SVERIGE BEDRAS

25 maj 2020 sändes ett program i ”debattserien” ”Sverige möts”. Jag har tidigare ordat om vilken humbug ursprungsinitiativet till detta var, men nu har det alltså transponerats till en titel på ett s k ”debattprogram”. Luttrad av att ha följt ett antal liknande, åsiktskorrumperade debattprogram så förväntade jag mig inte att detta skulle bryta mot mönstret ‒ och det gjorde det inte heller.

Redan för tio år sedan kommenterade jag dåvarande ”Debatt”, även det med Belinda Olsson i spetsen, som handlade om sexarbete. Jag kan nu konstatera, att SVT och Olsson i stort sett följer samma koncept som då, men med den skillnaden att man denna gång tagit in två personer med avvikande åsikt. Men avsikten med programmet är detsamma som ett väckelsemöte. Ett vittne ska berätta om sexarbetets fasor och de ”goda” ska få sätta agendan utan att behöva konfronteras med vetenskaplig forskning, verkliga fakta eller den verklighet som det stora flertalet sexarbetare upplever. Och SVT-redaktionen, liksom Belinda Olsson, går fullt ut deras ärende. Tilläggas kan att jag också analyserat ett antal s k ”dokumentärer” (”propagandtärer” är en mer riktig benämning, se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här) som gör det fullständigt solklart att SVT, eller andra, inte är det minsta intresserade av att belysa frågan balanserat och objektivt. SVT struntar helt i sitt uppdrag att allsidigt och neutralt bevaka denna fråga och granskningsnämnden väljer att inte fälla, trots de uppenbara brotten mot uppdraget.

Bakgrunden till programmet är att Paolo Roberto och den moderate kommunpolitikern Hans Forsberg har avslöjats med att begå det av Sverige 1999 återuppfunna, medeltida brottet sexköp. Undertecknad bestämde sig för att transkribera de viktigaste delarna av programmet för att sedan analysera och lägga in kommentarer. Det detaljerade resultatet, som tagit tid p g a uppsökandet av forskningskällor, kan beskådas här.

Väckelsemötesvittnet Åsbogård

Merly Åsbogård kallas in som ”väckelsemötesvittnet” där hon fullständigt irrelevant får representera alla sexarbetare. Hennes ensidiga vittnesmål står i strid mot samtliga vetenskapliga undersökningar gällande detta (och som vetenskaplig räknas inte Melissa Farley). T ex rapporterar 69,4 % av sexarbetare på barer i Thailand att de hade ett arbete som var roligt, eller åtminstone inte tråkigt ‒ och av de senare rapporterade merparten att det var tråkigt bara när det inte fanns tillräckligt med kunder. Undersökningar från Australien visar också att inomhusarbetare (minst nio av tio sexarbetare) mentalt mår i stort sett lika bra som genomsnittsaustraliensiskan, och fysiskt t o m något bättre. Att Åsbogård upplevt sin tid som sexarbetare negativt tvivlar ingen på, men att hon är så förblindad av detta att hon indirekt förnekar och tillerkänner andra annorlunda upplevelser, och påstår att det är samma våld inneboende i prostitution som i trafficking, är ju bara helt uppåt väggarna. Hennes uppmaning till Myra Åhbeck-Öhrman att läsa rapporter blir ju lika befängd den, dels eftersom de rapporter hon hänvisar till saknar vetenskapliga underlag, och grundar sig på s k ”guesstimates” (här ett exempel på den typen av ”rapporter”, från Europol), dels för att det finns vetenskapliga undersökningar som visar på motsatsen. Hon visar alla tecken på att låta egocentrisk empati helt styra hennes bild. Hon verkar helt enkelt sakna förmågan att inse att alla inte känner som hon gör. Hon bortser dessutom från det som den stora merparten av sexarbetarna upplever som det verkligt problematiska, samhällets stigmatisering av dem!

En religiös NGO

Den religiösa organisationen Talita presenteras som någon som vet hur ”kvinnorna” har det. Ingen reserach görs på vad det är för typ av organisation och inga av deras egna påståenden ifrågasätts. Det finns dock all anledning att skärskåda organisationens verksamhet i detta fall, särskilt som deras påståenden aldrig stämmer med verkliga siffror runt detta. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som visar att religiösa organisationer lyckas med att rädda sexarbetare, men däremot sådana som visar att de är högst repressiva mot dem som inte rakt av köper det ”sanna” konceptet. Som t ex IJM (International Justice Mission). Det finns också undersökningar som visar att överdrifterna kring denna s k ”omsorg” kan dra in stora pengar till organisationerna. För Talitas del innebar framträdandet i den tidigare skrämselshowen i TV4, att donationerna strömmade in till organisationen. Det kan också vara värt att lyssna till denna parodiering av vad som sägs här.

Påståenden stick i stäv mot FN:s definition av traffickerade

Okritiskt köps påståendet att var tionde man köpt sex. Undersökningar av detta slag kommer med fel resultat därför att människor inte är villiga att svara ärligt under åsiktsauktoritära system som det svenska.

Genomgående presenteras sexarbetare som traffickerade, i strid mot FN:s definition av trafficking. Antydanden om att de är traffickerade enbart i kraft av att de är sexarbetare godtas av programledaren/moderatorn utan ifrågasättande. Sextrafficking beskrivs oemotsagt som ett stort problem, trots att det i själva verket är så lite förekommande att det i hela världen är ett ”nollbrott” ( d v s mindre än ett fall per 100.000 invånare, vilket t ex innebär att polisen i USA skjuter minst 7 gånger så många fattiga vita och svarta än de som sextraffickeras i samma land). Helt felaktigt jämställs också kopplare/hallickar med traffickerare, vilket inte har stöd i FN:s definition.

En totalt okunnig minister

En så fullständigt okunnig och ovetenskaplig person som Annika Strandhäll får naturligtvis stå helt oemotsagd i sina vettlösa påståenden. Hon ifrågasätts av Belinda Olsson endast för att S inte gick med på V:s rättsvidriga förslag om kriminalisering av sexköp även utanför Sveriges gränser. Hon far också med felaktiga fakta då hon påstår att tre av fyra av sexarbetarna är från fattiga länder. Där finns helt enkelt inte pålitliga undersökningar kring detta och hennes påstående att det är ”fakta” är inte mer värt än vilket icke underbyggt påstående som helst. Hon använder samma metod som Josef Goebbels förespråkade: ”Upprepar man en lögn tillräckligt många gånger tror folk till slut att det är en sanning”. Att hon sedan kastar sten i glashus och anklagar Pourkomeylian för ett ”medelklassperspektiv” blir ju helt absurt då hon själv helt genomsyras av den västerländska kolonialistiska medelklassynen på människor i fattigare länder. Det enda hon uttalar som inte kan ifrågasättas på vetenskaplig grund är att detta uteslutande är politiskt styrt. D v s en sorts ”folkuppfostran” av de bättre vetande politikerna (som alltså inte är folkets representanter, utan deras uppfostrare). Inte ens hennes påstående om att polisen själva skulle uppge att ”sexköpslagen är deras absolut viktigaste verktyg i arbetet med att komma åt den internationella människohandeln” är trovärdigt. Hennes totala brist på insikt och kunskap visas av när hon tar till ”vulgärargumentet” och ”frågar” om arbetslösa kvinnor skulle anvisas jobb som sexarbetare. En vän till mig skulle ha uttryckt det: ”vilket totalt stolpskott”!

Den fördomsfulle privatwallraffaren

På slutet kallas ”privatwallraffaren”, den med redan förutfattade meningar laddade Joakim Edin in och får reklam för sin bok om svenska sexköpare i Thailand. För att inte blanda in mig i ett alltför negativt omdöme så sammanfattar jag hans kunskaper och utgångspunkt för boken med just det att han tycks ha mängder av förutbestämda fördomar. Inget annat. Redan tidigare i programmet redovisar man schabloniserade och felaktiga förställningar om sexköpare, men det blir ännu mer uppenbart med Edin. Mannen är, av hans framträdande att döma, totalt okunnig om evolutionär biologisk forskning kring detta med mäns och kvinnors mellanhavanden utan utgår istället från samma schabloniserade moralföreställningar som kyrkan förfäktat i 2000 år. Naturligtvis nämner han inte heller att thailändska sexarbetare i allmänhet bedömer ”farang” män som snällare och bättre än de thailändska och att många, enligt ILO, hjälpt kvinnor under kränkande omständigheter. Istället väljer han att tolka den manliga jargongen som en objektiv sanning.

Inte heller tycks Edin ha varit intresserad av att studera ämnet utifrån vad forskning säger, utan har enbart gått på vad medier och andra politiskt korrekta påstår är sanning. Att döma av vad samtliga anhängare av sexköpslagen yttrar i programmet kan man inte tolka dem på annat sätt än att de anser att sexarbetarna hellre ska uthärda svält och svåra förhållanden än att försöka förbättra sin situation genom sexarbete.  De förfäktar tydligen åsikten att ”sexarbete är ett öde värre en döden”, som eko av äldre tider. Hela deras strävan går ju ut på att beröva kvinnorna deras inkomster!

En fråga som en kompetent programledare borde ha ställt till den här kadern av självutnämnda ”goda” som ordar vitt och brett om sexarbetets fördärvlighet, sexköparnas vidrighet och den påstådda traffickingen är: ”Vad ska kvinnorna försörja sig på om ni rycker undan grunden för deras försörjning?”

Motståndarna

Under rådande omständigheter försöker Dana Pourkomeylian och Myra Åhbeck-Öhrman att göra vad de kan. De bör omedelbart ha känt att Belinda Olsson stod på samma sida som motståndarna, eftersom hon vägrar att ta upp de trådar som de bägge lägger ut. När den förstnämnda föreslår att de ska diskutera om alla sexköp är slavhandel så ignoreras det och när Åhbeck-Öhrman börjar att ifrågasätta att sexarbete handlar om slavhandel blir hon avbruten och Olsson lämnar istället över till frikyrkopredikanten Andrea Johansson, väl medveten om att det istället för ifrågasättanden från denna ska komma ”rätt” påståenden. När Åhbeck-Öhrman sedan försöker föra in det på att vi redan har en lag mot människohandel ignoreras även detta. Även Pourkomeylians försök att faktiskt visa på att dessa självutnämnt ”godas” ansatser återför sexarbetarna till fattigdom och elände ignoreras. Det hade annars en kompetent programledare, som redan nämnts, kunnat ta tag i och föra vidare till diskussion. Men det är uppenbart att regin för programmet är att frammana en bild av sexköpslagens och de självutnämnda ”godas” ofelbarhet.

Det är svårt att veta hur insatta Pourkomeylian och Åhbeck-Öhrman är, eftersom de aldrig släpps in på riktigt i diskussionen, men jag är övertygad om att bägge kände hur de manövererades bort av programledaren från att få komma in och säkert måste de ha förstått att de bara var en sorts gisslan för att SVT ska kunna hyckla och påstå att det var ett debattprogram.

Programmet ett skräckexempel

Det analyserade programmet är ett skräckexempel på hur svenska s k ”debattprogram” regisseras för att enbart den politiskt korrekta och västerländskt kolonialistiska synen på kvinnors sexarbete ska få dominera. Jag tror inte ett ögonblick på att någon av ”anhängarna” är det minsta intresserade av sexarbetares välbefinnande, utan bara sin egen ideologiska och politiska agenda. Hade de brytt sig om hur sexarbetarna mår hade de, liksom i Nya Zeeland och Australien, gått in för skademinimering och avstigmatisering. Det finns ingen ”godhet” i att försvåra för de kvinnor, män och transpersoner som har valt att försörja sig på sexarbete. Om det sedan är en del av regin att programledaren ska uppvisa okunskap och ovilja att ifrågasätta de ounderbyggda påståenden som anhängarna framför kan jag inte uttala mig om. Men, jag befarar att det beror på att Belinda Olsson helt enkelt inte är journalistiskt kompetent. Det förefaller, med tanke på standarden på svensk journalism idag, som om man på journalisthögskolan sedan länge åsidosatt undervisning om kritiskhet och objektivitet. Kanske har man ersatt det med genusindoktrinering istället?

Belinda Olsson rekommenderas att ta kontakt med någon som har koll på forskningen om hon någonsin mer ska genomföra ett debattprogram. Från programmet ”Debatt” för tio år sedan hade hon nu lyckats få med meningsmotståndare. Ett tredje försök kanske kan vara att ge dem möjlighet att utveckla kritik också.

PAOLO ROBERTOS PUDEL OCH TV 4:S FULLSTÄNDIGA JORNALISTISKA SAMMANBROTT

Jag ber om ursäkt för ett långt inlägg, men när man kämpar mot fördumning av samhälle och journalistik krävs det att man är väldigt tydlig.

Paolo ”Pudel”

Paolo Roberto har ertappats med att köpa sex av en kvinna som inte på något vis fått komma till tals. I en operation ledd av den frikyrklige moralpredikanten och charlatanen Simon Häggström har programledaren, rebellen och ”karlakarlen” Roberto ertappats med att köpa sex. I det svenska PK-samhället är det liktydigt med självmord, eftersom det bara finns en fastslagen ”sanning” ‒ att den som köper sex är ond, eftersom ALLA sexarbetare påstås vara trafficking-, eller åtminstone fullständigt viljelösa offer.

Jag trodde faktiskt, utifrån Robertos tidigare mediebild, att han skulle ha lite ”stake”. Men jag kan bara konstatera, att han viker ned sig totalt, tar tagelskjortan på och gör en gigantisk ”pudel”. Förmodligen tror han (eller så har han fått väldigt dåliga råd av sin advokat) att han, genom att knäkrypa på Golgata ska kunna få förlåtelse och rädda sina inkomster. Om det är advokaten som rått honom till detta borde han byta, för de självutnämnt ”goda” förlåter aldrig män. Han har inte en chans på miljonen att undslippa korsfästningen. Förlåtelse ges enbart till de kvinnor som vill stå upp i församlingen och ”vittna” om hur de varit besatta av ”satan” (d v s att män lurat och tvingat dem och de själva är viljelösa offer som bara kan räddas av de rättrådiga medelklasskvinnor som sett ”sanningen”).

Det är faktiskt patetiskt att se Paolo Roberto hänfalla till att bli ”argr” (i det förkristna Norden ungefär när en man betraktades som en ”kärring”, och därmed opålitlig) och se honom bildlikt talat bli ”rövknullad” av den infantilt intervjuande Jenny Strömstedt. När hon ställer ”rätt” frågor svarar Roberto:

Jag hittar alltid något sätt att förstöra när det går bra … lyckade jag hitta det som jag egentligen tycker är det smutsigaste som finns … döva hålet som finns hos mig.”

Den s k ”journalisten” Strömstedt fortsätter:

Det här med organiserad människohandel och brottslighet är det något du har tänkt på?”

Då trycker Roberto ner törnekronan i pannan och hoppas att blodet ska rinna och blidka tittarna: ”Just därför, för att det är det absolut mest smutsigaste, absolut vidrigaste man kan göra, egentligen, mot en annan människa. Alltså det är det här självskadebeteendet som jag har haft länge i mitt liv … som grundar sig i övergrepp jag blev utsatt för när jag var liten … det hålet kan bara stängas med smärta för mig.” Men han vet ingenting om sexarbetaren han köpt sex av. Men det gör Strömstedt. Hon ”vet” att kvinnan ”kom från ett av Europas fattigaste länder, i en väldigt utsatt position.”

Det här blir verkligen märkligt, eftersom Meghan Donevan från den frireligiösa organisationen Talita önskar att kvinnan som Roberto köpte sex av ”var här idag och kunde tala med honom” här nu. Men, så tillägger hon att ”hon kommer kanske göra det sen och då kommer sexköpare som han [Paolo ”Pudel”] behöva se upp.”

Man frågar sig varför denna charad ska behöva utspela sig. Jenny Strömstedt vet ju, enligt egen utsago, vilken kvinna som Paolo Roberto köpt sex av (hur kan hon annars veta att kvinnan kommer från ett av Europas fattigaste länder, i en utsatt position?), så det vore väl bara att ta henne till studion. Eller åtminstone göra en anonym intervju med henne?

Men naturligtvis har ”journalisten” Strömstedt (i rättvisans namn ska hon inte dömas ensam, hela TV4-redaktionen är medskyldig) i själva verket inte den minsta aning om kvinnan som sålde sina sextjänster till Roberto, vilket jag längre ner ska gå vidare in på. Men, det som verkligen är bedrövligt när det gäller Paolo Roberto är den ynkliga pudel han gör. Naturligtvis är han, som sagt, trots krälandet i stoftet dömd för all framtid. Han kommer att ställas inför att se arbete, egendom, inkomster och annat försvinna, för de självutnämnt ”goda” medelklasskvinnorna förlåter, som sagt, aldrig en man. Det är tragiskt att ingen talade om för honom att han istället kunde ha blivit en samlande symbol, om han istället stått upp mot sexköpslagen. Han kunde ha fått stödköp på sin restaurang (även om jag är en fattig pensionär kunde jag ha tänkt mig att göra besök där) och hjälp i rättegång med verkliga fakta (som jag kunde bidragit med i stor mängd för, som vi kommer att se, de ”goda” har inget som helst vetenskapligt underlag för alla sina påhitt). Det kunde ha blivit en plattform att i rättsväsendet utmana hela denna ”rasistiska” lag vilken, likt lagar mot t ex homosexualitet, stämplar människor för deras sexuella beteende.

Roberto kunde ha blivit viktig, men nu blev han bara ynklig. En krake! Han kommer förmodligen inte att tas emot i något läger.

De ”godas” agenda

I femton år har jag försökt bemöta skrämselpropagandan kring sex och sexköp med vetenskapliga fakta, men det är ett närmast omöjligt arbete när vi i detta landet har medier som hellre presenterar det som är politisk korrekt och ”normskapande” än fakta. Dessutom har vi akademiska institutioner som plockar bort ”stötande” litteratur och via ”genuscertifiering” eliminerar ”fel” fakta. D v s sådan som berättar andra fakta än de som tillrättalagts för att vara korrekta. TV 4 blir till en strålkastande illustration av den fullständiga avsaknad av verklig journalistik, till förmån för sensation och spridande av osanningar vilka ska skrämma det svenska folket till att inte gå utanför den statligt sanktionerade åsiktskorridoren, som Strömstedt och TV 4 uppvisar i fallet.

