Återupprätta patriarkatet, del 6

”Kvinnor skulle aldrig ljuga om övergrepp” ‒ eller hundraprocentsbluffen!

Gång på gång påstås det, att kvinnor aldrig skulle ljuga om ett övergrepp. Ett av de senare exemplen är Annah Pripp som hävdar: Kvinnor ljuger inte om övergrepp. Punkt. Sedan påstår hon: Det är en tråkig förlegad manssyn att tro att män inte kan ta ansvar för sina handlingar, samtidigt som hon helt friskriver kvinnor från ansvar för sina handlingar genom att angående övergrepp mot män skriva: Om mannen som nu plötsligt lyfter frågan hade brytt sig om detta problem på riktigt, så skulle du driva denna fråga aktivt. Vid andra tillfällen. Men det gör du ju inte, eller hur? För du skiter faktiskt i att män också våldtas och därför försvårar du debatten. Det är alltså mäns ansvar att kvinnor begår övergrepp mot män, men också mäns ansvar att män begår övergrepp mot kvinnor.

Egentligen borde det vara som att skjuta på sittande fågel. Vad Annah Pripp gör är exakt det som flickor från 2-3-årsåldern, upp över tonåren in i vuxen ålder, av evolutionär prägling och exempel från den övriga flickgruppen, gör. Hon attackerar den som hon tycker stå i hennes väg (i detta fall mannen) med ett sammelsurium av ounderbyggda påståenden och lögner, för att kunna exkludera den ”dumme”, och räknar med att det ska räcka. För det har det ju gjort under uppväxten för dessa flickor i flickkommuniteten. I ett sunt samhälle hade man reagerat mot detta och sagt: Du kan inte bara anklaga och påstå utan saklig grund. Men i vårt feminiserade samhälle har vi accepterat att den (övervägande) kvinnliga strategin har blivit ”sanning”. Och i ytterligare sanslös kvinnlig aggressionsstrategi lyckas man få det till att den som ifrågasätter denna påstådda ”sanning” är ond och kvinnofientlig, som inte rakt av tror på en kvinnas ord. Absurditeten är så skriande att den borde vara ofattbar. Men inte i vårt feminiserade samhälle, ”där kvinnor aldrig ljuger”.

Men det är ett faktum att kvinnor visst ljuger, dessutom ofta, om övergrepp och som vi sett från forskning kring kvinnors aggressivitets- och konkurrensstrategier har de lättare att ljuga för att åsamka dem de vill skada än män. Det är t ex ett vanligt hämndförfarande att anklaga män för att ha begått en våldtäkt/övergrepp om kvinnan t ex känner sig trampad på tårna, åsidosatt eller får POR (post orgasmic regret). Att hävda att en kvinna aldrig skulle ljuga om ett övergrepp blir absurt, dels mot bakgrund av att ca hälften av alla våldtäktsanklagelser är falska eller felaktiga, dels för att flickor så tidigt växer in i att man enkelt kan ljuga för att hämnas, komma åt någon eller närma sig den upphöjdä. Påståendet att kvinnor aldrig skulle ljuga om övergrepp är en ”hundraprocentsbluff”, för det har ingen som helst grund i verkligheten. Naturligtvis finns många kvinnor som inte ljuger, och som utsatts för verkliga övergrepp, men kvinnokommuniteten skulle aldrig ens orda om att de många kvinnor som ljuger gör nära nog lika stor skada för andra kvinnor som de män som utför övergrepp. För det vore ju att erkänna att kvinnan inte helt igenom är ”god”. För att inte tala om att samma kommunitet aldrig skulle beröra de övergrepp som kvinnor begår mot män. Men dit har vårt feminiserade samhälle kommit, att vi ska åsidosätta det faktum att kvinnor (mer än män) har lätt för att ljuga, såväl om övergrepp som om annat som kan skada deras rivaler/de som de känner sig kränkta av. Dessutom ska kvinnor aldrig behöva ta ansvar. Det ska bara män göra.

Varför har kvinnor lägre lön och sämre positioner inom vissa (få) branscher?

En myt som, likt en vinylskiva som hakat upp sig, ständigt upprepas är ”lönegapet” mellan män och kvinnor. I juli 2010 brände en av de mest traditionellt kvinnligt aggressiva personerna i landet, Gudrun Schyman, upp 99.900 kr (som idiotiskt nog två män bistått henne med ‒ det påstås att det var 100.000, men en av männen betalade ur kappsäcken till mig 100 kr kvällen innan, när han gick på min tur om sexualiteten i den för- och medeltida staden, och han tyckte den var väldigt bra, samma vandring som medeltidsveckan och turistinformationen i Visby bannlyste) i protest mot ”lönegapet”. Redan 2002 (se Ström s 153ff) kom dock Arbetsgivarverket fram till att skillnaden i löner inte alls är några 15-20 % utan då var det 1,8 %. Det har definitivt inte ökat sedan dess! Mot bakgrund av de kvinnliga konkurrens- och aggressionsmönstren är det, skulle jag vilja påstå, synnerligen förvånande, att lönegapet är så litet. Att det är så litet påstår jag enbart beror på att man åsidosatt meritokrati med ”kvoteringskrati”, eller kanske vi ska kalla det ”kvinnogynnandekrati”.

Som vi sett har kvinnokommuniteten en tydligt hämmande verkan på kreativiteten. Det är farligt att sticka ut framför andra, då det krävs ”jämlikhet” för att vara omfamnad av ”kvinnogemenskapen”. Dessutom imponerar inte personliga prestationer på andra kvinnor, vilket inte ger status i kvinnogruppen, och som en följd av det har kvinnor blivit sämre på att förhandla. Det är ”klart som fan” att detta ger utslag när man vill avancera inom forskning, näringsliv, konst, musik och annat, eftersom det för män är det motsatta. Prestationer och kreativitet väcker respekt inom manskommuniteten, samtidigt som män är bättre på att marknadsföra sig själva. Dessutom imponerar mäns prestationer på kvinnor på ett helt annat sätt än kvinnors på kvinnor, eller kvinnors på män. I det första fallet framstår män som attraktiva objekt för kvinnors reproducering, i det andra handlar det om konkurrenter som man måste bekämpa och i det tredje att kvinnor riskerar att ses som ”okvinnliga”. Det är kvinnors konkurrens- och aggressionsmönster som hämmar kvinnor, inte någon manlig konspiration om att hålla kvinnor nere, eller könsmaktsordning! På så sätt kan man väl säga att feminiseringen har lyft fram mer kvinnor ‒ men till priset av minskad kreativitet, hårdare likriktning i samhället, en ökad intolerans och utstötning av dem som är avvikande. Det syns ju inte minst på det svenska film och TV-serieutbudet (se nedan).

Varför är det så många fler män som syns och exponeras mer inom konstnärliga gebit?

21 november innevarande år (2019) var det ett inslag i det hundraprocentigt politiskt korrekta (feminiserade) och totalt mot ”godkända normer” okritiska Kulturnyheterna på SVT om varför endast tre kvinnliga artister bokats som huvudnummer på Skandinavium i Göteborg under ett antal år. I ett grepp som inte har någonting med SVT:s sakliga och objektiva uppdrag att göra får politiskt korrekta personer komma till tals och antyda att det handlar om en ovilja att engagera kvinnliga artister som skulle kunna dra tiotusentals åhörare. Dock ges inte något enda exempel på en sådan utöver de tre som engagerats.

Men, precis som med löner och positioner är det kvinnor, inte män, som hindrar andra kvinnor. De kvinnliga sociala mönstren hämmar, som vi sett, kreativitet, att sticka ut utanför gruppen (med stor risk för uteslutning om man gör det) eller att promota sig själv, för att istället buga under ”normen”. Finner någon det konstigt då att män blir mer framgångsrika i dessa områden? Och varför vill inte folk längre titta på svenska filmer och TV-serier? Filminstitutet ska ”undersöka”, men naturligtvis är det inte tillåtet att komma fram till den verkliga orsaken (tillrättaläggandet och rädslan att ifrågasätta ”normen”), varför folk kommer fortsätta att vända ryggen till svensk ”kultur”. Allt enligt ett mönster av feminisering i samhället.  Dessutom måste man fråga sig hur en ideologisk konstruktion som ”könsmaktsperspektiv” ‒ som saknar all vetenskaplig och empirisk grund ‒ kan åsidosätta ett mönster som är och varit globalt under hela mänsklighetens historia: Män och kvinnor är olika genom evolutionär och genetisk prägling. Verkligheten ser inte ut så som aggressionsfeministerna försöker framställa det, nämligen att kvinnor är överlägsna på vissa områden (omsorg, empati, uppmärksamhet, solidaritet m m) samtidigt som de är likställda med (eller egentligen lite bättre än) männen i allt övrigt. En sådan fascistoid bild degraderar mannen till ett obetydligt bihang ‒ vilket ju är aggressionsfeministernas intention ‒ och är ingenting annat än ”könsrasism”. Förutom att det dessutom är fullständigt ovetenskapligt.

Kvinnokommunitetens agerande gentemot varandra är ansvarigt för att färre kvinnor än män blir framgångsrika inom konstnärliga gebit. Precis som det är kvinnor som stämplar och förtrycker varandra sexuellt. Det ”jämlikhetstänk” som är den springande punkten i denna bromsning, som kvinnor gör av andra kvinnor, förklarar Benenson: Krav på jämlikhet inom den kvinnliga kommuniteten fungerar till att hindra enskilda kvinnors försök att erhålla ytterligare fysiska resurser, värdefulla allierade eller status för dem själva. Högpresterande kvinnor har ett litet incitament för att investera i andra kvinnor, så de flesta kvinnor tjänar på att straffa strävande likar. Här ser vi tydligt hur tanken på ”jämställdhet” (lika utfall) fungerar tydligt hämmande på ambition och karriär, och hur redan framgångsrika kvinnor är ovilliga att släppa fram andra.

Att fler män än kvinnor syns och exponeras mer än kvinnor har inte det minsta att göra med manligt förtryck eller könsmaktsordning! Det är helt och hållet ett resultat av kvinnlig intrakönskonkurrens och -aggression.

Vi talar verkligen inte bara om kvinnor, men däremot mönster som är tydligt mer framträdande hos kvinnor

Självklart kommer denna textserie, om den skulle få vidare spridning, att attackeras av ideologiskt blinda aggressionsfeminister, och deras svans, vilken absolut inte bryr sig om fakta, utan bara går på sin egen övertygelse. Med en ”känsla” av att veta hur allt ligger till kommer de direkt att bekräfta den forskning som citerats i denna bloggserie, nämligen att kvinnor mer än män (och där räknar jag även ”manliga kärringar”) ägnar sig åt lögner, ryktesspridning och uteslutning och därför kommer de att vräka ur sig smutskastning, förenklingar, lögner och ignorera det som talar mot det de själva är närmast religiöst övertygade om. Något rationellt (företrädesvis manligt attribut) eller respektfullt agerande kommer det naturligtvis inte att bli tal om. De som inte genast, enligt redovisat mer kvinnligt mönster, fogar sig i och underkastar sig den ”jämlika” gruppens krav på underkastelse och rättning i leden, måste tillintetgöras!

Men i det hela talar vi naturligtvis inte om något exklusivt kvinnligt eller manligt. Jag kan ge ett antal exempel på kvinnor som avviker från ”det kvinnliga” mönstret och det finns gott om ”manliga kärringar” som gärna använder sig av samma metoder. Vad gäller den första gruppen så är Petra Östergren ett mycket bra exempel. Med början i den aggressionsfeministiska rörelsen, och övertygelsen om de trossatser som är heliga där, tog hon istället till sig strikt vetenskapliga arbeten och gjorde helt om för att istället skriva sakligt om sexarbete och ta sexarbetarnas parti. Detsamma gäller Cassie Jay med sin dokumentär ”The Red Pill”. Den var avsedd att ”avslöja” mörkermännen bakom de män som inte accepterar den otadliga, radikalfeministiska ”sanningen”, men fakta fick även henne att göra helt om. Ett tredje bra exempel är Helene Bergman, en gång i tiden ”miss Radio Ellen”, med en feminism som inte strävade till att förgöra männen, men istället kämpa med dem (den feminism som jag själv om inte var del av ändå backade upp).

Alla tre (och oräkneliga andra kvinnor) har fått känna på hur det ”feminiserade” samhället behandlar dem som inte är ”rätt”. Det är klassiska exempel på den (övervägande) kvinnliga strategin med att smutskasta, exkludera, ljuga om de som inte är ”jämställda” i gruppen eller helt enkelt inte stå för vad man tror på, som kollegorna inte gjorde i Bergmans fall då radionämnden fällde ett av hennes viktigaste program: Någon tröst och peptalk var det överhuvdtaget inte tal om. Ellenredaktionen tog Radionämndens fällning som en sanning. De uppförde sig som små flickor som fått bassning av pappa, som alltid har rätt. Så understryker hon hur annorlunda det var på en manlig redaktion: Jag kunde inte låta bli att tänka att om Radio Ellen varit GHT eller någon annan manlig redaktion, så tror jag inte att man hade gett sig så enkelt som Ellen-redaktionen, som bara vek ner sig (Bergman).

En annan kvinna som också visar att ”det kvinnliga mönstret” på intet sätt gäller alla kvinnor är Evin Rubar. En modig kvinna som i en tid av aggressionsfeministisk dominans vågade göra en kritisk dokumentär om ROKS (och i den naturligtvis blev hotad av den kvinnliga ”systern” Gunilla Ekberg, vilken är ett strålkastarexempel på en kvinna som tydligt illustrerar de negativa konkurrens- och aggressionsmönster som skildrats i denna artikelserie). På Genusdebatten har också Ninni visat att hon inte följer det (övervägande) kvinnliga mönstret av att bortse från obekväma fakta och jamsa med i kvinnokommuniteten i sina kritiska texter om genuslitteraturen (se tidigare i denna serie).  En rationell och modig kvinna i dagens klimatpanik, som sticker av mot (övervägande) kvinnlig strategi är också den till Sverige överflyttade ryska kärnfysikern Ludmila Hell.

Kvinnor som illustrerar det (övervägande) kvinnliga aggressionsmönstret

På andra sidan har vi positionerade, dominerande kvinnor (som undersökningar visar är de mest mobbande och utstötande) som antingen själva eller genom sina ”underlydande” (som hoppas på en plats i solen bredvid den upphöjda) driver smutskastningskampanjer, åsidosätter vetenskap, ljuger eller falsifierar. Ett sorgligt exempel är Annie Lööf, vilken som partiledare för ett riksdagsparti sätter sin egen åsikt framför vetenskaplig forskning ‒ oavsett om de Nordiska länderna har störst yrkesvalsskillnad p g a kön eller inte (de ligger i alla fall väldigt högt) ‒ och helt enkelt inte ”håller med” forskningen. Det är ett flagrant exempel på den övervägande kvinnliga strategin att ignorera, förneka eller falsifiera fakta för att gynna en egen position.

Ovan har jag berört Birgitta Olsson, Anna Skarhed, Melissa Farley och Maria Sveland som kvinnor som far med falsarier och osanningar. I den senares fall understryks det ytterligare av Evin Rubars kritik av dennas totala osaklighet i sina framställningar.

Det finns åtskilliga fler exempel som kan anföras, alltifrån Gudrun Schymans härskartekniker (avbryter och pratar i andras anföranden, förlöjligar andra eller deras argument, osynliggörande genom att ignorera) till Eva Lundgren, vilken skrivit flera vetenskapligt undermåliga arbeten men ändå har blivit professor vid Uppsala Universitet. Så t ex skriver Hallberg och Hermansson i den kritiska granskningen av hennes skrift ”Slagen dam”:  Framställningen präglas av en stor iver att hitta bevis för de egna teserna, men saknar nästan helt ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthet. Detta något enögda förhållningssätt är emellertid inget som Lundgren är ensam om. Det finns ett ganska stort antal kolleger som befinner sig i samma läger och det är förvisso ett problem. Snacka om (övervägande) kvinnlig strategi! Trots denna vetenskapliga undermålighet presenterar ”Nationellt centrum för kvinnofrid”, vid samma universitet, än idag skriften som att [u]ndersökningen visar att mäns våld mot kvinnor är utbrett och finns i alla samhällsgrupper. Ett, skulle jag vilja påstå, strålkastarexempel på övervägande kvinnlig strategi att ljuga och förfalska och att ignorera motsägande fakta för att gynna sin egen agenda. Det är också ett strålkastarexempel på vart feminiseringen av samhället har lett till. En gigantisk avsaknad av vetenskaplig hederlig- och saklighet! I enlighet med (övervägande) kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategi får verkligheten träda tillbaka för ideologin.

