Och det ska den övriga världen vara väldigt glada för! Ty, om svensk historieskrivning fått råda skulle inte norrmännen kunna fira sin ”syttende mai”, Danmark inte 5 juni och Frankrike inte 14 juli, utifrån stormningen av Bastiljen.
Den här texten, som naturligtvis borde ha skrivits redan i våras, har dels påkallats av att ”Sveriges historia” anför samma idiotiska historieskrivning, dels att ”Allt för Sverige” (som gammal släktforskare tycker jag dock att det är ett trevligt program) går på den svenska historieskrivningen och inbillar de amerikanska deltagarna att Sverige 2023 firar 500 år som ”självständigt rike”.
De som hittat på denna skröna åsidosätter både Norges, Danmarks och Frankrikes nationaldagar, då dessa inte har varit självständiga riken längre än efter andra världskriget. För Norges del infaller deras nationaldag alltså 8 maj och Danmarks fyra dagar tidigare. Med god vilja kan Frankrikes nationaldag sättas till 6 juni (D-dagen) och vi kan alltså jubla och fira samtidigt som fransmännen. Jag förbigår här länder som Polen, Nederländerna, Belgien m fl, vilka alla alltså också måste korrigera sina nationaldagsfiranden.
Hur idiotisk denna svenska historielogik är förstås av att man utgår från att Sverige var ”ockuperat” av Danmark under Kristian II (Tyrann). Samtiden såg det däremot inte som så, då man istället ansåg att han var unionskung från sent 1520 (om dock i praktiken landets herre från februari samma år) till dess att hans män drevs ut från Sverige året därpå – efter slaget om Västerås 29 april. (Hur man sedan kan få det till att Sverige blev självständigt först två år senare är dock ett mysterium som ingen har brytt sig om att förklara). Vad svensk historieskrivning i detta gör är att totalt fokusera på detta dryga år som Kristian de facto hade positionen som svensk kung och totalt bortse från historien innan. Det är som om Sveriges position av ett kungadöme sedan heden tid (får vi tro de isländska sagorna är Svearike, som senare blev Sverige, Europas i särklass äldsta i tid sammanhängande än existerande rike/nation), under kungar som Adils, Björn, Erik Segersäll, Knut Eriksson, Magnus Ladulås, Karl Knutsson Bonde m fl, är som bortblåst. Exakt detsamma gäller i påståendet att Olof Skötekonung var den förste kungen som härskade över både Svea- och Götalanden. Man sorterar bort sådant som motbevisar den politiskt korrekta eller ”lämpliga” idén som ska saluföras och friserar för att det ska bli ”rätt”.
Men det gäller verkligen inte bara historieskrivning. Jag skulle tro, att vi här i Sverige utvecklat en enastående förmåga att bortsortera ”fel” fakta för att den officiella bilden ska bli politiskt och ideologiskt rätt, i ALLA avseenden. Något som bl a SVT utvecklat till fulländning!
Jag ska snarast meddela norske Hans, kollega till min sambo på Röda korset, att han och hans familj kan slopa nationaldräkterna ”syttende mai” och istället dra på dem den ”åttende mai”. För inte kan väl världens mest perfekta historieskrivning ha fel i sin logik, eller …
Jag är verkligen ingen vän av förbud, annat än sådana som baserar sig på evolutionär adaption (t ex mot att döda, skada andra, bedra et c). Sålunda är jag starkt emot av människor konstruerade ”abnormiteter”, som t ex motiverar sexköpslagen, vilken baserar sig på kristen och radikalfeministisk moralism och måste motiveras med lögner, falska påståenden och skrämselpropaganda (se här, här, här, här, här, här, här, här, här, här, här och här). Som (sexual)historiker vet jag att sexarbete – att byta sex mot tillförsel – är en av de mäktigaste överlevnadsmekanismerna som kvinnor har och har haft genom historien. Att den är möjlig beror på att män, när testosteronet slår till, tappar koncepterna och är beredda att gå långt. Det gäller inte bara människan, utan även andra primater, där honorna använder erbjudanden om sex för att få tillförsel för sig och sin avkomma.
Sexhandel är naturligt
Beteendet ”sexhandel” är alltså en evolutionär adaption (ett naturligt beteende) och följaktligen en vinnande strategi för en arts överlevnad. Att extremmoralister och verklighetsfrånvarande ideologiska fanatiker, som t ex Simon Häggström, Kajsa ”Ekis” Ekman, Melissa Farley och de som drev fram sexköpslagen, i en föreställning om sin egen ofelbarhet och exklusiva sanningsinnehav, är beredda skada människor som ömsesidigt har sex och därför inte tvekar att förstöra dessas liv (för att själva få framstå som så ”goda” – vilket är främjande för karriären) får det att vändas i magen på mig. Jag finner det inte ens förmildrande att de kanske själva tror på att de gör något gott. Att på detta sätt patronisera och tro sig ha rätten att skada andra ”för den goda saken” är inget annat än förtryck. Särskilt när man infantiliserar dem man skadar genom att degradera dem med att t ex påstå att de lider av ”falskt medvetande”. Jag har svårt att tänka mig något mer mentalt kränkande av en människa i en s k ”västerländsk demokrati”.
Jag vill också understryka att jag är en lika inbiten motståndare mot alla dessa moralister som försöker förstora sina egon och karriärer genom att attackera porren (se här, här, här, här, här och här). Liksom sexhandeln är intresset för porr en evolutionär adaption, vilket tydligt kunde ses i ett försök vid Duke University, North Carolina i USA 2004, med hannar av rhesusmakaker. Aporna försågs med en fruktjuice som de var väldigt förtjusta i, och vilken de lärdes att använda som betalningsmedel. Sedan fick de se olika bilder av andra, bekanta apors ansikten, liksom av honors könsdelar. Intressant nog var de beredda att betala mycket för bilder av honornas könsdelar och relativt mycket för bilder av ledarapor, men apor av lägre rang krävde de betalning för att ens titta på.
Lögner och förvrängningar
Lögnmoralisterna formligen vräker ur sig icke underbyggda lögner om porren för att gynna sina egna karriärer och positioner. Som att det handlar om våldsporr (eller att all porr är våld) och att det leder till att ”män” begår våldtäkter och mord. Att kvinnor är de som mest tittar på förnedrings- och våldsporr skulle man aldrig medge – än mindre nämna. Seth Stephens Davidowitz (Everybody lies 2017) skriver (p 121, i översättning) Bland de PornHub sökningar bland kvinnor som är i topp är en genre av porr som, jag varnar er, kommer besvära många läsare: sex innehållandes våld mot kvinnor. Så mycket som 25 procent av kvinnor som söker straight porr söker plågande och förnedrande av kvinnan – ”plågsamt analt med skrik/gråt”, ”offentlig förnedring” och ”extremt brutal gangbang” till exempel. Fem procent söker efter icke ömsesidig sex – ”våldtäkt” eller ”tvingad” sex – även fast dessa videor är förbjudna på PornHub. Och sökfrekvensen för dessa teman är minst dubbelt så vanliga bland kvinnor som bland män. Om det är en genre av porr där våld utövas mot kvinnor visar min analys av statistiken att det nästan alltid oproportionerligt appellerar till kvinnor.
