NÅGOT OM JUL

Idag är det julafton, alltså dagen före jul.  Det är ju lite märkligt att vi här uppe firar den som den viktigaste dagen i julen, med tanke på att i större delen av den ursprungligt katolskt kristna världen så är det juldagen som är den viktigaste – som Jeshua ben Pantéras födelsedag.  I andra riktningar firar man jul 6 eller 7 januari.

Ordet ”jul” är ett som är gemensamt för de äldsta germanska och keltiska språken och enligt Harald Hårfagres och Håkon Godes sagor inföll den vid ”haknatten” (d v s 13 december, årets mörkaste dag i den julianska kalendern).  Julen skulle drickas och ”Freys lek” skulle utövas (se närmare här).  Håkon Gode lät flytta julen till den tid då de kristna firade den (25 december) och det datumet beslutades om på ett kyrkomöte år 388 att det skulle vara Jeshuas födelsedag.  Anledningen till att just detta datum fixerades tros vara, att romarna 25 december firade en stor fest till solgudens ära, vilken inte prästerna lyckades få stopp på, så då var det mest praktiskt med en anpassning.  Om de ändå skulle festa var det bättre att de festade till Jeshuas ära än någon hednisk solgud.

Hur svårt kyrkan kunde ha det med att få slut på roliga fester syns t ex av Valborg, då våren firades in, majgreven kårades och ”dårarnas fest” firades. Festen var en direkt fortsättning på de antika floralierna, där natten till 1 maj var en natt av ohejdad liderlighet. I facklors sken dansade nakna skökor, beredda att ha sex med vem som helst närmast var som helst. Man åt, drack och knullade.  Samma datum firades Bona Deas pervigilium veneris (könsaktens heliga natt), då inga bojor fjättrade könsakten – särskilt inte äktenskapets bojor. Det dionysiska sexualruset släpptes loss. Ännu på 1400- och 1500-talet omvittnas 1 maj som en fest med stor sexuell lössläppthet, då skökorna gjorde sig goda förtjänster. Den måste därför bekämpas av gud och hans kristliga styrkor. Trots kyrkans ihärdiga försök att avskaffa festen så fortsatte den emellertid ändå, ända in på 1600-talet. Det enda man kunde göra var att försöka dämpa festen något. 1444 säger till exempel kapitlet i staden Sens angående firandet av densamma att de som önskar kopulera bör göra det utanför kyrkan.

Tursen vet om det inte var roligare förr.

Första gången postad december 2013.

TÖRS DU FIRA LUCIA NU?

Det här är en text som jag skrev som en tidningsartikel, men det finns tydligen vissa saker som man inte får berätta om våra heliga traditioner.  Själv säger jag som jag gör på mina vandringar och föredrag, då jag berättar om sexualitetens kulturhistoria:  ”Det var inte jag som gjorde det, jag bara berättar hur det var – utan att morlisera (för det gör ni så bra själva)”.

Om man t ex slår upp ordet Lucia på Wikipedia så berättas en del om traditioner och ursprung, men de härrör alla från kristen tid, och vi får inte veta något om det hedniska ursprunget, mer än att det sägs att ”traditionen med en ljusbringande kvinnogestalt kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna”.  Men det finns faktiskt en del fakta som, åtminstone indirekt, kan kasta ljus över den äldsta lussetraditionen.

Jul och Lusse firades samtidigt

Under hednisk tid firades julen vid ”Haknatten”, som var årets längsta natt och i den julianska kalendern (som vi följde ända till 1753) fram emot medeltiden kom att infalla den 13 december.  I kung Hakons saga sägs det:  ”Kung Hakon […] stiftade lag om att julfirandet skulle börja vid samma tid som hos kristna män och då skulle var man ha ett mått öl eller annars betala med egendom och hålla helgd medan ölet räckte. Tidigare började julfirandet på Haknatten, det var midvinternatten, och man firade jul i tre nätter”.  Det betyder, att lussefirandet och julfirandet sammanföll.  Enligt de källor vi har skulle jul också drickas.  I Harald Hårfagres saga sägs det:

Ute ska jul drickas,

om den strävsamme

kungen ensam ska råda

och höra Freys lek.

