PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?) DEL 2

Faktum är att jag blivit väldigt trött på att granska SVT:s s k ”dokumentärer” (eller snarare ”propagandtärer”).  Jag har ett flertal gånger gjort det (härhärhärhärhärhärhärhär och här) och det landar alltid i fullständig avsaknad av journalistik, men istället i ett excellerande i ren skär propaganda!  Det senaste ”Propagandisterna” (eller var det Korrespondenterna?) är en fullständigt makalös bekräftelse av detta.  SVT har totalt lämnat alla formella krav på objektivitet och saklighet bakom sig med en form av ”journalistik” som helt genomsyrar det postmodernistiska träsket av ”rättroende” människor, vilka inte ens behöver fakta för att veta hur världen ser ut (som uppenbarligen ”korrespondenterna”).  Och granskningsnämnden för SVT är fullständigt bortkastat att vända sig till.  De förhåller sig till den politiska och kollegiala korrektheten ungefär så som påven gör till gud.

Ja, nu har jag skrivit av mig något av den värsta frustration som jag känner inför vetenskaplighetens och saklighetens nedmontering i västvärlden (och inte minst Sverige) och kan gå vidare till själva pekoralprogrammet.  I mitt första inlägg om propagandisterna skriver jag detta:  ”Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk.  Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock.  Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”.  Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat.  Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden.  Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete.  Hur vore det om SVT skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”?  Är det någon som läser denna sida som tror att SVT skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?”  Det är exakt lika aktuellt när det gäller detta program, även om jag lägger in reflektionen tidigt.

Låt oss börja med det totalt ounderbyggda fantasipåståendet att 17.000 kvinnor från Nigeria kommit till Europa de två senaste åren (vilka enligt programmet de flesta bara kommer dit för att hamna på en gata som prostituerade).  Något som i genomsnitt skulle innebära 8.500 årligen.  Om man går till tillgänglig statistik i någon av ”Trafficking in Persons”-rapporterna, som jag nu gjort för 2016 (det differentierar föga från år till år, ett utdrag finns här), och försöker få fram en siffra på totalt antal sextraffickerade kvinnor så är den absolut maximala siffran för detta år 6341 personer för hela Europa.  Men detta är ett alldeles för högt antal för att många länder inte separerar sex-, arbets-, tiggeri- och/eller annan trafficking och en hel del inte heller separerar män och kvinnor.  För att inte tala om att offer inte sällan dubbelregistreras i ursprungs-, transito- och mottagarland och att folk registreras som offer enbart för att de förhörts (även om de själva hävdar att de inte är offer).  Dessutom är det i flera fall möjliga traffickingoffer (som alltså inte förhörts), för att inte tala om att väldigt mycket bygger på NGO:ers otillförlitliga siffror.  Sist, men inte minst, är det i åtskilliga fall inga möjliga nigerianskor rapporterade alls i flera, främst östeuropeiska länder.  För Bosnien-Herzegovina sägs t ex att alla offer var medborgare från Bosnien-Herzegovina, för Kroatien att uppskattningsvis 90 procent av offren var från Kroatien, i Grekland sägs om de totalt 57 offren, varav 34 inom sexsektorn, att 26 offer var från Rumänien, 12 från Bulgarien, 5 från Grekland, 4 från Moldava, 4 från Ukraina, 3 från Albanien och vardera ett från Bangla-Desh, Polen och Ryssland, i Kosovo var majoriteten av de identifierade offren Kosovomedborgare och andra kom från Albanien och Serbien.

Jag avser inte här att göra en utförlig genomgång, bara belysa att de nigerianska offren är ljusår från 8.500 kvinnor varje år.  T o m i Italien uppskattar NGO:er det totala antalet traffickingoffer till inte mer än 800  år 2015.  Det är alltså uppenbart att propagandisterna inte gjort någon som helst journalistisk undersökning när de gjorde detta program, de har tagit ogrundade påståenden och presenterat det som fakta och alltså helt missat i de intentioner som ska gälla både journalistiskt som regelmässigt för SVT.  Detta är ett otroligt uruselt och undermåligt jobb som inte kan betecknas som någonting annat än falsk skrämselpropaganda.

Bilden av den falska propagandan konfirmeras av programmet i övrigt, även om åtminstone det ena vittnet i programmet uppenbarligen råkat väldigt illa ut.  För det första så väljer man det prostituerade vittnet (Gift) från den sexarbetssektor som procentuellt är absolut minst, nämligen de gatuarbetande.  Internationellt är det maximalt 20 procent av sexarbetarna (bara Bangla-Desh kommer så högt) som arbetar inom denna sektor, men i västvärlden ligger siffran på 4-5 procent.  Resten är inomhusarbetande som närmast alltid valt att inträda i jobbet själva (totalt sett över världen är det endast ca sex procent som tvingas eller tubbats in i jobbet av andra, Jmf t ex Steinfatt 2002 0 %, Phongpaichit 6 %, Buza 6 %, Boonchalaksi & Guest 0 % bland massageinstitutsarbetarna i Thailand, The Prostitution Reform Act för Nya Zeeland 3,9 %, Jenkins 0 % bland eskorterna, Mai 6 % bland de invandrade sexarbetarna, McCaghy & Hou 6 % och Kofod & medarbetare 4 % i Danmark)  Jag skulle kunna ha en del invändningar mot trovärdigheten hos vittnet Gift (liksom mot den välmående skyddsboende-madamen), men oavsett det så är den springande punkten att det är ett fullständigt generalfel att låta en enda person, inom den absolut minsta prostitutionssektorn, få stå som representativ för nästan alla nigerianska kvinnor.  Varför uppmärksammar inte heller programmakarna det som det andra vittnet (Grace) säger, att en del nigerianska kvinnor ville jobba på bordell, att vissa väljer det?  Kan det vara så att den över sitt sexarbete raljerande Gift helt enkelt blev besviken på den miljö hon fick jobba i??  En liten landsväg.  Vi kan omöjligt säga vilket, men hon är definitivt inte representativ för nigerianska kvinnor ens i sexarbete.

Och vad gäller detta med ”juju-kulten” så är berättelserna om Voodoo-riterna av äldre datum och knappast okänd för de nigerianska kvinnor som arbetar inom sexindustrin i Europa, även om de inte avgivit ”voodoo-ed” själva.  Van Dijk (Journal of the International African Institute Vol. 71, No. 4 (2001), pp. 558-586) klassificerar det som en moralpanik och skriver; alla typer av bilder började cirkulera kring de faktiska innehåll och hot som denna lömska form av afrikansk religion antogs omfatta.  På ett sätt kom den att forma en ”rationell” förklaring för många av flickornas ”irrationella” beteende.  Denna lömska form av skrämsel kunde vändas till en av anledningarna till att handlare, traffickerare, utförare, madamer och hallickar kunde anklagas.  Nederländsk lag uppfattar ”magi” som en form av skrämsel som kan användas […] Bilden av voodoo […] slår oss genast som högeligen hybrid.  Den är i väldigt hög grad resultatet av kulturellt samspel, en kulturell kontaktsituation som ger upphov till meningar och uppfattningar mellan medlemmar av grupper med väldigt olika status, kulturell bakgrund, kompetens, expertis och engagemang i transnationella och transkulturella situationer.

I denna panik tolkades närmast allt man hittade, på och hos flickorna, som ”voodoo-paket” eller -tecken, som mer eller mindre lamslog flickorna.  Men flickorna själva använde sällan ordet ”voodoo” och de flesta upplevde inte ederna som skrämmande och tvingande i sig själva.  Snarare var engagemanget i den spirituella världen en genklang av deras önskan att fara utomlands och söka bättre villkor.  Denna önskan trodde de annars blockerades av vissa andar.  Det tvingande, hotfulla kom i allmänhet senare under deras färd, med utökad kontakt med hallickar och madamer.  Särskilt om de inte ville inträda i prostitution.  Det var då som ”voodoo” inträdde.  När de tog steget att anmäla möttes de av polisens horrifierade uppfattningar som blockerade kommunikation.  Frågan är inte enkel, men det är långt ifrån alla nigerianskor som går igenom detta.  Van Dijk fann att det var de från delstaten Edo i södra Nigeria som hade dessa upplevelser (vilket alltså torde innebära att tron på detta är stamrelaterat).  Lika lite som vi kan säga att Gift är representativ för alla nigerianskor, lika lite är detta med ”voodoo” eller tvingande in i sexarbete representativt för alla.  Skrämmande bilder av karibisk ”voodoo” uppfyllde inbillningen särskilt hos de sociala intressen som deklarerade sig som försvarare av oskyldig barndom och den västerländska företrädesrätten till att beskydda sådan under alla omständigheter.   Faktum är, fortsätter Van Dijk, att detta moralistiska utbrott rörande afrikansk religiös utövning ideologiskt firade mycket Eurocentriska föreställningar om de unga som försvarslösa offer för deras egna religiösa former och Europa som den idealiserade platsen där barndom blommar i säkerhet.  Härmed blev ”voodoo” både en förklaring både för det oförklarliga som ett ställe för förnekande av någon enda nigeriansk flickas eget agerande.  Vi ser här exempel på hur propagandisterna förlitar sig på eurocentriska vaneföreställningar utan att undersöka fakta.

Nämnas kan också att vi måste vara medvetna om att varken samtliga madamer eller kopplare alltid är onda och tvingande.  Både Buza (2004, Sex Work and Migration: The Danger of Oversimplification – a Case Study of Vietnamese Women in Cambodia. I Health and Human Rights, vol 7 4, pp 231-249) och Frederick (2005 Research Director. Slavery, Debt Bondage and Sex Work: A Study of Trafficked Nepalese Girls and Women in Mumbai and Kolkata, India. Lausanne) understryker att sexarbetarna vittnar om både omtänksamma och elaka madamer, liksom Levitt & Venkatesh (2007. An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution. Chicago) rapporterar om kvinnor som önskar arbeta med hjälp av hallickar.  Vad också gäller nigerianskor så kan vi faktiskt läsa om en madam i Sverige som på intet vis framstår som någon slavdrivare i den fruktansvärt undermåliga boken Skuggans lag – En spanares kamp mot prostitutionen av Simon Häggström (se här, s 20).  Det är ytterligare ett vittnesmål om vilket rent propagandajobb som ”reportrarna” gör! Hur kan SVT sända ett program som är hafsigt och synnerligen oprofessionellt sammanställt, i vilket programmakarna uttrycker en gigantisk lögn om siffror; den att i praktiken antalet sextraffickerade nigerianska kvinnor (underförstått ”sexslavar”, jmf titeln ”Sexslav i Europa”) till Europa årligen skulle överstiga det maximala, men alldeles för höga antal av alla nationaliteter som myndigheter och NGO:er i Europa rapporterar?  Det är så vansinnigt orimligt att man frågar sig hos vilken klåpare programmakarna fått sin s k ”journalistutbildning”  Men, det här är så symptomatiskt för SVT och merparten av svensk journalistkår.  Jag har aldrig sett en genomarbetad och objektivt vinklad ”dokumentär” i sexuella frågor på svensk TV.  Propagandisterna bekräftar att SVT uteslutande är en propagandaproducent för politiskt korrekt sexualsyn som ska garantera politiker, aktivister och journalister en god karriär utan att behöva anstränga sig för att ta reda på verkliga fakta.  Och aldrigfäller granskningsnämnden dessa propagandanummer!

DET IDEOLOGISKA BEDRÄGERIET – GETTING SCREWED

Det största hindret för upptäckt är inte okunskap, det är illusionen av kunskap

Jag väljer att inleda denna mycket långa text med detta citat av den amerikanske historikern Daniel Boorstin och adderar hans tes om att de mest civiliserade folken i själva verket är de som är medvetna om att de låter sig ledas av normer som de själva har hittat på.  Något som tydligt pekar på vilket ociviliserat land Sverige är, där insikten om normernas kulturella konstruktion är helt frånvarande men sådana istället betraktas som något närmast gudagivet självklart.  Vårt samhälle faller helt in i hans omdöme om (den amerikanska) kulturimperialismen: ”När vi upptäcker att vi saknar ett annat folks dygder kallar vi dem för laster.  Andra har varken haft tillräckligt stora rikedomar eller tillräckligt avancerad teknologi för att fördunkla sin verklighetsuppfattning med skuggor.”

