Den fällande domen i Nacka tingsrätt är en av endast sju fällande domar de tre senaste åren”.  D v s att mindre än en procent av de falska tillvitelserna döms.  Men detta ligger ju helt i linje med hur kvinnor generellt gynnas av mildare domar än män.

Jag vet hur det är att utsättas för ett våldsövergrepp, så jag önskar verkligen att vi kan göra något mot detta. Men det kan vi inte så länge en ideologiskt fanatisk grupp blint stirrar på det som kvinnor utsätts för och anklagar män för att vara förövare. Det här handlar inte om att kvinnor utsätts bara för att de är kvinnor, det handlar om att både män och kvinnor utsätts för det därför att de är människor!  Jag vänder mig alltså inte mot kampanjen som sådan, bara att den är så blint enkelriktad. Läs även detta inlägg om falska våldtäktsanklagelser.

HUR KUNDE VI ÅTERVÄNDA TILL 20-30-TALET?

Om vi ska vara ärliga så är Sverige, mer eller mindre, tillbaka i 20-30-talets Europa.  Precis som på gatorna då slåss nu höger- och vänsterfascistiska grupper mot varandra, försäkrandes sig själva om att de sitter på sådana oantastliga sanningar att de har rätt att tvinga andra att följa ”sanningen”.  Precis som i 20-30-talets Tyskland används akademisk forskning för att föra fram bestämda ideologiska ståndpunkter, och de som inte är ”rätt” utmålas som så fruktansvärda att det är korrekt att stigmatisera, stöta ut och trakassera, i sann sovjetisk och fascistisk stil.  Var tog de akademiska, humanistiska och demokratiska värdena vägen?

Häromdagen besökte jag en nu hädangångens f d gotlandsforskare änka.  Under många år har jag varje sommar varit inbjuden på lunch till dem, så som varandes gotlandshistoriker själv.  Vi kom att tala om vilken tid i ens liv som var bäst.  För min del är det tveklöst slutet av 60-talet och tiden fram till ca 1976.  Naturligtvis handlar det delvis om att jag var ung, men framförallt så fanns det en optimism i samhället.  Vi trodde helt enkelt att det var möjligt att samhället skulle bli bättre och det var en tid av sexuell liberalisering.  Visst, vänstern var redan då fruktansvärt dogmatisk, men man trodde nog inte att de skulle kunna vrida samhället att bli så fel som det blev.  God hjälp hade de också av ”kapitalisterna”, som i samklang med radikalfeminismens krig mot mannen lanserade idén om att bara tänka på sig själv och skita i alla andra.

Om jag får skissera utvecklingen så är det framförallt genus/radikalfeminism, borgerlig egoismtanke och journalistisk självgodhet som bäddat för att vi nu är på väg tillbaka till en tid av intolerans och polarisering.  Radikalfeminismen och genusvansinnet har legitimerat ett samhälle av stigmatisering och ovetenskap genom att förklara att hälften av mänskligheten egentligen inte äger rätt att existera – nämligen männen.  Det enda som kan legitimera att de finns är om de totalt underordnar sig kvinnliga ”dygder” (eller möjligen om de är hbtq), annars är de utrotnings- och negligerbara.  Att det inte i praktiken existerar några kvinnliga ”dygder” – eftersom kvinnor är lika intoleranta och aggressiva som män – har ingen betydelse, eftersom man automatiskt är legitimerad i kraft av att ha fötts utan manligt könsorgan.  Precis som epitetet ”tysk” legitimerade människor i 30-talets Tyskland.

När det gäller den borgerliga egoismen är det flera saker som spelar in.  Bl a tanken att skatt är något av ondo och den outtalade rätten att kunna bygga egna enorma förmögenheter.  I det fallet hänvisar jag till en dokumentär som jag finner väldigt talande, nämligen ”Inequality for all” (finns på Netflix).  Den borgerliga egoistiska tanken manifesterade sig tydligt i bl a Arbetsgivarföreningens kampanjer från omkring 1980, som legitimerade att man bara behöver tänka på sig själv och skita i alla andra.  Det är en tanke som också direkt legitimerar stigmatisering och utstötande, eftersom man inte behöver tänka på dem som drabbas av det.