Om vi skärskådar aktörerna i Strömsteds propagandanummer så måste vi ha klart för oss att det verkligen inte är några personer som är ute efter att berätta några sanningar. Ingen av dem baserar sig på vetenskaplig forskning, inte ens den s k ”forskningsledaren” på den religiösa organisationen ”Talita” använder någon vetenskaplig forskning. Allt utgår från deras egen övertygelse, begränsade erfarenheter och ”cherry picked” skrifter. Något som verkligen begränsar deras erfarenheter är att de vägrar att se att det finns en annan verklighet inom sexarbetet än den förfärliga upplevelsen. De utgår från sina förhållandevis fåtaliga möten med dem som har negativa upplevelser eller, som i Wolfes fall, en egen sådan upplevelse. Det är samma fenomen som när man försöker lura i människor att alla sexarbetare har det som de gatuarbetare som har betydligt mer negativa upplevelser än inomhusarbetarna, som t ex Kajsa ”Ekis” Ekman, som direkt förvränger och förtiger fakta.

Men, varken Talitas eller Wolfes organisationer kan göra anspråk på att vara talespersoner för alla sexarbetare, inte minst eftersom de vägrar att lyssna till de sexarbetare ‒ vilka är vida många fler än aktivisternas förhållandevis fåtaliga fall ‒ som har andra erfarenheter. De vägrar att ens erkänna deras existens! Men det väger lätt utifrån det faktum, att gatuarbetare i västerlandet i princip aldrig överstiger enstaka procent av den totala numerären. Så uppger t ex Tampep att 95 procent av sexarbetarna i Finland är inomhusarbetare och Siegel uppger siffran 99 procent i Nederländerna.

Angående detta med hur sexarbetarna mår, den bild av elände och misär som aktivisterna hävdar är den enda verklighet som finns, så är bilden mycket, mycket mer nyanserad än den Appelqvist och Wolfe, helt utan ifrågasättanden, får sitta och lura i TV-tittarna. Ser vi t ex på förhållanden i Thailand, som Steinfatt redovisar (över 4000 djupintervjuade barprostituerade under tolv år) så visar det sig för det första, att inte en enda av de intervjuade identifierar sig som tvingad in i yrket. För det andra visade det sig att 69 procent av kvinnorna ansåg att de hade ett bra, eller okay arbete, 15 procent tyckte illa om sitt jobb, men ville inte sluta för att de inte kunde få något bättre och 15 procent tyckte så illa om jobbet att de helst skulle sluta genast om de kunde. Woodwards & medförfattare och Seib & medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot genomsnittsaustraliensiskan.  Men svensk policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter inomhus. Det finns alltså inga som helst vetenskapliga studier som visar att sexarbete i sig orsakar mental ohälsa.

En ”studie” som aktivister brukar åberopa är den av Melissa Farley. Den är dock starkt kritiserad för sin ovetenskaplighet, eftersom Farley har uppsökt dem som haft negativa erfarenheter. Hon har enbart använt en klinisk miljö, vilket också Appelqvist och Wolfe gör. I andra sammanhang hade detta aldrig accepterats. Om jag t ex skulle intervjua 100 barn som mår dåligt av skolan och sedan kräva att alla skolor stängdes ”för att alla mår dåligt av skolan” så skulle t o m sådana klåpare som Jenny Strömstedt protestera och säga att jag inte kan förenkla så. Men bara för att det gäller det ”omoraliska” sexarbetet anser hon att den metodologin helt okay och är t o m hjälpsam i att föra denna kvasivetenskap vidare.

Genom hela intervjun av Appelqvist och Wolfe går också tråden att sexarbete är detsamma som människohandel. Bägge kvinnorna får också helt oemotsagda uppmåla bilden av att vi har mängder med traffickerade sexarbetare i landet, men det är ingenting annat än påhitt och osanningar! Om vi tar domsstatistiken för Sverige under många år får vi följande siffror på dömda ”sextraffickerare”: 2003, 2 dömda, 2004 0 dömda, 2005 5 dömda, 2006 13 dömda, 2007 8 dömda, 2008 8 dömda, 2009 4 dömda, 2010 3 dömda, 2011 maximalt 8 dömda, 2012 maximalt 10 dömda. 2013 maximalt 3 dömda, 2014 1 dömd, 2015 2 dömda, 2016 3 dömda, 2017 maximalt 2 dömda och 2018 3 dömda. Summa summmarum, maximalt 77 dömda på 16 år, vilket ger ett maximalt genomsnitt av 4,8 domar årligen. D v s 0,048 fall på 100.000 invånare ‒ vilket innebär att landet nu sjunkit ner och ligger precis på världsgenomsnittet, vilket visar att sextrafficking är ett ”nollbrott”, eftersom det är mindre än ett fall per 100.000 invånare ‒ i hela världen! Jämför vi det med antalet anmälda fall av t ex misshandel per år, ca 900, och räknar med ‒ precis som i fallet trafficking ‒ att bara en tiondel går till fällande dom så går det 1875 misshandlade på ett sextraffickingfall, i de flesta fall män som drabbats. Men män som drabbas är inte de ”goda” kvinnorna intresserade av, för det är inte lika lönsamt eftersom ingen är emotionell inför män.

Här kommer naturligtvis någon att börja yla om ”mörkertal”, denna fantastiska konstruktion som ska sudda ut och diskvalificera riktiga vetenskapliga undersökningar, till förmån för kvasivetenskap, ”bluffskattningar” (ett försök till översättning av engelskans ”guesstimates”, som är karaktäristiskt för NGO:ers och andras ”estimates”) och enstaka ”personliga vittnesmål”. Men det är faktiskt så, att t o m BRÅ skriver att det är högst osannolikt med mörkertal inom sextrafficking, p g a brottets karaktär (BRÅ rapport 2011:18 s 21).

En av anledningarna till att det är så få sextraffickingfall är att polisen inte lyckas få sexarbetarna att säga ”rätt” saker. D v s det som aktivisterna försöker övertyga dem att de ska säga. Den absoluta majoriteten vägrar att samarbeta, eftersom de inte är tvingade, och oftast så är det enbart det faktum att sexarbetaren är under 18 år som leder fram till dom. Då hjälper det inte att hon intygar att hon är här frivilligt.

Jag behöver inte vidare orda om vilket gigantiskt bedrägeri som Appelqvist, Wolfe, Strömstedt och TV 4-redaktionen ägnar sig åt, men nederst i detta inlägg finns länkar till de myter som aktivister som dessa försöker lura i människor. Men däremot är det klart att så gott som ingenting av det som aktivisterna påstår har med verkligheten att göra. När t ex Wolfe påstår att 70 procent av sexarbetarna i Sverige ”kommer från Rumänien, Bulgarien och Nigeria och Rumänien och Bulgarien är två av Europas fattigaste länder och Nigeria är ett av världens fattigaste länder” så är det en ren skröna, som utan ifrågasättande får passera. Wolfe har inga som helst vetenskapliga studier som kan konfirmera detta. Det är bara ett exempel på de metoder som dessa självutnämnda ”goda” använder sig av för att skrämma folk att dela deras världsbild. Det är samma måtto som tillskrivs Ignatius Loyola i Jesuiterorden: ”Ändamålet får helga medlen”.

Jag skulle t o m säga att vi inte ens vet hur många män här i Sverige som köper sex. Påståendet om detta finner man vid en googling vara en undersökning som Folkhälsomyndigheten ska ha gjort. På deras hemsida finns t ex en pressinbjudan, men hur jag än manövererar finner jag inte någon möjlighet att ladda ner studien för en kritisk betraktelse. Jag hamnar i ett cirkellänkande som verkligen inte gör mig klokare. Förutom detta märkliga förfarande så råder det, särskilt i Sverige med sina moralistiska fördömanden, stor osäkerhet i de svar som människor avger när det gäller frågan om sexköp och allt som är relaterat till sex (se här, sid 4f). Personligen skulle jag avvisa en sådan undersökning av den anledningen att jag inte har förtroende för avsikterna bakom den. Något som inte minst paniken kring Paolo Roberto visar är högst befogat.

Vad vi däremot säkert kan konstatera är, att Appelqvist och Wolfe inte har en susning om hur sexköpare tänker, känner eller är, utan bara beskriver dem från en ideologiskt färgad, negativ schablonbild. Jag vet inte heller hur sexköpare tänker, men jag försöker inte gå ut och utifrån min okunskap försöka inbilla människor att de är på ett visst, schablonartat sätt. Det är lika relevant att påstå att alla är snälla och hänsynsfulla som försöker hjälpa sexarbetande kvinnor som har det svårt som att, utifrån enbart övertygelse och ideologi, påstå att de är skurkar. Men jag skulle aldrig drömma om att bete mig på samma ovetenskapliga och aktivistiska sätt som Appelqvist och Wolfe. Jag inser att världen inte är svart eller vit, utan att det finns en lång skala av grånyanser däremellan. Det inser dock inte dessa bägge och uppenbarligen inte heller Strömstedt eller TV 4-redaktionen. Till skillnad mot mig avvisar de vetenskaplig forskning och läser bara sådant som ska bekräfta deras världsbild i denna fråga, samtidigt som de producerar kvasivetenskap. Och inget av det når upp till godtagbar akademisk eller vetenskaplig nivå.

Religiösa NGO:er och andra

Om man studerar ”välgörenhetsorganisationers” (NGO:ers) arbete med att ”rädda” sexarbetare från ”ett öde värre än döden” ger det ett väldigt, väldigt nedslående resultat. (En genomgång kan läsas i boken, ”Samlag eller Salighet” 2008 s 223ff). När det gäller kristna organisationers insats kan t ex ECPAT anföras. Det är en organisation som aldrig räddat några barn, utan som genom ovederhäftig propaganda drar in mängder med pengar genom att bl a ”upplysa” västerländska medelklassindivider om en ”verklighet” som de i själva verket inte har den minsta aning om, men vilka ”upplysningar” kan få samma medelklassindivider att förfäras och själva se sig som ”goda” då de donerar pengar till denna lönsamma organisation. En annan är IJM (International Juctice Mission, även kallade ”kristus poliser”) vilken organisation 2008 hade fått 13.333 dollar för varje ”räddat” offer. Och de räddar offer även mot deras vilja, genom att inkalla polis, vilket fick en annan NGO (Trafcord) att bryta sitt samarbete med dem.

Med tanke på hur Appelqvist och Donevan, i den kristna organisationen Talita, för vidare skrönor om trafficking (t ex påstår de att 120.000 ”traffickingoffer” per år kommer till Europa när det i verkligheten rör sig om maximalt 500), att alla har utnyttjats för sexuella ändamål, utan distinktion, att alla drivits in av tvång, m m, så kan jag inte se att det finns någon som helst trovärdighet i deras påståenden. De har också tagit fram en ”rapport” om pornografi. Enligt dem så är tydligen nio individuella fall representativa för hur porrbranschen ser ut i hela världen. De uppvisar en total avsaknad av vetenskapligt kritiskt tänkande!

Hur lukrativt det också är att vara självutnämnt ”god”, om man har en effektiv och okritisk medieapparat som hjälper en att sprida skrämselpropagandan, framgår av att donationerna strömmade in till Talita dagarna efter skrämselshowen i TV 4. Att inte heller ”Intedinhora” är någon direkt förlustaffär kan Wolfes yttrande i samma show kanske vittna om: ”Alltså, jag har ju många bra förutsättningar på så sätt att jag har en familj som stått bakom mig ‒ och de har vetat sen länge ‒ och jag har en trygg ekonomi, jag har en trygg bostad, trygg sysselsättning liksom, så det är mycket … många bra förutsättningar för att kunna prata om det här. Och andra som inte har det kommer inte att kunna prata om det här.” Hur många i hennes ålder sitter i samma situation?

Absurd debatt!

En av de mest absurda debattartiklar som någonsin skådats i en tidning har dykt upp i efterdyningarna av denna makabra uppmärksamhet kring Paolo Roberto. Det är den som fyra debattörer uppvisar i Göteborgsposten. De börjar med den vanliga skrämselsmörjan och försöker få oss att tro att det finns ”rapporter” som skulle visa att två tredjedelar av sexarbetarna i Sverige inte skulle komma från Sverige. Den här typen av svepande och ”tvärsäkra” påståenden är typiskt för aktivistiska häxjägare, oavsett de verkade på medeltiden eller verkar idag. Men dessa s k ”rapporter” innehåller inte några som helst vetenskapliga underlag! Det är NGO:er, eller kanske Europol och andra, som för vidare andra NGO:ers s k ”rapporter” i en cirkelcitering som aldrig skulle hålla för en vetenskaplig, kritisk granskning. Sedan följer de obligatoriska skräckfantasierna: ”unga flickor som har sålts till människohandlare av sina familjer, kidnappats eller lockats med löften om jobb och möjligheter till ett bättre liv. När de väl kommit till Sverige står de utan nätverk och kontaktar inte myndigheter av rädsla för konsekvenser för sig själva eller sina familjer.” Visst förekommer sådana fall, och de ska naturligtvis få hjälp och stöd, men de är i verkligheten väldigt få och definitivt inte representativa för sexarbetarna.

Om inte detta är absurt nog så bygger man sedan ett ”fall” på spekulationer runt kvinnan som Paolo Roberto köpte sex av. Där borde verkligen debattredaktionen på GP gjort halt. Får man verkligen föra debatt med fria fantasier? ”Baserat på den kunskap som finns vet vi att det är troligt att hon som säljer sex kanske behöver utsättas för tiotals övergrepp varje dag.” Det handlar definitivt inte om någon kunskap, för det finns inga som helst studier som kan konfirmera detta, enbart starkt ideologiskt färgade konstruktioner.

Inom åtminstone historievetenskapen, som är mitt eget ämne, är det viktigt att beakta ”Ockhams rakkniv”. Wilhelm av Ockham var en franciskanerbroder i England på 1300-talet som formulerade en princip som redan Aristoteles använt sig av: ”Mångfald skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt,” eller som det oftast uttrycks: ”krångla inte till saker i onödan.” Är det något som de självutnämnt ”goda” gör, så är det att flagrant bryta mot denna princip. De fyra ”debattörerna” radar upp en lång rad ”mångfald” som inte hör till bilden av kvinnan som Roberto köpte sex av. Det är minst sex ”kan” eller ”kanske”, som bara appliceras för att det är övertygelsen hos dessa ”debattörer” att det är så: ”Hon kan ha infektioner, skador och virus som aldrig tillåts komma i kontakt med vården. Hon kan ha fått motta hot om att hennes barn kommer skadas om de gör motstånd. Hon kan ha lärt sig tidigt i livet att hennes nej inte är något värt. Hon kan ha tvingats till så många orala övergrepp att hon har blåmärken inne i munnen. Hon kanske är fjorton år men det står tjugoett i passet. Hon kanske inte har fått behålla en krona utan ges istället droger för att döva ångesten och för att inte ta sitt liv.” Jag undrar om de fyra, eller GP, skulle accepterat en lika spekulerande text om den lytt något i stil med: ”Hon kan ha varit tacksam mot Roberto för det ekonomiska tillskott han gav henne, hon kanske njöt ofantligt av denne karlakarl som besteg henne, hon kan ha varit lycklig över att ha hamnat i ett jobb som passade henne, hon kan ha blivit tvärförbannad på poliserna som förstörde hennes inkomstmöjligheter, hon kanske inte alls var tvingad, hon kan ha valt sitt arbete själv?” Det senare är det troligaste alternativet, för internationell forskning visar att ca 95 procent av alla som inträder i sexarbete inte tvingas in i det. Vad man skulle kunna anlägga på dessa debattörer ‒ och debattredaktionen på GP ‒ är Hanlons rakkniv: ”Tillskriv aldrig någon något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet.”

Vi får verkligen hoppas att det är dumhet som får de fyra debattörerna att skriva som de gör, för om det inte är det måste vi dra slutsatsen att de medvetet försöker lura läsarna. Hur som helst handlar det på intet sätt om att hjälpa sexarbetare, bara att finna sådana offer som kan gynna den egna framgången. Hade man velat hjälpa sexarbetare hade man i första hand värnat om deras säkerhet, med skademinimering, enligt det framgångsrika mönstret i Nya Zeeland, Queensland och New South Wales. Men det är absolut ingenting som aktivisterna är intresserade av, för deras agenda är egentligen inte att stötta sexarbetarna, enbart stämpla sexhandeln som något ont, vidrigt och djupt omoraliskt!

Vem var det som Paolo Roberto köpte sex av?

Så vem var det nu som Paolo ”Pudel” köpte sex av. Strömstedt vet tydligen vem det är, eftersom hon ”vet” att kvinnan kommer från ett av Europas fattigaste länder och befinner sig i en utsatt position. Ändå framträder kvinnan inte, fastän Donevan önskar det och om nu Strömstedt vet vem hon är, varför konfronterar hon henne inte med Paolo? Det kan finnas flera anledningar och den absolut troligaste är att Strömstedt inte har en susning om vem hon är, eftersom kvinnan förmodligen inte är ett dyft intresserad av att ställa upp på den av polisen initierade, och av TV4 marknadsförda, hetsjakten. Det har dykt upp uppgifter om att hon är en 22-årig kvinna, ”Deborah”, en självständig (fullständigt icke traffickerad) självvald eskort som kommer från Polen (som inte kan insorteras i ett av Europas fattigaste länder) vilken inte alls kan stämplas som ett offer. Det hjälper inte att Meghan Donevan ‒ forskningsledaren på Talita som uppenbarligen inte har en aning om hur man ska bedriva forskning ‒ påstår att ”sexköparen glömmer att de varit med om att förstöra kvinnans liv, och det är något vi ser i vårt dagliga arbete”, för ”Deborah” (som sägs tala fyra språk) uppvisar alla tecken på att ha gjort ett informerat val att bli eskort. Om det nu verkligen är ”Deborah” som sålt sex till Roberto så kommer hon, likt den stora majoriteten av sexarbetarna, vägra samarbeta med polisen (eftersom de inte är traffickerade), på intet sätt bekräfta häxjägarnas alla skräckfantasier och definitivt kommer hon inte bli inbjuden att uttala sig i TV, eftersom ”fel” vittnesmål är närmast bannlysta i svenska medier idag. ”Objektiva” nyheter i samma medier har idag absolut ingenting med objektivitet att göra. I verkligheten handlar det om att basunera ut ”det rätta” och ”uppfostra” människor till att bli ”rätt”. Precis som i Östeuropa under kommunistperioden (och som kanske idag istället är på väg in från höger i samma del av kontinenten). Vi är inne i en utveckling av ”omskolning” som kommer belägga samhället med åsiktsofrihet ‒ med medierna i spetsen för denna utveckling!

Jenny Strömstedt och redaktionen på TV 4 har utfört ett ”journalistiskt” arbete som en elev i sjätte klass kunde utföra. Ställa ”rätt” frågor, utan minsta tillstymmelse till kritisk granskning, aktivt verka för att alla ska betrakta den ”onde” Roberto som en skurk och tacka aktivisterna som avvisar vetenskaplighet och bara levererar skrönor för att de ”sätter agendan”.