Radikalfeministernas chefslögnare påstår, att konsumtionen av porr leder till allt brutalare beteende från mäns sida, vilket ju alltså är en skriande lögn (här, här). Det finns absolut inte någon som helst vetenskaplig forskning som kan konfirmera att porr skulle leda till att ”män” (att det också i så fall skulle gälla kvinnor också låtsas man inte om) begick allt mer ”abnormare” handlingar. Vad dessa människofascistiska radikalfeminister och religiösa vägrar att medge är att människor är olika. Vi har helt enkelt olika preferenser. De insinuerar att det bara finns en enda ”rätt” sexualitet (i grunden det vaginala samlaget i avlande syfte i ett ”kärleksförhållande”) och fördömer de minoriteter som har avvikande fetischer och annat som de tänder på. Precis som om någon som äcklas av t ex oral-, anal-, eller BDSM-sex skulle börja vilja utöva det bara för att de råkar se det på en porrfilm. Reaktionen blir ju att personen ifråga stänger av och tittar på något annat. De som hävdar motsatsen är ju antingen bara ”dumma i huvudet” eller blint fokuserade på att få andra att, via lögner och bedrägeri, få andra att bli upprörda – även om de ytterst sällan träffar rätt annat än hos meningsfränder.
Förbjud förbud – eller var går gränsen?
Jag är en principiell förnekare av förbud och skulle vilja se denna skylt allmänt uppsatt:
särskilt när det gäller religiös och radikalfeministisk extremmoralism, men ibland krävs verkligen förbud. Det gäller särskilt, som ovan sagts, det som evolutionär adaption format som ett universellt motstånd. I det ingår det jag nu tänker orda om, nämligen den personliga integriteten.
Av en händelse (eftersom jag som ”sexualforskare”, med två böcker i ämnet bakom mig, försöker hålla mig a-jour) fick jag klart för mig att modern teknik idag kan göra att man kan förändra ansiktet på en aktör i en porrfilm. Personen jag snubblade över var Greta Thunberg, vars ansikte jag förstod var applicerat på en ung kvinna i en porrulle. Vid lite efterforskande fann jag att inte bara hon var utsatt för detsamma, utan att en mängd kvinnliga artister även utsatts för det. Däremot inga manliga.
Greta Thunberg är för mig en okunnig, överspänd och vilseledd tonåring som pushats fram som ett ansikte för en för mig lika förljugen världsbild av den ”människogenererade klimatförändringen” som den PK-världsbild som ljuger upp en bild av sexköp som ”människohandel” eller porr som ”mäns våld mot kvinnor”. Men, nu handlar det inte om vad jag anser om Greta Thunberg eller eventuellt andra kvinnor som mot sin vilja ”porträtterats” i porrproduktioner. Lika lite som jag kan acceptera, att den politiska korrektheten och journalistkåren skapat ett klimat av att det är okay att hänga ut människor för påstådda ”moralistiska förseelser”, eller ”felaktiga åsikter”, kan jag acceptera att man ska kunna hänga ut någon, uppenbart mot dess vilja, som porraktör i en porrfilm. I det ligger förmodligen också, att de porraktriser som frivilligt (och säkert gladeligen) medverkade i filmen som förvrängdes inte heller visste att den skulle användas så, vilket är en form av bedrägeri (som evolutionärt adaptivt ska vara förbjudet).
Här går gränsen
Det här upprör mig minst lika mycket som då de politiskt korrekta till vänster och i mitten (och inte så sällan till höger också, särskilt bland de religiösa) stämplar människor som ”rasister” eller ”kvinnoförtryckare” för att de oroar sig för utvecklingen eller inte omfattar de av politiker och journalister påbjudna ”rätta” åsikterna. Jag är absolut en åsiktsfrihetsfundamentalist, en motståndare mot människopåhitt som skapar förbud, men ibland ställs man inför frågan: var går gränsen? För mig går den när man pådyvlar människor åsikter, påståenden eller ageranden som de inte motsvarar. I det ingår inte bara mediernas förvrängningar av vad människor sagt eller gjort utan definitivt också när man mot dennas vilja sätter någons ansikte på en anonymiserad kvinnokropp i en porrproduktion. Liksom det borde införas förbud för dem, journalister och folk på olika forum, som falskeligen pådyvlar människor sådant de inte sagt eller gjort måste det införas förbud – och straff – för dem som kränker människor på det sättet de gjort med Greta Thunberg och andra.
Hur många är vi inte som i skolan fått lära oss, att svearnas hedniska Uppsalatempel låg i nuvarande Gamla Uppsala. Alla, skulle jag vilja säga. Men, den föreställningen uppstod i Sverige först på 1600-talet, i en krets med nationalistiska män som Olof Rudbeck (han som menade att folkens urhem var Sverige) och Olof Verelius (vilken hävdade att hyperboréerna, norr om nordanvinden, som nämns av Herodotos och som av Pomponius Mela och Solinus beskrivs som att halva året hos dem är dag och att klimatet är så hälsosamt att de inte dör, utan kastar sig från en klippa ner i havet). Både Rudbeck och Verelius hävdade också att tornet i Gamla Uppsala kyrka var en rest av det gamla hednatemplet.
Är det någon av er som fortfarande tror att Sverige var folkens urhem? Tror ni att vi är hyperboréer eller att tornet i Gamla Uppsala kyrka är rest av det forna hednatemplet? Inte det? Men varför tror ni då, om ni betecknar de nationalistiska 1600-tals-idéerna som fantasier, att hednatemplet låg i Gamla Uppsala?
På 1600-talet var det en stor debatt om denna nya idé, att hednatemplet skulle ha legat i Gamla Uppsala. Johannes Schefferus argumenterade övertygande mot det, men plötsligt dök ett avgörande bevis upp hos ”hyperboréerna”. En anteckning från 1100-talet, av biskop Karl av Västerås, att hednatemplet 1138 byggts samman med den nya domkyrkan. En otrolig slump som ”bevisade” att ”hyperboréerna” hade rätt, eller?
Då Schefferus avled, efter att ha gjort tydligt att det rörde sig om en förfalskning, så fick ”hyperboréerna” sista ordet. Sedan dess har det varit ”sant” att hednatemplet låg i Gamla Uppsala. Idag vet vi att ”Annotationes ex scriptis Karoli episcopi Arosiensis excerptæ” är en förfalskning, det råder det inte längre någon tvekan om, men att hednatemplet låg i Gamla Uppsala får ändå inte ifrågasättas.
Redan i slutet på 1940-talet ifrågasatte landsantikvarien i Uppsala, Nils Sundquist, att Gamla Uppsala var platsen för hednatemplet och satte större tilltro till de (sen)medeltida källorna som berättade att det låg på nuvarande ”Domberget”, där Uppsala domkyrka står. Med bl a hänvisning till förfalskningen (som man då trodde var autentisk) avslutades diskussionen till Gamla Uppsalas fördel. Men nu har en ny genomgång av källmaterialet gjorts vilken i korthet visar att:
1) Det finns inte ett enda dokument som utpekar Gamla Uppsala som ”Uppsala”. När dokumenten talar om Uppsala är det endast tre ”platser” som avses; själva domkyrkan, det kyrkliga stiftet, eller Aros (det nuvarande Uppsala).
2) Argumentet att nuvarande Uppsala hette ”Aros” och därför inte kunde vara Uppsala är fullständigt ovederhäftigt, eftersom Aros redan 1231 kallas Uppsala, samtidigt som Gamla Uppsala inte någon gång benämns ”Uppsala” (endast domkyrkan och/eller stiftet, som nämnts).
3) Snorre uppenbarligen avser nuvarande Uppsala när han talar om Uppsala.
4) De medeltida källorna på 1400-talet måste återgå på minst en äldre, mer detaljerad källa än Adam av Bremens beskrivning, och de utpekar ”Domberget” väldigt trovärdigt (bl a parallellen de tre gudarnas berg och att trefaldighetskyrkan anläggs där).
