FEMINAZTER OCH DERAS GELIKAR

Den här texten har tillkommit med anledning av Ivar Arpis utmärkta referat av den avklädning som James A Lindsay, Peter Boghossian och Helen Pluckrose gör av genusforskning och ideologisk feminism i USA.  Jag vill dock påminna om att det inte är första gången som en sådan avklädning görs, men denna är betydligt kraftfullare, i det att det handlar om ett flertal artiklar.

Som ”The Atlantic” också blottar är denna avklädning någonting som drar med sig intellektuell ohederlighet från de postmodernistiska ”akademikerna” som plötsligt står nakna.  En av dem, ”akademikern” Alison Phipps skrev på twitter:  ”Snälla ni stå bakom kolleger i genusforskning / kritiska rasstudier / överviktsstudier och andra områden attackerade av denna tidskriftsartikelbluff.  Det är en samordnad attack från högern.”  (Som motpol dessa akademikers kommentarer).  Hur absurt det är inser man när det framgår att alla tre författarna är vänsterliberala.  (Men har man inget annat att tillgå får ”högerspöket” användas.)  Det gör att vi också, som kritiska till denna fanatiska ideologi, som t ex genusforskningen styrs av, inte får generalisera rörande politiska åsikter.  Jag är övertygad om att det finns åtskilliga därute till vänster som är kritiska (inte bara Johan Westerholm), men de har möjligen svårare att komma ut med det än de som redan är ”politiskt” kritiska.  Jag skriver ”möjligen”, för det är uppenbart att stora mängder av kritiska personer som inte är vänster idag inte heller vågar yttra sig offentligt av rädsla för att skada karriären, så som Steven Sampson konstaterar.

Man måste beteckna det som uppenbart att hyckleriet i detta land (och andra) kring vetenskaplighet nått katastrofala nivåer.  Respekten för saklighet och objektivitet har drunknat i ett postmodernistiskt träsk av okunniga människor som hävdar auktoritet enbart p g a sina åsikter (och frånkänner dem med andra åsikter den auktoriteten).  Lindsay, Boghossian och Pluckrose klär av denna gigantiska korrumpering av vetenskapen tydligt ‒ inte minst för att Adolf Hitler i något omarbetad form ses som ”feministiskt tillförlitlig”.  Det gör att det faktiskt är relevant att kanske släppa termen ”radikalfeminister”, som urskillning från sansade feminister (som t ex Petra Östergren och Louise Persson), och istället kalla dem ”feminazter”.

Feminazterna, och de med dem sammanhängande politiska opportunisterna och karriäristerna, har under en lång räcka av år tillåtits korrumpera vetenskaplig forskning och objektivitet med metoder som man använde i fascistiska och kommunistiska diktaturer.  Det handlar om ignorans av motstridiga vetenskapliga fakta och ovilja att sakligt debattera i skrift eller verbalt, smutskastning och misstänkliggörande av dem som obstruerar mot den ”rätta” övertygelsen och försök att få de människor som är ”fel” att hamna som utstötta och bespottade i samhället.  Jag ska villigt medge att det finns de som agerar lika illa även bland dem som är kritiska till idologibaserad forskning, men skillnaden är att de inte sitter i positioner där de har möjligheter att styra politiken ‒ så som feminazterna tillåtits att göra.

Ett intressant drag i denna smutskastning är det som egentligen borde vara kontraproduktivt för dessa feminazter och deras allierade, nämligen att de klumpar ihop kritiker som ”köpta av någon ’lobby’.”  Om det gäller sexualdebatten är det ”sexlobbyn” (som inte ens existerar i verkligheten), rör det rasstudier är det ”rasister”, är det genusforskning eller feministiska studier är det ”vita cis-män” eller ”patriarkatet” (även dessa mer eller mindre påhittade), är det överviktsstudier är det typ ”köttindustrin” och är det klimatforskning är det ”oljeindustrin”.  De här diffusa och inte sällan icke existerande ”lobbygrupperna” kan användas för att ifrågasätta vilken forskning som helst, oavsett hur genuint underbyggd den är.  Sedan kan man ignorera denna forskning och säga att den inte är värd att ens kommentera.  Istället kan man producera statligt beställda nonsensrapporter (som t ex utvärderingen av sexköpslagen).  Och det är här som en verklig absurditet infinner sig!

Absurditeten består i att de som verkligen är köpta av ”lobbyer” är just genusforskare, växthuseffektsivrare, migrationsforskare, sexlagsförespråkare m fl ”feminazter”, eftersom de anslag som ges till forskning uteslutande går till politiskt korrekt sådan som dessa företräder.  Att man sedan kritiserar seriösa forskare för att de försöker få pengar till forskning från eller komma ut via alternativa källor när han/hon inte släpps fram till de statliga köttgrytorna är ju så makabert att man bara blir förstummad.  ”Du får inga pengar för att din forskning riskerar att producera fel resultat, men vänder du dig till andra möjligheter tänker vi smutskasta dig som en konservativ som betalas av ’lobbyn’.”

Herrgud, var har vi hamnat egentligen?

I det här sammanhanget vill jag citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose i deras Youtube-videoIngen tolererar den här typen av korruption när de upptäcker att resultaten är industrifinansierad förvrängd forskning, för att få den att peka i en bestämd riktning.  Samma granskning skulle vidhänga forskning när den främjar en politisk agenda, och vi har t o m avslöjat tillräckliga bevis för att antyda att denna korruption är genomsyrandes många ämnen, inkluderandes kvinno- och genusforskning, feministiska studier, rasstudier, sexuella studier, överviktsstudier, kulturella studier och sociologi.  Man kunde även lägga till växthuseffekt/klimat.

Men det handlar inte bara om att feminazterna och deras kumpaner bland politiker, journalistkår och aktivister vill beröva alternativ forskning ekonomiska medel och publiceringsmöjligheter, det handlar också om att straffa dem som framhärdar, genom att förstöra deras liv och inkomstmöjligheter.  Vi är ännu inte i Nazityskland eller Sovjetunionen, där man togs av daga eller kastades i koncentrationsläger, men det gäller att ta heder och ära och ekonomisk utkomst från personen som framhärdar.  Särskilt om han/hon har genuint underlag för sin kritik av ”det rätta”.

Jag kan inte frågan om växthuseffekten, så det tänker jag inte gå in på, men så mycket förstår jag, att frågan är en direkt parallell till den om genusforskning, feministiska studier och sexualforskning (en fråga som jag däremot är mycket insatt i, mer än de flesta s k ”experter”).  Det handlar om att kritiker av den ”rätta” åsikten, på samma sätt som de som kritiserar postmodernismen och ovetenskapligheten i genusforskning, måste misstänkliggöras som ”höger” eller beroende av ”industrilobbyister” av dem som förfäktar den karriärfrämjande politiskt korrekta.  Sedan får de ingen tid att utveckla sina ståndpunkter i media, undanhålls forskningsmedel och i slutändan berövas sin utkomst.

Ett aktuellt sådant fall är professor Peter Ribb som verkade vid James Cook university i Australien i många år som marinforskare.  Till skillnad mot alarmisterna hävdade han att korallreven inte alls mår dåligt och kritiserade offentligt de alarmerande rapporter som hävdade att växthuseffekten orsakade sådana skador.  I och med detta blev han klassad som ”förnekare” (det är ett hemskt epitet och inte alls i klass med ”kritiker”, som feminazter och andra annars påstår sig välkomna).  Universitetet försökte belägga honom med munkavle, men han vägrade att anpassa sig och fortsatte sin kritik.  Men då fick han sparken!  Officiellt är det naturligtvis inte hans kritik som orsakat detta (om vi ska tro officiell historieskrivning blev väl knappast heller i Sovjet någon sparkad bara för åsikter), utan att han brutit mot ”den etiska koden” på universitetet.  Så har universitetet självt uppvisat ett lysande exempel på hur man verkligen bör bete sig etiskt, genom att söka igenom Peter Ridds e-postkorrespondens för att kunna producera anklagelser mot honom som strider mot ”den etiska koden”.  Något som fått anställda vid universitetet att använda den universitetsanknutna e-posten synnerligen försiktigt och även fått personer som Ridd kritiserat att kritisera universitetet.  Naturligtvis är det inte någon, utom de mest inbitna växthuseffektsförespråkarna och politiskt korrekta karriäristerna, som tror på den officiella förklaringen och t o m tidningar som annars varit skeptiska till Ridd kritiserar åtgärden (länkar om fallet här, här, här och här).

I något mindre skala, men inte desto mindre förödande, råkade jag ut för samma sak själv.  2008 gav jag ut boken ”Samlag eller Salighet”, som strax blev kurslitteratur i sexualhistoria på sexologikursen vid Göteborgs universitet (men togs bort två år senare då en feministisk lektor tog över).  I den refererar jag forskningskonsensus om att sex i sig inte är skadligt för någon, inte ens barn (att det verkligen råder konsensus om detta har jag samlat vetenskapliga texter om här, och det vore absurt att tro att min bok blivit kurslitteratur på ett universitet om den propagerat för pedofili), utan underströk att det är omständigheterna som är det avgörande för eventuell skada.  I den vetenskapliga världen tvistar man dock om vilka omständigheter som skapar skada (läs mer om det i texten under länken).  Något Expressen inte tog någon som helst hänsyn till då de 2010 skulle smutskasta Piratpartiet (som jag var riksdagskandidat för) genom att utmåla mig som ”pedofilkramare” och påstå att jag ”ansåg” att barn inte tar skada av sex.  Att jag varnat för att ändra lagarna i detta tog skvallerjournalisten inte någon som helst hänsyn till utan frågade mig istället:  ”Tror du att det säljer lösnummer?”