Vårt land (och andra) ligger inte bara i skugga, skulle jag vilja hävda, utan det är redan skymningen som är på väg att falla.

Den absolut viktigaste faktorn för att skymningen sänker sig över oss är ideologi (oftast upphovet till normer).  Genom historien har vi sett oräkneliga exempel på detta, med de största ideologiska marodörerna i form av kristendom, islam, kommunism, fascism och nazism – i nämnd kronologisk ordning.  Det farliga i dessa är den absoluta övertygelsen om att vara innehavare av den ENDA sanningen, att vara förkämpar för ”den goda saken” – och därmed innehavare av rätten att tvinga alla andra att följa den ENDA sanningen. Kyrkofadern Augustinus uttryckte det sålunda:  ”vilken som helst förbrytelse mot guds lag, och i förlängningen, vilken som helst förbrytelse mot kristen doktrin, kan betraktas som en orättfärdighet, bemyndigande obegränsat straff […] Motiverade av rättfärdig vrede kan de rättfärdiga krigarna döda ostraffat, även dem som är moraliskt oskyldiga.”  Man kan laborera med ”naturens” eller ”darwinistisk” lag, muslimsk, nazistisk eller – för att närma oss den ideologi som idag fått hegemoni i samhället – radikalfeministisk doktrin, men i slutänden handlar det om samma sak: Övertygelsen om den egna ”rättfärdigheten” och rätten att påtvinga alla andra densamma.

I det följande ska jag illustrera en av de tyngsta grundpelarna i hegemoniserandet av en ideologi, nämligen bedrägeriet.  Såsom innehavare av den ENDA sanningen räcker det i allmänhet med att vara övertygad om att något är fel för att det ska vara det.  Problemet är bara, att om man då landar i att det bara är känslan som leder någon – utan vetenskaplig eller empirsk grund för den – så måste ”fakta” produceras och verkliga fakta förtigas.  I det här kan ”vetenskapliga” discipliner – som t ex rasbiologi eller genusvetenskap – konstrueras som egna ämnesområden, men oftare handlar det om att förtiga fakta som motsäger den ENDA sanningen.

Radikalfemininismen – d v s den idag statsbärande ideologin i vårt land – har, ända sedan den sprang fram ur kommunismen, vilat tungt på bedrägeriet.  Det illustreras inte minst av att man i kriget mot mannen – lika ensidigt som de kristna beskrev hedningarna som aggressiva vildar, mördandes oskyldiga kristna – beskriver mannen som våldsverkaren och kvinnan som ”offer”.  Ensidigt utmålas mannen som den aggressive misshandlaren, trots att all forskning visar att kvinnan är lika, eller mer aggressiv i förhållanden än män (vilket betyder att detta är ett mänskligt problem, inte könsrelaterat).  Något som inte minst visas av att det finns vissa tecken på att det förekommer mer våld i lesbiska förhållanden än i manliga homosexuella sådana (39,2 % offer i de förstnämnda mot 23,1 i de sistnämnda i USA enligt en tabell, s 29).  Det är inte heller så att kvinnor i allmänhet är mindre aggressiva än män gentemot varandra, men aggressiviteten är oftare psykisk än fysisk.

I detta krig mot mannen har också metoder använts som är närmast kriminella.  I jakten på ”pedofiler” från omkring år 1980 och framåt (som skulle garantera mödrarna vårdnad om barnen) utvecklades t ex teorin om ”bortträngda minnen”.  Något som uteslutande drabbade oskyldigt anklagade män.  Detsamma gäller urholkandet av rättssäkerheten i våldtäktsmål och utmålandet av kvinnan som ett ständigt sanningssägande offer (missförstå mig nu inte, alla verkliga vålds- och tvångsbrott är förkastliga, men oskyldiga ska inte dömas och rättssäkerhet är viktigt).  Dessa tangerade den sexuella sfären och då vårt samhälle i 2000 år stämplat sexualitet som en form av pervers varböld i människans beteende kunde radikalfeminismen i kriget mot ”ondskan” (mannen) liera sig med en annan ensanningsideologi; kristendomen (varmed jag inte önskar stämpla alla kristna som sanslösa ideologer, men ideologin i sig bär tyvärr detta med sig).  Med det kunde bedrägeriet nå nya höjder, genom att ytterst få ifrågasätter sexualitetens förödande konsekvenser.

Relationsforskaren Richard Strauss räknar upp de metoder som används för bedrägeriet i fallet partnervåld, men det kan generaliseras till alla områden där de självutnämnda ”goda” ideologerna verkar i sin självförverkligande gärning.  Allmänt anpassat är de:

1) Tysta ner bevis.

2) Undvikande av data som inte överensstämmer med den feministiska ”sanningen”.

3) Citera endast studier som stöttar den feministiska ”sanningen”.

4) Anta att rapporter stöttar den feministiska ”sanningen” även när de inte gör det.

5) Skapa ”bevis” genom citeringar.

6) Motarbeta publicerandet av artiklar och fondmedel till forskning som kan motsäga den feministiska ”sanningen”.

7) Trakassera, hota och straffa forskare som producerar bevis motstridiga den feministiska ”sanningen”.

Strauss skriver i en helt riktig analys: ”De sju ovan beskrivna metoderna har skapat ett klimat av rädsla som har hämmat forskning och publicering,” vilket ju bekräftas av att även sådana institutioner som SVT regelmässigt tillämpar metoderna.  Naturligtvis kan man i andra sammanhang byta ut ”feministiska” mot ”kristna”, ”muslimska”, ”fascistiska”, ”veganska”, ”rasistiska”, ”antirasistiska” m fl ideologiska eller aktivistiska termer, men det valda ”feministisk” träffar mitt i prick i hur det svenska samhället idag fungerar.  Besvärande nog är det ofta – men naturligtvis inte enbart – självgoda medelklasskvinnor, övertygade om sin egen förträfflighet, som är grunden till att detta kan fortgå.

Här ska jag fokusera på bedrägeriet genom en bok om prostitution som nyligen utkommit.  Den är skriven av en representant för en i vårt land närmast utrotad art, journalisten med ett kritiskt och ifrågasättande öga (vi har ju ersatt dennä med propagandisten istället – även om dennä också bedrägligt nog kallas ”journalist”).  Just den här heter Alison Bass och boken ”Getting screwed” (University Press, New England 2015).

De många människor som representerar inledningscitatet med ”illusionen av kunskap” har ju bl a lyckats genomdriva sexköpslagen i vårt land.  Denna lag är naturligtvis en del av kriget mot mannen – eftersom de flesta män är sexköpare och de kvinnliga dito ignoreras – men också mot människors rätt att bestämma över sin egen sexualitet.  Jag är verkligen inte omedveten om detta, eftersom jag själv skrivit en bok om sextraffickingmyten och den negativa mytbildningen runt sexarbete, men det illustreras också väldigt bra av nämnda författare.

Stora delar av boken ägnas åt att beskriva hur förbudslagstiftning i prostitutionsfrågan uteslutande negativt drabbar enskilda sexarbetare och bordellföreståndare, men det i min mening verkligt intressanta är den forskning som relateras.  Vi får inledningsvis en historisk överblick där det konstateras, att inte ens på 1800-talet var kvinnorna tvingade in i prostitution.  Redan 1858 fann William Sanger att mellan 5 och 10 % av kvinnorna i New York någon gång prostituerade sig, p g a fattigdom, och att mindre än en femtedel på något sätt tubbats till eller tvingats in i prostitution.  William Acton fann också, att sexarbetarna hade bättre hälsa än andra arbetande kvinnor och att de inte var mer sannolika att bli offer för alkoholism, galenskap, självmord eller andra problem.  De prostituerade hade också en högre status än den som dagens radikalfeminister tilldelar dem och – liksom tidigare i historien, min anmärkning – de kunde efter avslutad ”karriär” återinträda i samhället.  Liksom idag använde ”abolitionisterna” (kristna och feminister) samma metoder som listats ovan och myten om det vita slaveriet fabricerades för att skrämma folk till att acceptera den tidens innehavare av den ENDA sanningen påbjudna fördömelsen av prostituerade och prostitution.  EXAKT som traffickingmyten idag används (längre har människan inte kommit alltså).

Sedan skildras framväxten av sexarbetarnas organisering, och kampen för rättigheter från omkring 1970 och framåt, med namn som Margo St. James och Carol Leigh (som 1978 myntade termen ”sexarbetare”).  Här kommer också in den amerikanska polisens totala ignorans av brott begångna mot sexarbetare.  Hur man underlåter att undersöka eller ens notera anmälningar och hur mord på sexarbetare lågprioriteras.  Något som genomsyrar hela boken.

Liksom undertecknad gör också Bass upp med degraderande myter om sexarbetet.  Som t ex den, att nästan alla sexarbetare varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen.  Gatubaserade sexarbetare bär visserligen dubbelt så ofta som andra en sådan bakgrundshistoria, men de gatubaserade sexarbetarna utgör inte mer än ca 5-15 % av alla sexarbetare runtom i världen.  Det är naturligtvis inte heller sexarbetet, påstår jag frankt, som orsakat övergreppen i barndomen, utan istället blir yrket ett alternativ för överlevnad i ett samhälle som inte lyfter ett finger till hjälp åt de utsatta.  Inte heller är minderårig prostitution ett stort problem.  Bass åberopar en nederländsk studie som visar att medianåldern för inträde i sexarbetet är 27 för icke drogberoende, 25 för drogberoende och 24 för transsexuella sexarbetare.  Det kan t ex kompletteras med Steinfatts studie av mer än 4000 sexarbetare i Thailand (Working at the bar), som visade att inte mer än 12 % av sexarbetarna var under 18 år, men långt mindre än 1 procent under 16 år (en var 13, tre 14 och elva 15 år gamla).  Inte heller har sexarbetare i stort en sämre psykisk hälsa än genomsnittskvinnan (s 66), men detta är naturligtvis något som måste förtigas av de självutnämnda ”räddarna” av sexarbetare – d v s radikalfeminister och religiösa som i sin ”godhet” istället måste behandla dem som barn.

Däremot är sexarbetarna tyngda av det stigma som de självutnämnda ”goda” lägger på dem.  Det är ett mycket större problem än våldsamma kunder, eftersom de tvingas att leva ett liv i lögn gentemot sin omgivning.  De ”goda” är alltså en psykiskt våldsam faktor som förpestar livet för sexarbetarna.  Däremot, finner Bass – liksom ett flertal andra studier – att det är uppenbart att den överväldigande majoriteten av sexarbetarna (av samtliga kön) gör ett medvetet val att inträda i yrket.

Boken berör också traffickingmyten, och liksom undertecknad är författaren klar över de gigantiska överdrifter och lögner som rapporteras officiellt.  Ska jag uttrycka någon kritik mot boken är det dock att hon ibland väl enkelt utgår från att där ändå finns en betydande mängd av traffickerade sexarbetare, men hon betonar också att vanlig arbetstrafficking är ett mycket större problem än sextraffickingen – men den typen av trafficking är ju inte sådan som leder till uppmärksamhet och därför ignoreras den i stort.  Bass understryker också hur de självutnämnda ”goda” jämställer allt sexarbete med trafficking – därmed omyndigförklarandes dem som valt yrket.  Hon konstaterar också att den bedräglige/våldsamme ”hallicken” är ett relativt ovanligt fenomen.  ”Till exempel fann en studie vid Jay College, av tonåringa sexarbetare i New York, att merparten av dessa inte rekryterats eller var under kontroll av hallickar (s 93).  Endast var tionde åberopade en sådan, medan 45 % meddelade att det var vänner som lett dem in i jobbet.  De flesta kvinnor som arbetade med hallickar hade en negativ attityd mot dem men somliga talade varmt om dem.  Den kände sexualforskaren David Finkelhor beskriver vad de ”goda” radikalfeministerna egentligen åstadkommer:  ”Att sätta fokus på att stoppa prostitutionen får människor att tro att lösningen är att få dem ut ur prostitution.  Min känsla är att det inte är på detta sätt som ungdomarna ser sig själva eller problemet. Om du definierar ett problem annorlunda än den avsedda gruppen du försöker hjälpa så är det ofta ett recept för misslyckande (s 95).”  Liksom flera andra undersökningar fann också studien vid Jay College att det var fler minderåriga pojkar än flickor som sålde sex – men ändå lyfts aldrig denna fråga (eftersom det primära är att bekriga mannen, inte hjälpa människor, min anmärkning).