I vilka andra samhällen har det varit så? Jämförelserna skrämmer om ni tänker efter!

Ett mindre samhälleligt destruktivt, men väldigt obehagligt och för den enskilde förödande exempel på hur feminiseringen förstört vårt samhälle, är drevet mot Annelie Sjöberg (som också står ut som en av de kvinnor som inte är enligt det generella mönstret) 2014. Oavsett hur det inleddes (om Lady Dahmers punkt var viktig eller inte) så drog det igång ett gigantiskt drev mot Annelie på Lady Dahmers tweet, och samma Dahmer yttrade aldrig några invändningar mot att hennes följare skulle försöka få Annelie sparkad från sitt arbete som gymnasielärare p g a hennes påstådda åsikter. I en tråd på Genusdebatten beklagade sig däremot ”ladyn” över att de som blivit förbannade p g a hennes följares twittrande mot Annelie vänt sig till hennes annonsörer för att få dem att sluta annonsera.

Jämför gärna tonen på Lady Dahmers tweet med den på Genusdebatten så kommer ni att finna, att det är himmelsvida skillnader. På den förra är det det typiskt (övervägande) kvinnliga aggressionsmönstret, med smutskastning, ignorering av motstridiga fakta, falsifiering, lögn, ryktesspridning, exkludering, hopgaddning, dold aggression (det påstås handla om att ”skydda barnen/eleverna” mot Annelie, vilket döljer det verkliga motivet; ”döda” henne) och total intolerans mot dem som inte håller med/har ”rätt” åsikter. På den andra, mer patriarkaliskt rationella Genusdebatten, är debatten saklig på ett helt annat sätt, och debattörer tar Lady Dahmer i försvar mot dem som vänt sig mot hennes annonsörer. Något liknande är helt frånvarande på Lady Dahmers tweet, utom då en av Annelies kvinnliga elever tar sin lärare i försvar. Men då ifrågasätts hon genast, så hon blir osäker och drivs mot det (övervägande) kvinnliga mönstret att inte våga stå upp för vad hon anser och tror på. Drevet mot Annelie Sjöberg är ett skrämmande exempel på vad feminisering av samhället i verkligheten lett till! Människor vågar inte längre uttrycka sina åsikter om de inte är fullständigt politiskt korrekta, för gör man det ‒ och de felar aldrig så lite med det som ”det feministiska samhället” fastslagit att alla måste följa ‒ så går hatapparatens och mediernas förföljelser igång direkt. Och med hjälp av ”värdegrund”, skvaller, lögner och generaliseringar exkluderas de som vågar yttra sig avvikande ur samhället!

Ett exempel som är alldeles färskt är Linnea Claesson som på (övervägande) kvinnligt sätt obekymrat tycks ljuga och falsifiera för att stämpla män som onda sextrakasserare. Prov på hur (övervägande) kvinnor kan ignorera fakta för att kräva att alla ska gå i linje är en känslostyrd medlem av Europaparlamentet.

Återupprätta patriarkatet

När titeln på denna serie, av belysning av (övervägande) kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategis inverkan på samhället i och med feminisering av detsamma, sätts till titeln ”Återupprätta patriarkatet” är naturligtvis inte avsikten att vi ska införa något samhälle där bara män bestämmer eller innehar positioner. Vad det handlar om är att samhället måste återgå till sådana värderingar och metoder som män evolutionärt förvaltar bättre än kvinnor, d v s samarbete, tolerans gentemot andra och deras åsikter, saklighet istället för smutskastning, vetenskaplighet istället för ovetenskaplig fixering vid kvasivetenskap, m m. Feminiseringen har släppt fram en kader av kvinnor som uppvisar alla de negativa egenskaper som det kvinnliga ”systraskapet” exponerar mer än män. Det har lett till att samhället enbart fokuserar på enstaka (övervägande) manliga negativa beteenden, samtidigt som man totalt förnekar de många fler (övervägande) kvinnliga negativa beteendena och istället försöker uppmåla en lögnaktig bild av ”kvinnan som god, (den vite) mannen som ond” ‒ särskilt tydligt i aggressionsfeministen Gudrun Schymans ”talibantal”, med rena lögner som att det nästan bara är män som kan få för sig att de genom terror och våld kan återupprätta sin värdighet. Det är ett djupt ohederligt samhälle som aldrig kommer att leda till annat än aggression, åsiktskorruption, djupaste splittring och ökande polarisering. Och vi har redan gått alldeles för långt på den vägen!

Om det inte fullständigt ska gå åt helvete med vårt samhälle måste vi göra halt och istället börja bejaka de övervägande manliga (patriarkaliska) sätten att tackla konflikter och åsiktsskillnader. Vi måste lyssna på varandra (och till det räknas inte sådan humbug som SVT ägnar sig åt, ”Sverige möts”, som inte är något annat dold [övervägande] kvinnlig aggression), acceptera sakskäl, vetenskap och avvikande åsikter och rön, sluta att på ett (övervägande) kvinnligt aggressionsvis tysta ”fel” röster, smutskasta och stigmatisera dem som inte är politiskt korrekta och, enligt det (övervägande) kvinnliga lojalitetskravet kräva att alla tycker lika.

Ska vi komma tillrätta med aggression och motsättningar får vi inte skapa en ideologisk fantasivärld där människor bedöms efter schabloner som saknar förankring i verkligheten, som fallet är med genus-”vetenskapen” (könsrasbiologi) och aggressionsfeministisk människosyn. För att några påstår att just en övervägande manlig aggressions- och konkurrensteknik (fysiskt våld/aktion) skulle vara den värsta rättfärdigar inte att man bortser från alla de tekniker som kvinnor övervägande är värre på än män. Då hamnar vi i sådana falska världsbilder som vårt samhälle just nu omfattar, att kvinnor är ”goda” och (vita) män ”onda”. Det är lika illa att peka ut ett kön som ont som det är att peka ut en ras. Vi måste hantera verkligheten som den ser ut och skapa våra försök till lösningar utifrån den, inte en ideologisk fantasivärld. Både män och kvinnor har negativa sidor, kvinnor sådana som samhälleligt är mer negativa, men som är gynnsamma för den mindre gruppen. Bägge könen har också positiva, som egentligen hellre borde fokuseras på. Men det är omöjligt så länge aggressionsfeministerna kan driva sin ”feminisering” av samhället och sitt krig mot männen.

Mångfald och olika åsikter är vad som för samhället framåt, vilket det patriarkaliska samhället fram till 1970-talet bevisade och uppenbarligen ensamt står för. En feminisering av samhället leder bara till intolerans, polarisering, våld och i slutänden åsiktstotalitarism!  Därför är det högst problematiskt att alla riksdagspartier (utom SD) betecknar sig som ”feministiska”. D v s indirekt legaliserar en nedmontering av åsikts- och yttrandefriheten och själva demokratin.

Referenser

Archer J. Sex differences in aggression in real-world settings: a meta-analytic review. In Review of General Psychology. Vol. 8(4). 2004. P. 291-322.

Benenson J.F. The development of human female competition: allies and adversaries. In Philosophical Transactions of The Royal Society B Biological Sciences. Vol. 368, no. 1631. December 2013. https://www.researchgate.net/publication/258117629
Benenson J.F., Kuhn M.N., Ryan P.J., Ferranti A.J., Blondin R., Shea M., Charpentier C., Thompson M.E., Wrangham R.W. Human Males Appear More Prepared Than Females to Resolve Conflicts with Same-Sex Peers. In Human Nature. Vol. 25, Issue 2. June 2014. P. 251-268.

Benenson J.F., Markovits H., Hultgren B., Nguyen T., Bullock G. et al. Social Exclusion: More Important to Human Females Than Males. In PLoS ONE 8(2). 2013.

Bergman, Helene (2013). Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar. Beijbom books.

Chivers Tom. Do men want sex more than women? https://unherd.com/2019/05/do-men-want-sex-more-than-women/?=refinnar

Björkqvist K., Österman K., Lagerspetz K.M.J. Sex differences in covert aggression among adults. In Aggressive Behavior. Vol. 20. 1994. P. 27-33.

Buss D.M. Sex differences in human mate preferences: Evolutionary hypotheses tested in 37 cultures. In Behavioral and Brain Sciences. Vol. 12. 1989. P. 1-49.

Furtuna, D., Cum lupta femeile intre ele tactici ale agresivitatii feminine. http://dorianfurtuna.com/instincte/cum-lupta-femeile-intre-ele-tactici-ale-agresivitatii-feminine.

Hallberg Hermansson. http://www.nada.kth.se/~stefan/Granskarnas_rapport.pdf

Liddle J.R., Shackelford T.K., Weekes-Shackelford V.A. Evolutionary Perspectives on Violence, Homicide, and War. In ed. by Todd K. Shackelford, Viviana A. Weekes-Shackelford, “The Oxford Handbook of Evolutionary Perspectives on Violence, Homicide, and War”. 2012. P. 3-22.

Maner J.K., McNulty J.K. Attunement to the fertility status of same-sex rivals: women’s testosterone responses to olfactory ovulation cues. In Evolution & Human Behavior. Vol. 34, Issue 6. November 2013. P. 412-418.

Owens L., Shute R., Slee P. Guess what I just heard! Indirect aggression among teenage girls in Australia. In Aggressive Behavior. Vol. 26(1). 2000. P. 67-83.

Sefcek, Jon A, Brumbach, Barbara H, Vasquez, Geneva, & Miller, Geoffrey F. (2006).  The Evolutionary Psychology of Human Mate Choice: How Ecology, Genes, Fertility, and Fashion Influence Mating Behavior. I Journal of Psychology & Human Sexuality, Volume 18, 2007 – Issue 2-3, Pages 125-182.

Simmons R. Odd girl out: The hidden culture of aggression in girls. London: Harcourt. 2002.

Ström, Pär (2007). Mansförtryck och kvinnovälde. Den nya välfärden.

Symons, Donald:  Beauty Is in the Adaptations of the Beholder: The Evolutionary Psychology of Human Female Sexual Attractiviness.  I Sexual Nature Sexual Culture (ed Paul R Abramson & Steven D Pinkerton), Chicago and London 1995.

Trivers R.L. Parental investment and sexual selection. In B. Campbell (Ed.), Sexual selection and the descent of man, 1871-1971 (pp. 136–179). Chicago, IL: Aldine.

Vaillancourt T., Sharma A. Intolerance of sexy peers: intrasexual competition among women. In Aggressive Behaviour. Vol. 37(6). 2011 Nov-Dec. P. 569-577.

Wase, Dick (2012). Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen. Oeisspeis.

Vrangalova Z., Bukberg R.E., Rieger G. Birds of a feather? Not when it comes to sexual permissiveness. In Journal of Social and Personal Relationships. Published online before print May 19, 2013. https://www.researchgate.net/publication/260814394_Birds_of_a_feather_Not_when_it_comes_to_sexual_permissiveness.

Länkar till fakta om sexarbete


Återupprätta patriarkatet, del 5

Betyder det som forskningen har funnit i skillnader mellan kvinnliga och manliga konkurrensstrategier och aggression att kvinnor i själva verket inte alls är goda, utan rent av onda? På den frågan kan man svara på två olika sätt. Utifrån den radikalfeministiska aggressiva konkurrensstrategin, att på kvinnligt sätt smutskasta män för beteenden som är evolutionärt skapade, måste svaret bli ett tveklöst: Ja, kvinnor är onda! Om mannen nämligen är ond för att han formats evolutionärt på ett visst sätt till negativa beteenden så måste självklart också kvinnan vara det. En allmänt ansedd dålig egenskap hos ett kön blir inte bra hos ett annat. Att ljuga, förtala, utesluta och inte acceptera att människor har olika åsikter är allmänt betraktat som negativt, oavsett om det är kvinnor eller män som gör det. Men forskningen visar att det är betydligt vanligare att kvinnor än män gör så!

Utifrån det första sättet att besvara frågan visar sig den radikalfeministiska aggressionstaktiken i samhället i ljuset av samma fråga inte ha någon som helst grund i verkligheten. Det handlar enbart om kvinnlig aggression och sådan borde inte ett samhälle låta bli tongivande, lika lite som nazism, kommunism eller rasism. Ändå har samhället hamnat där att t ex den totalt ovetenskapliga genus-”vetenskapen” (nutidens motsvarighet till rasbiologin) ges stora anslag och får genomsyra lagstiftning och samhällsplanering. En genusforskning som har framsprungit inte för att med vetenskapliga tester pröva hypoteser, utan för att bevisa en redan ideologiskt fastslagen ”sanning”: Det är en grundläggande premiss i genus-forskning att skillnader mellan män och kvinnor i egenskaper, beteenden, sysselsättning, etcetera, inte kan förklaras biologiskt (ledare i tidskriften Genus nr 3/99). Den här redan beslutade ”sanningen” har lika lite som ”könsmaktsordning” någonsin prövats eller bevisats genom vetenskapliga eller empiriska tester. Det har bara fastslagits av en liten kvinnlig och gentemot mannen aggressiv grupp att det är så och så har man producerat ren kvasivetenskap för att försöka övertyga makthavare att gynna denna aggressiva grupp (Läs gärna Ninnis texter här, här, här, här, här och här). Ändå får denna ideologiska trossats styra av regeringen tillsatt utredningsarbete: Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi. Könsmönstren skapas och upprätthålls både på det personliga planet och på det samhälleliga planet (Jämt och ständigt s 5). Redan här har vi fått ett skrämmande exempel på vad feminisering av samhället leder till: Åsidosättande av vetenskap enligt det kvinnliga konkurrensmönstret att ifrågasätta mindre och lättare köpa lögnaktiga påståenden för att inte sticka ut.

Det andra sättet att svara säger att kvinnor inte är onda för att de råkar ha evolutionärt utvecklade mönster, lika lite som män är onda av den anledningen. Det aggressionsfeminismen och Sveriges regeringar, med kraftigt bistånd av journalister och andra politiker, försöker göra är att liksom kyrkan och religionen, nazismen och fascismen gjort genom historien skapa en ”ideal” människa. D v s utan att ta hänsyn till verklighet, biologi, evolutionär stöpning och olikheter, vilket tydligt visar att aggressionsfeminismen är en fascistisk rörelse. När människor avviker från denna ”rätta” modell så blir reaktionen, som i den kvinnliga kommuniteten, stigmatisering och uteslutning. Feminiseringen har stort ansvar för att folk istället för att rekryteras på meriter kan rekryteras p g a kön (den kvinnliga konkurrensstrategin att ingen får sticka ut och vara bättre än någon annan för att gynna sig själv), att svenska medier upphört att objektivt och neutralt rapportera om olika forskningsresultat, olika åsikter och kritiska röster i klimatdebatten, om sexualia, i migrationsdebatten, angående relationsvåld och inte minst i hur män och kvinnor faktiskt fungerar. Istället ligger ett tjockt, stinkande täcke av ”rättning i ledet”, var inte avvikande, ljug på dina konkurrenter m m, i enlighet med redovisad (företrädesvis) kvinnlig konkurrensstrategi över journalisters och politikers sätt att arbeta. Den naturliga följden av det blir att samhället följer den (företrädesvisa) kvinnliga aggressionen med uteslutning, smutskastning och ignorering. I den verksamheten har man skapat sig ett fantastiskt socialfascistiskt verktyg i form av ”värdegrunden”.