5) Adam av Bremen motsäger Gamla Uppsala som platsen för hednatemplet eftersom han anger att naturliga berg (montes) omger templet, inte gravhögar (acervos/sepulcres) som är skapade av människan.
Vad är det då som är en historievetenskaplig skandal i detta? Jo, det är det faktum att man från bl a Riksantikvarieämbetets sida försöker att tysta ner detta. Texten som klargör detta i en synnerligen vetenskaplig genomgång (kan läsas här, utan noter och källhänvisningar, för dessa införskaffa tidskriften som publicerat artikeln) refuserades i en första version av såväl ”Fornvännen” som ”Historisk tidskrift” som ”ovetenskaplig”. Ni kan vid egen genomläsning av texten se att det är fullständigt nonsens. Om ni läser igenom texten inser ni att den är föredömligt vetenskapligt uppbyggd, så skälet är naturligtvis något helt annat. Antingen är det så enkelt att det officiella Sverige inte kan klara att bilden av hednatemplets placering i Gamla Uppsala utmanas – och man därför vill tysta ner en debatt om detta eftersom det ställer svensk historievetenskap vid skampålen – eller också handlar det om författaren. Denne gotlandshistoriker har under många år särskilt kritiserat Gotlands museum för dess inkompetens och oförmåga att ta till sig nya forskningsrön och den svenska akademiska världen är liten och trång. Kritiker är inte välkomna! Särskilt inte sådana som gått sin egen väg.
Än mer slående i detta tystande är att inte heller de svenska medierna tar upp frågan. Naturligtvis är det en stor nyhet, om Sverige i över 300 år förfäktat en felaktig bild av var Uppsala legat, vilket borde föranlett dem att gräva djupare i detta. Men, trots utskick till kulturredaktionerna på DN, SvD, Aftonbladet, SVT, TV4 och TT av den kompletta texten i tidskriften som publicerade den så händer inget. Inte ens Uppsala Nya Tidning (UNT) reagerar. Förmodligen har man vänt sig till någon ”auktoritet” som antingen är uppbunden till bilden av hednatemplet som beläget i Uppsala, eller att kritiker inte ska uppmuntrats, och nöjt sig med det – därmed anslutande sig till föreställningen att hednatemplets lokalisering inte får utmanas. Det är en SKANDAL! Oavsett om den utmanande texten har rätt eller fel så måste debatten få föras om historievetenskapen ska gå framåt. Med sitt tystande av denna debatt har Riksantikvarieämbetet och andra direkt gått emot historievetenskapens gynnande! Om du vill läsa texten med notapparat och källreferenser kan du beställa den gotländska tidskriften ”Haimdagar” här: info@haimdagar.se. Att just denna tidskrift publicerade texten beror på att författaren är en välkänd gotländsk historiker. F ö med fyra texter om gotländsk medeltid i samma nummer.
Nu har propagandamediet Svt åter lyft fram charlatanen Simon Häggströms självgodhet. Han har inte fått uppmärksamhet på ett tag, p g a kriget i Ukraina, så nu måste han basunera ut nya icke underbyggda påståenden (vilka vi ska tro är sanna bara för att Häggström är polis, trots att han tidigare hittat på och förvrängt vilt, se här: http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) – vilka påståenden Svt naturligtvis köper med hull och hår. Påståendet han saluför är, att det är en markant ökning av ukrainska offer för människohandel (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ukrainska-kvinnor-mer-utsatta-for-att-hamna-i-prostitution). ”Försörjningsbördan ligger på kvinnan och de är väldigt rädda för polisen. Vi måste jobba med att skapa förtroende. Men efter två-tre veckor skickas de till ett annat land, till exempel till Norge” påstår Häggström, vilken i sin första bok dragit mängder med felaktiga och lögnaktiga påståenden och här med största sannolikhet drar ett till. I sin första bok (http://www.anstandigt.com/pdf/Haggstrom.pdf) finns inget som vittnar om att Häggström lyckas skapa förtroende med sexarbetare – vilka han genomgående är oförmögen att se som annat än offer. Däremot uppvisar han drag av omedveten homofobi.
Att vetenskaplig forskning visar att 94 procent av sexarbetarna världen över själva gör valet att inträda i sexarbete, och att sextrafficking är ett ”nollbrott” (mindre än ett fall per 100 000 invånare) i hela världen (Wase, Dick, 1912: Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm) fuskar han bort i sitt frikyrkliga moralistiska och faktaförnekande sinne. För honom räcker det, av allt att döma, med övertygelsen om att han är ”det godas riddare” som ska ”rädda” alla ”sextraffickingoffer” som inte själva förstår bättre än att de måste bli räddade av honom – så att han kan fortsätta att framföra floskler som ”sanningar”. Han gör det knappast för några sexarbetares skull utan mer sannolikt för sin egen – även om han säkert tror på det han blivit inbillad av andra ideologiskt styrda ”goda räddare” som också skyr vetenskaplig forskning och fakta som pesten.
Men, än sorgligare än charlatanen Simon Häggström är Svt, som totalt okritiskt lägger allt kritiskt tänkande åt sidan och slaviskt rapporterar allt denne fantasifulle polis påstår. Inte en klassisk journalistisk fråga, efter t ex underlag och statistik, inte att okritiskt försöka att lyssna till några av de ukrainska kvinnorna (vilka använder den eviga överlevnadsmekanismen med att erbjuda sex i utbyte mot tillförsel) trots att man citerar samme Häggström när han säger: ”Mer eller mindre alla kvinnor som vi pratade med uppger att det är kriget som gjort att man hamnat i prostitution. Man har inget annat val än att sälja sin kropp för att hjälpa sina familjer som befinner sig i Ukraina eller som är på flykt.” Istället ”uppges” det (en omskrivning för ett icke underbyggt, slentrianmässigt och säkerligen oriktigt påstående) totalt okritiskt av Svt att kvinnorna lockats in i sexhandeln via marknadsföring på ukrainska nätforum, där de erbjuds pengar och boende för att resa till Sverige och sälja sina kroppar (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/30-av-38-man-kopte-sex-av-kvinnor-fran-ukraina). Därtill ska naturligtvis sexköparna också automatiskt stämplas som onda, trots att de gör det som de berörda kvinnorna strävar efter, nämligen betalar för sex så att familjerna i Ukraina får hjälp. Man undrar faktiskt om Simon Häggström kanske anser att det är viktigare att få ut sina icke underbyggda påståenden i Svt än att människor dör och är i nöd i Ukraina? Tycker han och Svt att det är bättre att människor svälter och far illa än att de får hjälp av de kvinnor som själva aktivt valt att sälja sexuella tjänster för att hjälpa sina anhöriga? De ”räddningar” som charlatanen Häggström vill utföra lär sorgligt nog få denna följd.
Jag ber
om ursäkt för ett långt inlägg, men när man kämpar mot fördumning av samhälle
och journalistik krävs det att man är väldigt tydlig.
Paolo ”Pudel”
Paolo
Roberto har ertappats med att köpa sex av en kvinna som inte på något vis fått
komma till tals. I en operation ledd av den frikyrklige moralpredikanten och
charlatanen Simon
Häggström har programledaren, rebellen och ”karlakarlen” Roberto
ertappats med att köpa sex. I det svenska PK-samhället är det liktydigt med
självmord, eftersom det bara finns en fastslagen ”sanning” ‒ att den som köper
sex är ond, eftersom ALLA sexarbetare påstås vara trafficking-, eller
åtminstone fullständigt viljelösa offer.
