SVERIGE MÖTS ‒ VILKEN HUMBUG!

SVT har med tysk förebild startat ett projekt som de kallar ”Sverige möts”. Jag blir alltid misstänksam när SVT (eller något annat etablerat media) startar den här typen av kampanjer. SVT har med åren visat sig vara fullständigt i brist på saklighet och objektivitet, och rörande ämnet ”klimatet”, som är en av de polariserande frågor som svar ska ges på om man vill vara med, har man inte sedan 2011 släppt in en kritiker i rutan. SVT har alltså kraftigt uppmuntrat till polarisering i samhället genom att i strid mot de egna reglerna vandra den politiska korrekthetens väg och vägra att bevaka kontroversiella frågor objektivt och sakligt, för att istället aktivt arbeta för att människor enbart ska få ”rätt” information. Särskilt tydligt blir detta i frågan om sexköpslagen, sextrafficking och porr och var tidigare i frågan om invandring. Inte bara för att man, som i fallet klimatet, enbart släpper fram ”rätt” personer, man skyr dessutom vetenskaplig forskning och sänder istället tårdrypande propagandtärer som ska skrämma tittarna till att tycka rätt (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här). För att inte tala om att man vägrat att sända den av Amnesty international prisade franska dokumentären ”I Sverige finns inga horor”.

Rent initialt fanns alltså hos mig en stark misstänksamhet mot projektet, men jag bestämde mig ändå för att ge det ett försök, så jag gick in på SVT:s hemsida för detsamma och besvarade frågorna: 1) Bör vi för klimatets skull äta mindre kött? mitt svar blev ”nej”. 2) Ska tiggeri förbjudas? ”nej”. 3) Ska vi ha flera vargar i Sverige? ”ja”. 4) Är bensinen för dyr? ”ja”. 5) Skulle mer feminism vara bra för Sverige? ”nej”. Ska Sverige ta emot färre flyktingar? ”ja” (rent principiellt skulle jag vilja svara nej på den frågan, men jag tror inte det är någon idé med det budgetunderlag och den obefintliga assimileringspolitik som nu finns). 6) Är skatten för hög? ”nej”. Sedan tog det stopp. SVT hänvisar till Novus för utvalet av frågorna som vi vet delar svenska folket åsiktsmässigt. Men det finns ju fler frågor, som absolut är mer relevanta än åtminstone antalet vargar. Jag saknar dessa frågor: 7) Är manligt våld mot kvinnor det enda problemet i relationsvåld? (kvinnor är minst lika våldsamma som män, se här, här, här, här, här). 8) Är sexköpslagen en bra lag? (att den inte är det syns här, här, här). 9) Är genusvetenskap en verklig vetenskap? (Att det är högst tveksamt, se här, här, här, här, här, här, här, här). 10) Var #metoo en bra rörelse? (med tanke på hur många offentligt uthängda som sedan friats så skulle mitt svar definitivt bli ”nej”, se även här, här, här). Slutligen fråga 11) Bevakar SVT på ett sakligt och objektivt sätt polariserande frågor? Förutom de ovan anförda exemplen vill jag tillägga företagets vägran att sända den norska TV-serien ”Hjernevask”.

Det är också tämligen tydligt att den här kampanjen inte syftar till att försöka förändra debattklimatet och åsiktshaveriet (=det att man inte accepterar ”avvikande” åsikter). Nej det ordas inte ett ögonblick om att detta i förlängningen skulle generera några kritiska reflektioner alls. Istället sägs det om erfarenheterna i Tyskland: Responsen har varit bra och de som har deltagit har uppskattat att i lugn och ro få lyssna på och samtala med någon som har en annan uppfattning än en själv. Och vart leder det vidare? Om jag gick dit för att samtala med en meningsmotståndare så hörde vi förmodligen bägge till de få som faktiskt accepterar och kan samtala med meningsmotståndare. Men det rör ju inte alla dessa som tack vare mediernas uthängningar (t ex Thomas Matssons och Robert Aschbergs häxjakt på ”rasister”, uthängningarna med namn av orättfärdigt anklagade under #metoo-häxjakten, m m) och ensidiga fokusering på de ”rätta” synpunkterna fått legitimerat att det är helt ok att hata och stämpla människor.

Jag vet ju av egen erfarenhet hur det är att drabbas av en kraftigt förvrängd medial uthängning (i Expressen så klart), och vilka följder det får, så jag kunde ju ha börjat bete mig på samma sätt som Expressen gjorde. Nu har jag dock alltid ansett, och anser, att man måste ha en saklig och hövlig ton, undvika förklenande verbala utbrott och respektera att alla inte delar mina synpunkter (eller ens vill lyssna på sakliga argument). Men förutom att legitimera för de politiskt korrekta att det är rätt att hata och hänga ut meningsmotståndare, som medierna med SVT gjort under många, många år, så har det också lett till att mängder av de som blivit uthängda, eller som känner att de fakta de känner till existerar aldrig får komma fram, fått legitimerat att de också kan hata och smutskasta. Medierna och deras svans har ju så länge visat att det är på det sättet man gör!

Det är inte märkligt att det på hemsidan för ”Sverige möts” också står: Vi kan inte garantera att alla som anmäler sig blir matchade – dvs att det går att hitta någon som tycker olika i närområdet. Det säger ju i sig verkligen vad detta handlar om. Den politiska korrektheten är så stor att den riskerar att möta varandra. En mer adekvat formulering kunde vara: Vi kan inte garantera att alla som tror på det som sägs i medierna som anmäler sig blir matchade – dvs att det går att hitta någon som tycker olika i närområdet. Att matcha mig med någon blir inte svårt, för jag tänker kritiskt varje gång jag ser en polariserande fråga där medier, politiker och aktivister vägrar att släppa fram kritik och meningsmotståndare, exakt som det är i frågorna kring klimatet, feminismen, manligt våld mot kvinnor, sexköpslagen (överhuvudtaget allt som har med sex att göra) och genus ‒ och tidigare var med invandring och #metoo. Då ligger det en hund begraven. Att man överhuvdtaget inkluderar frågan om vargar och skatter visar på vilket plan detta ligger. Naturligtvis finns där olika meningar, men det är knappast så att någon blir social paria av att inte tycka ”rätt”, eftersom det ännu inte utkristalliserats något ”rätt” eller ”fel” i ideologisk eller moralistisk mening. Men det blir man om man t ex presenterar fakta rörande sexualia eller genus, och fortfarande rörande invandring. En gång stämplad, alltid stämplad!

Jag är tveksam till om jag ska anmäla mig. Å ena sidan kunde det vara av intresse för att följa upp (och förmodligen bekräfta farhågorna i) denna text, men å andra sidan fruktar jag att jag endast spelar de med ”rätta” åsikter ‒ journalister, politiker och aktivister ‒ rätt i händerna. För min övertygelse är, att detta i grunden bara handlar om att de självutnämnda ”rätta” ska kunna slå sig för bröstet och säga: vi har minsann haft ett projekt som låtit de som är fel sansat få prata med dem som är goda. Precis som någon tidning t ex kan ta in en text om en vetenskaplig undersökning som visar att kvinnor är lika våldsamma som män i förhållanden. Men sedan fortsätter man ändå att enbart fokusera på ”mäns våld mot kvinnor” och inget förändras. På samma sätt lär det bli med denna kampanj, för journalister och politiker är inte mer än människor och värjer sig med näbbar och klor mot att vidgå att de agerat fel. Därför kommer de fortsätta att polarisera åsikts- och debattklimatet. Av den anledningen är min uppmaning till dig som är socialt ”avvikande”. Anmäl dig inte till detta förrän projektet rätats upp och formulerat en klar målsättning, att förändra medierapporteringen, debatt- och åsiktsklimatet. Som det är nu är projektet bara humbug!

JANNE JOSEFSSONS POLITISKT KORREKTA PROPAGANDANUMMER

I någon sorts ”självkritisk” serie ska Janne Josefsson följa upp tidigare ”undersökande” program som han varit med och gjort. Det vore nog ett lovvärt syfte om det verkligen handlade om självkritik och undersökande journalistik, men det första avsnittet har absolut ingenting med någondera att göra! Det är helt subjektiv propaganda för en politiskt korrekt ståndpunkt och gör absolut ingenting för att skärskåda eller hjälpa sexarbetares situation. Det är ett journalistiskt pekoral!

Undersökande journalistik ska utgå från obestridliga fakta och undersöka påståenden för och emot ‒ i sig inte annorlunda än vilken vetenskaplig forskning som helst. I programmet framförs dock inte ett enda obestridligt fakta, enbart ounderbyggda påståenden som inte har någon som helst grund i vetenskaplig forskning. Därtill byggs hela den ”undersökande journalistiken” på ett tidigare lika undermåligt reportage från 2000, om verklighetens ”Lilja 4-ever” och hennes uppbragta vän, på två röster. I förbifarten släpps en rumänsk sexarbetare som vittnar om att hon jobbar av egen vilja, utan någon hallick, in, och förutom att hon senare förminskas av Josefsson själv så visas nivån på programmet av att Dangoules (förebilden för ”Lija 4-ever”) vän Melitta genast vill polisanmäla rumänskan.

Jag klandrar på intet sätt Melitta för hennes känslor och uppbragthet, lika lite som jag ifrågasätter tragedin kring Dangoule. Men en undersökande journalist ska inte så uppenbart okritiskt acceptera allt som verkar salongsfähigt i sammanhanget och framförallt inte avge slutsatser som bortser från vittnesmål och fakta. Dessutom borde han balansera de känslosamma utbrott som Melitta uppvisar.

Det som sägs i Striptease 2000 är verkligen ingenting som enbart kan lastas på ”människohandlare”. Dangoules situation i Litauen var långt ifrån ”rosenröd” och av de vittnesmål som ges kan man starkt misstänka att hon redan där prostituerat sig. Ingen kan klandra henne för det, men att indirekt skylla det, eller det faktum att hennes familj sket i henne, på ”människohandel för sexuella ändamål” är verkligen att skjuta över målet. Det finns mängder av analoga fall där kvinnor och män av eget val sökt sig till väst för att söka förbättra sina liv.  Men det handlar inte om ”människohandel för sexuella ändamål”, det handlar om att möjligheterna för dem är stängda, varför de måste vända sig till människosmugglare som kan ta ut hutlösa priser. Priser som sedan ställer dem i stor skuld och som tvingar dem att arbeta på något sätt för att kunna betala tillbaka. Men det finns ingen som helst humanism i att beröva dem möjligheterna att försöka, så som Josefsson och andra vill göra. Vi hör sensmoralen i vännen Dellas i Litauen kommentar: ”hade hon stannat i Litauen hade hon i alla fall varit i livet idag. I Sverige blev hon ett villebråd.”

Ingen vet om det som Della säger stämmer, att Dangoule skulle varit i livet om hon stannade. Däremot var hon redan ett villebråd i Litauen och det finns föga som talar för att hon fått det mycket bättre där. Men, det är uppenbart att Josefsson och andra som förfäktar denna ensidiga fixering på ”människohandel för sexuella ändamål” anser att tjejer i Dangoules situation i hemlandet inte ska ges möjligheter att förändra denna ‒ och i förlängningen alltså acceptera sin situation som ”villebråd” ‒ genom sexarbete. Åtminstone inte i något annat land än hemlandet.

Amatörmässigheten i Josefssons program lyser också som en neonskylt genom de skygglappar som ska skydda mot allt som kan ifrågasätta att den officiella svenska hållningen ‒ och inte minst lagarna ‒ är otadliga. En verkligt undersökande journalist, som den franska Ovide (som gjort en prisbelönt dokumentär om hur förödande den svenska sexlagstiftningen slår mot svenska sexarbetare, ”I Sverige finns inga horor”) hade frågat sig; ”vad är det i Sverige som gör att sexarbetarna kan hamna i sådana situationer här”? En verkligt undersökande journalist hade inte bara okritiskt godtagit den kraftigt, vetenskapligt ifrågasatta svenska sexlagstiftningen, utan försökt få en helhetsbild. Istället för att bara gå på enstaka, utvalda röster. Men när det gäller detta ämne är Janne Josefsson ingen undersökande journalist. Han är enbart en amatör som politiskt korrekt gör ett propagandanummer för den svenska självgodheten. Han behöver inte ta del av forskning, vetenskapliga undersökningar och motstridiga röster ‒ som hos t ex ”Rose alliance”. Det räcker med att köra ett totalt ovetenskapligt skräckscenario som ska fungera som ytterligare en dimridå för människor att få upp ögonen för att vi i Sverige inte alls bryr oss om sexarbetare. Myndigheter och medier bryr sig bara om att exportera den självutnämnda svenska präktigheten och struntar i hur sexarbetarna mår. Åtminstone om de inte vill göra avbön och instämma i det svenska fördömandet.

Redan för flera år sedan skickade jag boken ”Den kidnappade sanningen ‒ myten om den gigantiska sextraffickingen” till UG-redaktionen, med en uppmaning att via undersökande journalistik skärskåda den verkliga sex-trafficking industrin”, nämligen anti-prostitutionsrörelsen. Men UG-redaktionen gjorde som samtliga svenska media, de sopade de ”fel” fakta som redovisades under mattan och låtsades som ingenting. Hade Josefsson konsulterat den hade han kunnat se, att fallet ”Lilja 4-ever” är ett ytterst sällsynt fall. Det förekommer, javisst, men internationell statistik visar, som framgår av redovisad sådan, att verklig sextrafficking, d v s ”människohandel för sexuella ändamål” är ett oerhört marginellt brott. Och det hjälper inte heller att försöka skyla detta med den ovetenskapliga myten om ”mörkertal”, för t o m BRÅ (S 21) medger att det är osannolikt med mörkertal kring detta brott.

Inte heller var de svenska lagarna till minsta hjälp för Dangoule. Det som hade hänt henne, om hon trott sig ha någon hjälp där, vore att hon under den period som löpte fram till en eventuell rättegång fått stanna, för att sedan återsändas till ”villebrådssituationen” i Litauen. Att arbeta under skyddade förhållanden som sexarbetare är uteslutet. I Sverige har man nämligen konstruerat en samhällelig norm, grundad i djup kristen moralism, som säger att det är ”kränkande” och ”förnedrande” att erbjuda sexuella tjänster. Alltså mår en kvinna som valt att sälja sex i Sverige bättre av att bli utvisad och återsänd till sin ursprungliga miljö. Oavsett hur den tedde sig. Hade verkligen Josefsson brytt sig om sexarbetarnas välfärd borde han ha studerat Nya Zeeland. Sedan avkriminaliseringen av sexarbete i detta land 2003 inträffade det tidigaste ”sextraffickingfallet” först 2017. Då dömdes tre personer för att ha traffickerat en minderårig. Men det säger på intet vis att den minderåriga tvingats till sexarbete, eftersom det automatiskt blir ”människohandel för sexuella ändamål” om sexarbetaren är under 18 år. Vi har haft flera fall i svensk domstol där den minderåriga sexarbetaren hävdat frivillighet, men dom har utdömts endast p g a hennes ålder. Avkriminalisering av sexarbetet är alltså det effektivaste sättet att motarbeta ”människohandel för sexuella ändamål”. Men det vill inte Josefsson känna till.