Den journalistiska självgodheten har legitimerat hatsamhället, i och med att mängder av journalister tror sig om att ha rätten att hatfyllt hänga ut människor, falsifiera och undanhålla fakta för att skriva människor på näsan vad de måste tycka i kontroversiella frågor.  Man har helt enkelt lärt människor att hata, ljuga och förtiga, något som inte minst är tydligt när det gäller debatten om invandring.  Som historiker, som också studerat migration, inser jag att invandring är en nyttig och nödvändig företeelse, men att – som politiker och journalister gjort – enbart tro att det finns en enda väg, som måste försvaras genom att förtiga och ljuga om fakta – är bara att skapa en hopplöshetskänsla hos människor, som leder till hat och intolerans.  Eftersom de som är kritiker istället för att bemötas med respekt och argument bemöts med smutskastning och stigmatisering.

Jag påstår bestämt, att de som bäddat för en återgång till 30-talssamhället i första hand är egennyttiga radikalfeminister, journalister och politiker.  Men naturligtvis har den enskilde individen också ett ansvar, särskilt om man gett dessa grupper legitimitet.  Tyvärr så brister alltför många i att de tror på det dessa tre grupper påstår.  Kritiskt tänkande är en nödvändighet för bevarandet av den demokratiska samhällsformen, men också en öppenhet för att inse att man kan ha tagit fel själv.

Hur kunde samhällsoptimismen från min ungdom vändas till ett destruktivt samhälle?

UR/SVT LEVERERAR MISANDRISK OCH MORALISTISK PROPAGANDA

Jag har avslutat UR:s propagandanummer ”Hur porrindustrin kapat vår sexualitet” där den fanatiska radikalfeministen Gail Dines (jag har i ett tidigare blogginlägg kommenterat SVT:s ensidighet i att låta henne komma med osanna påståenden) i ett mycket misandriskt föredrag går till storms mot omoralen som män påstås missbruka.  Omoralen i detta fall är porren, som hon helt tillskriver som förbrukningsvara för män och som hon menar förstör vår ”kultur”.

Gail Dines är en traditionell moralist och kämpar för att hela världen ska anpassa sig efter hennes världsbild, så som fanatiska ideologer gjort i alla tider.  Det mest upprörande är att SVT/UR sänder denna ounderbyggda propaganda helt, utan att balansera den med andra fakta.  Det förefaller som om man på SVT totalt har glömt sin uppgift att objektivt och sakligt bevaka komplicerade och kontroversiella frågor.  Men det är ju numera regel att SVT producerar normriktig och ovetenskaplig propaganda.  Det är anledningen till att jag vägrar att ha TV och betala TV-licens.  Jag vägrar att bidra till statlig normpropaganda eftersom jag bejakar vetenskap och objektivitet.  Det som SVT bryter emot är följande:

Ensidig behandling av ett ämne eller händelse (opartiskhet): ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.”  Man balanserar aldrig denna typ av propagandaprogram med andra program och klargör inte att det är en ensidig framställning.

Saklighet: ”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.”  I UR-programmet utelämnas väsentliga uppgifter för att fördragshållaren ska kunna propagera för sin världsbild och någon rättelse följde inte efter programmet.”

Dines börjar med att förklara att det är omöjligt att vara feminist och göra porr, för en kvinna som gör porr är nämligen en porrproducent med vagina.  Man får ju då också utgå från att hon anser att sexarbetare (en term hon uttryckligen avvisar, omyndigförklarandes dem som betraktar sig som sådana, för när man pratar om sexarbetare ”fetischerar” man de prostituerade enligt henne) absolut inte heller kan vara feminister eller strida för kvinnors rättigheter.  Sedan fortsätter hon i traditionellt moralistiskt och fanatiskt ideologiskt mönster med att måla upp de värsta scenarier hon kan komma på.  Vi får höra att porr skadar kvinnor – och män också – och så kommer ett enstaka skräckexempel på en påstådd 16-åring som varit oskuld, men ändå ”porr-redo”, som skulle ha tvingats att agera i en porrfilm.  Det är svårt att veta om Dines talar sanning eller inte, för hon håller sig definitivt inte till sanningen under resten av föredraget.  Framförallt handlar det om utelämnande av fakta och uppgifter, en klassisk metod för dem som ska försöka övertyga andra om att de sitter på ”den enda sanningen” och vill tvinga världen att foga sig efter deras världsbild.  Genomgående talar hon om män och pojkar som porrkonsumenter, inte ett ord om att många kvinnor och flickor också tittar på porr.  Inte heller ett ord om att de största konsumenterna av heterosexuell porr som förnedrar kvinnor är just kvinnor (Seth Stephen-Davidowitz, Everybody lies, 25 procent av kvinnorna som söker heterosexuell porr söker på pina/förnedring av kvinna och 5 procent söker efter våldtäkt, ”min analys av data visar att sådan porr nästan alltid oproportionerligt lockar kvinnor”, s 121).  Detsamma gäller när hon pratar om våld i hemmet.  Det förutsätts enbart vara män som slår kvinnor.  Det motsatta existerar inte i hennes världsbild, trots att forskning visar att något fler kvinnor än män misshandlar i förhållanden och dessutom lesbiska kvinnor misshandlar mer i förhållanden än heterosexuella män (jmf också den lesbiska feministen Lori B Girschick’s bok Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?).