En fruktbarhetsfest

Angivandet av Freys lek visar också tydligt att vi har att göra med en fruktbarhetsfest, en sådan som var vanlig i alla indoeuropeiska förkristna religioner och som även utgjorde del av t ex gudinnan Inanna/Ishtars fest i Mesopotamien, vilken inleddes med ett samlag mellan människa och åsna.  Att det senare luciafirandet återgår på denna hedniska äta- och drickafest antyds av sedermera prosten Karl Fredrik Nyman i hans otryckta Märkvärdigheter uti Ingelstads härad från en resa i Västergötland 1764:  ”Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en Vocalmuisque utan för min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax derpå inträdde först ett hvit-klädt fruntimmer med gördel om lifvet, liksom en vinge på hvardera axeln, stora itända ljus i hwar sin stora silfversljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukadt bord, försedt med allehanda kräseliga, äteliga och våtvaror, som nedsattes mitt för sängarna… det är Lussebete”.  Samma sak beskriver Erik Fernow i Beskrifning öfwer Wärmeland 1773, i vilken det sägs:  ”Man skall den dagen wara uppe at äta bittida om ottan, hos somlige tör ock et litet rus slinka med på köpet. Sedan lägger man sig at sofwa, och därpå ätes ny frukost. Hos Bönderne kallas detta ’äta Lussebete’”.  Kopplingen till fruktbarhetsguden Frey syns också av grisköttets centrala placering i jul-/lussefirandet, då grisen skulle slaktas vid Lucia redan under medeltiden.  Grisen var Freys djur.

Kopplingen till Freys fruktbarhetssyster, Freya, kan möjligen synas av ”lussekatterna”, eftersom katten var Freyas djur.  Det äldsta kända belägget för brödet är så sent som 1897, då brödet kallas ”dyvelskatt” – d v s ”djävulskatt”.  Men redan året efter nämns ”lussekatt” och namnet ”Lusse” finns belagt i ”Lussemässan” redan under medeltiden – kortnamnsformen för Lucia vid samma tid var annars ”Cia”/”Sia”.  Men då själva seden med Lussebruden inte finns omtalad förrän 1764 så är det inte märkligt att brödseden dyker upp ännu senare i källorna.  Redan under medeltiden kan vi emellertid belägga behovet av saffran, russin och mandel till julen.  1485 köpte t ex länsherren i Visby in dessa varor till denna högtid.  De hedniska gudarna blev också djävlar i den nya tron, så transformeringen till ”djävulskatt” är inget märkligt, men ordet ”lussekatt” måste också ha bevarats i folktraditionen.  Koppling till Freya kan möjligen också de två vingarna på den av Nyman beskrivna Lussebruden vara, eftersom gudinnan enligt myten ägde en falkhamn och kunde förvandla sig till en falk.

Att Lussebruden alltså på något sätt har varit kopplad till en hednisk fruktbarhetsfest, i anledning av firandet av ljusets återkomst (vid den längsta natten på året vände cykeln och ljuset och livet återvände), torde stå utom tvekan.  Det ger oss också anledning att ompröva själva namnet ”Lusse”, som i form av Lussebruden förmodligen inte har någonting alls med namnet Lucia att göra (särskilt som Lucia minst av allt var någon brud).  Lusse torde istället gå tillbaka på det fornnordiska ordet ”ljóss”, d v s ”ljus” – alltså ”ljusebruden”/”hon som kommer med det återvändande ljuset”.  Sammanträffandet Lusse-Lucia ligger inte i – skulle jag vilja påstå – att Lucia firas samma dag som Lussebruden gjorde sin entré, utan i att ett helgon med namnet ”ljusbärare” (Lucia kommer av latinets lux – ljus) konstruerats för samma datum.  Något som möjligen kan ha berott på en motsvarande fruktbarhetsfest i Syditalien årets längsta natt, vilken kyrkan anpassat med en enkel konstruktion.  Inte minst är det noterbart, att Lucia av Syrakusa sägs ha dömts till prostitution, d v s en promiskuös uppgift som ju möjligen skulle kunna anknyta till en äldre fruktbarhetsuppgift.

Lussebrudens förkristna kultuppgift

Men vilken var då lussebrudens förkristna uppgift här i Norden?  Ja, är du känslig mot fruktbarhetsriter i form av utövandet av sex (som var obligatoriskt i firandet av förkristna fruktbarhetsgudar) så bör du nog sluta läsa här, för det följande kan säkert uppröra en och annan i vår tid.  En ledtråd får vi i vad Lussebruden kunde drabbas av i delar av Västsverige:  ”Den som en gång varit Lussebrud, hon får aldrig någon brudeskrud”.  D v s att hon kopplades ihop med den ursprungliga fruktbarhetsuppgiften, vilket indirekt gjorde henne promiskuös och därmed, sedan kristendomen slagit igenom, oren och alltså inte lämplig för äktenskap.  Därmed kan hon förmodligen kopplas ihop med t ex den unga kvinna/flicka som i Priapuskulten i Rom, under den heliga natten, var fruktbarhetsgudens representant och hade sex med alla män som så önskade.