Inte heller finns i dennes föreställningsvärld, tycks det, möjligheten att de få fallen med domar i sextraffickingmål kan bero på att de i verkligheten är få. Trots att BRÅ alltså säger att det är föga troligt med mörkertal. Istället blir det till ett fullständigt obestyrkt påstående om att en av de få som vågar vittna är den nigerianska flickan ”Mercy”. Internationell forskning visar emellertid att omkring 94 % av alla kvinnliga sexarbetare själva väljer att inträda i jobbet. Jämför att Steinfatt (2002) finner 0 % av de över 4000 thailändska sexarbetare han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig ha blivit tvingad/tubbad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom Busza (2004).  Boonchalaksi & Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men 0 % på massageinstituten.  Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 % (PRA 2008), Jenkins fann ingen bland eskorterna och Mai finner 6 % av de migrerade (de förment ”traffickerade”) sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete.  6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat.  I den danska utvärderingen (Kofod & medarbetare) kommer man fram till siffran 4 % som tvingats/tubbats in i prostitution av andra.

Janne Josefsson är inte intresserad av sådana fakta. Han är inte intresserad av fakta överhuvudtaget när det rör denna fråga, för hans avsikt är inte undersökande journalistik, det är att leverera ett politiskt korrekt propagandanummer där den som säger sig göra det frivilligt måste ifrågasättas med att hon ”kanske” gör det frivilligt, den som vittnar mot ”bordellmamman” kan däremot inte ifrågasättas alls. Något som måste understrykas med den eurocentriska föreställningen om ”juju-kulten” i Edo-provinsen i Nigeria. Tror någon att han istället kunde ha formulerat sig ”Den rumänska flickan i röd kjol som sålde sex frivilligt, för sina barns skull och Mercy från Nigeria som kanske lurades hit till Europa närd av en dröm om ett bättre liv”? Jag tror, till skillnad mot Josefsson, på dem bägge, för visst existerar fall som Dangoules och Mercys, men de ska inte i ett ”journalistiskt undersökande” program i sin ovanlighet få styra bilden av allt sexarbete. Och svensk lagstiftning ger varken skydd mot eller har minskat någon verklig sextrafficking till landet. Tvärtom ligger vi högre än världsgenomsnittet med 0,54 fall per 100.000 invånare mot 0,48 i hela världen.

Om Josefsson och någon annan moralpredikant verkligen värnade om hur sexarbetarna mår skulle de anslå ett skadereduceringsperspektiv, som man gjorde i Nya Zeeland och Queensland. Man skulle följa Amnesty Internationals linje om avkriminalisering, för att säkra arbetsförhållandena, men istället väljer de politiskt korrekta i detta lilla land att tro att den skadegynnande lagstiftning vi har är något som ska exporteras. Och för att få Sverige att framstå som så utopiskt präktigt måste man offra de sexarbetare (en gigantisk majoritet) som inte vill ”inse sitt eget bästa”. Vill de inte jobba i ett ”anständigt” yrke får de skylla sig själva. Därmed basta. Slutsnackat!

Och ‒ naturligtvis ‒ för att få den svenska intoleransen och inhumanismen att framstå som något präktigt måste man göra som Josefsson, SVT, aktivister, politiker, m fl. Förtiga fakta, låta enstaka vittnesmål styra hela bilden av sexarbete (i programmet två sådana), tysta motstridiga röster och presentera goda propagandahantverk ‒ solår från sexarbetets verklighet. Josefsson har ju i andra sammanhang gjort bra insatser, men här borde han skämmas! Han gör varken Dangoule, Mercy eller någon annan verkligt sextraffickerad någon tjänst med att förvränga verkligheten.

FEMINAZTER OCH DERAS GELIKAR

Den här texten har tillkommit med anledning av Ivar Arpis utmärkta referat av den avklädning som James A Lindsay, Peter Boghossian och Helen Pluckrose gör av genusforskning och ideologisk feminism i USA.  Jag vill dock påminna om att det inte är första gången som en sådan avklädning görs, men denna är betydligt kraftfullare, i det att det handlar om ett flertal artiklar.

Som ”The Atlantic” också blottar är denna avklädning någonting som drar med sig intellektuell ohederlighet från de postmodernistiska ”akademikerna” som plötsligt står nakna.  En av dem, ”akademikern” Alison Phipps skrev på twitter:  ”Snälla ni stå bakom kolleger i genusforskning / kritiska rasstudier / överviktsstudier och andra områden attackerade av denna tidskriftsartikelbluff.  Det är en samordnad attack från högern.”  (Som motpol dessa akademikers kommentarer).  Hur absurt det är inser man när det framgår att alla tre författarna är vänsterliberala.  (Men har man inget annat att tillgå får ”högerspöket” användas.)  Det gör att vi också, som kritiska till denna fanatiska ideologi, som t ex genusforskningen styrs av, inte får generalisera rörande politiska åsikter.  Jag är övertygad om att det finns åtskilliga därute till vänster som är kritiska (inte bara Johan Westerholm), men de har möjligen svårare att komma ut med det än de som redan är ”politiskt” kritiska.  Jag skriver ”möjligen”, för det är uppenbart att stora mängder av kritiska personer som inte är vänster idag inte heller vågar yttra sig offentligt av rädsla för att skada karriären, så som Steven Sampson konstaterar.

Man måste beteckna det som uppenbart att hyckleriet i detta land (och andra) kring vetenskaplighet nått katastrofala nivåer.  Respekten för saklighet och objektivitet har drunknat i ett postmodernistiskt träsk av okunniga människor som hävdar auktoritet enbart p g a sina åsikter (och frånkänner dem med andra åsikter den auktoriteten).  Lindsay, Boghossian och Pluckrose klär av denna gigantiska korrumpering av vetenskapen tydligt ‒ inte minst för att Adolf Hitler i något omarbetad form ses som ”feministiskt tillförlitlig”.  Det gör att det faktiskt är relevant att kanske släppa termen ”radikalfeminister”, som urskillning från sansade feminister (som t ex Petra Östergren och Louise Persson), och istället kalla dem ”feminazter”.

Feminazterna, och de med dem sammanhängande politiska opportunisterna och karriäristerna, har under en lång räcka av år tillåtits korrumpera vetenskaplig forskning och objektivitet med metoder som man använde i fascistiska och kommunistiska diktaturer.  Det handlar om ignorans av motstridiga vetenskapliga fakta och ovilja att sakligt debattera i skrift eller verbalt, smutskastning och misstänkliggörande av dem som obstruerar mot den ”rätta” övertygelsen och försök att få de människor som är ”fel” att hamna som utstötta och bespottade i samhället.  Jag ska villigt medge att det finns de som agerar lika illa även bland dem som är kritiska till idologibaserad forskning, men skillnaden är att de inte sitter i positioner där de har möjligheter att styra politiken ‒ så som feminazterna tillåtits att göra.

Ett intressant drag i denna smutskastning är det som egentligen borde vara kontraproduktivt för dessa feminazter och deras allierade, nämligen att de klumpar ihop kritiker som ”köpta av någon ’lobby’.”  Om det gäller sexualdebatten är det ”sexlobbyn” (som inte ens existerar i verkligheten), rör det rasstudier är det ”rasister”, är det genusforskning eller feministiska studier är det ”vita cis-män” eller ”patriarkatet” (även dessa mer eller mindre påhittade), är det överviktsstudier är det typ ”köttindustrin” och är det klimatforskning är det ”oljeindustrin”.  De här diffusa och inte sällan icke existerande ”lobbygrupperna” kan användas för att ifrågasätta vilken forskning som helst, oavsett hur genuint underbyggd den är.  Sedan kan man ignorera denna forskning och säga att den inte är värd att ens kommentera.  Istället kan man producera statligt beställda nonsensrapporter (som t ex utvärderingen av sexköpslagen).  Och det är här som en verklig absurditet infinner sig!

Absurditeten består i att de som verkligen är köpta av ”lobbyer” är just genusforskare, växthuseffektsivrare, migrationsforskare, sexlagsförespråkare m fl ”feminazter”, eftersom de anslag som ges till forskning uteslutande går till politiskt korrekt sådan som dessa företräder.  Att man sedan kritiserar seriösa forskare för att de försöker få pengar till forskning från eller komma ut via alternativa källor när han/hon inte släpps fram till de statliga köttgrytorna är ju så makabert att man bara blir förstummad.  ”Du får inga pengar för att din forskning riskerar att producera fel resultat, men vänder du dig till andra möjligheter tänker vi smutskasta dig som en konservativ som betalas av ’lobbyn’.”

Herrgud, var har vi hamnat egentligen?

I det här sammanhanget vill jag citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose i deras Youtube-videoIngen tolererar den här typen av korruption när de upptäcker att resultaten är industrifinansierad förvrängd forskning, för att få den att peka i en bestämd riktning.  Samma granskning skulle vidhänga forskning när den främjar en politisk agenda, och vi har t o m avslöjat tillräckliga bevis för att antyda att denna korruption är genomsyrandes många ämnen, inkluderandes kvinno- och genusforskning, feministiska studier, rasstudier, sexuella studier, överviktsstudier, kulturella studier och sociologi.  Man kunde även lägga till växthuseffekt/klimat.

Men det handlar inte bara om att feminazterna och deras kumpaner bland politiker, journalistkår och aktivister vill beröva alternativ forskning ekonomiska medel och publiceringsmöjligheter, det handlar också om att straffa dem som framhärdar, genom att förstöra deras liv och inkomstmöjligheter.  Vi är ännu inte i Nazityskland eller Sovjetunionen, där man togs av daga eller kastades i koncentrationsläger, men det gäller att ta heder och ära och ekonomisk utkomst från personen som framhärdar.  Särskilt om han/hon har genuint underlag för sin kritik av ”det rätta”.

Jag kan inte frågan om växthuseffekten, så det tänker jag inte gå in på, men så mycket förstår jag, att frågan är en direkt parallell till den om genusforskning, feministiska studier och sexualforskning (en fråga som jag däremot är mycket insatt i, mer än de flesta s k ”experter”).  Det handlar om att kritiker av den ”rätta” åsikten, på samma sätt som de som kritiserar postmodernismen och ovetenskapligheten i genusforskning, måste misstänkliggöras som ”höger” eller beroende av ”industrilobbyister” av dem som förfäktar den karriärfrämjande politiskt korrekta.  Sedan får de ingen tid att utveckla sina ståndpunkter i media, undanhålls forskningsmedel och i slutändan berövas sin utkomst.

Ett aktuellt sådant fall är professor Peter Ribb som verkade vid James Cook university i Australien i många år som marinforskare.  Till skillnad mot alarmisterna hävdade han att korallreven inte alls mår dåligt och kritiserade offentligt de alarmerande rapporter som hävdade att växthuseffekten orsakade sådana skador.  I och med detta blev han klassad som ”förnekare” (det är ett hemskt epitet och inte alls i klass med ”kritiker”, som feminazter och andra annars påstår sig välkomna).  Universitetet försökte belägga honom med munkavle, men han vägrade att anpassa sig och fortsatte sin kritik.  Men då fick han sparken!  Officiellt är det naturligtvis inte hans kritik som orsakat detta (om vi ska tro officiell historieskrivning blev väl knappast heller i Sovjet någon sparkad bara för åsikter), utan att han brutit mot ”den etiska koden” på universitetet.  Så har universitetet självt uppvisat ett lysande exempel på hur man verkligen bör bete sig etiskt, genom att söka igenom Peter Ridds e-postkorrespondens för att kunna producera anklagelser mot honom som strider mot ”den etiska koden”.  Något som fått anställda vid universitetet att använda den universitetsanknutna e-posten synnerligen försiktigt och även fått personer som Ridd kritiserat att kritisera universitetet.  Naturligtvis är det inte någon, utom de mest inbitna växthuseffektsförespråkarna och politiskt korrekta karriäristerna, som tror på den officiella förklaringen och t o m tidningar som annars varit skeptiska till Ridd kritiserar åtgärden (länkar om fallet här, här, här och här).

I något mindre skala, men inte desto mindre förödande, råkade jag ut för samma sak själv.  2008 gav jag ut boken ”Samlag eller Salighet”, som strax blev kurslitteratur i sexualhistoria på sexologikursen vid Göteborgs universitet (men togs bort två år senare då en feministisk lektor tog över).  I den refererar jag forskningskonsensus om att sex i sig inte är skadligt för någon, inte ens barn (att det verkligen råder konsensus om detta har jag samlat vetenskapliga texter om här, och det vore absurt att tro att min bok blivit kurslitteratur på ett universitet om den propagerat för pedofili), utan underströk att det är omständigheterna som är det avgörande för eventuell skada.  I den vetenskapliga världen tvistar man dock om vilka omständigheter som skapar skada (läs mer om det i texten under länken).  Något Expressen inte tog någon som helst hänsyn till då de 2010 skulle smutskasta Piratpartiet (som jag var riksdagskandidat för) genom att utmåla mig som ”pedofilkramare” och påstå att jag ”ansåg” att barn inte tar skada av sex.  Att jag varnat för att ändra lagarna i detta tog skvallerjournalisten inte någon som helst hänsyn till utan frågade mig istället:  ”Tror du att det säljer lösnummer?”

De här feminazterna, journalisterna, politikerna, aktivisterna, ideologiska korsriddarna m fl betraktar sig själva som goda människor som utför goda gärningar (vilka händelsevis råkar sammanfalla med deras eget ego och karriärsträvan), men jag vill åter citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose:  ”Ni kanske tänker att arbete gjort inom detta fält måste vara gott, eftersom det verkar som om det fortsätter människorättsarbetet.  Efter att ha tillbringat ett år med att ha granskat det, och uppmärksammat experterna inom det, måste vi säga att vi inte håller med.  Ett växande antal studier fortsätter inte människorättsrörelsens arbete, de korrumperar det.  Och det profiterar på dess goda namn för att fortsätta främja en social ormsvans så att allmänheten fortsätter att bli mer sjuk.  Utveckling är lättare utan underbyggda studier.”  Sedan föreslår de att de som dessa ”goda” påstår sig tala för kritiskt ska granska och avgöra om de talar för dem.  Något som t ex sexarbetare gjort ‒ och kommit fram till att de ”goda” inte bryr sig om något annat än sitt eget välbefinnande och gärna offrar oskyldiga för detta (se t ex här). Så tillägger Lindsay, Boghossian och Pluckrose att de här människorna helt borträknar evolutionen och är övertygade om att ”det moraliskt och ideologiskt rätta” ska rätta till miljontals år av ”felaktig” evolution.  Men hur kan vi sätta någon som helst tilltro till sådana makabert ovetenskapliga attityder!?  Men, det är väl som sir Winston Churchill lär ha sagt:  ”Folk är inte så dumma som du tror, de är dummare”!  Något som även inkluderar dem som inte tror på detta men inte säger ifrån!  Hjältarna är inte dessa feminazter som skriker i en stor unison och politiskt korrekt kör, utan sådana som Lindsay, Boghossian och Pluckrose, som vågar utmana och säga ifrån.  Det är aldrig medjamsarna (även om maskerade under ett till namnet ifrågasättande epitet, som emellertid blivit synnerligen normriktigt; ”normkritik”) som fört utveckling framåt.  Det är däremot de som vågat ifrågasätta de allmänt vedertagna ”sanningarna”!  Något som t ex Dr Patrick Moore understryker i slutet av denna debatt mellan klimatalarmister och ”förnekare”, då han understryker att de förra inte agerar som vetenskapsmän, utan som aktivister.