Det har absolut ingenting med journalism i dess klassiska bemärkelse att göra, utan är enbart ett forum för att vidarebefordra propaganda. Skäms TV 4!

 http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-1-nivaer-pa-vald-och-exploatering-okar-dar-prostitution-ar-legalt/, http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-2-sexarbetarna-forskonar-tillvaron-som-aktiva-men-inser-verkligheten-nar-de-slutat/, http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-3-trafficking-okar-dar-prostitution-ar-legal/, http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-4-sexarbetarna-ar-tvingade-in-i-yrket-och-vill-sluta/, http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-5-mannen-koper-sig-makt-over-kvinnorna/, http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-6-prostitutionen-okar-dar-den-ar-laglig-sarskilt-minderarig-sadan/, http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-7-sexarbetarna-utsatts-for-omfattande-smitta-och-ar-smittohardar/, http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-8-de-prostituerade-ar-valdsutsatta-drogberoende-och-mar-daligt/, http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-9-flickor-intrader-i-prostitution-vid-13-ars-alder/, http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-10-sexturister-ar-onda-utnyttjare-av-sarbara-kvinnor/, http://www.anstandigt.com/2015/09/13/myter-om-prostitutionen-11-den-alltid-onde-kopplaren/

Länk till trafficking: http://www.anstandigt.com/2015/09/12/den-gigantiska-sextraffickingen-ar-inget-annat-an-bedrageri/

JASEMINE OFFRADES PÅ BEDRÄGERIETS ALTARE

Det här är ett inlägg från 2018, men missades när webben var tvungen att laddas om 2019.

Jag har skrivit om Jasemine tidigare på denna blogg, i samband med mordet på henne 2013.  Men nu har det blivit aktuellt igen, p g a ekots reportage 18 juni (här, 1:11:40 in).  Dokumentären avslöjar obarmhärtigt hur socialtjänsten i Västerås betett sig och det är självklart utmärkt att det uppmärksammas.  Ingen kan heller undgå att instämma i den indignation och bitterhet i detta som Jasemines mor känner.  En civil hjälte som i fem år stridit för att få fram sanningen och kräva rättvisa.

Förhoppningsvis ska reportaget nu leda till att SVT nu intresserar sig för den dokumentär som fransk TV gjort av fallet.  Men vad som tydligt framgår i denna dokumentär är, att mordet på Jasemine kunde ske p g a en policy kring sexarbete som är fullständigt verklighetsfrånvarande.  Vilket faktiskt gör att inte bara socialarbetarna är skyldiga till Jasemines död, utan hela det svenska samhället!  Policyn bygger nämligen på rent bedrägeri.  Den liberala feministen Hilary Kinnell beskriver den på följande sätt:  Den är saker av hysteri, häxjakter och totalitarism. Den är villig att mörka forskning, förvränga data och attackera utsedda opponenter utifrån de svagaste bevis. Den är bräddfylld av fetischeringen av lidande, beredd att exploatera och visa upp de övergrepp som andra har lidit för att främja sin egen politiska framgång, och att exponera själva människorna de påstår sig stötta för rädsla, förnedring, våld och förebyggandemässig död.  Precis det sista var vad Jasemine utsattes för, eftersom hennes död kunnat förebyggas om inte vårt lands föreställning bygget på bedrägeri.

Ett faktum är, att bedrägeriet inte kan underbyggas med någon som helst vetenskaplig forskning.  Enbart försedda med ideologiska idéer, icke underbyggda påståenden och rena lögner, måste de som gör karriärer på människors rädsla och indignation producera pseudovetenskap.  I fallet sexarbete sker det genom att t ex presentera ”undersökningar” som antingen enbart gjorts i kliniska miljöer, eller aktivt utelämnat eller bortförklarat positiva sexarbetare, och sedan påstå att de som mår dåligt är representativa för alla sexarbetare.  Sådana ”undersökningar” har gjorts av t ex Sven-Axel Månsson, Stieg Larsson och – den som så gott som alltid åberopas för att ”bevisa” att alla sexarbetare mår dåligt – Melissa Farley (läs om hennes ”forskning” här).  Men att göra så är totalt oacceptabelt och fullständigt ovetenskapligt, eftersom kliniska miljöer aldrig återspeglar en population.  Man kan bara tänka sig hur det skulle se ut om en forskare, åberopandes en undersökning bland skolelever som uppsöker skolpsykologen, påstod att alla skolelever mår dåligt.  Då skulle politiker, journalister och aktivister skrika högt, att underlaget för påståendet är vetenskapligt undermåligt.  Men så fort det gäller sexarbete, och relationsvåld också för den delen, så accepterar de sådant underlag gladeligen och har inga kritiska frågor att ställa.

Ett väldigt tydligt tecken på att det handlar om pseudovetenskap rörande detta bedrägeri är att det i käll- och litteraturlistorna är antingen en total avsaknad av motstridiga (oftast icke svenska) undersökningar, eller att – om nu undantagsvis några kritiska titlar finns med – de aldrig omnämns i texten.  Ett sådant exempel är t ex Anna Skarheds ”utvärdering” av Sexköpslagen.  I litteraturlistan omnämns visserligen motstridiga arbeten av fem författare (A L Daalder, Daniella Danna, Susanne Dodillet, May-Len Skilbrei och Petra Östergren), men endast den förstes arbete åberopas en enda gång i texten, och då i ett sammanhang där de motstridiga uppgifterna inte kommer fram!  Så arbetar pseudovetenskapen.

För att ta påståendet att sexarbete är ”slaveri”, och att nästan alla tvingas in i det, så existerar det inte en enda vetenskaplig undersökning som styrker det.  Däremot flera som visar att omkring 95 % av kvinnorna som inträder i yrket (av någon anledning är man alltid ointresserad av manliga sexarbetare).  Så finner Steinfatt att 0 % av de över 4000 sexarbetare han intervjuade, under tolv års tid, på barer i Thailand, ansåg sig ha blivit tvingad in i yrket, Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom BuszaBoonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten.  Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan i Nya Zeeland var 3,9 %, Jenkins finner så låga nivåer att de inte ens diskuteras, Mai finner 6 % av de migrerade sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete,  6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat och i den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats in i prostitution i Danmark av andra.

Sedan låtsas man alltid som om gatuprostituerade (som är betydligt värre utsatta) är representativa för alla sexarbetare.  Men i hela världen är det ca 5-6 % av alla sexarbetare som är gatubaserade.  Som mest är det i Bangla-Desh, där man uppskattar antalet till ca 18 procent.  Tilläggas kan också, att såväl Woodwards & medförfattare och Seib & medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot genomsnittsaustraliensiskan.  Men svensk policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter inomhus.

Det var det här bedrägeriet som banade vägen för socialtjänstens i Västerås gigantiska klanteri, vilket ledde till mordet på Jasemine.  Om SVT skulle visa den franska dokumentären är jag rädd för att efterföljande fokus helt skulle fixera på de felande socialarbetarna – vilket naturligtvis är viktigt – men att de strukturer som byggs av samhällets bedrägeri, och därmed samhällets medskyldighet, skulle förbli oantastade.  Politiker och journalister kommer fortsätta att vara berädda att offra oskyldiga för de egna karriärerna, liksom också aktivisterna, för att de självgott ska kunna bedra sig själva, slå sig för bröstet och säga: ”vilken god människa jag är” – som kanske de felande socialarbetarna i Västerås gjorde när de tog barnen från Jasemine – fast det i själva verket är precis tvärtom.  Det finns ingen godhet alls i det! Apropå själva dokumentären, ”Everything’s better than a hooker”, så gav Amnesty International denna första pris i kategorin ”human rights” vid filmfestivalen i Thessaloniki i år.  Svenska Amnesty vägrar naturligtvis att godkänna priset, enligt devisen ”vi i Sverige har rätt resten av världen fel”.  Sätt tryck på SVT att sända denna dokumentär.  Maila till dokumentarfilm@svt.se och begär att de sänder den.

FÖR FÖRSTA GÅNGEN EN DOKUMENTÄR OM SEXHANDEL?

Frågan i titeln på denna text är faktiskt befogad, för när jag ser Louis Therouxs dokumentär om sexhandeln i Storbritannien kommer mina negativa förväntningar delvis på skam. Jag vet inte hur många s k ”dokumentärer” om sexarbete, porr och trafficking som gått på svensk TV, vilka jag sett, som inte haft det minsta spår av dokumentär i sig (se t ex här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här). Vad som är gemensamt för dessa är att de är ”propagandtärer” där man inte låter de som programmet sägs gälla komma till tals ‒ åtminstone inte utan att låta dem som har ”rätt” uppfattning, i form av moralister av olika slag, berätta vad som ”verkligen” gäller, eller förklara att de som eventuellt fått uttala sig sagt ”fel” saker eller lider av ”falsk medvetenhet”. I alla ”propagandtärer” hittills på svensk TV så vet alltid de s k ”experterna” bättre än de som själva berörs. En andra variant är att leta upp dem som kommer att säga rätt saker och låta dem uttala sig, bekräftade av de s k ”experterna”.

Jag sitter hela Therouxs program och väntar på den första inkallade moralisten/abolitionisten, att korrigera kvinnornas utsago, men ingen kommer. Det gör mig verkligen häpen! Det innebär nu inte att moralism saknas, för det är tydligt att programmakaren går in i detta projekt med en förväntan av att finna elände och misär, men till skillnad mot t ex journalister som vid Uppdrag granskning och ”Korrespondenterna” respekterar han de han intervjuar i ämnet, utan att kalla in ”expert”-batteriet för att tillrättalägga.

Det är däremot ganska tydligt att Theroux kanske tänkt sig ett annat resultat av sin research än vad han får, och han försöker dra åt ”rätt håll” programmet igenom, men i stort sett respekteras de tre kvinnor han intervjuar. Det är en eloge som jag måste ge honom och det ställer honom högt över vilken svensk TV-journalist som helst.

Victoria

Först ut är Victoria, fyrabarnsmamma i Nottingham, som utnyttjar det nya, stora forumet för sexarbete; Internet. (OBS! Alla läsare av denna text måste förstå att ökningen på Internet inte kan gälla här i Sverige, för här har den gudomliga sexköpslagen reducerat sexarbetarnas antal sägs det ju). Hennes historia börjar först då hon är 14 år, då en 25-årig kille utnyttjar henne för sex. Det får Theroux att konstatera: ”Att Victoria har blivit utnyttjad kastade nytt ljus över att hon valt att sälja sex.” Vad som hänt under hennes första 14 år är ointressant.

Tyvärr är detta en brist i programmet. Victoria säger att hon var hemlös och att hennes uppväxt inte var särskilt bra, men programmakaren hakar genast fast vid denna bifigur, 25-åringen. Visst, han var säkert en utnyttjande typ som inte framstår i positivt ljus, men varför inte fokusera på det som fått henne att hamna i positionen att hon tyr sig till honom? Hur kan han ensam pekas ut när det finns en hord av ansvariga för situationen tidigare, inte minst ”samhället”. För mig är det uppenbart; de ”goda” och ”rättfärdiga” ”tillrättavisarna” av dem med ”fel” sexualitet har fått människor att tro, att det enbart är en enda enskild företeelse som kan orsaka att en människa väljer sexarbete. De själva och samhället i övrigt är helt oskyldiga. Jag avundas dem hur de så enkelt kan tro på sina egna lögner om sin rättfärdighet. Därmed inte sagt att Theroux är en av dem. Tvärtom har han ett tydligt öppnare sinne.

Inte någon av de tre kvinnor som Theroux intervjuar vittnar om våldsamma eller besvärliga kunder och inte någonstans skymtar en hallick. Att han också träffat fler än de tre, Victoria, Ashleigh och Caroline, ser vi 41.25 in på filmen då han säger: ”Av dem jag träffade som sålde sex var Caroline den enda som inte främst motiverades av pengar.” Det är också rimligt utifrån att en journalist inte bara kan välja ut tre, utan måste träffa flera för att finna dels dem som kan tänka sig att ställa upp, dels se vilka han/hon tycker är lämpliga att visa upp. Hade han bland dessa funnit våld och eller tvång hade han förmodligen plockat in den personen istället.

Vi får sedan göra bekantskap med en kund till Victoria. Hade det varit en svensk dokumentär hade det knappast skett, utan istället skulle ”experter” ha uttalat sig om hur utnyttjande och närmast våldtagande kunder till sexarbetare är. Men här får vi möta en, enligt Theroux själv, känslig och sårbar kund, vilkens självförtroende efter separationen med flickvännen stärkts av mötena med Victoria. Hon själv inflikar om sig själv: ”Det här är nog som att släppa in lite frisk luft. Förstår du?”

Men det gör Theroux tyvärr inte. Han fokuserar istället på kundens tankar kring Victoria:

22.02 ”Är det viktigt för dig att Victoria njuter av att ha sex med dig?”

22.12 ”Ja för tusan! Jag vill bara göra sånt som vi båda vill.”

Men intervjuaren understryker att ”hon hade inte träffat dig om det inte var för pengarna.”

Om vi nu skulle reflektera över vilken tjänst som helst som säljs (inledningsvis understryker Victoria att det är en tjänst hon säljer), så skulle inte någon kund träffat säljaren om det inte vore för pengarna.

22.47 ”Jag överraskades av kundens sårbarhet och att han inte hade funderat över att Victoria kanske inte njöt” säger Theroux. Man undrar om han funderar över om rörmokaren njuter av sina kunder, eller bilmeken, banktjänstemannen eller läraren? Ibland gör de så, ibland inte. Men, vi ska inte bli för dömande mot honom. Han utgår bara från att sex är det mest intima som finns mellan två människor, så i hans värld måste just sexsäljaren också njuta ‒ men inte andra som säljer tjänster. Dessutom bortser han från att Victorias kund avser att göra det så bra som möjligt för henne. Det hade kunnat varit möjligt att lyfta det istället. Men, som reflektion kan vi ändå konstatera, att här framvisas en människa som på intet vis stämmer överens med officiell svensk beskrivning av sexköparen.

Theroux gör också djupdykningar i Victorias familjeförhållanden, men konstaterar att hon tycks vara en omtänksam och bra mor. Den 14-åriga dottern ‒ som vet vad modern arbetar med ‒ är positiv, och tycker egentligen att det är bra att mamma är överbeskyddande. Något som hennes mor i samma ålder inte ens var i närheten av. Dottern vänder sig också mot bilden av att Victoria ska vara en dålig förebild för sina barn. ”Jag är väldigt stolt över henne” säger hon.

Naturligtvis följer också den obligatoriska abolitionistfrågan om Victoria själv skulle vilja att hennes dotter blev sexarbetare. ”Skulle du vilja det?” Nej, det vill hon inte, men orsaken till det är ”allt fördömande, särskilt när man blir ifrågasatt och folk säger saker … Det är ett verkligt stigma.”

Här blir det punkt. Theroux är tydligen inte alls intresserad av vad samhällets påverkan och attityder har för betydelse i sammanhanget, även om han på ett annat ställe frågar: ”Hur mycket av priset man betalar för att sälja sex härrör från fördömanden?” utan att följa upp. Senare ser han också klart ”hur svår sexsäljarnas situation var i en ekonomi som somliga ansåg vara omoralisk, andra som ohälsosam. Man kände att båda sidor satte sig till doms över en. Jag bekymrades också av om de var helt öppna med det pris de fick betala.” Men man frågar sig verkligen hur det var med denna ”bekymran”, eftersom han inte gräver djupare i den utan istället ifrågasätter öppenheten hos sexarbetarna. Däremot konstaterar han, något konfunderad utifrån sin predisponerade förståelse av problematiken: ”Jag slogs av kontrasten mellan ett lyckligt hem och på vilket sätt många skulle betrakta det arbete som upprätthöll det.” Vi har här svart på vitt hur en sexarbetare kan vara en väldigt god moder, som uppoffrar sig för sina barn och ger dem en betydligt bättre start i livet än hon själv fått. Hade det varit i Sverige hade socialarbetarna sedan länge gått in, slitit barnen från modern och splittrat dem på olika hem, ”för deras eget bästa” ‒ eftersom en sexarbetare enligt svensk socialnorm aldrig kan vara en god mor. Ett tydligt exempel på den svenska grymheten och inskränktheten är ”Petite Jasemine”.

Ashleigh

Ashleigh är 23 år gammal, konststuderande och med Aspergers syndrom. Hon har sexarbetat i sex månader och säger att hon inte klarar ett vanligt 9-5 arbete. Det vore fantastiskt om hon kunde försörja sig på konst, men det fungerar inte, så sexarbete tycker hon är ett bra alternativ. Theroux träffar henne efter en ”dejt” hon haft med en 25-åring. Det var häftigt tycker hon och är även sexuellt tillfredsställd, förutom att hon tjänat pengar. Hon frågade 25-åringen varför han köpte sex, hon hade kunnat dejtat honom ändå. Det är tydligt att hon är väldigt nöjd med situationen. Men det tror inte programmakaren på, för enligt honom är Caroline den enda som sa sig ha sex med kunder av andra skäl än pengar.

Theroux är uppenbarligen inte nöjd med situationen. Han vill gräva djupare och få fram tragiken. Det påminner lite om dåvarande redaktören för ETC, Andreas Gustavsson, som i en TV-debatt om prostitution 2008 om sina intervjuer med tyska prostituerade sa, att de först inte ville ”medge” att de mådde dåligt, men när han sedan återkom gång på gång och upprepade sina frågor så ”medgav” de vad han ville höra. Är man tillräckligt påstridig får man nämligen de svar man vill ha.

När Ashleighs kamrater stöder och uppmuntrar henne är Therouxs ”intryck” ”att de ville visa sitt stöd för en sårbar vän.” Så eftersom Ashleigh inte medgett att hon mår dåligt måste hon pressas lite till. Det visar sig att hon haft en dålig relation med sin pappa, som hon försökt få till senare, vilket intervjuaren kopplar till en sällan hörd föreställning om att sexarbetare skulle ha en besvärlig relation med sin pappa. Men Ashleigh berättar att hon blev utnyttjad sexuellt som barn, men att hon då kände att någon ville ha henne. Men, att det kändes som att den som utnyttjat henne hatade henne då han slutade. Hon tror nog också att hon är ”översexualiserad” av det som hände då och att hennes värde bestäms av hennes sexuella handlingar.