Boken handskas också med problemet att de självutnämnda ”godas” (radikalfeminister och religiösa) stigmatisering av sexarbetarna omintetgör möjligheterna att kunna kliva in i samhället i arbete, att få bostad m m.  Där har antiprostitutionsaktivisterna sedan 1800-talets slut lyckats åstadkomma en starkt negativ vändning för sexarbetarna, vilka tidigare i historien betydligt enklare – och med mer respekt – kunnat gå vidare.  Idag är det devisen ”en gång hora, alltid hora” som dominerar, tack vare ”räddarna”.

Det är ju också intressant att länder med förbudslagar har en högre andel av våld mot sexarbetare än de som legaliserat eller avkriminaliserat (s 113).  Här i Sverige hävdar ju gärna antiprostitutionsaktivister i sin illusion av kunskap att våld och trafficking ökat i Nederländerna, men en studie där visar ”en ovanlig låg” frekvens av våld gentemot sexarbetare (s 113) och gatuarbetare är i allmänhet mer rädda för polisen än för kunder i kriminaliserade miljöer. Kriminaliseringen har i USA lett till att poliser enkelt kan tilltvinga sig sex av sexarbetarna (och gör det) i utbyte mot att inte arrestera dem.

Sexarbetaren Joi understryker också hur föga prostitution skiljer sig från annat sexsäljande.  ”När jag var tonåring och ville åka till någon fest på andra sidan stan låg jag med någon som skulle till festen.”  Och när hon enrollerat i flygvapnet så ”låg [jag] med min sergant för att slippa ett jobbmoment”.  Sex är ett kapital som kvinnan kan använda och som hon väl vet att nyttja.

Liksom i Sverige har man också i USA lagar mot koppleri som verkar avsedda att förpesta livet för sexarbetarna.  De omintetgör inomhusarbete och åtgärder för att säkra tryggheten och skyddar inget annat än ideologernas moralistiska harm över det osedliga.

Förbudslagstiftningen leder också till ett gigantiskt slöseri med resurser.  I jakten på att sätta dit människor för ömsesidig (såld) sex spenderar USA varje är 113 miljoner dollar!  I en del städer, som Los Angeles, Dallas, Phoenix m fl, spenderar samhället mer på kontroll av prostitutionen än på hälsovård och i städer som Boston, Cleveland och Huston arresterades dubbelt så många sexarbetare (varav 70 % icke vita – förbudslagarna är ett eldorado för rasism) som de som utfört mord, våldtäkter, rån och överfall.  Men att arrestera sexarbetare eller -köpare är ju ett enkelt sätt att bättra på polisens ”insats”-statistik  Som jämförelse kan nämnas att vi i vårt land varje år satsar 10 miljoner i riktade pengar på att finna ”traffickerare” och sexköpare och dessutom anslog regeringen år 2008 215 miljoner för bekämpandet av sexköpare och ”traffickerare” (vilket resulterar i ca två funna, verkliga sextraffickingoffer varje år, men fem enligt lagens definition).  Pengar som naturligtvis inte kunde ha använts på bättre sätt, i t ex social-, sjuk- eller utbildningsomsorgssyfte. 

Alison Bass går också till grunden med myten om att den svenska sexköpslagen, ”the Swedish model”, skulle vara något som är ämnat att hjälpa eller värna sexarbetarna.  Bl a refereras den mördade, tidigare sexarbetaren Jasemines öde, och hur ideologisk stigmatisering förpestade hennes liv och gav den våldsamme fadern vårdnaden om barnen för att hon varit ”prostituerad”.  Det understryks också hur sexköpslagen underminerat sexarbetarnas säkerhet och en studie av två New Yorkstudenter menar att kriminalisering av prostitutionen tenderar att öka andelen tvingade prostituerade.  Om detta kan man argumentera, men helt klart är att påståendet om att sexköpslagen skulle ha reducerat sextraffickingen till vårt land enbart är en kallhamrad lögn!  Sverige ligger inte på någon lägre nivå än andra länder och t o m över världsgenomsnittet.  Vi har faktiskt högre andel sextrafficking per 100.000 invånare än Tyskland – om vi nu ska tro ländernas officiella statistik som redovisas i ”Trafficking in Persons Report” årligen.  Bass konstaterar att sexköpslagen ökat stigmatiseringen av sexarbetare – vilket uppenbarligen är ideologernas främsta mål för att ”utrota det onda”.  I den påstådda ”utvärderingen” av sexköpslagen som ovetenskapligt utfördes av Anna Skarhed 2010 sägs; [n]är det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.  Den officiella svenska hållningen är alltså – precis som kyrkan en gång förfäktade – att det är ”rätt åt” sexarbetarna att de har oacceptabla arbetsförhållanden.

Bass konstaterar också, att legalisering och/eller avkriminalisering är den bästa vägen att gå för att minska våldet mot sexarbetarna och att – liksom i Nederländerna (s 189) –legalisering/avkriminalisering är det bästa sättet för att komma åt den sextrafficking som förekommer (i Nya Zeeland har man inte haft ett enda traffickingfall efter avkriminaliseringen 2003).  Ändå matas vi med myter av ideologerna om att traffickingen skulle öka vid legalisering, men som den nederländska forskaren Dina Siegel säger: ”Bilden av Nederländerna som ett land som […] attraherar och underlättar för mänskliga traffickerare från hela världen är en myt.”  Men varför fortsätter då ideologer att sprida denna myt?  Är det för omsorg av kvinnor eller för sin egen känsla av att det de själva tycker är ”fel” måste ”rättas till”?  Jag skulle definitivt säga det senare.

Även i Tyskland har prostitutionsrelaterade brott och trafficking minskat efter legaliseringen (s 191).  Däremot inte i vårt land efter sexköpslagens införande.

Uppenbart är också att avkriminalisering/legalisering har en synnerligen positiv effekt på att minska sjukdomsspridning.  En FN-rapport från 2012 (Godwin) rapporterar att länder i Asien och Stilla havet som har en lagstiftning som kriminaliserar sexarbete inte på långa vägar är lika framgångsrika som i avkriminaliserade miljöer att bekämpa spridningen av HIV.  FN rekommenderar avkriminalisering, men svenska radikalfeministiska ideologer är mer ivriga att tillgodose sin egen självgodhet än att verkligen bry sig om utsatta människor.  Här är det kriminalisering som står i högsätet.  Man får ju vara tacksam för att Sverige är ett så obetydligt land att Amnesty international inte behöver ta hänsyn till rabiata och människofientliga anslag från de svenska radikalfeministerna.  I allmänhet står de väl på samma nivå som Somaly Mam i Kambodja – bl a höjd till skyarna av skvallerblaskan Metro – som fick avgå från sin lönsamma position som ledare för en ”antitraffcikingorganisation” p g a att hon ljugit om att själv varit traffickerad och dessutom tubbat andra kvinnor att ljuga.  Eller som hennes exmake uttryckte det: ”Om du inte har en story att förtälja får du inga pengar” (s 194).  Och det är där den verkliga traffickingindustrin finns, nämligen i alla dessa pengar och positiv PR som ideologerna kan få ut av sin självutnämnda ”godhet”.

Hur angelägna de självutnämnda ”goda” ideologerna är visas bl a av exemplet Kanada.  Där förkastade högsta domstolen landets prostitutionslagar för att de var direkt skadliga för sexarbetarna, vilket resulterade i att den konservativa regeringen införde ”den svenska modellen” – vilken otvivelaktigt vid den prövning som kommer att komma kommer visa precis samma sak.  Lagen är skadlig för sexarbetarna.  Det enda syftet med den är att tillfredsställa ideologernas självgodhet och ge enkla poänger till politiker och andra – utan att de verkligen behöver göra någonting.  Men däri måste de också tillämpa de sju metoder som Strauss listat ovan.

De radikalfeministiska ideologerna är beredda att offra hur många horor som helst för att tillfredsställa sin egen illusion om kunskap och förträfflighet!

THE SWEDISH SEX-PURCHASE-LAW MUST BE DEFENDED THROUGH LIES AND DISTORTIONS

The 26th of August (2015), Birgitta Ohlsson and Simon Hedlin published a text in the American Newspaper “Los Angeles times”.  As the text has no scientific substance at all I wrote this text to counter the false claims, distortions and even a lie that are referred to, but naturally the editorial staff of the paper refused to publish it.  One are not allowed to clarify when abolitionist are using false facts.  But this is what I wrote:

It’s depressing to find out that on the 26th of August a text was published here by former Swedish EU Minister Birgitta Ohlsson and her former political advisor Simon Hedlin; their text was full of factual errors and false claims.  What both the authors are doing is hard “cherry-picking”, in that that they only pick out the few formulations that can be used as support for their own self-righteous position.  Surveying their claim that ‘its [New Zeeland] Prostitution Law Review Committee reported that the law did little to curb violence in the sex trade’ one can establish that it’s a pure lie.  Nowhere in the report such a claim exists, but instead a review of how exposed to violence workers have been during the last 12 months and that street-based workers were most likely to face violence.  But, contrary, the report says, that after the decriminalisation managed workers had raised their liability to report violent incidents and ‘Qualitative interviews revealed sex workers’ perception that these increased rights … protected them from violent attacks; were mentally enabling, allowing them to feel supported and safe.’.  They also conclude, that ‘one of the most important health issues facing sex workers is violence and this is often encouraged by the illegal status of sex work.’  That is, among other, “the Swedish model.”

What we see is a typical behaviour by individuals of the kind that Birgitta Ohlsson & Simon Hedlin constitute, that is to argue with false “facts”; to suppress everything that speaks against their own moralistic belief, and to distort.  So, for example, they suppress that the NZ-report says that ‘Despite the perception that most sex workers are coerced into entering the sex industry, only a very small number of sex workers reported being made to work by someone else at the time of entry and after (an average of 3.9% across the three sectors).’  That means, that forcing into prostitution is minimal. Of course thay also suppress the fact, that in the decriminalized environment there are very few minor sexworkers (1.3 %), that ‘few young people who can generally be termed ‘at risk’ are involved in prostitution’ and that ‘The Committee considers that in the case of New Zealand, there is no link between the sex industry and human trafficking.’  The later can connect to the false claim of Ohlsson and Hedlin that  ‘several studies of prostitution laws have reported that in countries where buying sex has been decriminalized, sex trafficking typically is more prevalent.’Like other claims Ohlsson & Hedlin do they don’t refer to a concrete “study”, which simply depends in that no such “study” exists, because – as  Ronald Weitzer shows – the “studies” have not any solid ground.  “Reports” and “claims” are several, but if using real figures – which even in the “Trafficking-in-persons-reports” can be studied – there are no evidence what so ever that trafficking should rise in countries where prostitution is legal or decriminalized.  In New Zeeland no case of sex-trafficking has been reported after the decriminalization.