PROPAGANDISTERNA (ELLER VAR DET KORRESPONDENTERNA?) DEL 2

Faktum är att jag blivit väldigt trött på att granska SVT:s s k ”dokumentärer” (eller snarare ”propagandtärer”).  Jag har ett flertal gånger gjort det (härhärhärhärhärhärhärhär och här) och det landar alltid i fullständig avsaknad av journalistik, men istället i ett excellerande i ren skär propaganda!  Det senaste ”Propagandisterna” (eller var det Korrespondenterna?) är en fullständigt makalös bekräftelse av detta.  SVT har totalt lämnat alla formella krav på objektivitet och saklighet bakom sig med en form av ”journalistik” som helt genomsyrar det postmodernistiska träsket av ”rättroende” människor, vilka inte ens behöver fakta för att veta hur världen ser ut (som uppenbarligen ”korrespondenterna”).  Och granskningsnämnden för SVT är fullständigt bortkastat att vända sig till.  De förhåller sig till den politiska och kollegiala korrektheten ungefär så som påven gör till gud.

Ja, nu har jag skrivit av mig något av den värsta frustration som jag känner inför vetenskaplighetens och saklighetens nedmontering i västvärlden (och inte minst Sverige) och kan gå vidare till själva pekoralprogrammet.  I mitt första inlägg om propagandisterna skriver jag detta:  ”Till sist är det bara att konstatera att Propagandisterna mycket välregisserat konstruerat ett program som ska skrämma folk.  Inte tillstymmelse till undersökande journalistik, objektivitet, opartiskhet, saklighet eller journalistisk etik i programmet dock.  Man har valt rätt personer, som ska leverera ”rätt” produkt – i avsikt att svenskarna ska tycka ”rätt”.  Emellertid var vittnena verkligen inte helt övertygande och åtminstone ett vittnade direkt mot programmets fastlagda slutresultat.  Att aktivisterna skulle säga det de gjorde var en självklarhet, och de blev valda just för att leverera ”rätt” påståenden.  Ett gott hantverk i åsiktspropagandans tjänst, men ett uruselt journalistiskt arbete.  Hur vore det om SVT skulle ta och sända en dokumentär som kritiskt betraktar myten kring sextrafficking, som ”Dont shout too loud”?  Är det någon som läser denna sida som tror att SVT skulle sända någonting som ifrågasätter och rent av avslöjar den ”rätta” bilden?”  Det är exakt lika aktuellt när det gäller detta program, även om jag lägger in reflektionen tidigt.

Låt oss börja med det totalt ounderbyggda fantasipåståendet att 17.000 kvinnor från Nigeria kommit till Europa de två senaste åren (vilka enligt programmet de flesta bara kommer dit för att hamna på en gata som prostituerade).  Något som i genomsnitt skulle innebära 8.500 årligen.  Om man går till tillgänglig statistik i någon av ”Trafficking in Persons”-rapporterna, som jag nu gjort för 2016 (det differentierar föga från år till år, ett utdrag finns här), och försöker få fram en siffra på totalt antal sextraffickerade kvinnor så är den absolut maximala siffran för detta år 6341 personer för hela Europa.  Men detta är ett alldeles för högt antal för att många länder inte separerar sex-, arbets-, tiggeri- och/eller annan trafficking och en hel del inte heller separerar män och kvinnor.  För att inte tala om att offer inte sällan dubbelregistreras i ursprungs-, transito- och mottagarland och att folk registreras som offer enbart för att de förhörts (även om de själva hävdar att de inte är offer).  Dessutom är det i flera fall möjliga traffickingoffer (som alltså inte förhörts), för att inte tala om att väldigt mycket bygger på NGO:ers otillförlitliga siffror.  Sist, men inte minst, är det i åtskilliga fall inga möjliga nigerianskor rapporterade alls i flera, främst östeuropeiska länder.  För Bosnien-Herzegovina sägs t ex att alla offer var medborgare från Bosnien-Herzegovina, för Kroatien att uppskattningsvis 90 procent av offren var från Kroatien, i Grekland sägs om de totalt 57 offren, varav 34 inom sexsektorn, att 26 offer var från Rumänien, 12 från Bulgarien, 5 från Grekland, 4 från Moldava, 4 från Ukraina, 3 från Albanien och vardera ett från Bangla-Desh, Polen och Ryssland, i Kosovo var majoriteten av de identifierade offren Kosovomedborgare och andra kom från Albanien och Serbien.

Jag avser inte här att göra en utförlig genomgång, bara belysa att de nigerianska offren är ljusår från 8.500 kvinnor varje år.  T o m i Italien uppskattar NGO:er det totala antalet traffickingoffer till inte mer än 800  år 2015.  Det är alltså uppenbart att propagandisterna inte gjort någon som helst journalistisk undersökning när de gjorde detta program, de har tagit ogrundade påståenden och presenterat det som fakta och alltså helt missat i de intentioner som ska gälla både journalistiskt som regelmässigt för SVT.  Detta är ett otroligt uruselt och undermåligt jobb som inte kan betecknas som någonting annat än falsk skrämselpropaganda.

Bilden av den falska propagandan konfirmeras av programmet i övrigt, även om åtminstone det ena vittnet i programmet uppenbarligen råkat väldigt illa ut.  För det första så väljer man det prostituerade vittnet (Gift) från den sexarbetssektor som procentuellt är absolut minst, nämligen de gatuarbetande.  Internationellt är det maximalt 20 procent av sexarbetarna (bara Bangla-Desh kommer så högt) som arbetar inom denna sektor, men i västvärlden ligger siffran på 4-5 procent.  Resten är inomhusarbetande som närmast alltid valt att inträda i jobbet själva (totalt sett över världen är det endast ca sex procent som tvingas eller tubbats in i jobbet av andra, Jmf t ex Steinfatt 2002 0 %, Phongpaichit 6 %, Buza 6 %, Boonchalaksi & Guest 0 % bland massageinstitutsarbetarna i Thailand, The Prostitution Reform Act för Nya Zeeland 3,9 %, Jenkins 0 % bland eskorterna, Mai 6 % bland de invandrade sexarbetarna, McCaghy & Hou 6 % och Kofod & medarbetare 4 % i Danmark)  Jag skulle kunna ha en del invändningar mot trovärdigheten hos vittnet Gift (liksom mot den välmående skyddsboende-madamen), men oavsett det så är den springande punkten att det är ett fullständigt generalfel att låta en enda person, inom den absolut minsta prostitutionssektorn, få stå som representativ för nästan alla nigerianska kvinnor.  Varför uppmärksammar inte heller programmakarna det som det andra vittnet (Grace) säger, att en del nigerianska kvinnor ville jobba på bordell, att vissa väljer det?  Kan det vara så att den över sitt sexarbete raljerande Gift helt enkelt blev besviken på den miljö hon fick jobba i??  En liten landsväg.  Vi kan omöjligt säga vilket, men hon är definitivt inte representativ för nigerianska kvinnor ens i sexarbete.

Och vad gäller detta med ”juju-kulten” så är berättelserna om Voodoo-riterna av äldre datum och knappast okänd för de nigerianska kvinnor som arbetar inom sexindustrin i Europa, även om de inte avgivit ”voodoo-ed” själva.  Van Dijk (Journal of the International African Institute Vol. 71, No. 4 (2001), pp. 558-586) klassificerar det som en moralpanik och skriver; alla typer av bilder började cirkulera kring de faktiska innehåll och hot som denna lömska form av afrikansk religion antogs omfatta.  På ett sätt kom den att forma en ”rationell” förklaring för många av flickornas ”irrationella” beteende.  Denna lömska form av skrämsel kunde vändas till en av anledningarna till att handlare, traffickerare, utförare, madamer och hallickar kunde anklagas.  Nederländsk lag uppfattar ”magi” som en form av skrämsel som kan användas […] Bilden av voodoo […] slår oss genast som högeligen hybrid.  Den är i väldigt hög grad resultatet av kulturellt samspel, en kulturell kontaktsituation som ger upphov till meningar och uppfattningar mellan medlemmar av grupper med väldigt olika status, kulturell bakgrund, kompetens, expertis och engagemang i transnationella och transkulturella situationer.

I denna panik tolkades närmast allt man hittade, på och hos flickorna, som ”voodoo-paket” eller -tecken, som mer eller mindre lamslog flickorna.  Men flickorna själva använde sällan ordet ”voodoo” och de flesta upplevde inte ederna som skrämmande och tvingande i sig själva.  Snarare var engagemanget i den spirituella världen en genklang av deras önskan att fara utomlands och söka bättre villkor.  Denna önskan trodde de annars blockerades av vissa andar.  Det tvingande, hotfulla kom i allmänhet senare under deras färd, med utökad kontakt med hallickar och madamer.  Särskilt om de inte ville inträda i prostitution.  Det var då som ”voodoo” inträdde.  När de tog steget att anmäla möttes de av polisens horrifierade uppfattningar som blockerade kommunikation.  Frågan är inte enkel, men det är långt ifrån alla nigerianskor som går igenom detta.  Van Dijk fann att det var de från delstaten Edo i södra Nigeria som hade dessa upplevelser (vilket alltså torde innebära att tron på detta är stamrelaterat).  Lika lite som vi kan säga att Gift är representativ för alla nigerianskor, lika lite är detta med ”voodoo” eller tvingande in i sexarbete representativt för alla.  Skrämmande bilder av karibisk ”voodoo” uppfyllde inbillningen särskilt hos de sociala intressen som deklarerade sig som försvarare av oskyldig barndom och den västerländska företrädesrätten till att beskydda sådan under alla omständigheter.   Faktum är, fortsätter Van Dijk, att detta moralistiska utbrott rörande afrikansk religiös utövning ideologiskt firade mycket Eurocentriska föreställningar om de unga som försvarslösa offer för deras egna religiösa former och Europa som den idealiserade platsen där barndom blommar i säkerhet.  Härmed blev ”voodoo” både en förklaring både för det oförklarliga som ett ställe för förnekande av någon enda nigeriansk flickas eget agerande.  Vi ser här exempel på hur propagandisterna förlitar sig på eurocentriska vaneföreställningar utan att undersöka fakta.

Nämnas kan också att vi måste vara medvetna om att varken samtliga madamer eller kopplare alltid är onda och tvingande.  Både Buza (2004, Sex Work and Migration: The Danger of Oversimplification – a Case Study of Vietnamese Women in Cambodia. I Health and Human Rights, vol 7 4, pp 231-249) och Frederick (2005 Research Director. Slavery, Debt Bondage and Sex Work: A Study of Trafficked Nepalese Girls and Women in Mumbai and Kolkata, India. Lausanne) understryker att sexarbetarna vittnar om både omtänksamma och elaka madamer, liksom Levitt & Venkatesh (2007. An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution. Chicago) rapporterar om kvinnor som önskar arbeta med hjälp av hallickar.  Vad också gäller nigerianskor så kan vi faktiskt läsa om en madam i Sverige som på intet vis framstår som någon slavdrivare i den fruktansvärt undermåliga boken Skuggans lag – En spanares kamp mot prostitutionen av Simon Häggström (se här, s 20).  Det är ytterligare ett vittnesmål om vilket rent propagandajobb som ”reportrarna” gör! Hur kan SVT sända ett program som är hafsigt och synnerligen oprofessionellt sammanställt, i vilket programmakarna uttrycker en gigantisk lögn om siffror; den att i praktiken antalet sextraffickerade nigerianska kvinnor (underförstått ”sexslavar”, jmf titeln ”Sexslav i Europa”) till Europa årligen skulle överstiga det maximala, men alldeles för höga antal av alla nationaliteter som myndigheter och NGO:er i Europa rapporterar?  Det är så vansinnigt orimligt att man frågar sig hos vilken klåpare programmakarna fått sin s k ”journalistutbildning”  Men, det här är så symptomatiskt för SVT och merparten av svensk journalistkår.  Jag har aldrig sett en genomarbetad och objektivt vinklad ”dokumentär” i sexuella frågor på svensk TV.  Propagandisterna bekräftar att SVT uteslutande är en propagandaproducent för politiskt korrekt sexualsyn som ska garantera politiker, aktivister och journalister en god karriär utan att behöva anstränga sig för att ta reda på verkliga fakta.  Och aldrigfäller granskningsnämnden dessa propagandanummer!

WALLIN VS VIRTANEN

Så har jag då läst förundersökningen i fallet Cissi Wallins anmälan av Fredrik Virtanen för våldtäkt 2011-2012.  Jag ska inledningsvis inte sticka under stol med att jag tycker att bägge dessa medlemmar av ”medieadeln” (ett begrepp lika relevant som ”sosse- eller politikeradel”) är obehagliga och föga trovärdiga figurer.  Fredrik Virtanens okunniga överlägsenhet mot dem som inte delar hans åsikter har jag sett åtskilliga gånger när jag känt mig tvungen att läsa hans tendensiösa texter i nätupplagan av Aftonbladet och Cissi Wallins dogmatiska och lika okunniga radikalfeminism har stött mig i sin oändliga självgodhet.  Hon är också mindre trovärdig i mina ögon för att hon hade ett radioprogram med Robert Aschberg, där de annonserade vitt och brett om att de vågade ta upp kontroversiella frågor som ingen annan gjorde.  Men de vågade (eller snarare ville) inte ta upp det jag framför i min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”.  Så egentligen var annonserandet bara humbug och de agerade fullt ut som de åsiktspoliser som medieadeln oftast utgör.  För mig är de i grunden mediekrakar, men nu är det inte vad jag anser om dem personligen som är viktigt, det är att få ett perspektiv på den uthängning som Wallin gjorde av Virtanen och som startade den gigantiska häxjakten i spåren av #Metoo.

Någon kanske skulle kunna ta utläggningen rörande Wallins (och Aschbergs) bortsorterande av fakta som stör henne(/dem) för att jag är mer negativt inställd till henne än Fredrik Virtanen, men det är fel.  Jag betraktar dem båda två som de arroganta åsiktspoliser och värnare av att saklig debatt inte ska kunna föras, eller icke politiskt korrekta fakta presenteras, som de bägge framstår som för mig.  Mina reflektioner gäller helt och hållet vad som sägs i förundersökningen kring det mål som startat vår senaste häxjakt.