Misandrin är gigantisk i detta program och hade hon använt ord som ”jude”, ”svart”, ”muslim” eller dylikt när hon gör sina omdömen hade hon avgjort blivit fälld för hets mot folkgrupp.  Men att generalisera vita heterosexuella män är ju helt accepterat av samhället (däremot får man ju inte säga något om vita heterosexuella kvinnor som Gail Dines) så därför kan anklagelserna spridas ohämmat av henne.  Våldtäkt, sägs det, är en del av könssystemet varför feminister som föredragshållaren påstår att män som våldtar inte är avvikande, för de bryter inte mot kulturens regler.  Indirekt anklagar hon alltså alla män för att acceptera våldtäkter.  Föreställ er vad som hade hänt om hon sagt att våldtäkt var en del av den muslimska eller svarta kulturen.  Eller om hon vänt sig till judarna istället och sagt att hon frågar dem hur de missat att deras kultur missat alla våldtäktsbudskap.  Men nu gör hon ju inte det, hon öser istället ut sitt hat mot alla män.

Rakt ut erkänner hon att hon sett kvinnor som goda och män som onda.  Men vi ska tro att hon egentligen inte gör det längre, för sedan hon födde sin son kunde hon ju inte hata honom.  Därför ska vi tro att hon numera inte hatar män.  Men jag tror inte ett ögonblick på detta!  Min övertygelse är att hon gör som andra radikalfeminister som jag stött på; hon gör undantag för män i hennes närhet, men odlar sitt hat mot männen som ett kollektiv utan att hennes närstående män rubbar det.  Det bekräftas av när hon påstår att våld mot kvinnor är normaliserat.  Hon är inte ensam om dessa vansinniga påståenden, de framförs ofta av fanatiska radikalfeminister, men blir inte mer sanna för det.  Det är helt falskt av två uppenbara anledningar, nämligen att det mesta våldet i samhället riktas mot män och att kvinnor misshandlar män något mer i förhållanden.  För att bara ta ett exempel så skriver Dutton, Nicholls & Spidel 2005 att det är lika många män som kvinnor som blir offer för eller utövar våld i förhållanden.  De ger också en mängd exempel på andra forskares resultat, som t ex Bernard & Bernard 1983 (Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286), som fann att 15 procent av männen i deras undersökning hade utövat våld mot en kvinna och av dessa hade 77 procent också blivit slagna av kvinnan.  Bland kvinnorna rapporterade 21 procent att de utövat våld mot en man, av vilka 82 procent också hade blivit bemötta med våld.  Dock fanns en tendens till att mer kvinnor än män drabbades av svårare skador, men när det gällde sexuellt tvång var nivåerna förvånansvärt lika.  I en undersökning hade 42,3 procent av kvinnorna utsatts för det, mot 46,2 procent av männen (Dutton, Nicholls & spidel s 4), vilket är i paritet med en amerikansk undersökning som visade att 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och att män totalt, enligt samma studie, är utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.  Något som ju är intressant i debatten om våldtäkt.  Gail Dines bortser däremot fullständigt från kvinnors våldsutövande och anklagar istället hatiskt män för att vara de enda utövarna av sådant.  D v s att hon uppenbart ljuger om verkligheten!  Jag har väntat många, många år på att SVT ska balansera sin ensidighet i programutbudet med andra program, men eftersom man inte gjort det så bryter de gravt mot reglerna för programutbudet.