The space does not allow countering all the incorrectness that Ohlsson & Hedlin presents, but in the end one can ascertain that their text is a proof of how a big failure the Swedish sex-purchasing-law is, as it has to be defended through lies and distortion of facts.  But just to shortly show which value their claims about Germany have, the German report (http://www.cahrv.uni-osnabrueck.de/reddot/BroschuereProstGenglisch.pdf) says that ”Since the Act came into force, neither the benefits expected nor the negative effects feared have manifested to the extent originally assumed.”  Furthermore that ”The vast majority of prostitutes and operators of prostitution businesses surveyed had a positive view of the existence of the Prostitution Act”, that “It became clear that the route to social security is currently not so much to be found in waged employment relationships but rather through improving working conditions and above all continuing to reduce stigmatization” and finally that “…there is a lack of clear political will to change, and the general stagnation gives the impression that, although politicians passed the Act, ultimately they did not really want it.”  That is, that the “failure” is not depending on the legalization but on authorities unwillingness to fulfill the reform.  The German report contradicts the “Swedish model”. Furthermore, the Swedish sex-purchase-law – opposite to Amnesty’s decision – has never been meant to be any protection or help for sexworkers.  As Don Kulick notes, ‘that the purpose of the law was first and foremost to “mark a stance” or “send a message” that “society” did not accept prostitution; hence, the impact of the law on prostitutes was not their primary concern.’  So the purpose of the Swedish sex-purchase-law is not to protect sex workers (who generally refuse the law), but to satisfy the egocentric feelings of those self-righteous politicians and activists who feel they are so “right” in their believes so they can justify that everyone must live according to their persuasion.  That is, pure old moralistic bullying!

THE SWEDISH SEX-PURCHASE-LAW IS A FAILURE

The 14th of August (2015), Simon Hedlin published a text in the Cadian Newspaper “The Globe and Mail”.  As the text has no scientific substance at all I wrote this text to counter the false claims, distortions and even a lie that are referred to, but naturally the editorial staff of the paper refused to publish it.  One are not allowed to clarify when abolitionist are using false facts.  But this is what I wrote:

On 14th of August a Swedish former advisor to the former Swedish government, Simon Hedlin, in this paper wrongly claimed that the Swedish sex model is a success.  He’s right in the matter, that some other countries stupidly enough followed the example (who ever said politicians are sane?), but in terms of prostitution and trafficking it is no success at all!

As all self-righteous moralists through history Hedlin must use the methods which always have been used for “proving” that he’s right, namely the methods of lying, exaggerating, “cherry-picking” and distorting “wrong” facts (that is, such that contradicts his own opinion).  First he claims, that ‘New Zealand decriminalized prostitution in 2003 and yet the country’s Prostitution Law Review Committee found in its evaluation that a majority of prostituted persons felt that the decriminalization act “could do little about violence [in prostitution].”’  But in the NZ-report this fake quotation doesn’t exist anywhere.  But, contrary, the report says, that after the decriminalisation managed workers had raised their liability to report violent incidents and ‘Qualitative interviews revealed sex workers’ perception that these increased rights … protected them from violent attacks and were mentally enabling, allowing them to feel supported and safe.’.  They also conclude, that ‘one of the most important health issues facing sex workers is violence and this is often encouraged by the illegal status of sex work.’  That is, among other, “the Swedish model.” 

And what among other things is said in the same NZ-report is, that ‘Despite the perception that most sex workers are coerced into entering the sex industry, only a very small number of sex workers reported being made to work by someone else at the time of entry and after (an average of 3.9% across the three sectors).’  That means, that forcing into prostitution is minimal! Of course he also suppresses the fact, that in the decriminalized environment there are very few minor sexworkers (1.3 %), that ‘few young people who can generally be termed “at risk” are involved in prostitution’ and that ‘The Committee considers that in the case of New Zealand, there is no link between the sex industry and human trafficking.’  The later can connect to the false claim of Hedlin that ‘several studies have found that countries where buying sex is decriminalized, sex trafficking is more prevalent.’  The two so called studies he’s referring to is heavily criticised by professor Ronald Weitzer, who shows that the basic data used is full of errors, so they’re not adequate.  As Weitzer also notes, the Dutch government’s trafficking agency has made this point in one of its annual reports:  ‘It is often said in the media that lifting of the general ban on brothels [in 2000] has led to more THB [trafficking in human beings].  This is not correct.’  And in New Zeeland no victim of sex-trafficking has been reported since the decriminalization in 2003, which shows that decriminalization is the best way to eliminate sex-trafficking.

The above referred is also an example of Hedlin’s using of the methods “cherry-picking” and distortion.  He ignores contradicting facts and uses unreliable works that are meant to convince the reader that he is right – even that he isn’t.  Hard facts concerning sex-trafficking is, however, figures around convicted traffickers.  In 2012 I studied those figures (from The Trafficking in persons annually reports) in my Swedish book about the sex-trafficking myth, and real figures is, that Sweden has 0.054 case of sex-trafficking in 100,000 inhabitants annually, to compare with, for example, New Zeeland, 0 in 100,000 inhabitants, 0.051 in Germany, 0.09 in Denmark, 0.008 in Japan, 0.032 in UK, 0.02 in Australia and 0.031 in USA (worldwide it’s about 0.048).  The Swedish sex-purchase-law has done absolutely NOTHING to reduce sex-trafficking!  That is a pure myth!

Furthermore, Hedlin tries to convince the reader, that prostitution in Denmark has raised a lot more than in Sweden and Norway, although we have no actual figures for any of the later countries (it’s impossible to investigate depending on the illegal status). So this is just a claim without any ground at all.  But most important of all is, that the Swedish sex-purchase-law – opposite to Amnesty’s decision – never has been meant to be any protection or help for sex workers.  As Don Kulick notes, ‘that the purpose of the law was first and foremost to “mark a stance” or “send a message” that “society” did not accept prostitution; hence, the impact of the law on prostitutes was not their primary concern.’  So, the purpose of the law is not to protect sex workers (who generally refuse the law), but to satisfy the egocentric feelings of those self-righteous politicians and activists who feel they are so “right” in their believes so they can justify that everyone must live according to their persuasion.  That is, pure old moralistic bullying! Talking about blowing anything, the Swedish sex-purchase-law has blown the lives of many sex-workers, but the law in itself cannot be proved to have helped anyone.  Because of that abolitionists have to lie and distort to create false “evidence” for their moralistic believes and to be perceived as “adequate”.

VEM BRYR SIG OM VETENSKAPLIGHET OCH STATISTIK?

En gång i tiden var kritiskt tänkande och vetenskaplighet honnörsord inom både forskning och journalistisk, men så verkar inte längre vara fallet.  Relativismens ”min ’kunskap’ är lika god som din” upplever jag istället som den bortförklaring man kan ta till för att inte behöva ta hänsyn till fakta och statistik.  Inte minst gäller det journalister!

Häromsistens hade jag en diskussion med en journaliststuderande/-praktiserande ung man med partibeteckningen MP och hans unga uppbackande dam med partibeteckningen S.  Eftersom jag anser att man inte ska hänga ut människor och vi dessutom är goda vänner så kommer de i det följande att benämnas med sina partibeteckningar.  Jag vill också understryka, att ingen gång under diskussionen så hänföll någon av oss till smutskastning eller avvisning p g a åsikter, även om meningsutbytet då och då kunde vara hetsigt.  För mig är det en självklarhet att stå för det jag förfäktar, liksom att acceptera att andra kan ha andra åsikter – även om jag kan tycka att de är fel.

Vi började med att diskutera relationsvåld.  För att dra en liknelse så representerade MP och S det som McNeely & Robinson-Simpson redan 1988 skriver (The truth about domestic violence: A falsely framed issue. IGender Sanity): ”Ändå, fast upprepade studier tydligt visar att män är offer för våld i hemmet minst lika ofta som kvinnor, så finner ändå lekmän och många professionella det förvånande att det inte är någon skillnad mellan könen när det gäller våld mellan partners, för att inte säga otillförlitligt. Den stereotypa bilden är att män är aggressiva och endast kvinnor är offer.”  När jag försökte förklara att kvinnor är lika eller mer våldsamma i förhållanden som män så trodde de mig helt enkelt inte.  Jag kan nu inte klandra dem för det, eftersom svensk propagandajournalistik i minst 30 år utbasunerat att endast män är aggressiva, men däremot så blir jag bekymrad över den attityd till vetenskap och statistik som de bägge uppvisar.  Jag hänvisade till och plockade också fram Martin S Fieberts översikt över forskning kring detta, där han i sammanfattningen konstaterar:  ”Denna bibliografi besiktigar 286 vetenskapliga undersökningar, 221 empiriska studier och 65 översyner och/eller analyser som demonstrerar att kvinnor är lika fysiskt aggressiva, eller mer aggressiva, än män i deras relationer med deras makar eller manliga parters.  Det sammantagna exempelantalet i de undersökta studierna överstiger 371.600.”

I diskussionen nämndes av MP och S tvivel över att detta kunde vara sant, eftersom mycket färre män anmäler relationsvåld än kvinnor gör.  Att 562 studier visar att kvinnor är lika aggressiva som män blev därför underförstått av ringa värde.  Här hajar man till inför respekten för statistik och vetenskap, som ju i sammanhanget blir i det närmaste noll från deras sida, då de sätter sin tro i centrum istället.  Hänvisningen till Palmberg & Wasén – där det tydligt framgår att det är en skam för män att bli slagna – bet heller inte.  I denna text kan jag även t ex citera vad Hermansson  skriver i sin uppsats 2009:  ”Något jag upptäckte både i litteraturen, i min omgivning och i intervjuerna med informanterna är den starka ovilja som finns vad gäller att se män som brottsoffer, och då framför allt om förövaren är en kvinna. Männen vill inte kalla sig för brottsoffer överhuvudtaget även om de kan medge att de utsatts för ett brott. Något som hänger ihop med att bilden av det svaga och försvarslösa brottsoffret inte går ihop med manlighetsidealet som säger att en man skall vara stark och handlingskraftig. Dessutom ser man kvinnan som svag och i underläge gentemot mannen. Dessa stereotyper påverkar med andra ord inte bara samhällets bild av det manliga brottsoffret utan även männens egen uppfattning.”

Vare sig MP eller S kunde tro att kvinnor misshandlar lika mycket som män, och klamrade sig också fast vid stereotypen att män måste orsaka svårare skador än kvinnor.  Vetenskapliga fakta är ovidkommande, deras egen tro istället det viktigaste.  Är MP och S (partierna alltså) religiösa rörelser som sätter tro framför vetenskap och statistik?  Frågan är faktiskt befogad efter (Tok-)Åsa Romsons tal i Almedalen.  Jag utgår från att inte heller det faktum att män förr direkt straffades (Malcolm J George, 1994, Riding the Donkey Backwards: Men as the Unacceptable Victims of Marital Violence. I The Journal of Men’s Studies, Volume 3 (2), pp 137-159) om de ”lät sig misshandlas” av kvinnor skulle rubba på MP:s och S:s övertygelse att deras tro är mer relevant än fakta.

Snart gled diskussionen in på sextrafficking och prostitution.  Även här var MP:s och S:s ”argument” deras tro.  Jag förklarade tydligt att diskursen kring dessa ämnen är ett bedrägeri.  Bl a anförde jag den tabell från TIP (Trafficking in Persons) rapporten 2011 (se bifogad bild), som visar att det maximalt rör sig om 3000 domar för sextrafficking i hela världen årligen, samtidigt som paniken runt detta påstår 1,8 miljoner offer eller fler.  Naturligtvis kom invändningen ”mörkertal” som ett brev på posten.  När jag då påpekade att t o m BRÅ tvivlar på förekomsten av mörkertal fick jag plocka fram rapporten.  Jag citerar (s 21):  ”Brå:s sammanfattande bild är att det förekommer mycket allvarliga fall av människohandel för sexuella ändamål i Sverige, men att antalet kända sådana fall är få. Det rör sig om runt sju fall per år under perioden… Större ”härvor” är ovanliga bland de anmälda fallen. Det vanligaste är att det finns en gärningsperson och en målsägande. De genomgångna fallen ger inget stöd för att människohandel för sexuella ändamål i Sverige ofta är kopplad till grov organiserad brottslighet… Enligt Brå:s mening finns det dock ingen anledning att tro att det utöver de anmälda fallen finns en utbredd dold grov brottslighet. En större verksamhet kräver en viss synlighet för att locka kunder. Däremot kan det vara svårare att uttala sig om mörkertalet när det gäller mindre allvarliga brott med en begränsad kundkrets.”