Resumé

Först förhörs Cissi Wallin, och jag ska villigt erkänna att jag inte är jurist på något sätt, men hennes vittnesmål är ‒ som jag förstår det ‒ minst sagt rörigt.  Det är svårt att veta vad hon egentligen minns ‒ eller tror sig minnas ‒ mer än att hon har någon föreställning om att Virtanen skulle ha tryckt in sin lem i hennes mun (under natten, sittandes över hennes bröst), att hon har svårt att röra sig och att hon är naken när hon vaknar.  Hon vidgår också att hon varit inriktad på att göra karriär (vilket jag i sammanhanget ser som något som inte är helt ovanligt och som kan få kvinnor att ibland gå längre än de inledningsvis tänkt sig).  Hon följer efter viss tvekan frivilligt med hem till ”mediegreven” (min beteckning) Virtanen och imponeras av hans skivsamling.  Men det som är vägdelande i hennes vittnesmål är när hennes minnesbilder börjar fallera.

Wallin antyder starkt att hon blivit drogad på något vis, men svär sig fri från att själv ha försatt sig i ett hjälplöst tillstånd ‒ trots att hon vid denna tid hade åtminstone alkoholproblem.  Sedan går hennes minnesbilder isär med vissa vittnens.  Hon minns i dimman att han slitit av henne kläderna, tryck sin lem in i hennes mun och sagt åt henne ”sug då din jävla hora eller om han sa din jävla fitta, men det var något sånt där könsord liksom. Han var väldigt aggressiv, han var väldigt, jamen så här, han skulle ha det så. Och han var väldigt eh… bestämd och ganska… eh… ja.”  Hon minns också att ”mediegreven” från Aftonbladet hade skickat iväg ett par vänner från lägenheten, så ingen annan var där.

Det här är ju allvarliga saker, om det nu är sant, men problemet är bara att det är svårt att avgöra vad som är sant.  Efteråt vittnar Cissi Wallin själv om att de haft en lång period av sms-kontakt och att hon själv inte såg händelsen som en våldtäkt, förrän hon började prata med kvinnliga vänner.  Hon ångrade vid anmälningstillfället att hon tagit bort sms:en, men det innebar ju att hon inte hade något som helst bevismaterial.  Inte heller hade hon anmält eller gått till en läkare och hade inga uppenbara skador.  Endast vid ett tillfälle, enligt henne själv, så hade hon själv sms:at Virtanen:  ”Hej, är du på Hultsfred?  Liknande så här, jag funderade på att, ska vi prata… eller något sådant där, jag kanske kommer dit, ska vi ses?”

Efter händelsen går hon hem till Lina som, enligt Wallin, uppfattade att hon ”inte varit med om något bra”.  I sitt eget vittnesmål säger Lina att ”hon ringde mig och var på Söder. Jag minns det var på förmiddagen och jag var hemma. Hon sade till mig ‒ vet du vem jag har legat med?  Det var ju närmast en retorisk fråga så jag sade vä1‒ nej vem då? Hon svarade – Fredrik Virtanen. Jag minns att min första tanke [var] ‒  nej inte han, men det sade jag inte.”  Så fortsätter Lina:  ”Jag minns att hon nästan fnissade eller nästan som om hon försökte skämta bort det. Hon verkade lite obekväm med att berätta det. Nästan som att hon förstod att jag inte skulle gilla det, lite som att hon hade gjort något som var lite äckligt … Det var inte så att hon verkade ledsen, utan jag fick nog mer en känsla av att hon var nervös. Mer som om det var ett problem, lite underligt.”  Lina vittnar också om att ”Hon sade inte några detaljer. Men detta gäller mot natten/morgonen då de haft någon sexaktivitet. Men sedan på morgonen vaknade hon av att han sticker in sin kuk i hennes mun. Det var hon inte beredd på alls. Jag vet inte om jag fick höra något mer om det. Jag fick själv uppfattningen om att situationen var känslig och fel. Men hon berättade det aldrig som hon utsatts för ett övergrepp …  Kanske borde jag ha reagerat på detta. Men jag ville nog inte säga till henne att jag tyckte hon utsatts för något obehagligt ‒ det var nog lite så det var!” … ”Hon sade något om att hon tyckte han var en äcklig person ‒ hon verkade inte nöjd eller direkt glad över händelsen” … ”Vidare berättade Lina att under den dagen då Cissi befann sig hemma hos henne så hade målsäganden sms-kontakt med Fredrik Virtanen … ”Inte som att det var jätte konstigt att han skickade sms. Mer typ roligt grej att de sms:ade varandra. Men jag fick ändå känslan av att det hela inte var helt okej.”

Förhörsledaren avslutar med att fråga:  ”Är din uppfattning att Cissi även hade haft frivilligt sex med Fredrik Virtanen vid detta aktuella tillfälle?”  Svaret blir:  ”Vet inte det, tror inte det som hon berättade för mig, alltså det sex de hade på natten var någon form av övergrepp, men jag vet inte det. Utan jag uppfattade det som hände senare på morgonen som ett övergrepp. Så uppfattade jag det”.

Idag har Wallin och Lina ingen kontakt alls.

Sedan lärde hon känna feministen Hanna Fridén och påstår att även hon varit utsatt för ”medieadelsmannen” Virtanen.  Så började de två skriva om ”sviniga” killar, för att gruppanmäla Virtanen, men inga andra ville fullfölja det, även om många, enligt Wallins utsago, vittnade om hans svinigheter och namngav honom i mejl (vilka mejl är frånvarande i undersökningen och inte kunnat visas upp).  Wallin misstänker att ”mediegreven”, via sin advokat, hotade kvinnorna att inte anmäla honom.  Men en misstanke är knappt ens en beskyllning, och absolut inget bevis!

Fridén vittnar något annorlunda än Wallin:  ”Det var nog någon gång våren sommaren 2008 då vi diskuterade övergrepp och jag berättade då att jag själv utsattes för ett övergrepp när jag var runt 15 år. Vi diskuterade det eftersom det är en viktig fråga. Det var i samband med det som hon berättade om sin erfarenhet”. Vad berättade hon? ”Att hon varit ute på krogen och träffat Fredrik [Virtanen] och att de hamnat på samma efterfest. Hon hade vaknat upp utan kläder och varit helt eller delvis avklädd. Han hade varit ovanpå henne”.  Hanna säger att det var länge sedan hon och Cissi pratade om händelsen nu. De pratade 2008 och på fråga om de talat om det vid fler tillfällen svarade Hanna att ”några gånger till, men inte på länge”. Har Cissi beskrivit det sexuella närmare för dig? ”Nej, inte vad jag kommer ihåg. Inga detaljer, vad han gjorde eller så”.  Har hon nämnt om han penetrerade henne? ”Nej, jag tror inte det i alla fall, men jag kan ha glömt bort det” … ”Dagen efter hade varit väldigt obehaglig. Cissi har berättat att hon mådde väldigt dåligt länge efteråt och skuldbelade sig själv och upplevt att det var hennes fel. Så kände hon det väldigt, väldigt länge och mådde väldigt dåligt. Om hon ser honom på stan så mår hon jätte dåligt och de bor nära varandra och det mår hon dåligt av.

Enligt Wallin ska ”mediegreven” Virtanen också, genom sin jurist, hotat en Hanna (men det framgår inte tydligt om det är Hanna Fridén):  ”Monique Wahlstedt, hon är ju affärsjurist tror jag så hon kommer säkert inte bli inblandad i det här men… Eh att hon då ringde till Hanna och körde samma det här, lite… (ohörbart) metoder nästan, nu ska vi tysta de här tjejerna.”

Cissi Wallin säger också att Per (Hagman) dykt upp på morgonen efter ”våldtäkten” (jag sätter den inom citationstecken eftersom det är högst oklart om det varit en sådan), men att de bara hälsade.  Hagman själv tror dock att han sov på soffan vid händelsen och inte försvann därifrån.  Däremot tror Virtanen att Hagman inte var där.  Vittnesmålet bidrar inte med någonting mer än att det inte stämmer vare sig med Wallins eller Virtanens.

Senare har Wallin gått i terapi och hos en psykolog och enligt henne själv beror hennes psykiska ohälsa på ”våldtäkten”.  Men den första terapeuten bröt hon med ”för det var mycket annat att prata om, det var så här, jag hade dålig relation med mina föräldrar, vi… vi valde att liksom inte fokusera på det [”våldtäkten”].”

Den senare terapeuten, Nina Wahlin, menar att någonting stör Cissi Wallin i hennes sexualitet och att hon redan tidigt använde ordet våldtäkt.  ”Mannen” (”mediegreven”) har inte gjort några närmanden när de dricker vin, och anledningen till att ingen anmälan gjorts är att Cissi känt skuld och skam.  Och angående händelsen så är han ”aggressiv emot henne och ja hotar henne, håller henne runt halsen, strypgrepp, ja. Och det är så tydligt för henne, hans ord är jättetydliga, det han gör mot hennes kropp är jättetydligt och det som hon vill få ut är som en gröt.”  Terapeuten vittnar också om att Wallin ska ha känt sig så tung i kroppen att hon inte kunde komma iväg och att situationen varit obehaglig och att hennes alkoholkonsumtion under kvällen inte varit mer än vanligt.  Hon skulle ha känt sig panikslagen, livrädd, att hon skulle dö, att han skulle döda henne.  Hon var livrädd enligt vad hon berättat för terapeuten.  Så slinker det in att ”hon sökte inte till mig för att hitta nån, nån läkning utifrån en våldtäkt utan hon sökte för ångest och vi har fokuserat mera på henne övriga liv.”  Terapeuten berättar naturligtvis inget annat än det Cissi Wallin sagt henne, vilket rimligtvis i utredarnas ögon måste ses som en partsinlaga av samma slag som Wallins egen.

Hur Cissi Wallin ser själv på detta framgår av hennes ”läggande av pussel”:  ”Han ville ju manipulera mig när jag sedan la mitt pussel och förstod vad som hade hänt. Han ville ju manipulera mig till att liksom det här var någonting normalt som hade hänt … men när jag la mitt pussel så att säga efteråt så har jag mött andra tjejer som har varit utsatta förut, inte av honom men har, har blivit drogade på olika sätt. Och… det är först liksom när de har beskrivit det så har jag verkligen så här just det, det var så där det var.”

En faktor i detta utgörs av att Wallin misstänker att hon blivit drogad:  ”Och det är väl det att, det är vä1 därför jag misstänker att jag har blivit drogad eftersom det är så tydligt, Jag har inget minne av hur vi.. , jag satt liksom påklädd i soffan och varpå väg att gå, jag har inget minne av hur jag hamnade i sängen avklädd.

FL:…Använde du själv några droger på, under den tiden?

CW: Nej. Jag har testat eh…

FL: Mm.

CW:…jag drack ju ganska mycket, för mycket än vad som var rimligt…

FL: Mm.

CW:…men det var ju först efter övergreppet som jag började dricka mer och okontrollerat. Jag har aldrig varit på behandlingshem, jag har aldrig tagit antabus…

FL: Mm.

CW:…så där. Jag har testat kokain två, tre gånger, men det var inte under den här, det var … jag tror det var efteråt. Faktiskt. Det var, ja det var efteråt.”

Dominica Peczynski kallas också in och berättar att Virtanen började tala om ”en kvinna som förföljde honom och att det var jobbigt då han inte gjort det”. Peczynski förstod att han talade om något som hon nog borde känna till, och frågade vad det gällde och vem han talade om. Han svarade då att det var Cissi Wallin han pratade om.

När det är dags för Virtanens eget vittnesmål inleder han med att undra: ”Eh, alltså misstan … vad, kom … konkret vad har hänt alltså jag, ho…ja hon har ju bloggat och hängt ut mig som våldtäktsman och så under flera års tid men jag har inte förstått vad det är som har hänt, hon så att … vad, vad är, vad är det, vad har jag gjort?”  Han förnekar att någonting har hänt, ens att de haft sex, för att de var så väldigt trötta, och understryker att han skrivit positivt om den som anklagar honom.  Han menar också att de haft en positiv sms-kontakt en period efter den påstådda ”våldtäkten” och säger: ”Då skrev jag något vänligt om henne i Aftonbladet och då, tre dagar senare ungefär efter och det här går ju och Googla exakt när det var så det kan ju ni kolla upp på sådana här, ja spårning på telefon, nu vet jag inte eller eh, då skrev, skrev hon något tack vad gulligt av dig, jag visste väl … jag visste du var one of the good guys kommer jag ihåg att hon skrev för det var sådan kul, intressant formulering. Eh så hon var väldigt glad över de där orden … men det var så konstigt [med hennes uthängning av honom] eftersom vi hade god kontakt efter den här händelsen.”

Cecilia Wallin undrade om det kunde finnas ett värde i att Peczynski hördes. Detta främst då Wallin menar att Peczynski själv fått ett sms av Fredrik Virtanen i samband med händelsen där han bl a skrivit något liknande att ”det varit bra sex”.  Cecilia Wallin vet att han även nämnt detta för andra inom deras bekantskaps krets. Dock minns hon inte för vem.  Peczynski bekräftade dock inte något sådant mail.

Motsägande vittnesmål

Jag får intrycket av att Linas vittnesmål motsäger Wallin, när hon beskriver en närmast stolt tjej som legat med självaste Virtanen.  Det är absolut inte otänkbart i sammanhanget att Linas egen motvilja kan ha ändrat Wallins egen stolthet till eftertänksamhet och orsakat ett ”Coyote syndrome” (kallas ibland också för ”post orgasmic regret”).  Av Linas vittnesmål framgår att Cissi märkt motviljan hon möttes av, eller känt den på sig, och angående eventuella sexuella aktiviteter motsäger Lina också målsägandes vittnesmål i det att den kuk som trycks in i hennes mun, som hon tycker sig minnas, ska ha skett påföljande morgon.  Hon uttrycker inte heller att hon utsatts för ett övergrepp och att Lina vittnar om att Wallin tyckt att Virtanen varit äcklig kan vara en reaktion som hon fått då hon märkte att väninnan ‒  som hon en tid efteråt slutar umgås med ‒  kände motvilja.  D v s en anpassning efter en oväntat negativ reaktion.  Lina motsäger också målsägandes påstående om sms-relationen i det att hon uppfattat det som att Wallin tyckt det varit en rolig grej, men ändå inte okej (vilket ju är något märkligt enligt mitt sätt att förstå det).  Lina uppfattar också att det Cissi tyckt varit jobbigt varit det som hänt på morgonen, inte sexet på natten.

Ett annat vittne som inte överensstämmer med Wallin är Hanna Fridén.  Enligt målsäganden har den senare också varit utsatt för Virtanen, och syftet med bloggkampanjen de inleder är att sätta åt denne.  Men Fridén vittnar inte om att Virtanen utsatt henne, men däremot att hon varit med om ett övergrepp när hon var 15 år.  Hon har heller inga minnen av att Wallin ska ha nämnt något om vad Virtanen skulle ha gjort sexuellt, men att hon skuldbelagt sig själv och mått dåligt länge efteråt.  Något som alls inte motsäger att vi här har med ”Coyote syndrome” i kombination med kvinnliga väninnors negativa attityder att göra.