Jag skulle aldrig drömma om att påstå att det Ashleigh säger är fel, eller att det finns ursäkter för det hon råkade ut för. Men detta patentsvar för dem som försöker att hänföra allt sexarbete till övergrepp i barndomen bortser ju från alla andra faktorer. Blir det då verkligen helt ovidkommande att hon har Aspergers syndrom? att hennes föräldrar var 15 respektive 16 år då hon föddes? att hon helt enkelt hade en massa taskiga förutsättningar ändå?

Finns det ingenting positivt i att hon vänt sitt liv till en tillvaro med konst och där hon kan dra nytta av sina negativa erfarenheter? Theroux undrar om hon inte tvivlar på att det är rätt slags jobb hon utövar.

”Nej, jobbet är okej” svarar hon. ”Man blir liksom avdomnad av det. Jag tycker inte om sex, utan ömhet. Man får ömhet genom sex och jag verkar tro endast genom sex. Så jag är fast. Men jag får nog ingen ömhet av kunderna … Jag vet att det inte kommer att bota mig.”

Hennes situation är inte avundsvärd, men frågan är om hon själv upplever den så katastrofal som Theroux försöker att få den till? Hon handskas med sitt liv utifrån de förutsättningar hon har, liksom alla gör. Hon är verkligen inte född med silversked i munnen, till skillnad mot så många ”fina” människor i över- och medelklass, vilka ska berätta för alla hur de ska leva för att vara ”rätt”. Men, liksom den som måste ta ett städarbete, den som tvingas ut i arbetslöshet p g a ”fel” åsikter, eller rent av ut hemlöshet, så hanterar hon sin situation utifrån sina förutsättningar.

Det landar i att Theroux enligt standardmodellen konstaterar: ”Ashleigh drogs nog till att sälja sex, åtminstone delvis, därför att hon hade blivit utnyttjad.” Hade hon inte blivit utnyttjad ska vi alltså tro att allt hade varit frid och fröjd, eller?

Caroline

När det gäller Caroline känner sig Theroux mer trygg i att hon valt att bli eskort själv, eftersom hon är så gammal. Hon kommer från ett mycket viktorianskt hem, med religiositet, och fick lära sig att sex var snuskigt och felaktigt. Både hon och maken Graham var oskulder när de gifte sig.

Caroline understryker att hennes val att bli eskort helt och hållet var hennes eget val. ”Jag vet att jag gör många män lyckliga och det tycker jag om” säger hon. Theroux försöker hela tiden hitta problem mellan makarna. Vi ska förstå att Graham måste känna det plågsamt att hans hustru är eskort. Denne medger att de ibland grälar och att han kan vara lite svartsjuk någon gång. Hon har rest sig från sexneurotiker till att vilja leva ut och njuta av sex, även med andra än sin man. Graham säger att han är stolt över henne, vilket får Theroux att reflektera: ”Graham verkade uthärda osäkerheten för att få ett äventyrligare äktenskap.”

I fallet Caroline drar inte programmakaren i några trådar om utnyttjande eller problematik. Ingen gång ifrågasätts hur den religiösa miljön kan göra människor till känslomässiga krymplingar och förstöra liv. Istället accepteras hon för sitt val. Man kan inte låta bli att undra över hur hon kunde ”slippa undan” så enkelt. Har Theroux en uppfattning att man bara kan välja själv när man har uppnått en viss ålder?

Hugh

Jag måste, som sagt, ge Theroux det erkännandet att han aldrig släpper in ”experterna” i sitt program. Jag kan också se dimensionen i hur svårt det är att ställas inför helt andra omständigheter än man lärt och förväntat sig. Under sju år arbetade jag på boken ”Samlag eller Salighet”, om sexualitetens och sexualmoralens historia, och forskningsarbetet vände upp och ner på hela min föreställningsvärld. Naivt nog trodde jag, att bara man presenterar forskningsfakta ska folk inse hur det ligger till. Men, det är precis tvärtom! Presenterar man fakta som strider mot deras tro och övertygelse sparkar de bara bakut, för vem vill för sig själv eller andra medge att de låtit sig luras? Därför ska inte Louis Theroux klandras, för han gör ett bättre och mer openminded arbete än de flesta. Särskilt jämfört med svensk TV-journalistik. Och det bästa i programmet, enligt min åsikt, är Hugh!

Hugh drabbades vid 16 års ålder av muskeldystrofi (muskelvävnaden bryts ned, bara pojkar drabbas). Theroux försöker på något vis behandla honom som vem som helst och undrar över om han inte har haft någon flickvän.

”Jag har inte träffat nån som ville ha mig” svarar han, vilket väl föga överraskar tittarna. Han blev av med oskulden vid 30 års ålder och har via nätet hittat en möjlighet till att kunna köpa sig sex. Ikväll ska han ha en ”dejt” och en assistent gör i ordning honom för träffen med sexarbetaren.

”Om jag inte gjorde nåt skulle jag dö utan att nånsin haft sex igen” säger Hugh, som en direkt utmaning mot alla de svenska ”goda” abolitionister som säger att sex inte är en rättighet.

”Det är njutningsfyllt, det är dyrt, det förstör inte mitt liv. Jag skulle hellre haft en flickvän, men det har bara inte blivit så för mig. Beror det på funktionsnedsättningen eller min intagande personlighet …?” Ironin är skarp. Musklerna fungerar inte, men hjärnan är det inget fel på.

”… vi njuter av varandras sällskap i utbyte mot … pengar. Jag skulle nog ha varit mindre lycklig om jag inte hade provat det här” säger Hugh och fortsätter: ”Jag mår bättre tack vare det. Fast jag känner lite skuld. Att betala för det är väl att medge att jag för min del misslyckats.”

Är det Hugh som har misslyckats eller är det vi och samhället? Enligt abolitionister, som Gudrun Schyman, Gunilla Ekberg, Eva Lundgren, Irene von Wachenfeldt, m fl, är det avgjort Hugh som misslyckats. Har han inte lyckats charma någon till att få sex så är hans gärning att köpa sex ett våldsbrott mot den som levererar tjänsten. Stefan Löfven och hela riksdagen med honom är eniga i den bedömningen. Det är verkligen en intressant vinkling, att denne muskelförtvinade man, som måste ha hjälp med att göra sig i ordning för sexarbetaren, begår en våldtäkt. Hur absurd är inte den svenska lagen och policyn!?

Det är lovvärt att Theroux tar det greppet, att ta med denne handikappade sexköpare i sitt program. Men vad tänkte han egentligen när han reflekterar: ”Hur skulle jag se på Hughs val? Jag visste så lite om den unga kvinnans historia. Samtidigt förstod jag hans längtan efter ett fullödigare liv genom köpt sex.” Man får känslan av att han lite är inne på samma linje som radikalfeministerna och den svenska riksdagen, att Hugh begår en sorts övergrepp mot sexarbetaren som ska komma och sälja sina tjänster.

Avslutningsvis får Theroux till det på ett sätt som jag inte alls tycker stämmer med vad programmet förmedlar: ”På grund av fördomar, eller det unika med fysisk närhet, har vi i århundraden fördömt dem som sålt sex för pengar. Jag hade fått se kvinnor som flydde liv av förtryck och utnyttjande som menade att de använde trauman till att ge sig själva nya möjligheter [min emfasering]. Jag oroade mig för att några av dem riskerade att bli ännu mer sårbara. Men, åtminstone för en, med få andra alternativ, hade en otrygg tillvaro blivit mer hanterlig, för henne och hennes familj.”

Ingenstans i programmet ser jag att det är någon som ”flytt liv av förtryck och utnyttjande” och ingen framstår som ”sårbar”, vad han än säger i sin slutreplik. Han säger ju dessutom själv att Caroline valt utifrån andra faktorer än pengar och varken Victoria eller Ashleigh vittnar om att det de upplevt varit avgörande dramatiskt. De har, enligt egen utsago, hanterat sina liv utifrån de förutsättningar som gavs dem i det samhälle de växte upp i. Så Therouxs avslutning är ytterligare ett steg i att hålla den förhärskande katastrofbilden av sexarbetet levande, även fast kvinnorna själva aldrig vittnar om det, utan den bilden enbart framträder p g a programmakarens ledande frågor.

Men, Theroux har ändå gått en bit på vägen mot att låta dem det gäller få göra sin röst hörd. Programmet vittnar inte heller om våld eller tvång in i sexarbetet, utan om eget val (vilket 94 % av alla sexarbetare gör, enligt internationella undersökningar). De sexköpare vi ser har heller ingenting gemensamt med de demoniska bilder som sexköpslag och svensk policy utmålar, så jag är verkligen förvånad över att SVT sänder detta program. Det utgör, trots tappra försök av Theroux att styra det ”rätt”, inget som helst stöd för bilden av sexarbete som en av hallickar, våld och tvång dominerad miljö. Tvärtom visar det kvinnor som stärkts av sitt arbete! Något som många inom sexhandeln vittnar om.

Återupprätta patriarkatet, del 6

”Kvinnor skulle aldrig ljuga om övergrepp” ‒ eller hundraprocentsbluffen!

Gång på gång påstås det, att kvinnor aldrig skulle ljuga om ett övergrepp. Ett av de senare exemplen är Annah Pripp som hävdar: Kvinnor ljuger inte om övergrepp. Punkt. Sedan påstår hon: Det är en tråkig förlegad manssyn att tro att män inte kan ta ansvar för sina handlingar, samtidigt som hon helt friskriver kvinnor från ansvar för sina handlingar genom att angående övergrepp mot män skriva: Om mannen som nu plötsligt lyfter frågan hade brytt sig om detta problem på riktigt, så skulle du driva denna fråga aktivt. Vid andra tillfällen. Men det gör du ju inte, eller hur? För du skiter faktiskt i att män också våldtas och därför försvårar du debatten. Det är alltså mäns ansvar att kvinnor begår övergrepp mot män, men också mäns ansvar att män begår övergrepp mot kvinnor.

Egentligen borde det vara som att skjuta på sittande fågel. Vad Annah Pripp gör är exakt det som flickor från 2-3-årsåldern, upp över tonåren in i vuxen ålder, av evolutionär prägling och exempel från den övriga flickgruppen, gör. Hon attackerar den som hon tycker stå i hennes väg (i detta fall mannen) med ett sammelsurium av ounderbyggda påståenden och lögner, för att kunna exkludera den ”dumme”, och räknar med att det ska räcka. För det har det ju gjort under uppväxten för dessa flickor i flickkommuniteten. I ett sunt samhälle hade man reagerat mot detta och sagt: Du kan inte bara anklaga och påstå utan saklig grund. Men i vårt feminiserade samhälle har vi accepterat att den (övervägande) kvinnliga strategin har blivit ”sanning”. Och i ytterligare sanslös kvinnlig aggressionsstrategi lyckas man få det till att den som ifrågasätter denna påstådda ”sanning” är ond och kvinnofientlig, som inte rakt av tror på en kvinnas ord. Absurditeten är så skriande att den borde vara ofattbar. Men inte i vårt feminiserade samhälle, ”där kvinnor aldrig ljuger”.

Men det är ett faktum att kvinnor visst ljuger, dessutom ofta, om övergrepp och som vi sett från forskning kring kvinnors aggressivitets- och konkurrensstrategier har de lättare att ljuga för att åsamka dem de vill skada än män. Det är t ex ett vanligt hämndförfarande att anklaga män för att ha begått en våldtäkt/övergrepp om kvinnan t ex känner sig trampad på tårna, åsidosatt eller får POR (post orgasmic regret). Att hävda att en kvinna aldrig skulle ljuga om ett övergrepp blir absurt, dels mot bakgrund av att ca hälften av alla våldtäktsanklagelser är falska eller felaktiga, dels för att flickor så tidigt växer in i att man enkelt kan ljuga för att hämnas, komma åt någon eller närma sig den upphöjdä. Påståendet att kvinnor aldrig skulle ljuga om övergrepp är en ”hundraprocentsbluff”, för det har ingen som helst grund i verkligheten. Naturligtvis finns många kvinnor som inte ljuger, och som utsatts för verkliga övergrepp, men kvinnokommuniteten skulle aldrig ens orda om att de många kvinnor som ljuger gör nära nog lika stor skada för andra kvinnor som de män som utför övergrepp. För det vore ju att erkänna att kvinnan inte helt igenom är ”god”. För att inte tala om att samma kommunitet aldrig skulle beröra de övergrepp som kvinnor begår mot män. Men dit har vårt feminiserade samhälle kommit, att vi ska åsidosätta det faktum att kvinnor (mer än män) har lätt för att ljuga, såväl om övergrepp som om annat som kan skada deras rivaler/de som de känner sig kränkta av. Dessutom ska kvinnor aldrig behöva ta ansvar. Det ska bara män göra.

Varför har kvinnor lägre lön och sämre positioner inom vissa (få) branscher?

En myt som, likt en vinylskiva som hakat upp sig, ständigt upprepas är ”lönegapet” mellan män och kvinnor. I juli 2010 brände en av de mest traditionellt kvinnligt aggressiva personerna i landet, Gudrun Schyman, upp 99.900 kr (som idiotiskt nog två män bistått henne med ‒ det påstås att det var 100.000, men en av männen betalade ur kappsäcken till mig 100 kr kvällen innan, när han gick på min tur om sexualiteten i den för- och medeltida staden, och han tyckte den var väldigt bra, samma vandring som medeltidsveckan och turistinformationen i Visby bannlyste) i protest mot ”lönegapet”. Redan 2002 (se Ström s 153ff) kom dock Arbetsgivarverket fram till att skillnaden i löner inte alls är några 15-20 % utan då var det 1,8 %. Det har definitivt inte ökat sedan dess! Mot bakgrund av de kvinnliga konkurrens- och aggressionsmönstren är det, skulle jag vilja påstå, synnerligen förvånande, att lönegapet är så litet. Att det är så litet påstår jag enbart beror på att man åsidosatt meritokrati med ”kvoteringskrati”, eller kanske vi ska kalla det ”kvinnogynnandekrati”.

Som vi sett har kvinnokommuniteten en tydligt hämmande verkan på kreativiteten. Det är farligt att sticka ut framför andra, då det krävs ”jämlikhet” för att vara omfamnad av ”kvinnogemenskapen”. Dessutom imponerar inte personliga prestationer på andra kvinnor, vilket inte ger status i kvinnogruppen, och som en följd av det har kvinnor blivit sämre på att förhandla. Det är ”klart som fan” att detta ger utslag när man vill avancera inom forskning, näringsliv, konst, musik och annat, eftersom det för män är det motsatta. Prestationer och kreativitet väcker respekt inom manskommuniteten, samtidigt som män är bättre på att marknadsföra sig själva. Dessutom imponerar mäns prestationer på kvinnor på ett helt annat sätt än kvinnors på kvinnor, eller kvinnors på män. I det första fallet framstår män som attraktiva objekt för kvinnors reproducering, i det andra handlar det om konkurrenter som man måste bekämpa och i det tredje att kvinnor riskerar att ses som ”okvinnliga”. Det är kvinnors konkurrens- och aggressionsmönster som hämmar kvinnor, inte någon manlig konspiration om att hålla kvinnor nere, eller könsmaktsordning! På så sätt kan man väl säga att feminiseringen har lyft fram mer kvinnor ‒ men till priset av minskad kreativitet, hårdare likriktning i samhället, en ökad intolerans och utstötning av dem som är avvikande. Det syns ju inte minst på det svenska film och TV-serieutbudet (se nedan).

Varför är det så många fler män som syns och exponeras mer inom konstnärliga gebit?

21 november innevarande år (2019) var det ett inslag i det hundraprocentigt politiskt korrekta (feminiserade) och totalt mot ”godkända normer” okritiska Kulturnyheterna på SVT om varför endast tre kvinnliga artister bokats som huvudnummer på Skandinavium i Göteborg under ett antal år. I ett grepp som inte har någonting med SVT:s sakliga och objektiva uppdrag att göra får politiskt korrekta personer komma till tals och antyda att det handlar om en ovilja att engagera kvinnliga artister som skulle kunna dra tiotusentals åhörare. Dock ges inte något enda exempel på en sådan utöver de tre som engagerats.

Men, precis som med löner och positioner är det kvinnor, inte män, som hindrar andra kvinnor. De kvinnliga sociala mönstren hämmar, som vi sett, kreativitet, att sticka ut utanför gruppen (med stor risk för uteslutning om man gör det) eller att promota sig själv, för att istället buga under ”normen”. Finner någon det konstigt då att män blir mer framgångsrika i dessa områden? Och varför vill inte folk längre titta på svenska filmer och TV-serier? Filminstitutet ska ”undersöka”, men naturligtvis är det inte tillåtet att komma fram till den verkliga orsaken (tillrättaläggandet och rädslan att ifrågasätta ”normen”), varför folk kommer fortsätta att vända ryggen till svensk ”kultur”. Allt enligt ett mönster av feminisering i samhället.  Dessutom måste man fråga sig hur en ideologisk konstruktion som ”könsmaktsperspektiv” ‒ som saknar all vetenskaplig och empirisk grund ‒ kan åsidosätta ett mönster som är och varit globalt under hela mänsklighetens historia: Män och kvinnor är olika genom evolutionär och genetisk prägling. Verkligheten ser inte ut så som aggressionsfeministerna försöker framställa det, nämligen att kvinnor är överlägsna på vissa områden (omsorg, empati, uppmärksamhet, solidaritet m m) samtidigt som de är likställda med (eller egentligen lite bättre än) männen i allt övrigt. En sådan fascistoid bild degraderar mannen till ett obetydligt bihang ‒ vilket ju är aggressionsfeministernas intention ‒ och är ingenting annat än ”könsrasism”. Förutom att det dessutom är fullständigt ovetenskapligt.

Kvinnokommunitetens agerande gentemot varandra är ansvarigt för att färre kvinnor än män blir framgångsrika inom konstnärliga gebit. Precis som det är kvinnor som stämplar och förtrycker varandra sexuellt. Det ”jämlikhetstänk” som är den springande punkten i denna bromsning, som kvinnor gör av andra kvinnor, förklarar Benenson: Krav på jämlikhet inom den kvinnliga kommuniteten fungerar till att hindra enskilda kvinnors försök att erhålla ytterligare fysiska resurser, värdefulla allierade eller status för dem själva. Högpresterande kvinnor har ett litet incitament för att investera i andra kvinnor, så de flesta kvinnor tjänar på att straffa strävande likar. Här ser vi tydligt hur tanken på ”jämställdhet” (lika utfall) fungerar tydligt hämmande på ambition och karriär, och hur redan framgångsrika kvinnor är ovilliga att släppa fram andra.

Att fler män än kvinnor syns och exponeras mer än kvinnor har inte det minsta att göra med manligt förtryck eller könsmaktsordning! Det är helt och hållet ett resultat av kvinnlig intrakönskonkurrens och -aggression.