Den allmänt vedertagna men djupt fascistiska ”värdegrunden”

Jag måste orda något om ”värdegrunden”, ett fascistiskt instrument som kan användas för att legitimera utstötning, stigmatisering och framförallt, att sätta grundlagarna om åsikts- och yttrandefrihet ur spel. I en rättsstat som har lagar som reglerar brott och straff behövs naturligtvis inte några ”värdegrunder” för att reglera människors beteende inom yrken eller organisationer. Har vi en grundlag som uttryckligen säger att det råder åsikts- och yttrandefrihet så kan man agera när någon bryter mot lagen, men inte när någon bara bryter mot ”det som ju ’alla’ vet är rätt”. Men med hjälp av värdegrunden kan man nu däremot avvisa, utesluta och t o m avskeda människor för att de inte har ”rätt” åsikter eller för att de berättar ”fel” saker. Ett tidigt sådant exempel är Richard Jomshof, som 2005 fick sparken som lärare för att han var Sverigedemokrat. Ett annat sådant absurt exempel är den 71-åriga kvinna i Dalarna som hade arbetat 10 år som volontär i Röda korset, som hemligen filmades och uttryckte sin åsikt att det vore bättre att hjälpa i invandrarnas hemländer. Hon kastades ut ur Röda korset med hänvisning till värdegrund. D v s ett flagrant exempel på att man straffar någon för fel åsikter. Ytterligare ett är fotografen Peder Andersson som fick sparken med hänvisning till värdegrund, för att han berömt några kvinnliga dansare. Det senaste exemplet är när Lärarförbundet i Lidköping inte tillåter Sverigedemokraterna att delta i ett möte med kommunfullmäktige (där de är tredje största parti), med hänvisning till att SD:s värdegrund inte stämmer med deras egen. Jag är verkligen inte Sverigedemokrat, men de som agerade fascistiskt i det läget var Lärarförbundet! Själv blev jag, sedan jag kritiserat en utställning på Gotlands museum (om mäns våld mot kvinnor genom historien) för att vara ensidig (museilagen stadgar att utställningar ska vara allsidiga, den sattes upp sedan den nye chefen, Susanne Thedéen tillträtt), plötsligt portad från Medeltidsveckans program och från kommunens turistbyrå i samma veva, med hänvisning till ”värdegrund”. Det påstods att man fått klagomål för att jag berättade ”fel” historia om hur man tänkte om sexualitet förr och inte uttryckligen tog avstånd från historien. Blekinge tidning har uppmärksammat problemet med värdegrunder och det är ingen tvekan om att det är ett mycket farligt verktyg för att tysta och stigmatisera ”avvikande”. Det är (övervägande) kvinnlig aggression i ett nötskal som blivit allmän norm i hela samhället. Ett flagrant exempel på hur farlig feminisering är för ett demokratiskt samhälle!

Statligt sanktionerad (övervägande) kvinnlig aggression ‒ Sexköpslagen

Ett annat exempel på t o m statligt påbjuden (övervägande) kvinnlig aggressivitet är Sexköpslagen. I grunden ligger den djupt rotade kvinnliga instinkten att stöta ut, smutskasta och förgöra kvinnliga konkurrenter som genom ett generöst sexuellt utbud hotar kvinnans position hos manliga partners. Furtuna ger ett exempel: Kvinnor kan därför alliera sig mot en potentiell rival och detta beteende är särskilt synbart då en ny, ung och sexuellt attraktiv kvinna uppträder i en redan etablerad kommunitet. Vrangalova, Bukberg & Rieger fyller på: […] sexuell frigjordhet [hos kvinnor] … utsätter frigjorda individer för en förhöjd risk för social uteslutning och aggression och en bärare av negativa välbefinnande konsekvenser […] vår studie presenterar också bevis för att frigjordgrundade positiva urval finns inom samkönade vänskaper, vilket kan erbjuda visst skydd mot social uteslutning. Ett sådant skydd förefaller särskilt fungera bland män, då frigjorda män betraktade frigörelseföremålet antingen lika med eller mer positivt än det icke frigjorda föremålet i alla fall utom två (partnerskyddande och ovilja mot sexualitet). Frigörelseskyddande effekter bland kvinnor tycks mer begränsade, då kvinnor klassade det frigjorda föremålet mer negativt än det icke frigjorda föremålet  oavsett deras egen frigjordhet eller inte i alla fall utom ett (utåtvändhet). Frigjorda kvinnor kan därför stå inför särskilt negativa konsekvenser. Det är kvinnor som förtrycker kvinnlig sexualitet och horstämplar andra, inte män!

I strävan att tillintetgöra de hotfulla sexarbetarna är den viktiga konkurrensstrategin med dold aggression i främsta ledet. Det påstås därför att lagen är till för ”omsorg” av de utmanande konkurrenterna, men i själva verket är det ytterst få sexarbetare som ser lagen som något positivt. Inte heller finns det något som helst stöd i internationell forskning för den svenska sexköpslagen (se länksamlingen efter referenslistan). Emellertid, eftersom det inte finns någon vetenskaplig forskning måste man därför med sexköpslagen, precis som med genusforskningen, producera ett antal falsarier. D v s exakt det (övervägande) kvinnliga konkurrens- och aggressionsmönster som tidigare har presenterats, med lögner och ignoreringar, ackompanjerade av en smutskastning, som i den dolda aggressionens tecken riktas mot männen. Det är därför journalister som Maria Sveland, utan att blinka, rakt av kan fara med osanning om vad som sägs i internationell forskning, Anna Skarhed kan framställa en rapport som redan på förhand har förutbestämda slutsatser, varför hon inte bara måste fara med osanning, hon måste också ignorera de fem arbeten som hon har med i litteraturlistan som exempel på kritiska och lämna dem helt utan kommentarer. D v s att ignorera när kritiken är för stark (de finns bara där för att det ska ge en illusion om att arbetet är vetenskapligt, med olika infallsvinklar).  En annan favorit att åberopa är den vetenskapligt mycket starkt kritiserade Melissa Farley, som handskas med fakta som ”fan med bibeln”.

I denna institutionaliserade kvinnliga aggression kan också politiker utan att blinka fara med osanning. Birgitta Ohlsson förvränger t ex ILO:s uppskattningssiffra om 2,5 miljoner traffickerade över hela världen (alla kategorier) till att inkludera alla i tvingat arbete för att blåsa upp siffran till 12,3 miljoner och allehanda andra påståenden som inte är med verkligheten stämmande (Wase 2012 s 416ff).

Det existerar förmodligen inte en enda refererad källa, inte ett enda påstående som är med sanningen överensstämmande när det gäller vad den svenska statens representanter, politiker eller journalister påstår om sexarbete, i vilket sammanhang det än månde vara. Sexköpslagen bygger till hundra procent på falsarier och är ett skolexempel på ett antal fenomen som övervägande måste tillskrivas (övervägande) kvinnlig konkurrensstrategi och aggression: Dold aggression, förtal, lögn, ryktesspridande, stigmatisering, ignorering, hopgaddning och intolerans mot dem som avviker. De enda som accepteras av de självutnämnda ”goda systrarna” är de som gör en ”pudel” och insorterar sig i den kvinnliga normgruppen, förnekandes sig själv.

Mediealt sanktionerad (övervägande)  kvinnlig aggression, Metoo#

Om Sexköpslagen är ett lysande exempel på statligt sanktionerad (övervägande) kvinnlig aggression så är Metoo# exempel på medialt sanktionerad sådan. Denna kampanj handlade också till hundra procent om dold aggression! Vad som möjligen ursprungligen var ett ärligt försök att uppmärksamma sexuella trakasserier sjanghajades genast av aggressionsfeministerna för att under omsorgens täckmantel bedriva hetsjakt på män. Naturligtvis fanns där åtskilliga vittnesmål som var uppriktiga och ärliga, men de drunknade i det oförblommade hat och de många falska anklagelser som haglade. Inte någon var heller intresserad av att kvinnor sextrakasserar lika ofta som män, istället fick en stackars kvinnlig journalist schavottera för att man falskt skulle kunna påstå att det inte enbart handlade om att förfölja och smutskasta män. Hon utvaldes av strategerna bakom detta för att bli ”undantaget som bekräftade regeln”. Med facit i hand kan man inte med bästa vilja i världen säga annat än att metoo# inte ledde till något positivt, särskilt inte när man tar i beaktande Benny Fredrikssons självmord och mediernas uthängningar av ett antal manliga (och även en enda kvinnlig) journalister och kulturarbetare, som senare resulterat i frikännande och nu senast i åtalsrättegången mot Cissi Wallin. Detta hade inte behöva skett om problemet istället för att tas som förevändning för att få användas till smutskastning, falska anklagelser, ignorernadet av fakta, intolerans och krav på likriktning i åsikter hade handskats med på ett (övervägande) manligt sätt, med verkliga undersökningar, en debatt för och emot och inga förhastade slutsatser. Men det går inte i ett feminiserat, ”feministiskt” samhälle, där det (övervägande) kvinnliga beteendemönstret används som enda riktlinje. Politiken och medierna måste bli (och är) kontaminerade! Och självklart kommer inte de kvinnodominerade medierna någonsin att erkänna att de agerar fel (även om enstaka journalister kan utgöra undantag). De har ju bara handlat så som är det vanliga inom den kvinnokommuniteten, precis som de känner och har lärt är så som man gör: stigmatiserar, falsifierar/ljuger, exkluderar och trycker ner.

Feminiseringen och invandringsdebatten

Den här premissen, likt den kring ovan refererade genus-”vetenskap”, tycks vara förutbestämd att inte tolerera någon som helst kritik, så som Pierre Schori uttryckte det i riksdagen 1997: Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken. Ett annat exempel på hur feminiseringen och upphöjandet av de kvinnliga strategierna till norm skadat samhället är debatten om invandringen. Där har den tagit sig dess värsta former i just strategin att ljuga och falsifiera (om nivåer, inverkan på brottsligheten m m), smutskasta och sprida falska rykten (påståenden om rasism och främlingshat, brunstämpling m m) stöta ut och vara intoleranta (som t ex Annelie Sjöberg, vilken under falska skäl fick sparken för att hon gått i ”fel” demonstration och därför avstängdes från sina politiska uppdrag i Centerpartiet). Jag är på intet sätt Sverigedemokrat och som historiker och invandrarättling vet jag att migration är av godo, när samhället behöver eller kan hantera den, men det är ju inte det det är frågan om här. I den svenska migrationsdebatten ser vi hur feminiseringen av samhället gjort att den alltmer feminiserade politiker- och journalistkåren plötsligt köper kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategi som självklara medel att främja det (företrädesvis) kvinnliga mönstret att alla måste vara ”jämlika” (d v s tycka och tro exakt likadant). Feminiseringen har på ett avgjort sätt urholkat och undergrävt demokratin! Samma mönster ser vi också i Klimatdebatten.

Återupprätta patriarkatet, del 4

Del tre i denna serie om kvinnlig aggression och konkurrensstrategier avslutade bl a med att redogöra för att 91 % av kvinnors konkurrens riktar sig mot andra kvinnor. Förutom att detta tydligt klargör att det kvinnliga ”systraskapet”, som aggressionsfeministerna fantiserar om, inte existerar så kunde man dock fråga sig om inte det är ett incitament för att en feminisering av samhället åtminstone inte skulle drabba männen? Men så är det naturligtvis inte! Tvärtom så visar det sig, att ju mer framgångsrika och i framstående positioner kvinnor blir, desto mer aggressiva och utstötande blir de. Något som även kommer drabba den manliga kommuniteten hårdare eftersom männen nu i högre grad blir de framgångsrika kvinnornas konkurrenter. Det vore ju naivt att tro att det kvinnliga aggressions- och konkurrensmönstret skulle förändras av att de blir mer framgångsrika gentemot män när de intrakönsmässigt blir mer aggressiva.

Kvinnor är mer avundsjuka på varandra och sämre på att lösa konflikter

Hög status och gillande var icke eller negativt relaterat för tidiga och medeladolescenta amerikanska flickor, men positivt relaterat för pojkar. […] På samma sätt rapporterar kanadensiska flickor större avund-/svartsjuka än pojkar om en samkönad vän var mer framgångsrik. I enlighet med det var amerikanska och kanadensiska flickor mer sannolika än pojkar att tro att om de var mer framgångsrika än en nära samkönad vän i att skapa nya samkönade vänner, excellerande i akademika eller gymnastik eller skapande en romantisk relation så skulle de bli mindre omtyckta av sin samkönade vän […] När elva- till tolvåriga finska barn beskrev uppförandet hos samkönade klasskamrater vilkas mål korsade deras, rapporterade flickorna mer förekomst än pojkar av dold konkurrens, inkluderande att ljuga på personen bakom dess rygg, att bli en annans vän för att hämnas på föremålet, att säga till andra att inte vara vän med föremålet, tjura, skjuta föremålet åt sidan, låtsandes att inte känna föremålet och förbli arg [d v s mer långsinthet, min kommentar] (Benenson).

Benenson’s rapportering understryks av Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl, vilka understryker att män är bättre än kvinnor på att lösa konflikter: Jämfört med kvinnor rapporterade män att deras ilska försvann och deras vänskap med antagonisten snabbt tilltog […] män, men inte kvinnor, rapporterade att deras ilska försvann snabbare […] t o m före reaktionsfasen började var män mer beredda än kvinnor att lappa ihop sina relationer … efter att ha reagerat var män drivna än längre att tro att konflikten skulle lösa sig […] Det är i överensstämmelse med den nuvarande tolkningen att kvinnor är mindre beredda än män att förlika sig för att de förväntar sig att deras ilska ska vara under en längre period.

Samma forskare understryker också att män är mer inriktade på att lösa konflikter: Med tanke på det större förlitandet på samkönade icke-släktvänskaper hos män och deras förutsägbara utvecklingsimport, indikerar kortisolgensvaret hos män på samma sätt det större hotet mot anpassningsbarhet som relationslösningar tillhandahåller och kan, faktiskt, underlätta aktioner män skulle ta för att undanröja detta hot […] Mot bakgrund av resultat att kvinnor investerar mindre än män i icke relaterade samkönade likar förutsade vi att män skulle vara mer sannolika än kvinnor att lösa en konflikt med en samkönad vän. De innevarande resultaten belyser könsskillnader i de närmaste mekanismerna som föregår förlikning eller tröst som gensvar på konflikter med samkönade likar.

Som en följd av att kvinnor är mer avundsjuka och har svårare att lösa konflikter retar de också upp sig lättare och blir lättare sårade. Benenson skriver, som redan relaterats: Flickor rapporterar större ilska, att de är sårade, avundsjuka än pojkar gentemot nära samkönade vänner, särskilt om de övergavs för en romantisk partner. Det här, plus den sämre förmågan att lösa konflikter, hänger förmodligen också samman med flickors/kvinnors större ovilja till och obekvämhet med att förhandla: när grupper om fyra sex- till nioåringa samkönade barn ombads att välja ledare så var det ingen könsskillnad när det gällde längden på förhandlingarna. Flickor uppvisade emellertid mer obehag än pojkar under förhandlingarna och för flickorna blev obehaget större ju längre förhandlingarna pågick (Benenson).

Kvinnor vågar mindre stå upp för vad de tror på

Om det redan sen tidig barndom finns ett tryck på flickor/kvinnor att inte sticka ut, att inte försöka vara förmer än andra, rädsla för att bli utstött och att inte passa in är det inte konstigare än att kvinnor mindre än män vågar stå upp för vad de tror på (om det är avvikande mot den sociala normen) och att utmana. Kvinnor är mer känsliga för uteslutning, för social isolering … Man har funnit att kvinnor lider mer än män i sådana situationer. På en psykologisk nivå måste de utstå större nervös påfrestning och deras hjärtintensitet ökar … ibland väljer de t o m att ge upp eller underkasta sig gruppen eller mannen, bara för att undvika offentlig skam (Furtuna). Man kan säga att kvinnor mer än män gör ”pudlar”, men redan innan de måste framträda offentligt. Den gigantiska faran i detta övervägande ”feminina” beteende är ‒ som tidigare redan berörts ‒ att det affekterar vetenskap och forskning. Om man inte vågar stå för sina åsikter kommer vi inte kunna föra utvecklingen framåt.

Kvinnor använder mer dold aggression än män och kvinnor med status i gruppen är mer aggressiva

Benenson sammanfattar:  Från tidig barndom och framåt använder flickor strategier som minimerar risken för vedergällning och andra flickors styrka. Flickors tävlingsstrategier inkluderar undvikande av direkt inblandning i andra flickors mål, döljandes tävlandet, att bara öppet tävla från en högstatusposition i samfundet, påtvingandes jämlikhet inom det kvinnliga samfundet och att socialt stöta ut andra flickor […] Flickor är också mindre sannolika än pojkar att ingripa verbalt (kommandon, hot, förbud eller häcklande). Istället använder de mer raffinerade konkurrensstrategier […] När det är möjligt är det säkrare att dölja konkurrerandet än att öppet tävla. I samkönade konversationer, jämfört med pojkar, använder flickor hälften så mycket påstående eller dominerande talhandlingar ägnade att kontrollera en samkönads uppförande […] När öppna trakasserier förekommer så trakasserar högstatusflickor lågstatusflickor, precis som högstatuspojkar trakasserar lågstatusflickor, men flickor är mindre sannolika att [öppet] mobba än pojkar. Mer vanligt är att högstatusflickor använder mindre uppenbara strategier […] Tvärkulturellt ökar flickors manipulering av andra flickors allianser med samma kön och andra-könets likar i omfång och intensitet under adolescensen jämfört med tidigare och relativt till pojkar. Slutligen: Högpresterande kvinnor har ett litet incitament för att investera i andra kvinnor, så de flesta kvinnor tjänar på att straffa strävande likar.