De här motsägande vittnesmålen är naturligtvis det viktigaste, föreställer jag mig, för att fallet läggs ned.  En försvarare skulle ha smulat sönder Wallins egna vittnesmål och rätten kunde inte döma skuld utan att bryta mot rättsprincipen ”skyldig bortom all tvekan”.  Idag sätter vi inte heller samma tilltro till terapeuters vittnesmål (tack och lov!) som under häxjakterna efter satanister och andra på 90-talet.  Inte minst har Max Scharnberg visat hur otillförlitliga ”säkra” vittnesmål från psykoarbetare är.  Intressant i sammanhanget är också att Wallin bryter med den första terapeuten, vilken tycks mer vilja prata om hennes dåliga relation till föräldrarna än om ”våldtäkten”.  Försvaret kunde i det fallet ha ställt frågan om inte den första terapeuten förstått var det verkliga problemet låg när målsäganden istället ville fokusera på en sexuell upplevelse som hon senare känt var obehaglig.  Men även den senare terapeuten understryker andra svåra omständigheter än ”våldtäkten”.

En reflektion som jag inte kan låta bli att göra är Cissi Wallins läggande av ”pussel”.  I det kan man se en parallell till paniken med ”bortträngda minnen” på 90-talet.  Steg för steg ”återvann” individer minnen och ”pusslade ihop” en händelse som i verkligheten inte ägt rum.  Hur det är i målsägandes fall kan jag naturligtvis inte säga, men man inser att det inte hållit i rätten.

Angående den anklagades vittnesmål så är mitt intryck det, att Linas och Fridéns vittnesmål stärker att sex verkligen förekommit mellan Virtanen och Wallin.  Den förres förnekande av det kan knappast heller förstärkas av Peczynskis vittnesmål och man får intrycket av att vi har två kontrahenter som bägge har svårt för att få till en verklig bild av vad som inträffat.  Men det är inte det viktiga.  Det viktiga är att det på intet vis ‒ förutom Wallins egna förvirrade vittnesmål ‒ finns något som kan styrka att tvingande sex förekommit!

Journalistkåren är en sjuk yrkeskår

Avslutningsvis anser jag att det är ett fruktansvärt vittnesmål om tillståndet i vårt samhälle, att ”medieadel” ska utgöras av sådana personer som Virtanen och Wallin.  Men medievärlden har länge varit sjuk i det att man fått för sig att istället för att sakligt rapportera till människor så ska man istället uppfostra människor till att tycka ”det rätta”.  Inte minst är de bägge kontrahenterna i detta fall vittnesmål därom.  Men det gäller också en stämning i hela samhället där regering och riksdag tror att de har samma folkuppfostrande uppgift, genom att ”sända signaler” till människor hur de ska tycka och agera.  Det senaste i raden av dessa demokratihaverier är förslaget om den nya samtyckeslagen som inte kommer att förbättra ett dugg vad gäller våldtäkter eller respekt mot kvinnor, men istället öppnar för att vi nedmonterar rättssamhället genom att lägga bevisbördan på den anklagade istället för åklagaren.  Ett annat demokratihaveri som pågått länge är mediers och politikers krig mot (vita heterosexuella) män.  När ett samhälle avsiktligt döljer fakta för att bara lyfta fram en grupp ‒ vilket ständigt sker i detta krig, där kvinnors våld och sexuella övergrepp helt ignoreras ‒ så är man på samma kurs som totalitära stater.  Medierna har också i massor av år ägnat sig åt uthängningar av ”obetydliga” människor, utan att ens tänka tanken att det kan vara fel, men när plötsligt folk ur deras egna krets råkar ut för samma öde så dyker plötsligt kritiken upp.  Så skriver t ex Jan Scherman om detta först nu i en text som vid första anblicken är bra formulerad.  Men, när man betänker att han inte reagerat tidigare, på uthängningar av ”obetydliga” människor, så blir han inte trovärdig i mina ögon.

Medievärlden har ett gigantiskt trovärdighetsproblem, som de orsakat genom att ensidigt och partiskt bara lyfta fram det politiskt korrekta och tysta fakta och åsikter som strider mot åsiktskorridoren.  Journalistkåren är, med enstaka undantag, en sjuk yrkeskår som har en lång period av rannsakning och förändrade attityder framför sig om man någonsin ska återfå allmänhetens förtroende.  Men det absolut värsta med fallet Wallin vs Virtanen är inte att det sätter pekfingret på journalistkårens gigantiska åsiktskorruption.  Det är istället att en så ounderbyggd anklagelse som Wallin gör mot Virtanen kan dra igång den gigantiska häxjakt som #Metoo har utvecklats till.  Oavsett om Wallin själv är övertygad om sin bild av vad som hänt så visar hon ett extremt dåligt omdöme med att agera som hon gör.

SVT LYCKAS ÅTER SÄNDA ETT PROPAGANDANUMMER SOM ”DOKUMENTÄR”

Så har SVT lyckats med det än en gång.  Att sända moralistisk propaganda under täckmanteln ”dokumentär”, fast det egentligen är en ”propagandtär”.  För det första så är de som har gjort propagandtären djupt kristna och därför färgade av en moralistisk övertygelse som överflyglar all saklighet.  Om Jared Brock kan man läsa att han är författaren till ”A Year of Living Prayerfully” och medgrundaren av ”Hope for the Sold”, en abolitionistik välgörenhetsorganisation som bekämpar mänsklig trafficking ett ord i taget.  Jared är lyckligt gift med sin bästa vän, Michelle, med vilken han samrgisserat och samproducerat ”Red Light Green Light” (en film lika ovetenskaplig och propagandistisk som ”Porrens drivkrafter”, min anmärkning) … Jared kom till tro på Jesus vid 17 års ålder och döptes på ett kristet läger påföljande sommar.  Redan här borde SVT ha satt ned fötterna eftersom de borde ha förstått att det finns en agenda hos filmskaparna som omöjliggör objektivitet och saklighet.

Det kraftigt vinklade anslaget understryks av en mängd faktorer i filmen.  För det första gäller det de som intervjuas.  Totalt sett är det tolv som avgjort är abolitionister mot två som är försvarare av porren, samt en oberoende forskare (Ogi Ogas).  Abolitionisterna får mer än fyra gånger så mycket utrymme i programmet (100 inlägg mot 24) och forskarens uttalande är grovt selekterat (tre inlägg).  Sedan gäller det programmets upplägg.  Det inleds med en 13-årig f d ”porrmissbrukare”, följd av särskilt utvalda likasinnade i vuxen ålder.  Innan en förespråkare för porren släpps in i programmet har abolitionisterna gjort 15 inlägg, så att tittaren ska övertygas om hur förfärligt detta är.  Samma sak sker i programmets avslutning.  Av de avslutande 30 sista kommentarerna är endast en av en försvarare av porren.  I mellandelen så får också abolitionisterna tala mer än dubbelt så mycket som försvararna (56 inlägg mot 23).  Det finns absolut ingenting som visar annat än att detta är ett grovt tillrättalagt propagandanummer och inte någon gång hänvisas till vetenskap, bara till personliga vittnesmål och ”forskaren” Gail Dines.

I två inlägg på denna blogg har jag behandlat Gail Dines (här och här) och kunnat belägga att hon är en notorisk lögnerska som aldrig belägger det hon påstår med forskning, utan förväntar sig att folk ska tro på henne bara för att hon är professor i sociologi.  Det visar sig även i denna propagandtär.  I hela programmet talas det om hur barn på gratissajter landar i de mest fruktansvärda scener med strypningar, våld och förnedring.  Dines säger om det barn får se att det är en kvinna och tre män, hon blir penetrerad oralt, vaginalt och analt. det fortsätter i all evighet, efter 20-30 minuter ejakulerar de samtidigt i hennes ansikte.  Hon är så slut att hon knappt kan röra sig men tvingas säga: ”Jag älskar det.”  Vidare säger hon: Sprutscenen har inom porren syftat på ejakulation någonstans på kvinnans överkropp.  Idag sker ejakulationen i ansiktet, framförallt i ögonen … den sexuella njutningen består av makt, eftersom mannen står över kvinnan och därför sprutar han i ansiktet  … Googla på porr, se en kvinna bli strypt och tre män ejakulera på henne tills hon inte kan öppna ögonen och säg sen till mig att det är att ta väl han om nästa generation.

Dines ger en fullständigt förljugen bild av gratisporren.  I mina bägge tidigare inlägg har hon gjort liknande påståenden och jag har genast prövat dem mot verkligheten och det visar sig att hon stått och ljugit rakt upp och ner.  Så jag gjorde en koll även denna gång.  För det första prövade jag om påståendet att alla scener är flera män mot en kvinna och resultatet för de första hundra filmerna på xvideos.com blev följande scener:

Par                                      55

ensam kvinna masturberar  12

fler män än kvinnor            10

fler kvinnor än män               7

lesbisk                                   7

kvinnor poserar                     5

par poserar                            2

När det gällde ”sprutet” i ansiktet och ögonen blev resultatet detta:

Inget sprut, totalt                53

därav i heterosex                21

i munnen                             11

vaginalt                                 9

ansikte                                  6 (varav en gång i ögonen)

utanpå vaginan                     6

över brösten                          5

utanpå stjärten                      5

över mans egen mage           4

Inget sex                               4

kvinnas mage                        1

analt                                      1

I fyra filmer fanns vad som kanske kan betecknas som våld, varav en var en Halloweenfilm där aktörerna var uppsminkade som Zombies, i en hade kvinnan rep runt handlederna och halsband runt halsen, i två var det regisserad BDSM i grupp, flera män och en kvinna.

Det kan alltså inte råda någon som helst tvekan om att Gail Dines är en notorisk och fanatisk lögnare som använder sina lögner för att skrämma folk till att vara emot pornografi.  Intressant i sammanhanget är att den ende forskaren som får komma till tals, Ogi Ogas, på intet sätt vittnar om att män skulle eftersöka våldsporr.  I det forskningsprojekt som han deltagit i finner han att vi fick insikt i vad män och kvinnor går igång på.  Vi fann att dominans och underkastelse är ett genomgående tema hos alla, män, kvinnor, homo- och heterosexuella.  Det finns i kärleksromaner och hårdporr.  Det är den enda sexuella preferens som lockar alla.  Mäns två vanligaste sökord:  analsex och sprutscenerKvinnans uttryck under ejakulationen fungerar som en emotikon.  Hon kan vara glad, ledsen, rädd, arg.  Män föredrar olika känslostämningar.  D v s att det inte finns något kategoriskt som gäller ”alla män” och definitivt inget som pekar mot att män skulle söka våldsfilmer i stor skala.

Intressant nog så får Ogas inte säga något mer, för han kunde också ha berättat det som  Seth Stephens Davidowitz (Everybody lies), som deltagit i samma forskningsprojekt, anger, nämligen att bland toppen av sökningar på PornHub en genre som, varnar jag er, kommer att störa många läsare: sex rörande våld mot kvinnor. Hela 25 procent av kvinnliga sökningar på hetero porr understryker plågandet och/eller förnedrandet av kvinnan ‒ ”plågsamt analt gråtande”, ”offentlig förnedring” och ”extremt brutal gangbang, t ex.  Fem procent söker efter icke ömsesidig sex ‒ ”Våldtäkt” eller ”tvingad” sex ‒  även fast dessa videos är förbjudna på PornHub.  Och sökfrekvenser för alla dessa termer är åtminstone dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland män.  Om det är en genre av porr i vilken våld utövas mot en kvinna är min analys av data att den nästan alltid oproportionerligt attraherar kvinnor. (s 121).  Men propagandtären fokuserar totalt ensidigt på män för att smutskasta dem och inte låta någon skugga falla på kvinnan.  Visserligen finns en kvinnlig ”porrmissbrukare” med, och det enda viktiga hon säger vittnar om att många kvinnor tittar på porr.  Men utöver hennes fem inlägg nämns överhuvudtaget inte kvinnor och porr.  Hur trovärdig gör det Gail Dines?

Jag tänker inte kommentera de vittnande ”porrmissbrukarna” med annat än att de är väldigt subjektiva partsinlagor, att man inte balanserat det med att låta positiva porrnyttjare komma till tals och att det inte finns någon egentlig vetenskaplig grund för att porrmissbruk existerar.  De enda porrförespråkarna som får yttra sig är två f d aktörer (varav en också varit producent och regissör).  Mot dem ställer man två f d kvinnliga aktörer som inte säger att porren skadat dem, men att de numera far illa av att ha varit porraktriser.  Naturligtvis väljer man att inte intervjua någon porraktris som uppskattat sitt arbete, för syftet är enbart att svartmåla.  För att kunna göra det måste man exklusivt för porrindustrins del ifrågasätta vedertagna normer för avtal och överenskommelser.  Det som är en självklarhet inom t ex annan filmindustri blir här suspekt enbart för att det är i porrfilmsbranschen.  Brittni De La Mora, f d porrstjärna säger:  Jag avsade mig genom kontrakt rättigheterna till scenerna och filmerna jag spelade in.  De tjänar pengar på mig i all evighet.  Jag fick mina 1000 dollar, eller vad det var, och det var allt.  Exakt det som gäller i andra branscher med liknande kontrakt.  Den andra f d porrstjärnan, Crissy Moran, tillägger:  Jag lät ett företag sköta min webbsajt genom kontrakt.  De vägrar ta bort materialet så de tjänar fortfarande på mig.  Jag vill inte ha pengar, bara att de ska ta bort min sajt.  Jag vet att det är ett företag, men jag trodde de var mina vänner.  Ingen motiverar varför villkoren skulle vara annorlunda i denna affärsverksamhet än i annan, man bara utgår från att porrbranschen ska särbehandlas negativt.  Istället har lögnerskan Gail Dines förberett detta genom att säga:  Ingen tror att McDonald gör burgare för en bättre kulinarisk upplevelse.  De vill tjäna pengar med låga kostnader.  Varför förstår ingen att porrbranschens syfte är att maximera vinsterna?  Och senare säger hon att Matbranschen styr våra matvanor, modebranschen våra klädvanor.  Självklart styr sexindustrin våra sexvanor.  Annars vore det den enda industrin i världen utan kulturell påverkan.  Men varför skulle det inte vara legalt för porrbranschen att maximera vinster när det är det för alla andra affärsverksamheter?  Varför ska porrindustrin lastas för att De La Mora och Moran ångrar sig i efterhand?  Det lastar man inga andra för. 