Så kommer den fanatiska radikalfeministen in på hur hon anser att samhället förvränger våra barn.  Tonåringar vill se ut som alla andra säger hon (precis som om det inte alltid varit så) och då får de dåliga förebilder.  Som t ex Miley Cyrus, som ”slampat” till sig efter att ha varit barnstjärna hos Disney.  Och Gail Dines är också en av de där människorna som vet hur ”rätt” sexualitet ska utövas och vad som är ”rätt” förbindelser mellan män och kvinnor.  För hon visar upp en bild när Robin Thickie står tryckt mot Miley Cyrus’ rumpa och förfasar sig över att en (påklädd) man i 35-årsåldern kan vilja ”gnida sin penis” mot en 18-årings (av byxor täckta) anus.  Med detta gigantiska moraliserande kommer hon in på slut-shaming, men nämner naturligtvis inte ett ord om att det är kvinnor som står för merparten av sådan.  Vad föredragshållaren gör är att ”slamp-skämma” alla män och totalt bortse från kvinnors agerande.  Hennes hat mot män får henne att i blind ideologi bortse från allt som motsäger hennes egen världsbild.

Sedan börjar hon dra de direkta osanningarna.  Vi ska tro att män i 40-årsåldern, som våldtagit barn, hade blivit beroende av porr och att alla började i efterhand med barnporr – för ingen var pedofil tidigare.  Jag har gått igenom mängder av forskning kring detta och påstår bestämt att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som visar detta.  Det bygger helt och hållet på ideologiska påståenden.  Det blir inte heller mer sant bara för att Dines innehar en professur i sociologi, vilket inte minst blir klart när man inser hur vårdslöst hon handskas med sanningen.  Tvärtom är det så, att våldet minskar när porren blir mer tillgänglig.  För att bara ta ett exempel så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld.  Inte ens att Gail Dines uttryckligen pekar ut Michel Jackson som pedofil har fått UR/SVT att dra öronen åt sig.  Ingår det verkligen i TV:s uppdrag att gynna kategoriska och understödda påståenden av det slaget?

Kort därefter står Gail Dines och vrålljuger för sina åhörare.  Hon påstår att i varje porrfilm ejakulerar män i ansiktet på kvinnor, vanligtvis tre män, och att kvinnorna får så mycket sperma i ögonen att hon inte kan se.  Därför, påstår hon helt ounderbyggt, så ökar ögongonorré i braschen.  Det senare tror jag inte på ett enda dugg!  Särskilt som det första påståendet är en uppenbar lögn.  Jag gick direkt efter programmet in på gratissajten xvideos.com och gjorde en beräkning på hur ejakulationen skedde på de femtio första filmerna.  Överlägset flest innehöll ingen ejakulering (elva), näst flest filmer utgjordes av en ensam kvinna (tio), ejakulering i ansiktet var sex stycken (varav endast en med tre män och i ögonen), sex ejakulationer var i en kvinnas mun, sex var vaginala, tre var över mage/pubishår, i tre fall var det lesbisk sex, två ejakulationer skedde över brösten, i två filmer var det ingen sex och i en ejakulerade mannen över skinkorna på en kvinna.  Totalt var det tolv i ansikte/mun och 15 på/i andra kroppsdelar.  Om man också går till den undersökning hon hänvisar till senare, ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos”, så anger denna artikel att ”manliga karaktärers ejakulationer sker nästan alltid utanför de kvinnliga karaktärernas vagina, mest frekvent i hennes mun (vilket inte säger att de sväljer sperman, min anmärkning) (58,6 %).  Mindre vanliga lokaliseringar inkluderar de kvinnliga karaktärernas anus (11,8 %), bröst (6,9 %) och ansikte (3,9 %).  Flera ejakulationer porträtterades i 12,2 % av scenerna, nära korresponderande med de 11,5 % av scenerna som kodades som ’grupp sex’ scener”  Det är alltså uppenbart att Gail Dines medvetet står och ljuger för att förfära sina åhörare.  Ska verkligen SVT/UR sända lögnaktig moralpropaganda av det slaget?