Vi talar verkligen inte bara om kvinnor, men däremot mönster som är tydligt mer framträdande hos kvinnor

Självklart kommer denna textserie, om den skulle få vidare spridning, att attackeras av ideologiskt blinda aggressionsfeminister, och deras svans, vilken absolut inte bryr sig om fakta, utan bara går på sin egen övertygelse. Med en ”känsla” av att veta hur allt ligger till kommer de direkt att bekräfta den forskning som citerats i denna bloggserie, nämligen att kvinnor mer än män (och där räknar jag även ”manliga kärringar”) ägnar sig åt lögner, ryktesspridning och uteslutning och därför kommer de att vräka ur sig smutskastning, förenklingar, lögner och ignorera det som talar mot det de själva är närmast religiöst övertygade om. Något rationellt (företrädesvis manligt attribut) eller respektfullt agerande kommer det naturligtvis inte att bli tal om. De som inte genast, enligt redovisat mer kvinnligt mönster, fogar sig i och underkastar sig den ”jämlika” gruppens krav på underkastelse och rättning i leden, måste tillintetgöras!

Men i det hela talar vi naturligtvis inte om något exklusivt kvinnligt eller manligt. Jag kan ge ett antal exempel på kvinnor som avviker från ”det kvinnliga” mönstret och det finns gott om ”manliga kärringar” som gärna använder sig av samma metoder. Vad gäller den första gruppen så är Petra Östergren ett mycket bra exempel. Med början i den aggressionsfeministiska rörelsen, och övertygelsen om de trossatser som är heliga där, tog hon istället till sig strikt vetenskapliga arbeten och gjorde helt om för att istället skriva sakligt om sexarbete och ta sexarbetarnas parti. Detsamma gäller Cassie Jay med sin dokumentär ”The Red Pill”. Den var avsedd att ”avslöja” mörkermännen bakom de män som inte accepterar den otadliga, radikalfeministiska ”sanningen”, men fakta fick även henne att göra helt om. Ett tredje bra exempel är Helene Bergman, en gång i tiden ”miss Radio Ellen”, med en feminism som inte strävade till att förgöra männen, men istället kämpa med dem (den feminism som jag själv om inte var del av ändå backade upp).

Alla tre (och oräkneliga andra kvinnor) har fått känna på hur det ”feminiserade” samhället behandlar dem som inte är ”rätt”. Det är klassiska exempel på den (övervägande) kvinnliga strategin med att smutskasta, exkludera, ljuga om de som inte är ”jämställda” i gruppen eller helt enkelt inte stå för vad man tror på, som kollegorna inte gjorde i Bergmans fall då radionämnden fällde ett av hennes viktigaste program: Någon tröst och peptalk var det överhuvdtaget inte tal om. Ellenredaktionen tog Radionämndens fällning som en sanning. De uppförde sig som små flickor som fått bassning av pappa, som alltid har rätt. Så understryker hon hur annorlunda det var på en manlig redaktion: Jag kunde inte låta bli att tänka att om Radio Ellen varit GHT eller någon annan manlig redaktion, så tror jag inte att man hade gett sig så enkelt som Ellen-redaktionen, som bara vek ner sig (Bergman).

En annan kvinna som också visar att ”det kvinnliga mönstret” på intet sätt gäller alla kvinnor är Evin Rubar. En modig kvinna som i en tid av aggressionsfeministisk dominans vågade göra en kritisk dokumentär om ROKS (och i den naturligtvis blev hotad av den kvinnliga ”systern” Gunilla Ekberg, vilken är ett strålkastarexempel på en kvinna som tydligt illustrerar de negativa konkurrens- och aggressionsmönster som skildrats i denna artikelserie). På Genusdebatten har också Ninni visat att hon inte följer det (övervägande) kvinnliga mönstret av att bortse från obekväma fakta och jamsa med i kvinnokommuniteten i sina kritiska texter om genuslitteraturen (se tidigare i denna serie).  En rationell och modig kvinna i dagens klimatpanik, som sticker av mot (övervägande) kvinnlig strategi är också den till Sverige överflyttade ryska kärnfysikern Ludmila Hell.

Kvinnor som illustrerar det (övervägande) kvinnliga aggressionsmönstret

På andra sidan har vi positionerade, dominerande kvinnor (som undersökningar visar är de mest mobbande och utstötande) som antingen själva eller genom sina ”underlydande” (som hoppas på en plats i solen bredvid den upphöjda) driver smutskastningskampanjer, åsidosätter vetenskap, ljuger eller falsifierar. Ett sorgligt exempel är Annie Lööf, vilken som partiledare för ett riksdagsparti sätter sin egen åsikt framför vetenskaplig forskning ‒ oavsett om de Nordiska länderna har störst yrkesvalsskillnad p g a kön eller inte (de ligger i alla fall väldigt högt) ‒ och helt enkelt inte ”håller med” forskningen. Det är ett flagrant exempel på den övervägande kvinnliga strategin att ignorera, förneka eller falsifiera fakta för att gynna en egen position.

Ovan har jag berört Birgitta Olsson, Anna Skarhed, Melissa Farley och Maria Sveland som kvinnor som far med falsarier och osanningar. I den senares fall understryks det ytterligare av Evin Rubars kritik av dennas totala osaklighet i sina framställningar.

Det finns åtskilliga fler exempel som kan anföras, alltifrån Gudrun Schymans härskartekniker (avbryter och pratar i andras anföranden, förlöjligar andra eller deras argument, osynliggörande genom att ignorera) till Eva Lundgren, vilken skrivit flera vetenskapligt undermåliga arbeten men ändå har blivit professor vid Uppsala Universitet. Så t ex skriver Hallberg och Hermansson i den kritiska granskningen av hennes skrift ”Slagen dam”:  Framställningen präglas av en stor iver att hitta bevis för de egna teserna, men saknar nästan helt ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthet. Detta något enögda förhållningssätt är emellertid inget som Lundgren är ensam om. Det finns ett ganska stort antal kolleger som befinner sig i samma läger och det är förvisso ett problem. Snacka om (övervägande) kvinnlig strategi! Trots denna vetenskapliga undermålighet presenterar ”Nationellt centrum för kvinnofrid”, vid samma universitet, än idag skriften som att [u]ndersökningen visar att mäns våld mot kvinnor är utbrett och finns i alla samhällsgrupper. Ett, skulle jag vilja påstå, strålkastarexempel på övervägande kvinnlig strategi att ljuga och förfalska och att ignorera motsägande fakta för att gynna sin egen agenda. Det är också ett strålkastarexempel på vart feminiseringen av samhället har lett till. En gigantisk avsaknad av vetenskaplig hederlig- och saklighet! I enlighet med (övervägande) kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategi får verkligheten träda tillbaka för ideologin.

I vilka andra samhällen har det varit så? Jämförelserna skrämmer om ni tänker efter!

Ett mindre samhälleligt destruktivt, men väldigt obehagligt och för den enskilde förödande exempel på hur feminiseringen förstört vårt samhälle, är drevet mot Annelie Sjöberg (som också står ut som en av de kvinnor som inte är enligt det generella mönstret) 2014. Oavsett hur det inleddes (om Lady Dahmers punkt var viktig eller inte) så drog det igång ett gigantiskt drev mot Annelie på Lady Dahmers tweet, och samma Dahmer yttrade aldrig några invändningar mot att hennes följare skulle försöka få Annelie sparkad från sitt arbete som gymnasielärare p g a hennes påstådda åsikter. I en tråd på Genusdebatten beklagade sig däremot ”ladyn” över att de som blivit förbannade p g a hennes följares twittrande mot Annelie vänt sig till hennes annonsörer för att få dem att sluta annonsera.

Jämför gärna tonen på Lady Dahmers tweet med den på Genusdebatten så kommer ni att finna, att det är himmelsvida skillnader. På den förra är det det typiskt (övervägande) kvinnliga aggressionsmönstret, med smutskastning, ignorering av motstridiga fakta, falsifiering, lögn, ryktesspridning, exkludering, hopgaddning, dold aggression (det påstås handla om att ”skydda barnen/eleverna” mot Annelie, vilket döljer det verkliga motivet; ”döda” henne) och total intolerans mot dem som inte håller med/har ”rätt” åsikter. På den andra, mer patriarkaliskt rationella Genusdebatten, är debatten saklig på ett helt annat sätt, och debattörer tar Lady Dahmer i försvar mot dem som vänt sig mot hennes annonsörer. Något liknande är helt frånvarande på Lady Dahmers tweet, utom då en av Annelies kvinnliga elever tar sin lärare i försvar. Men då ifrågasätts hon genast, så hon blir osäker och drivs mot det (övervägande) kvinnliga mönstret att inte våga stå upp för vad hon anser och tror på. Drevet mot Annelie Sjöberg är ett skrämmande exempel på vad feminisering av samhället i verkligheten lett till! Människor vågar inte längre uttrycka sina åsikter om de inte är fullständigt politiskt korrekta, för gör man det ‒ och de felar aldrig så lite med det som ”det feministiska samhället” fastslagit att alla måste följa ‒ så går hatapparatens och mediernas förföljelser igång direkt. Och med hjälp av ”värdegrund”, skvaller, lögner och generaliseringar exkluderas de som vågar yttra sig avvikande ur samhället!

Ett exempel som är alldeles färskt är Linnea Claesson som på (övervägande) kvinnligt sätt obekymrat tycks ljuga och falsifiera för att stämpla män som onda sextrakasserare. Prov på hur (övervägande) kvinnor kan ignorera fakta för att kräva att alla ska gå i linje är en känslostyrd medlem av Europaparlamentet.

Återupprätta patriarkatet

När titeln på denna serie, av belysning av (övervägande) kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategis inverkan på samhället i och med feminisering av detsamma, sätts till titeln ”Återupprätta patriarkatet” är naturligtvis inte avsikten att vi ska införa något samhälle där bara män bestämmer eller innehar positioner. Vad det handlar om är att samhället måste återgå till sådana värderingar och metoder som män evolutionärt förvaltar bättre än kvinnor, d v s samarbete, tolerans gentemot andra och deras åsikter, saklighet istället för smutskastning, vetenskaplighet istället för ovetenskaplig fixering vid kvasivetenskap, m m. Feminiseringen har släppt fram en kader av kvinnor som uppvisar alla de negativa egenskaper som det kvinnliga ”systraskapet” exponerar mer än män. Det har lett till att samhället enbart fokuserar på enstaka (övervägande) manliga negativa beteenden, samtidigt som man totalt förnekar de många fler (övervägande) kvinnliga negativa beteendena och istället försöker uppmåla en lögnaktig bild av ”kvinnan som god, (den vite) mannen som ond” ‒ särskilt tydligt i aggressionsfeministen Gudrun Schymans ”talibantal”, med rena lögner som att det nästan bara är män som kan få för sig att de genom terror och våld kan återupprätta sin värdighet. Det är ett djupt ohederligt samhälle som aldrig kommer att leda till annat än aggression, åsiktskorruption, djupaste splittring och ökande polarisering. Och vi har redan gått alldeles för långt på den vägen!

Om det inte fullständigt ska gå åt helvete med vårt samhälle måste vi göra halt och istället börja bejaka de övervägande manliga (patriarkaliska) sätten att tackla konflikter och åsiktsskillnader. Vi måste lyssna på varandra (och till det räknas inte sådan humbug som SVT ägnar sig åt, ”Sverige möts”, som inte är något annat dold [övervägande] kvinnlig aggression), acceptera sakskäl, vetenskap och avvikande åsikter och rön, sluta att på ett (övervägande) kvinnligt aggressionsvis tysta ”fel” röster, smutskasta och stigmatisera dem som inte är politiskt korrekta och, enligt det (övervägande) kvinnliga lojalitetskravet kräva att alla tycker lika.

Ska vi komma tillrätta med aggression och motsättningar får vi inte skapa en ideologisk fantasivärld där människor bedöms efter schabloner som saknar förankring i verkligheten, som fallet är med genus-”vetenskapen” (könsrasbiologi) och aggressionsfeministisk människosyn. För att några påstår att just en övervägande manlig aggressions- och konkurrensteknik (fysiskt våld/aktion) skulle vara den värsta rättfärdigar inte att man bortser från alla de tekniker som kvinnor övervägande är värre på än män. Då hamnar vi i sådana falska världsbilder som vårt samhälle just nu omfattar, att kvinnor är ”goda” och (vita) män ”onda”. Det är lika illa att peka ut ett kön som ont som det är att peka ut en ras. Vi måste hantera verkligheten som den ser ut och skapa våra försök till lösningar utifrån den, inte en ideologisk fantasivärld. Både män och kvinnor har negativa sidor, kvinnor sådana som samhälleligt är mer negativa, men som är gynnsamma för den mindre gruppen. Bägge könen har också positiva, som egentligen hellre borde fokuseras på. Men det är omöjligt så länge aggressionsfeministerna kan driva sin ”feminisering” av samhället och sitt krig mot männen.

Mångfald och olika åsikter är vad som för samhället framåt, vilket det patriarkaliska samhället fram till 1970-talet bevisade och uppenbarligen ensamt står för. En feminisering av samhället leder bara till intolerans, polarisering, våld och i slutänden åsiktstotalitarism!  Därför är det högst problematiskt att alla riksdagspartier (utom SD) betecknar sig som ”feministiska”. D v s indirekt legaliserar en nedmontering av åsikts- och yttrandefriheten och själva demokratin.

Referenser

Archer J. Sex differences in aggression in real-world settings: a meta-analytic review. In Review of General Psychology. Vol. 8(4). 2004. P. 291-322.

Benenson J.F. The development of human female competition: allies and adversaries. In Philosophical Transactions of The Royal Society B Biological Sciences. Vol. 368, no. 1631. December 2013. https://www.researchgate.net/publication/258117629
Benenson J.F., Kuhn M.N., Ryan P.J., Ferranti A.J., Blondin R., Shea M., Charpentier C., Thompson M.E., Wrangham R.W. Human Males Appear More Prepared Than Females to Resolve Conflicts with Same-Sex Peers. In Human Nature. Vol. 25, Issue 2. June 2014. P. 251-268.

Benenson J.F., Markovits H., Hultgren B., Nguyen T., Bullock G. et al. Social Exclusion: More Important to Human Females Than Males. In PLoS ONE 8(2). 2013.

Bergman, Helene (2013). Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar. Beijbom books.

Chivers Tom. Do men want sex more than women? https://unherd.com/2019/05/do-men-want-sex-more-than-women/?=refinnar

Björkqvist K., Österman K., Lagerspetz K.M.J. Sex differences in covert aggression among adults. In Aggressive Behavior. Vol. 20. 1994. P. 27-33.

Buss D.M. Sex differences in human mate preferences: Evolutionary hypotheses tested in 37 cultures. In Behavioral and Brain Sciences. Vol. 12. 1989. P. 1-49.

Furtuna, D., Cum lupta femeile intre ele tactici ale agresivitatii feminine. http://dorianfurtuna.com/instincte/cum-lupta-femeile-intre-ele-tactici-ale-agresivitatii-feminine.

Hallberg Hermansson. http://www.nada.kth.se/~stefan/Granskarnas_rapport.pdf

Liddle J.R., Shackelford T.K., Weekes-Shackelford V.A. Evolutionary Perspectives on Violence, Homicide, and War. In ed. by Todd K. Shackelford, Viviana A. Weekes-Shackelford, “The Oxford Handbook of Evolutionary Perspectives on Violence, Homicide, and War”. 2012. P. 3-22.

Maner J.K., McNulty J.K. Attunement to the fertility status of same-sex rivals: women’s testosterone responses to olfactory ovulation cues. In Evolution & Human Behavior. Vol. 34, Issue 6. November 2013. P. 412-418.

Owens L., Shute R., Slee P. Guess what I just heard! Indirect aggression among teenage girls in Australia. In Aggressive Behavior. Vol. 26(1). 2000. P. 67-83.

Sefcek, Jon A, Brumbach, Barbara H, Vasquez, Geneva, & Miller, Geoffrey F. (2006).  The Evolutionary Psychology of Human Mate Choice: How Ecology, Genes, Fertility, and Fashion Influence Mating Behavior. I Journal of Psychology & Human Sexuality, Volume 18, 2007 – Issue 2-3, Pages 125-182.

Simmons R. Odd girl out: The hidden culture of aggression in girls. London: Harcourt. 2002.

Ström, Pär (2007). Mansförtryck och kvinnovälde. Den nya välfärden.

Symons, Donald:  Beauty Is in the Adaptations of the Beholder: The Evolutionary Psychology of Human Female Sexual Attractiviness.  I Sexual Nature Sexual Culture (ed Paul R Abramson & Steven D Pinkerton), Chicago and London 1995.

Trivers R.L. Parental investment and sexual selection. In B. Campbell (Ed.), Sexual selection and the descent of man, 1871-1971 (pp. 136–179). Chicago, IL: Aldine.

Vaillancourt T., Sharma A. Intolerance of sexy peers: intrasexual competition among women. In Aggressive Behaviour. Vol. 37(6). 2011 Nov-Dec. P. 569-577.

Wase, Dick (2012). Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen. Oeisspeis.

Vrangalova Z., Bukberg R.E., Rieger G. Birds of a feather? Not when it comes to sexual permissiveness. In Journal of Social and Personal Relationships. Published online before print May 19, 2013. https://www.researchgate.net/publication/260814394_Birds_of_a_feather_Not_when_it_comes_to_sexual_permissiveness.

Länkar till fakta om sexarbete


Återupprätta patriarkatet, del 5

Betyder det som forskningen har funnit i skillnader mellan kvinnliga och manliga konkurrensstrategier och aggression att kvinnor i själva verket inte alls är goda, utan rent av onda? På den frågan kan man svara på två olika sätt. Utifrån den radikalfeministiska aggressiva konkurrensstrategin, att på kvinnligt sätt smutskasta män för beteenden som är evolutionärt skapade, måste svaret bli ett tveklöst: Ja, kvinnor är onda! Om mannen nämligen är ond för att han formats evolutionärt på ett visst sätt till negativa beteenden så måste självklart också kvinnan vara det. En allmänt ansedd dålig egenskap hos ett kön blir inte bra hos ett annat. Att ljuga, förtala, utesluta och inte acceptera att människor har olika åsikter är allmänt betraktat som negativt, oavsett om det är kvinnor eller män som gör det. Men forskningen visar att det är betydligt vanligare att kvinnor än män gör så!