En beskrivning av denna typ av fruktbarhetskult har vi från så sent som 1919, då Torday beskriver den hos Babundafolket i Angola:  ”Oskuld kan inte förväntas hos bruden då flickor tillåts att fritt utöva [sex] fram till puberteten. Det är seden i landet att vid perioden då hirsen mognar (i maj) ska de unga männen formera en klubb för att erhålla en ‘Mombanda’. ‘Mombandan’ måste vara en flicka under pubertetsåldern… och hon ska prostituera sig själv med alla unga männen i tur och ordning, men det är dagar då orgier sker och alla männen har samlag med henne… Inte bara gör det faktum att en flicka har varit ‘Mombanda’ att hennes chanser till äktenskap inte är till förfång för henne, men det anses som en utmärkelse; ingen flicka får vara ‘Mombanda’ mer än en gång”.  En ”utvecklad” variant av seden hade man i det antika Egypten, om vilken den grekiske historikern Strabo berättar omkring år 18.  ”Till Zeus [Amun] helgar de en av de mest vackra flickorna ur de främsta familjerna… hon blir en sköka och har könsumgänge med vem hon än önskar, ända till dess hennes kroppsrening [menstruation] inträder. Efter att hon fått sin menstruation ges hon i äktenskap till en man, men före äktenskapet och efter skökotiden, hålls en sorgehögtid till hennes ära”.  Institutionen innebar alltså, att de skönaste och förnämsta jungfrurna skulle tjäna som ställföreträdare för andra flickor till dess deras pubertetstecken visade sig, då de måste lämna tempelprostitutionen. Man har tänkt sig att detta var en sorts initiationsrit i vuxenlivet, att göra prostitutionstjänst fram till puberteten.  När flickan sedan tvingades lämna detta – som man då betraktade det som – trivsamma tillstånd hölls en sorgefest för henne.

Vi ser alltså en kult där att vara ”Mombanda”/”Lusse” hade hög status, och flickor förmodligen själva gärna ville vara i samma position igen, eftersom det bestämts att ingen fick vara det mer än en gång.  Något som bara är möjligt i sexuellt uppmuntrande kulturer, som Norden var i förkristen tid, där sex betraktas som okomplicerat, roligt och nödvändigt för alla och tanken att någon enda skulle kunna ta skada av sex ses som absurd.  Men i och med kristendomen – då övergången till den sexuellt straffande kultur som vi fortfarande är inleddes – så ändrades förfarandet hos oss till att bli förkastligt, och den som varit ”Lussebrud” ansågs därefter inte kunna stå brud.

Att denna kult existerat hos oss har vi ett otvetydigt bevis för i form av en bild på en hällristning från Bronsåldern, på Aspeberget i Tanum.  På denna kan man se kultledaren stå till höger (markerad av särskild stor fallos och med svärdsskida) och framför honom en ensam flicka/kvinna.  Bakom henne står nio (ett heligt tal) män i kö, av vilka fyra har resta lemmar, väntandes på sin tur med flickan/kvinnan.  Att någon annan än Lussebruden senare i hednisk tid axlat denna position är knappast troligt.  Så nu är frågan; törs du fira Lucia i framtiden när du nu fått reda på vilket ursprung ”Lussebruden” med största sannolikhet har?

Första gången postad december 2013.

Bronsålderstida avbildning av kulten med ”Lussebruden”, Aspeberget, Tanum.
Hällristning från Stora Hoghem i Tanum.  En av åtminstone tre avbildningar som visar att även i den förkristna kulten i Norden har sex mellan människor och djur förekommit.

DET ÄR INTE SÅ ENKELT ATT VARA GUD FADER

Hur kan jag ha en rubrik som den jag givit detta inlägg?  Jo, därför att jag som författare har insett att det inte är helt enkelt att vara Gud fader.  Ni tror väl jag fått hybris när jag tror att jag kan veta någonting om det, eller hur?  Men jag har faktiskt en viss erfarenhet av att vara just – Gud fader.

Jag skriver just nu på en roman, som jag inte närmare tänker gå in på vad den handlar om, eftersom den förmodligen kommer publiceras under pseudonym (jag är annars en så farlig person att ett skönlitterärt verk av mig bara måste fördömas).  Men i arbetet med den inser jag att Gud fader inte alltid har det så förbannat lätt.  Som författare är det ju jag som avgör vad som ska hända med karaktärerna i historien, inte sant?  Så har jag också en tråd som jag följer.  Som gud har jag ju rätt att styra och befolka världen, eller hur?  Men ibland är jag totalt maktlös.  Det bara dyker upp situationer som jag varken har planerat eller förutsett.  Som häromdagen, då jag blev tvungen att ta livet av en förstagångsföderska och hennes barn.  Trots att jag formellt sett styr historien hade jag inte något val.  Och ännu värre var, när jag tvingades låta en av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna offra sin fyraårige son.  Det var så tragiskt att jag faktiskt fick tårar i ögonen.  Men jag hade inget val!  Trots att jag var Gud fader (författaren som bestämmer) var jag maktlös.