Och varför är det okay att andra branscher har kulturell påverkan?  Självklart har porren påverkan på unga människor eftersom det är det enda forum där unga kan få förebilder och exempel, eftersom vi i vår kultur inte ger annan sexupplysning än anatomiska fakta.  Det är ett ytterligt fåtal vuxna som upplyser sina barn om olika sexuella akter eller låter dem se i praktiken hur det går till (för då skulle de fängslas), vilket man annars gjort genom människans historia i hundratals kulturer (och ursprungligen i alla).  Det blir uppenbart då den kristne grundaren av ”Fight the new drug”, Clay Olsen säger:  När jag var barn hade mina föräldrar ett ”blommor och bin”-samtal med mig.  De hade en serie med sex videoband som vi gick igenom ett och ett.  Jag var fullständigt skräckslagen inför det hela.  Det var otroligt genant.  Men det var en engångshändelse.  Tanken var att prata om det en gång, och sen vet barnet allt det behöver veta.  En förälder sa: ”När min son blir 16 ska vi ha samtalet.”  Snälla nån, de vet allt redan när de är tio.  Ja, de vet, men inte därför att vuxna talat med dem om ”blommor och bin” utan för att de pratat med kompisar som inte vet och (numera) för att de tittat på porr.  Intressant nog är vi en kultur som förväntar oss att unga ska kunna inträda i förhållanden och ha ett bra sexliv fast de är helt okunniga om hur man kan få ett bra sexliv.  Det är kyrkans gamla hållning, att sex är så fult att man ska inte prata om det.  Att abolitionisterna i propagandtären är inne på att det bara får utövas ”rätt” sex framgår av Gail Dines när hon berättar att hon frågar kvinnor när hon föreläser vad män vill ha.  Då ska vi förfäras av att de ‒ enligt hennes påstående ‒ vill komma i ansiktet, ha trekanter och analsex.  Hu så fruktansvärt.  Att många kvinnor går igång på det också skulle hon aldrig drömma om att nämna.

Den här propagandtären ser mer och mer ut som en modern moralinkvisition, som ska stämpla och stigmatisera ”fel” människor och kräva att alla följer dessa religiösa moralisters syn på världen och hur sex ska utövas.  Det understryks inte minst av vad ett av ”porrmissbrukarvittnena” (Josh Gilman) säger:  Man hör talas om kvinnor som säger: ”Du får hellre titta på porr och gå till prostituerade, för jag vill inte göra de sakerna du vill göra.”  Vi tror att det som visas i porren är normal sexualitet.  Det är samma syn som kyrkan förfäktade under medeltiden, att det var bättre att en hustru skickade sin man till en prostituerad om han ville utföra andra sexuella akter på henne än avlande samlag i missionärsställningen.  Vad dessa moralister och sexualförnekare inte förstår är att ett bra sexliv inte bara handlar om att man har rätten att säga nej, det handlar också om öppenhet mot varandra och att min ibland måste ge lite för att också få.  Man måste våga pröva!

Så förväntas vi nu skattefinansiera så undermålig och grovt vinklad propaganda som SVT sänder.  Jag har anmält programmet till granskningsnämnden, men denna bevakar inte att SVT följer sina regler, åtminstone inte då det gäller sexualpolitik, så därför kräver jag en oberoende nämnd, med enbart jurister, som tar över granskningsnämndens uppgifter.  Inga journalister eller politiskt tillsatta ska få sitta där!

Länkar till tidigare granskade program:  Här, här, här, här, här och här.

UR/SVT LEVERERAR MISANDRISK OCH MORALISTISK PROPAGANDA

Jag har avslutat UR:s propagandanummer ”Hur porrindustrin kapat vår sexualitet” där den fanatiska radikalfeministen Gail Dines (jag har i ett tidigare blogginlägg kommenterat SVT:s ensidighet i att låta henne komma med osanna påståenden) i ett mycket misandriskt föredrag går till storms mot omoralen som män påstås missbruka.  Omoralen i detta fall är porren, som hon helt tillskriver som förbrukningsvara för män och som hon menar förstör vår ”kultur”.

Gail Dines är en traditionell moralist och kämpar för att hela världen ska anpassa sig efter hennes världsbild, så som fanatiska ideologer gjort i alla tider.  Det mest upprörande är att SVT/UR sänder denna ounderbyggda propaganda helt, utan att balansera den med andra fakta.  Det förefaller som om man på SVT totalt har glömt sin uppgift att objektivt och sakligt bevaka komplicerade och kontroversiella frågor.  Men det är ju numera regel att SVT producerar normriktig och ovetenskaplig propaganda.  Det är anledningen till att jag vägrar att ha TV och betala TV-licens.  Jag vägrar att bidra till statlig normpropaganda eftersom jag bejakar vetenskap och objektivitet.  Det som SVT bryter emot är följande:

Ensidig behandling av ett ämne eller händelse (opartiskhet): ”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas ensidigt så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar. Det är dock tillåtet att skildra ett ämne från en speciell utgångspunkt, om det klart framgår av programmet eller programpresentationen. En ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program.”  Man balanserar aldrig denna typ av propagandaprogram med andra program och klargör inte att det är en ensidig framställning.

Saklighet: ”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att väsentliga uppgifter utelämnas. Om programföretaget har gjort en rimlig kontroll före sändning och uppgifter senare visar sig vara felaktiga, så strider inte inslaget mot kravet på saklighet. En felaktig sakuppgift måste dock alltid rättas när det är befogat.”  I UR-programmet utelämnas väsentliga uppgifter för att fördragshållaren ska kunna propagera för sin världsbild och någon rättelse följde inte efter programmet.”

Dines börjar med att förklara att det är omöjligt att vara feminist och göra porr, för en kvinna som gör porr är nämligen en porrproducent med vagina.  Man får ju då också utgå från att hon anser att sexarbetare (en term hon uttryckligen avvisar, omyndigförklarandes dem som betraktar sig som sådana, för när man pratar om sexarbetare ”fetischerar” man de prostituerade enligt henne) absolut inte heller kan vara feminister eller strida för kvinnors rättigheter.  Sedan fortsätter hon i traditionellt moralistiskt och fanatiskt ideologiskt mönster med att måla upp de värsta scenarier hon kan komma på.  Vi får höra att porr skadar kvinnor – och män också – och så kommer ett enstaka skräckexempel på en påstådd 16-åring som varit oskuld, men ändå ”porr-redo”, som skulle ha tvingats att agera i en porrfilm.  Det är svårt att veta om Dines talar sanning eller inte, för hon håller sig definitivt inte till sanningen under resten av föredraget.  Framförallt handlar det om utelämnande av fakta och uppgifter, en klassisk metod för dem som ska försöka övertyga andra om att de sitter på ”den enda sanningen” och vill tvinga världen att foga sig efter deras världsbild.  Genomgående talar hon om män och pojkar som porrkonsumenter, inte ett ord om att många kvinnor och flickor också tittar på porr.  Inte heller ett ord om att de största konsumenterna av heterosexuell porr som förnedrar kvinnor är just kvinnor (Seth Stephen-Davidowitz, Everybody lies, 25 procent av kvinnorna som söker heterosexuell porr söker på pina/förnedring av kvinna och 5 procent söker efter våldtäkt, ”min analys av data visar att sådan porr nästan alltid oproportionerligt lockar kvinnor”, s 121).  Detsamma gäller när hon pratar om våld i hemmet.  Det förutsätts enbart vara män som slår kvinnor.  Det motsatta existerar inte i hennes världsbild, trots att forskning visar att något fler kvinnor än män misshandlar i förhållanden och dessutom lesbiska kvinnor misshandlar mer i förhållanden än heterosexuella män (jmf också den lesbiska feministen Lori B Girschick’s bok Woman-to-woman Sexual Violence. Does She Call it Rape?).

Misandrin är gigantisk i detta program och hade hon använt ord som ”jude”, ”svart”, ”muslim” eller dylikt när hon gör sina omdömen hade hon avgjort blivit fälld för hets mot folkgrupp.  Men att generalisera vita heterosexuella män är ju helt accepterat av samhället (däremot får man ju inte säga något om vita heterosexuella kvinnor som Gail Dines) så därför kan anklagelserna spridas ohämmat av henne.  Våldtäkt, sägs det, är en del av könssystemet varför feminister som föredragshållaren påstår att män som våldtar inte är avvikande, för de bryter inte mot kulturens regler.  Indirekt anklagar hon alltså alla män för att acceptera våldtäkter.  Föreställ er vad som hade hänt om hon sagt att våldtäkt var en del av den muslimska eller svarta kulturen.  Eller om hon vänt sig till judarna istället och sagt att hon frågar dem hur de missat att deras kultur missat alla våldtäktsbudskap.  Men nu gör hon ju inte det, hon öser istället ut sitt hat mot alla män.

Rakt ut erkänner hon att hon sett kvinnor som goda och män som onda.  Men vi ska tro att hon egentligen inte gör det längre, för sedan hon födde sin son kunde hon ju inte hata honom.  Därför ska vi tro att hon numera inte hatar män.  Men jag tror inte ett ögonblick på detta!  Min övertygelse är att hon gör som andra radikalfeminister som jag stött på; hon gör undantag för män i hennes närhet, men odlar sitt hat mot männen som ett kollektiv utan att hennes närstående män rubbar det.  Det bekräftas av när hon påstår att våld mot kvinnor är normaliserat.  Hon är inte ensam om dessa vansinniga påståenden, de framförs ofta av fanatiska radikalfeminister, men blir inte mer sanna för det.  Det är helt falskt av två uppenbara anledningar, nämligen att det mesta våldet i samhället riktas mot män och att kvinnor misshandlar män något mer i förhållanden.  För att bara ta ett exempel så skriver Dutton, Nicholls & Spidel 2005 att det är lika många män som kvinnor som blir offer för eller utövar våld i förhållanden.  De ger också en mängd exempel på andra forskares resultat, som t ex Bernard & Bernard 1983 (Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286), som fann att 15 procent av männen i deras undersökning hade utövat våld mot en kvinna och av dessa hade 77 procent också blivit slagna av kvinnan.  Bland kvinnorna rapporterade 21 procent att de utövat våld mot en man, av vilka 82 procent också hade blivit bemötta med våld.  Dock fanns en tendens till att mer kvinnor än män drabbades av svårare skador, men när det gällde sexuellt tvång var nivåerna förvånansvärt lika.  I en undersökning hade 42,3 procent av kvinnorna utsatts för det, mot 46,2 procent av männen (Dutton, Nicholls & spidel s 4), vilket är i paritet med en amerikansk undersökning som visade att 70 procent av männen vid State California University blivit utsatta för sexuellt tvång av kvinnor och att män totalt, enligt samma studie, är utsatta för det i 62,7 procent under collegetiden, kvinnor motsvarande i 46,3 procent.  Något som ju är intressant i debatten om våldtäkt.  Gail Dines bortser däremot fullständigt från kvinnors våldsutövande och anklagar istället hatiskt män för att vara de enda utövarna av sådant.  D v s att hon uppenbart ljuger om verkligheten!  Jag har väntat många, många år på att SVT ska balansera sin ensidighet i programutbudet med andra program, men eftersom man inte gjort det så bryter de gravt mot reglerna för programutbudet.

Så kommer den fanatiska radikalfeministen in på hur hon anser att samhället förvränger våra barn.  Tonåringar vill se ut som alla andra säger hon (precis som om det inte alltid varit så) och då får de dåliga förebilder.  Som t ex Miley Cyrus, som ”slampat” till sig efter att ha varit barnstjärna hos Disney.  Och Gail Dines är också en av de där människorna som vet hur ”rätt” sexualitet ska utövas och vad som är ”rätt” förbindelser mellan män och kvinnor.  För hon visar upp en bild när Robin Thickie står tryckt mot Miley Cyrus’ rumpa och förfasar sig över att en (påklädd) man i 35-årsåldern kan vilja ”gnida sin penis” mot en 18-årings (av byxor täckta) anus.  Med detta gigantiska moraliserande kommer hon in på slut-shaming, men nämner naturligtvis inte ett ord om att det är kvinnor som står för merparten av sådan.  Vad föredragshållaren gör är att ”slamp-skämma” alla män och totalt bortse från kvinnors agerande.  Hennes hat mot män får henne att i blind ideologi bortse från allt som motsäger hennes egen världsbild.

Sedan börjar hon dra de direkta osanningarna.  Vi ska tro att män i 40-årsåldern, som våldtagit barn, hade blivit beroende av porr och att alla började i efterhand med barnporr – för ingen var pedofil tidigare.  Jag har gått igenom mängder av forskning kring detta och påstår bestämt att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som visar detta.  Det bygger helt och hållet på ideologiska påståenden.  Det blir inte heller mer sant bara för att Dines innehar en professur i sociologi, vilket inte minst blir klart när man inser hur vårdslöst hon handskas med sanningen.  Tvärtom är det så, att våldet minskar när porren blir mer tillgänglig.  För att bara ta ett exempel så rapporterade FBI så sent som 2011, att det sexuella våldet minskat sedan porren blev lättillgänglig på nätet och ett flertal forskare har inte kunnat finna koppling mellan porr och sexuellt våld.  Inte ens att Gail Dines uttryckligen pekar ut Michel Jackson som pedofil har fått UR/SVT att dra öronen åt sig.  Ingår det verkligen i TV:s uppdrag att gynna kategoriska och understödda påståenden av det slaget?

Kort därefter står Gail Dines och vrålljuger för sina åhörare.  Hon påstår att i varje porrfilm ejakulerar män i ansiktet på kvinnor, vanligtvis tre män, och att kvinnorna får så mycket sperma i ögonen att hon inte kan se.  Därför, påstår hon helt ounderbyggt, så ökar ögongonorré i braschen.  Det senare tror jag inte på ett enda dugg!  Särskilt som det första påståendet är en uppenbar lögn.  Jag gick direkt efter programmet in på gratissajten xvideos.com och gjorde en beräkning på hur ejakulationen skedde på de femtio första filmerna.  Överlägset flest innehöll ingen ejakulering (elva), näst flest filmer utgjordes av en ensam kvinna (tio), ejakulering i ansiktet var sex stycken (varav endast en med tre män och i ögonen), sex ejakulationer var i en kvinnas mun, sex var vaginala, tre var över mage/pubishår, i tre fall var det lesbisk sex, två ejakulationer skedde över brösten, i två filmer var det ingen sex och i en ejakulerade mannen över skinkorna på en kvinna.  Totalt var det tolv i ansikte/mun och 15 på/i andra kroppsdelar.  Om man också går till den undersökning hon hänvisar till senare, ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos”, så anger denna artikel att ”manliga karaktärers ejakulationer sker nästan alltid utanför de kvinnliga karaktärernas vagina, mest frekvent i hennes mun (vilket inte säger att de sväljer sperman, min anmärkning) (58,6 %).  Mindre vanliga lokaliseringar inkluderar de kvinnliga karaktärernas anus (11,8 %), bröst (6,9 %) och ansikte (3,9 %).  Flera ejakulationer porträtterades i 12,2 % av scenerna, nära korresponderande med de 11,5 % av scenerna som kodades som ’grupp sex’ scener”  Det är alltså uppenbart att Gail Dines medvetet står och ljuger för att förfära sina åhörare.  Ska verkligen SVT/UR sända lögnaktig moralpropaganda av det slaget?