Vad kunde då MP och S anföra mot detta?  Jo, den sista meningen om ”mindre allvarliga brott”, vilket förvånar mig att de tydligen betraktar sextrafficking som.  Men det är uppenbart att BRÅ inte betraktar sextrafficking som ”mindre allvarliga brott”, vilket alltså helt sidsteppar MP:s och S:s invändning.  En annan sak som de hängde upp sig på var denna formulering:  ”Få polisanmälningar går vidare till åtal. En viktig orsak är att den utsatta sällan vill samarbeta med polisen i ärendet. Det kan bero på att de är rädda, att de har emotionell bindning till gärningspersonen eller att de uppfattar alternativet till sexhandeln som ännu värre än den situation de befinner sig i.”  Enligt dem betyder kan bero på” att det är så, för de argumenterade att BRÅ aldrig skulle uttrycka sig så om det inte är så.  Detta rimmar dock väldigt illa med de ovetenskapliga påståenden som BRÅ ibland av politiskt korrekta skäl kan göra sig skyldiga till, som t ex i rapporten The Organisation of Human Trafficking. A Study of Criminal Involvement in Sexual Exploitation in Sweden, Finland and Estonia. BRÅ report 2008:21.  Där påstår man bl a ”tvärsäkert” att ”[i] relationen mellan traffickerare och traffickingoffer förefaller våld i någon form vara ett ganska vanligt medel för att kontrollera och underkuva offer.” Något som står i direkt motsättning till vad man något tidigare kommit fram till.  Men trots de egna resultaten så ifrågasätts inte denna bild, utan man hänvisar till en ”rapport”.  De påstår också tvärsäkert att det angående de kommunistiska regimernas fall finns länkar mellan mäktiga kriminella nätverk och de fortlevande kommunistiska makterna och att dessa grupper är involverade i den mänskliga traffickinghandeln, trots att de själva något tidigare sagt att ”[d]e flesta operationer är småskaliga. Det är få storskaliga organisationer involverade. Majoriteten är inte långvariga, involverar inte många kriminella eller kvinnor och genererar inte stora förtjänster.”

Det är uppenbart att BRÅ-”utredarna” anser sig tvingade att leverera politiskt korrekta påståenden som inte stämmer med deras egna undersökningsresultat, varför formuleringen ”kan bero på” tvärtemot visar att de inte har något som helst underlag för ett sådant eventuellt förhållande.  Detsamma gäller när de ”tvärsäkert” uttrycker detta:  ”Endast ett av de 20 allra grövsta fallen har lett till en fällande dom (det gällde en minderårig). I de fallen är kvinnorna så ”oinformerade”, rädda eller bundna till gärningspersonen att de sällan kan bidra med information eller vill medverka i utredningen.  Men hur kan de så ”säkert” veta det när kvinnorna inte vill samarbeta med undersökarna?  Det är ju enbart ett politiskt korrekt påstående som de inte har något som helst underlag för.  Kvar står faktum, att BRÅ anser att mörkertal inom sextrafficking är ytterst osannolikt!

Det är här som MP:s och S:s ovetenskapliga attityd blir så uppenbar, både vad gäller relationsvåld och sextrafficking (och sannolikt andra PK-ämnen).  Jag har nu givit dem en respit om ett år att finna vetenskapliga undersökningar som konfirmerar vad de insupit från de svenska mediernas propagandaapparat (och förvandlat till egna trossatser), men eftersom jag studerat ämnena mycket ingående vet jag att de inte kommer finna sådana.  De försökte också göra en jämförelse mellan frånvaron av mäns anmälningar mot kvinnor för övervåld med frånvaron av anmälningar om sextrafficking (vilket underförstått skulle visa att BRÅ har fel och deras tro rätt).  Men vad de då bortsåg från är att det finns mer än 500 undersökningar som konfirmerar kvinnors våld mot män, men inte en enda som konfirmerar mörkertal i sextrafficking.  Deras respekt för vetenskap och statistik är alltså noll och istället är det deras egen tro som de låter sig styras av.  För mig framstår det som skrämmande att de också representerar två maktgrupper i samhället.  Journalister och politiker.  Det är på denna nivå som svensk medierapportering och politik ligger på idag!

PROPAGANDAFABRIKEN SVT

20 november sändes Uppdrag gransknings program om ”Nadja från Rumänien”.  Vi ska förstå det som en granskning av prostitution och trafficking, men i själva verket är det ett synnerligen tillrättalagt propagandaprogram för synen på sexhandel som något förnedrande och skadligt.  Vad som sägs i programmet har, som vi ska få se, föga med verkligheten att göra.  Först en kort resumé med vissa kommentarer:

Programmet börjar med ett emotionellt språk, ”de är kvinnor från Europas allra fattigaste länder” och ”det handlar också om hallickarna, som ska tjäna pengar på de här kvinnorna”.  Senare sägs också att på gatan går i princip bara kvinnor från Europas fattigaste länder, eller från Afrika och att priserna halverats på sex år.  UG har följt Nadja från Rumänien som ”kväll efter kväll säljer sig på gatan”.  Hon började gå på gatan när hon var 21, efter att från 19 sålt sex på en stripklubb, och är nu 30.  Hennes arbetstid är ca 7 timmar – d v s ungefär vad som är normalt för andra arbeten.

Så plockar man in en polis, Mats Paulsson på polisens traffickinggrupp, som får uttrycka sin mening; ”smutsigt, slitigt, fullständigt oglamoröst… skitigare verksamhet har jag svårt att tänka mig”.  Han påstår också indirekt att de utsatts för människohandel eller styrs av hallickar.  Intressant nog har också terminologin kring den stort uppslagna ”traffickingliga” som skrevs så stort om tidigare, med sex ”traffickerade” kvinnor och sex dömda män ändrats till ett ”hallicknätverk”.  Men ändå ska vi förstå att det var en av de största ”traffickingundersökningarna” någonsin.  Vad vi däremot inte får veta är, att det bara var en av kvinnorna som vittnade mot männen, och att de andra återgick till sexarbetet, inklusive Nadja som var tillbaka på gatan två veckor efter polisens tillslag.  Däremot säger reportern på slutet indirekt, att polisen arbetar med att sätta dit sexköpare istället för att sätta dit traffickerare.  Mats Paulsson säger, att det senaste traffickingärendet var i våras och att de ”drev” det.  D v s att det inte ledde fram till någon lagföring.  I Stockholm och Malmö arbetar dock traffickinggrupperna bara med traffickingärenden.  Men vi får absolut ingen information om vilka magra resultat de kan presentera.  Istället sägs om Stockholm att där också sprängts ”ett traffickingnätverk” (så ”hallicknätverket” verkar ha återtransformerats till ”traffickingnätverk”) och att man jobbar med ”flera nya utredningar” och att ”flera utredningar” också är på gång i Malmö.  Men, naturligtvis, håller man inne med det faktum att nio av tio utredningar läggs ned, därför att inte brott kan styrkas.

Av socialsekreteraren Petra Malmström får vi också ”veta” att ”vissa” kopplare ”har väldigt stor kontroll” över kvinnorna, vissa mindre och att det kan förekomma våld och sexuellt våld och att de tar ut olika mycket av kvinnorna.  Senare i programmet påstår hon också att ”trafficking” finns i hela Sverige.  De flesta polisdistrikt anser dock att problemet inte är så utbrett hos dem, och faktum är att i hela landet har vi drygt fem styrkta fall årligen i genomsnitt, vilket innebär att det är 0,048 fall på 100.000 invånare, så visst har de helt rätt, det är en liten omfattning på brottet.  Men det får vi inte information om.  Istället får vi reda på att regeringen satsat över 200 miljoner kronor för att bekämpa trafficking.  Men trots alla polisens resurser och tillslag ”pågår sexhandeln som vanligt”.

När reportern frågar Nadja om hur hon känner inför kunderna säger hon ”inget särskilt, ingenting.  Det som kommer kommer, inga problem.  Det tar bara fem-tio minuter.  Jag är som en sexmaskin.  Det är inte kärlek”.  Att detta tyder på att Nadja inte har problem med att sälja sex kan inte UG släppa igenom, så reportern tillägger att ”Nadja låter tuff när hon pratar, men hon säger att hon är rädd.  Hon är alltid beväpnad.  Hon vet vad som kan hända om hon stöter på fel kunder”.  Nadja själv säger att hon är beväpnad ibland och vittnar om ett tillfälle då hon var utsatt för våldtäktsförsök av fem killar – två år tidigare.  Hon säger också, att man ibland råkar ut för ”dåliga människor” på gatan.  Hon säger också, enligt reportern, att hennes rädsla blivit större de senare åren, men det är, fortfarande enligt reportern, inte kunderna som skrämmer henne mest, det är andra män.  Man undrar här hur vinklat detta är av reportern, eftersom UG inte ger Nadja själv röst?  Sa hon verkligen ”mest”, eller sa hon att kunderna inte skrämmer henne, men att andra män gör det?  Nadja själv exemplifierar med att en hallick för någon tid sedan krävt att få betalt av henne.  Hon har också fått hotfulla sms.  Hon slappnar aldrig av.  Av polisens undersökning framgår att hon utsatts för misshandel vid tillslaget.

Mot slutet påstår reportern att ”forskning” skulle visa att de ”allra flesta” ”prostituerade” skulle ha utsatts för sexuella övergrepp, misshandel, hemlöshet eller fattigdom.  När Nadja tillfrågas om varför hon jobbar som ”prostituerad” svarar hon:  ”Därför att jag gjort det för länge.  Det är ett jobb och bra pengar” och så lägger hon till att Rumänien är fattigt.  Här får hon 500 kronor per kund.  I det här läget kan det finnas risk för att någon kan lyssna på vad Nadja verkligen säger, så reportern måst emotionalisera detta i rätt riktning igen:  ”Nadja säger att ingen tvingar henne att sälja sin kropp (svensk ideologi) och att hon inte har en hallick”.  Nadja själv säger att hennes familj vet vad hon gör, och än en gång att det inte är några problem, att ingen tvingar henne och att hon kan åka hem när hon vill.  Inte ett ord om att ”sälja sin kropp”.  Men Mats Paulsson ”vet” i sann patroniserande anda att det inte är sant, ”vi vet ju att det inte är det”.  Och han menar med att det räcker med att titta på det som UG filmat ”där nere”.  ”Det finns ingen frivillighet i det här”.  Och reportern fyller i med att indirekt sätta likhetstecken mellan sexarbete och trafficking.  Sexhandeln pågår öppet på gatan trots regeringens hundramiljonersatsningar och i nästa andetag säger hon: ”går det överhuvudtaget att stoppa trafficking”?  Men inte ens Mats Paulsson tror det, för det är alldeles för stora pengar inblandade påstår han.  Men Nadja har ett mål, om fem år vill hon ha barn och ett ”normalt” arbete.

Analys

Detta program har inget som helst med granskande eller journalistiskt arbete att göra.  För det första patroniserar de som gjort programmet starkt och mer eller mindre omyndigförklarar Nadja.  Inte så att reportern själv säger det rakt ut, men eftersom Nadja säger ”fel” saker, som att hon inte har problem med jobbet, att hon gjort ett eget val, att det inte i första hand är kunderna som skrämmer henne, så måste man låta auktoriteter komma in som kan korrigera henne.  Paulsson och Malmström ska indirekt försäkra oss om att Nadja inte förstår vad hon talar om.  Det gör däremot de som vet vad ”prostitution” är (trots att de bara kommer i kontakt med en liten del av den).  Vilket människoförakt ligger det inte hos programmakarna att lägga upp det på detta sätt!