Än mer maktlös blir jag, när jag inser att jag inte ens som författare kan skapa en värld av goda människor.  För verkligheten ser ut som den gör!  Och plötsligt känner jag mig oerhört sympatiskt inställd till ”Nommernas” påstående (en dogonsk myt om hur de fiskliknande Nommerna kommer från en planet från Orion och landar i silverglänsande skepp) att ”människan är visserligen en intelligent varelse, men hon är ett av universums stora misslyckanden, för hon förgör sig själv”.

VI MÅSTE HA ARTISTLEGITIMATION

Ständigt och jämt hör vi kravet på behörighet och legitimation för lärare.  Av det måste vi förstå, att ingen kan vara kvalificerad, kunnig, duktig eller dylikt, om den inte har stöpts i den statligt godkända PK-normen om ”rätt” kunskap (inte minst utifrån ett könsmaktsperspektiv).  För egen del innebär det naturligtvis, att de insatser som jag gjort för gotländsk medeltidshistoria (det finns en hel del som räknar mig som en av de två viktigaste i detta fall under 1900-talet) är fullständigt värdelöst – eftersom jag aldrig fullföljde min akademiska examen.  Om Jan Björklund hade fått bestämma hade förmodligen mina böcker och artiklar aldrig tillåtits, och vi hade haft en massa frågetecken kvar, som nu är uträtade.  Men kvaliteten på historievetenskapen hade naturligtvis varit större om jag inte gjort mina upptäckter.

Att det måste vara som jag beskrivit syns av den svenska skolan.  Alla vet ju, att ingen obehörig lärare kan vara bra och att ingen behörig kan vara dålig.  Inte sant?  Inte för att man tänkte så mycket på behörighet eller inte när jag gick i skolan, men jag minns särskilt en lärarinna på gymnasiet som jag hade i svenska och engelska.  Hon var i högsta grad behörig, t o m docent har jag för mig.  På tre år lyckades hon nästan döda intresset för bägge ämnena hos mig och hon kunde inte se skillnad på mina hemsnickrade dikter och sådana av Ferlin och Dan Andersson.  En stor förebild för hur en bra lärare ska vara, inte sant?  Å andra sidan minns jag en matematiklärare, som var obehörig, som var engagerande, omtyckt och intresseväckande.  På den tiden kunde sådana avarter av lärare fortfarande få fasta tjänster, och det fick han.  Inte undra på att det går åt helvete med den svenska skolan!

Men, vad vi verkligen måste åtgärda är kvaliteten på landets artister!  Fattar ni hur många sådana vi har utan adekvat utbildning.  Ta bara en sådan som August Strindberg.  Hade han någon författar- eller målarexamen?  Ändå tillåter vi fortfarande hans böcker och målningar.  För att inte tala om alla dessa värdelösa proletärförfattare.  Hur kunde de tillåtas skriva fast de inte hade rätt utbildning?  Hur kan Mikael Persbrant tillåtas att verka på film eller på scen?  Och om vi hade haft kvalitetskravet med behörighet hade vi sluppit musik som Abba, Beatles, Taube, Vreeswijk, de nya idolsångarna, m fl, som bara tas fram på talang och medfödd begåvning.  Det är ju skandal i kubik!  Enbart skolade artister och konstnärer, med adekvata politiskt korrekta utbildningar borde tillåtas (Sovjetunionen var ju på sätt och vis ett föregångsland i det avseendet).  Sluta spela Abba på radion, sluta gör dokumentärer om dem, de har ju ingen artistlegitimation, än mindre adekvat examen! Och hur kan man låta artister utan adekvat examina spela på officiella tillställningar. Dessutom sådan som inte är genuscertifierad. Det är ju en skam för Sverige som nation!

Och när man tänker efter på det så hade väl knappast bröderna Lumière någon behörighet i att filma, eller hur?  Om vi hade haft kravet på legitimation och adekvat examen för det man ska utöva så hade vi sluppit de flesta av mänsklighetens tekniska framsteg, till fromma för alla, inte sant?  För hur många av dem som gjort stora innovationer har varit legitimerade för det de gjort?  Det är självklart att obehöriga personer gjort de flesta stora framsteg (vilka alltså enligt svensk officiell politik bör vara retardering) som mänskligheten har gjort.  Vi måste bredda avvisandet av begåvning och talang för vad man gör från att enbart omfatta skola, akademiska, tekniska yrken, m fl, till att gälla hela samhället.  Skrota alla datorer, för pionjärsinsatserna gjordes definitivt av personer som inte hade adekvat datorexamina.