Utifrån det första sättet att besvara frågan visar sig den radikalfeministiska aggressionstaktiken i samhället i ljuset av samma fråga inte ha någon som helst grund i verkligheten. Det handlar enbart om kvinnlig aggression och sådan borde inte ett samhälle låta bli tongivande, lika lite som nazism, kommunism eller rasism. Ändå har samhället hamnat där att t ex den totalt ovetenskapliga genus-”vetenskapen” (nutidens motsvarighet till rasbiologin) ges stora anslag och får genomsyra lagstiftning och samhällsplanering. En genusforskning som har framsprungit inte för att med vetenskapliga tester pröva hypoteser, utan för att bevisa en redan ideologiskt fastslagen ”sanning”: Det är en grundläggande premiss i genus-forskning att skillnader mellan män och kvinnor i egenskaper, beteenden, sysselsättning, etcetera, inte kan förklaras biologiskt (ledare i tidskriften Genus nr 3/99). Den här redan beslutade ”sanningen” har lika lite som ”könsmaktsordning” någonsin prövats eller bevisats genom vetenskapliga eller empiriska tester. Det har bara fastslagits av en liten kvinnlig och gentemot mannen aggressiv grupp att det är så och så har man producerat ren kvasivetenskap för att försöka övertyga makthavare att gynna denna aggressiva grupp (Läs gärna Ninnis texter här, här, här, här, här och här). Ändå får denna ideologiska trossats styra av regeringen tillsatt utredningsarbete: Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi. Könsmönstren skapas och upprätthålls både på det personliga planet och på det samhälleliga planet (Jämt och ständigt s 5). Redan här har vi fått ett skrämmande exempel på vad feminisering av samhället leder till: Åsidosättande av vetenskap enligt det kvinnliga konkurrensmönstret att ifrågasätta mindre och lättare köpa lögnaktiga påståenden för att inte sticka ut.

Det andra sättet att svara säger att kvinnor inte är onda för att de råkar ha evolutionärt utvecklade mönster, lika lite som män är onda av den anledningen. Det aggressionsfeminismen och Sveriges regeringar, med kraftigt bistånd av journalister och andra politiker, försöker göra är att liksom kyrkan och religionen, nazismen och fascismen gjort genom historien skapa en ”ideal” människa. D v s utan att ta hänsyn till verklighet, biologi, evolutionär stöpning och olikheter, vilket tydligt visar att aggressionsfeminismen är en fascistisk rörelse. När människor avviker från denna ”rätta” modell så blir reaktionen, som i den kvinnliga kommuniteten, stigmatisering och uteslutning. Feminiseringen har stort ansvar för att folk istället för att rekryteras på meriter kan rekryteras p g a kön (den kvinnliga konkurrensstrategin att ingen får sticka ut och vara bättre än någon annan för att gynna sig själv), att svenska medier upphört att objektivt och neutralt rapportera om olika forskningsresultat, olika åsikter och kritiska röster i klimatdebatten, om sexualia, i migrationsdebatten, angående relationsvåld och inte minst i hur män och kvinnor faktiskt fungerar. Istället ligger ett tjockt, stinkande täcke av ”rättning i ledet”, var inte avvikande, ljug på dina konkurrenter m m, i enlighet med redovisad (företrädesvis) kvinnlig konkurrensstrategi över journalisters och politikers sätt att arbeta. Den naturliga följden av det blir att samhället följer den (företrädesvisa) kvinnliga aggressionen med uteslutning, smutskastning och ignorering. I den verksamheten har man skapat sig ett fantastiskt socialfascistiskt verktyg i form av ”värdegrunden”.

Den allmänt vedertagna men djupt fascistiska ”värdegrunden”

Jag måste orda något om ”värdegrunden”, ett fascistiskt instrument som kan användas för att legitimera utstötning, stigmatisering och framförallt, att sätta grundlagarna om åsikts- och yttrandefrihet ur spel. I en rättsstat som har lagar som reglerar brott och straff behövs naturligtvis inte några ”värdegrunder” för att reglera människors beteende inom yrken eller organisationer. Har vi en grundlag som uttryckligen säger att det råder åsikts- och yttrandefrihet så kan man agera när någon bryter mot lagen, men inte när någon bara bryter mot ”det som ju ’alla’ vet är rätt”. Men med hjälp av värdegrunden kan man nu däremot avvisa, utesluta och t o m avskeda människor för att de inte har ”rätt” åsikter eller för att de berättar ”fel” saker. Ett tidigt sådant exempel är Richard Jomshof, som 2005 fick sparken som lärare för att han var Sverigedemokrat. Ett annat sådant absurt exempel är den 71-åriga kvinna i Dalarna som hade arbetat 10 år som volontär i Röda korset, som hemligen filmades och uttryckte sin åsikt att det vore bättre att hjälpa i invandrarnas hemländer. Hon kastades ut ur Röda korset med hänvisning till värdegrund. D v s ett flagrant exempel på att man straffar någon för fel åsikter. Ytterligare ett är fotografen Peder Andersson som fick sparken med hänvisning till värdegrund, för att han berömt några kvinnliga dansare. Det senaste exemplet är när Lärarförbundet i Lidköping inte tillåter Sverigedemokraterna att delta i ett möte med kommunfullmäktige (där de är tredje största parti), med hänvisning till att SD:s värdegrund inte stämmer med deras egen. Jag är verkligen inte Sverigedemokrat, men de som agerade fascistiskt i det läget var Lärarförbundet! Själv blev jag, sedan jag kritiserat en utställning på Gotlands museum (om mäns våld mot kvinnor genom historien) för att vara ensidig (museilagen stadgar att utställningar ska vara allsidiga, den sattes upp sedan den nye chefen, Susanne Thedéen tillträtt), plötsligt portad från Medeltidsveckans program och från kommunens turistbyrå i samma veva, med hänvisning till ”värdegrund”. Det påstods att man fått klagomål för att jag berättade ”fel” historia om hur man tänkte om sexualitet förr och inte uttryckligen tog avstånd från historien. Blekinge tidning har uppmärksammat problemet med värdegrunder och det är ingen tvekan om att det är ett mycket farligt verktyg för att tysta och stigmatisera ”avvikande”. Det är (övervägande) kvinnlig aggression i ett nötskal som blivit allmän norm i hela samhället. Ett flagrant exempel på hur farlig feminisering är för ett demokratiskt samhälle!

Statligt sanktionerad (övervägande) kvinnlig aggression ‒ Sexköpslagen

Ett annat exempel på t o m statligt påbjuden (övervägande) kvinnlig aggressivitet är Sexköpslagen. I grunden ligger den djupt rotade kvinnliga instinkten att stöta ut, smutskasta och förgöra kvinnliga konkurrenter som genom ett generöst sexuellt utbud hotar kvinnans position hos manliga partners. Furtuna ger ett exempel: Kvinnor kan därför alliera sig mot en potentiell rival och detta beteende är särskilt synbart då en ny, ung och sexuellt attraktiv kvinna uppträder i en redan etablerad kommunitet. Vrangalova, Bukberg & Rieger fyller på: […] sexuell frigjordhet [hos kvinnor] … utsätter frigjorda individer för en förhöjd risk för social uteslutning och aggression och en bärare av negativa välbefinnande konsekvenser […] vår studie presenterar också bevis för att frigjordgrundade positiva urval finns inom samkönade vänskaper, vilket kan erbjuda visst skydd mot social uteslutning. Ett sådant skydd förefaller särskilt fungera bland män, då frigjorda män betraktade frigörelseföremålet antingen lika med eller mer positivt än det icke frigjorda föremålet i alla fall utom två (partnerskyddande och ovilja mot sexualitet). Frigörelseskyddande effekter bland kvinnor tycks mer begränsade, då kvinnor klassade det frigjorda föremålet mer negativt än det icke frigjorda föremålet  oavsett deras egen frigjordhet eller inte i alla fall utom ett (utåtvändhet). Frigjorda kvinnor kan därför stå inför särskilt negativa konsekvenser. Det är kvinnor som förtrycker kvinnlig sexualitet och horstämplar andra, inte män!

I strävan att tillintetgöra de hotfulla sexarbetarna är den viktiga konkurrensstrategin med dold aggression i främsta ledet. Det påstås därför att lagen är till för ”omsorg” av de utmanande konkurrenterna, men i själva verket är det ytterst få sexarbetare som ser lagen som något positivt. Inte heller finns det något som helst stöd i internationell forskning för den svenska sexköpslagen (se länksamlingen efter referenslistan). Emellertid, eftersom det inte finns någon vetenskaplig forskning måste man därför med sexköpslagen, precis som med genusforskningen, producera ett antal falsarier. D v s exakt det (övervägande) kvinnliga konkurrens- och aggressionsmönster som tidigare har presenterats, med lögner och ignoreringar, ackompanjerade av en smutskastning, som i den dolda aggressionens tecken riktas mot männen. Det är därför journalister som Maria Sveland, utan att blinka, rakt av kan fara med osanning om vad som sägs i internationell forskning, Anna Skarhed kan framställa en rapport som redan på förhand har förutbestämda slutsatser, varför hon inte bara måste fara med osanning, hon måste också ignorera de fem arbeten som hon har med i litteraturlistan som exempel på kritiska och lämna dem helt utan kommentarer. D v s att ignorera när kritiken är för stark (de finns bara där för att det ska ge en illusion om att arbetet är vetenskapligt, med olika infallsvinklar).  En annan favorit att åberopa är den vetenskapligt mycket starkt kritiserade Melissa Farley, som handskas med fakta som ”fan med bibeln”.

I denna institutionaliserade kvinnliga aggression kan också politiker utan att blinka fara med osanning. Birgitta Ohlsson förvränger t ex ILO:s uppskattningssiffra om 2,5 miljoner traffickerade över hela världen (alla kategorier) till att inkludera alla i tvingat arbete för att blåsa upp siffran till 12,3 miljoner och allehanda andra påståenden som inte är med verkligheten stämmande (Wase 2012 s 416ff).

Det existerar förmodligen inte en enda refererad källa, inte ett enda påstående som är med sanningen överensstämmande när det gäller vad den svenska statens representanter, politiker eller journalister påstår om sexarbete, i vilket sammanhang det än månde vara. Sexköpslagen bygger till hundra procent på falsarier och är ett skolexempel på ett antal fenomen som övervägande måste tillskrivas (övervägande) kvinnlig konkurrensstrategi och aggression: Dold aggression, förtal, lögn, ryktesspridande, stigmatisering, ignorering, hopgaddning och intolerans mot dem som avviker. De enda som accepteras av de självutnämnda ”goda systrarna” är de som gör en ”pudel” och insorterar sig i den kvinnliga normgruppen, förnekandes sig själv.

Mediealt sanktionerad (övervägande)  kvinnlig aggression, Metoo#

Om Sexköpslagen är ett lysande exempel på statligt sanktionerad (övervägande) kvinnlig aggression så är Metoo# exempel på medialt sanktionerad sådan. Denna kampanj handlade också till hundra procent om dold aggression! Vad som möjligen ursprungligen var ett ärligt försök att uppmärksamma sexuella trakasserier sjanghajades genast av aggressionsfeministerna för att under omsorgens täckmantel bedriva hetsjakt på män. Naturligtvis fanns där åtskilliga vittnesmål som var uppriktiga och ärliga, men de drunknade i det oförblommade hat och de många falska anklagelser som haglade. Inte någon var heller intresserad av att kvinnor sextrakasserar lika ofta som män, istället fick en stackars kvinnlig journalist schavottera för att man falskt skulle kunna påstå att det inte enbart handlade om att förfölja och smutskasta män. Hon utvaldes av strategerna bakom detta för att bli ”undantaget som bekräftade regeln”. Med facit i hand kan man inte med bästa vilja i världen säga annat än att metoo# inte ledde till något positivt, särskilt inte när man tar i beaktande Benny Fredrikssons självmord och mediernas uthängningar av ett antal manliga (och även en enda kvinnlig) journalister och kulturarbetare, som senare resulterat i frikännande och nu senast i åtalsrättegången mot Cissi Wallin. Detta hade inte behöva skett om problemet istället för att tas som förevändning för att få användas till smutskastning, falska anklagelser, ignorernadet av fakta, intolerans och krav på likriktning i åsikter hade handskats med på ett (övervägande) manligt sätt, med verkliga undersökningar, en debatt för och emot och inga förhastade slutsatser. Men det går inte i ett feminiserat, ”feministiskt” samhälle, där det (övervägande) kvinnliga beteendemönstret används som enda riktlinje. Politiken och medierna måste bli (och är) kontaminerade! Och självklart kommer inte de kvinnodominerade medierna någonsin att erkänna att de agerar fel (även om enstaka journalister kan utgöra undantag). De har ju bara handlat så som är det vanliga inom den kvinnokommuniteten, precis som de känner och har lärt är så som man gör: stigmatiserar, falsifierar/ljuger, exkluderar och trycker ner.

Feminiseringen och invandringsdebatten

Den här premissen, likt den kring ovan refererade genus-”vetenskap”, tycks vara förutbestämd att inte tolerera någon som helst kritik, så som Pierre Schori uttryckte det i riksdagen 1997: Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken. Ett annat exempel på hur feminiseringen och upphöjandet av de kvinnliga strategierna till norm skadat samhället är debatten om invandringen. Där har den tagit sig dess värsta former i just strategin att ljuga och falsifiera (om nivåer, inverkan på brottsligheten m m), smutskasta och sprida falska rykten (påståenden om rasism och främlingshat, brunstämpling m m) stöta ut och vara intoleranta (som t ex Annelie Sjöberg, vilken under falska skäl fick sparken för att hon gått i ”fel” demonstration och därför avstängdes från sina politiska uppdrag i Centerpartiet). Jag är på intet sätt Sverigedemokrat och som historiker och invandrarättling vet jag att migration är av godo, när samhället behöver eller kan hantera den, men det är ju inte det det är frågan om här. I den svenska migrationsdebatten ser vi hur feminiseringen av samhället gjort att den alltmer feminiserade politiker- och journalistkåren plötsligt köper kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategi som självklara medel att främja det (företrädesvis) kvinnliga mönstret att alla måste vara ”jämlika” (d v s tycka och tro exakt likadant). Feminiseringen har på ett avgjort sätt urholkat och undergrävt demokratin! Samma mönster ser vi också i Klimatdebatten.

SVERIGE MÖTS ‒ VILKEN HUMBUG!

SVT har med tysk förebild startat ett projekt som de kallar ”Sverige möts”. Jag blir alltid misstänksam när SVT (eller något annat etablerat media) startar den här typen av kampanjer. SVT har med åren visat sig vara fullständigt i brist på saklighet och objektivitet, och rörande ämnet ”klimatet”, som är en av de polariserande frågor som svar ska ges på om man vill vara med, har man inte sedan 2011 släppt in en kritiker i rutan. SVT har alltså kraftigt uppmuntrat till polarisering i samhället genom att i strid mot de egna reglerna vandra den politiska korrekthetens väg och vägra att bevaka kontroversiella frågor objektivt och sakligt, för att istället aktivt arbeta för att människor enbart ska få ”rätt” information. Särskilt tydligt blir detta i frågan om sexköpslagen, sextrafficking och porr och var tidigare i frågan om invandring. Inte bara för att man, som i fallet klimatet, enbart släpper fram ”rätt” personer, man skyr dessutom vetenskaplig forskning och sänder istället tårdrypande propagandtärer som ska skrämma tittarna till att tycka rätt (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här). För att inte tala om att man vägrat att sända den av Amnesty international prisade franska dokumentären ”I Sverige finns inga horor”.

Rent initialt fanns alltså hos mig en stark misstänksamhet mot projektet, men jag bestämde mig ändå för att ge det ett försök, så jag gick in på SVT:s hemsida för detsamma och besvarade frågorna: 1) Bör vi för klimatets skull äta mindre kött? mitt svar blev ”nej”. 2) Ska tiggeri förbjudas? ”nej”. 3) Ska vi ha flera vargar i Sverige? ”ja”. 4) Är bensinen för dyr? ”ja”. 5) Skulle mer feminism vara bra för Sverige? ”nej”. Ska Sverige ta emot färre flyktingar? ”ja” (rent principiellt skulle jag vilja svara nej på den frågan, men jag tror inte det är någon idé med det budgetunderlag och den obefintliga assimileringspolitik som nu finns). 6) Är skatten för hög? ”nej”. Sedan tog det stopp. SVT hänvisar till Novus för utvalet av frågorna som vi vet delar svenska folket åsiktsmässigt. Men det finns ju fler frågor, som absolut är mer relevanta än åtminstone antalet vargar. Jag saknar dessa frågor: 7) Är manligt våld mot kvinnor det enda problemet i relationsvåld? (kvinnor är minst lika våldsamma som män, se här, här, här, här, här). 8) Är sexköpslagen en bra lag? (att den inte är det syns här, här, här). 9) Är genusvetenskap en verklig vetenskap? (Att det är högst tveksamt, se här, här, här, här, här, här, här, här). 10) Var #metoo en bra rörelse? (med tanke på hur många offentligt uthängda som sedan friats så skulle mitt svar definitivt bli ”nej”, se även här, här, här). Slutligen fråga 11) Bevakar SVT på ett sakligt och objektivt sätt polariserande frågor? Förutom de ovan anförda exemplen vill jag tillägga företagets vägran att sända den norska TV-serien ”Hjernevask”.

Det är också tämligen tydligt att den här kampanjen inte syftar till att försöka förändra debattklimatet och åsiktshaveriet (=det att man inte accepterar ”avvikande” åsikter). Nej det ordas inte ett ögonblick om att detta i förlängningen skulle generera några kritiska reflektioner alls. Istället sägs det om erfarenheterna i Tyskland: Responsen har varit bra och de som har deltagit har uppskattat att i lugn och ro få lyssna på och samtala med någon som har en annan uppfattning än en själv. Och vart leder det vidare? Om jag gick dit för att samtala med en meningsmotståndare så hörde vi förmodligen bägge till de få som faktiskt accepterar och kan samtala med meningsmotståndare. Men det rör ju inte alla dessa som tack vare mediernas uthängningar (t ex Thomas Matssons och Robert Aschbergs häxjakt på ”rasister”, uthängningarna med namn av orättfärdigt anklagade under #metoo-häxjakten, m m) och ensidiga fokusering på de ”rätta” synpunkterna fått legitimerat att det är helt ok att hata och stämpla människor.