Så kommer föredragshållaren in på affärsmodellen bakom porren och jämför den med McDonalds.  D v s att industrin producerar samma typ av vara över hela världen.  Jag kan inte av detta förstå om hon vill förbjuda McDonalds, men det torde stå utom tvekan att det är en vinnande affärsmodell, för hon meddelar också att porrsajter får fler besökare per månad än Netflix, Amazon och Twitter tillsammans.  Och så ska vi fundera på hur många besökare det handlar om.  Men jag vill istället att vi funderar på varför det är så.  Att efterfrågan är så stor beror nämligen på att intresset för porr är en evolutionär adaption.  D v s att det är genetiskt nedärvt.  Därför är Gail Dines strävan att förbjuda det bara en strävan att försöka korrigera evolutionen.  Det betyder att hon betraktar sig som bättre vetande än evolutionen – eller gud – då hon ska kriminalisera ett nedärvt beteende.  Sociologen Howard S Becker säger om denna typ av kriminaliseringar, att det ”bara är ett sätt att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.”  Hon vill alltså tillverka ytterligare brottslingar som ska dra resurser från samhället i bekämpandet av brott som är universellt erkända – som mord, våld, stöld och bedrägeri – enbart för att få bekräftat för sig själv att hon är ”rättfärdig”.  Hon är ute i samma ärende som kyrkan var under medeltiden när de stämplade all sex utom det avlingsalstrande vaginala samlaget som ”sodomi”.  Jag kommer osökt att tänka på ett citat av Göran Sonnevi: ”Vad sker när vi överväldigas av det onda?  Det sker nästan alltid i rättfärdighetens gestalt …”  Gail Dines framstår för mig som ett flagrant exempel på en sådan”rättfärdig”.

Så frågar sig denna fanatiska ideolog varför tonårspojkar är en måltavla för porr.  Inte ett ord om att åtskilliga flickor också konsumerar porr, för det är ett krig mot män och pojkar hon för.  Hon svarar själv att det beror på sexuell nyfikenhet och så vet hon naturligtvis vad som är avskyvärd sex.  Spanking och analsex (det visar, enligt föredragshållaren, vilken ”slampa” kvinnan är) är t ex avskyvärda handlingar som innebär våld mot en kvinna.  Det faktum att mängder av kvinnor njuter av dessa akter förmildrar ingenting för Gail Dines, för hon är helt besjälad av egocentrisk empati.  Så som hon uppfattar verkligheten och sexualiteten måste alla kvinnor göra, för hon kan helt enkelt inte tänka sig in i att någon kan känna annorlunda än vad hon gör – eller utövar annan sex än ”hälsosam” sådan.  Men pojkars (och flickors) nyfikenhet är en strävan att stilla densamma och eftersom vi i vårt samhälle berövat de unga möjligheten att naturligt få lära och träna sexualiteten så blir porr ett surrogat för det.  I sexuellt uppmuntrande kulturer var det en självklarhet att unga fick leka sexuella lekar och lära av andra, men i vårt puritanska samhälle så skickas de med sexuell nyfikenhet till psykologer för att ”rättas till”.  Självklart vänder sig de unga till porren, när de inte får någon annan undervisning än anatomiska affischer och ett mantra om hur ”rätt” sexualitet utövas.  Det är inte porren som rövar de ungas sexualitet, det är moralistiska ideologier som kristendom och radikalfeminism som kastrerar samhället.  När hon beskyller porren för att ge unga killar problem med erektionen skjuter hon helt över målet.  Det är hon och hennes gelikar som kastrerar de unga männen med en moralistisk agenda som går till storms mot sex – och särskilt då ”fel” sex.