Kräv artistlegitimation för en bättre och mer kompetent värld! Första gången postad februari 2014.

VARFÖR ÄR DET ”FEL” MED ”ENKEL” KULTUR?

Nu måste jag nog förakta mig själv lite grand.  Nej, det har absolut inget att göra med mina insikter om sexualpolitik och svenskt hyckleri när det gäller ”rätt” eller ”fel” sexualitet.  Det har däremot med kulturintellektualism att göra.  Som en god son har jag nu ett tag, då och då, följt min mor på Ålandsresor, som hon tycker om att åka på, eftersom de personer som hon tidigare rest med nu i stort sett dött av.  Med bästa vilja i världen kan jag inte säga att det är min ”grej”, men jag kan göra det.  Även om Taxfree-priserna inte är värda att göra det, ekonomiskt.  Min mor – som är en fantastisk människa – är däremot värd det!

Den senaste resan fick jag en sorts ”uppenbarelse”.  Jag har i och för sig länge omfattat åsikten att var och en måste få gilla den musik som han/hon tycker om, utan att ”kulturintellektuella” kommer och ska tala om för människor vad som är ”rätt” musik eller ”korrekt” kultur (d v s att jag inte sympatiserar med mediernas kultursidor).  Men ändå måste jag tyvärr erkänna att jag innerst inne haft någon sorts föreställning om att de som gillar typ dansmusik – och annan ”fel” musik – nog egentligen inte förstår sitt eget bästa.  D v s just det som jag så intensivt vänder mig emot när det gäller Birgitta Olssonar, Gudrun Schymanar, Claes Borgströmar, och andra, som ska skriva ”fel” människor på näsan vad de egentligen tycker – när de tycker ”fel” angående sexualitet.

Jag är själv inte längre intresserad av att delta i den eventuella jakten på ett ”napp” på kvällen, som dansen kanske kan innebära, och heller inte så väldigt road av dansen i sig (det har nog med inte så positiva erfarenheter från tonåren att göra, som jag inte orkar gå in på här), men gör det att jag har rätten att utifrån egocentrisk empati inbilla mig att alla skulle känna som jag?  När jag sitter där i dansbaren på Ålandsbåten upptäcker jag plötsligt, att människorna på dansgolvet har förbaskat roligt.  Speciellt ett par fångar min uppmärksamhet, en äldre man i silvergrått hår (med flint) och en lite yngre kvinna som är väldigt raffigt klädd (tyvärr lyckas jag inte fånga dem på bild).  De dansar fantastiskt bra, och man ser på dem hur roligt de har – och plötsligt infinner sig ”uppenbarelsen”.  Varför har vi föreställningen om att bara unga människor ska få ha roligt, söka tillfälliga partners och släppa loss?  Jag skriver vi, men jag kanske egentligen menar ”jag”.  Där ute på dansgolvet är väl medelåldern ca 50 år, där finns ”tanter” på 60-65 som har piffat till sig för att se så bra ut som möjligt, där finns karlar med lika mycket ”kalaskula” som jag själv, men de trivs.  Och plötsligt så ser jag ett äldre par som dansar romantiskt tätt och kysser varandra gång på gång – och då värms mitt hjärta, fast jag egentligen inte tror på den romantiska kärleken.  Just då inser jag plötsligt hur förbaskat fel det är med ”kultursnobberiet”, därför att det inte tillför ett enda dugg till dessa festande människors liv.  Det är bara till för att kultursnobbarna ska få tycka att de står ”över” de ”enkla” människorna.  Precis som moralisterna i sexualfrågorna anser sig stå över dem som är ”fel”.  Vad är det som säger att just en viss typ av musik är bättre än någon annan, mer än just det självupphöjande kultursnobberiet?

Okay, jag kan också inse att bakom vissa sånger, stycken och texter finns mer arbete nedlagt än bakom andra, ”simpla” verk.  Jag vet det också därför att jag själv har en lång, men resultatlös, sångtillverkningsgärning bakom mig.  Men det säger väl inte att man inte får tycka om det ”enkla”?  Jag vill i denna text uttrycka min hyllning till alla de jag såg på dansgolvet på Ålandsbåten.  De som gick in för att ha roligt, gilla musiken och en stund roa sig utöver vardagens tristess.  Och jag vill också tillägga, att jag skäms lite över mig själv, för att jag inte fullt ut förstått detta innan jag blev 58 år gammal.  Jag som ändå i 20 år spelade upp till dans som basist i ”The Farters”.