Jag
trodde faktiskt, utifrån Robertos tidigare mediebild, att han skulle ha lite
”stake”. Men jag kan bara konstatera, att han viker ned sig totalt, tar
tagelskjortan på och gör en gigantisk ”pudel”. Förmodligen tror han (eller så
har han fått väldigt dåliga råd av sin advokat) att han, genom att knäkrypa på
Golgata ska kunna få förlåtelse och rädda sina inkomster. Om det är advokaten
som rått honom till detta borde han byta, för de självutnämnt ”goda”
förlåter aldrig män. Han har inte en chans på miljonen att undslippa
korsfästningen. Förlåtelse ges enbart till de kvinnor som vill stå upp i
församlingen och ”vittna” om hur de varit besatta av ”satan” (d v s att män
lurat och tvingat dem och de själva är viljelösa offer som bara kan räddas av
de rättrådiga medelklasskvinnor som sett ”sanningen”).
Det är
faktiskt patetiskt att se Paolo Roberto hänfalla till att bli ”argr” (i det
förkristna Norden ungefär när en man betraktades som en ”kärring”, och därmed
opålitlig) och se honom bildlikt talat bli ”rövknullad” av den infantilt
intervjuande Jenny Strömstedt. När hon ställer ”rätt” frågor svarar Roberto:
”Jag
hittar alltid något sätt att förstöra när det går bra … lyckade jag hitta det
som jag egentligen tycker är det smutsigaste som finns … döva hålet som finns
hos mig.”
Den s k
”journalisten” Strömstedt fortsätter:
”Det
här med organiserad människohandel och brottslighet är det något du har tänkt
på?”
Då trycker
Roberto ner törnekronan i pannan och hoppas att blodet ska rinna och blidka
tittarna: ”Just därför, för att det är det absolut mest smutsigaste, absolut
vidrigaste man kan göra, egentligen, mot en annan människa. Alltså det är det
här självskadebeteendet som jag har haft länge i mitt liv … som grundar sig i
övergrepp jag blev utsatt för när jag var liten … det hålet kan bara stängas
med smärta för mig.” Men han vet ingenting om sexarbetaren han köpt sex av.
Men det gör Strömstedt. Hon ”vet” att kvinnan ”kom från ett av Europas
fattigaste länder, i en väldigt utsatt position.”
Det här
blir verkligen märkligt, eftersom Meghan Donevan
från den frireligiösa organisationen Talita önskar att kvinnan som Roberto
köpte sex av ”var här idag och kunde tala medhonom” här nu. Men, så tillägger hon att ”hon kommer kanske göra
det sen och då kommer sexköpare som han [Paolo ”Pudel”] behöva
se upp.”
Man frågar sig varför denna charad ska behöva utspela sig. Jenny
Strömstedt vet ju, enligt egen utsago, vilken kvinna som Paolo Roberto köpt sex
av (hur kan hon annars veta att kvinnan kommer från ett av Europas fattigaste
länder, i en utsatt position?), så det vore väl bara att ta henne till studion.
Eller åtminstone göra en anonym intervju med henne?
Men naturligtvis har ”journalisten” Strömstedt (i rättvisans
namn ska hon inte dömas ensam, hela TV4-redaktionen är medskyldig) i själva
verket inte den minsta aning om kvinnan som sålde sina sextjänster till Roberto,
vilket jag längre ner ska gå vidare in på. Men, det som verkligen är bedrövligt
när det gäller Paolo Roberto är den ynkliga pudel han gör. Naturligtvis är han,
som sagt, trots krälandet i stoftet dömd för all framtid. Han kommer att
ställas inför att se arbete, egendom, inkomster och annat försvinna, för de självutnämnt
”goda” medelklasskvinnorna förlåter, som sagt, aldrig en man. Det är tragiskt
att ingen talade om för honom att han istället kunde ha blivit en samlande
symbol, om han istället stått upp mot sexköpslagen. Han kunde ha fått stödköp
på sin restaurang (även om jag är en fattig pensionär kunde jag ha tänkt mig
att göra besök där) och hjälp i rättegång med verkliga fakta (som jag kunde
bidragit med i stor mängd för, som vi kommer att se, de ”goda” har inget som
helst vetenskapligt underlag för alla sina påhitt). Det kunde ha blivit en
plattform att i rättsväsendet utmana hela denna ”rasistiska” lag vilken, likt
lagar mot t ex homosexualitet, stämplar människor för deras sexuella beteende.
Roberto kunde ha blivit viktig, men nu blev han bara ynklig. En krake!
Han kommer förmodligen inte att tas emot i något läger.
De ”godas” agenda
I femton
år har jag försökt bemöta skrämselpropagandan kring sex och sexköp med
vetenskapliga fakta, men det är ett närmast omöjligt arbete när vi i detta
landet har medier som hellre presenterar det som är politisk korrekt och
”normskapande” än fakta. Dessutom har vi akademiska institutioner som plockar
bort ”stötande” litteratur och via ”genuscertifiering” eliminerar ”fel” fakta.
D v s sådan som berättar andra fakta än de som tillrättalagts för att vara
korrekta. TV 4 blir till en strålkastande illustration av den fullständiga
avsaknad av verklig journalistik, till förmån för sensation och spridande av
osanningar vilka ska skrämma det svenska folket till att inte gå utanför den
statligt sanktionerade åsiktskorridoren, som Strömstedt och TV 4 uppvisar i
fallet.
Om vi
skärskådar aktörerna i Strömsteds propagandanummer så måste vi ha klart för oss
att det verkligen inte är några personer som är ute efter att berätta några
sanningar. Ingen av dem baserar sig på vetenskaplig forskning, inte ens den s k
”forskningsledaren” på den religiösa organisationen ”Talita” använder någon
vetenskaplig forskning. Allt utgår från deras egen övertygelse, begränsade
erfarenheter och ”cherry picked” skrifter. Något som verkligen
begränsar deras erfarenheter är att de vägrar att se att det finns en annan
verklighet inom sexarbetet än den förfärliga upplevelsen. De utgår från sina
förhållandevis fåtaliga möten med dem som har negativa upplevelser eller, som i
Wolfes fall, en egen sådan upplevelse. Det är samma fenomen som när man
försöker lura i människor att alla sexarbetare har det som de gatuarbetare som
har betydligt mer negativa upplevelser än inomhusarbetarna, som t ex Kajsa ”Ekis” Ekman, som direkt
förvränger och förtiger fakta.
Men,
varken Talitas eller Wolfes organisationer kan göra anspråk på att vara
talespersoner för alla sexarbetare, inte minst eftersom de vägrar att lyssna
till de sexarbetare ‒ vilka är vida många fler än aktivisternas förhållandevis
fåtaliga fall ‒ som har andra erfarenheter. De vägrar att ens erkänna deras
existens! Men det väger lätt utifrån det faktum, att gatuarbetare i
västerlandet i princip aldrig överstiger enstaka procent av den totala
numerären. Så uppger t ex Tampep att 95 procent av sexarbetarna i Finland är
inomhusarbetare och Siegel uppger siffran 99 procent i Nederländerna.