Så kommer föredragshållaren in på affärsmodellen bakom porren och jämför den med McDonalds.  D v s att industrin producerar samma typ av vara över hela världen.  Jag kan inte av detta förstå om hon vill förbjuda McDonalds, men det torde stå utom tvekan att det är en vinnande affärsmodell, för hon meddelar också att porrsajter får fler besökare per månad än Netflix, Amazon och Twitter tillsammans.  Och så ska vi fundera på hur många besökare det handlar om.  Men jag vill istället att vi funderar på varför det är så.  Att efterfrågan är så stor beror nämligen på att intresset för porr är en evolutionär adaption.  D v s att det är genetiskt nedärvt.  Därför är Gail Dines strävan att förbjuda det bara en strävan att försöka korrigera evolutionen.  Det betyder att hon betraktar sig som bättre vetande än evolutionen – eller gud – då hon ska kriminalisera ett nedärvt beteende.  Sociologen Howard S Becker säger om denna typ av kriminaliseringar, att det ”bara är ett sätt att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende.”  Hon vill alltså tillverka ytterligare brottslingar som ska dra resurser från samhället i bekämpandet av brott som är universellt erkända – som mord, våld, stöld och bedrägeri – enbart för att få bekräftat för sig själv att hon är ”rättfärdig”.  Hon är ute i samma ärende som kyrkan var under medeltiden när de stämplade all sex utom det avlingsalstrande vaginala samlaget som ”sodomi”.  Jag kommer osökt att tänka på ett citat av Göran Sonnevi: ”Vad sker när vi överväldigas av det onda?  Det sker nästan alltid i rättfärdighetens gestalt …”  Gail Dines framstår för mig som ett flagrant exempel på en sådan”rättfärdig”.

Så frågar sig denna fanatiska ideolog varför tonårspojkar är en måltavla för porr.  Inte ett ord om att åtskilliga flickor också konsumerar porr, för det är ett krig mot män och pojkar hon för.  Hon svarar själv att det beror på sexuell nyfikenhet och så vet hon naturligtvis vad som är avskyvärd sex.  Spanking och analsex (det visar, enligt föredragshållaren, vilken ”slampa” kvinnan är) är t ex avskyvärda handlingar som innebär våld mot en kvinna.  Det faktum att mängder av kvinnor njuter av dessa akter förmildrar ingenting för Gail Dines, för hon är helt besjälad av egocentrisk empati.  Så som hon uppfattar verkligheten och sexualiteten måste alla kvinnor göra, för hon kan helt enkelt inte tänka sig in i att någon kan känna annorlunda än vad hon gör – eller utövar annan sex än ”hälsosam” sådan.  Men pojkars (och flickors) nyfikenhet är en strävan att stilla densamma och eftersom vi i vårt samhälle berövat de unga möjligheten att naturligt få lära och träna sexualiteten så blir porr ett surrogat för det.  I sexuellt uppmuntrande kulturer var det en självklarhet att unga fick leka sexuella lekar och lära av andra, men i vårt puritanska samhälle så skickas de med sexuell nyfikenhet till psykologer för att ”rättas till”.  Självklart vänder sig de unga till porren, när de inte får någon annan undervisning än anatomiska affischer och ett mantra om hur ”rätt” sexualitet utövas.  Det är inte porren som rövar de ungas sexualitet, det är moralistiska ideologier som kristendom och radikalfeminism som kastrerar samhället.  När hon beskyller porren för att ge unga killar problem med erektionen skjuter hon helt över målet.  Det är hon och hennes gelikar som kastrerar de unga männen med en moralistisk agenda som går till storms mot sex – och särskilt då ”fel” sex.

Gail Dines påstår att hon och andra anklagas för att hitta på statistik.  Men det är just precis vad hon och hennes gelikar gör.  För att bara ta ett exempel – nämligen den mest anförda av prostitutionsmotståndarna – Melissa Farley, så förvränger hon statistiken något oerhört genom att endast välja ut sådant som ska passa hennes syften.  Ett annat är den svenska s k ”utvärderingen” av sexköpslagen, som på intet sätt lever upp till objektiva eller vetenskapliga krav.  Jag har inte läst någon av Dines skrifter, men jag vet mönstret och kan garantera att hon ägnar sig åt mörkning av motstridiga fakta för att kunna skrämma upp människor att foga in sig i ledet till att anpassa sig efter hennes världsbild.  Hur hon arbetar syns av när hon åberopar ”Aggression and Sexual Behavior in Best-Selling Pornography Videos” för att påstå att 90 procent av porrfilmerna innehåller våld mot kvinnor.  Läser man emellertid samma undersökning så skriver man där: ”Om genren ska möta upp till vilken som helst akt ägnad för en karaktär som en akt av njutning och om definitionerna av aggression kräver målet att motivera att undvika skada, så kan vi, a priori, försäkra att inga av dessa akter skulle kodas som våldsamma eller aggressiva […] Det resulterar i att tolkningen av aggressiva akter som osynliga när de förekommer inom kontextet sex.”  De säger också, att ”[f]ormer av våld klassade som extrema, så som våldtäkt, användande av vapen, avbildning av mord, är ovanliga.”  D v s att det är synnerligen vanskligt att fastställa vad som är en våldsam eller aggressiv akt och att vanlig spelfilm innehåller mycket mer extremt våld än porrfilm.  Men författarna utgår sedan från att alla akter som kan tolkas som aggressiva, som t ex spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m är våldsamma akter och då kommer de till resultatet att 88,2 procent av filmerna innehåller fysiskt våld, 48,7 procent verbalt sådant och 9,9 procent ”positivt” beteende.  Något som ytterligare visar på Gail Dines lögner, för hon påstår att kyssar är förbjudna i porrfilmer.  Hon har ingen som helst känsla för att hålla sig till sanning och sans.

Vad som är synnerligen problematiskt med att hävda att 90 procent av alla porrfilmer innehåller våld är, att man då felaktigt utgår från att det är en universell överensstämmelse i att spanking, bdsm, hårdragande, verbal skändning m m i sexuella sammanhang är våld.  Redan tidskriften Ottar uppmärksammade i sitt första nummer att det är skillnad på mäns och kvinnors sexuella fantasier.  Män fantiserar i allmänhet om att dominera, kvinnor om att domineras (vilket inte minst syns av att kvinnor, som nämnts ovan, är de största konsumenterna av porr som förnedrar kvinnor, dessutom är kvinnor mer incestkonsumenter än män).  Intressant är också att det finns forskning som tyder på att människor som utövar bdsm har bättre mental hälsa än andra.  Porrfilms syfte är i första hand att tillfredsställa människors fantasier om detta och deltagarna i filmerna, både män och kvinnor, gör det så gott som uteslutande medvetet och frivilligt, vilket inte minst syns av att kvinnliga porrstjärnor inte mår ett dugg sämre än kvinnor i gemen.  Gail Dines levererar en falsk och lögnaktig föreläsning som licenspengar läggs på för att sända i TV, i strid mot deras uppdrag.

Så menar den misandriska Gail Dines att män som ser på porr är en form av sociopater.  Är det någon som verkligen uppträder som en sociopat är det emellertid den fanatiska radikalfeministen Dines.  Hon bortsorterar allt som motsäger hennes påståenden, levererar inga underlag för dem och pekar ut män som sociopater och predatorer utan att visa någon insikt eller empati.  De fullständigt hisnande påhitten flödar.  Utlösningen hos 12-åriga pojkar gör att porrbilderna fastnar i huvudet på dem (och får dem i längden att agera aggressivt).  Detta trots att det inte finns någon som helst vetenskaplig forskning som kan stärka ett samband mellan porr och ökat våldsbeteende (jmf ovan, fri porr minskar våldet).  Så ska vi bli förfärade över att 11-åringar kan titta på sådant som föreläsaren inte klarar av att titta på.  Att hon inte studerat porr förefaller uppenbart, eftersom hon kan leverera så många lögner kring det, men än värre är det att det vittnar om hennes egocentriska empati och självfixering.  Hon utgår från att en ”normal” människa är lika blockerad som hon själv är.  Lika ounderbyggt är det att porr skulle traumatisera pojkar.  Det är ett påhitt som inte har något vetenskapligt stöd och i samband med det visar hon sin totala misandri i att hon förutsätter att de som tittar på porr har det i sitt system, att frontalloben är avstängd och att den analytiska förmågan är detsamma som en vägg.  Hennes fantasi är stor!

Om det är någon som är blockerad som en vägg är det den fanatiska ideologen och radikalfeministen Gail Dines.  Hon beskriver män som några som endast tänker med kuken.

Så följer ännu fler osanna påståenden.  Hon havdar att över 40 års forskning skulle visa att det är som hon påstår, men presenterar ingen.  Helt ounderbyggt påstår hon att de som tittar på porr oftare utövar sexuellt våld (det är i själva verket tvärtom), blir mer deprimerade, får begränsad kapacitet för intimitet, sämre empatisk förmåga för våldtäktsoffer, blir oftare beroende av porr och att de oftare får erektionsproblem.  Ingenting av detta är vetenskapligt belagt.  Vi ska tro det bara för att denna misandriska fanatiker får påstå det på TV.  Så påstår hon att 27 procent av pojkar mellan 15 och 25 har erektionsproblem mot 2,3 tidigare – och hänför det naturligtvis till porren.  Betydligt mer troligt, förutsatt att siffrorna inte bara är ytterligare ett av de påhitt och falska påståenden hon drar, är emellertid det radikalfeministiska samhället som strävar efter att utplåna maskulinitet och manlighet.

Naturligtvis ska också barn läras ”hälsosam sex” och sexologer har ingen aning om vad de talar om, så klart.  Det gör ju bara misandrikern Gail Dines, som aldrig besvärat sig med att studera forskning som motsäger hennes övertygelse.  Och självklart ska man undvika alla terapeuter som inte tränats att se på porr på samma sätt som föredragshållaren.  Helst av hennes eget grundade ”institut”, som vi uppmanas att besöka hemsidan för ett flertal gånger.  Sex kan vara lukrativt, särskilt för anti-fel-sex-industrin!  Så handlar porr naturligtvis om hat, men det enda hat jag kan skönja är föredragshållarens misandri.  Det här handlar uteslutande om traditionell skrämselpropaganda för att skrämma in folk att gynna Gail Dines, hennes organisation och hennes sjuka världsbild och jag mår uppriktigt sagt illa av att UR/SVT låter licenspengar gå till att sända detta utan att balansera det!

DEMOKRATISK FASCISM

Efter att ha läst en text om ”demokratisk fascism”, av Brian E Frydenborg, på ”War is boring” ansåg jag mig tvingad, trots ännu inte avslutad cancerbehandling och annat, att göra en del reflektioner.  Jag rekommenderar texten, för den sätter fingret på vad många rörelser och personer handlar om.  Inte bara de mest uppmärksammade, som Trump och Erdogan eller i Sverige Sverigedemokraterna (som ensamma får ta skiten fast, som vi ska se, demokratisk fascism finns i alla partier), men går man lite djupare i analysen så ser man att denna typ av fascism har sina tentakler inne på varje mediaredaktion och att den sitter i huvudet på flera av våra mer framstående politiker, i samtliga partier.

Frydenborg skriver bl a: ”Den demokratiska fascisten måste ta existerande legitima problem och kraftigt överdriva deras intensitet eller att fullständigt fabricera problem som inte existerar men som spelar i människors förutfattade meningar och fördomar ‒ ilska, förakt och smutskastning är några av de fundamentala känslomässiga grunder som den demokratiske fascistens kampanj slår ned på.”  När vi betänker det så inser vi att mängder av politiker och journalister agerar helt i enlighet med detta.  Jag ska ta två flagranta exempel:

1) Vi får ständigt höra att (den vite heterosexuelle) mannen är aggressiv och hela politikeragendan går ut på att det enbart är män som är aggressiva mot kvinnor ‒ inte tvärtom på minsta vis.  För det första överdriver man då problematiken, spelandes på människors rädsla, och för det andra måste man frisera verkligheten för att få denna agenda att stämma.  Syftet blir därför inte att lösa de problem som finns med aggressivitet och våld, utan att stämpla männen som en grupp som egentligen inte har berättigande i samhället.  Tillämpligt på det är vad Frydenborg citerar:  Den amerikanske (eller svenske) fascistens …  metod är att förgifta kanalerna för offentlig information. För en fascist är problemet aldrig hur att bäst presentera sanningen för publiken men hur att bäst använda nyheterna för att ge fascisten och hans grupp mer pengar eller mer makt.

2) Samma krig mot mannen som avspeglas i exempel 1 är det i exempel 2.  Han ska framställas som en våldtäktsman som förgriper sig på kvinnor och för att förstärka den bilden har man inlett kriget mot prostitutionen.  I varenda medie som finns i detta land matas vi ständigt med föreställningen att sexarbetaren är en sexslav, trots att det inte finns en enda vetenskaplig undersökning som kan konfirmera detta (den som tvivlar bör läsa min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”) utan tvärtom är det 94 procent av sexarbetarna som själva gör valet att inträda i yrket.  Till det här fogas groteska påståenden om hundratusentals sextraffickingoffer bara i Västeuropa varje år ‒ fast det verkliga antalet är några få tusental i hela världen (mindre än ½ fall per 100.000 invånare ‒ jmf misshandel i Sverige, 90 fall på 100.000 invånare, d v s 180 gånger vanligare).  I denna mytspridning deltar politiker och journalister gladeligen för att samhället ska se på män som suspekta och våldtäktsbenägna varelser ‒ trots att få av oss är det och kvinnor är lika våldsbenägna, även om de oftare använder psykiskt våld.  Så kan man använda sig av lagstiftningen för att understryka att män är suspekta, som med sexköpslagen.  Men eftersom denna lag vilar på falska premisser måste politikerna skapa falsk ”vetenskaplig” grund för den och handlar alltså direkt demokratiskt fascistiskt.

Problemet är att det svåra blir att vända sig mot Trumps eller andra demokratiska fascisters metoder när man urholkat sin egen trovärdighet genom att själv agera så.  Och när det gäller genus och sex har samhället varit präglad av demokratisk fascism i över 30 år!  Om man t ex skärskådar SVT:s bevakning av prostitution och porr genom åren så bryter detta media flagrant mot kraven på saklighet och opartiskhet som man ska följa.  Då jag skärskådat ett flertal program (exempel här, här, här, här, här, här, här och här) kan jag avgjort påstå att de är kraftigt vinklade och saknar varje spår av saklighet och opartiskhet.  Till det kan läggas att man aldrig balanserat med något inslag från motsatt ståndpunkt till den officiella.  Här använder sig alltså makthavarna av medierna för att banka in den förment ”rätta” bilden i människor, utan varje spår till respekt för det fria ordet och demokratin.  Den demokratiska fascismen är initialt införd av dem som dikterat villkoren under mer än 30 år.  D v s de traditionella makthavarna och medierna.