De här feminazterna, journalisterna, politikerna, aktivisterna, ideologiska korsriddarna m fl betraktar sig själva som goda människor som utför goda gärningar (vilka händelsevis råkar sammanfalla med deras eget ego och karriärsträvan), men jag vill åter citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose:  ”Ni kanske tänker att arbete gjort inom detta fält måste vara gott, eftersom det verkar som om det fortsätter människorättsarbetet.  Efter att ha tillbringat ett år med att ha granskat det, och uppmärksammat experterna inom det, måste vi säga att vi inte håller med.  Ett växande antal studier fortsätter inte människorättsrörelsens arbete, de korrumperar det.  Och det profiterar på dess goda namn för att fortsätta främja en social ormsvans så att allmänheten fortsätter att bli mer sjuk.  Utveckling är lättare utan underbyggda studier.”  Sedan föreslår de att de som dessa ”goda” påstår sig tala för kritiskt ska granska och avgöra om de talar för dem.  Något som t ex sexarbetare gjort ‒ och kommit fram till att de ”goda” inte bryr sig om något annat än sitt eget välbefinnande och gärna offrar oskyldiga för detta (se t ex här). Så tillägger Lindsay, Boghossian och Pluckrose att de här människorna helt borträknar evolutionen och är övertygade om att ”det moraliskt och ideologiskt rätta” ska rätta till miljontals år av ”felaktig” evolution.  Men hur kan vi sätta någon som helst tilltro till sådana makabert ovetenskapliga attityder!?  Men, det är väl som sir Winston Churchill lär ha sagt:  ”Folk är inte så dumma som du tror, de är dummare”!  Något som även inkluderar dem som inte tror på detta men inte säger ifrån!  Hjältarna är inte dessa feminazter som skriker i en stor unison och politiskt korrekt kör, utan sådana som Lindsay, Boghossian och Pluckrose, som vågar utmana och säga ifrån.  Det är aldrig medjamsarna (även om maskerade under ett till namnet ifrågasättande epitet, som emellertid blivit synnerligen normriktigt; ”normkritik”) som fört utveckling framåt.  Det är däremot de som vågat ifrågasätta de allmänt vedertagna ”sanningarna”!  Något som t ex Dr Patrick Moore understryker i slutet av denna debatt mellan klimatalarmister och ”förnekare”, då han understryker att de förra inte agerar som vetenskapsmän, utan som aktivister.

ÄR SAFET MAKAS ÖDE EN RADIKALFEMINISTISK SEGER???

Man får alltid en dålig smak i munnen när man utifrån ett så grymt människoöde som Safet Makas’ (Uppdrag granskning 26 sept 2017) ska försöka komma med kritiska reflektioner.  Personligen mår jag illa av politikers totala frånvaro av anständighet när de ska dra egna politiska poäng på människors olycka (som t ex att ”korsfästa” alla män som kvinnomisshandlare eller våldtäktsmän utifrån medialt uppblåsta fall) ‒ och medier också för den delen ‒ men ibland måste man reflektera kring vad ideologi och blind övertygelse kan ställa till med.

Med reservation för att Uppdrag gransknings granskningar inte alltid är helt trovärdiga så förefaller detta fall dock vara ganska enkelt att förstå.  En kvinna tycks ha drabbats av en depression i samband med sitt tredje barns födelse och har betett sig orationellt, vilket sedan har slutat med att hon mördat sina tre barn och tagit livet av sig själv.  Vi kan där lämna den falsk retoriken om att det nästan bara är män som är våldsamma och istället se det djupt tragiska i detta fall.  Men, det finns ett faktum som vi inte kan bortse från, nämligen socialförvaltningens i Angereds agerande.  Det är också där min reflektion kommer in.

Det finns ingen som kan motsäga att nyss nämnda Socialförvaltning betett sig rättsvidrigt och inhumant.  Trots lagens bokstav har man underlåtit att underrätta fadern om den alarmerande situationen.  Även fast den sannolikt psykiskt dåligt mående modern flera gånger uppenbarligen farit med osanning.  Ändå har man nöjt sig med enbart hennes försäkringar.  Är det någon som tror att Socialförvaltningen egentligen trodde på t ex uppgiften att Safet Makas inte hade någon telefon?  Min misstanke är, att socialarbetarna nöjt tog emot ett sådant besked, så att de kunde sopa mannen ur bilden.  Detta enligt en kultur som tydligt framträder inom denna myndighet.  Nämligen att fäder räknas bort, enligt en övertygelse som är en direkt följd av radikalfeminismens krig mot den vite, västerländske heterosexuelle mannen och den smutskastning av honom som med mediers och politikers goda vilja skett i 40 års tid.

Fäder har alls inte samma rättigheter som mödrar när det gäller barn, något som vi kan slå fast som ett faktum ‒ oavsett om nu män skulle vara gynnade inom vissa andra områden (men enligt SCB är de ändå mer missgynnade än kvinnor idag ‒ även om SCB inte har något verklighetsperspektiv på relationsvåld).  Det hjälper sedan inte att man kan hitta skrifter som ”bevisar” att det inte skulle vara så, genom att låta parter i målet uttala sig utan någon kritiskt infallsvinkel.  Både jurister och forskning vet att så är fallet.  Så skriver man t ex i ”Legally yours” i ett uttalande av en jurist:    Det positiva är att barnens fäder blivit mer jämställda och benägna att tillvarata sin och barnets rätt till också en far och båda föräldrarna. Dock lever myten om den bull-bakande och ”goda och ensamstående modern” till viss del kvar både vid domstolarna och hos socialtjänsten/familjerätten, som gör utredningarna ofta till moderns favör.  Och en undersökning vid Akademin för hälsa och arbetsliv i Gävle säger i sin sammanfattning:  Resultaten i vinjettstudien visade inte på diskriminering när respondenterna skulle göra riskbedömningar efter kön. Däremot hittades diskriminering mot fäder när respondenterna skulle bedöma vårdnad, boende och umgänge. Här bedömdes modern som den bäst lämpade trots att vårdnadshavarna hade identiska bakgrunder. I den kvalitativa tolkningen av fäders texter var det mest framträdande att de var övertygade om att deras biologiska kön var en belastning i en vårdnadstvist.  En sådan övertygelse uppstår knappast utan grund. Naturligtvis kan fler exempel enkelt letas upp, men de flesta vet ju ändå att det är på det här viset (om man inte av ideologireligiösa skäl vägrar att se sanningen) och min reflektion är att det förmodligen är precis detta som gjort att Socialförvaltningen i Angered underlåtit att ta kontakt med Safet Makas.  Just för att männen så ofta medvetet sorteras bort som ”icke trovärdiga” som barnets vårdare så kan det här uppstå.  Därför tror jag inte det hjälper ett enda dugg med de åtgärder som man säger sig ha vidtagit för att förhindra sådana här grova övertramp framöver (som gör att JK friar, borde inte de som felat få minst kraftiga prickningar?) innan man har tagit tag i attityderna hos socialarbetarna.  Det kan tyckas som en seger för radikalfeminismen att man lyckats åsiktskorrumpera socialförvaltningen (och andra institutioner) på detta sätt genom sitt krig mot och smutskastning av mannen, men det leder tyvärr bara till mänskliga nederlag och tragedier.  Men det bryr sig de radikalfeministiska ideologireligiösa sannolikt inte om.  Bara de, likt teologiskt religiösa, får känna sig rättfärdiga och nöjda med att tvinga samhället i ”den rätta” riktningen.  D v s den som gynnar just dem.

METOO – MEDELTIDEN VÄLKOMMEN TILLBAKA

Metoo#-kampanjen är en bekräftelse på att medeltidens moralism är tillbaka.  Det är ett fenomen som exakt stämmer överens med kyrkans linje under medeltiden, fast tvärtom.  Då var det kvinnorna som var upphovet till allt ont.  Det var den onda kvinnan ‒ djävulens port ‒  som lockade den rene, gode mannen till synd och förfall.  Idag är det precis lika enkelriktat som då.  Men vi har vänt på det; mannen är upphovet till allt ont och kvinnan är upphöjd och allt igenom god, som enbart gör fel därför att någon man lurar eller tvingar henne till det.

Inte nog med det.  Vi har exakt samma sexualmoral nu som på medeltiden (och senare), med det undantaget att kyrkans puritanism inte fick samma genomslag bland folk i gemen som radikalfeminismens puritanism får genom nutidens medier.  Men koncepten är exakt desamma:  Sexualiteten är i grunden något ondskefullt och smutsigt, som gör oerhörd skada om den är fel.  Och fel är all sexualitet utom det vaginala samlaget i ett kärleksfullt förhållande.  Då blir det plötsligt något fint, nästan poetiskt (ungefär som att kyrkan 1215 upphöjde det äktenskapliga, vaginala och avlande samlaget till ett sakrament) ‒  bara det inte finns inslag av lusta och ”onaturlighet” i det.  Vad som också är tvärtemot medeltiden är att ”sodomiterna” (hbtq-människor) idag är upphöjda över ”cis-människor” ‒ och de tycks dessutom verka undantagna regeln om ”onaturlig” sex.  För samtidigt som t ex oral- och analsex ses som kränkande för en kvinna bryr sig ingen när det gäller gay-människor.

Det här är intressant, därför att alla skulle skrika om att det var ”patriarkatet” som orsakade orättvisorna och obalansen på medeltiden, men är det verkligen ”patriarkatet” som vänt så totalt på det och istället gjort kvinnan till den oantastbara, istället för mannen?  Naturligtvis inte, lika lite som det var ”patriarkatet” som orsakade vrångbilden på medeltiden är det detsamma som orsakat vrångbilden idag.

Den främsta anledningen till bilden av kvinnan som hora och förledande var, då liksom nu, kvinnogemenskapen ‒ eller snarare kvinnlig aggression parat med strävan att hålla det sexuella kapitalet så dyrbart som möjligt.  Det är väl känt, att det inte i första hand är män som dömer kvinnor som ”slampor”, ”horor” eller ”lättfärdiga”.  Det är andra kvinnor som gör det.  I det föragrara samhället existerade inte detta problem, eftersom kvinnan hade kontroll över sin sexualitet på ett helt annat sätt än under senare tid, då inte kunskapen om sambandet sex-graviditet var känt.  En kvinna som hade många partners var framgångsrik, eftersom det gav henne riklig tillförsel av mat ‒ eftersom det var en självklarhet att hon kunde kräva materiell ersättning för att hon bjöd på sex.  Visserligen har ”äktenskapet”, d v s en form av tvåsamhet, existerat hela tiden ‒ inte minst för att ”Westermarckeffekten” gör så att de flesta i en samsocialiserad grupp söker sig partners utanför den.  Hade inte den effekten funnits hade alla gift sig inom den egna familjekretsen, eftersom den var den viktigaste och säkraste organisationen.  Men de föragrara förbindelserna varade inte lika länge som senare.  (Även bland andra primater, makaker t ex, kan denna tvåsamhet skönjas under perioder om några månader, även om man inte exklusivt håller sig till samma partner).

I och med agrarsamhällets möjlighet att samla förmögenheter, kombinerat med de rika männens vilja att ha kontroll över avkomman, då sambandet sex-graviditet blev uppdagat, så skärptes kampen mellan kvinnorna om de framgångsrika männen.  Effekten blev att stigmatisera och smutskasta de ”lösaktiga” kvinnorna och göra deras status så låg att andra män inte skulle vilja göra dem ”ärbara”.  Dorian Furtună skriver: Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plågasamtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning [än män].  Det var alltså en effektiv konkurrensmetod av kvinnor att stämpla och stöta ut andra kvinnor ur kvinnogemenskaperna på ett psykiskt aggressivt sätt.  Männen däremot har aldrig haft behov av att stigmatisera ”lättfotade” kvinnor.  Tvärtom så är de populära hos män, men eftersom de rimmar illa med viljan att ha kontroll över avkomman så var de inte tänkbara som ens barns mödrar (inte minst för att de som ”lösaktiga” kunde vänstra).  Därför måste män foga sig i andra kvinnors utstötning av de ”lättfotade”, för att få en mer sedesam kvinna (vilket inte var något problem för mannen förrän efter reformationen, då det var en självklarhet att han kunde ta sig lättfotade kvinnor utanför äktenskapet).  Det här ledde också till framförallt mödrarnas krav på att deras döttrar skulle vara oskulder fram till sina äktenskap (om de själva hade måst vara det skulle döttrarna också vara det).