Angående
detta med hur sexarbetarna mår, den bild av elände och misär som aktivisterna
hävdar är den enda verklighet som finns, så är bilden mycket, mycket mer
nyanserad än den Appelqvist och Wolfe, helt utan ifrågasättanden, får sitta och
lura i TV-tittarna. Ser vi t ex på förhållanden i Thailand, som Steinfatt
redovisar (över 4000 djupintervjuade barprostituerade under tolv år) så visar
det sig för det första, att inte en enda
av de intervjuade identifierar sig som tvingad in i yrket. För det andra
visade det sig att 69 procent av kvinnorna ansåg att de hade ett bra, eller
okay arbete, 15 procent tyckte illa om sitt jobb, men ville inte sluta för att
de inte kunde få något bättre och 15 procent tyckte så illa om jobbet att de
helst skulle sluta genast om de kunde. Woodwards & medförfattare och Seib
& medförfattare i Queensland finner att de 96 procent som var
inomhusarbetare nästan inte alls differentierade i mental hälsa gentemot
genomsnittsaustraliensiskan. Men svensk
policy vill driva ut sexarbetarna på osäkerheten på gatorna ‒ genom
kopplerilagen ‒ istället för att låta dem arbeta under säkra omständigheter
inomhus. Det
finns alltså inga som helst vetenskapliga studier som visar att sexarbete i sig
orsakar mental ohälsa.
En ”studie” som aktivister brukar åberopa är
den av Melissa Farley. Den är dock starkt kritiserad för sin ovetenskaplighet,
eftersom Farley har uppsökt dem som haft negativa erfarenheter. Hon har enbart använt en klinisk miljö,
vilket också Appelqvist och Wolfe gör. I andra sammanhang hade detta aldrig
accepterats. Om jag t ex skulle intervjua 100 barn som mår dåligt av skolan och
sedan kräva att alla skolor stängdes ”för att alla mår dåligt av skolan” så
skulle t o m sådana klåpare som Jenny Strömstedt protestera och säga att jag
inte kan förenkla så. Men bara för att det gäller det ”omoraliska” sexarbetet
anser hon att den metodologin helt okay och är t o m hjälpsam i att föra denna
kvasivetenskap vidare.
Genom hela intervjun av Appelqvist och Wolfe
går också tråden att sexarbete är detsamma som människohandel. Bägge kvinnorna
får också helt oemotsagda uppmåla bilden av att vi har mängder med
traffickerade sexarbetare i landet, men det är ingenting annat än påhitt och
osanningar! Om vi tar domsstatistiken för Sverige under många år får vi
följande siffror på dömda ”sextraffickerare”: 2003, 2 dömda, 2004 0 dömda, 2005
5 dömda, 2006 13 dömda, 2007 8 dömda, 2008 8 dömda, 2009 4 dömda, 2010 3 dömda,
2011 maximalt 8 dömda, 2012 maximalt 10 dömda. 2013 maximalt 3 dömda, 2014 1
dömd, 2015 2 dömda, 2016 3 dömda, 2017 maximalt 2 dömda och 2018 3 dömda. Summa
summmarum, maximalt 77 dömda på 16 år, vilket ger ett maximalt genomsnitt av
4,8 domar årligen. D v s 0,048 fall på 100.000 invånare ‒ vilket innebär att
landet nu sjunkit ner och ligger precis på världsgenomsnittet, vilket visar att
sextrafficking är ett ”nollbrott”, eftersom det är mindre än ett fall
per 100.000 invånare ‒ i hela världen! Jämför vi det med antalet anmälda fall
av t ex misshandel per år, ca 900, och räknar med ‒ precis som i fallet
trafficking ‒ att bara en tiondel går till fällande dom så går det 1875
misshandlade på ett sextraffickingfall, i de flesta fall män som drabbats. Men
män som drabbas är inte de ”goda” kvinnorna intresserade av, för det
är inte lika lönsamt eftersom ingen är emotionell inför män.
Här kommer naturligtvis någon att börja yla
om ”mörkertal”, denna fantastiska konstruktion som ska sudda ut och
diskvalificera riktiga vetenskapliga undersökningar, till förmån för
kvasivetenskap, ”bluffskattningar” (ett försök till översättning av
engelskans ”guesstimates”, som är karaktäristiskt för NGO:ers och
andras ”estimates”) och enstaka ”personliga vittnesmål”.
Men det är faktiskt så, att t o m BRÅ skriver att det är högst osannolikt med mörkertal
inom sextrafficking, p g a brottets karaktär (BRÅ
rapport 2011:18 s 21).
En av anledningarna till att det är så få sextraffickingfall
är att polisen inte lyckas få sexarbetarna att säga ”rätt” saker. D v
s det som aktivisterna försöker övertyga dem att de ska säga. Den absoluta
majoriteten vägrar att samarbeta, eftersom de inte är tvingade, och oftast så
är det enbart det faktum att sexarbetaren är under 18 år som leder fram till
dom. Då hjälper det inte att hon intygar att hon är här frivilligt.
Jag
behöver inte vidare orda om vilket gigantiskt bedrägeri som Appelqvist, Wolfe,
Strömstedt och TV 4-redaktionen ägnar sig åt, men nederst i detta inlägg finns
länkar till de myter som aktivister som dessa försöker lura i människor. Men
däremot är det klart att så gott som ingenting av det som aktivisterna påstår
har med verkligheten att göra. När t ex Wolfe påstår att 70 procent av
sexarbetarna i Sverige ”kommer från Rumänien, Bulgarien och Nigeria och Rumänien
och Bulgarien är två av Europas fattigaste länder och Nigeria är ett av
världens fattigaste länder” så är
det en ren skröna, som utan ifrågasättande får passera. Wolfe har inga som
helst vetenskapliga studier som kan konfirmera detta. Det är bara ett exempel
på de metoder som dessa självutnämnda ”goda” använder sig av för att
skrämma folk att dela deras världsbild. Det är samma måtto som tillskrivs
Ignatius Loyola i Jesuiterorden: ”Ändamålet
får helga medlen”.
Jag skulle t o m säga att vi inte ens vet hur många män här i
Sverige som köper sex. Påståendet om detta finner man vid en googling vara en
undersökning som Folkhälsomyndigheten ska ha gjort. På deras hemsida finns t ex
en pressinbjudan,
men hur jag än manövererar finner jag inte någon möjlighet att ladda ner
studien för en kritisk betraktelse. Jag hamnar i ett cirkellänkande som
verkligen inte gör mig klokare. Förutom detta märkliga förfarande så råder det,
särskilt i Sverige med sina moralistiska fördömanden, stor osäkerhet i de svar
som människor avger när det gäller frågan om sexköp och allt som är relaterat
till sex (se här, sid
4f). Personligen skulle jag avvisa en sådan undersökning av den anledningen att
jag inte har förtroende för avsikterna bakom den. Något som inte minst paniken
kring Paolo Roberto visar är högst befogat.
Vad vi däremot säkert kan konstatera är, att Appelqvist och
Wolfe inte har en susning om hur
sexköpare tänker, känner eller är, utan bara beskriver dem från en ideologiskt
färgad, negativ schablonbild. Jag vet inte heller hur sexköpare tänker, men jag
försöker inte gå ut och utifrån min okunskap försöka inbilla människor att de
är på ett visst, schablonartat sätt. Det är lika relevant att påstå att alla är
snälla och hänsynsfulla som försöker hjälpa sexarbetande kvinnor som har det
svårt som att, utifrån enbart övertygelse och ideologi, påstå att de är
skurkar. Men jag skulle aldrig drömma om att bete mig på samma ovetenskapliga
och aktivistiska sätt som Appelqvist och Wolfe. Jag inser att världen inte är
svart eller vit, utan att det finns en lång skala av grånyanser däremellan. Det
inser dock inte dessa bägge och uppenbarligen inte heller Strömstedt eller TV
4-redaktionen. Till skillnad mot mig avvisar de vetenskaplig forskning och
läser bara sådant som ska bekräfta deras världsbild i denna fråga, samtidigt
som de producerar kvasivetenskap. Och inget av det når upp till godtagbar
akademisk eller vetenskaplig nivå.