Män använder mer rationellt liknande aggression

Liddle, Shackelford & Weekes-Shackelford konstaterar att [r]esultaten visar att män verkligen använder rationellt liknande aggression mer än kvinnor vilka, under det vuxna livet, fortsätter att vända sig till social manipulering oftare än män […] män [är] mer sannolika än kvinnor att uppvisa en profil av subjektiv rapportering och fysisk respons som reaktion på en konflikt med en samkönad like som kopplats ihop med högre social investering.

Det här hänger samman med att män har ett mer rationellt sätt att tackla problem: Könsskillnader i tankedisposition, som uppmätts av REI, var uppenbara i vårt urval av hälsoarbetare över ett vida spann. I enlighet med tidigare resultat bland yngre vuxna uppvisade män en högre preferens för rationell bearbetning än kvinnor och kvinnor föredrog en mer erfarenhetsmässig bearbetning än män (Sladek, Bond & Phillips). Det understryks av Pavco-Giaccia, vilka meddelar: Resultaten från studie 1a antyder att både män och kvinnor undermedvetet associerade manlighet med rationalitet och kvinnlighet med känslor mer än vice versa […] Resultaten av denna undersökning tillhandahåller direkta bevis för att rationalitet är könsbunden när det gäller grundläggande nivåer av begreppsmässig associering i det semantiska minnet.

Kvinnor är mer intoleranta mot avvikelse

Det kvinnliga mönstret av snävare vänskaper, sämre samarbetsförmåga, mer avundsjuka m m bidrar till att kvinnor också är mer intoleranta mot avvikelse. Benson skriver: Kvinnliga vänner förhindrar konkurrens gentemot varandra och andra bekanta genom att straffa överordning, krävandes ömsesidighet och uppvisande en låg tröskel för att upplösa relationer när konflikter uppstår […] Initiering i och bevarandet av kvinnlig vänskap kräver regelbunden uteslutning av inkräktare och påtvingande av lojalitet, exklusivitet, ömsesidighet och jämlikhet. Flickor tolererar konflikter mindre än pojkar med vänner av samma kön, då de fortsätter från en kvinnlig vän till nästa i sökandet efter en annan flicka som uppfyller de nödvändiga villkoren […] I enlighet med det var amerikanska och kanadensiska flickor mer sannolika än pojkar att tro att om de var mer framgångsrika än en nära samkönad vän i att skapa nya samkönade vänner, excellerande i akademia eller gymnastik eller skapande en romantisk relation så skulle de bli mindre omtyckta av sin samkönade vän.

Vad betyder det de för samhället att kvinnor dominerar så många allmänt sett negativa egenskaper? Ja, det ska vi ägna oss åt i de bägge avslutande delarna.

Återupprätta patriarkatet, del 3

Tidigare forskning indikerar att kvinnor av alla åldrar är mer sannolika än män att svara negativt på ett flertal hypotetiska och verkliga konflikter med samkönade likar. (Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl). D v s att de mönster av kvinnligt konkurrensbeteende som berörts i de bägge första texterna inte försvinner hos kvinnor i vuxen ålder. Det är naturligtvis ganska självklart att det inte gör det, eftersom beteendet utformas under den ålder som starkast präglar vuxet uppträdande och det dessutom är biologiskt nedärvt. Det understryks av Liddle, Shackelford & Weekes-Shackelford som skriver: Resultaten visar att män verkligen använder rationellt liknande aggression mer än kvinnor vilka, under det vuxna livet, fortsätter att vända sig till social manipulering oftare än män.  Däremot menar vissa att mönstret försvagas med tiden, liksom mäns benägenhet att ta till fysiskt våld sjunker, vilket väl hänger samman med att det individuella värdet på ”dejtingmarknaden” sjunker med åldern. Särskilt för kvinnor som ju tappar förmågan till reproduktion efter fyrtioårsåldern. Archer skriver: Studier av barns aggression i icke västerländska omständigheter visade samma grad av könsskillnad som i västerländska exempel. Denna överensstämmelse i form av könsskillnaden i direkt aggression i olika länder stödjer förutsägelsen från SST [Sexual selection theory] att det är ett karaktäristika för den mänskliga arten. Vidare säger han: Observerande studier visade en könsskillnad i fysisk aggression tidigt i livet, från två års ålder eller yngre, vilket strider mot bilden av att det inte finns några könsskillnader före fyra års ålder […] dess tidiga inträdande och de höga nivåer funna i tidig barndom antyder ett ursprung i de olika positionerna och sociala preferenserna för pojkar och flickor, i enlighet med SST. Det finns bevis för tidiga könstypiska preferenser för social eller fysisk stimuli. Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl skriver: Vårt resultat indikerar att det fysiologiska gensvaret bland manliga och kvinnliga deltagare var verkligt olika, antydandes att om sådana kulturella normer existerar så speglar de underliggande biologiska processer. D v s att beteendena inte primärt orsakas av inlärning utan att biologin styrt utformningen av normerna.

Skulle vi emellertid rent hypotetiskt laborera med att skillnader i beteende ‒ som t ex radikalfeministerna och deras pseudovetenskapliga förlängda arm, genus-”vetenskapen”, hävdar ‒ beror på social stöpning så blir det väldigt generande för kvinnan. Det är nämligen uppenbart att det negativa mönstret uppstår i enkönade flickgrupper, vilket alltså per automatik utpekar kvinnan själv som ansvarig för dessa negativa konkurrensdrag. Det är mödrarna som är förebilder för detta beteende hos flickor att stigmatisera, förtala, ljuga, skvallra och tvinga varandra till att inte ”sticka ut”. Patriarkatet är oskyldigt när det gäller kvinnogruppernas förödande konkurrensmönster! Risken verkar betydligt större för att ”matriarkatet” påverkar pojkar att anamma övervägande kvinnliga konkurrensmönster, skapandes ”manliga kärringar” än att män skulle påverka flickor negativt.  Som en följd av det [kvinnliga tvåsamma band] fortsätter flickor, tvärkulturellt i mellersta barndomen, att förlita sig på och bibehålla närheten till mödrar, kvinnliga släktingar, lärare och andra kvinnliga vuxna. (Benenson)

Kvinnor skvallrar, sprider rykten, ljuger och stigmatiserar/exkluderar

De innevarande bevisen kring könsskillnader rörande skvaller, mycket av det ganska nyligen, indikerar att fördomar om kvinnor såsom varandes mer sannolika att använda skvaller på ett aggressivt sätt är vida mer än anekdoter och mer än bara en stereotyp. (Owens, Shute R & Slee). Det här är något som går stick i stäv med genus-”vetenskap” vilken som ett av sina viktigaste syften tycks ha att övertyga alla om att föreställningar om manligt och kvinnligt som män och kvinnor delar över hela världen bara är påhitt (underförstått påtvingat av patriarkatet). Det är ju också fullkomligt orealistiskt att de här föreställningarna skulle ha uppstått genom en manlig konspiration, särskilt som kvinnor själva omfattar dem. Hur tänker genus-”vetenskapen” då? Har männen i jägar- och samlarsamhället suttit uppkopplade och i ett internetmöte och kommit överens om att lura de intelligensbefriade kvinnorna, vilka fullständigt okritiskt utifrån sina egna erfarenheter skulle låta sig övertygas om det som gick tvärtemot deras radikalfeministiskt förmodade empiriska kunskap??  Det är ju bara så idiotiskt att försöka göra en samlad mänsklig erfarenhet till en sorts ”kvinnofientlig konspiration”, eller utövande av makt enligt någon form av ”könsmaktsperspektiv” att man blir alldeles matt. Men, det säger ju egentligen allt om dessa radikalfeminister och genus-”vetare” som kan antyda något sådant.

Angående kvinnors större benägenhet för skvaller, ryktesspridande och exkluderande skriver Benenson: Initiering i och bevarandet av kvinnlig vänskap kräver regelbunden uteslutning av inkräktare och påtvingande av lojalitet, exklusivitet, ömsesidighet och jämlikhet. Flickor tolererar konflikter mindre än pojkar med vänner av samma kön, då de fortsätter från en kvinnlig vän till nästa i sökandet efter en annan flicka som uppfyller de nödvändiga villkoren. Att det här mönstret är såväl genetiskt, som att det börjar läras in tidigt visar sig vid studier av unga barn: Vid tre års ålder, så baktalar en flicka oftare än pojkar en könslike i samtal. Rent experementiellt, då könslikar i en grupp om tre fyraåringar bara tilldelades en resurs var flickor mer sannolika än pojkar att använda social uteslutning, med två vänner som sammangaddade sig mot den tredje. Som kontrast försökte pojkarna individuellt att genast försöka tillskansa sig resursen (Benenson). Hon fortsätter: När elva- till tolvåriga finska barn beskrev uppförandet hos samkönade klasskamrater vilkas mål korsade deras, rapporterade flickorna mer förekomst än pojkar av dold konkurrens, inkluderande att ljuga på personen bakom dess rygg, att bli en annans vän för att hämnas på föremålet, att säga till andra att inte vara vän med föremålet, tjura, skjuta föremålet åt sidan, låtsandes att inte känna föremålet och förbli arg [d v s mer långsinthet, min anmärkning] […] På samma sätt rapporterade flickor i 17 klassrum med 11- till 15-åriga brittiska skolbarn jämfört med pojkarna mer skvaller och onda blickar och mindre lustiggörande av andra och slag [som alltså pojkar stod mer för].

Kvinnor är mer negativa till nykomlingar, åtminstone kvinnliga sådana, och gaddar ihop sig i små (aggressiva) grupper

Benenson skriver: Vilken ensam flicka som helst riskerar utfrysning, men överlägset agerande flickor är särskilt attraktiva offer. Social uteslutning i mellersta barndomen består typiskt av kvinnliga vänner som formar en allians för att stöta bort ett ensamt föremål ur samhörigheten. En longitudinell, naturalistisk studie av samkönade tregrupper med nio- till tolvåriga amerikanska skolbarn visade att fler kvinnliga än manliga tregrupper utesluter en medlem från en parbindning. I experiment, då nykomlingar introducerades till sexåriga par, var flickor initialt mer sannolika än pojkar att ignorera, undvika och vägra att interagera med nykomlingen. På samma sätt utnämnde åtta- till tolvåriga barn mer flickor än pojkar som användandes social uteslutning och hot för att göra slut på en vänskap. Slutligen, i en studie av 10-åriga brittiska barn som tävlade att skapa en pjäs för att vinna ett pris, så gaddade fler kvinnliga än manliga grupper ihop sig mot en ensam individ i deras samkönade grupper […] Experiment har visat, att då par av samkönade amerikanska adolescenta vänner systematiskt introducerades för en samkönad nykomling, så värderade flickor, jämfört med pojkar, nykomlingen mindre positivt, tog längre tid på sig för att prata med nykomlingen och inkorporerade färre av nykomlingens idéer […] I experiment, då nykomlingar introducerades till sexåriga par, var flickor initialt mer sannolika än pojkar att ignorera, undvika och vägra att interagera med nykomlingen. På samma sätt utnämnde åtta- till tolvåriga barn mer flickor än pojkar som användandes social uteslutning och hot för att göra slut på en vänskap. Slutligen, i en studie av 10-åriga brittiska barn som tävlade att skapa en pjäs för att vinna ett pris, så gaddade fler kvinnliga än manliga grupper ihop sig mot en ensam individ i deras samkönade grupper.

Det här förstärks av Furtuna, som skriver: Kvinnor kan därför alliera sig mot en potentiell rival och detta beteende är särskilt synbart då en ny, ung och sexuellt attraktiv kvinna uppträder i en redan etablerad kommunitet. Simmons understryker: Studien tillhandahåller en del tydliga insikter i naturen i tonåriga flickors indirekta aggression. De framträdande indirekta aggressiva beteendena innefattar att skvallra om andra och utesluta likar från gruppen. Nyckelförklaringar till dessa beteenden rör en önskan att skapa upphetsning och en krets av vänskap och grupprocesser centrerade kring flickors behov av nära personliga relationer och vara del av gruppen av likar. Flickorna beskrev de förödande effekterna av indirekt aggression, särskilt för flickor med särskilda karaktärsdrag som förbestämde dem för att bli offer. Det senare påminner mig om en händelse i mitt eget liv. Då jag började tredje klass kom en ny flicka som var lite mullig, lite vintyrig och hade tjocka glasögon. De kvinnliga klasskamraterna hade svårt att släppa in henne och kom på ett öknamn till henne: ”Blattis”. Det var en ganska grotesk mobbning som en tid florerade och alla i klassen var rädda för ”blattisbaciller”. Jag var faktiskt den förste som satte ner foten, inte tyckte det var roligt och började kalla henne för hennes förnamn istället. Eftersom jag var en av de mer framträdande i gruppen följde de andra efter, men än idag, 55 år senare, kan jag träffa gamla kvinnliga klasskamrater som fortfarande säger ”Blattis” när de talar om henne.

Kvinnor har svårare att samarbeta än män

Den här tendensen att gadda ihop sig och stöta ut hänger ihop med kvinnors sämre förmåga att samarbeta än män. Benenson skriver: Till skillnad mot icke relaterade män förtjänas status inte genom färdigheter och lojalitet gentemot en stor sammanlänkad grupp. Istället formar en kvinna flera separata, exklusiva en-och-en vänskaper inom den större kvinnokommuniteten […] Flickor skapar en intim, exklusiv vänskap med en annan flicka, isolerad från andra flickor. Två flickor sammanbinds genom ömsesidiga verbala diskussioner kring liknande sårbarheter, särskilt oro kring allianser med andra flickor och familjemedlemmar. Ovillkorlig acceptans, exklusivitet och lojalitet definierar ytterligare den mellersta barndomens kvinnliga vänskap […] Social uteslutning i mellersta barndomen består typiskt av kvinnliga vänner som formar en allians för att stöta bort ett ensamt föremål ur samhörigheten. En longitudinell, naturalistisk studie av samkönade tregrupper med nio- till tolvåriga amerikanska skolbarn visade att fler kvinnliga än manliga tregrupper utesluter en medlem från en parförbindelse. Det är möjligt att detta förändras något lite i vuxen ålder, men att beteendet definitivt inte försvinner kan Samantha Brick vittna om. Lurad av talet om kvinnlig solidaritet hade hon försökt spetsrekrytera kvinnor för sin utopiska dröm, ett endast kvinnorbolag med lyckliga, harmoniska arbetare, gagnade av en frånvaro av män. Det ändade i katastrof efter, som artikeltiteln uttrycker det, kattslagsmål om handväskor och tårar på toaletterna.

Att kvinnor har svårare att samarbeta sägs klart av Benenson: […] bristen på gruppsamarbete ligger också bakom en mer extrem strategi: social uteslutning. I slutänden, med undantag av få utvalda vänner, är övriga kvinnor i samfälligheten förstahandskonkurrenter kring fysiska resurser, partners/vänner och status i kommuniteten. Eliminering av en icke-vän av en grupp reducerar därför antalet konkurrenter […] eftersom icke relaterade kvinnor så sällan samarbetar som en grupp så ger en kvinnas framgång föga förmån till det kvinnliga samfundet. Krav på jämlikhet inom den kvinnliga kommuniteten fungerar till att hindra enskilda kvinnors försök att erhålla ytterligare fysiska resurser, värdefulla allierade eller status för dem själva. Hur männen skiljer sig från kvinnorna i detta avseende klargör Björkqvist, Österman & Lagerspetz: Som kontrast måste mänskliga hannar, som också kan profitera på minskning av tävlan om partners och resurser, balansera dessa fördelar mot kostnader åstadkomna av besegrande av större utomstående fientliga grupper p g a förlusten av allierade inom gruppen. Det antyder att mänskliga hannar måste förhandla fram en kompromiss mellan det individuella målet att uppnå dominans inom samfälligheten och individens behov av intragruppsallierade.