GLÖM INTE JASEMINE

I torsdags knivhöggs sexarbetaren och aktivisten för sexarbetares rättigheter, Jasemine, till döds av fadern till deras två gemensamma barn.  Det kan tyckas som om detta var ett relations- eller exrelationsmord bland många som kan sorteras till handlingarna.  Men det är ett speciellt förhållande som gör att vi inte får glömma Jasemine.  Hennes öde visar att svensk prostitutionslagstiftning och –inställning är grymt brutal, inhuman och omänsklig.  Så här skriver sexarbetarorganisationen Rose Alliance, där hon var en ivrig aktivist (översatt från engelskan):

Vår styrelsemedlem, brinnande aktivist och vän Lilla Jasemine mördades brutalt igår.  För flera år sedan förlorade hon vårdnaden om sina barn eftersom hon ansågs vara en opassande förälder för att hon var sexarbetare.  Barnen placerades hos fadern… oavsett att fadern begått övergrepp mot Jasemine.  De sa att hon inte visste vad som var bra för henne och att hon ”romantiserade” prostitution, de sa att hon saknade insikt och inte insåg att sexarbete var en form av självskada.  Han hotade och stalkade henne vid ett flertal tillfällen, hon erbjöds aldrig något skydd.  Hon kämpade mot systemet i fyra rättegångar och hade till slut börjat träffa sina barn igen.  Igår dödade fadern till hennes barn henne.  Hon sa alltid: ”Även om jag inte kan få mina barn tillbaka så vill jag se till att detta aldrig händer någon annan sexarbetare”.  Vi kommer fortsätta hennes kamp.  Rättvisa till Jasemine!”

Absurditeten i detta visas av de sociala myndigheternas bortförklaring i att påstå:  ”Kommunens socialtjänst prioriterade att parets båda barn blev tryggt omhändertagna.”  Vilken uppenbar lögn detta är.  De har berövat barnen deras moder på grund av en total ignorans och okunnighet om sexarbete, på grund av stigmatisering, fördomar och ett inhumant system.  Inte något enda media i landet har heller rapporterat om bakgrunden till denna tragedi, utan rapporterar bara politiskt korrekt att Eva Marree Smith Kullander har mördats.  Sannolikt kommer inte något media eller någon journalist ha ryggrad nog att belysa detta övergrepp på Jasemine och hennes barn.

Själv hade jag bara träffat Jasemine en gång på en konferens om sexarbete, och jag berättade för henne att jag skulle referera henne i min då kommande bok, ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”, och hon sa, att det kändes skönt att för en gångs skull få prata med någon utomstående som förstod verkligheten i sexarbetet.  Nu bär jag tacksamt dessa ord och kan inte hjälpa att jag fylls av ilska över det land jag bor i, som kan behandla ”fel” människor så brutalt.  Anledningen till att jag skrev om Jasemine var att hon så suveränt klädde av skrämselaktivisten Claes Borgström på en konferens om prostitution i december 2011:  Så här skrev jag:  ”Bodström är också kompanjon med ovan nämnde politiker Claes Borgström, f d ”jämställdhetsombudsman”, vilken i en debatt rörande prostitution och sexköpslagen i Stockholm i december 2011, vid påpekandet att inga sexarbetare satt med i panelen, underströk att han inte upplevt apartheid, men minsann kunde uttala sig om det ändå.  Då replikerade sexarbetaren ”Jasemine”, som satt i publiken, att när det gällde apartheid så hade man talat med de svarta, men nu satt det bara ”vita” i panelen som talade till de ”svarta” – d v s sexarbetarna.  Naturligtvis kommenterade inte Claes Borgström detta högst relevanta påpekande, enligt principen att ”det du inte kan bemöta ska du ignorera”.”

Svensk prostitutionspolitik är grymt inhuman och kan närmast jämföras med raslagar.  Svensk regering, riksdag och sociala myndigheter är totalt i avsaknad av anständighet, vetenskap, objektivitet och strävan efter att hjälpa människor i detta avseende.  F d sexarbetaren, numera konstnären Lynne Tansey har helt rätt när hon säger:  ”Medan samhället och feministerna fortsätter att tukta och degradera dem som är i detta yrke, görande så att vi känner oss som ”offer”, så är ni skyldiga till varje enskilt mord och våldsam handling mot var och varje prostituerad, som vore det era egna händer.  Blodet stänks som en påminnelse om er ignorans.”