Vad radikalfeminismen har gjort i sitt framgångsrika krig mot männen är att de inkorporerat en del av dessa ”lättfotade” i kvinnogemenskapen igen.  Sådana som inte alltför öppet säljer sig, men kan ha en och annan älskare, vara flirtiga och utmanande.  De har fått legitimitet.  Däremot inte sexarbetare eller kvinnor som är kritiska till den nya radikalfeministiska religionen.  Metoo# är ett tydligt bevis dels på denna omvända nymedeltida mentalitet, dels på den nymedeltida puritanismen.  Vi ska av kampanjen förstå att den uteslutande goda kvinnan är offer för den uteslutande onde mannen och samtidigt ska vi förstå att sex är så fruktansvärt, så att en hand på ett knä, eller en ”ond blick” är värre än misshandel (ingen skriver på upprop mot misshandel).  Dessutom har vi återinfört ”gatans parlament” ‒ eller vi kanske snarare ska kalla det ”mediedomstolar”.  Rättslösheten har inte varit så stor i Sverige på hundratals år!

I centrum för detta ligger något viktigt, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963:  Måttet på perversion i en handling beror inte på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen.  Det sätter fingret på hur den medeltida puritanismen låtit oss hamna i ett samhälle som inte längre är ett rättssamhälle.  Värderingen av sex har stegrats negativt till att det är så vidrigt och skadligt (även fast det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som kan visa att sex i sig är skadligt för någon) att det slår ut allt annat och legitimerar en nedmontering av rättsstaten.  Precis som den medeltida katolska kyrkan kunde göra detta har nu radikalfeministerna lyckats med det.  Samt att återinföra skamstocken.  Sverige är verkligen att gratulera till ”framstegen”!

Jag ska helt klart deklarera, att si eller så många namn under ett upprop INTE imponerar på mig det minsta.  Historien är full av exempel på masshysterier, där tusentals samtida människor vittnat om det förfärliga i det de vänder sig emot.  Om mängden underskrifter eller utrop skulle vara synonymt med sanningen så skulle albigenserna ha varit onda, häxorna verkligen existerat, judarna giriga och ondskefulla, Thomas Quick skyldig och bögarna perverterade monster.  Dessutom påstår jag, att bland dessa som skriver på finns åtskilliga som först i och med denna masshysteri ”upptäckt” att de varit utsatta för ”övergrepp” ‒ vilka många inte ens visste att det var ”övergrepp” förrän upphaussningen av sex på ondskeskalan fick genomslag ‒ liksom drygt hälften av alla våldtäktsanmälningar inte har substans.  Herrgud, hur tror dessa människor att världen ser ut?  Varför är en ”sexistisk” kommentar av så mycket större dignitet än misshandel eller bedrägeri?  Och vad ska vi se mer framöver?  Ska det komma ett juristupprop med utpekande av ”sexistiska” klienter?  Ska kvinnliga lärare skriva under ett upprop om ”sexistiska” manliga lärare, så att mängder av manliga lärare tvingas sluta sina arbeten?  Vem ska våga anlita eller anställa de som skriver under på dessa massupprop?  Själv kan jag direkt säga, att jag inte skulle lita på en jurist som skrivit under ett sådant upprop som juristupproret.  En jurist som bidrar till nedmonteringen av rättssamhället skulle jag aldrig ha förtroende för.  Och vilka arbetsgivare, teaterchefer och andra ska våga anställa dem som skrivit under?

Metoo-häxjakten har utvecklat sig precis så som jag förväntade mig att den skulle göra.  Masshysteri, puritanism och moralism har genom hela historien bara lett till katastrof och förföljelser.  HÄXJAKT!

FORTFARANDE VILL KVINNOR HA EN TRYGG MANS AXEL ATT LUTA SIG EMOT

Bifogade bild tog jag i fredags på bussen från Visby mot Kapellshamn.  Att jag inte publicerade den då beror på att jag inte hade tillgång till Internet.  För mig är det en klassisk bild på unga förälskade (i gymnasieåldern, och han bekräftar bilden genom att luta sitt huvud mot hennes, en gång i tiden kunde det ha varit jag och min stora gymnasiekärlek) men den väcker också en fråga i mig.  Vad är det för trams detta med ”maskulinitetsnormen”?

För det första måste jag fråga mig, finns det en maskulinitetsnorm, eller finns det ett antal olika?  Mitt svar är tveklöst det senare, särskilt som jag själv aldrig har försökt vara ”macho” på det sätt som det traditionellt anses vara – men jag har däremot aldrig tvekat i min könstillhörighet ändå.  Men det är egentligen inte den viktiga frågan.  Den är istället vem det är som driver på och önskar ”maskulinitetsnormen”.  Jag tycker att fotot ger ganska mycket av svaret.

Med reservation för att det inte finns något så enkelt som två kön så är ändå en överväldigande majoritet av mänskligheten heterosexuella män eller kvinnor – vilket också är den avgörande orsaken till artens fortlevnad (Darwinism).  Och jag menar att det är kvinnorna som i första hand underblåser den s k ”maskulinitetsnormen”.  Se på bilden; den kunde vara tagen i närapå vilket samhälle som helst, i vilken tid som helst, med de roller som evolutionen givit oss och som inte minst omhuldas av kvinnorna; mannen, som den som kvinnan tryggt vilar sitt huvud mot (och jag undrar om jag någonsin sett den omvända situationen i heterosexuella förhållanden).  Det innebär naturligtvis inte att mannen alltid är den trygghet som kvinnan önskar – långt ifrån (lika lite som kvinnan alltid är den partner som mannen ville ha) – men det är den bilden hon, som majoritetsuppfostrare, också förmedlat till sina barn under miljontals år!  Det är också delvis därför som kvinnor styrs av hypregyni (kvinnor strävar att gifta sig uppåt, med män som är av högre social status än de själva, för att försäkra sig om bästa support för sin avkomma). En negativ följd av hypergynin (åtminstone för män) är till exempel det som Norberg-Schönfeldt konstaterar (dock utan att förstå att det hänger ihop med hypergyni), att åtskilliga kvinnor överger sina män då de blir långtidsarbetslösa, medan däremot få män överger sina kvinnor på grund av dessas ekonomiska ”förfall”.  När mannen inte kan leverera tillräckligt så är han inte värd något längre.

Det finns väldigt evolutionära skäl till att män och kvinnor fungerar som de gör och det handlar om att vi utvecklats olika under miljontals år, för att på mest effektiva sätt överleva (åter Darwinism).  En väldigt bra text kring detta är t ex Sefcek, Jon A, Brumbach, Barbara H, Vasquez, Geneva, & Miller, Geoffrey F. (2006).  The Evolutionary Psychology of Human Mate Choice: How Ecology, Genes, Fertility, and Fashion Influence Mating Behavior.  Från den kan vi bl a lära att ”människor [kan] ses som kulturella Einsteins med kroppar formade för en Flintstonevärld: det vill säga, organismer välanpassade till en långsam, relativt oföränderlig Pleistocen livsstil, ännu inte matchad till svårigheterna i en snabbt förändrandes, modern värld.  Eftersom dessa anpassningar tänktes vara resultat från upprepat förflutet urval under mänsklig förhistorisk evolution på den Pleistocena afrikanska savannen, har evolutionär psykologi fokuserat på de utmaningar som tidiga människor ställdes inför i denna evolutionära anpassningsmiljö.”  Det är alltså fullständigt makabert med tanken att ”vi är ju civiliserade och därför inga djur”, eftersom vi fortfarande är pleistocena och alltså i högsta grad fortfarande djur.  Om dock med en tunn fernissa av ”civilisation”.

Vidare kan vi i skriften lära att ”Darwin [noterade] att sexuellt särskiljande drag typiskt var mer komplexa och utarbetade hos hannar än hos honor bland de flesta arter han studerade.  Han teoretiserade att dessa könsskillnader (dimorfismer) berodde på att kvinnor var mer utväljande i sina partners och hannar mer tävlande för partners.”  D v s att kvinnan är mer kräsen och selekterande, som ju stämmer med refererade Norberg-Schönfeldt.  Något som också hänger ihop med den s k ”föräldrainvesteringsteorin”.

”I praktiken är hannar bara utväljande av kvinnliga duglighetsindikatorer när de investerar tillräcklig möda och resurser i barn, så som monogama fåglar och människor gör.  Kvinnligt val av duglighetsindikatorer är mycket mer förekommande bland arter.”  Åter detta med hypergynin – kvinnor måste vara mer kräsna och sikta uppåt.

”Tvärtemot populära föreställningar så är exklusiv monogami ganska ovanligt bland mänskliga populationer.  Bara 16 procent av världens förindustriella kulturer praktiserar monogama äktenskap exklusivt.  Monogami är ännu mer sällsynt (kring tre procent av arterna) bland icke mänskliga däggdjur.”  Något att kanske tänka på för alla som förfäras av polygyni och -andri.

”Polygyni förekommer när en hanne parar sig med, eller formar par med mer än en hona samtidigt […]  I djurens rike är polygyni normen, förekommandes hos kring 90 procent av arterna och 97 procent av däggjuren.”  Men om män eller kvinnor är mer eller mindre promiskuösa beror därför enbart på uppfostran, eller?  Evolutionen har spårat ur och måste korrigeras för att bli ”rätt” och monogam (obs ironi).

”Polyandri […] är mycket ovanligt, förekommandes bara hos några få kända arter av fåglar, insekter och sjöhästar och i några få mänskliga kulturer i Nepal, Tibet, Sri Lanka och Indien.  Polyandri uppstår […] där det är färre sedda honor i miljön relativt till hannar.”  Något som är historiskt nästan omöjligt, eftersom män dött lättare i ung ålder och dessutom offrats i krig och konflikter för att försvara hem, kvinnor och barn.  Men, som undantag har det existerat för artens fortlevnad.