Religiösa NGO:er och andra
Om man
studerar ”välgörenhetsorganisationers” (NGO:ers) arbete med att
”rädda” sexarbetare från ”ett öde värre än döden” ger det
ett väldigt, väldigt nedslående resultat. (En genomgång kan läsas i boken,
”Samlag eller Salighet” 2008 s 223ff). När det gäller kristna
organisationers insats kan t ex ECPAT anföras. Det är en organisation som
aldrig räddat några barn, utan som genom ovederhäftig propaganda drar in
mängder med pengar genom att bl a ”upplysa” västerländska
medelklassindivider om en ”verklighet” som de i själva verket inte
har den minsta aning om, men vilka ”upplysningar” kan få samma
medelklassindivider att förfäras och själva se sig som ”goda” då de
donerar pengar till denna
lönsamma organisation. En annan är IJM (International Juctice Mission, även
kallade ”kristus poliser”) vilken organisation 2008 hade fått 13.333
dollar för varje ”räddat” offer. Och de räddar offer även mot deras
vilja, genom att inkalla polis, vilket fick en annan NGO (Trafcord) att bryta
sitt samarbete med dem.
Med
tanke på hur Appelqvist och Donevan, i den kristna organisationen Talita, för
vidare skrönor om
trafficking (t ex påstår de att 120.000 ”traffickingoffer” per år
kommer till Europa när det i verkligheten rör sig om maximalt 500), att alla har utnyttjats för sexuella ändamål, utan
distinktion, att alla drivits in av tvång, m m, så kan jag inte se att det
finns någon som helst trovärdighet i deras påståenden. De har också tagit fram
en ”rapport” om pornografi. Enligt dem så är tydligen nio
individuella fall representativa för hur porrbranschen ser ut i hela
världen. De uppvisar en total avsaknad av vetenskapligt kritiskt tänkande!
Hur
lukrativt det också är att vara självutnämnt ”god”, om man har en
effektiv och okritisk medieapparat som hjälper en att sprida
skrämselpropagandan, framgår av att
donationerna strömmade in till Talita dagarna efter skrämselshowen i TV 4.
Att inte heller ”Intedinhora” är någon direkt förlustaffär kan Wolfes
yttrande i samma show kanske vittna om: ”Alltså, jag har ju många bra förutsättningar på så sätt att jag har en
familj som stått bakom mig ‒ och de har vetat sen länge ‒ och jag har en trygg
ekonomi, jag har en trygg bostad, trygg sysselsättning liksom, så det är mycket
… många bra förutsättningar för att kunna prata om det här. Och andra som
inte har det kommer inte att kunna prata om det här.” Hur många i
hennes ålder sitter i samma situation?
Absurd
debatt!
En av
de mest absurda debattartiklar som någonsin skådats i en tidning har dykt upp i
efterdyningarna av denna makabra uppmärksamhet kring Paolo Roberto. Det är den
som fyra debattörer uppvisar i Göteborgsposten.
De börjar med den vanliga skrämselsmörjan och försöker få oss att tro att det
finns ”rapporter” som skulle visa att två tredjedelar av sexarbetarna
i Sverige inte skulle komma från Sverige. Den här typen av svepande och
”tvärsäkra” påståenden är typiskt för aktivistiska häxjägare, oavsett
de verkade på medeltiden eller verkar idag. Men dessa s k ”rapporter”
innehåller inte några som helst vetenskapliga underlag! Det är NGO:er, eller
kanske Europol och
andra, som för vidare andra NGO:ers s k ”rapporter” i en cirkelcitering
som aldrig skulle hålla för en vetenskaplig, kritisk granskning. Sedan följer
de obligatoriska skräckfantasierna: ”unga flickor som har sålts till människohandlare av sina
familjer, kidnappats eller lockats med löften om jobb och möjligheter till ett
bättre liv. När de väl kommit till Sverige står de utan nätverk och kontaktar
inte myndigheter av rädsla för konsekvenser för sig själva eller sina familjer.” Visst förekommer sådana fall, och de ska
naturligtvis få hjälp och stöd, men de är i verkligheten väldigt få och
definitivt inte representativa för sexarbetarna.
Om inte detta är absurt nog så bygger man sedan ett
”fall” på spekulationer runt kvinnan som Paolo Roberto köpte sex av.
Där borde verkligen debattredaktionen på GP gjort halt. Får man verkligen föra
debatt med fria fantasier? ”Baserat på den kunskap som finns vet
vi att det är troligt att hon som säljer sex kanske behöver utsättas för
tiotals övergrepp varje dag.” Det handlar definitivt inte om någon
kunskap, för det finns inga som helst studier som kan konfirmera detta, enbart
starkt ideologiskt färgade konstruktioner.
Inom åtminstone historievetenskapen, som är mitt eget ämne, är det
viktigt att beakta ”Ockhams rakkniv”. Wilhelm av Ockham var en
franciskanerbroder i England på 1300-talet som formulerade en princip som redan
Aristoteles använt sig av: ”Mångfald
skall inte förutsättas om det inte är nödvändigt,” eller som det oftast uttrycks: ”krångla
inte till saker i onödan.” Är
det något som de självutnämnt ”goda” gör, så är det att flagrant
bryta mot denna princip. De fyra ”debattörerna” radar upp en lång rad
”mångfald” som inte hör till bilden av kvinnan som Roberto köpte sex
av. Det är minst sex ”kan” eller ”kanske”, som bara
appliceras för att det är övertygelsen hos dessa ”debattörer” att det
är så: ”Hon
kan ha infektioner, skador och virus
som aldrig tillåts komma i kontakt med vården. Hon kan ha fått motta hot om att hennes barn kommer skadas om de gör
motstånd. Hon kan ha lärt sig tidigt
i livet att hennes nej inte är något värt. Hon kan ha tvingats till så många orala övergrepp att hon har blåmärken
inne i munnen. Hon kanske är fjorton
år men det står tjugoett i passet. Hon kanske
inte har fått behålla en krona utan ges istället droger för att döva ångesten
och för att inte ta sitt liv.” Jag undrar om de fyra, eller GP, skulle
accepterat en lika spekulerande text om den lytt något i stil med: ”Hon kan
ha varit tacksam mot Roberto för det ekonomiska tillskott han gav henne, hon kanske njöt ofantligt av denne
karlakarl som besteg henne, hon kan
ha varit lycklig över att ha hamnat i ett jobb som passade henne, hon kan ha blivit tvärförbannad på
poliserna som förstörde hennes inkomstmöjligheter, hon kanske inte alls var tvingad, hon kan ha valt sitt arbete själv?” Det senare är det
troligaste alternativet, för internationell forskning visar att ca 95 procent
av alla som inträder i sexarbete inte tvingas in i det.
Vad man skulle kunna anlägga på dessa debattörer ‒ och debattredaktionen på GP
‒ är Hanlons rakkniv: ”Tillskriv aldrig någon något ont uppsåt när det
är tillräckligt att förklara det med dumhet.”