Jasemines blod vidhänger de sociala myndigheterna, svensk riksdag och regering.  De är medskyldiga i mordet på Jasemine!

Först postat juli 2013.

ALMEDALSSPEKTAKLET

Under flera år har jag nu upplevt spektaklet med politikerveckan i Visby, den s k ”Almedalsveckan”.  Jag är verkligen inte imponerad av denna manifestation av det gigantiska avståndet mellan ”vanliga” människor och politiker och jag vämjes av denna orgie i politisk självgodhet och ryggdunkande.  Visst, det har en viss ekonomisk fördel för ön, men de mesta pengar som restauranger och andra drar in går förmodligen ifrån ön, eftersom det går till fastlandsbaserade ägare.  Och vore jag riksdagspolitiker eller regeringsmedlem skulle jag gå och gömma mig av skam för hur man har ställt till det med transporterna till ön.  Priserna är vidrigt höga, med en obefintlig service.  Men, det är ju sant, politikerna under Almedalsspektaklet behöver ju inte bekymra sig om priserna, eftersom de själva inte behöver betala (och tjänar så bra) och så slipper de ju möta ”vanliga” människor.  Sådana flyr ju fältet och istället intas staden av unga och gamla som utgör, eller strävar efter att bli en politisk elit, som aldrig behöver ställas öga mot öga med verkligheten eller de människor som de okunnigt och cyniskt gör om till siffror och statistik i riksdagsbeslut.  Ta t ex regeringens arbetslöshetspolitik.

Jag skulle vilja jämföra Almedalsspektaklet med medeltidens tornerspel.  Dessa var också ett forum för de mäktiga att visa upp sig på, tävla, stångas, äta, dricka, mingla, kopulera och markera hur mycket bättre de var än det ”simpla” folket – vilket, liksom under politikerveckan, var undanträngt.  Exakt samma fenomen gäller för Almedalsspektaklet.  En skillnad är dock, att under tornerspelen fanns inte en mängd propagandaseminarier som skulle gynna sig själva, sin ideologi, karriärer och annat med att göra ounderbyggda påståenden, hatfulla utfall eller härskartekniska utspel.  Okej, jag kan i ärlighetens namn inte påstå att alla seminarier måste vara på det viset, men de jag varit på har haft den karaktären.

En annan sak som jag har upptäckt under dessa Almedalsspektakel är, att politiker måste vara det mest historie- och kulturlösa folk som finns.  Under de år jag gått mina vandringar om ”Människornas Visby” och ”Sex i det forn- och medeltida Visby” har aldrig någonsin en politiker dykt upp.  Och jag har pratat med andra som förmedlar gotländsk historia som säger samma sak (ingen har sagt det motsatta).  Under snart 15 år har aldrig ens någon av de många politiker som har sommarhus på ön dykt upp på en av mina historiska vandringar (och jag kan med fog säga att de definitivt är bland de bästa).  Det är alltså uppenbart, att dessa elitmänniskor som kommer ner enbart för att ”glassa” och synas inte har ett dugg kulturhistoriskt intresse.  Man blir mörkrädd när man inser, att det är just dessa människor som sitter i riksdagen och beslutar om kultur- och fornminnesbevarande pengar. I en tråd på facebook föreslog någon att vi skulle låta politikerhydet stanna året om i Almedalen, men det tycker jag inte vore snällt.  Vad ont har gotlänningarna gjort för att ständigt behöva hysa dessa parasiter?  Skicka dem istället till Gotska sandön, som är obebodd, så stör de ingen.  Ja, visserligen har ön en unik natur, men när politikerhydet dött ut så kommer nog naturen att återställas ändå.

MORALISTVANSINNET FORTSÄTTER

Egentligen hade jag tänkt skriva om spektaklet i Almedalen idag, men igår fick jag en länk som gjorde att jag bara måste skriva denna text.  Jag är ju en svuren fiende till moral, som alltid är kulturella konstruktioner ämnade att upphöja några på andras bekostnad (vilka man sedan kan smutskasta och förfölja, för att känna sig själv så duktig).  Jag föredrar vad som är ett anständigt uppträdande – och ett sådant är t ex att inte peka ut och förfölja individer moralistiskt utpekade.