”Kvinnors preferens för män med resurser är inte bara grundat på den direkta fördel hon erhåller, utan också delvis på den fördel som ges till hennes barn.  Till exempel hade söner till män med de flesta kamelerna hos Gabbra i Kenya mer kvinnliga partners relativt till medtävlare av samma kön, och dessa privilegierade söner erhöll deras första fruar tidigare i livet, antydande att Gabbrakvinnor väljer sina partners delvis grundat på mannens materiella resurser:  d v s utifrån antal ägda kameler.  Ett liknande mönster av kvinnors preferens för män med materiella resurser har påvisats i många samhällen.”  D v s åter detsamma som ovan nämnda hypergyni.

”Kvinnor föredrog att para sig med män som är längre än dem själva, mer än män föredrog att para sig med kvinnor som är kortare än dem själva.”  Kvinnor är alltså mer selektiva och skulle aldrig kunna fungera på samma villkor som män, ens om de uppfostrades så.  Men å andra sidan kräver ju genusvetarna och radikalfeministerna att män ska följa feminina ideal.  Synd bara då att männen slutar att vara attraktiva för kvinnorna!

”Könsskillnader i personlighet är förekommande bland människor och icke mänskliga djur.”  Något som verkligen radikalfeminister och genusvetare borde ta till sig, istället för att ständigt döma ut dem som är maskulina eller inte tillräckligt kvinnligt normrikiga (men på ett”normkritiskt” sätt för att mörka att det är den nya normen).  Dessutom borde det få dem att förstå att inte alla fungerar likadant, ens sexuellt.

”Den sexuella strategiteorin” [gör att] ”män mer placerar kapital i sexuella partners kvantitet än kvalitet, jämfört med kvinnor som vanligtvis fokuserar på partners kvalitet.  Till skillnad mot de flesta djur, så bidrar mänskliga hannar vanligtvis med en signifikant andel föräldrainvestering i deras avkomma.  Följaktligen tenderar män att engagera sig i långvariga relationer med sexuellt attraktiva och receptiva kvinnliga partners, kanske ibland kryddande dessa paranden med några kortvariga partners vid sidan om.”  Mänskliga hannar är alltså bäst av alla däggdjursarter i detta att backa upp moder och barn, men ändå utmålas de som sämst.  Personligen tycker jag radikalfeministerna borde inrikta sin ilska på lejon, eller så.  Veganerna också för den delen.

En intressant notis är denna:  ”Män hos Achestammen i nordöstra Paraguay använder uppskattningsvis 6,7 timmar om dagen för försörjningsaktiviteter och delar omkring 84 % av deras jaktbyte utanför sin direkta familj, medan Achekvinnor tillbringar uppskattningsvis 8 timmar om dagen för barnomsorg och 4 timmar om dagen för foderanskaffning, delandes endast 58 procent av samlat gods utanför familjen.”  Kvinnor tycks alltså, kanske p g a en historiskt sett större arbetsbörda för hemmet, dela mindre utanför familjen än vad män gör.  Men männen har alltid haft den tunga uppgiften att offras urskillningslöst för att försvara hem, barn och kvinnor.  Så sammantaget framstår männen som mer utåtriktat ”generösa” än kvinnor, vilket kan hänga samman med att män tar för sig mer i det offentliga rummet – liksom naturligtvis också deras större tävlan för ”kvantitet” när det gäller partners.

”[…] kvinnor kommer vanligtvis högre på skalan för fostran och kärlek […] men därtill har kvinnor genomsnittligt högre nivåer av neurotiskhet än män.  Folk som graderas högt neurotiskt tenderar att uppvisa större känslomässigt ansvar […]  Därmed, kan män kanske dra fördel av neurotisism hos en partner genom lägre risk för kopulering utanför parbildningen.”  D v s att du kan få en trogen hustru om du är beredd att tolerera vaneföreställningar, raseriutbrott, stark svartsjuka och annat.  Jag undrar om det finns någon win-win situation här?

”Mot bakgrund av spektret av bedragande så tenderar män att fokusera på ledtrådar som antyder en partners otrohet, medan kvinnor fokuserar på signaler som antyder deras partners emotionella involverande med någon annan, vilket kan signalera resursdelande.”  Ja, det är ju svårt att säga vem som är värst här.  Mannen som vaktar på kvinnans trohet (förmodligen för att vara säker på faderskapet som han ska investera i) eller kvinnan som tänker på vad hon (och barnen) riskerar att gå miste om.  Jag är absolut för att alla barn obligatoriskt ska dna-testas för att säkra faderskap, när vi nu har den möjligheten, men jag tror inte att det kommer förändra några av våra beteenden.  Bara säkra att en del män slipper bli lurade.

Summa summarum, så illustrerar den bifogade bilden den genetiska prägling som sitter djupt i oss.  Maskulinitetsnormen är alltså (en) norm(er) som utvecklats evolutionärt och som omhuldas både av kvinnors och mäns beteende – men med kvinnor som mer ansvarsfulla för att de varit majoritetsuppfostrare.  Det genusforskningen och radikalfeministerna idag tror – liksom kyrkan och andra ”sanningsideologier” före dem – att de är utsedda till att sidsteppa evolutionen, och veta bättre än densamma, kommer bara att leda till förtryck och förföljelse.  Precis som det ledde till under religionens (och vänster- och högerfascismens för den delen) ideologiska krig mot evolutionen.  Till religionens fördel, gentemot genus och radikalfeminism, kan sägas att de var de tongivande i detta i en tid när vi inte hade så mycket kunskap om dessa frågor.  De senare agerar likadant, trots att vi idag har så mycket kunskap, vilket gör – anser jag – att man måste bedöma dem mer kritiskt än de som verkade under tider av mycket mindre kunskap. 

Det är verkligen inte fel att säga att merparten av dagens genusforskning (och radikalfeminism, de går ju hand i hand) är kreationism.  Inte så att de tror att gud skapade världen, men att de själva på gudomligt vis ska kunna skapa en ny sorts människa, genom att förneka evolutionen.  Men, ska vi kunna göra världen bättre ska vi inte tro att vi ska omstöpa människan till att bli ideologiskt rätt, som genuskreationisterna nu har fått för sig, utan att vi utifrån kunskapen om varför vi är olika ska kunna förändra och försöka skapa förståelse – istället för köns- eller andra krig.

Genuskreationister kan skrika hur mycket de vill.  Bilden ovan visar ändå, menar jag, att vi är danade som vi är!  Fortfarande lägger tjejer och kvinnor sitt huvud mot en (förhoppningsvis) trygg axel på en man – och kommer att vilja det i hundratusentals år till, om arten fortsätter att existera.  Men genuskreationisterna vill förmena dem det för att uppnå sina egna egoistiska mål! Slutklargörande:  Jag är mycket medveten om att det finns åtskilliga andra kombinationer än den som beskrivs här ovan och bejakar dem i högsta grad.  Men jag talar om den övervägande majoritetskombination som evolutionärt utvecklats för att möjliggöra artens fortlevnad.  Den kombinationen är den evolutionärt och fortplantande viktigaste, men utesluter naturligtvis inte andra, vilket utvisas av att evolutionära adaptioner kan visa sig i många former – som t ex homosexualitet.

UTSTÄLLNING PÅ GOTLANDS MUSEUM

Har just skickat in en debattext till Gotlands tidningar, med anledning av att jag fick ett mail (som ständig medlem av Gotlands fornvänner, helst skulle de nog inte maila mig alls) som säger:

”På söndag den 15/10 kl. 14.00 invigs ”Cause of Death: Woman” på Fornsalen.
Tema för utställningen är mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen.
Bakom utställningen står fotografen Linda Forsell och journalisterna Karin Alfredsson och Kerstin Weigl. Tillsammans har de undersökt mäns våld mot kvinnor i tio länder. I varje land träffade de överlevare och personer som arbetar för förändring.
Cause of Death: Woman har tidigare visats i Stockholm, Karlstad, Peking och New York. På Gotlands Museum kompletteras grundutställningen med nedslag i historien på Gotland, i Sverige och i Västeuropa.
I arbetet med utställningen samarbetar Gotlands Museum med Länsstyrelsen i Gotlands län, Polisen, kvinnojouren Amanda och Region Gotland. Som en del av utställningen finns intervjuer med representanter från de fyra organisationerna.”

Min text till Gotlands tidningar lyder:

”STOPPA POLITISERINGEN AV GOTLANDS MUSEUM

Med fasa tar jag emot ett mail om en utställning på Gotlands museum, med temat ‘mäns våld mot kvinnor, ett samhällsproblem som funnits i alla tider och förekommer i alla delar av världen’. Förutom att museet därmed ignorerar det våld som utövas mot män så är det att politisera i en bestämd riktning.

Hur kan mäns våld mot kvinnor vara ett större problem än kvinnors våld mot män? Eller mäns mot män och kvinnors mot kvinnor? Hundratals internationella undersökningar visar entydigt att kvinnor är lika mycket eller något mer våldsamma i förhållanden än män. I det offentliga rummet är det avsevärt många fler män än kvinnor som råkar ut för våld och som museum borde man beakta det faktum, att historiskt sett har män under historien hänsynslöst offrats för att skydda hem, kvinnor och barn. Läser man också en undersökning som t ex ‘Cultural suppression of female sexuality’, av Roy F Baumeister och Jean M Twenge (finns tillgänglig på internet) så inser man, att intrakvinnligt våld är lika omfattande som intramanligt sådant, samt att det är kvinnor i första hand som dömer ut andra kvinnor som t ex ”horor”. Det är en följd av att det intrakvinnliga våldet är mer psykologiskt än fysiskt (kvinnor är mycket mer mobbande än män). Som exempel kan också anföras en rapport från FBI, refererad av Mercy & Saltzman (Fatal violence among spouses in the United States, 1975-85), av 16.595 mord i USA under tio år. De fann att 56,6 procent var mördade hustrur och 43,4 makar. Det understryker att kvinnor drabbas något hårdare av svårare skador, men å andra sidan tar kvinnor mycket oftare till tillhyggen när de utövar våld mot sina partners. Men innebär det att våld enbart handlar om ‘mäns våld mot kvinnor?’ Och då vill jag understryka att det inte finns några undersökningar som antyder att kvinnligt våld mot män skulle vara självförsvar mer än i motsatt riktning. Tvärtom är det vanligare att kvinnor slår först! Inte ens lesbiska förhållanden är mindre våldsamma än heterosexuella, som t ex Lori B Girschik (Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?) förstod då hon blev tillsammans med en kvinna som tidigare regelbundet våldtagits av sin lesbiska partner.

Att Gotlands museum ensidigt politiserar en fråga som inte handlar om mäns våld mot kvinnor, men däremot ett allmänmänskligt problem, måste jag protestera starkt emot! Jag väcker härmed frågan, till Fornvännernas nästa årsmöte, om Gotlands museum verkligen ska ägna sig åt denna typ av korrekt politisering. Min åsikt är att museet ska ägna sig åt gotländsk historia. Dessutom väcker jag frågan om hur årsmötesprotokoll kan försvinna. Jag kommer att infinna mig på mötet och bevaka dessa frågor.