Kvinnor är opålitligare i vänskaper

Benenson skriver: Kvinnliga vänner förhindrar konkurrens gentemot varandra och andra bekanta genom att straffa överordning, krävandes ömsesidighet och uppvisande en låg tröskel för att upplösa relationer när konflikter uppstår […] Trots deras attraktion så är inte isolerade kvinnliga tvåsamma band ämnade att hålla och håller frekvent i kortare perioder än manliga vänskaper som är inneslutna i en större grupp. Dessutom kan de intima, upprepade diskussionerna mellan flickor kring personliga svårigheter främja negativa känslor, inklusive depression […] Initiering i och bevarandet av kvinnlig vänskap kräver regelbunden uteslutning av inkräktare och påtvingande av lojalitet, exklusivitet, ömsesidighet och jämlikhet. Flickor tolererar konflikter mindre än pojkar med vänner av samma kön, då de fortsätter från en kvinnlig vän till nästa i sökandet efter en annan flicka som uppfyller de nödvändiga villkoren […] Dessutom förråder flickor varandra för att skapa band med pojkar. Flickor rapporterar större ilska, att de är sårade, mer avundsjuka än pojkar gentemot nära samkönade vänner, särskilt om de övergavs för en romantisk partner. I över 137 samhällen var 91 % av kvinnors konkurrenshandlingar riktade mot kvinnor, mest frekvent över mäns uppmärksamhet, känslomässiga investering, nytta, tjänster och sexualitet, men också över brustna sociala förpliktelser, köttstöld och vänskaper där en ung kvinna allierade sig med en annan mot hennes tidigare vän […] Följaktligen så tävlar adolescenta flickor mer än pojkar för att skapa band till högstatus-samkönade likar. En lågstatusflicka kommer att ge upp alla hennes andra vänskaper och uppnådda mål i försök att skapa ett band med en högstatusflicka.

Det här talar för sig självt och behöver inga kommentarer. Jag återkommer med fler forskningsresultat angående kvinnlig aggression i del 4.

Återupprätta patriarkatet, del 2

I det könskrig som rått sedan många år tillbaka från ”kvinnoräddarnas” sida är det en negativ manlig konkurrensstrategi som regelbundet blåsts upp och dramatiserats, så att människor (särskilt unga kvinnor) idag verkligen tror på att män skulle vara mer ”onda” än kvinnor.  Det vi pratar om är det fysiska våldet.  Att kvinnor (och män) upplever kvinnligt indirekt våld lika smärtsamt som det direkt manliga vill ingen, utom enstaka vetenskapliga forskare, prata om. Björkqvist, Österman & Lagerspetz konstaterar, angående social exkludering, att [t]idigare studier kring social uteslutning slår enhälligt fast att det är jämförbart i smärta med fysisk skada. D v s att det råder forskningskonsensus kring detta. Dessutom tycks det idag existera en outtalad, tyst överenskommelse om att aldrig orda om att kvinnor är minst lika fysiskt våldsamma i romantiska relationer som män (Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock m fl, se även här). Faktum är att det inte existerar en enda vetenskaplig studie eller undersökning som visar på att män skulle vara mer våldsamma och/eller aggressiva mot kvinnor än tvärtom! Trots det frossar vårt samhälle i falska, dramatiserade bilder av män som kvinnomisshandlare och våldtäktsmän, även fast det finns ett antal studier som visar att kvinnor är t o m lika sexuellt kränkande och påtvingande som män. Varför är det så?
 
Ett viktigt svar på den frågan ligger i mäns predisponering i att skydda och värna kvinnor och barn. I den ingår helt enkelt inte att se kvinnans negativa sidor, för då vore hon helt enkelt inte värd att skydda. En annan (förmodligen viktigare) faktor är kvinnas övertag i att kunna erbjuda sex. Såväl Trivers, som Symons och ‒ mer lätt tillgängligt ‒ Chivers (och många andra) visar att sex är en påtryckningsfaktor och handelsvara för att styra män, eftersom män globalt är mer sugna på sex än kvinnor och dessutom fördummas av testosteronet. Att alltså tala klarspråk och opponera gör att en man helt enkelt riskerar att inte få ”knulla”. Det är naturligtvis dessa övertag som stort bidragit till att ett patriarkaliskt samhälle allt mer tillåtit kvinnor att breda ut ”feminiseringen” och att män inte sätter ner foten. Det gör de inte förrän det gått för långt, och då blir verkan förmodligen att det slår kraftigt åt andra hållet. Vi kommer under en period hamna i verkligt förtryck av kvinnor, innan ”patriarkatet” åter pendlar över åt andra hållet.

Våld har en evolutionär logik ‒ både för kvinnor och män

Som en lite intressant utvikning kan det påpekas att våld, både kvinnligt och manligt, har en direkt evolutionär logik. Maner & McNulty har studerat detta och slår fast att [v]åldsamt uppförande hos människor och andra däggdjur är inte godtyckligt; snarare förefaller det ha valts för att lösa särskilda adaptiva problem, för att lite senare konstatera att det finns en evolutionär logik bakom de flesta våldsamma handlingar, och att erkänna det är ett viktigt steg mot bättre förståelse varför våld förekommer.
 
Det här är naturligtvis, oavsett det kvinnliga eller det manliga, inget som gör våld till ett accepterat beteende och forskarna tillägger: Det är viktigt att hålla i åtanke att bara för att våld må vara ”naturligt” så är det inget rättfärdigande för sådant beteende. Men, det är inte så att det ena våldet gör det andra våldet bättre eller sämre. Med det sagt är det väl etablerat att män är mer fysiskt aggressiva än kvinnor och konstaterandet att kvinnor väljer indirekt relationell aggression före fysisk svartmålar inte kvinnor mer än det att diskutera den manliga benägenheten för fysiskt våld svartmålar män. (Owens, Shute & Slee).

Kvinnor är inte mindre våldsamma än män

Varför är det då så att samhället så ensidigt fixerar på manligt fysiskt våld och väljer att helt tiga om det kvinnliga våldet?  Mäns predisponering att inte ge sig på kvinnor, som nämnts, är en viktig faktor, men en minst lika viktig sådan är de kvinnliga dragen, att främst se till den egna personen och den egna lilla gruppen. (Jmf t ex att män hos Achestammen i nordöstra Paraguay delar omkring 84 % av deras jaktbyte utanför sin direkta familj, medan Achekvinnor endast delar 58 procent av samlat gods utanför familjen, se Sefcek, Brumbach,  Vasquez, Geneva, & Miller).  Det är utifrån det perspektivet som de ”kvinnliga” karaktärsdragen har utvecklats och eftersom de flesta är överens om att de är mer negativa än männens motsvarande respons på enskildheterna i dessa så blir det förödande om ”kvinnlighet” upphöjs till någon sorts ideal i samhället. 
 
Kvinnors engagemang i den lilla (familje)gruppen är naturligtvis inte bara fördelaktigt ur ett evolutionärt perspektiv, det är också något som totalt missvisande anförs för att kvinnor skulle vara mer omsorgsfulla om andra. Men omsorgen sträcker sig inte längre än den egna lilla gruppen! De som står utanför den behandlar kvinnor förmodligen i det stora hela mer brutalt än vad män gör! D v s att de totalt sett kan vara mer aggressiva än män! Åtminstone är de inte mindre våldsamma. Traditionellt har män betraktats som det mer aggressiva könet. Emellertid har samtida forskning i flera länder utmanat denna förställning genom att uppmärksamma olika former av aggression (Simmons).  Men de använder sig alltså hellre av psykiskt än fysiskt våld. I tidigare studier visades det att adolescenta flickor använde indirekta medel för maskerad aggression mer än adolescenta pojkar, medan fysisk aggression användes oftare av pojkar, och direkt verbal aggression användes lika mycket av bägge könen (Buss).

Fem kvinnliga konkurrensstrategier

Konkurrensstrategier är någonting vi människor (och även djur) använder för att eliminera rivaler eller sådana som hotar oss. Benenson listar fem sådana hos flickor och kvinnor och skriver: Fem konkurrensstrategier är resultatet av dessa principer: (1) undvik inblandningskonkurrens, (2) dölj konkurrensen, (3) konkurrera öppet endast om du har hög status i samfälligheten, (4) påtvinga jämlikhet på kvinnliga likar och (5) använd social uteslutning. Flickor utvecklar dessa strategier mot kvinnliga samkönade likar med början i tidig barndom.
 
Den första av dessa strategier, undvik inblandningskonkurrens, innebär att flickor/kvinnor mindre lägger sig i andra likars verksamheter. Flickors tävlingsstrategier inkluderar undvikande av direkt inblandning i andra flickors mål (Benenson). Det här kan ju verka som något positivt, i det att man inte lägger sig i vad andra gör, men det skapar ju också en benägenhet att mindre kritiskt granska, vilket blir negativt då det t ex kommer till vetenskapliga arbeten. Det gör också att benägenheten för att utmana direkt manipulerade arbeten minskar, liksom också benägenheten för kritisk debatt som för utvecklingen framåt. Hur kan man ge saklig feed-back om man inte vill lägga sig i? Jag återkommer även till detta.
 
Den andra strategin, dölj konkurrens, är ett sorts frikort att inte agera öppet. Man skulle kunna dra ut det till att säga att kvinnor kämpar mindre ärligt än män. Det är i linje med kvinnors sätt att mer använda social manipulering istället för ”rationellt liknande” aggression. Buss skriver: Särskild uppmärksamhet riktades mot två sidogrupper: rationellt liknande aggression och social manipulering. Det framgick att män använde den tidigare formen av aggression mer regelbundet än kvinnor, medan kvinnor använde den senare mer än män.  Bägge formerna insorteras under förtäckt aggression, men det är onekligen lättare att bemöta rationellt utformad kritik än dold social manipulation. Är det bättre att någon attackerar dig med intriger bakom din rygg än att någon på ett ”rationellt liknande” sätt argumenterar emot dig?  Jag tror svaret är givet för alla utom de med en ideologiskt blind radikalfeministisk agenda.
 
Den tredje strategin, konkurrera öppet endast om du har hög status i samfälligheten, är ett sätt att säga att man ska foga sig i vad auktoriteter säger och inte invända förrän man själv har nått en auktoritetsposition.  Det är alltså att indirekt legitimera att personer av lägre social status ska ”hålla käften” och nöja sig med att möjligen dolt försöka bedriva opposition. Det innebär också, att benägenheten att foga sig i vad dominanta personer kräver är större hos kvinnor än män, liksom att opposition dämpas.  Det hänger också intimt samman med den fjärde strategin, att påtvinga jämlikhet på kvinnliga[och andra, min kommentar] likar. Kvinnor är helt enkelt mer intoleranta mot avvikelse, vågar mindre utmana och är mer politiskt korrekta. En miljö som är intolerant mot avvikelse är naturligtvis också betydligt mindre kreativ, eftersom det inte är främjande att göra innovationer om man blir straffad för att sticka ut mer än andra.  Furtuna skriver: Rädslan för att bli straffad, verbalt eller fysiskt, av andra medlemmar av samfälligheten resulterar i kvinnors större underkastelse under sociala normer. Ett sätt att undvika social vedergällning är anslutning till ett kollektiv av kvinnor där alla är jämlika och som straffar avvikande beteende.  Det understryks av Benenson som klargör att [s]nällhet och jämlikhet förblir den kvinnliga kommunitetens norm. Flickors främsta urskuldande för att vara elaka är att en annan flicka agerar överställd. Även i de ovanliga flickgäng som existerar måste ledaren uppföra sig som en jämlike.  D v s jantelagen i sin prydno.  Det här kravet på jämlikhet är ju något som genomsyrar hela samhället idag, så att feminiseringen får fira stora triumfer.  Något som är ytterligt beklagligt, med tanke på att kvinnor i intrakönsgrupper faktiskt har en mindre jämlik bakgrundshistoria än män, så som Benenson beskriver: I samkönade grupper om fyra, med barn i fyra till fem års ålder […] erhöll flickor och pojkar samma observationstid. Flickgrupperna var emellertid mindre jämlika än pojkgrupperna: en flicka dominerade och en annan flicka tilläts inte delta
 
Vi kan också tydligt se mönstret i vårt samhälle idag.  En del kvinnor är dominerande och styr vad andra ska tycka inom ”jämlikhetens” mantra, och de som inte dansar i kasperdockerepen får inte vara med!  Något som naturligtvis långt ifrån bara handlar om kvinnliga intrakönsgrupper, för detta är inte ett exklusivt kvinnligt fenomen. De värsta exemplen är män, i form av rabiata diktatorer, som t ex Stalin, Hitler, Mao m fl.  Men ser vi till fakta och historisk empiri så är det inte kvinnor som stått i främsta ledet i kampen mot skräckexemplen och de är mindre benägna att sticka ut, för att inte framstå som icke jämlika.
 
Den femte strategin, använd social uteslutning. Flickor utvecklar dessa strategier mot kvinnliga samkönade likar med början i tidig barndom, är den mest förödande av de ”kvinnliga” karaktärsdragen.  Liksom med andra sådana är det inte, vilket tydligt måste understrykas, exklusivt kvinnligt.  McCarthyperioden är ett uppenbart exempel på den femte strategin som drivits av en man.  Homofobi kan förmodligen också hänföras till huvudsakligen ”manliga kärringar” som omfattar karaktär som annars är mer dominerande hos kvinnor, vilka driver uteslutning av dem som avviker. Häxjakterna från slutet av 1400-talet till början av 1700-talet var däremot något som huvudsakligen byggde på kvinnors och barns vittnesmål, liksom den moderna häxjakten mot män i största allmänhet (utpekandet av alla vita cis-män som presumtiva pedofiler, våldtäktsmän, kvinnomisshandlare, m m).
 
Intressant nog har det alltid varit män som i slutänden satt ned foten mot galenskaperna. T ex utgjordes en klar majoritet av oppositionen (liksom av de svartlistade) under McCarthyeran av män och i spetsen gick vissa politiker och journalister (vilka yrkesgrupper då var dominerade av män).  I USA kom man tillrätta med de värsta avarterna av McCarthyismen, mycket tack vare högsta domstolen, inom ett decennium. Vårt eget lands nyMcCarthyism ‒ den heliga politiska korrkthetens oantastbara evangelium som sprids idag ‒ har hållit på i över trettio år och visar inga tecken på avmattning. Tvärtom, så manifesterade sig det som tydligt karaktäriserade McCarthyismen ‒  praktiken att anklaga … utan erforderlig hänsyn till bevis (Wikipedia, McCarthyism) ‒ med kraft under #Metoo, inte minst genom journalisterna (där kvinnor idag dominerar). Till skillnad mot USA på 50-talet så är det idag nämligen de starkt könsblandade yrkesgrupperna politiker och journalister som går i spetsen för försvaret av nyMcCarthyismen i vårt land. Tror någon utifrån det att det blir kvinnorna som kommer att gå i spetsen mot vår tids häxjakt på män?
 
Det viktiga i detta är att kvinnor har en större acceptans för att smutskasta och att socialt utesluta dem som inte fogar sig i ”jämlikheten”, eller ”det rätta” än vad män har. Därmed har de också en mindre benägenhet för att opponera mot det. Furtuna skriver: I händelse av konflikt sätter kvinnor vanligen igång skvaller, sprider rykten, stämplar och stigmatiserar potentiella rivaler; de isolerar dem socialt, utför suggestiva och ironiska gester och miner mot dem. Simmons understryker detta och klargör angående flickor att[d[e framträdande indirekta aggressiva beteendena innefattar att skvallra om andra och utesluta likar från gruppen. Nyckelförklaringar till dessa beteenden rör en önskan att skapa upphetsning och en krets av vänskap och grupprocesser centrerade kring flickors behov av nära personliga relationer och vara del av gruppen av likar.
 
Det finns ingenting som kan styrka att en feminisering av samhället skulle skapa ett bättre samhälle. Tvärtom så har utvecklingen i vårt land visat att det istället blir betydligt sämre!

Återupprätta patriarkatet, del 1

Några reflektioner kring ett feminiserat samhälle

Vi är väldigt många som har sett hur vårt samhälle blivit alltmer polariserat, hur smutskastning av de som tycker ”fel” blivit samhällsnorm, hur brännmärkning och social utstötning används som en självklarhet för att eliminera dem som inte ställer upp på den politiskt korrekta samhällsnormen. Och, framför allt, har vi alla fått höra att patriarkatet och mannen är orsaken till alla kvinnors problem, att de globalt har varit förtryckta av en maskulin konspiration i hundratusentals, ja om inte t o m miljontals år, och att lösningen på alla problem är att feminisera samhället. Leva enligt de ”goda” kvinnliga normerna, eftersom kvinnosolidariteten är så stor och omfattande.
 
Den senare, gigantiska bluffen genomsyrar hela samhället och i och med (radikal)feminismen har kvinnor flyttat fram sina positioner så att de nu har alla fördelarna i en skola som anpassats efter dem, de dominerar utbildningarna och (ensamma) kvoteras in på viktiga positioner utan hänsyn till kompetens.  Men har det verkligen gjort samhället bättre?
 