Det är verkligen inte bara Sverige som har parlamentariska, lagstiftande församlingar som består av idel okunniga och moralistiska människor, vilka upphöjer sig själva till ensamma ”sanningsinnehavare” med rätt att via lagar och regler tvinga andra att följa deras åsikt.  Det är regel i många länder av samma intoleranta slag som Sverige och särskilt också i den stora moralistiska förebilden för det svenska parlamentet, USA.  När dessa politiker inför självgynnande idiotlagar så påstås det alltid att det är för att skydda dem som ”inte kan ta hand om sig själva”, som ”inte förstår sitt eget bästa” och som är tillräckligt svaga politiskt för att inte kunna göra sin röst hörd.  Det kan vara barn, sexarbetare (som i lagstiftarnas ögon är synonyma med barn), ungdomar, handikappade, pensionärer, arbetslösa, m fl, m fl (dock aldrig riksdagspolitiker eller journalister).  Ett särskilt vanligt fenomen är lagstiftningen kring sex.  Eftersom sex, och särskilt då ”fel” sex, i grunden för politikerna är något skamligt och fult så måste man skydda dem som tror de kan utöva ”fel” sex mot sig själva.  Samhället måste helt enkelt vara med i sovrummet och se att inte två eller flera människor förbryter sig mot ”det rätta”.

Ett alldeles färskt fall, men definitivt inte ovanligt, är fallet med Sidney Myers i South Carolina, USA.  Det är i mycket ett parallellfall till det i Gävle, som jag skrev om för ett tag sedan, och det är precis lika okunniga lagstiftare som lagt grunden för det som dem vi har i Sverige.  Till skillnad mot Gävlefallet så förbröt sig inte den 20-årige Sidney mot lovlighetsåldern.  Tjejen han dejtade var 16-år, vilket är lovlighetsåldern i South Carolina, så däri begick han inget brott, men hans (och hennes) misstag var att de tyckte det var roligt att göra film av sina ”hedersstunder” på hans mobil.  Det är nämligen så, precis som i Sverige, att film på en sexuell handling med någon under 18 år automatiskt är ”barnporr” – oavsett om det är frivilligt (som i detta fall) eller inte.  Det skulle inte ens skilja om det var den som är under 18 som hemligen filmade akten med den äldre, det blir automatiskt den som är äldre som ”åker dit”.

Sidney hade på intet sätt lagt ut filmen offentligt eller så, vilket möjligen då hade kunnat tolkas som uppsåt till barnpornografibrott, nej han och tjejen gjorde misstaget att vilja vara tillsammans (och de var det med hennes moders medgivande) även fast hon egentligen skulle gå till skolan.  Handlingen som Sidney då utförde vittnar kanske inte om att det är världens smartaste kille vi talar om, men dumhet i sig är inte straffbart, det är vad man gör av den.  Och Sidney ringde på sin mobil och bombhotade tjejens skola två gånger, vilket innebar att hon kunde stanna hemma.  Ja, ni förstår själva vad som hände, telefonen spårades, polisen la beslag på den och upptäckte filmerna med ”barnporr”.  Sidney riskerade nu tio års fängelse för att ha utfört ömsesidiga sexuella handlingar med en tjej som varit med på att filma dem.  Visst låter det vettigt, eller hur?  T o m domaren insåg dock det absurda i situationen och krympte straffet till 18 månaders fängelse (visst är det en rimlig påföljd för ömsesidigt sex, eller hur?), trots att åklagaren deklarerat att ”säkerheten för South Carolinas medborgare i offentliga byggnader kompromissas inte med.  USA:s åklagarämbete kommer aggressivt åtala dem som hotar våra medborgare – särskilt skolbarn – oavsett hur illa sedda hoten är.  Därtill ska detta fall göra det klart att innehav av särskilda mobiltelefonbilder av minderåriga är en väldigt dålig idé som kommer att placera en i fängelse”.  En sann humanist eller en rabiat moralist?  Enligt min mening det senare.

Sidney Myers kommer resten av sitt liv att ha stämpeln ”sexförbrytare” på sig, vilket kommer att försvåra alla hans försök till utbildningar och arbete på vägen.  Visst är det väl tur, att vi i Sverige och USA har så ”goda” moralistiska lagstiftare att de stort bidrar till att föröda människors liv?  Och turligt nog har de inte infört sådana enkla skrivningar, som man t ex har i Nederländerna, att om ömsesidighet gäller så kan man låta bli att döma ned till 12 års ålder.  Men man måste ju betänka hur de har hjälpt tjejen som förmodligen var kär i Sidney, som gillade att ha sex med honom och som knappast ville göra honom illa.  Nu kan hon ju gå och vara tacksam mot myndigheterna som bidrog till att hon var med och orsakade Sidneys olycka.

Heja våra (och USA:s) moralistiska lagstiftare!  De skapar gladeligen mängder av offer för att kunna påstå att de räddat ett dito – allt i ”rättfärdighetens” namn.  De har moral, men ingen som helst anständighet.

Tidigast postat 2013.