Umberto Eco uppmärksammar fascismens hat till mångfald och dess “exploaterande och överdrivande av naturlig rädsla för skillnad,” ”att fascisms första upprop … är ett upprop mot inkräktare”, görande fascism ”rasistisk per definition.”  Den när sig på ”individuell eller social frustration” på ett sätt som är ”en vädjan till frustrerad medelklass” som är ”skrämda av trycket från lägre sociala grupper.”  Skärskådar man det så stämmer det väl med kvinnorörelsen, präglad av radikalfeminismen, sedan över 30 år tillbaka.  Att man är rädd för skillnad framgår av att maskulinitet har stämplats som något avvikande och något som samhället måste bekämpa.  Genusforskningen har manipulerats för att framhäva de feminina värdena och kvinnan framställs som offer och fredlig.  D v s att mannen bara är acceptabel om han beter sig enligt den kvinnliga normen, så att man bortsorterat nästan halva jordens befolkning som oacceptabel.  Uppropet mot ”inkräktare”, eller snarare avvikande, är stämplandet av alla män som potentiella våldtäktsmän och misshandlare och därmed hopkopplad manipulation av fakta kring detta (tror någon t ex att något svenskt media skulle rapportera om den holländska forskning som visar att legal prostitution sänker nivån av sexuella övergrepp?).  Att så kvinnorörelsens linje när sig på individuell eller social frustration framgår av den skrämsellinje man ständigt måste driva.  Det enda som jag inte finner direkt applicerbart är rädslan för lägre sociala grupper.  Däremot finns det en utpräglad rädsla för människor som utövar t ex sex på annat sätt än medelklassnormens ”vaniljsex”.  Och vad gör man mot dem som utmanar denna norm?  Jo, man smutskastar och försöker tysta dem.

När en person eller grupp som styr anser att de äger staten och att statens maskineri, makt och frikostighet existerar som personliga verktyg för dem vid makten, när den kontrollerande enheten inte känner att den behöver dela staten, dess maskineri, makt eller generositet med andra annorlunda än den själv så har vi fascism.  Så som vi sett att man påtagligt handskas med SVT i frågor om genus och sex.  Det är ett praktexempel på demokratisk fascism! Avslutningsvis vill jag understryka, att den demokratiska fascismen ännu är långt från nivån i t ex Ryssland eller Turkiet, men problemet är att när vi väl släppt in den på några områden ‒ och journalistkåren alltså spelar med i detta ‒ så är steget inte långt till att detta eskalerar.  Och om den demokratiska fascism från vänster som nu dominerar medier och nyheter ersätts av en från höger så är ingendera sidan trovärdig och vänsterns invändningar kommer klinga falskt.  Jag avslutar som Frydenborg:  Därför kan det finnas lite som är mer farligt för demokratin än människor som okritiskt accepterar skräpfalska nyheter ‒ och jag menar inte en idé eller åsikt om nyheterna, utan accepterande uppenbara förfalskningar och helt falska historier ‒ designade att främja ett politiskt slut.  Så som med genus och prostitution, så där är vi redan!

DEN POLITISKT KORREKTA ELITEN ÄR TRUMP’S OCH SD’S BÄSTA VALARBETARE

Nu börjar den värsta chocken efter Trumps valseger lägga sig och t o m i svenska medier kan man ana ett drag av undran över hur det kunde bli så.  Däremot saknas i stort sett självkritiken eller realistisk analys hos den elit som verkligen orsakat detta, nämligen journalister, aktivister och politiker.

Jag ska här lufta några funderingar kring detta.  Analys vill jag inte kalla det, även om vissa drag kanske kan vara analytiska.  Jag menar inte heller att det inte finns andra faktorer som spelar in, men det jag berör menar jag är de viktigaste.  Det skiljer sig naturligtvis mellan Sverige och USA i viss mån, men mina funderingar rör företrädesvis det förstnämnda landet.

Om vi skärskådar varför sådana som Trump och SD (och ett antal exempel i diverse europeiska stater) kan nå fram till så många människor så menar jag, att det grundläggande skälet är elitens förakt för den ”vanliga” människan.  Det finns ett mycket markant drag av att ”de som vet bättre” (journalister, aktivister och politiker) inte anser sig behöva lyssna på ”vanligt” folk, utan istället ser som sin uppgift att ”uppfostra” människor till att bli ”rätt”.  Det blir ett avstånd mellan ”vanliga” människor och eliten, som bl a manifesteras i den låga tilltro som människor i gemen har till den senare.  Eftersom dock denna anser sig veta bättre än ”vanligt” folk så är det naturligtvis folk som har fel.  Eliten är ofelbar och gör egna (världsfrånvända) analyser som ska bortförklara det låga förtroendet och legitimera densammas ”rättfärdighet”.  Ett stort problem i detta är att eliten då låter ändamålet helga medlen, bl a i form av förvrängning och förtigande av fakta som är motstridiga.  Endast elitens åsikter är gångbara – d v s politiskt korrekta.  Åsiktskorridoren är ett faktum!

Det nyss beskrivna mönstret är något som de flesta känner till, men självklart inte eliten.  Denna lever i en annan verklighet där det är helt ok att t ex ljuga öppet för att rättfärdiga det politiskt korrekta och hitta urskuldande förklaringar till att andra är ”fel”.  Elitmänniskor studsar när de hör Trump ogenerat stå och slänga ur sig lögn efter lögn, och journalisterna skriver långa texter om det.  Att politiker som t ex Birgitta Olsson, som var ”ankare” under valvakan vid det amerikanska valet, kan stå och ljuga lika öppet som Trump är däremot ingen intresserad av och samma journalister som förfäras över Trumps lögner är angelägna om att tysta ned att Birgitta Olsson ljuger lika öppet.  Oavsett om Olsson själv tror på sina lögner eller inte så kommer man inte ifrån att det är lögner.  Men Olsson har någonting som Trump än så länge saknar.  Hon har en del kvasi-vetenskapliga artiklar och ounderbyggda ”rapporter” bakom sig som påstår att hennes lögner är sanna. 

Inom en snar framtid kan förmodligen även Trump falla tillbaka på samma typ av kvasi-fakta som han låter tjänstevilliga personer producera.  I Sverige göds producerandet av kvasi-fakta av att endast det som eliten anser bör premieras får anslag (som t ex genus och forskning kring våld mot kvinnor) och att de som riskerar att komma med ”fel” slutsatser ställs utan medel.  Det här har urarmat vårt land i form av t ex en kulturpolitik som i alla avseenden måste vara politiskt korrekt.  Ett tecken på denna urarmning kan man t ex skönja i tillsättningen av ny chef för Gotlands museum; en chef som ”brinner för mångfald- och genusfrågor”.  Politisk korrekthet blir viktigare än historisk vetenskaplighet.  Det farligaste med den väg dagens elit använder sig av för att rättfärdiga sig själva – skamstämpling av dem med ”fel” åsikter, faktaförvrängning, vetenskapsurarmning m m – är att den nya elit som riskerar att ta över, i form av Trump, SD och andra – har fått legalitet för att använda samma metoder.

GP OCH JOSEF GOEBBELS METODER

Ganska ofta dyker det upp okunniga människor som uttalar sig i feministiska/moralistiska frågor.  Det tycks vara en regel att okunnighet och inpiskning av fördomar ska utgöra en slags ”uppfostrande” mission från de självutnämnda sanningsinnehavarna bland journalister och politiker – i en strävan att diskreditera vetenskaplig forskning till förmån för myter och ideologiska påståenden.

Ett av de senare utbrotten för denna ”uppfostringsmoralism” står en Sarah Britz för i GP.  Under rubriken ”En generation med porr i fickan” anser hon sig tydligen ha mandat att föra vidare de Josef Goebbelska principerna om ”att om en lögn upprepas tillräckligt ofta så tror människorna på den”.  För vad hon gör är just att rabbla upp en massa lögner – eller åtminstone osanningar.

Syftet är naturligtvis att koppla det nu uppmärksammade fenomenet med sexuella övergrepp på festivaler med ”porren”.  Har man en sådan agenda slipper man ju att fundera över vad det egentligen är som gjort att detta fenomen dykt upp på senaste tiden.  En fix, färdig förklaringsmodell – även om vilande på osanningar – befriar ju från verklig analys.

Britz börjar med att ”citera” en ”vän” som jobbar i skolvärlden; ”Dom tror att analsex är något de måste ställa upp på”.  Klockrent inleder hon med övertygelsen om att hon vet exakt vad som är RÄTT sexualitet och eftersom hon sitter på en sådan obestridlig sanning så utmålas analsex indirekt som något motbjudande (ett eko från ”Shocking-truth hysterin 2000, som – precis som Britz själv – byggde på falsarier).  Här skulle hon egentligen behöva kolla på vanlig, hederlig amatörporr, för på nätet finns det hur många filmer som helst, utlagda av tjejer och kvinnor, vilka får en kick av att visa upp sig i webbkameran, som masturberar analt med händer eller föremål – helt enkelt därför att de tycker det är skönt.  I en internetunderökning jag gjorde inför min bok ”Samlag eller Salighet” 2005 (och på den tiden var de som besökte sexsajter till 80 procent män) så var en tredjedel av dem som la ut ordet ”anal” som intresse kvinnor (vilket alltså ledigt torde innebära att minst lika många kvinnor som män gillar det).

Sedan följer en litania om att det inte kan vara ensamkommande pojkar från andra kulturer som utför dessa övergrepp (vilket jag själv inte har någon bestämd uppfattning om), utan istället ska vi tro att porren orsakar att svenska män får förvridna uppfattningar som gör att de tror att de får bete sig hur som helst mot kvinnor.

Så radar hon upp en mängd ”bevis”:  ”Snackar vi mainstreamporr så handlar den om kvinnor som sprutas i ansiktet, som tvingas ta mäns könsorgan så långt ned i halsen att de gråter, och som blir slagna och hårt tagna bakifrån.”  Det är uppenbart att vare sig Britz, eller hennes påstådda ”auktoritet”, Nina Rung, har brytt sig om att närmare skärskåda porren.  Liksom GP så publicerar även SVT bara ”rätt” inlägg i detta ämne och 13 juni 2014 gav Kulturnyheterna den s k ”prostitutionsforskaren” Gail Dines fritt spelrum att i TV-rutan vräka ur sig Goebbelsk propaganda i detta ämne.  Hon påstod då, att ”om man gör en internetsökning på ”porn” så får man upp bilder på kvinnor som blir kvävda med en penis, kvinnor som blir spottade på, kallade hemska saker, dragna i håret.  Kvinnor som blir brutalt tagna analt, vaginalt eller oralt.  Sådana bilder är standard och är de första som kommer upp vid en internetsökning.  Jag gick genast ut på google och gjorde en bildsökning på ”porn” och fick inte fram en enda av de bilder hon påstår dyker upp direkt.  Där fanns vaginal-, oral- och analsex (mest heterosexuellt, men också gay/lesbiskt), men inga tecken på våld syntes förrän på artonde raden av bilder, då det var en man som var bunden!  Så när hon också påstår, att man måste leta 20-30 minuter för att hitta porr som inte är sådan så stämmer inte heller det.  Det är uppenbart att Gail Dines står framför kameran och råljuger!

Precis samma sak gör Britz, hon råljuger (om medvetet eller inte vill jag låta vara osagt, kanske hon tror på det, men då visar det bara på vilken urusel journalist hon är som inte kollar grundkällan) och hon fortsätter i samma stil.  Hon hänvisar till Max Waltman som tidigare tydligt visat att han inte tar hänsyn till vetenskapliga krav på saklighet och objektivitet i ämnet.  2011 var han medundertecknare i en artikel om prostitution på Newsmill som baserades på gravt selekterat materiel och låg ljusår från vetenskaplighet.  Lika osant som det påstående som Britz tillskriver Waltman, ”de allra populäraste filmerna innehåller fysisk aggression,” är det som Gail Dines gör.  Intressant nog kan de komma undan med detta, eftersom ingen är intresserad av hur det egentligen står till.  Istället är den ”journalistiska” agendan att i Goebbelsk anda mata människor med lögner till dess de tror på dem.

I den akademiska världen är sambanden mellan porrkonsumtion och synen på kvinnor som madonnor eller horor ingen nyhet” fortsätter sedan Britz sitt ovetenskapliga moralkorståg utan att man egentligen blir klok på vad hon vill säga.  Vad hon definitivt inte vill säga är dock det faktum att den akademiska världen aldrig kunnat belägga ett samband mellan porr och våld.  En journalist som faktiskt försökte arbeta som en sådan i ämnet, Mattias Andersson, kan i sin bok ”Porr – en bästsäljande historia” (Stockholm 2005) däremot konstatera hur politiker och andra, utan att blinka, kan dra till med vilka fantasipåståenden som helst – precis som Britz – i syftet att pådyvla andra sin moralism.

Så kommer också den obligatoriska slutklämmen; ”Den som konsumerar porr är statistiskt sett mer benägen att köpa sex från en kvinna, en kvinna som med största sannolikhet är offer för människohandel.”  Fantasipåståendena rinner över och lämnar all rimlighet och sans. Inte minst därför att det inte finns någon forskning som visat på att porrkonsumtion skulle leda till mer sexköp – det är helt och hållet ett ogrundat påstående.  Vad bryr sig Sarah Britz om verkligheten, måste man fråga sig, när hon kan banka in sådana skrämselpåståenden – även fast helt falska – i människor?  Är hon ens intresserad av att sätta sig in i verkliga fakta?  Jag tvivlar starkt.  Det är enkla poäng att sprida sin ideologi och moralism med falsarier som får stå oemotsagda.  Förmodligen skulle hon – precis som Hanne Kjöller gjorde när jag försökte intressera henne för min bok ”Den kidnappade sanningen” – vägra att ta till sig motstridiga fakta för att slippa riskera att ifrågasätta sin egen fullkomlighet.  Att verkliga fakta visar på att 94 procent av alla sexarbetare gör ett eget val att inträda i jobbet intresserar förmodligen inte Britz, lika lite som att sextrafficking utgör mindre än ett fall per 100.000 invånare i hela världen (Wase 2012, Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, s 21ff) och att BRÅ anser det osannolikt att det finns mörkertal kring detta brott (rapport s 21, ”enligt Brå:s mening finns det dock ingen anledning att tro att det utöver de anmälda fallen finns en utbredd dold grov brottslighet. En större verksamhet kräver en viss synlighet för att locka kunder”).  Liksom så många andra självutnämnda ”goda” människor uppvisar Britz här en osmaklig avsaknad av vilja att verkligen sätta sig in i och förstå en problematisk situation.  En situation som hon själv stark bidrar till att göra problematisk eftersom hon enögt bara uppvisar sådant som överensstämmer med hennes egen övertygelse – vilket naturligtvis gör att hon slipper känna sig annat än ”god”. Att sexuella, liksom andra övergrepp ska motarbetas och bekämpas är Britz och jag helt överens om, men det ska inte göras med de Goebbelska metoder som hon och andra använder sig av.  Debatt och lagar ska grundas på verkliga och vetenskapliga fakta och inte fördunklas av medier, journalister, politiker och aktivister som enligt devisen ”ändmålet helgar medlen” är beredda att mörka ”fel” fakta och istället opinionspåverka med uppenbara lögner!  Medie- och politikervärlden skulle behöva en lektion i saklighet och vetenskaplighet.