Jag tänker inte orda stort om att den svenska skolan, med den förda politiken, sjunker som en sten kvalitetsmässigt, eller att män blir suspekta enbart för att de är män (något som vore rasism om det applicerades på t ex svarta). Kanske kommer jag något att beröra mantrat att den manliga sammansvärjningen håller kvinnorna i ett tillstånd av lägre löner. Men då blir det utifrån det faktum att det faktiskt inte är männen som är ansvariga det, det är kvinnorna själva!
 
Ett faktum som alla de ”kvinnofrälsare” som ska krossa patriarkatet bortser från är, att det är just patriarkatet som dels lyft världen tekniskt och ekonomiskt och kraftigt reducerat armodet, dels gjort det möjligt för kvinnor att resa sig ur den roll av moder och värnare av familjegruppen, som biologiskt/genetiskt är honans uppgift bland primater. Istället kan kvinnor idag mer självklart inta framstående positioner.  Någon kanske nu kommer att invända att det var suffragetter och 60-talets kvinnokamp som gjorde detta möjligt, men det är bara en väldigt liten del av förklaringen.  Det viktiga var att män i det patriarkala samhället började vädra nya idéer och ideal, som möjliggjorde en demokratisk och mer jämställd ordning. De revolterande förändringarna, av alla de slag, leddes av män! När vi talar om kvinnoledda ”revolutioner”, som t ex ”#metoo”, handlar det inte om det som är allmänt positivt (övergrepp mot män ignorerades), utan enbart om att fokusera på kvinnors (och flickors) ve och väl.
 
Det är alltså patriarkatet som lyft den tekniska och ekonomiska utvecklingen, så att allt fler fått det materiellt bättre och vi fått en teknisk och medicinsk utveckling som gör att vi ligger på en oerhört mycket högre nivå idag än för bara drygt hundra år sedan.  Visst har kvinnor bidragit till detta också, även om deras insats är betydligt mindre än männens, men de verkade inom det patriarkala samhället som långsamt gav inte bara dem möjlighet till det.  Det gav också lägre klasser, såväl män som kvinnor som var lika förfördelade, möjlighet att uppnå bättre positioner.
 
Historiskt sett har vi inget som helst exempel på ett framgångsrikt matriarkat.  Visserligen ätteleddes barnen matriarkalt i de äldsta jägar- och samlarsamhällena, men det säger inte att något matriarkat styrt, eller varit framgångsrikt.  Ätteledningen berodde helt enkelt på att man inte kände till sambandet sex-graviditet.

Det är männen som offrar sig

Det är också männen som varit de som verkligen offrat sig under historiens gång. Genetiskt är det ett nedärvt beteende eftersom män är betydligt mindre viktiga för reproduktionen än kvinnor.  En enda man kan befrukta tusentals kvinnor, vilket säkrar återväxten, men en enda kvinna med hur många män som helst skulle med största sannolikhet få gruppen att dö ut. Åtminstone skulle tillväxten gå mycket, mycket, mycket långsammare. Rent krasst kan vi därför konstatera att kvinnan är viktigare för artens fortlevnad, vilket gjort att män också genetiskt, instinktivt är predisponerade till uppoffring. Det talas visserligen om kvinnor som våldtas i krig och dödas, men före de stora massförstörelsevapnen var kvinnans andel av döda minimal jämfört med männens i krig (och är fortfarande, även om skillnaderna minskat något). Dessutom våldtas även män i stor skala i krig, i ett sätt av segrarna att förödmjuka de besegrade (senast på Balkan under 1990-talet).
 
I jägar- och samlarsamhället var det männen som utsatte sig för de största riskerna, i jakt och försvar av stammens kvinnor och barn. Inte för att de önskade det, men därför att de som ett biologiskt arv hade instinkten att göra det. I modern tid finns det två bra exempel i katastroferna Titanic och Estonia.  Den förstnämnda skedde långsamt och under den räddningsaktion som man hann att organisera räddades 56 barn av 109 (51,3 %) och 316 kvinnor av 425 (74,4 %) mot 338 av 1690 män (20 %).  På Estonia gick allt så mycket fortare att räddningen inte hann organiseras och då räddade sig därför 22 % av männen, mot 5,4 % av kvinnorna. Det berodde på att männen i den panik som det hastiga förloppet skapade, i kraft av sin större fysiska styrka och storlek, snabbare tog sig upp. Det fanns inte tid att organisera.  Men finns sådan tid offrar sig män för kvinnor och barn, som t ex Titanic illustrerar. Jag tvivlar på att någon kan anföra något enda exempel i historien där skeendet varit det omvända. D v s att kvinnor offrat sig för män i katastrofsituationer. Beror det på att kvinnor är ”onda”, att de inte är beredda att offra sig för män? Nej, det är helt enkelt en följd av att det är de som genetiskt varit satta att ta närmaste vårdnad om avkomman ‒ den viktigaste beståndsdelen i artens överlevnad. Därför måste männen skydda dem. Om man accepterar det så måste man också acceptera att våra könsroller till övervägande del är genetiskt predisponerade!

Det negativa ”matriarkatet”

Tvärtom, mot bilden av ett feminiserat och lysande matriarkat som gärna fantiseras upp av ”kvinnofrälsare”, så visar våra moderna erfarenheter att en feminisering av samhället kommer att få förödande konsekvenser; minska kreativitet och öppenhet, eliminera kritiskt tänkande, hämma utveckling och skapa ett samhälle där stigmatisering och exkludering blir normaltillståndet.  Så som det till stora delar är i de kvinnliga intrakönsgrupperna. Men så här inledningsvis ska jag understryka, att det som kommer att sägas om män, respektive kvinnor, naturligtvis inte gäller alla. Som tur är (och ibland beklagligt nog) finns det många som avviker inom respektive könsgrupp, men för frågan om hur ett feminiserat samhälle kommer att se ut så handlar det om vilket mönster de bägge könsgrupperna uppvisar.
Jag ska börja med att ställa upp ett antal begrepp som betecknar mänskligt beteende i mänsklig samvaro och sedan får ni själva avgöra om ni håller med mig i min bedömning huruvida det är negativt eller positivt i ett samhälleligt perspektiv:

Skvaller (negativt)
sprida rykten (negativt)
ljuga på andra (negativt)
stigmatisera/exkludera (negativt)
avvisande mot nykomlingar (negativt)
att gadda ihop sig (negativt)
opålitlighet i vänskaper (negativt)
dold aggression kontra rationell/öppen aggression (negativt)
intolerans mot dem som avviker (negativt)
att våga stå för det man tror på/rättspatos (positivt)
intern jämlikhet (positivt)
långsinthet (negativt)
att lösa konflikter (positivt)
avundsjuka (negativt)
lättretlighet (negativt)
att satsa på relationer med lite mer utanförstående (positivt)
att samarbeta (positivt)
att förhandla (positivt)

Det finns ett stort antal studier kring kvinnlig aggressivitet och konkurrens (se referenslista sist, som innehåller några av dem), både i ett rent mänskligt och ”däggdjursaktigt” perspektiv, men de flesta resultat är odiskutabla.  Här kommer jag huvudsakligen att referera till Benenson, som är en sammanställning av aktuell forskning kring framförallt kvinnlig intrakönskonkurrens i jämförelse med manlig. Men utifrån den och andra verk är det tydligt att:

kvinnor skvallrar mer än män gör (negativt)
kvinnor sprider oftare rykten än män (negativt)
kvinnor ljuger på andra oftare än män (negativt)
att stigmatisera och exkludera är en vanlig kvinnlig strategi (negativt)
kvinnor är mer avvisande mot nykomlingar (negativt)
kvinnor gaddar oftare ihop sig i mindre aggressiva grupper (negativt)
kvinnor är mer opålitliga i vänskaper (negativt)
kvinnor använder mer dold aggression (negativt), män mer öppen och direkt (mindre negativt)
kvinnor är mer intoleranta mot avvikande (negativt)
kvinnor är sämre på att stå upp för det de tror på/rättspatos (negativt)
kvinnor är sämre på intern jämlikhet (negativt)
kvinnor är mer långsinta (negativt)
kvinnor är sämre på att lösa konflikter (negativt)
kvinnor är mer avundsjuka (negativt)
kvinnor är mer lättretliga (negativt)
kvinnor är sämre på att satsa på relationer med lite mer utanförstående (negativt)
kvinnor är sämre på att samarbeta (negativt)
kvinnor är sämre på att förhandla (negativt, åtminstone för dem själva)

Hela sammanställningen pekar mot att kvinnor är mer negativa för samhället än män.
 
Vid första anblicken kan ju detta verka som någon misogyn attack på kvinnor som grupp, men jag vill understryka att detta är vad vetenskaplig forskning ‒ ofta utförd av kvinnor själva (som t ex Benenson) ‒ kommer fram till. Jag vill också understryka att det finns gott om kvinnor som avviker från detta och män ”som är som kärringar”, men problemet är att det handlar om en sedan urminnes tid nedärvd strategi för kvinnlig konkurrens, även om skillnaderna inte alltid är stora. I vanliga fall (d v s inom ett s k ”patriarkat”) handlar det företrädesvis om kvinnors agerande mot varandra. Men i ett feminiserat samhälle, där man upphöjer de kvinnliga ”idealen” och kvinnor tar allt mer plats, så handlar det plötsligt om samhället i stort. Så som jag beter mig mot en samkönad konkurrent kan jag bete mig mot en av det andra könet. Jag hävdar alltså att kvinnor i ett feminiserat samhälle handlar på detta sätt även mot manliga konkurrenter, även om ingen ännu tycks ha varit intresserad av att undersöka det. Ett tydligt exempel på vart detta har lett oss är ju att smutskastning, stigmatisering och spridande av rykten och lögner blivit en integrerad och accepterad del av vårt samhällssystem (för att bara ta ett exempel kan man se Uppdrag gransknings program om den ”antisemitiske” läkaren, som tydligt illustrerar att medier och myndighetspersoner inte längre bryr sig om saklighet och objektivitet, utan går på rykten och lögner ‒ jag kommer att redovisa fler exempel framöver).
 
I detta vill jag också tillägga, att både de manliga och kvinnliga karaktärsdragen är en följd av miljontals års evolutionär utveckling, och alltså adaptivt uppträdande som är gynnsamt för artens fortlevnad. Därför är det negativt när något köns karaktärsdrag tillåts dominera. Idag påstår radikalfeminister och andra ensidigt kvinnogynnande och manshatande individer att männen dominerat över kvinnorna i evärderliga tider. Men ser man till de ”kvinnliga” karaktärsdragen finns det föga möjligheter för männen att inta total dominans, eftersom kvinnan är så mer inriktad på sitt eget och sin närmsta krets. Historiskt, evolutionärt sett, har det stora hela inte varit viktigt för kvinnan, utan istället närområdet med de närmaste och den egna avkomman. Och den miljön har aldrig hotats av ”patriarkatet”. Vad vi nu däremot står inför, är när denna ”närmiljö” ska appliceras på samhället i stort och eftersom de ”kvinnliga” karaktärsdragen inte räknar med större grupper än kvinnan själv och hennes närmaste sprider också fenomen som skvaller, ryktes- och lögnspridande, social exkludering och stigmatisering sin skadeverkan mycket vidare. Det i sin tur drabbar samhällssektorer som vetenskap, journalistik, politik och andra viktiga grunder för det demokratiska samhället. Jag återkommer till detta.
 
Sammantaget menar jag, att både ”manliga” och ”kvinnliga” karaktärsdrag är självklara, men att det är väldigt farligt att låta de ”kvinnliga” bli dominerande, eller att romantisera dem som särskilt ”goda”.

FEMINAZTER OCH DERAS GELIKAR

Den här texten har tillkommit med anledning av Ivar Arpis utmärkta referat av den avklädning som James A Lindsay, Peter Boghossian och Helen Pluckrose gör av genusforskning och ideologisk feminism i USA.  Jag vill dock påminna om att det inte är första gången som en sådan avklädning görs, men denna är betydligt kraftfullare, i det att det handlar om ett flertal artiklar.

Som ”The Atlantic” också blottar är denna avklädning någonting som drar med sig intellektuell ohederlighet från de postmodernistiska ”akademikerna” som plötsligt står nakna.  En av dem, ”akademikern” Alison Phipps skrev på twitter:  ”Snälla ni stå bakom kolleger i genusforskning / kritiska rasstudier / överviktsstudier och andra områden attackerade av denna tidskriftsartikelbluff.  Det är en samordnad attack från högern.”  (Som motpol dessa akademikers kommentarer).  Hur absurt det är inser man när det framgår att alla tre författarna är vänsterliberala.  (Men har man inget annat att tillgå får ”högerspöket” användas.)  Det gör att vi också, som kritiska till denna fanatiska ideologi, som t ex genusforskningen styrs av, inte får generalisera rörande politiska åsikter.  Jag är övertygad om att det finns åtskilliga därute till vänster som är kritiska (inte bara Johan Westerholm), men de har möjligen svårare att komma ut med det än de som redan är ”politiskt” kritiska.  Jag skriver ”möjligen”, för det är uppenbart att stora mängder av kritiska personer som inte är vänster idag inte heller vågar yttra sig offentligt av rädsla för att skada karriären, så som Steven Sampson konstaterar.

Man måste beteckna det som uppenbart att hyckleriet i detta land (och andra) kring vetenskaplighet nått katastrofala nivåer.  Respekten för saklighet och objektivitet har drunknat i ett postmodernistiskt träsk av okunniga människor som hävdar auktoritet enbart p g a sina åsikter (och frånkänner dem med andra åsikter den auktoriteten).  Lindsay, Boghossian och Pluckrose klär av denna gigantiska korrumpering av vetenskapen tydligt ‒ inte minst för att Adolf Hitler i något omarbetad form ses som ”feministiskt tillförlitlig”.  Det gör att det faktiskt är relevant att kanske släppa termen ”radikalfeminister”, som urskillning från sansade feminister (som t ex Petra Östergren och Louise Persson), och istället kalla dem ”feminazter”.

Feminazterna, och de med dem sammanhängande politiska opportunisterna och karriäristerna, har under en lång räcka av år tillåtits korrumpera vetenskaplig forskning och objektivitet med metoder som man använde i fascistiska och kommunistiska diktaturer.  Det handlar om ignorans av motstridiga vetenskapliga fakta och ovilja att sakligt debattera i skrift eller verbalt, smutskastning och misstänkliggörande av dem som obstruerar mot den ”rätta” övertygelsen och försök att få de människor som är ”fel” att hamna som utstötta och bespottade i samhället.  Jag ska villigt medge att det finns de som agerar lika illa även bland dem som är kritiska till idologibaserad forskning, men skillnaden är att de inte sitter i positioner där de har möjligheter att styra politiken ‒ så som feminazterna tillåtits att göra.

Ett intressant drag i denna smutskastning är det som egentligen borde vara kontraproduktivt för dessa feminazter och deras allierade, nämligen att de klumpar ihop kritiker som ”köpta av någon ’lobby’.”  Om det gäller sexualdebatten är det ”sexlobbyn” (som inte ens existerar i verkligheten), rör det rasstudier är det ”rasister”, är det genusforskning eller feministiska studier är det ”vita cis-män” eller ”patriarkatet” (även dessa mer eller mindre påhittade), är det överviktsstudier är det typ ”köttindustrin” och är det klimatforskning är det ”oljeindustrin”.  De här diffusa och inte sällan icke existerande ”lobbygrupperna” kan användas för att ifrågasätta vilken forskning som helst, oavsett hur genuint underbyggd den är.  Sedan kan man ignorera denna forskning och säga att den inte är värd att ens kommentera.  Istället kan man producera statligt beställda nonsensrapporter (som t ex utvärderingen av sexköpslagen).  Och det är här som en verklig absurditet infinner sig!

Absurditeten består i att de som verkligen är köpta av ”lobbyer” är just genusforskare, växthuseffektsivrare, migrationsforskare, sexlagsförespråkare m fl ”feminazter”, eftersom de anslag som ges till forskning uteslutande går till politiskt korrekt sådan som dessa företräder.  Att man sedan kritiserar seriösa forskare för att de försöker få pengar till forskning från eller komma ut via alternativa källor när han/hon inte släpps fram till de statliga köttgrytorna är ju så makabert att man bara blir förstummad.  ”Du får inga pengar för att din forskning riskerar att producera fel resultat, men vänder du dig till andra möjligheter tänker vi smutskasta dig som en konservativ som betalas av ’lobbyn’.”

Herrgud, var har vi hamnat egentligen?