Gail Dines påstår att hon och andra anklagas för att hitta på statistik.  Men det är just precis vad hon och hennes gelikar gör.  För att bara ta ett exempel – nämligen den mest anförda av prostitutionsmotståndarna – Melissa Farley, så förvränger hon statistiken något oerhört genom att endast välja ut sådant som ska passa hennes syften.  Ett annat är den svenska s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, som på intet sätt lever upp till objektiva eller vetenskapliga krav.  Jag har inte läst någon av Dines skrifter, men jag vet mönstret och kan garantera att hon ägnar sig åt mörkning av motstridiga fakta för att kunna skrämma upp människor att foga in sig i ledet till att anpassa sig efter hennes världsbild.  Hur hon arbetar syns av när hon åberopar ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos” för att påstå att 90 procent av porrfilmerna innehåller våld mot kvinnor.  Läser man emellertid samma undersökning så skriver man där: ”Om genren ska möta upp till vilken som helst akt ägnad för en karaktär som en akt av njutning och om definitionerna av aggression kräver målet att motivera att undvika skada, så kan vi, a priori, försäkra att inga av dessa akter skulle kodas som våldsamma eller aggressiva […] Det resulterar i att tolkningen av aggressiva akter som osynliga när de förekommer inom kontextet sex.”  De säger också, att ”[f]ormer av våld klassade som extrema, så som våldtäkt, användande av vapen, avbildning av mord, är ovanliga.”  D v s att det är synnerligen vanskligt att fastställa vad som är en våldsam eller aggressiv akt och att vanlig spelfilm innehåller mycket mer extremt våld än porrfilm.  Men författarna utgår sedan från att alla akter som kan tolkas som aggressiva, som t ex spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m är våldsamma akter och då kommer de till resultatet att 88,2 procent av filmerna innehåller fysiskt våld, 48,7 procent verbalt sådant och 9,9 procent ”positivt” beteende.  Något som ytterligare visar på Gail Dines lögner, för hon påstår att kyssar är förbjudna i porrfilmer.  Hon har ingen som helst känsla för att hålla sig till sanning och sans.

Vad som är synnerligen problematiskt med att hävda att 90 procent av alla porrfilmer innehåller våld är, att man då felaktigt utgår från att det är en universell överensstämmelse i att spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m i sexuella sammanhang är våld.  Redan tidskriften Ottar uppmärksammade i sitt första nummer att det är skillnad på mäns och kvinnors sexuella fantasier.  Män fantiserar i allmänhet om att dominera, kvinnor om att domineras (vilket inte minst syns av att kvinnor, som nämnts ovan, är de största konsumenterna av porr som förnedrar kvinnor, dessutom är kvinnor mer incestkonsumenter än män).  Intressant är också att det finns forskning som tyder på att människor som utövar bdsm har bättre mental hälsa än andra.  Porrfilms syfte är i första hand att tillfredsställa människors fantasier om detta och deltagarna i filmerna, både män och kvinnor, gör det så gott som uteslutande medvetet och frivilligt, vilket inte minst syns av att kvinnliga porrstjärnor inte mår ett dugg sämre än kvinnor i gemen.  Gail Dines levererar en falsk och lögnaktig föreläsning som licenspengar läggs på för att sända i TV, i strid mot deras uppdrag.

Så menar den misandriska Gail Dines att män som ser på porr är en form av sociopater.  Är det någon som verkligen uppträder som en sociopat är det emellertid den fanatiska radikalfeministen Dines.  Hon bortsorterar allt som motsäger hennes påståenden, levererar inga underlag för dem och pekar ut män som sociopater och predatorer utan att visa någon insikt eller empati.  De fullständigt hisnande påhitten flödar.  Utlösningen hos 12-åriga pojkar gör att porrbilderna fastnar i huvudet på dem (och får dem i längden att agera aggressivt).  Detta trots att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som kan stärka ett samband mellan porr och ökat våldsbeteende (jmf ovan, fri porr minskar våldet).  Så ska vi bli förfärade över att 11-åringar kan titta på sådant som föreläsaren inte klarar av att titta på.  Att hon inte studerat porr förefaller uppenbart, eftersom hon kan leverera så många lögner kring det, men än värre är det att det vittnar om hennes egocentriska empati och självfixering.  Hon utgår från att en ”normal” människa är lika blockerad som hon själv är.  Lika ounderbyggt är det att porr skulle traumatisera pojkar.  Det är ett påhitt som inte har något vetenskapligt stöd och i samband med det visar hon sin totala misandri i att hon förutsätter att de som tittar på porr har det i sitt system, att frontalloben är avstängd och att den analytiska förmågan är detsamma som en vägg.  Hennes fantasi är stor!

Om det är någon som är blockerad som en vägg är det den fanatiska ideologen och radikalfeministen Gail Dines.  Hon beskriver män som några som endast tänker med kuken.