Om Gotlands museum ska ta upp frågan om våld ska det göras i ett allmänmänskligt perspektiv. Följaktligen väntar jag på nästa utställning, om hur män utsatts för våld genom historien och utan urskillning kunnat offras som krigsboskap genom århundradena. Man kan ju t ex exemplifiera med hur män som misshandlades och toppreds av sina kvinnor tvingades att rida baklänges på en åsna genom staden, till allmän skam. Om museet betalar avtalsenlig lön kan jag bistå, eftersom jag är väl inläst på området.

Skulle någon tvivla på att kvinnor i förhållanden är minst lika aggressiva som män så rekommenderar jag översikten av 572 internationella studier som gjorts av Martin S Fiebert, Department of Psychology, California State University, Long Beach (som också finns tillgänglig på Internet).”

Vi får se om de tar in den.

HUR KUNDE VI ÅTERVÄNDA TILL 20-30-TALET?

Om vi ska vara ärliga så är Sverige, mer eller mindre, tillbaka i 20-30-talets Europa.  Precis som på gatorna då slåss nu höger- och vänsterfascistiska grupper mot varandra, försäkrandes sig själva om att de sitter på sådana oantastliga sanningar att de har rätt att tvinga andra att följa ”sanningen”.  Precis som i 20-30-talets Tyskland används akademisk forskning för att föra fram bestämda ideologiska ståndpunkter, och de som inte är ”rätt” utmålas som så fruktansvärda att det är korrekt att stigmatisera, stöta ut och trakassera, i sann sovjetisk och fascistisk stil.  Var tog de akademiska, humanistiska och demokratiska värdena vägen?

Häromdagen besökte jag en nu hädangångens f d gotlandsforskare änka.  Under många år har jag varje sommar varit inbjuden på lunch till dem, så som varandes gotlandshistoriker själv.  Vi kom att tala om vilken tid i ens liv som var bäst.  För min del är det tveklöst slutet av 60-talet och tiden fram till ca 1976.  Naturligtvis handlar det delvis om att jag var ung, men framförallt så fanns det en optimism i samhället.  Vi trodde helt enkelt att det var möjligt att samhället skulle bli bättre och det var en tid av sexuell liberalisering.  Visst, vänstern var redan då fruktansvärt dogmatisk, men man trodde nog inte att de skulle kunna vrida samhället att bli så fel som det blev.  God hjälp hade de också av ”kapitalisterna”, som i samklang med radikalfeminismens krig mot mannen lanserade idén om att bara tänka på sig själv och skita i alla andra.

Om jag får skissera utvecklingen så är det framförallt genus/radikalfeminism, borgerlig egoismtanke och journalistisk självgodhet som bäddat för att vi nu är på väg tillbaka till en tid av intolerans och polarisering.  Radikalfeminismen och genusvansinnet har legitimerat ett samhälle av stigmatisering och ovetenskap genom att förklara att hälften av mänskligheten egentligen inte äger rätt att existera – nämligen männen.  Det enda som kan legitimera att de finns är om de totalt underordnar sig kvinnliga ”dygder” (eller möjligen om de är hbtq), annars är de utrotnings- och negligerbara.  Att det inte i praktiken existerar några kvinnliga ”dygder” – eftersom kvinnor är lika intoleranta och aggressiva som män – har ingen betydelse, eftersom man automatiskt är legitimerad i kraft av att ha fötts utan manligt könsorgan.  Precis som epitetet ”tysk” legitimerade människor i 30-talets Tyskland.

När det gäller den borgerliga egoismen är det flera saker som spelar in.  Bl a tanken att skatt är något av ondo och den outtalade rätten att kunna bygga egna enorma förmögenheter.  I det fallet hänvisar jag till en dokumentär som jag finner väldigt talande, nämligen ”Inequality for all” (finns på Netflix).  Den borgerliga egoistiska tanken manifesterade sig tydligt i bl a Arbetsgivarföreningens kampanjer från omkring 1980, som legitimerade att man bara behöver tänka på sig själv och skita i alla andra.  Det är en tanke som också direkt legitimerar stigmatisering och utstötande, eftersom man inte behöver tänka på dem som drabbas av det.

Den journalistiska självgodheten har legitimerat hatsamhället, i och med att mängder av journalister tror sig om att ha rätten att hatfyllt hänga ut människor, falsifiera och undanhålla fakta för att skriva människor på näsan vad de måste tycka i kontroversiella frågor.  Man har helt enkelt lärt människor att hata, ljuga och förtiga, något som inte minst är tydligt när det gäller debatten om invandring.  Som historiker, som också studerat migration, inser jag att invandring är en nyttig och nödvändig företeelse, men att – som politiker och journalister gjort – enbart tro att det finns en enda väg, som måste försvaras genom att förtiga och ljuga om fakta – är bara att skapa en hopplöshetskänsla hos människor, som leder till hat och intolerans.  Eftersom de som är kritiker istället för att bemötas med respekt och argument bemöts med smutskastning och stigmatisering.

Jag påstår bestämt, att de som bäddat för en återgång till 30-talssamhället i första hand är egennyttiga radikalfeminister, journalister och politiker.  Men naturligtvis har den enskilde individen också ett ansvar, särskilt om man gett dessa grupper legitimitet.  Tyvärr så brister alltför många i att de tror på det dessa tre grupper påstår.  Kritiskt tänkande är en nödvändighet för bevarandet av den demokratiska samhällsformen, men också en öppenhet för att inse att man kan ha tagit fel själv.

Hur kunde samhällsoptimismen från min ungdom vändas till ett destruktivt samhälle?

UR/SVT LEVERERAR MISANDRISK OCH MORALISTISK PROPAGANDA

Jag har avslutat UR:s propagandanummer ”Hur porrindustrin kapat vår sexualitet” där den fanatiska radikalfeministen Gail Dines (jag har i ett tidigare blogginlägg kommenterat SVT:s ensidighet i att låta henne komma med osanna påståenden) i ett mycket misandriskt föredrag går till storms mot omoralen som män påstås missbruka.  Omoralen i detta fall är porren, som hon helt tillskriver som förbrukningsvara för män och som hon menar förstör vår ”kultur”.

Gail Dines är en traditionell moralist och kämpar för att hela världen ska anpassa sig efter hennes världsbild, så som fanatiska ideologer gjort i alla tider.  Det mest upprörande är att SVT/UR sänder denna ounderbyggda propaganda helt, utan att balansera den med andra fakta.  Det förefaller som om man på SVT totalt har glömt sin uppgift att objektivt och sakligt bevaka komplicerade och kontroversiella frågor.  Men det är ju numera regel att SVT producerar normriktig och ovetenskaplig propaganda.  Det är anledningen till att jag vägrar att ha TV och betala TV-licens.  Jag vägrar att bidra till statlig normpropaganda eftersom jag bejakar vetenskap och objektivitet.  Det som SVT bryter emot är följande:

Ensidig behandling av ett ämne eller händelse (opartiskhet): ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.”  Man balanserar aldrig denna typ av propagandaprogram med andra program och klargör inte att det är en ensidig framställning.

Saklighet: ”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.”  I UR-programmet utelämnas väsentliga uppgifter för att fördragshållaren ska kunna propagera för sin världsbild och någon rättelse följde inte efter programmet.”

Dines börjar med att förklara att det är omöjligt att vara feminist och göra porr, för en kvinna som gör porr är nämligen en porrproducent med vagina.  Man får ju då också utgå från att hon anser att sexarbetare (en term hon uttryckligen avvisar, omyndigförklarandes dem som betraktar sig som sådana, för när man pratar om sexarbetare ”fetischerar” man de prostituerade enligt henne) absolut inte heller kan vara feminister eller strida för kvinnors rättigheter.  Sedan fortsätter hon i traditionellt moralistiskt och fanatiskt ideologiskt mönster med att måla upp de värsta scenarier hon kan komma på.  Vi får höra att porr skadar kvinnor – och män också – och så kommer ett enstaka skräckexempel på en påstådd 16-åring som varit oskuld, men ändå ”porr-redo”, som skulle ha tvingats att agera i en porrfilm.  Det är svårt att veta om Dines talar sanning eller inte, för hon håller sig definitivt inte till sanningen under resten av föredraget.  Framförallt handlar det om utelämnande av fakta och uppgifter, en klassisk metod för dem som ska försöka övertyga andra om att de sitter på ”den enda sanningen” och vill tvinga världen att foga sig efter deras världsbild.  Genomgående talar hon om män och pojkar som porrkonsumenter, inte ett ord om att många kvinnor och flickor också tittar på porr.  Inte heller ett ord om att de största konsumenterna av heterosexuell porr som förnedrar kvinnor är just kvinnor (Seth Stephen-Davidowitz, Everybody lies, 25 procent av kvinnorna som söker heterosexuell porr söker på pina/förnedring av kvinna och 5 procent söker efter våldtäkt, ”min analys av data visar att sådan porr nästan alltid oproportionerligt lockar kvinnor”, s 121).  Detsamma gäller när hon pratar om våld i hemmet.  Det förutsätts enbart vara män som slår kvinnor.  Det motsatta existerar inte i hennes världsbild, trots att forskning visar att något fler kvinnor än män misshandlar i förhållanden och dessutom lesbiska kvinnor misshandlar mer i förhållanden än heterosexuella män (jmf också den lesbiska feministen Lori B Girschick’s bok Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?).

Misandrin är gigantisk i detta program och hade hon använt ord som ”jude”, ”svart”, ”muslim” eller dylikt när hon gör sina omdömen hade hon avgjort blivit fälld för hets mot folkgrupp.  Men att generalisera vita heterosexuella män är ju helt accepterat av samhället (däremot får man ju inte säga något om vita heterosexuella kvinnor som Gail Dines) så därför kan anklagelserna spridas ohämmat av henne.  Våldtäkt, sägs det, är en del av könssystemet varför feminister som föredragshållaren påstår att män som våldtar inte är avvikande, för de bryter inte mot kulturens regler.  Indirekt anklagar hon alltså alla män för att acceptera våldtäkter.  Föreställ er vad som hade hänt om hon sagt att våldtäkt var en del av den muslimska eller svarta kulturen.  Eller om hon vänt sig till judarna istället och sagt att hon frågar dem hur de missat att deras kultur missat alla våldtäktsbudskap.  Men nu gör hon ju inte det, hon öser istället ut sitt hat mot alla män.