Naturligtvis måste UG också ta till stora skrämskott som inte har med verkligheten att göra, men som låter bra när man andrar ”forskning” som stöd för den svenska officiella synen.  Vi får inte veta vilken ”forskning” det handlar om, men utan tvekan torde det avse den vetenskapligt starkt kritiserade Melissa Farley.  Men liksom den ovetenskapliga Farley så har det här programmet generaliserat den kliniska lilla grupp som socialtjänst och polis kommer i kontakt med till att gälla allt sexarbete.  Men det finns inte forskning som stöder detta med att sexuella övergrepp eller misshandel skulle gälla för en stor grupp, inte ens den danska prostitutionsrapporten 2011, som inte enbart rör sig i kliniska populationer.  Däremot är alla eniga om att fattigdom är en viktig faktor, liksom det är för alla att försöka få ett jobb.  När också Paulsson påstår att det inte finns frivillighet så är det helt enkelt inte sant.  En mängd internationella undersökningar visar att endast sex procent inte gör ett eget val att inträda i sexarbetet (t ex McCaghy & Hou 1994, Boonchalaksi & Guest 1994, Suwal & Amatya 2002, Busza 2004 och Mai 2007) i Nya Zeeland visade utvärderingen av avkriminaliseringen av prostitutionen att endast 4,3 procent av sexarbetarna kände att de tubbats eller tvingats in i sexarbetet (Fitzharris & Taylor 2010 s 114).  Det är inte heller sant att man inte kan få stopp på den lilla trafficking som existerar.  I Nya Zeeland, som avkriminaliserade allt sexarbete 2003, har man inte haft ett enda traffickingfall sedan dess.

Men det allvarligaste PK-felet som UG gör är att de inte analyserar varför hallickar överhuvudtaget kan verka under terroriserande omständigheter.  Det är nämligen inte sexarbetet i sig som orsakar det, det är kriminaliseringen runt det som ger tvingande och utnyttjande hallickar spelrum (liksom även de få traffickerare som är verksamma).  Istället för att gå på i PK-strumporna borde UG frågat sig hur förhållandena kan vara på detta sätt.  De kunde ha åkt till Danmark eller Nya Zeeland och jämfört med de ordnade arbetsförhållandena i inomhusprostitutionen – och även hur mycket säkrare de gatuprostituerade blivit sedan avkriminaliseringen i Nya Zeeland – och frågat sig varför det är så illa hos oss.  Internationell vetenskaplig forskning är i stort sett överens om att det är den kriminaliserade miljön som skapar förutsättningarna för kriminella som vill verka, eftersom – oavsett om sexarbetaren eller kunden är kriminaliserade – kriminaliseringen, och hotet om förvisning, gör att kvinnorna inte vågar gå till polisen och anmäla brott.  Den svenska officiella kursen avser att göra det svårare för sexarbetarna, något UG naturligtvis inte drar in i sammanhanget.

Jag misstänker starkt, att detta program tillkommit i syfte att banka in ”rätt” syn på detta med sexarbete och sexköp i tittarna – vilket ju Svt gör med jämna mellanrum.  Svt är helt enkelt i det fallet en propagandamaskin för den officiella svenska moralismen.  Med granskning eller journalistik har det absolut ingenting att göra.

Uppdrag granskning bryter mot anständighetsprinciperna 1, 3, 5, 7, 8 och 9 ovan. Första gången postad januari 2014.

MYTER OM PROSTITUTIONEN 10: SEXTURISTER ÄR ONDA UTNYTTJARE AV SÅRBARA KVINNOR

Jag ber om ursäkt för ett ganska långt inlägg, men det krävs för att underbygga en text som faktiskt visar att det är antiprostitutionsaktivisterna som är de ”onda”, inte sexturisterna.

Att primathonors (inklusive människan) förmåga att byta sex mot tillförsel i någon form är en evolutionär adaption – d v s genetiskt nedärvt i arten – är uppenbart.  T ex syns det tydligt av  dvärgschimpanshonors självklara sätt att utnyttja den sexuella attraktionen för att lura hannar.  Hrdy (1999) skriver att ”[s]exuellt umgänge spelar en stor roll i dvärgschimpanssamhället, användandes som en belöning, ett instrument för konfliktlösning och försoning efter konflikt, och som handelsfavörer av honorna i utbyte för mat”.  Det är t o m den främsta överlevnadsmekanismen någonsin för primathonor (inklusive människan), vilket i modern tid bl a uttryckt sig i kvinnliga Gulag-fångars säljande av sex, vilket gjorde dem mer framgångsrika än sina manliga medfångar, och unga kvinnors byte av sex mot föda och husrum i Burundi.  ”Från en rent ekonomisk synvinkel kommer prostitution mycket nära situationen av att få något för ingenting.  Kvinnan kan lida ingen förlust alls, men ändå erhålla en generös belöning” (Ahsan Ullah 2005).

Det är de betydligt högre inkomsterna i sexarbetet som lockar kvinnor till det.  Det är också historiskt ett faktum att det är så, och Rosen (1982) skriver att prostitution för hundra år sedan var en verklig inkomstmöjlighet för en ung, hyfsat attraktiv kvinna, som också utgjorde en möjlighet till socialt avancemang.  I tidigare yrken hade de prostituerade tjänat mellan 4-6 dollar/vecka, vilket skiljde sig föga från andra arbetande kvinnor vid samma tid, samtidigt som det krävdes 9 dollar/vecka för att kunna leva.  I Prostitutionen tjänade en kvinna på en kväll vad andra kvinnor gjorde på en vecka.  Prostitution var lönande.  En ung kvinna som givit hela sin lön till sin familj och aldrig fått behålla något för eget nöje sa:  ”Tror du att jag tänker gå tillbaka till att tjäna fem eller sex dollar i veckan i en fabrik, och för det aldrig ha en cent att spendera själv, när jag kan tjäna den summan varje kväll, och ofta mycket mer”?  Föreställningen var att prostitution var ett enkelt jobb.  Bra betalt med kort arbetstid (i regel ca 21-02), med fria, disponibla eftermiddagar.

Sexhandeln är ju inte bara ett fenomen som handlar om pengar mot sex, utan används också inom människors förhållanden/äktenskap.  Eller som Laurie (2010) uttrycker det:  Upprepande Cicely Hamiltons ”Marriage as a trade”, vilken argumenterade att äktenskap var en form av privat snarare än offentlig prostitution, beskrev sexupplysaren Ettie Rout [1923] äktenskaplig sex som del av ”profitsystemet” och betraktade ”konvenansäktenskap” som en form av ”handelssamlag.”  Ett modernt exempel är en av mina söners vänner som för några år sedan inför kompisarna beklagade sig över att hans tjej inte ville ha lika mycket sex som han ville.  Men så la han till:  ”Men om hon vill att jag ska gå till kiosken och handla godis åt henne så kan jag få en avsugning.”  Borde den då 17-årige killen ha satts i fängelse 6 månader (nu ett år) för att de två gjort den ekonomiska överenskommelsen?  Hur absurd är inte svensk lagstiftning?!  Det är ju en adaptiv självklarhet att kvinnor kan utnyttja hur korkade män blir när testosteronet slår till.  Och varför skulle de inte göra det när det är syftet med överlevnadsmekanismer?  ”Ivern hos annars anständiga medborgare att ta emot den oanständiga tjänsten understryker starka krafter bakom efterfrågeelementet” (Ahsan Ullah 2005).  (Testosteronet gör karlar dumma i huvudet, lättutnyttjade och lättlurade, men det har också baksidan att dumheten gör att karlarna själva inte alltid förstår var gränsen går.  Men det är evolutionen som skapat detta, som övervägande gynnsamt för artens överlevnad).

Som Karandikari (2007) säger, angående prostitutionen i Asien, så anläggs moralistiska och religiösa synsätt på frågan om densamma – med efterföljande fördömelse.  Men moralistiska synsätt är definitivt inte universella, de växlar över tid och plats och saknas helt hos våra artfränder bland primaterna – och gjorde det även hos människan innan upptäckten av sambandet mellan sex och graviditet, och ”civilisationens” religiösa idévärld.  De är alltså inte adaptioner, utan kulturella konstruktioner!  Sexarbete är däremot, som redan sagts, en stark överlevnadsmekanism och det involverar för människans del en stor mängd andra aktörer, runt en ekonomi som håller stora människomassor under armarna:  ”Den kommersiella sexsektorn tillhandahåller inte bara betydande inkomster och anställningar för dem som är direkt involverade i prostitution; den tjänar också till att vidarebefordra inkomster från urbana områden till landsbygdsområden och från prostituerade som arbetar på andra sidan havet.  I många länder är prostitution en överlevnadsmekanism för att handskas med fattigdom och en metod för att kompensera för brist på social välfärds inkomstuppehållande program.  I sydostasiatiska länder som Thailand, Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Indien så är det en betydande källa till främmande utbyte genom en högt strukturerad transnationell affärsverksamhet och expansionen av turistindustrin likväl som arbetskraftsexport” (Karandikari 2007).

Bristen på vilja från de västerländska NGO:erna, (medelklass)aktivisterna och politikerna att satsa på kostsamma sociala och ekonomiska insatser i fattiga länder, men istället ekonomiskt billiga moralistiska agendor, som ska tvinga kvinnorna tillbaka till fattigdom, elände och underkastelse, visar tydligt, att antitraffickingagendan inte har ett enda dugg att göra med att hjälpa människor.  Det är, åtminstone för de starkt drivande, enkom en språngbräda för västerländska (medelklass)aktivister för att känna tillfredsställelsen att få vara ”god”, i att få ”bekräftat” att den egna ideologin är den bästa, kombinerat med goda karriärmöjligheter.  På vägen lyckas man manipulera mängder av människor som uppriktigt vill göra gott, och som tror sig göra det, men som alltför okritiskt sväljer ideologernas verklighetsförfalskning och rena lögner.

Faktum är, att den ekonomiska potentialen inte bara handlar om sexarbetare.  En CDCD-rapport 1997 (Thailändska hälsoministeriet) fann att av 36.473 personer i Bangkok, arbetandes på 1421 etablissemang, så var 26.361 sexarbetare, men i provinserna fann Bhatiashevi samma år att av 67.789 personer på 6338 etablissemang så var 38.525 sexarbetare.  D v s att av alla dem som arbetar i sexindustrin är det endast 60,7 procent som är sexarbetare (Steinfatt 2002, Lim 1999).  Så fyra av tio arbetare i sexindustrin får sin försörjning i kringarbete.  Det visar, att inte endast sexarbetarna bygger sin ekonomi runt detta, utan även andra stora befolkningsskikt och att det är en oerhört viktig ekonomisk faktor för fattiga människor.  I t ex Thailand, som ILO-rapporten ”The Sex Sector” (Lim 1999) rapporterar, överförs varje år omkring 300 miljoner dollar till familjer på landsbygden från kvinnor som arbetar i sexindustrin i urbana områden.  En summa som många gånger överstiger regeringsbetalade program för utveckling.  Perioden 1993-1995 uppskattas att prostitutionen inbringade mellan 22,5 och 27 miljarder dollar.  1980 erkände och rättfärdigade också den thailändske premiärministern sexindustrins existens som landets främsta turistattraktion:  ”Jag ber alla guvernörer att ta i beaktande det naturliga scenariot i era provinser, med några former av underhållning som några av er kan se som motbjudande och skamliga därför att de är former av sexuell underhållning som lockar turister… vi måste göra detta eftersom vi måste räkna med de arbeten som skapas” (Ennew 1986).