Vi får verkligen hoppas att det är dumhet som
får de fyra debattörerna att skriva som de gör, för om det inte är det måste vi
dra slutsatsen att de medvetet försöker lura läsarna. Hur som helst handlar det
på intet sätt om att hjälpa sexarbetare, bara att finna sådana offer som kan
gynna den egna framgången. Hade man velat hjälpa sexarbetare hade man i första
hand värnat om deras säkerhet, med skademinimering, enligt det framgångsrika
mönstret i Nya Zeeland, Queensland och New South Wales. Men det är absolut
ingenting som aktivisterna är intresserade av, för deras agenda är egentligen
inte att stötta sexarbetarna, enbart stämpla sexhandeln som något ont, vidrigt
och djupt omoraliskt!
Vem var det som Paolo Roberto köpte sex av?
Så vem var det nu som Paolo ”Pudel” köpte sex av.
Strömstedt vet tydligen vem det är, eftersom hon ”vet” att kvinnan
kommer från ett av Europas fattigaste länder och befinner sig i en utsatt
position. Ändå framträder kvinnan inte, fastän Donevan önskar det och om nu
Strömstedt vet vem hon är, varför konfronterar hon henne inte med Paolo? Det
kan finnas flera anledningar och den absolut troligaste är att Strömstedt inte
har en susning om vem hon är, eftersom kvinnan förmodligen inte är ett dyft
intresserad av att ställa upp på den av polisen initierade, och av TV4
marknadsförda, hetsjakten. Det har dykt upp uppgifter om att hon är en 22-årig
kvinna, ”Deborah”,
en självständig (fullständigt icke traffickerad) självvald eskort som kommer
från Polen (som inte kan insorteras i ett av Europas fattigaste länder) vilken
inte alls kan stämplas som ett offer. Det hjälper inte att Meghan Donevan ‒
forskningsledaren på Talita som uppenbarligen inte har en aning om hur man ska
bedriva forskning ‒ påstår att ”sexköparen glömmer att de varit med om att förstöra kvinnans
liv, och det är något vi ser i vårt dagliga arbete”, för ”Deborah” (som sägs tala fyra språk)
uppvisar alla tecken på att ha gjort ett informerat val att bli eskort. Om det
nu verkligen är ”Deborah” som sålt sex till Roberto så kommer hon,
likt den stora majoriteten av sexarbetarna, vägra samarbeta med polisen
(eftersom de inte är traffickerade), på intet sätt bekräfta häxjägarnas alla
skräckfantasier och definitivt kommer hon inte bli inbjuden att uttala sig i
TV, eftersom ”fel” vittnesmål är närmast bannlysta i svenska medier
idag. ”Objektiva” nyheter i samma medier har idag absolut ingenting
med objektivitet att göra. I verkligheten handlar det om att basunera ut
”det rätta” och ”uppfostra” människor till att bli ”rätt”.
Precis som i Östeuropa under kommunistperioden (och som kanske idag istället är
på väg in från höger i samma del av kontinenten). Vi är inne i en utveckling av
”omskolning” som kommer belägga samhället med åsiktsofrihet ‒ med
medierna i spetsen för denna utveckling!
Jenny Strömstedt och redaktionen på TV 4 har utfört ett ”journalistiskt” arbete som en elev i sjätte klass kunde utföra. Ställa ”rätt” frågor, utan minsta tillstymmelse till kritisk granskning, aktivt verka för att alla ska betrakta den ”onde” Roberto som en skurk och tacka aktivisterna som avvisar vetenskaplighet och bara levererar skrönor för att de ”sätter agendan”.
Det har absolut ingenting med journalism i dess klassiska bemärkelse att göra, utan är enbart ett forum för att vidarebefordra propaganda. Skäms TV 4!
”Kvinnor skulle aldrig ljuga om övergrepp” ‒ eller hundraprocentsbluffen!
Gång på gång påstås det, att kvinnor aldrig skulle ljuga om
ett övergrepp. Ett av de senare exemplen är Annah
Pripp som hävdar: Kvinnor ljuger inte
om övergrepp. Punkt. Sedan påstår hon: Det
är en tråkig förlegad manssyn att tro att män inte kan ta ansvar för sina
handlingar, samtidigt som hon helt friskriver kvinnor från ansvar för sina
handlingar genom att angående övergrepp mot män skriva: Om mannen som nu plötsligt lyfter frågan hade brytt sig om detta
problem på riktigt, så skulle du driva denna fråga aktivt. Vid andra
tillfällen. Men det gör du ju inte, eller hur? För du skiter faktiskt i att män
också våldtas och därför försvårar du debatten. Det är alltså mäns ansvar
att kvinnor begår övergrepp mot män, men också mäns ansvar att män begår
övergrepp mot kvinnor.
Egentligen borde det vara som att skjuta på sittande fågel.
Vad Annah Pripp gör är exakt det som flickor från 2-3-årsåldern, upp över
tonåren in i vuxen ålder, av evolutionär prägling och exempel från den övriga
flickgruppen, gör. Hon attackerar den som hon tycker stå i hennes väg (i detta
fall mannen) med ett sammelsurium av ounderbyggda påståenden och lögner, för
att kunna exkludera den ”dumme”, och räknar med att det ska räcka.
För det har det ju gjort under uppväxten för dessa flickor i flickkommuniteten.
I ett sunt samhälle hade man reagerat mot detta och sagt: Du kan inte bara anklaga och påstå utan saklig grund. Men i vårt
feminiserade samhälle har vi accepterat att den (övervägande) kvinnliga
strategin har blivit ”sanning”. Och i ytterligare sanslös kvinnlig
aggressionsstrategi lyckas man få det till att den som ifrågasätter denna
påstådda ”sanning” är ond och kvinnofientlig, som inte rakt av tror
på en kvinnas ord. Absurditeten är så skriande att den borde vara ofattbar. Men
inte i vårt feminiserade samhälle, ”där kvinnor aldrig ljuger”.
Men det är ett faktum att kvinnor visst ljuger, dessutom ofta, om övergrepp och som vi sett från forskning kring kvinnors aggressivitets- och konkurrensstrategier har de lättare att ljuga för att åsamka dem de vill skada än män. Det är t ex ett vanligt hämndförfarande att anklaga män för att ha begått en våldtäkt/övergrepp om kvinnan t ex känner sig trampad på tårna, åsidosatt eller får POR (post orgasmic regret). Att hävda att en kvinna aldrig skulle ljuga om ett övergrepp blir absurt, dels mot bakgrund av att ca hälften av alla våldtäktsanklagelser är falska eller felaktiga, dels för att flickor så tidigt växer in i att man enkelt kan ljuga för att hämnas, komma åt någon eller närma sig den upphöjdä. Påståendet att kvinnor aldrig skulle ljuga om övergrepp är en ”hundraprocentsbluff”, för det har ingen som helst grund i verkligheten. Naturligtvis finns många kvinnor som inte ljuger, och som utsatts för verkliga övergrepp, men kvinnokommuniteten skulle aldrig ens orda om att de många kvinnor som ljuger gör nära nog lika stor skada för andra kvinnor som de män som utför övergrepp. För det vore ju att erkänna att kvinnan inte helt igenom är ”god”. För att inte tala om att samma kommunitet aldrig skulle beröra de övergrepp som kvinnor begår mot män. Men dit har vårt feminiserade samhälle kommit, att vi ska åsidosätta det faktum att kvinnor (mer än män) har lätt för att ljuga, såväl om övergrepp som om annat som kan skada deras rivaler/de som de känner sig kränkta av. Dessutom ska kvinnor aldrig behöva ta ansvar. Det ska bara män göra.
Varför har kvinnor lägre lön och sämre positioner inom vissa (få) branscher?