Jag vet ju av egen erfarenhet hur det är att drabbas av en kraftigt förvrängd medial uthängning (i Expressen så klart), och vilka följder det får, så jag kunde ju ha börjat bete mig på samma sätt som Expressen gjorde. Nu har jag dock alltid ansett, och anser, att man måste ha en saklig och hövlig ton, undvika förklenande verbala utbrott och respektera att alla inte delar mina synpunkter (eller ens vill lyssna på sakliga argument). Men förutom att legitimera för de politiskt korrekta att det är rätt att hata och hänga ut meningsmotståndare, som medierna med SVT gjort under många, många år, så har det också lett till att mängder av de som blivit uthängda, eller som känner att de fakta de känner till existerar aldrig får komma fram, fått legitimerat att de också kan hata och smutskasta. Medierna och deras svans har ju så länge visat att det är på det sättet man gör!

Det är inte märkligt att det på hemsidan för ”Sverige möts” också står: Vi kan inte garantera att alla som anmäler sig blir matchade – dvs att det går att hitta någon som tycker olika i närområdet. Det säger ju i sig verkligen vad detta handlar om. Den politiska korrektheten är så stor att den riskerar att möta varandra. En mer adekvat formulering kunde vara: Vi kan inte garantera att alla som tror på det som sägs i medierna som anmäler sig blir matchade – dvs att det går att hitta någon som tycker olika i närområdet. Att matcha mig med någon blir inte svårt, för jag tänker kritiskt varje gång jag ser en polariserande fråga där medier, politiker och aktivister vägrar att släppa fram kritik och meningsmotståndare, exakt som det är i frågorna kring klimatet, feminismen, manligt våld mot kvinnor, sexköpslagen (överhuvudtaget allt som har med sex att göra) och genus ‒ och tidigare var med invandring och #metoo. Då ligger det en hund begraven. Att man överhuvdtaget inkluderar frågan om vargar och skatter visar på vilket plan detta ligger. Naturligtvis finns där olika meningar, men det är knappast så att någon blir social paria av att inte tycka ”rätt”, eftersom det ännu inte utkristalliserats något ”rätt” eller ”fel” i ideologisk eller moralistisk mening. Men det blir man om man t ex presenterar fakta rörande sexualia eller genus, och fortfarande rörande invandring. En gång stämplad, alltid stämplad!

Jag är tveksam till om jag ska anmäla mig. Å ena sidan kunde det vara av intresse för att följa upp (och förmodligen bekräfta farhågorna i) denna text, men å andra sidan fruktar jag att jag endast spelar de med ”rätta” åsikter ‒ journalister, politiker och aktivister ‒ rätt i händerna. För min övertygelse är, att detta i grunden bara handlar om att de självutnämnda ”rätta” ska kunna slå sig för bröstet och säga: vi har minsann haft ett projekt som låtit de som är fel sansat få prata med dem som är goda. Precis som någon tidning t ex kan ta in en text om en vetenskaplig undersökning som visar att kvinnor är lika våldsamma som män i förhållanden. Men sedan fortsätter man ändå att enbart fokusera på ”mäns våld mot kvinnor” och inget förändras. På samma sätt lär det bli med denna kampanj, för journalister och politiker är inte mer än människor och värjer sig med näbbar och klor mot att vidgå att de agerat fel. Därför kommer de fortsätta att polarisera åsikts- och debattklimatet. Av den anledningen är min uppmaning till dig som är socialt ”avvikande”. Anmäl dig inte till detta förrän projektet rätats upp och formulerat en klar målsättning, att förändra medierapporteringen, debatt- och åsiktsklimatet. Som det är nu är projektet bara humbug!

JANNE JOSEFSSONS POLITISKT KORREKTA PROPAGANDANUMMER

I någon sorts ”självkritisk” serie ska Janne Josefsson följa upp tidigare ”undersökande” program som han varit med och gjort. Det vore nog ett lovvärt syfte om det verkligen handlade om självkritik och undersökande journalistik, men det första avsnittet har absolut ingenting med någondera att göra! Det är helt subjektiv propaganda för en politiskt korrekt ståndpunkt och gör absolut ingenting för att skärskåda eller hjälpa sexarbetares situation. Det är ett journalistiskt pekoral!

Undersökande journalistik ska utgå från obestridliga fakta och undersöka påståenden för och emot ‒ i sig inte annorlunda än vilken vetenskaplig forskning som helst. I programmet framförs dock inte ett enda obestridligt fakta, enbart ounderbyggda påståenden som inte har någon som helst grund i vetenskaplig forskning. Därtill byggs hela den ”undersökande journalistiken” på ett tidigare lika undermåligt reportage från 2000, om verklighetens ”Lilja 4-ever” och hennes uppbragta vän, på två röster. I förbifarten släpps en rumänsk sexarbetare som vittnar om att hon jobbar av egen vilja, utan någon hallick, in, och förutom att hon senare förminskas av Josefsson själv så visas nivån på programmet av att Dangoules (förebilden för ”Lija 4-ever”) vän Melitta genast vill polisanmäla rumänskan.

Jag klandrar på intet sätt Melitta för hennes känslor och uppbragthet, lika lite som jag ifrågasätter tragedin kring Dangoule. Men en undersökande journalist ska inte så uppenbart okritiskt acceptera allt som verkar salongsfähigt i sammanhanget och framförallt inte avge slutsatser som bortser från vittnesmål och fakta. Dessutom borde han balansera de känslosamma utbrott som Melitta uppvisar.

Det som sägs i Striptease 2000 är verkligen ingenting som enbart kan lastas på ”människohandlare”. Dangoules situation i Litauen var långt ifrån ”rosenröd” och av de vittnesmål som ges kan man starkt misstänka att hon redan där prostituerat sig. Ingen kan klandra henne för det, men att indirekt skylla det, eller det faktum att hennes familj sket i henne, på ”människohandel för sexuella ändamål” är verkligen att skjuta över målet. Det finns mängder av analoga fall där kvinnor och män av eget val sökt sig till väst för att söka förbättra sina liv.  Men det handlar inte om ”människohandel för sexuella ändamål”, det handlar om att möjligheterna för dem är stängda, varför de måste vända sig till människosmugglare som kan ta ut hutlösa priser. Priser som sedan ställer dem i stor skuld och som tvingar dem att arbeta på något sätt för att kunna betala tillbaka. Men det finns ingen som helst humanism i att beröva dem möjligheterna att försöka, så som Josefsson och andra vill göra. Vi hör sensmoralen i vännen Dellas i Litauen kommentar: ”hade hon stannat i Litauen hade hon i alla fall varit i livet idag. I Sverige blev hon ett villebråd.”

Ingen vet om det som Della säger stämmer, att Dangoule skulle varit i livet om hon stannade. Däremot var hon redan ett villebråd i Litauen och det finns föga som talar för att hon fått det mycket bättre där. Men, det är uppenbart att Josefsson och andra som förfäktar denna ensidiga fixering på ”människohandel för sexuella ändamål” anser att tjejer i Dangoules situation i hemlandet inte ska ges möjligheter att förändra denna ‒ och i förlängningen alltså acceptera sin situation som ”villebråd” ‒ genom sexarbete. Åtminstone inte i något annat land än hemlandet.

Amatörmässigheten i Josefssons program lyser också som en neonskylt genom de skygglappar som ska skydda mot allt som kan ifrågasätta att den officiella svenska hållningen ‒ och inte minst lagarna ‒ är otadliga. En verkligt undersökande journalist, som den franska Ovide (som gjort en prisbelönt dokumentär om hur förödande den svenska sexlagstiftningen slår mot svenska sexarbetare, ”I Sverige finns inga horor”) hade frågat sig; ”vad är det i Sverige som gör att sexarbetarna kan hamna i sådana situationer här”? En verkligt undersökande journalist hade inte bara okritiskt godtagit den kraftigt, vetenskapligt ifrågasatta svenska sexlagstiftningen, utan försökt få en helhetsbild. Istället för att bara gå på enstaka, utvalda röster. Men när det gäller detta ämne är Janne Josefsson ingen undersökande journalist. Han är enbart en amatör som politiskt korrekt gör ett propagandanummer för den svenska självgodheten. Han behöver inte ta del av forskning, vetenskapliga undersökningar och motstridiga röster ‒ som hos t ex ”Rose alliance”. Det räcker med att köra ett totalt ovetenskapligt skräckscenario som ska fungera som ytterligare en dimridå för människor att få upp ögonen för att vi i Sverige inte alls bryr oss om sexarbetare. Myndigheter och medier bryr sig bara om att exportera den självutnämnda svenska präktigheten och struntar i hur sexarbetarna mår. Åtminstone om de inte vill göra avbön och instämma i det svenska fördömandet.

Redan för flera år sedan skickade jag boken ”Den kidnappade sanningen ‒ myten om den gigantiska sextraffickingen” till UG-redaktionen, med en uppmaning att via undersökande journalistik skärskåda den verkliga sex-trafficking industrin”, nämligen anti-prostitutionsrörelsen. Men UG-redaktionen gjorde som samtliga svenska media, de sopade de ”fel” fakta som redovisades under mattan och låtsades som ingenting. Hade Josefsson konsulterat den hade han kunnat se, att fallet ”Lilja 4-ever” är ett ytterst sällsynt fall. Det förekommer, javisst, men internationell statistik visar, som framgår av redovisad sådan, att verklig sextrafficking, d v s ”människohandel för sexuella ändamål” är ett oerhört marginellt brott. Och det hjälper inte heller att försöka skyla detta med den ovetenskapliga myten om ”mörkertal”, för t o m BRÅ (S 21) medger att det är osannolikt med mörkertal kring detta brott.

Inte heller var de svenska lagarna till minsta hjälp för Dangoule. Det som hade hänt henne, om hon trott sig ha någon hjälp där, vore att hon under den period som löpte fram till en eventuell rättegång fått stanna, för att sedan återsändas till ”villebrådssituationen” i Litauen. Att arbeta under skyddade förhållanden som sexarbetare är uteslutet. I Sverige har man nämligen konstruerat en samhällelig norm, grundad i djup kristen moralism, som säger att det är ”kränkande” och ”förnedrande” att erbjuda sexuella tjänster. Alltså mår en kvinna som valt att sälja sex i Sverige bättre av att bli utvisad och återsänd till sin ursprungliga miljö. Oavsett hur den tedde sig. Hade verkligen Josefsson brytt sig om sexarbetarnas välfärd borde han ha studerat Nya Zeeland. Sedan avkriminaliseringen av sexarbete i detta land 2003 inträffade det tidigaste ”sextraffickingfallet” först 2017. Då dömdes tre personer för att ha traffickerat en minderårig. Men det säger på intet vis att den minderåriga tvingats till sexarbete, eftersom det automatiskt blir ”människohandel för sexuella ändamål” om sexarbetaren är under 18 år. Vi har haft flera fall i svensk domstol där den minderåriga sexarbetaren hävdat frivillighet, men dom har utdömts endast p g a hennes ålder. Avkriminalisering av sexarbetet är alltså det effektivaste sättet att motarbeta ”människohandel för sexuella ändamål”. Men det vill inte Josefsson känna till.

Inte heller finns i dennes föreställningsvärld, tycks det, möjligheten att de få fallen med domar i sextraffickingmål kan bero på att de i verkligheten är få. Trots att BRÅ alltså säger att det är föga troligt med mörkertal. Istället blir det till ett fullständigt obestyrkt påstående om att en av de få som vågar vittna är den nigerianska flickan ”Mercy”. Internationell forskning visar emellertid att omkring 94 % av alla kvinnliga sexarbetare själva väljer att inträda i jobbet. Jämför att Steinfatt (2002) finner 0 % av de över 4000 thailändska sexarbetare han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig ha blivit tvingad/tubbad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom Busza (2004).  Boonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten.  Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 % (PRA 2008), Jenkins fann ingen bland eskorterna och Mai finner 6 % av de migrerade (de förment ”traffickerade”) sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete.  6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat.  I den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats/tubbats in i prostitution av andra.

Janne Josefsson är inte intresserad av sådana fakta. Han är inte intresserad av fakta överhuvudtaget när det rör denna fråga, för hans avsikt är inte undersökande journalistik, det är att leverera ett politiskt korrekt propagandanummer där den som säger sig göra det frivilligt måste ifrågasättas med att hon ”kanske” gör det frivilligt, den som vittnar mot ”bordellmamman” kan däremot inte ifrågasättas alls. Något som måste understrykas med den eurocentriska föreställningen om ”juju-kulten” i Edo-provinsen i Nigeria. Tror någon att han istället kunde ha formulerat sig ”Den rumänska flickan i röd kjol som sålde sex frivilligt, för sina barns skull och Mercy från Nigeria som kanske lurades hit till Europa närd av en dröm om ett bättre liv”? Jag tror, till skillnad mot Josefsson, på dem bägge, för visst existerar fall som Dangoules och Mercys, men de ska inte i ett ”journalistiskt undersökande” program i sin ovanlighet få styra bilden av allt sexarbete. Och svensk lagstiftning ger varken skydd mot eller har minskat någon verklig sextrafficking till landet. Tvärtom ligger vi högre än världsgenomsnittet med 0,54 fall per 100.000 invånare mot 0,48 i hela världen.

Om Josefsson och någon annan moralpredikant verkligen värnade om hur sexarbetarna mår skulle de anslå ett skadereduceringsperspektiv, som man gjorde i Nya Zeeland och Queensland. Man skulle följa Amnesty Internationals linje om avkriminalisering, för att säkra arbetsförhållandena, men istället väljer de politiskt korrekta i detta lilla land att tro att den skadegynnande lagstiftning vi har är något som ska exporteras. Och för att få Sverige att framstå som så utopiskt präktigt måste man offra de sexarbetare (en gigantisk majoritet) som inte vill ”inse sitt eget bästa”. Vill de inte jobba i ett ”anständigt” yrke får de skylla sig själva. Därmed basta. Slutsnackat!

Och ‒ naturligtvis ‒ för att få den svenska intoleransen och inhumanismen att framstå som något präktigt måste man göra som Josefsson, SVT, aktivister, politiker, m fl. Förtiga fakta, låta enstaka vittnesmål styra hela bilden av sexarbete (i programmet två sådana), tysta motstridiga röster och presentera goda propagandahantverk ‒ solår från sexarbetets verklighet. Josefsson har ju i andra sammanhang gjort bra insatser, men här borde han skämmas! Han gör varken Dangoule, Mercy eller någon annan verkligt sextraffickerad någon tjänst med att förvränga verkligheten.

FEMINAZTER OCH DERAS GELIKAR

Den här texten har tillkommit med anledning av Ivar Arpis utmärkta referat av den avklädning som James A Lindsay, Peter Boghossian och Helen Pluckrose gör av genusforskning och ideologisk feminism i USA.  Jag vill dock påminna om att det inte är första gången som en sådan avklädning görs, men denna är betydligt kraftfullare, i det att det handlar om ett flertal artiklar.

Som ”The Atlantic” också blottar är denna avklädning någonting som drar med sig intellektuell ohederlighet från de postmodernistiska ”akademikerna” som plötsligt står nakna.  En av dem, ”akademikern” Alison Phipps skrev på twitter:  ”Snälla ni stå bakom kolleger i genusforskning / kritiska rasstudier / överviktsstudier och andra områden attackerade av denna tidskriftsartikelbluff.  Det är en samordnad attack från högern.”  (Som motpol dessa akademikers kommentarer).  Hur absurt det är inser man när det framgår att alla tre författarna är vänsterliberala.  (Men har man inget annat att tillgå får ”högerspöket” användas.)  Det gör att vi också, som kritiska till denna fanatiska ideologi, som t ex genusforskningen styrs av, inte får generalisera rörande politiska åsikter.  Jag är övertygad om att det finns åtskilliga därute till vänster som är kritiska (inte bara Johan Westerholm), men de har möjligen svårare att komma ut med det än de som redan är ”politiskt” kritiska.  Jag skriver ”möjligen”, för det är uppenbart att stora mängder av kritiska personer som inte är vänster idag inte heller vågar yttra sig offentligt av rädsla för att skada karriären, så som Steven Sampson konstaterar.

Man måste beteckna det som uppenbart att hyckleriet i detta land (och andra) kring vetenskaplighet nått katastrofala nivåer.  Respekten för saklighet och objektivitet har drunknat i ett postmodernistiskt träsk av okunniga människor som hävdar auktoritet enbart p g a sina åsikter (och frånkänner dem med andra åsikter den auktoriteten).  Lindsay, Boghossian och Pluckrose klär av denna gigantiska korrumpering av vetenskapen tydligt ‒ inte minst för att Adolf Hitler i något omarbetad form ses som ”feministiskt tillförlitlig”.  Det gör att det faktiskt är relevant att kanske släppa termen ”radikalfeminister”, som urskillning från sansade feminister (som t ex Petra Östergren och Louise Persson), och istället kalla dem ”feminazter”.

Feminazterna, och de med dem sammanhängande politiska opportunisterna och karriäristerna, har under en lång räcka av år tillåtits korrumpera vetenskaplig forskning och objektivitet med metoder som man använde i fascistiska och kommunistiska diktaturer.  Det handlar om ignorans av motstridiga vetenskapliga fakta och ovilja att sakligt debattera i skrift eller verbalt, smutskastning och misstänkliggörande av dem som obstruerar mot den ”rätta” övertygelsen och försök att få de människor som är ”fel” att hamna som utstötta och bespottade i samhället.  Jag ska villigt medge att det finns de som agerar lika illa även bland dem som är kritiska till idologibaserad forskning, men skillnaden är att de inte sitter i positioner där de har möjligheter att styra politiken ‒ så som feminazterna tillåtits att göra.

Ett intressant drag i denna smutskastning är det som egentligen borde vara kontraproduktivt för dessa feminazter och deras allierade, nämligen att de klumpar ihop kritiker som ”köpta av någon ’lobby’.”  Om det gäller sexualdebatten är det ”sexlobbyn” (som inte ens existerar i verkligheten), rör det rasstudier är det ”rasister”, är det genusforskning eller feministiska studier är det ”vita cis-män” eller ”patriarkatet” (även dessa mer eller mindre påhittade), är det överviktsstudier är det typ ”köttindustrin” och är det klimatforskning är det ”oljeindustrin”.  De här diffusa och inte sällan icke existerande ”lobbygrupperna” kan användas för att ifrågasätta vilken forskning som helst, oavsett hur genuint underbyggd den är.  Sedan kan man ignorera denna forskning och säga att den inte är värd att ens kommentera.  Istället kan man producera statligt beställda nonsensrapporter (som t ex utvärderingen av sexköpslagen).  Och det är här som en verklig absurditet infinner sig!

Absurditeten består i att de som verkligen är köpta av ”lobbyer” är just genusforskare, växthuseffektsivrare, migrationsforskare, sexlagsförespråkare m fl ”feminazter”, eftersom de anslag som ges till forskning uteslutande går till politiskt korrekt sådan som dessa företräder.  Att man sedan kritiserar seriösa forskare för att de försöker få pengar till forskning från eller komma ut via alternativa källor när han/hon inte släpps fram till de statliga köttgrytorna är ju så makabert att man bara blir förstummad.  ”Du får inga pengar för att din forskning riskerar att producera fel resultat, men vänder du dig till andra möjligheter tänker vi smutskasta dig som en konservativ som betalas av ’lobbyn’.”