Det är ett faktum, att prostitutionen överför oändligt mycket större summor från dem som redan har resurser till dem som inte har sådana än några offentliga program – precis som det har varit i alla tider.  Och det är ett fundamentalt faktum, att dessa pengar går direkt till de fattiga, utan inblandning i form av välbetald medelklass som mellanhänder, som i t ex bistånd, utvecklingsprogram och ”rehabilitering”.  ”När kunden betalar en sexarbetare, så inträder betalningen direkt i de fattigas ekonomi” (Steinfatt 2002).  Det är också ett fundamentalt faktum, att det är just de fattigaste som tjänar på detta, och dessutom så handlar det inte bara om att sexarbetarna erhåller pengarna, effekten sprider sig till deras familjer, till kringanställda, och till den servicesektor som finns runt de fattiga.  ”[V]arje person som spenderar pengar som tjänats av en sexarbetare hjälper till att supportera stora service- och produktionssektorer i ekonomin som också i stort utgörs av de fattiga” (Steinfatt 2002).  T o m den halvtomma schampoflaskan, oanvända mediciner och icke uppätna matartiklar vid slutet av semestern kan utgöra viktiga bidrag till ett hushåll som kämpar för att överleva.  Därför är det verkligen inte konstigt, att många invånare, både vuxna och barn, försöker vara vänner med turister och/eller inleda sexuella relationer med dem (eftersom sådana tillförsäkrar dem större tillförsel).  Sådana relationer representerar en av de få möjligheter där vanliga lokala vuxna och barn kan nosa på de privilegier som annars är reserverade för turister och den lokala eliten (O’Connell Davidson 2005).  Och turisten själv ser det ofta inte som prostitution, när han/hon på morgonen ger några dollar till taxi och för att hjälpa den tillfälliga partnern.  I Sánchez Taylors (2001) undersökning av 240 kvinnliga turister i Karibien finner hon att nästan en tredjedel hade sex med en eller flera lokala män under semestern.  Av dessa angav 57 procent att de hade hjälpt deras partners finansiellt eller materiellt.  Men ingen av dem ansåg att de nyttjat en prostituerad.

Antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dessa omständigheter, tvärt emot de fattigas egen syn på det, som att det är ett ”tvång”, fullständigt bortseendes från att alla former av anställningar dessa fattiga måste ta är av nödtvång.  Indirekt inbillar man sig, att en kvinna självklart hellre skulle slita tio timmar i ett mattväveri en dag för några futtiga bath än att tjäna tio gånger så mycket på att t ex ”suga av” en turist under 20 minuter.  Man framställer sexköparna som onda män, som åker på ”sexturism” för att utnyttja de fattigas situation (som t ex Re 2003 och Pruth 2007), trots att de bara utövar ett adaptivt beteende.  Men varenda turist som åker till ett utvecklingsland ”utnyttjar” faktiskt de fattigas situation, oavsett vilken form av turism han/hon utövar.  Och det är verkligen inte så att kvinnorna i sexindustrin vittnar om att sexturisterna är onda män.  Tvärtom så framställs de som vänner, pojkvänner, och i åtminstone fallet Thailand ser sexarbetarna på barerna ”farang” män (de västerländska sexköparna) som bättre än thailändska män (Steinfatt 2002, Re 2003), och dessutom har många sexköpare, som ILO-rapporten ”The Sex Sector” påpekar, hjälpt kvinnor att fly från kränkande situationer (Lim 1999).

Faktum är, att ska vi tala om några som är onda i detta avseende så är det antitrafficking- och antiprostitutionsaktivisterna, som strävar efter att beröva fattiga människor deras främsta inkomstmöjlighet, som strävar efter att hålla kvar stora människogrupper i en större fattigdom och misär än nödvändigt och att beröva människor hoppet om en bättre framtid.  Och varför?  Jo, för att dessa medelklassmänniskor anser sig veta bättre, utifrån en ideologisk idé om att prostitution är ”fel” sex, och att de på ett kolonialistiskt sätt har rätten att diktera för andra vad som är ”rätt” sex.  I grunden, groteskt nog, utgående dels utifrån en kristen sexualfientlig ideologi, som nu också har anammats av moderna radikalfeminister, och dels ett adaptivt mindre smickrande kvinnligt beteende; det att kvinnor ogärna delar med sig av de resurser som de förväntar sig att erhålla från männen (Sefcek & medförfattare 2006, Lyngbye & Hansen-Hansen 2009).

Man måste också fråga sig om det är en tillfällighet att detta med strävan att beröva de fattiga möjligheten till inkomster från prostitutionen sammanfaller med att det gynnar medelklassen?  Om man får bort prostitutionen kommer nämligen konkurrensen om de redan lågbetalda jobben i olika sektorer, som mattvävning, hembiträde, fabriker och andra att öka, och pressa lönerna nedåt.  Det kommer att innebära, att de fattiga får arbeta mer för sämre betalning, och därför får de tillgång till mindre – även om priserna sjunker.  Men för medel- och överklass blir det bara gynnsamt, samtidigt som inkomstklyftorna ökar.  Phongpaichit meddelar, att 1981 tjänade de rikaste tio procenten i det Thailändska samhället 17 gånger så mycket som de tio lägsta, men 1994 var skillnaden 37 gånger (Phongpaichit & Baker 1998).  Som Boonchalaksi & Guest (1998) uttrycker det så är det ingen annan industri än sexindustrin som ”skulle tillhandahålla möjligheten för unga outbildade kvinnor att regelbundet sända dessa stora mängder pengar till deras lantliga familjer”.  I början av 2000-talet var det mellan 1.475.000 och 1.845.000 människor som direkt supporterades av någon som arbetade inom sexindustrin i Thailand och miljontals fler supporterades indirekt (Steinfatt 2002).  Att nå framgång i bekämpandet av prostitutionen skulle i framtiden direkt garantera medel- och överklass t ex billiga hembiträden – som de i praktiken kan behandla hur illa som helst eftersom de inte är intressanta ur antitraffickingsynpunkt – men de fattiga skulle berövas möjligheter till bättre liv.  Som Steinfatt (2002) konstaterar, att eftersom det är ett faktum – åtminstone enligt dem själva och de som seriöst och något så när objektivt försöker att studera detta – att sexarbete är arbete, så är det att förneka detta ”att förneka ekonomisk och social kraft för de miljontals kvinnor världen över som ger mat till sina barn, sina familjer och sina vidhängande ekonomiska samhällen med intäkterna från sitt arbete, som är sexarbete”.

Kvinnorna i detta arbete är också långt ifrån hjälplösa ”flickor”, som antiprostitutionsaktivisterna försöker framställa dem som, utan ofta medvetet kalkylerande kvinnor som agerar som ”professionella flickvänner”, med tydliga strategier i sitt jobb, i vilka också ofta ingår att lura de godtrogna västerländska ”sexköparna” – som tror deras ”flickvänner” troget väntar på dem (Hoefinger 2011).  Över två tredjedelar av de barprostituerade i Thailand anser också att de har ett bra jobb (Steinfatt 2002).

Väldigt talande för hur sexarbetarna själva ser på de västerländska antiprostitutionsaktivisternas ”omsorg” ses i debatten om prostitution på The Economist 6-10 september 2010.  Då skrev kambodjanska sexarbetare detta inlägg:  ”Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin.  Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare.  Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare.  Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss.  De försöker att lära oss att sy.  Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga.  Nu vet vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i vårt land!!  Fröken Melissa [Farley] talar mycket om hallickar.  Den största hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken.  Kvinnor och män som gör sina stora förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar det rehabilitering.  Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar!  Vi vill ha bort lagar kring sexarbete.  Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrin”.  Lite senare la de till:  ”Som sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ’Rädda oss från räddare’”.  Det är inte sexturisterna som är onda, det är de ”goda” antiprostitutionsaktivisterna som är det!

Postat tidigast 2013.

SOM JOURNALIST BEHÖVER DU INTE BRY DIG OM VERKLIGHETEN ALLS

Nu har de sista skojarna från Almedalsveckan lämnat Visby.  Sist ut bland storskojarna var Stefan Lövén, men även småbedragarna har nu, tack och lov, dragit sin färde.  Det innebär också att PK-vaktstyrkan – i form av journalistkåren – inte har fokus på politik på Gotland längre (Gotland däremot har man aldrig fokus på) utan kan vända sitt intresse mot andra PK-jaktmarker.  En sådan är ju ständigt och jämt sexhandeln och vi fick ett tydligt exempel på kravlösheten när det gäller kunskap och kritiskt tänkande för några dagar sedan i ”Corren” (Östgötakorrespondenten).  Där har den gamle sossen Torbjörn Gustavsson en krönika där han skriver om ”sexhandel = slaveri”.  Politiskt korrekt så det förslår, men däremot finns det inte substans i något enda av det han påstår.

Torbjörn Gustavsson ser ju inte purung ut längre, så man tänker sig ju att han ska ha någon tradition av att ha underbyggda källor för det han påstår, att han nånstans på vägen ska ha fått en hint om kritiskt tänkande eller så, men inte då!  Bara dra på med alla möjliga fantasisiffror i sitt uppdrag som PK-väktare, moralpolis och skrämselaktivist.  Utan att blinka påstår han att sexhandel är slaveri och bygger på med alla floskler om fattiga kvinnor, barn och människohandel.  Utan att blinka presenterar han rena lögner (även om han förmodligen inte hittat på dem själv) som fakta.  140.000 kvinnor och barn påstås (med dubbla utropstecken) varje år komma till EU för att utnyttjas sexuellt.  Till Sverige, vill Gustavsson få oss att tro, är det varje år 500.

Tror karlen verkligen på det där själv eller försöker han lura oss avsiktligt?  Hur som helst så har han helt övergivit det gamla journalistiska kravet på kritiskt tänkande.  Som jag visar i min bok, ”Den kidnappade sanningen, myten om den gigantisk sextraffickingen” är det maximalt 3000 sextraffickingfall i hela världen registrerade varje år (och t o m BRÅ säger att mörkertal sannolikt inte existerar).  Till Sverige kommer i genomsnitt två ofrivilliga och tre frivilliga sextraffickingoffer (enbart det faktum att de är minderåriga karaktäriserar deras status, men de har självmant valt att åka hit för att tjäna pengar på sexhandel) varje år.  D v s att vi har drygt två tvingade offer i genomsnitt årligen – och det är väldigt långt ifrån 500.  Om siffran 500 skulle stämma så skulle vi ha en gigantiskt inkompetent poliskår i detta land, men vår poliskår är inte mindre kompetent än andra länders – som också har otroligt små mängder med sextraffickingoffer varje år.  Dessutom visar ett stort antal internationella undersökningar, att 94 procent av alla sexarbetare själva gör valet att inträda i sexarbete.  Man kan lugnt säga, att Torbjörn Gustavsson inte har en aning om vad han pratar om!  Karlen är fullständigt okunnig, och det är den nivån vi kräver av svenska journalister i vårt land idag.  Som journalist behöver du inte bry dig om verkligheten alls, det räcker med att vara politiskt korrekt och agera moralpolis, då kan du få göra vilka osanna påståenden som helst och komma undan med det!

Första gången postat juli 2013.

NI BORDE SKÄMMAS!

Idag var jag på feministiskt väckelsemöte (det har hänt några gånger tidigare).  Det var ett seminarium om huruvida vi ska utvidga sexköpslagen till att omfatta svenskar som köper sex utomlands.  Överhuvudtaget är principen absurd, att vi inbillar oss att svensk lag ska stå över andra länders lag på deras eget territorium.  Det är naturligtvis en tanke som bara kan väckas hos människor som är så övertygade om att de är innehavare av den enda sanningen att de har rätt att tvinga på alla andra denna sanning.  D v s ideologiska fanatiker.

På den här typen av väckelsemöten är det bara ”rätt” personer som ska sitta, eller (som i det här fallet) stå i panelen, och det ska levereras påstådda fakta (som i verkligheten inte är fakta alls) som ska stärka den andäktigt troende församlingen i deras övertygelse.  På detta väckelsemöte levererades t ex det fullständigt osanna påståendet att den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen ”visar” att det har skett en attitydförändring gentemot sexköp i Sverige.  Förutom att det är ett helt ounderbyggt påstående så är det också skrämmande vilken inställning detta avslöjar hos dem som tycker att det är okej att staten går in och ska bestämma människors attityder och åsikter.  I detta fall var det centerkvinnornas Carina Matsson som ställde sig bakom tanken att det är staten som ska bestämma vad folk ska tycka, istället för att folket ska bestämma statens inriktning, men varken den av verkliga fakta avvisandes Morgan Johansson (S) eller moderaten opponerade sig mot detta.