Så följer ännu fler osanna påståenden.  Hon havdar att över 40 års forskning skulle visa att det är som hon påstår, men presenterar ingen.  Helt ounderbyggt påstår hon att de som tittar på porr oftare utövar sexuellt våld (det är i själva verket tvärtom), blir mer deprimerade, får begränsad kapacitet för intimitet, sämre empatisk förmåga för våldtäktsoffer, blir oftare beroende av porr och att de oftare får erektionsproblem.  Ingenting av detta är vetenskapligt belagt.  Vi ska tro det bara för att denna misandriska fanatiker får påstå det på TV.  Så påstår hon att 27 procent av pojkar mellan 15 och 25 har erektionsproblem mot 2,3 tidigare – och hänför det naturligtvis till porren.  Betydligt mer troligt, förutsatt att siffrorna inte bara är ytterligare ett av de påhitt och falska påståenden hon drar, är emellertid det radikalfeministiska samhället som strävar efter att utplåna maskulinitet och manlighet.

Naturligtvis ska också barn läras ”hälsosam sex” och sexologer har ingen aning om vad de talar om, så klart.  Det gör ju bara misandrikern Gail Dines, som aldrig besvärat sig med att studera forskning som motsäger hennes övertygelse.  Och självklart ska man undvika alla terapeuter som inte tränats att se på porr på samma sätt som föredragshållaren.  Helst av hennes eget grundade ”institut”, som vi uppmanas att besöka hemsidan för ett flertal gånger.  Sex kan vara lukrativt, särskilt för anti-fel-sex-industrin!  Så handlar porr naturligtvis om hat, men det enda hat jag kan skönja är föredragshållarens misandri.  Det här handlar uteslutande om traditionell skrämselpropaganda för att skrämma in folk att gynna Gail Dines, hennes organisation och hennes sjuka världsbild och jag mår uppriktigt sagt illa av att UR/SVT låter licenspengar gå till att sända detta utan att balansera det!

DEMOKRATISK FASCISM

Efter att ha läst en text om ”demokratisk fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra en del reflektioner.  Jag rekommenderar texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar om.  Inte bara de mest uppmärksammade, som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av våra mer framstående politiker, i samtliga partier.

Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske fascistens kampanj slår ned på.”  När vi betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt i enlighet med detta.  Jag ska ta två flagranta exempel:

1) Vi får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor ‒ inte tvärtom på minsta vis.  För det första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att stämma.  Syftet blir därför inte att lösa de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en grupp som egentligen inte har berättigande i samhället.  Tillämpligt på det är vad Frydenborg citerar:  Den amerikanske (eller svenske) fascistens …  metod är att förgifta kanalerna för offentlig information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten och hans grupp mer pengar eller mer makt.

2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1 är det i exempel 2.  Han ska framställas som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den bilden har man inlett kriget mot prostitutionen.  I varenda medie som finns i detta land matas vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som själva gör valet att inträda i yrket.  Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger vanligare).  I denna mytspridning deltar politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld.  Så kan man använda sig av lagstiftningen för att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen.  Men eftersom denna lag vilar på falska premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig” grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.

Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så.  Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år!  Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa.  Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här, här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet.  Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella.  Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin.  Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år.  D v s de traditionella makthavarna och medierna.

Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.”  Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.”  Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka.  Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa.  Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig.  D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel.  Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och därmed hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?).  Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva.  Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper.  Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”.  Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm?  Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.

När en person eller grupp som styr anser att de äger staten och att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism.  Så som vi sett att man påtagligt handskas med SVT i frågor om genus och sex.  Det är ett praktexempel på demokratisk fascism! Avslutningsvis vill jag understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte långt till att detta eskalerar.  Och om den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns invändningar kommer klinga falskt.  Jag avslutar som Frydenborg:  Därför kan det finnas lite som är mer farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett politiskt slut.  Så som med genus och prostitution, så där är vi redan!

RADIKALFEMINISMEN OCH JOSEF GOEBBELS

Det kan vid en första anblick på rubriken verka stötande att man ens nämner radikalfeminismen och Josef Goebbels, nazitysklands propagandaminister, i en och samma rubrik.  Radikalfeministerna kommer förmodligen indignerat att sparka bakut och ifrågasätta hur man kan koppla ihop dessa – enligt sig själva – ”goda demokrater” med en av historiens värsta krigsförbrytare.  Naturligtvis vill jag inte heller påskina att den enskilda radikalfeministen kan jämställas med Goebbels, men däremot är det ett faktum att man hyllar den metod som man tillskriver honom: om en lögn upprepas tillräckligt ofta blir den sanning.