I det här sammanhanget vill jag citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose i deras Youtube-videoIngen tolererar den här typen av korruption när de upptäcker att resultaten är industrifinansierad förvrängd forskning, för att få den att peka i en bestämd riktning.  Samma granskning skulle vidhänga forskning när den främjar en politisk agenda, och vi har t o m avslöjat tillräckliga bevis för att antyda att denna korruption är genomsyrandes många ämnen, inkluderandes kvinno- och genusforskning, feministiska studier, rasstudier, sexuella studier, överviktsstudier, kulturella studier och sociologi.  Man kunde även lägga till växthuseffekt/klimat.

Men det handlar inte bara om att feminazterna och deras kumpaner bland politiker, journalistkår och aktivister vill beröva alternativ forskning ekonomiska medel och publiceringsmöjligheter, det handlar också om att straffa dem som framhärdar, genom att förstöra deras liv och inkomstmöjligheter.  Vi är ännu inte i Nazityskland eller Sovjetunionen, där man togs av daga eller kastades i koncentrationsläger, men det gäller att ta heder och ära och ekonomisk utkomst från personen som framhärdar.  Särskilt om han/hon har genuint underlag för sin kritik av ”det rätta”.

Jag kan inte frågan om växthuseffekten, så det tänker jag inte gå in på, men så mycket förstår jag, att frågan är en direkt parallell till den om genusforskning, feministiska studier och sexualforskning (en fråga som jag däremot är mycket insatt i, mer än de flesta s k ”experter”).  Det handlar om att kritiker av den ”rätta” åsikten, på samma sätt som de som kritiserar postmodernismen och ovetenskapligheten i genusforskning, måste misstänkliggöras som ”höger” eller beroende av ”industrilobbyister” av dem som förfäktar den karriärfrämjande politiskt korrekta.  Sedan får de ingen tid att utveckla sina ståndpunkter i media, undanhålls forskningsmedel och i slutändan berövas sin utkomst.

Ett aktuellt sådant fall är professor Peter Ribb som verkade vid James Cook university i Australien i många år som marinforskare.  Till skillnad mot alarmisterna hävdade han att korallreven inte alls mår dåligt och kritiserade offentligt de alarmerande rapporter som hävdade att växthuseffekten orsakade sådana skador.  I och med detta blev han klassad som ”förnekare” (det är ett hemskt epitet och inte alls i klass med ”kritiker”, som feminazter och andra annars påstår sig välkomna).  Universitetet försökte belägga honom med munkavle, men han vägrade att anpassa sig och fortsatte sin kritik.  Men då fick han sparken!  Officiellt är det naturligtvis inte hans kritik som orsakat detta (om vi ska tro officiell historieskrivning blev väl knappast heller i Sovjet någon sparkad bara för åsikter), utan att han brutit mot ”den etiska koden” på universitetet.  Så har universitetet självt uppvisat ett lysande exempel på hur man verkligen bör bete sig etiskt, genom att söka igenom Peter Ridds e-postkorrespondens för att kunna producera anklagelser mot honom som strider mot ”den etiska koden”.  Något som fått anställda vid universitetet att använda den universitetsanknutna e-posten synnerligen försiktigt och även fått personer som Ridd kritiserat att kritisera universitetet.  Naturligtvis är det inte någon, utom de mest inbitna växthuseffektsförespråkarna och politiskt korrekta karriäristerna, som tror på den officiella förklaringen och t o m tidningar som annars varit skeptiska till Ridd kritiserar åtgärden (länkar om fallet här, här, här och här).

I något mindre skala, men inte desto mindre förödande, råkade jag ut för samma sak själv.  2008 gav jag ut boken ”Samlag eller Salighet”, som strax blev kurslitteratur i sexualhistoria på sexologikursen vid Göteborgs universitet (men togs bort två år senare då en feministisk lektor tog över).  I den refererar jag forskningskonsensus om att sex i sig inte är skadligt för någon, inte ens barn (att det verkligen råder konsensus om detta har jag samlat vetenskapliga texter om här, och det vore absurt att tro att min bok blivit kurslitteratur på ett universitet om den propagerat för pedofili), utan underströk att det är omständigheterna som är det avgörande för eventuell skada.  I den vetenskapliga världen tvistar man dock om vilka omständigheter som skapar skada (läs mer om det i texten under länken).  Något Expressen inte tog någon som helst hänsyn till då de 2010 skulle smutskasta Piratpartiet (som jag var riksdagskandidat för) genom att utmåla mig som ”pedofilkramare” och påstå att jag ”ansåg” att barn inte tar skada av sex.  Att jag varnat för att ändra lagarna i detta tog skvallerjournalisten inte någon som helst hänsyn till utan frågade mig istället:  ”Tror du att det säljer lösnummer?”

De här feminazterna, journalisterna, politikerna, aktivisterna, ideologiska korsriddarna m fl betraktar sig själva som goda människor som utför goda gärningar (vilka händelsevis råkar sammanfalla med deras eget ego och karriärsträvan), men jag vill åter citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose:  ”Ni kanske tänker att arbete gjort inom detta fält måste vara gott, eftersom det verkar som om det fortsätter människorättsarbetet.  Efter att ha tillbringat ett år med att ha granskat det, och uppmärksammat experterna inom det, måste vi säga att vi inte håller med.  Ett växande antal studier fortsätter inte människorättsrörelsens arbete, de korrumperar det.  Och det profiterar på dess goda namn för att fortsätta främja en social ormsvans så att allmänheten fortsätter att bli mer sjuk.  Utveckling är lättare utan underbyggda studier.”  Sedan föreslår de att de som dessa ”goda” påstår sig tala för kritiskt ska granska och avgöra om de talar för dem.  Något som t ex sexarbetare gjort ‒ och kommit fram till att de ”goda” inte bryr sig om något annat än sitt eget välbefinnande och gärna offrar oskyldiga för detta (se t ex här). Så tillägger Lindsay, Boghossian och Pluckrose att de här människorna helt borträknar evolutionen och är övertygade om att ”det moraliskt och ideologiskt rätta” ska rätta till miljontals år av ”felaktig” evolution.  Men hur kan vi sätta någon som helst tilltro till sådana makabert ovetenskapliga attityder!?  Men, det är väl som sir Winston Churchill lär ha sagt:  ”Folk är inte så dumma som du tror, de är dummare”!  Något som även inkluderar dem som inte tror på detta men inte säger ifrån!  Hjältarna är inte dessa feminazter som skriker i en stor unison och politiskt korrekt kör, utan sådana som Lindsay, Boghossian och Pluckrose, som vågar utmana och säga ifrån.  Det är aldrig medjamsarna (även om maskerade under ett till namnet ifrågasättande epitet, som emellertid blivit synnerligen normriktigt; ”normkritik”) som fört utveckling framåt.  Det är däremot de som vågat ifrågasätta de allmänt vedertagna ”sanningarna”!  Något som t ex Dr Patrick Moore understryker i slutet av denna debatt mellan klimatalarmister och ”förnekare”, då han understryker att de förra inte agerar som vetenskapsmän, utan som aktivister.

ÄR SAFET MAKAS ÖDE EN RADIKALFEMINISTISK SEGER???

Man får alltid en dålig smak i munnen när man utifrån ett så grymt människoöde som Safet Makas’ (Uppdrag granskning 26 sept 2017) ska försöka komma med kritiska reflektioner.  Personligen mår jag illa av politikers totala frånvaro av anständighet när de ska dra egna politiska poäng på människors olycka (som t ex att ”korsfästa” alla män som kvinnomisshandlare eller våldtäktsmän utifrån medialt uppblåsta fall) ‒ och medier också för den delen ‒ men ibland måste man reflektera kring vad ideologi och blind övertygelse kan ställa till med.

Med reservation för att Uppdrag gransknings granskningar inte alltid är helt trovärdiga så förefaller detta fall dock vara ganska enkelt att förstå.  En kvinna tycks ha drabbats av en depression i samband med sitt tredje barns födelse och har betett sig orationellt, vilket sedan har slutat med att hon mördat sina tre barn och tagit livet av sig själv.  Vi kan där lämna den falsk retoriken om att det nästan bara är män som är våldsamma och istället se det djupt tragiska i detta fall.  Men, det finns ett faktum som vi inte kan bortse från, nämligen socialförvaltningens i Angereds agerande.  Det är också där min reflektion kommer in.

Det finns ingen som kan motsäga att nyss nämnda Socialförvaltning betett sig rättsvidrigt och inhumant.  Trots lagens bokstav har man underlåtit att underrätta fadern om den alarmerande situationen.  Även fast den sannolikt psykiskt dåligt mående modern flera gånger uppenbarligen farit med osanning.  Ändå har man nöjt sig med enbart hennes försäkringar.  Är det någon som tror att Socialförvaltningen egentligen trodde på t ex uppgiften att Safet Makas inte hade någon telefon?  Min misstanke är, att socialarbetarna nöjt tog emot ett sådant besked, så att de kunde sopa mannen ur bilden.  Detta enligt en kultur som tydligt framträder inom denna myndighet.  Nämligen att fäder räknas bort, enligt en övertygelse som är en direkt följd av radikalfeminismens krig mot den vite, västerländske heterosexuelle mannen och den smutskastning av honom som med mediers och politikers goda vilja skett i 40 års tid.

Fäder har alls inte samma rättigheter som mödrar när det gäller barn, något som vi kan slå fast som ett faktum ‒ oavsett om nu män skulle vara gynnade inom vissa andra områden (men enligt SCB är de ändå mer missgynnade än kvinnor idag ‒ även om SCB inte har något verklighetsperspektiv på relationsvåld).  Det hjälper sedan inte att man kan hitta skrifter som ”bevisar” att det inte skulle vara så, genom att låta parter i målet uttala sig utan någon kritiskt infallsvinkel.  Både jurister och forskning vet att så är fallet.  Så skriver man t ex i ”Legally yours” i ett uttalande av en jurist:    Det positiva är att barnens fäder blivit mer jämställda och benägna att tillvarata sin och barnets rätt till också en far och båda föräldrarna. Dock lever myten om den bull-bakande och ”goda och ensamstående modern” till viss del kvar både vid domstolarna och hos socialtjänsten/familjerätten, som gör utredningarna ofta till moderns favör.  Och en undersökning vid Akademin för hälsa och arbetsliv i Gävle säger i sin sammanfattning:  Resultaten i vinjettstudien visade inte på diskriminering när respondenterna skulle göra riskbedömningar efter kön. Däremot hittades diskriminering mot fäder när respondenterna skulle bedöma vårdnad, boende och umgänge. Här bedömdes modern som den bäst lämpade trots att vårdnadshavarna hade identiska bakgrunder. I den kvalitativa tolkningen av fäders texter var det mest framträdande att de var övertygade om att deras biologiska kön var en belastning i en vårdnadstvist.  En sådan övertygelse uppstår knappast utan grund. Naturligtvis kan fler exempel enkelt letas upp, men de flesta vet ju ändå att det är på det här viset (om man inte av ideologireligiösa skäl vägrar att se sanningen) och min reflektion är att det förmodligen är precis detta som gjort att Socialförvaltningen i Angered underlåtit att ta kontakt med Safet Makas.  Just för att männen så ofta medvetet sorteras bort som ”icke trovärdiga” som barnets vårdare så kan det här uppstå.  Därför tror jag inte det hjälper ett enda dugg med de åtgärder som man säger sig ha vidtagit för att förhindra sådana här grova övertramp framöver (som gör att JK friar, borde inte de som felat få minst kraftiga prickningar?) innan man har tagit tag i attityderna hos socialarbetarna.  Det kan tyckas som en seger för radikalfeminismen att man lyckats åsiktskorrumpera socialförvaltningen (och andra institutioner) på detta sätt genom sitt krig mot och smutskastning av mannen, men det leder tyvärr bara till mänskliga nederlag och tragedier.  Men det bryr sig de radikalfeministiska ideologireligiösa sannolikt inte om.  Bara de, likt teologiskt religiösa, får känna sig rättfärdiga och nöjda med att tvinga samhället i ”den rätta” riktningen.  D v s den som gynnar just dem.

VÅLDTÄKTSKVINNAN

I den gigantiska masspsykos som #Metoo har utvecklats till har sprungit fram en häxjakt som jag tidigt såg skulle komma, men fåfängt ändå hoppades skulle hejdas någonstans på vägen.  Nu har denna kampanj nått samma ”objektiva” nivåer som judeförföljelserna på 30-talet och t ex ”återvunna minnen” på 80- och 90-talen, då män på löpande band fick schavottera för falska påståenden och anklagelser för ett fenomen som inte har bevistats vetenskapligt, utan då bara underhölls av aktivister, radikalfeminister och terapeuter som kunde tjäna stora pengar och ära.

Som sagt, nu är vi där igen och liksom då sluter mängder av kvinnor upp för att få vara med i kvinnogemenskapen och vi ska tro att allt är sant av två anledningar.  Att det är så ”många” (sett till hela befolkningen är det dock inte speciellt många och de som ”kommer ut” och ”vittnar” tillhör nästan alla någon form av eliter) och att man inte får ifrågasätta kvinnors trovärdighet.  Men mängden imponerar inte på mig.  Hur många var det inte som på 30-talet vittnade om judarnas ondska?  Ska vi bara döma av mängden vittnen är inte bara judar onda, men vi ska också tro att häxor existerar, att bögar är ondsinta och sjuka förförare av oskyldiga pojkar och att svarta är mindre intelligenta än vita.  Vem skulle vilja anföra mängden vittnesmål i sådana fall?  Mängden av ropande röster är verkligen inget mått på sanning!

Att inte ifrågasätta kvinnors (och mäns, naturligtvis) trovärdighet vore ett direkt brott mot objektivitet och vetenskaplighet.  Vi vet att kvinnor ljuger!  De har gjort det i häxjakter genom historien, de gör det om våldtäkter (och förstör därmed för verkliga offer, precis som #Metoo-rörelsen), de har gjort det i vårdnadstvister en masse och de har gjort det rörande ”återvunna minnen”.  För att bara ta några exempel.

Ett annat väldigt tydligt exempel på att kvinnor ljuger, hittar på och mörkar är frågorna om partner- och sexuellt våld.  Trots att det i över 40 år varit känt att kvinnor misshandlar minst lika ofta som män i förhållanden ‒ och dessutom inte är ett dugg mindre aggressiva än män ‒  så låtsas den elit som nu försöker stämpla mannen som en ond förövare och kvinnan som ett oskyldigt offer att det bara är kvinnor som utsätts för sexuellt våld (med en enda kvinnlig syndabock, som ska offras för att alla andra kvinnor ska gå fria).  Det berövar dem all trovärdighet!  När man säger att denna elit utgör så många vittnesmål så är de också, som sagt, uppenbara vittnesmål om hur kvinnor ljuger, hittar på och mörkar i andra frågor.  Inte minst de kvinnliga journalisterna.

Förutom Lotta Bromé, som får agera legalitet för att bortse från drabbade män, så att man kan göra ett allmänmänskligt problem till ytterligare ett fälttåg i kriget mot mannen, så mörkar man helt kvinnors sexuella aggression mot män.  Exakt som med partnervåld!  Men precis som med detta har det länge varit känt att kvinnors sexuella våld mot män på intet sätt är något undantag, eller sällsynthet.  Martin S Fiebert gjorde år 2000 en sammanställning över forskning kring detta ämne och listar 40 empiriska undersökningar och två översikter.  Jag tänkte orda något om dessa undersökningar och vad de visar.

En slående bild av undersökningarna är att de ‒ precis som med sådana om partnervåld ‒ differentierar en hel del.  Detta kan bero på olika orsaker, som frågeställningar, vilka miljöer eller landsdelar man gjort undersökningarna, m m.  Som ett exempel på hur det rent geografiskt kan differentiera framstår Lottes & Weinbergs (1996) med jämförelse mellan studenter i Sverige och USA.  I det förstnämnda landet uppger 22 % av männen och 41 % av kvinnorna att de varit utsatta för sexuellt tvång, I det senare 50 % respektive 69 %.  Det kan eventuellt bero på att moralpaniken i Sverige då ännu inte blivit så stark som nu, samtidigt som man i USA ‒ som ju var ett mer dogmatiskt kristet land ‒ hade en starkare moralpanik.  Idag skulle det kanske se mer lika ut, särskilt i ljuset av #Metoo-paniken, men vi får nöja oss med att konstatera att olika undersökningar får olika resultat.  Men det gäller både män och kvinnor.  Är siffrorna högre eller lägre i en undersökning gäller det både männens och kvinnornas respons.