Rakt ut erkänner hon att hon sett kvinnor som goda och män som onda.  Men vi ska tro att hon egentligen inte gör det längre, för sedan hon födde sin son kunde hon ju inte hata honom.  Därför ska vi tro att hon numera inte hatar män.  Men jag tror inte ett ögonblick på detta!  Min övertygelse är att hon gör som andra radikalfeminister som jag stött på; hon gör undantag för män i hennes närhet, men odlar sitt hat mot männen som ett kollektiv utan att hennes närstående män rubbar det.  Det bekräftas av när hon påstår att våld mot kvinnor är normaliserat.  Hon är inte ensam om dessa vansinniga påståenden, de framförs ofta av fanatiska radikalfeminister, men blir inte mer sanna för det.  Det är helt falskt av två uppenbara anledningar, nämligen att det mesta våldet i samhället riktas mot män och att kvinnor misshandlar män något mer i förhållanden.  För att bara ta ett exempel så skriver Dutton, Nicholls & Spidel 2005 att det är lika många män som kvinnor som blir offer för eller utövar våld i förhållanden.  De ger också en mängd exempel på andra forskares resultat, som t ex Bernard & Bernard 1983 (Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286), som fann att 15 procent av männen i deras undersökning hade utövat våld mot en kvinna och av dessa hade 77 procent också blivit slagna av kvinnan.  Bland kvinnorna rapporterade 21 procent att de utövat våld mot en man, av vilka 82 procent också hade blivit bemötta med våld.  Dock fanns en tendens till att mer kvinnor än män drabbades av svårare skador, men när det gällde sexuellt tvång var nivåerna förvånansvärt lika.  I en undersökning hade 42,3 procent av kvinnorna utsatts för det, mot 46,2 procent av männen (Dutton, Nicholls & spidel s 4), vilket är i paritet med en amerikansk undersökning som visade att 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och att män totalt, enligt samma studie, är utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.  Något som ju är intressant i debatten om våldtäkt.  Gail Dines bortser däremot fullständigt från kvinnors våldsutövande och anklagar istället hatiskt män för att vara de enda utövarna av sådant.  D v s att hon uppenbart ljuger om verkligheten!  Jag har väntat många, många år på att SVT ska balansera sin ensidighet i programutbudet med andra program, men eftersom man inte gjort det så bryter de gravt mot reglerna för programutbudet.

Så kommer den fanatiska radikalfeministen in på hur hon anser att samhället förvränger våra barn.  Tonåringar vill se ut som alla andra säger hon (precis som om det inte alltid varit så) och då får de dåliga förebilder.  Som t ex Miley Cyrus, som ”slampat” till sig efter att ha varit barnstjärna hos Disney.  Och Gail Dines är också en av de där människorna som vet hur ”rätt” sexualitet ska utövas och vad som är ”rätt” förbindelser mellan män och kvinnor.  För hon visar upp en bild när Robin Thickie står tryckt mot Miley Cyrus’ rumpa och förfasar sig över att en (påklädd) man i 35-årsåldern kan vilja ”gnida sin penis” mot en 18-årings (av byxor täckta) anus.  Med detta gigantiska moraliserande kommer hon in på slut-shaming, men nämner naturligtvis inte ett ord om att det är kvinnor som står för merparten av sådan.  Vad föredragshållaren gör är att ”slamp-skämma” alla män och totalt bortse från kvinnors agerande.  Hennes hat mot män får henne att i blind ideologi bortse från allt som motsäger hennes egen världsbild.

Sedan börjar hon dra de direkta osanningarna.  Vi ska tro att män i 40-årsåldern, som våldtagit barn, hade blivit beroende av porr och att alla började i efterhand med barnporr – för ingen var pedofil tidigare.  Jag har gått igenom mängder av forskning kring detta och påstår bestämt att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som visar detta.  Det bygger helt och hållet på ideologiska påståenden.  Det blir inte heller mer sant bara för att Dines innehar en professur i sociologi, vilket inte minst blir klart när man inser hur vårdslöst hon handskas med sanningen.  Tvärtom är det så, att våldet minskar när porren blir mer tillgänglig.  För att bara ta ett exempel så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld.  Inte ens att Gail Dines uttryckligen pekar ut Michel Jackson som pedofil har fått UR/SVT att dra öronen åt sig.  Ingår det verkligen i TV:s uppdrag att gynna kategoriska och understödda påståenden av det slaget?

Kort därefter står Gail Dines och vrålljuger för sina åhörare.  Hon påstår att i varje porrfilm ejakulerar män i ansiktet på kvinnor, vanligtvis tre män, och att kvinnorna får så mycket sperma i ögonen att hon inte kan se.  Därför, påstår hon helt ounderbyggt, så ökar ögongonorré i braschen.  Det senare tror jag inte på ett enda dugg!  Särskilt som det första påståendet är en uppenbar lögn.  Jag gick direkt efter programmet in på gratissajten xvideos.com och gjorde en beräkning på hur ejakulationen skedde på de femtio första filmerna.  Överlägset flest innehöll ingen ejakulering (elva), näst flest filmer utgjordes av en ensam kvinna (tio), ejakulering i ansiktet var sex stycken (varav endast en med tre män och i ögonen), sex ejakulationer var i en kvinnas mun, sex var vaginala, tre var över mage/pubishår, i tre fall var det lesbisk sex, två ejakulationer skedde över brösten, i två filmer var det ingen sex och i en ejakulerade mannen över skinkorna på en kvinna.  Totalt var det tolv i ansikte/mun och 15 på/i andra kroppsdelar.  Om man också går till den undersökning hon hänvisar till senare, ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos”, så anger denna artikel att ”manliga karaktärers ejakulationer sker nästan alltid utanför de kvinnliga karaktärernas vagina, mest frekvent i hennes mun (vilket inte säger att de sväljer sperman, min anmärkning) (58,6 %).  Mindre vanliga lokaliseringar inkluderar de kvinnliga karaktärernas anus (11,8 %), bröst (6,9 %) och ansikte (3,9 %).  Flera ejakulationer porträtterades i 12,2 % av scenerna, nära korresponderande med de 11,5 % av scenerna som kodades som ’grupp sex’ scener”  Det är alltså uppenbart att Gail Dines medvetet står och ljuger för att förfära sina åhörare.  Ska verkligen SVT/UR sända lögnaktig moralpropaganda av det slaget?

Så kommer föredragshållaren in på affärsmodellen bakom porren och jämför den med McDonalds.  D v s att industrin producerar samma typ av vara över hela världen.  Jag kan inte av detta förstå om hon vill förbjuda McDonalds, men det torde stå utom tvekan att det är en vinnande affärsmodell, för hon meddelar också att porrsajter får fler besökare per månad än Netflix, Amazon och Twitter tillsammans.  Och så ska vi fundera på hur många besökare det handlar om.  Men jag vill istället att vi funderar på varför det är så.  Att efterfrågan är så stor beror nämligen på att intresset för porr är en evolutionär adaption.  D v s att det är genetiskt nedärvt.  Därför är Gail Dines strävan att förbjuda det bara en strävan att försöka korrigera evolutionen.  Det betyder att hon betraktar sig som bättre vetande än evolutionen – eller gud – då hon ska kriminalisera ett nedärvt beteende.  Sociologen Howard S Becker säger om denna typ av kriminaliseringar, att det ”bara är ett sätt att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.”  Hon vill alltså tillverka ytterligare brottslingar som ska dra resurser från samhället i bekämpandet av brott som är universellt erkända – som mord, våld, stöld och bedrägeri – enbart för att få bekräftat för sig själv att hon är ”rättfärdig”.  Hon är ute i samma ärende som kyrkan var under medeltiden när de stämplade all sex utom det avlingsalstrande vaginala samlaget som ”sodomi”.  Jag kommer osökt att tänka på ett citat av Göran Sonnevi: ”Vad sker när vi överväldigas av det onda?  Det sker nästan alltid i rättfärdighetens gestalt …”  Gail Dines framstår för mig som ett flagrant exempel på en sådan”rättfärdig”.

Så frågar sig denna fanatiska ideolog varför tonårspojkar är en måltavla för porr.  Inte ett ord om att åtskilliga flickor också konsumerar porr, för det är ett krig mot män och pojkar hon för.  Hon svarar själv att det beror på sexuell nyfikenhet och så vet hon naturligtvis vad som är avskyvärd sex.  Spanking och analsex (det visar, enligt föredragshållaren, vilken ”slampa” kvinnan är) är t ex avskyvärda handlingar som innebär våld mot en kvinna.  Det faktum att mängder av kvinnor njuter av dessa akter förmildrar ingenting för Gail Dines, för hon är helt besjälad av egocentrisk empati.  Så som hon uppfattar verkligheten och sexualiteten måste alla kvinnor göra, för hon kan helt enkelt inte tänka sig in i att någon kan känna annorlunda än vad hon gör – eller utövar annan sex än ”hälsosam” sådan.  Men pojkars (och flickors) nyfikenhet är en strävan att stilla densamma och eftersom vi i vårt samhälle berövat de unga möjligheten att naturligt få lära och träna sexualiteten så blir porr ett surrogat för det.  I sexuellt uppmuntrande kulturer var det en självklarhet att unga fick leka sexuella lekar och lära av andra, men i vårt puritanska samhälle så skickas de med sexuell nyfikenhet till psykologer för att ”rättas till”.  Självklart vänder sig de unga till porren, när de inte får någon annan undervisning än anatomiska affischer och ett mantra om hur ”rätt” sexualitet utövas.  Det är inte porren som rövar de ungas sexualitet, det är moralistiska ideologier som kristendom och radikalfeminism som kastrerar samhället.  När hon beskyller porren för att ge unga killar problem med erektionen skjuter hon helt över målet.  Det är hon och hennes gelikar som kastrerar de unga männen med en moralistisk agenda som går till storms mot sex – och särskilt då ”fel” sex.

Gail Dines påstår att hon och andra anklagas för att hitta på statistik.  Men det är just precis vad hon och hennes gelikar gör.  För att bara ta ett exempel – nämligen den mest anförda av prostitutionsmotståndarna – Melissa Farley, så förvränger hon statistiken något oerhört genom att endast välja ut sådant som ska passa hennes syften.  Ett annat är den svenska s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, som på intet sätt lever upp till objektiva eller vetenskapliga krav.  Jag har inte läst någon av Dines skrifter, men jag vet mönstret och kan garantera att hon ägnar sig åt mörkning av motstridiga fakta för att kunna skrämma upp människor att foga in sig i ledet till att anpassa sig efter hennes världsbild.  Hur hon arbetar syns av när hon åberopar ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos” för att påstå att 90 procent av porrfilmerna innehåller våld mot kvinnor.  Läser man emellertid samma undersökning så skriver man där: ”Om genren ska möta upp till vilken som helst akt ägnad för en karaktär som en akt av njutning och om definitionerna av aggression kräver målet att motivera att undvika skada, så kan vi, a priori, försäkra att inga av dessa akter skulle kodas som våldsamma eller aggressiva […] Det resulterar i att tolkningen av aggressiva akter som osynliga när de förekommer inom kontextet sex.”  De säger också, att ”[f]ormer av våld klassade som extrema, så som våldtäkt, användande av vapen, avbildning av mord, är ovanliga.”  D v s att det är synnerligen vanskligt att fastställa vad som är en våldsam eller aggressiv akt och att vanlig spelfilm innehåller mycket mer extremt våld än porrfilm.  Men författarna utgår sedan från att alla akter som kan tolkas som aggressiva, som t ex spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m är våldsamma akter och då kommer de till resultatet att 88,2 procent av filmerna innehåller fysiskt våld, 48,7 procent verbalt sådant och 9,9 procent ”positivt” beteende.  Något som ytterligare visar på Gail Dines lögner, för hon påstår att kyssar är förbjudna i porrfilmer.  Hon har ingen som helst känsla för att hålla sig till sanning och sans.