Herrgud, var har vi hamnat egentligen?

I det här sammanhanget vill jag citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose i deras Youtube-videoIngen tolererar den här typen av korruption när de upptäcker att resultaten är industrifinansierad förvrängd forskning, för att få den att peka i en bestämd riktning.  Samma granskning skulle vidhänga forskning när den främjar en politisk agenda, och vi har t o m avslöjat tillräckliga bevis för att antyda att denna korruption är genomsyrandes många ämnen, inkluderandes kvinno- och genusforskning, feministiska studier, rasstudier, sexuella studier, överviktsstudier, kulturella studier och sociologi.  Man kunde även lägga till växthuseffekt/klimat.

Men det handlar inte bara om att feminazterna och deras kumpaner bland politiker, journalistkår och aktivister vill beröva alternativ forskning ekonomiska medel och publiceringsmöjligheter, det handlar också om att straffa dem som framhärdar, genom att förstöra deras liv och inkomstmöjligheter.  Vi är ännu inte i Nazityskland eller Sovjetunionen, där man togs av daga eller kastades i koncentrationsläger, men det gäller att ta heder och ära och ekonomisk utkomst från personen som framhärdar.  Särskilt om han/hon har genuint underlag för sin kritik av ”det rätta”.

Jag kan inte frågan om växthuseffekten, så det tänker jag inte gå in på, men så mycket förstår jag, att frågan är en direkt parallell till den om genusforskning, feministiska studier och sexualforskning (en fråga som jag däremot är mycket insatt i, mer än de flesta s k ”experter”).  Det handlar om att kritiker av den ”rätta” åsikten, på samma sätt som de som kritiserar postmodernismen och ovetenskapligheten i genusforskning, måste misstänkliggöras som ”höger” eller beroende av ”industrilobbyister” av dem som förfäktar den karriärfrämjande politiskt korrekta.  Sedan får de ingen tid att utveckla sina ståndpunkter i media, undanhålls forskningsmedel och i slutändan berövas sin utkomst.

Ett aktuellt sådant fall är professor Peter Ribb som verkade vid James Cook university i Australien i många år som marinforskare.  Till skillnad mot alarmisterna hävdade han att korallreven inte alls mår dåligt och kritiserade offentligt de alarmerande rapporter som hävdade att växthuseffekten orsakade sådana skador.  I och med detta blev han klassad som ”förnekare” (det är ett hemskt epitet och inte alls i klass med ”kritiker”, som feminazter och andra annars påstår sig välkomna).  Universitetet försökte belägga honom med munkavle, men han vägrade att anpassa sig och fortsatte sin kritik.  Men då fick han sparken!  Officiellt är det naturligtvis inte hans kritik som orsakat detta (om vi ska tro officiell historieskrivning blev väl knappast heller i Sovjet någon sparkad bara för åsikter), utan att han brutit mot ”den etiska koden” på universitetet.  Så har universitetet självt uppvisat ett lysande exempel på hur man verkligen bör bete sig etiskt, genom att söka igenom Peter Ridds e-postkorrespondens för att kunna producera anklagelser mot honom som strider mot ”den etiska koden”.  Något som fått anställda vid universitetet att använda den universitetsanknutna e-posten synnerligen försiktigt och även fått personer som Ridd kritiserat att kritisera universitetet.  Naturligtvis är det inte någon, utom de mest inbitna växthuseffektsförespråkarna och politiskt korrekta karriäristerna, som tror på den officiella förklaringen och t o m tidningar som annars varit skeptiska till Ridd kritiserar åtgärden (länkar om fallet här, här, här och här).

I något mindre skala, men inte desto mindre förödande, råkade jag ut för samma sak själv.  2008 gav jag ut boken ”Samlag eller Salighet”, som strax blev kurslitteratur i sexualhistoria på sexologikursen vid Göteborgs universitet (men togs bort två år senare då en feministisk lektor tog över).  I den refererar jag forskningskonsensus om att sex i sig inte är skadligt för någon, inte ens barn (att det verkligen råder konsensus om detta har jag samlat vetenskapliga texter om här, och det vore absurt att tro att min bok blivit kurslitteratur på ett universitet om den propagerat för pedofili), utan underströk att det är omständigheterna som är det avgörande för eventuell skada.  I den vetenskapliga världen tvistar man dock om vilka omständigheter som skapar skada (läs mer om det i texten under länken).  Något Expressen inte tog någon som helst hänsyn till då de 2010 skulle smutskasta Piratpartiet (som jag var riksdagskandidat för) genom att utmåla mig som ”pedofilkramare” och påstå att jag ”ansåg” att barn inte tar skada av sex.  Att jag varnat för att ändra lagarna i detta tog skvallerjournalisten inte någon som helst hänsyn till utan frågade mig istället:  ”Tror du att det säljer lösnummer?”

De här feminazterna, journalisterna, politikerna, aktivisterna, ideologiska korsriddarna m fl betraktar sig själva som goda människor som utför goda gärningar (vilka händelsevis råkar sammanfalla med deras eget ego och karriärsträvan), men jag vill åter citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose:  ”Ni kanske tänker att arbete gjort inom detta fält måste vara gott, eftersom det verkar som om det fortsätter människorättsarbetet.  Efter att ha tillbringat ett år med att ha granskat det, och uppmärksammat experterna inom det, måste vi säga att vi inte håller med.  Ett växande antal studier fortsätter inte människorättsrörelsens arbete, de korrumperar det.  Och det profiterar på dess goda namn för att fortsätta främja en social ormsvans så att allmänheten fortsätter att bli mer sjuk.  Utveckling är lättare utan underbyggda studier.”  Sedan föreslår de att de som dessa ”goda” påstår sig tala för kritiskt ska granska och avgöra om de talar för dem.  Något som t ex sexarbetare gjort ‒ och kommit fram till att de ”goda” inte bryr sig om något annat än sitt eget välbefinnande och gärna offrar oskyldiga för detta (se t ex här). Så tillägger Lindsay, Boghossian och Pluckrose att de här människorna helt borträknar evolutionen och är övertygade om att ”det moraliskt och ideologiskt rätta” ska rätta till miljontals år av ”felaktig” evolution.  Men hur kan vi sätta någon som helst tilltro till sådana makabert ovetenskapliga attityder!?  Men, det är väl som sir Winston Churchill lär ha sagt:  ”Folk är inte så dumma som du tror, de är dummare”!  Något som även inkluderar dem som inte tror på detta men inte säger ifrån!  Hjältarna är inte dessa feminazter som skriker i en stor unison och politiskt korrekt kör, utan sådana som Lindsay, Boghossian och Pluckrose, som vågar utmana och säga ifrån.  Det är aldrig medjamsarna (även om maskerade under ett till namnet ifrågasättande epitet, som emellertid blivit synnerligen normriktigt; ”normkritik”) som fört utveckling framåt.  Det är däremot de som vågat ifrågasätta de allmänt vedertagna ”sanningarna”!  Något som t ex Dr Patrick Moore understryker i slutet av denna debatt mellan klimatalarmister och ”förnekare”, då han understryker att de förra inte agerar som vetenskapsmän, utan som aktivister.

PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?) DEL 2

Faktum är att jag blivit väldigt trött på att granska SVT:s s k ”dokumentärer” (eller snarare ”propagandtärer”).  Jag har ett flertal gånger gjort det (härhärhärhärhärhärhärhär och här) och det landar alltid i fullständig avsaknad av journalistik, men istället i ett excellerande i ren skär propaganda!  Det senaste ”Propagandisterna” (eller var det Korrespondenterna?) är en fullständigt makalös bekräftelse av detta.  SVT har totalt lämnat alla formella krav på objektivitet och saklighet bakom sig med en form av ”journalistik” som helt genomsyrar det postmodernistiska träsket av ”rättroende” människor, vilka inte ens behöver fakta för att veta hur världen ser ut (som uppenbarligen ”korrespondenterna”).  Och granskningsnämnden för SVT är fullständigt bortkastat att vända sig till.  De förhåller sig till den politiska och kollegiala korrektheten ungefär så som påven gör till gud.

Ja, nu har jag skrivit av mig något av den värsta frustration som jag känner inför vetenskaplighetens och saklighetens nedmontering i västvärlden (och inte minst Sverige) och kan gå vidare till själva pekoralprogrammet.  I mitt första inlägg om propagandisterna skriver jag detta:  ”Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk.  Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock.  Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”.  Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat.  Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden.  Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete.  Hur vore det om SVT skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”?  Är det någon som läser denna sida som tror att SVT skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?”  Det är exakt lika aktuellt när det gäller detta program, även om jag lägger in reflektionen tidigt.

Låt oss börja med det totalt ounderbyggda fantasipåståendet att 17.000 kvinnor från Nigeria kommit till Europa de två senaste åren (vilka enligt programmet de flesta bara kommer dit för att hamna på en gata som prostituerade).  Något som i genomsnitt skulle innebära 8.500 årligen.  Om man går till tillgänglig statistik i någon av ”Trafficking in Persons”-rapporterna, som jag nu gjort för 2016 (det differentierar föga från år till år, ett utdrag finns här), och försöker få fram en siffra på totalt antal sextraffickerade kvinnor så är den absolut maximala siffran för detta år 6341 personer för hela Europa.  Men detta är ett alldeles för högt antal för att många länder inte separerar sex-, arbets-, tiggeri- och/eller annan trafficking och en hel del inte heller separerar män och kvinnor.  För att inte tala om att offer inte sällan dubbelregistreras i ursprungs-, transito- och mottagarland och att folk registreras som offer enbart för att de förhörts (även om de själva hävdar att de inte är offer).  Dessutom är det i flera fall möjliga traffickingoffer (som alltså inte förhörts), för att inte tala om att väldigt mycket bygger på NGO:ers otillförlitliga siffror.  Sist, men inte minst, är det i åtskilliga fall inga möjliga nigerianskor rapporterade alls i flera, främst östeuropeiska länder.  För Bosnien-Herzegovina sägs t ex att alla offer var medborgare från Bosnien-Herzegovina, för Kroatien att uppskattningsvis 90 procent av offren var från Kroatien, i Grekland sägs om de totalt 57 offren, varav 34 inom sexsektorn, att 26 offer var från Rumänien, 12 från Bulgarien, 5 från Grekland, 4 från Moldava, 4 från Ukraina, 3 från Albanien och vardera ett från Bangla-Desh, Polen och Ryssland, i Kosovo var majoriteten av de identifierade offren Kosovomedborgare och andra kom från Albanien och Serbien.

Jag avser inte här att göra en utförlig genomgång, bara belysa att de nigerianska offren är ljusår från 8.500 kvinnor varje år.  T o m i Italien uppskattar NGO:er det totala antalet traffickingoffer till inte mer än 800  år 2015.  Det är alltså uppenbart att propagandisterna inte gjort någon som helst journalistisk undersökning när de gjorde detta program, de har tagit ogrundade påståenden och presenterat det som fakta och alltså helt missat i de intentioner som ska gälla både journalistiskt som regelmässigt för SVT.  Detta är ett otroligt uruselt och undermåligt jobb som inte kan betecknas som någonting annat än falsk skrämselpropaganda.

Bilden av den falska propagandan konfirmeras av programmet i övrigt, även om åtminstone det ena vittnet i programmet uppenbarligen råkat väldigt illa ut.  För det första så väljer man det prostituerade vittnet (Gift) från den sexarbetssektor som procentuellt är absolut minst, nämligen de gatuarbetande.  Internationellt är det maximalt 20 procent av sexarbetarna (bara Bangla-Desh kommer så högt) som arbetar inom denna sektor, men i västvärlden ligger siffran på 4-5 procent.  Resten är inomhusarbetande som närmast alltid valt att inträda i jobbet själva (totalt sett över världen är det endast ca sex procent som tvingas eller tubbats in i jobbet av andra, Jmf t ex Steinfatt 2002 0 %, Phongpaichit 6 %, Buza 6 %, Boonchalaksi & Guest 0 % bland massageinstitutsarbetarna i Thailand, The Prostitution Reform Act för Nya Zeeland 3,9 %, Jenkins 0 % bland eskorterna, Mai 6 % bland de invandrade sexarbetarna, McCaghy & Hou 6 % och Kofod & medarbetare 4 % i Danmark)  Jag skulle kunna ha en del invändningar mot trovärdigheten hos vittnet Gift (liksom mot den välmående skyddsboende-madamen), men oavsett det så är den springande punkten att det är ett fullständigt generalfel att låta en enda person, inom den absolut minsta prostitutionssektorn, få stå som representativ för nästan alla nigerianska kvinnor.  Varför uppmärksammar inte heller programmakarna det som det andra vittnet (Grace) säger, att en del nigerianska kvinnor ville jobba på bordell, att vissa väljer det?  Kan det vara så att den över sitt sexarbete raljerande Gift helt enkelt blev besviken på den miljö hon fick jobba i??  En liten landsväg.  Vi kan omöjligt säga vilket, men hon är definitivt inte representativ för nigerianska kvinnor ens i sexarbete.

Och vad gäller detta med ”juju-kulten” så är berättelserna om Voodoo-riterna av äldre datum och knappast okänd för de nigerianska kvinnor som arbetar inom sexindustrin i Europa, även om de inte avgivit ”voodoo-ed” själva.  Van Dijk (Journal of the International African Institute Vol. 71, No. 4 (2001), pp. 558-586) klassificerar det som en moralpanik och skriver; alla typer av bilder började cirkulera kring de faktiska innehåll och hot som denna lömska form av afrikansk religion antogs omfatta.  På ett sätt kom den att forma en ”rationell” förklaring för många av flickornas ”irrationella” beteende.  Denna lömska form av skrämsel kunde vändas till en av anledningarna till att handlare, traffickerare, utförare, madamer och hallickar kunde anklagas.  Nederländsk lag uppfattar ”magi” som en form av skrämsel som kan användas […] Bilden av voodoo […] slår oss genast som högeligen hybrid.  Den är i väldigt hög grad resultatet av kulturellt samspel, en kulturell kontaktsituation som ger upphov till meningar och uppfattningar mellan medlemmar av grupper med väldigt olika status, kulturell bakgrund, kompetens, expertis och engagemang i transnationella och transkulturella situationer.

I denna panik tolkades närmast allt man hittade, på och hos flickorna, som ”voodoo-paket” eller -tecken, som mer eller mindre lamslog flickorna.  Men flickorna själva använde sällan ordet ”voodoo” och de flesta upplevde inte ederna som skrämmande och tvingande i sig själva.  Snarare var engagemanget i den spirituella världen en genklang av deras önskan att fara utomlands och söka bättre villkor.  Denna önskan trodde de annars blockerades av vissa andar.  Det tvingande, hotfulla kom i allmänhet senare under deras färd, med utökad kontakt med hallickar och madamer.  Särskilt om de inte ville inträda i prostitution.  Det var då som ”voodoo” inträdde.  När de tog steget att anmäla möttes de av polisens horrifierade uppfattningar som blockerade kommunikation.  Frågan är inte enkel, men det är långt ifrån alla nigerianskor som går igenom detta.  Van Dijk fann att det var de från delstaten Edo i södra Nigeria som hade dessa upplevelser (vilket alltså torde innebära att tron på detta är stamrelaterat).  Lika lite som vi kan säga att Gift är representativ för alla nigerianskor, lika lite är detta med ”voodoo” eller tvingande in i sexarbete representativt för alla.  Skrämmande bilder av karibisk ”voodoo” uppfyllde inbillningen särskilt hos de sociala intressen som deklarerade sig som försvarare av oskyldig barndom och den västerländska företrädesrätten till att beskydda sådan under alla omständigheter.   Faktum är, fortsätter Van Dijk, att detta moralistiska utbrott rörande afrikansk religiös utövning ideologiskt firade mycket Eurocentriska föreställningar om de unga som försvarslösa offer för deras egna religiösa former och Europa som den idealiserade platsen där barndom blommar i säkerhet.  Härmed blev ”voodoo” både en förklaring både för det oförklarliga som ett ställe för förnekande av någon enda nigeriansk flickas eget agerande.  Vi ser här exempel på hur propagandisterna förlitar sig på eurocentriska vaneföreställningar utan att undersöka fakta.

Nämnas kan också att vi måste vara medvetna om att varken samtliga madamer eller kopplare alltid är onda och tvingande.  Både Buza (2004, Sex Work and Migration: The Danger of Oversimplification – a Case Study of Vietnamese Women in Cambodia. I Health and Human Rights, vol 7 4, pp 231-249) och Frederick (2005 Research Director. Slavery, Debt Bondage and Sex Work: A Study of Trafficked Nepalese Girls and Women in Mumbai and Kolkata, India. Lausanne) understryker att sexarbetarna vittnar om både omtänksamma och elaka madamer, liksom Levitt & Venkatesh (2007. An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution. Chicago) rapporterar om kvinnor som önskar arbeta med hjälp av hallickar.  Vad också gäller nigerianskor så kan vi faktiskt läsa om en madam i Sverige som på intet vis framstår som någon slavdrivare i den fruktansvärt undermåliga boken Skuggans lag – En spanares kamp mot prostitutionen av Simon Häggström (se här, s 20).  Det är ytterligare ett vittnesmål om vilket rent propagandajobb som ”reportrarna” gör! Hur kan SVT sända ett program som är hafsigt och synnerligen oprofessionellt sammanställt, i vilket programmakarna uttrycker en gigantisk lögn om siffror; den att i praktiken antalet sextraffickerade nigerianska kvinnor (underförstått ”sexslavar”, jmf titeln ”Sexslav i Europa”) till Europa årligen skulle överstiga det maximala, men alldeles för höga antal av alla nationaliteter som myndigheter och NGO:er i Europa rapporterar?  Det är så vansinnigt orimligt att man frågar sig hos vilken klåpare programmakarna fått sin s k ”journalistutbildning”  Men, det här är så symptomatiskt för SVT och merparten av svensk journalistkår.  Jag har aldrig sett en genomarbetad och objektivt vinklad ”dokumentär” i sexuella frågor på svensk TV.  Propagandisterna bekräftar att SVT uteslutande är en propagandaproducent för politiskt korrekt sexualsyn som ska garantera politiker, aktivister och journalister en god karriär utan att behöva anstränga sig för att ta reda på verkliga fakta.  Och aldrigfäller granskningsnämnden dessa propagandanummer!