Vad som också måste vägas in är att nästan alla undersökningar är gjorda i college-miljö och alltså inte representativa för hela populationen.  Här kunde man kanske misstänka att kvinnor i college-miljö är mer aggressiva än genomsnittskvinnan ‒ eftersom det är känt att bildning ökar kvinnors aggressivitet, men minskar mäns (Brinkerhoff & Lupri 1988), men vi har egentligen ingenting säkert att ta på.  Den enda större representativa undersökningen som listas (Muehlenhard & Cook 1988) avviker dock markant från college-undersökningarna i det att hela 93,5 % av männen och 97,5 % av kvinnorna uppger att de någon gång utsatts för ett oönskat sexuellt närmande och när det gäller tvingad sexuell händelse rapporterar 62,7 % av männen mot endast 46,3 % av kvinnorna sådan.  Något som avviker från college-undersökningarna (som jag återkommer till).  I en undersökning av ungdomar tillhöriga mormonkyrkan uppgav 5 % av bägge könen att de tvingat någon till sexuella aktiviteter (Chadwick & Top 1993).  En representativ studie i Los Angeles (Sorenson, Stein, Siegel, Golding & Buman) visade att totalt 7,2 % av männen tvingats, men i åldern 18-39 år var det 16 %.  I denna studie finns inga motsvarande siffror för kvinnor.

Det är också viktigt att understryka att det sällan handlar om sexuellt tvång av män mot män.  Det handlar nästan uteslutande om kvinnors sexuella tvång mot män.  Flertalet undersökningar fokuserar på det och den enda som anger siffra visar att exklusivt homosexuellt tvång var sällsynt (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1994a).  I denna anges att 34 % av männen rapporterade åtminstone en tvingande episod, varav 24 % enbart rörde kvinnors aggression, 6 % både kvinnors och mäns och endast 4 % mäns aggression mot män.  Dessutom vet vi att sexuellt våld bland lesbiska kvinnor är lika omfattande som bland heterosexuella (Girschick 2002), så det finns ingen anledning att tro att det skulle vara en mindre andel kvinnor som utsätts av kvinnor än män som utsätts av män.

En annan viktig faktor är attityder som män och kvinnor har till mäns sexuella aggression gentemot kvinnor och vice versa.  En attityd som direkt pekar mot varför kvinnor är mer benägna att beklaga sig och anmäla (min tolkning) är att de reagerar starkt mot både lätt och påtvingad beröring av genitalierna, medan män ser mindre allvarligt på lätt beröring, men reagerar starkt mot tvingande beröring.  Både män och kvinnor reagerar starkt för bägge fenomenen då det är en av samma kön som utför övergreppet.  Att väga in i detta är också att män har lättare att acceptera kvinnliga närmanden om det är en attraktiv kvinna som utför det.  Intressant är att män betraktade ett övergrepp mot en kvinna som svårare än om en man utsattes och på motsvarande sätt ansåg kvinnor att det var mer tvingande om en man utsattes.

Det konstateras också att samhället inte har plats för det manliga offret för sexuell attack och att vårt samhälles ignorans av våldtäkter mot män löper jämsides med det faktum att de flesta manliga offren inte rapporterar sina upplevelser till polisen, hälsomyndigheter eller ens vänner eller familj (Struckman-Johnson 1991).  D v s exakt samma fenomen som med partnervåld.  Samhället inte bara ignorerar männen utan radikalfeministerna, politiker och medieeliten, som nu använder masspsykosen för sitt könskrig, utpekar dessutom männen som de ENDA förövarna.  Samhället sviker alltså männen dubbelt upp, samtidigt som man slår på trumman för de stackars oskyldiga kvinnorna som bara är offer och som vi ska tro är helt trovärdiga.

En annan attityd som är tydlig i samhället är att man mer accepterar kvinnor som förbryter sig mot män än tvärtom och att det anses som mer okay att en kvinna avvisar en invit än en man gör det (Mangolin 1990).  En annan sak, som rapporterades bland vita och svarta män mer än hos kvinnor, var att den sexuella aggressorn, om den var kvinna, oftare blev arg (och förnärmad) om den avvisades (Rouse 1988).  Det kan kopplas till att fler män (17 %) än kvinnor (10 %) kände att den som förgrep sig på dem var så upphetsad att de kände att det var lönlöst att stoppa dem, även om de inte ville genomföra samlaget (McConaghy & Zamir 1995).

Intressant är också attityden att manliga offer egentligen uppmuntrat förövaren, att han njutit av sexet mer än en kvinna skulle ha gjort och att han anses känna mindre stress över situationen.  Det här omfattas även av männen själva (Smith, Pine & Hawley 1988), vilket kan misstänkas leda till att män oftare bortsorterar incidenter i undersökningar och andra sammanhang (min kommentar).  Däremot tycks det som att män med en liberalare syn på sex, och särskilt de utan egna fasta förbindelser, ställde sig mer positiva till en påtvingad anstormning av en kvinna (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1997).  Förmodligen gäller detta med att liberalare syn på sex leder till större öppenhet även för kvinnor.  Minst anmälda våldtäkter i detta land hade vi 1976, precis innan attityden vände och vi började marschen mot vårt nuvarande, sexuellt repressiva samhälle.

När det gäller självrapporterade aggressiva strategier för att närma sig en partner av det motsatta könet så rapporterar Anderson (1996) att 42,6 % av de tillfrågade kvinnorna använt aggressiva strategier och 7,1 % hade använt fysiskt tvång.  Samma Anderson rapporterar i en större studie (1998) att mellan 26 och 43 % av kvinnorna använde strategier som, om de skulle utövats av en man, betraktades som tvingande.  Samtidigt hade 20 % använt fysiskt tvång, 17 % hade hotat med fysiskt tvång och 9 % använt ett vapen för att tvinga en man till sex.  1993 hade Anderson & Aymami rapporterat att 15,6 % av de collegeungdomar i form av män de undersökt rapporterat att de tvingats fysiskt till sexuella handlingar, lika många hade hotats fysiskt och 4,7 % hade hotats med ett vapen av kvinnor för sex.  Straus, Hamby, Boney-McCoy & Sugarman (1996) rapporterar att de senaste 12 månaderna hade 38 procent av de manliga studenterna och 30 procent av de kvinnliga utsatts för något sexuellt tvång.  Samtidigt rapporterade 37 % av männen att de använt tvång, mot 18 % av kvinnorna.  Totalt betyder det att åtminstone var fjärde kvinna, enligt dem själva, någon gång använder sig av sexuellt tvång!  Smaka på det.

Men finns det då någon möjlighet att få en siffra på hur det ser ut med detta med sexuellt tvång mellan män och kvinnor?  Ja, som sagt så differentierar studierna där personer uppger att de blivit utsatta för sådant tvång ganska markant ibland så jag gjorde ett genomsnitt av de olika undersökningarna för att förhoppningsvis få fram en något mer realistisk balans.  Då bortser jag från de fel som kan komma av att män kanske underrapporterar för att de förväntas anse att handlingar inte är så farliga som kvinnor gör på ett enkelt sätt.  Men de siffror som jag då fick fram var för det första för upplevt sexuellt övertramp gentemot en själv att ca 33,3 % av männen bedömde att de utsatts för sådant.  Siffran för kvinnor var då istället ca 46,2 %.  När det däremot gäller män och kvinnor som tvingats till samlag så var siffran för män ca 15,8 %, för kvinnor ca 22,5 %.  Det är på intet sätt några stora skillnader och det misskrediterar #Metoo-kampanjen, som närmast uteslutande fokuserar på mäns överprepp på kvinnor.

Hur trovärdiga blir de kvinnor som är beredda att släppa förbi kvinnlig sexuell aggression, att bortse från fakta som visar att detta inte handlar om könstillhörighet utan om mänskliga faktorer oavsett kön?  I mina ögon är sådana kvinnor inte trovärdiga alls.

Sedan vill jag åter understryka att jag både utsatts för fysiskt våld på stan i min ungdom, så jag vet hur traumatiskt det kan vara, och att jag utsatts för ett rejält sexuellt övertramp av en kvinna (vilken handling idag skulle bedömas som våldtäkt).  De som därför vill beskylla mig för att försöka bagatellisera är därför ute i fullständigt ogjort väder.  Däremot vänder jag mig mot att man tror att man ska kunna attackera problem genom konservativ moralism (fast ofta från vänster) och med könskrig.

METOO – MEDELTIDEN VÄLKOMMEN TILLBAKA

Metoo#-kampanjen är en bekräftelse på att medeltidens moralism är tillbaka.  Det är ett fenomen som exakt stämmer överens med kyrkans linje under medeltiden, fast tvärtom.  Då var det kvinnorna som var upphovet till allt ont.  Det var den onda kvinnan ‒ djävulens port ‒  som lockade den rene, gode mannen till synd och förfall.  Idag är det precis lika enkelriktat som då.  Men vi har vänt på det; mannen är upphovet till allt ont och kvinnan är upphöjd och allt igenom god, som enbart gör fel därför att någon man lurar eller tvingar henne till det.

Inte nog med det.  Vi har exakt samma sexualmoral nu som på medeltiden (och senare), med det undantaget att kyrkans puritanism inte fick samma genomslag bland folk i gemen som radikalfeminismens puritanism får genom nutidens medier.  Men koncepten är exakt desamma:  Sexualiteten är i grunden något ondskefullt och smutsigt, som gör oerhörd skada om den är fel.  Och fel är all sexualitet utom det vaginala samlaget i ett kärleksfullt förhållande.  Då blir det plötsligt något fint, nästan poetiskt (ungefär som att kyrkan 1215 upphöjde det äktenskapliga, vaginala och avlande samlaget till ett sakrament) ‒  bara det inte finns inslag av lusta och ”onaturlighet” i det.  Vad som också är tvärtemot medeltiden är att ”sodomiterna” (hbtq-människor) idag är upphöjda över ”cis-människor” ‒ och de tycks dessutom verka undantagna regeln om ”onaturlig” sex.  För samtidigt som t ex oral- och analsex ses som kränkande för en kvinna bryr sig ingen när det gäller gay-människor.

Det här är intressant, därför att alla skulle skrika om att det var ”patriarkatet” som orsakade orättvisorna och obalansen på medeltiden, men är det verkligen ”patriarkatet” som vänt så totalt på det och istället gjort kvinnan till den oantastbara, istället för mannen?  Naturligtvis inte, lika lite som det var ”patriarkatet” som orsakade vrångbilden på medeltiden är det detsamma som orsakat vrångbilden idag.

Den främsta anledningen till bilden av kvinnan som hora och förledande var, då liksom nu, kvinnogemenskapen ‒ eller snarare kvinnlig aggression parat med strävan att hålla det sexuella kapitalet så dyrbart som möjligt.  Det är väl känt, att det inte i första hand är män som dömer kvinnor som ”slampor”, ”horor” eller ”lättfärdiga”.  Det är andra kvinnor som gör det.  I det föragrara samhället existerade inte detta problem, eftersom kvinnan hade kontroll över sin sexualitet på ett helt annat sätt än under senare tid, då inte kunskapen om sambandet sex-graviditet var känt.  En kvinna som hade många partners var framgångsrik, eftersom det gav henne riklig tillförsel av mat ‒ eftersom det var en självklarhet att hon kunde kräva materiell ersättning för att hon bjöd på sex.  Visserligen har ”äktenskapet”, d v s en form av tvåsamhet, existerat hela tiden ‒ inte minst för att ”Westermarckeffekten” gör så att de flesta i en samsocialiserad grupp söker sig partners utanför den.  Hade inte den effekten funnits hade alla gift sig inom den egna familjekretsen, eftersom den var den viktigaste och säkraste organisationen.  Men de föragrara förbindelserna varade inte lika länge som senare.  (Även bland andra primater, makaker t ex, kan denna tvåsamhet skönjas under perioder om några månader, även om man inte exklusivt håller sig till samma partner).

I och med agrarsamhällets möjlighet att samla förmögenheter, kombinerat med de rika männens vilja att ha kontroll över avkomman, då sambandet sex-graviditet blev uppdagat, så skärptes kampen mellan kvinnorna om de framgångsrika männen.  Effekten blev att stigmatisera och smutskasta de ”lösaktiga” kvinnorna och göra deras status så låg att andra män inte skulle vilja göra dem ”ärbara”.  Dorian Furtună skriver: Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plågasamtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning [än män].  Det var alltså en effektiv konkurrensmetod av kvinnor att stämpla och stöta ut andra kvinnor ur kvinnogemenskaperna på ett psykiskt aggressivt sätt.  Männen däremot har aldrig haft behov av att stigmatisera ”lättfotade” kvinnor.  Tvärtom så är de populära hos män, men eftersom de rimmar illa med viljan att ha kontroll över avkomman så var de inte tänkbara som ens barns mödrar (inte minst för att de som ”lösaktiga” kunde vänstra).  Därför måste män foga sig i andra kvinnors utstötning av de ”lättfotade”, för att få en mer sedesam kvinna (vilket inte var något problem för mannen förrän efter reformationen, då det var en självklarhet att han kunde ta sig lättfotade kvinnor utanför äktenskapet).  Det här ledde också till framförallt mödrarnas krav på att deras döttrar skulle vara oskulder fram till sina äktenskap (om de själva hade måst vara det skulle döttrarna också vara det).

Vad radikalfeminismen har gjort i sitt framgångsrika krig mot männen är att de inkorporerat en del av dessa ”lättfotade” i kvinnogemenskapen igen.  Sådana som inte alltför öppet säljer sig, men kan ha en och annan älskare, vara flirtiga och utmanande.  De har fått legitimitet.  Däremot inte sexarbetare eller kvinnor som är kritiska till den nya radikalfeministiska religionen.  Metoo# är ett tydligt bevis dels på denna omvända nymedeltida mentalitet, dels på den nymedeltida puritanismen.  Vi ska av kampanjen förstå att den uteslutande goda kvinnan är offer för den uteslutande onde mannen och samtidigt ska vi förstå att sex är så fruktansvärt, så att en hand på ett knä, eller en ”ond blick” är värre än misshandel (ingen skriver på upprop mot misshandel).  Dessutom har vi återinfört ”gatans parlament” ‒ eller vi kanske snarare ska kalla det ”mediedomstolar”.  Rättslösheten har inte varit så stor i Sverige på hundratals år!

I centrum för detta ligger något viktigt, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963:  Måttet på perversion i en handling beror inte på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen.  Det sätter fingret på hur den medeltida puritanismen låtit oss hamna i ett samhälle som inte längre är ett rättssamhälle.  Värderingen av sex har stegrats negativt till att det är så vidrigt och skadligt (även fast det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som kan visa att sex i sig är skadligt för någon) att det slår ut allt annat och legitimerar en nedmontering av rättsstaten.  Precis som den medeltida katolska kyrkan kunde göra detta har nu radikalfeministerna lyckats med det.  Samt att återinföra skamstocken.  Sverige är verkligen att gratulera till ”framstegen”!

Jag ska helt klart deklarera, att si eller så många namn under ett upprop INTE imponerar på mig det minsta.  Historien är full av exempel på masshysterier, där tusentals samtida människor vittnat om det förfärliga i det de vänder sig emot.  Om mängden underskrifter eller utrop skulle vara synonymt med sanningen så skulle albigenserna ha varit onda, häxorna verkligen existerat, judarna giriga och ondskefulla, Thomas Quick skyldig och bögarna perverterade monster.  Dessutom påstår jag, att bland dessa som skriver på finns åtskilliga som först i och med denna masshysteri ”upptäckt” att de varit utsatta för ”övergrepp” ‒ vilka många inte ens visste att det var ”övergrepp” förrän upphaussningen av sex på ondskeskalan fick genomslag ‒ liksom drygt hälften av alla våldtäktsanmälningar inte har substans.  Herrgud, hur tror dessa människor att världen ser ut?  Varför är en ”sexistisk” kommentar av så mycket större dignitet än misshandel eller bedrägeri?  Och vad ska vi se mer framöver?  Ska det komma ett juristupprop med utpekande av ”sexistiska” klienter?  Ska kvinnliga lärare skriva under ett upprop om ”sexistiska” manliga lärare, så att mängder av manliga lärare tvingas sluta sina arbeten?  Vem ska våga anlita eller anställa de som skriver under på dessa massupprop?  Själv kan jag direkt säga, att jag inte skulle lita på en jurist som skrivit under ett sådant upprop som juristupproret.  En jurist som bidrar till nedmonteringen av rättssamhället skulle jag aldrig ha förtroende för.  Och vilka arbetsgivare, teaterchefer och andra ska våga anställa dem som skrivit under?

Metoo-häxjakten har utvecklat sig precis så som jag förväntade mig att den skulle göra.  Masshysteri, puritanism och moralism har genom hela historien bara lett till katastrof och förföljelser.  HÄXJAKT!