Vad som är synnerligen problematiskt med att hävda att 90 procent av alla porrfilmer innehåller våld är, att man då felaktigt utgår från att det är en universell överensstämmelse i att spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m i sexuella sammanhang är våld.  Redan tidskriften Ottar uppmärksammade i sitt första nummer att det är skillnad på mäns och kvinnors sexuella fantasier.  Män fantiserar i allmänhet om att dominera, kvinnor om att domineras (vilket inte minst syns av att kvinnor, som nämnts ovan, är de största konsumenterna av porr som förnedrar kvinnor, dessutom är kvinnor mer incestkonsumenter än män).  Intressant är också att det finns forskning som tyder på att människor som utövar bdsm har bättre mental hälsa än andra.  Porrfilms syfte är i första hand att tillfredsställa människors fantasier om detta och deltagarna i filmerna, både män och kvinnor, gör det så gott som uteslutande medvetet och frivilligt, vilket inte minst syns av att kvinnliga porrstjärnor inte mår ett dugg sämre än kvinnor i gemen.  Gail Dines levererar en falsk och lögnaktig föreläsning som licenspengar läggs på för att sända i TV, i strid mot deras uppdrag.

Så menar den misandriska Gail Dines att män som ser på porr är en form av sociopater.  Är det någon som verkligen uppträder som en sociopat är det emellertid den fanatiska radikalfeministen Dines.  Hon bortsorterar allt som motsäger hennes påståenden, levererar inga underlag för dem och pekar ut män som sociopater och predatorer utan att visa någon insikt eller empati.  De fullständigt hisnande påhitten flödar.  Utlösningen hos 12-åriga pojkar gör att porrbilderna fastnar i huvudet på dem (och får dem i längden att agera aggressivt).  Detta trots att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som kan stärka ett samband mellan porr och ökat våldsbeteende (jmf ovan, fri porr minskar våldet).  Så ska vi bli förfärade över att 11-åringar kan titta på sådant som föreläsaren inte klarar av att titta på.  Att hon inte studerat porr förefaller uppenbart, eftersom hon kan leverera så många lögner kring det, men än värre är det att det vittnar om hennes egocentriska empati och självfixering.  Hon utgår från att en ”normal” människa är lika blockerad som hon själv är.  Lika ounderbyggt är det att porr skulle traumatisera pojkar.  Det är ett påhitt som inte har något vetenskapligt stöd och i samband med det visar hon sin totala misandri i att hon förutsätter att de som tittar på porr har det i sitt system, att frontalloben är avstängd och att den analytiska förmågan är detsamma som en vägg.  Hennes fantasi är stor!

Om det är någon som är blockerad som en vägg är det den fanatiska ideologen och radikalfeministen Gail Dines.  Hon beskriver män som några som endast tänker med kuken.

Så följer ännu fler osanna påståenden.  Hon havdar att över 40 års forskning skulle visa att det är som hon påstår, men presenterar ingen.  Helt ounderbyggt påstår hon att de som tittar på porr oftare utövar sexuellt våld (det är i själva verket tvärtom), blir mer deprimerade, får begränsad kapacitet för intimitet, sämre empatisk förmåga för våldtäktsoffer, blir oftare beroende av porr och att de oftare får erektionsproblem.  Ingenting av detta är vetenskapligt belagt.  Vi ska tro det bara för att denna misandriska fanatiker får påstå det på TV.  Så påstår hon att 27 procent av pojkar mellan 15 och 25 har erektionsproblem mot 2,3 tidigare – och hänför det naturligtvis till porren.  Betydligt mer troligt, förutsatt att siffrorna inte bara är ytterligare ett av de påhitt och falska påståenden hon drar, är emellertid det radikalfeministiska samhället som strävar efter att utplåna maskulinitet och manlighet.

Naturligtvis ska också barn läras ”hälsosam sex” och sexologer har ingen aning om vad de talar om, så klart.  Det gör ju bara misandrikern Gail Dines, som aldrig besvärat sig med att studera forskning som motsäger hennes övertygelse.  Och självklart ska man undvika alla terapeuter som inte tränats att se på porr på samma sätt som föredragshållaren.  Helst av hennes eget grundade ”institut”, som vi uppmanas att besöka hemsidan för ett flertal gånger.  Sex kan vara lukrativt, särskilt för anti-fel-sex-industrin!  Så handlar porr naturligtvis om hat, men det enda hat jag kan skönja är föredragshållarens misandri.  Det här handlar uteslutande om traditionell skrämselpropaganda för att skrämma in folk att gynna Gail Dines, hennes organisation och hennes sjuka världsbild och jag mår uppriktigt sagt illa av att UR/SVT låter licenspengar gå till att sända detta utan att balansera det!

DEMOKRATISK FASCISM

Efter att ha läst en text om ”demokratisk fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra en del reflektioner.  Jag rekommenderar texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar om.  Inte bara de mest uppmärksammade, som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av våra mer framstående politiker, i samtliga partier.

Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske fascistens kampanj slår ned på.”  När vi betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt i enlighet med detta.  Jag ska ta två flagranta exempel:

1) Vi får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor ‒ inte tvärtom på minsta vis.  För det första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att stämma.  Syftet blir därför inte att lösa de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en grupp som egentligen inte har berättigande i samhället.  Tillämpligt på det är vad Frydenborg citerar:  Den amerikanske (eller svenske) fascistens …  metod är att förgifta kanalerna för offentlig information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten och hans grupp mer pengar eller mer makt.

2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1 är det i exempel 2.  Han ska framställas som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den bilden har man inlett kriget mot prostitutionen.  I varenda medie som finns i detta land matas vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som själva gör valet att inträda i yrket.  Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger vanligare).  I denna mytspridning deltar politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld.  Så kan man använda sig av lagstiftningen för att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen.  Men eftersom denna lag vilar på falska premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig” grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.

Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så.  Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år!  Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa.  Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här, här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet.  Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella.  Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin.  Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år.  D v s de traditionella makthavarna och medierna.

Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.”  Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.”  Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka.  Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa.  Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig.  D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel.  Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och därmed hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?).  Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva.  Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper.  Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”.  Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm?  Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.

När en person eller grupp som styr anser att de äger staten och att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism.  Så som vi sett att man påtagligt handskas med SVT i frågor om genus och sex.  Det är ett praktexempel på demokratisk fascism! Avslutningsvis vill jag understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte långt till att detta eskalerar.  Och om den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns invändningar kommer klinga falskt.  Jag avslutar som Frydenborg:  Därför kan det finnas lite som är mer farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett politiskt slut.  Så som med genus och prostitution, så där är vi redan!

RADIKALFEMINISMEN OCH JOSEF GOEBBELS

Det kan vid en första anblick på rubriken verka stötande att man ens nämner radikalfeminismen och Josef Goebbels, nazitysklands propagandaminister, i en och samma rubrik.  Radikalfeministerna kommer förmodligen indignerat att sparka bakut och ifrågasätta hur man kan koppla ihop dessa – enligt sig själva – ”goda demokrater” med en av historiens värsta krigsförbrytare.  Naturligtvis vill jag inte heller påskina att den enskilda radikalfeministen kan jämställas med Goebbels, men däremot är det ett faktum att man hyllar den metod som man tillskriver honom: om en lögn upprepas tillräckligt ofta blir den sanning.

Det är tveksamt om Goebbels verkligen sagt detta, men det är av föga betydelse eftersom det så allmänt kopplas ihop med honom, att brukande av principen indirekt blir ett accepterande av de metoder som nazisterna använde sig av.  I ärlighetens namn ska det understrykas att metoden är långt mycket äldre än nazismen då den konsekvent har använts av fundamentalistiska rörelser och människor som velat genomdriva ”världsförbättrande” åtgärder.  Det är därför väldigt besvärande för radikalfeministerna att de sällar sig till detta hyde av fanatiska och skrupelfria rörelser som genom århundradena har bedrivit häxjakter på ”fel” människor.  Det sätter nivån på vad rörelsen faktiskt står för.

Ett uppenbart uttryck för denna goebbelska metod, att upprepa lögner till dess de blir sanningar, är sexköpslagen.  Denna bygger helt och hållet på påstådda ”fakta” som inte har någon som helst substans i forskning och verklighet. Något som väldigt tydligt framgår i denna genomgång av Simon Häggströms pekoral ”Skuggans lag”, i denna analys av Melissa Farleys forskning och denna av Kajsa ”Ekis” Ekmans bok.  Inte i något fall finns ens skuggan av vetenskaplig forskning eller kritiskt tänkande gentemot den egna övertygelsen.  Flagranta brott mot akademisk och vetenskaplig metod är istället regel.  Fakta förvrängs och rena lögner förs fram som fakta.

Detsamma gäller bilden av män och kvinnor hos radikalfeministerna.  Man ignorerar fullständigt kvinnlig aggression och lyfter enbart fram manlig sådan – som man applicerar på alla män (t ex Gudrun Schymans goebbelska påstående att ”alla män är talibaner”).  Män framställs som onda och genuint korrumperade på samma fabricerade skäl som nazisterna använde mot judarna.  Strategin i detta är att legitimera allmänt trakasserande av den utpekade gruppen – för att gynna sig själv – och har använts mängder av gånger i historien.  Det gäller att skapa en bild av ”vi” (som är rättfärdiga) och ”dem” (som är behäftade med arvssynden ”ondska”).  Kyrkan har använt det framgångsrikt om dem som inte infogat sig, om ”sodomiter”, ”kättare” och ”syndare”.  Nazisterna använde det mot judarna, amerikanska konservativa om ”kommunister”, kommunister om ”folkfiender”, svenska nationalister använder det om muslimer, ”antirasiter” om sverigedemokrater och radikalfeminister om ”vita heterosexuella män”. 