Carina Matsson försökte också slå i oss att det inte handlar om moral.  Nej, hon hade minsann ingenting emot att folk hade sex med varandra, så länge det var ömsesidigt.  Men det är ingenting annat än moral det handlar om när man utser sig själv till att vara den som har tolkningsföreträde kring vad som är ”rätt” sex.  För enligt Matsson så är sexköp en makthandling av en man gentemot en kvinna (män som köper av män eller kvinnor som köper av kvinnor och män är tydligen väldigt frånvarande i hennes världsbild).  Att sexarbetarna själva och deras kunder anser att det är en ömsesidig handling har naturligtvis ingen som helst betydelse för Matsson, för hon är så mycket bättre vetande än alla andra att hon har rätt att bortdöma deras upplevelser och bara upphöja sin egen ”sanning”.

Jag tycker det är motbjudande med människor som Matsson, som vägrar att ta till sig verklig forskning och fakta och som måste ta till anekdoter som ”bevis” för vad de säger.  I titeln på seminariet ingick ordet ”Phuket”, för att vi verkligen skulle förstå vad det handlade om, och Matsson åberopade sin dotter, som minsann hade jobbat i norra Thailand med sextraffickingoffer, vilket ”bevisade” hur förfärlig sexhandeln är för alla kvinnor.  I konsekvensens namn borde en person som arbetar med lärare eller andra som ”gått in i väggen” kunna tas som bevis för att alla yrkeskårer där folk kan må dåligt skadar alla som jobbar inom yrket.  Skulle Matsson godta att en skolpsykolog, utifrån alla elever han/hon kommer i kontakt med som mår dåligt, skulle säga att alla elever mår dåligt?  Skulle inte tro det, eftersom vi då måste slå igen alla skolor.  Jag är också helt säker på, att Matsson aldrig ens tänkt tanken att läsa professor Thomas M Steinfatts sammanfattning av det som förmodligen är världens största undersökning av prostituerade.  Under tolv år djupintervjuade han med sina thailändska medarbetare över 4000 barprostituerade i Bangkok, Phuket och Pattaya (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand,  London).  Inte någon enda hade tvingats in i sexarbete och 69 procent ansåg att de hade ett bra jobb.  I Australien har flera undersökningar också visat, att inomhusprostituerade (där 95 procent av alla sexarbetare) har bättre arbetstillfredsställelse än genomsnittsamerikanen och att de inte mår sämre än den australiensiska genomsnittskvinnan (Wase, Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm).

Det värsta med dessa människor, som bara kan se sin egen ideologiska uppfattning, är dock deras cynism, egoism och fullständiga ignorerande av de människor som de påstår sig hjälpa.  Sexarbetarna i vare sig väst eller Sydostasien (eller någon annanstans) vill ha deras s k ”hjälp”.  I debatten om prostitution på The Economist 6-10 september 2010 (där en överväldigande majoritet av läsarna sedan röstade för avkriminalisering/legalisering av sexarbete) skrev kambodjanska sexarbetare detta inlägg:  Vi är sexarbetare från Kambodja – våra liv och vår industri har förstörts av anti-traffickingindustrin.  Vi brukade arbeta på bordell, där vi har säkerhet och solidaritet efter många år av organiserande som sexarbetare.  Nu är vi skingrade på gatan där det är farligare.  Vi skickas också till rehabiliteringscentra eller till anti-trafficking NGO:er som håller oss olagligt och försöker att ”nyträna” oss.  De försöker att lära oss att sy.  Vet de inte att stora antal av sexarbetare i Phnom Penh är före detta klädesarbetare eftersom klädesindustrin betalar så lite och villkoren är så dåliga.  Nu vet vi de verkliga siffrorna [av traffickerade kvinnor] och då vet vi att det går mindre än en halv traffickerad kvinna på varje NGO anti-trafficking skydd i vårt land!!  Fröken Melissa [Farley] talar mycket om hallickar.  Den största hallicken vi nu ser i Kambodja är människor som hon. Anti-trafficking-industri-hallicken.  Kvinnor och män som gör sina stora förtjänster och deras NGO:ers eller får forskningsanslag genom att studera oss genom att driva ett center där de håller oss illegalt i internering och kallar det rehabilitering.  Vi vämjes på anti-trafficking-hallickar!  Vi vill ha bort lagar kring sexarbete.  Vi vill få ett slut på anti-traffickingindustrinSom sexarbetare i Asien använder vi nu slogan ”Rädda oss från räddare” (se bifogade kampanjbild från de sydostasiatiska sexarbetarorganisationerna).

Men människor som dem på det feministiska väckelsemötet tar ingen som helst hänsyn till andra människors önskemål och åsikter, utan kör över dem enbart för att erhålla sin egen ideologiska självtillfredsställelse.  Utan att blinka fordrar de att kvinnor och män som försöker förbättra sin egen och sina näras situation genom sexarbete ska återvända till fattigdom, armod och ofta förtryckande miljöer.  När man har en sådan inställning borde man bara skämmas!  Carina Matsson, Morgan Johansson och de andra på detta seminarium borde skämmas grundligt för denna djupt inhumana inställning.  Den har inte det minsta med anständighet att göra!

Jag respekterar att människorna på väckelsemötet har en annan åsikt än jag, men jag förkastar deras övertygelse om att de har tolkningsföreträde till vad som är ”rätt” sex, att de tar sig rätten att tvinga alla andra att leva efter deras ”rätt” och deras hatiska inställning till dem som inte vill följa deras övertygelse.  På det sättet skiljer de sig inte det minsta från fascister, nazister, kommunister eller religiösa fanatiker.

Första gången postad juli 2013.

EN SKRÄMSELAKTIVIST – EU-MINISTER BIRGITTA OHLSSON

Egentligen tycker jag inte alls om detta med att ”hänga ut” människor offentligt.  Av egen erfarenhet vet jag hur mycket skada det kan göra att bli ovederhäftigt uthängd, därför är det viktigt att ha verkliga fakta när man kritiserar någon för att vara skrämselaktivist.  När det gäller EU-minister Birgitta Ohlsson är det emellertid väl dokumenterat att hon agerar som en sådan.  Det är illa redan när vanliga ”hatare” agerar skrämselaktivister, än värre är det när organisationer och den okunniga journalistkåren gör det, men när ministrar, regering och riksdag gör det är det katastrofalt.  Det strider grovt mot anständighetsprinciperna här ovan.

Så hur agerar då Birgitta Ohlsson som en skrämselaktivist?  Det är i hennes försvar av och försök att exportera den medeltida sexköpslagen.  Redan 1441 kläckte katolska kyrkan idén om att förbjuda sexköp – men då bara för gifta män och präster – men inte att sälja sex och införde regeln i påvestaden Avignon.  Så att kalla lagen för den ”svenska” sexköpslagen känns inte helt relevant för mig.  Men oavsett det så är Birgitta Ohlsson grovt ovederhäftig i sin retorik kring lagen.  Det är en sak att ha en åsikt, att lagen är bra, men att underbygga den med falska och felaktiga fakta och påståenden är direkt snuskigt – om än typiskt för just skrämselaktivister.

Offentligt har Birgitta Ohlsson påstått att ”vid sidan om handel med vapen och droger, är traffickerares exploatering av människor för sexuella syften del av den svåra organiserade brottsindustrin”.  Det är ett rent påhitt som inte har någon som helst bärighet i verkligheten alls!  Det är ett rent påhitt som valsar runt i ”rapporter” av Europol och andra, att (sex)trafficking skulle vara världens tredje största kriminella verksamhet, vilket inte har något som helst underlag i verkligheten.  Sextrafficking är en mycket liten kriminell verksamhet.

Ett annat direkt påhitt som Birgitta Ohlsson refererar som ”fakta” är när hon säger: ”Jag förnekar inte att det finns prostituerade som är tillfredsställda med deras val av yrke. Men tillfredsställda sexarbetare utgör bara en bråkdel av prostitutionsvärlden. De flesta människor som är fångade i businessen att sälja sina kroppar i världen idag är fattiga och traumatiserade ungdomar.  Det finns inte en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta påstående!  Skrämselaktivister älskar i ämnet prostitution att hänvisa till den kraftigt vetenskapligt kritiserade Melissa Farley, som gjort riktad forskning med det förutbestämda syftet att få det att framstå som att prostitutionen skadar människor något förfärligt.  Men precis som Birgitta Ohlsson är alltså Farley fullständigt ovetenskaplig och bortser totalt från all verklig forskning som gjorts i ämnet.  Som t ex världens förmodligen största studie av sexarbetare, Thomas M Steinfatts och hans thailändska medarbetares studie av barprostituerade i Thailand (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand.  Civic Discourse for the Third Millennium, London).  Under 12 år djupintervjuade de över 4000 sexarbetare, fann ingen som tvingats in i arbetet, nästan 70 procent av sexarbetarna tyckte de hade ett bra jobb och maximalt 15 procent var minderåriga.  De fann bland dessa maximala 15 procent en 13-åring, tre 14-åringar och elva 15-åringar, men ingen yngre.

Lika tokigt blir det när EU-ministern påstår att ”klyftan mellan efterfrågan på sexuella tjänster och människor som frivilligt vill sälja deras kroppar resulterar i tvingad prostitution i händerna på organiserad brottslighet”.  Det finns inget som helst dokumenterat automatiskt samband mellan prostitution och kriminalitet, lika lite som det finns dokumentation på att sexarbetare skulle vara mer tvingade än andra.  Tvärtom visar bl a avkriminaliseringen på Nya Zeeland att det är kriminaliseringen av sexarbetet i olika former som skapar kriminaliteten.  Birgitta Ohlsson är alltså en av dem som direkt orsakar att sexarbetare tvingas arbeta under kriminella former.  Ett flertal internationella undersökningar visar också att 94 procent av sexarbetarna inträder i arbetet av eget val.  Hon påstår också, enbart baserat på den högst ovetenskapliga och oundebyggda s k ”utvärderingen” av sexköpslagen att den varit framgångsrik, haft avsedda effekter och håller nere trafficking till Sverige.  Eftersom hon inte kan vara omedveten om den kraftiga kritik som riktats mot det beställningsverk som den s k ”utvärderingen” är så är det hon gör att närmast stå och ljuga rakt ut.

Birgitta Ohlsson har också, med Cecilia Wikström och Helena Holmberg, påstått att ”vår tids sexslaveri drabbar miljontals människor, mestadels kvinnor och barn. Till Europa fraktas årligen en halv miljon människor för att säljas till sexindustrin”med hänvisning till en rapport av Europol.  Men Europolrapporten har inte ett enda underlag för dessa påståenden, liksom naturligtvis inte heller de tre kvinnorna.  Siffran är en s k ”guesstimate” (”bluffskattning”) som inte har någon som helst bärighet i verkligheten.  I verkligheten är det maximalt 3000 fall av sextrafficking årligen i hela världen.

Det är möjligt att Birgitta Ohlsson tror på en del av det hon påstår, men vi ska inte ha ministrar som går omkring och förlitar sig på och för vidare hörsägen, lögner och påhitt när hon driver en skrämselaktivistisk linje som är direkt opassande för en minister.  Ministrar och politiker ska bygga på fakta, och har de inte fakta att basera det de säger på ska de varken uttala sig eller agera för repressiva, förtryckande lagar – som ju sexköpslagen och kopplerilagen är.  När man, som Birgitta Ohlsson gör, direkt agerar för att sexarbetare ska arbeta under kriminella och riskfyllda förhållanden ska man inte skylla deras kunder för det, utan våga stå upp för det man gör, nämligen skapar förutsättningar för kriminaliteten.  En minister måste naturligtvis också ha rätt att göra misstag, men inser man inte när man agerar fel så är man inte lämplig som minister. Första gången postad juli 2013.