Det är tveksamt om Goebbels verkligen sagt detta, men det är av föga betydelse eftersom det så allmänt kopplas ihop med honom, att brukande av principen indirekt blir ett accepterande av de metoder som nazisterna använde sig av.  I ärlighetens namn ska det understrykas att metoden är långt mycket äldre än nazismen då den konsekvent har använts av fundamentalistiska rörelser och människor som velat genomdriva ”världsförbättrande” åtgärder.  Det är därför väldigt besvärande för radikalfeministerna att de sällar sig till detta hyde av fanatiska och skrupelfria rörelser som genom århundradena har bedrivit häxjakter på ”fel” människor.  Det sätter nivån på vad rörelsen faktiskt står för.

Ett uppenbart uttryck för denna goebbelska metod, att upprepa lögner till dess de blir sanningar, är sexköpslagen.  Denna bygger helt och hållet på påstådda ”fakta” som inte har någon som helst substans i forskning och verklighet. Något som väldigt tydligt framgår i denna genomgång av Simon Häggströms pekoral ”Skuggans lag”, i denna analys av Melissa Farleys forskning och denna av Kajsa ”Ekis” Ekmans bok.  Inte i något fall finns ens skuggan av vetenskaplig forskning eller kritiskt tänkande gentemot den egna övertygelsen.  Flagranta brott mot akademisk och vetenskaplig metod är istället regel.  Fakta förvrängs och rena lögner förs fram som fakta.

Detsamma gäller bilden av män och kvinnor hos radikalfeministerna.  Man ignorerar fullständigt kvinnlig aggression och lyfter enbart fram manlig sådan – som man applicerar på alla män (t ex Gudrun Schymans goebbelska påstående att ”alla män är talibaner”).  Män framställs som onda och genuint korrumperade på samma fabricerade skäl som nazisterna använde mot judarna.  Strategin i detta är att legitimera allmänt trakasserande av den utpekade gruppen – för att gynna sig själv – och har använts mängder av gånger i historien.  Det gäller att skapa en bild av ”vi” (som är rättfärdiga) och ”dem” (som är behäftade med arvssynden ”ondska”).  Kyrkan har använt det framgångsrikt om dem som inte infogat sig, om ”sodomiter”, ”kättare” och ”syndare”.  Nazisterna använde det mot judarna, amerikanska konservativa om ”kommunister”, kommunister om ”folkfiender”, svenska nationalister använder det om muslimer, ”antirasiter” om sverigedemokrater och radikalfeminister om ”vita heterosexuella män”. 

Syftet är, som sagt, att utpeka dessa grupper som så onda och avvikande att de ska kunna behandlas som andra klassens människor.  Det är då inte en ond handling att bete sig som ett svin mot den som är stämplad som ”ond”, utan istället visar man hur ”god” man är som trycker dit den ”onde”.  Eller som Simon Häggström så uppenbart illustrerar detta fenomen när han, med en ren myt, sorterar ner de ”onda” sexköparna till icke mänskliga, även fast de ser ut som sådana:    Hos en sexköpare finns nämligen föreställningar och värderingar som en vanlig man inte har.  Där finns bland annat behov av makt, önskan om förnedring eller viljan att äga och/eller utnyttja en annan människa … Mest av allt handlar det om sexköparnas kvinnosyn (Häggström s 156).  Att det inte finns någon som helst forskning som kan konfirmera detta, utan enbart ett rent påhitt, har ingen betydelse.  Sexköparna blir ”dem” (onda) som ”vi” (goda) kan trakassera.  Upprepar man påståendet tillräckligt många gånger kommer nämligen många människor tro att det är sant och instämma i att det är rätt att trakassera dessa ”onda”.  Precis som man kan göra om man övertygas om att judar är giriga och ondsinta, att alla män är talibaner eller kättare är djävulens frontsoldater. Det är den sansade individens uppgift att vända sig mot sådan totalitarism som radikalfeministerna och andra uppvisar, men inte genom att bete sig som dem.  Bara för att de saknar respekt för andra åsikter än sina egna ska vi inte sakna respekt för deras.  Men däremot är det vår plikt att istället sprida upplysning som pekar på deras metoder och att debattera från en nivå som bygger på fakta – istället för på myter, påhitt, förvrängningar och lögner.