Syftet är, som sagt, att utpeka dessa grupper som så onda och avvikande att de ska kunna behandlas som andra klassens människor.  Det är då inte en ond handling att bete sig som ett svin mot den som är stämplad som ”ond”, utan istället visar man hur ”god” man är som trycker dit den ”onde”.  Eller som Simon Häggström så uppenbart illustrerar detta fenomen när han, med en ren myt, sorterar ner de ”onda” sexköparna till icke mänskliga, även fast de ser ut som sådana:    Hos en sexköpare finns nämligen föreställningar och värderingar som en vanlig man inte har.  Där finns bland annat behov av makt, önskan om förnedring eller viljan att äga och/eller utnyttja en annan människa … Mest av allt handlar det om sexköparnas kvinnosyn (Häggström s 156).  Att det inte finns någon som helst forskning som kan konfirmera detta, utan enbart ett rent påhitt, har ingen betydelse.  Sexköparna blir ”dem” (onda) som ”vi” (goda) kan trakassera.  Upprepar man påståendet tillräckligt många gånger kommer nämligen många människor tro att det är sant och instämma i att det är rätt att trakassera dessa ”onda”.  Precis som man kan göra om man övertygas om att judar är giriga och ondsinta, att alla män är talibaner eller kättare är djävulens frontsoldater. Det är den sansade individens uppgift att vända sig mot sådan totalitarism som radikalfeministerna och andra uppvisar, men inte genom att bete sig som dem.  Bara för att de saknar respekt för andra åsikter än sina egna ska vi inte sakna respekt för deras.  Men däremot är det vår plikt att istället sprida upplysning som pekar på deras metoder och att debattera från en nivå som bygger på fakta – istället för på myter, påhitt, förvrängningar och lögner.

VARFÖR BEVIS OCH SANNINGEN NÄR ANKLAGELSER RÄCKER – RADIKALFEMINISMENS RÄTTSLÖSA SAMHÄLLE. EN RECENSION AV EN BOK MED REFLEKTION KRING DENSAMMA

Jag känner igen mig i stora delar av den beskrivning som Patric Knutson gör i sin tunna, men väldigt talande, bok; ”Varför bevis och sanningen när anklagelser räcker” (Förlag Madland Media, ISBN 9789163906282).  Inte så att jag haft en aggressiv partner som med lögn och manipulation förstört mitt liv, men i den beskrivning av hur idioter till människor, p g a självutnämnd ”rättfärdighet”, tror att de kan stämpla och attackera människor helt utan reell grund – och därmed stärka sin egen belåtenhet över sin ”godhet”, särskilt manifesterat i att kunna anklaga någon för att vara ”pedofil” – oavsett om det är sant eller inte, som i bokens fall.

För ett tag sedan skrev jag om boken ”Oskyldigt dömd” på Genusdebatten.  Den här behandlade boken handlar om precis samma sak, nämligen kvinnlig aggression i dess klassiska form; att smutskasta och ljuga – även om effektivare mot andra kvinnor så i ett samhälle som vårt (som bygger på kvinnlig aggressionstaktik) även effektivt mot män.  Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plågaDorian Furtună beskriver det i sin korta artikel om kvinnlig aggression mot andra kvinnor, men för en aggressiv kvinna blir det också synnerligen användbart mot män i ett samhälle som inrättat sig efter ”feministiska ideal”.  Särskilt om man försöker lansera en bild av att aggression endast är fysiskt eller sexuellt våld – som radikalfeminismen i vårt land lyckats dupera samhället att förfäkta – och bortser från alla andra former av övergrepp, som t ex mobbing, förtal, psykiska övergrepp, negligering, m fl som kvinnor är duktiga på.  Faktum är, att det ”manliga” våldet (som långt ifrån är genuint manligt), står för en ganska liten del av det totala våldet.  Så rapporterar amerikanska undersökningar att kvinnor är de som begår mest övergrepp mot barn. Av 2.700.000 fall av rapporterade övergrepp mot barn i USA så innehöll mindre än tio procent allvarligare fysiska övergrepp och bara åtta procent anklagelser om sexuella övergrepp (Schultz 1989). Den absolut farligaste miljön tycks också vara hos den ensamma modern. Till exempel rapporterade Straus & Gelles, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag.  Steinmetz (1980) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare.  Det ovan redovisade är dessutom utanför allt det andra våldet; psykiskt, negligering, m fl, som kvinnor alltså uppvisar i stor mängd.

Förstå mig rätt.  Jag är inte ute efter att smutskasta kvinnan som kön.  Jag inser att bedömningen av den våldsamma kvinnan (som dock är minst lika våldsam som mannen inom relationer) inte är en allmängiltig bild (vilket nutida kvinnlig aggression däremot försöker pådyvla mannen som kön).  Det här handlar om individer.  Män är aggressiva, kvinnor är aggressiva, och det är, tyvärr, en form av överlevnadsmekanism som vi dras med.  Men när man – som radikalfeminismen gjort i vårt land – försöker att institutionalisera det kvinnliga våldet som en ”god norm”, samtidigt som man bara stämplar ”manligt” våld (som inte ens är könsbestämt) som det onda, så lägger man faktiskt grunden för det ”hatsamhälle” som Sverige numera är.

Knutsons bok är ett uppenbart vittnesmål om detta ”kvinnliga” samhälle, där mannen blivit närmast totalt rättslös gentemot kvinnan.  När hans dam hittar en annan och vill ha den ensamma vårdnaden – oavsett vad deras barn vill – så kan hon i den kvinnliga ”godhetens” (aggressionens) namn använda vilka metoder som helst.  Och den kvinnliga ”solidariteten” (att inte falla utanför gruppen, jmf Dorian Furtună, samtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning …) kräver ju att socialkvinnorna helt går på kvinnans linje.

Den här boken är tyvärr inte något isolerat vittnesmål om hur en ensam man ”råkade” bli missbedömd av socialtjänst, domstolar och kvinnliga försvarsadvokater (som, misstänker man, inte heller tordes utmana den kvinnliga ”gemenskapen”), utan istället en av alldeles för många röster om rättslösheten gentemot män!  Jag tvivlar inte på att det finns kvinnor som också faller offer för ”socialtjänst-” och justitiemord, men med den mängd fall som redovisas rörande det motsatta så inser man att det måste vara oerhört mycket komprometterande saker som gör att en kvinna förlorar vårdnaden än det är för en man, där det uppenbarligen räcker med anklagelser.

Det är svårt att inte känna med Patric Knutson, och jag har ingen anledning att betvivla att hans version inte i stort sett skulle stämma.  Men det finns en sak i denna bok som jag känner mig frågande inför och det är att han uppger autentiska namn.  Det kan vara psykologiskt förståeligt, utifrån vad han berättar om vad modern till honom gjort – i det att hon, enligt honom, dragit igång hatkampanjer och förföljelser.  Det kan också vara förståeligt eftersom det förefaller som om han representerats av två kvinnliga advokater – varav den ena arbetat med sonens mammas advokater tidigare – som inte tycks anstränga sig för att göra sitt jobb (man misstänker starkt att även de satte den kvinnliga ”solidariteten” före sin klient).  Det kan också vara väldigt förståeligt utifrån hur socialtjänstarbetarna totalt ignorerat sitt uppdrag och, tydligtvis, till 100 procent backat upp mamman.  Men det är inte förståeligt utifrån att det riskerar att ”knäppskallar”, liknande dem som man kan finna bland de namngivna personerna i boken, kan vända sig mot de i boken utpekade (och det säger jag, som har personlig erfarenhet av hur ”knäppskallar” kan agera).  Man måste nämligen ha i åtanke, att de ”rättroende” knäppskallarna faktiskt erhållit mandat för sin aggression från journalistkåren, politikersamfundet och samhället i stort att agera som de gör.  Det radikalfeministiska Sverige har skapat en norm där de kvinnliga ”dygderna” – ursäktandes kvinnlig aggression – upphöjts till ideal.  Det är dock inte de enskilda individerna i gemen som är skyldiga till detta, utan det är fega och opportunistiska journalister och politiker av vilka nästan ingen höjer sin röst för att värna även mannens rättssäkerhet (tror någon t ex att ”Uppdrag granskning” skulle granska ett fall som Knutsons?) – och vi själva.  Vi har det samhälle vi förtjänar, med journalister och politiker som är som handplockade från McCarthyerans USA!

En tanke slår mig dock, att Knutson kan ha gjort det direkt namngivandet av personer av andra skäl.  Hoppas han möjligen på, att de nämnda personerna ska göra rättssak av detta, så att han med hjälp av kompetent advokathjälp kan ta om rättsprocessen?  I så fall är jag dock pessimistisk.  Dels så tror jag inte att det svenska rättsväsendet idag klarar att skapa verklig rättvisa i sådana frågor, dels tror jag inte att de utpekade vill riskera att Knutson kunde få rätt i något av det han skriver om – och därför inte kommer att agera.  Och för övrigt kommer ju det mediala Sverige att helt förtiga hans bok, så det är bara för de utpekade att låtsas som om det regnar.

Patric Knutsons bok är emellertid ytterligare ett vittnesmål om hur svensk socialtjänst uppenbarligen inte är till för att skydda barn – utan däremot backa upp kvinnor, oavsett barnens behov och hur svenskt rättsväsende alltmer blir en institution för att bekräfta vad som för ögonblicket är samhälleligt heliga normer.  Jag har dessutom efter denna läsning förstärkts i min uppfattning, att ska man acceptera en kvinnlig advokat i denna typ av fall så bör man göra en ordentlig undersökning av deras prestationer i samma typ av mål tidigare.  Därmed inte sagt att det inte finns kvinnliga advokater som inte slåss för männen rätt, för det gör det, men däremot att det finns alltför många av motsatt sort, så det är befogat att vara kritisk.  Värt att påpeka är också att det även finns manliga advokater som av ideologiska skäl inte skulle utföra sitt uppdrag.  Som en känd sådan som i fallet Tomas Quick inte tycks ha gjort vad en försvarsadvokat ska. Det mest tragiska i detta är dock, att en aggressiv moder, med hjälp av en totalpartisk socialtjänst, förefaller att kunna beröva en sexårig pojke sin pappa, och lämna honom till utsättande av en moder som enbart vill smutskasta hans far – och som kan förmodas utöva direkt psykiskt våld mot honom.  Radikalfeminismen har verkligen kunnat skapa ett högst rättslöst samhälle.  Inte bara gentemot fäderna, som lämnas helt utan rättvisa (tydligen ibland även av deras försvarsadvokater), utan också gentemot de hjälplösa barnen, som socialen ostraffat kan utsätta för psykiskt och negligerande våld i avsikten att bereda modern rätt att utöva samma sorts våld!  Kom sedan inte och säg att staten inte sanktionerar våld mot barn!  Så går det i ett radikalfeministiskt ”rättssamhälle” – Ny-McCarthyismen blommar.