En myt som, likt en vinylskiva som hakat upp sig, ständigt upprepas är ”lönegapet” mellan män och kvinnor. I juli 2010 brände en av de mest traditionellt kvinnligt aggressiva personerna i landet, Gudrun Schyman, upp 99.900 kr (som idiotiskt nog två män bistått henne med ‒ det påstås att det var 100.000, men en av männen betalade ur kappsäcken till mig 100 kr kvällen innan, när han gick på min tur om sexualiteten i den för- och medeltida staden, och han tyckte den var väldigt bra, samma vandring som medeltidsveckan och turistinformationen i Visby bannlyste) i protest mot ”lönegapet”. Redan 2002 (se Ström s 153ff) kom dock Arbetsgivarverket fram till att skillnaden i löner inte alls är några 15-20 % utan då var det 1,8 %. Det har definitivt inte ökat sedan dess! Mot bakgrund av de kvinnliga konkurrens- och aggressionsmönstren är det, skulle jag vilja påstå, synnerligen förvånande, att lönegapet är så litet. Att det är så litet påstår jag enbart beror på att man åsidosatt meritokrati med ”kvoteringskrati”, eller kanske vi ska kalla det ”kvinnogynnandekrati”.
Som vi sett har kvinnokommuniteten en tydligt hämmande
verkan på kreativiteten. Det är farligt att sticka ut framför andra, då det
krävs ”jämlikhet” för att vara omfamnad av ”kvinnogemenskapen”.
Dessutom imponerar inte personliga prestationer på andra kvinnor, vilket inte
ger status i kvinnogruppen, och som en följd av det har kvinnor blivit sämre på
att förhandla. Det är ”klart som fan” att detta ger utslag när man
vill avancera inom forskning, näringsliv, konst, musik och annat, eftersom det
för män är det motsatta. Prestationer och kreativitet väcker respekt inom
manskommuniteten, samtidigt som män är bättre på att marknadsföra sig själva.
Dessutom imponerar mäns prestationer på kvinnor på ett helt annat sätt än
kvinnors på kvinnor, eller kvinnors på män. I det första fallet framstår män
som attraktiva objekt för kvinnors reproducering, i det andra handlar det om
konkurrenter som man måste bekämpa och i det tredje att kvinnor riskerar att
ses som ”okvinnliga”. Det är kvinnors konkurrens- och
aggressionsmönster som hämmar kvinnor, inte någon manlig konspiration om att
hålla kvinnor nere, eller könsmaktsordning! På så sätt kan man väl säga
att feminiseringen har lyft fram mer kvinnor ‒ men till priset av minskad
kreativitet, hårdare likriktning i samhället, en ökad intolerans och utstötning
av dem som är avvikande. Det syns ju inte minst på det svenska film och TV-serieutbudet
(se nedan).
Varför är det så många fler män som syns och exponeras mer inom
konstnärliga gebit?
21 november innevarande år (2019) var det ett inslag i det
hundraprocentigt politiskt korrekta (feminiserade) och totalt mot
”godkända normer” okritiska Kulturnyheterna
på SVT om varför endast tre kvinnliga artister bokats som huvudnummer på
Skandinavium i Göteborg under ett antal år. I ett grepp som inte har någonting
med SVT:s sakliga och objektiva uppdrag att göra får politiskt korrekta
personer komma till tals och antyda att det handlar om en ovilja att engagera
kvinnliga artister som skulle kunna dra tiotusentals åhörare. Dock ges inte
något enda exempel på en sådan utöver de tre som engagerats.
Men, precis som med löner och positioner är det kvinnor,
inte män, som hindrar andra kvinnor. De kvinnliga sociala mönstren hämmar, som
vi sett, kreativitet, att sticka ut utanför gruppen (med stor risk för uteslutning
om man gör det) eller att promota sig själv, för att istället buga under
”normen”. Finner någon det konstigt då att män blir mer framgångsrika
i dessa områden? Och varför vill inte folk längre
titta på svenska filmer och TV-serier? Filminstitutet ska
”undersöka”, men naturligtvis är det inte tillåtet att komma fram
till den verkliga orsaken (tillrättaläggandet och rädslan att ifrågasätta
”normen”), varför folk kommer fortsätta att vända ryggen till svensk
”kultur”. Allt enligt ett mönster av feminisering i samhället. Dessutom måste man fråga sig hur en ideologisk
konstruktion som ”könsmaktsperspektiv” ‒ som saknar all vetenskaplig
och empirisk grund ‒ kan åsidosätta ett mönster som är och varit globalt under
hela mänsklighetens historia: Män och kvinnor är olika genom evolutionär och
genetisk prägling. Verkligheten ser inte ut så som aggressionsfeministerna
försöker framställa det, nämligen att kvinnor är överlägsna på vissa områden
(omsorg, empati, uppmärksamhet, solidaritet m m) samtidigt som de är likställda
med (eller egentligen lite bättre än) männen i allt övrigt. En sådan fascistoid
bild degraderar mannen till ett obetydligt bihang ‒ vilket ju är aggressionsfeministernas
intention ‒ och är ingenting annat än ”könsrasism”. Förutom att det
dessutom är fullständigt ovetenskapligt.
Kvinnokommunitetens agerande gentemot varandra är ansvarigt
för att färre kvinnor än män blir framgångsrika inom konstnärliga gebit. Precis
som det är kvinnor som stämplar och förtrycker varandra sexuellt.
Det ”jämlikhetstänk” som är den springande punkten i denna bromsning,
som kvinnor gör av andra kvinnor, förklarar Benenson: Krav på jämlikhet inom den kvinnliga kommuniteten fungerar till att
hindra enskilda kvinnors försök att erhålla ytterligare fysiska resurser,
värdefulla allierade eller status för dem själva. Högpresterande kvinnor har
ett litet incitament för att investera i andra kvinnor, så de flesta kvinnor
tjänar på att straffa strävande likar. Här ser vi tydligt hur tanken på
”jämställdhet” (lika utfall) fungerar tydligt hämmande på ambition och karriär,
och hur redan framgångsrika kvinnor är ovilliga att släppa fram andra.
Att fler män än kvinnor syns och exponeras mer än kvinnor har inte det
minsta att göra med manligt förtryck eller könsmaktsordning! Det är
helt och hållet ett resultat av kvinnlig intrakönskonkurrens och -aggression.
Vi talar verkligen inte bara om
kvinnor, men däremot mönster som är tydligt mer framträdande hos kvinnor
Självklart kommer denna textserie, om den skulle få vidare
spridning, att attackeras av ideologiskt blinda aggressionsfeminister, och
deras svans, vilken absolut inte bryr sig om fakta, utan bara går på sin egen
övertygelse. Med en ”känsla” av att veta hur allt ligger till kommer de direkt att
bekräfta den forskning som citerats i denna bloggserie, nämligen att kvinnor
mer än män (och där räknar jag även ”manliga kärringar”) ägnar sig åt
lögner, ryktesspridning och uteslutning och därför kommer de att vräka ur sig
smutskastning, förenklingar, lögner och ignorera det som talar mot det de
själva är närmast religiöst övertygade om. Något rationellt (företrädesvis
manligt attribut) eller respektfullt agerande kommer det naturligtvis inte att
bli tal om. De som inte genast, enligt redovisat mer kvinnligt mönster, fogar
sig i och underkastar sig den ”jämlika” gruppens krav på underkastelse och
rättning i leden, måste tillintetgöras!
Men i det hela talar vi naturligtvis inte om något exklusivt
kvinnligt eller manligt. Jag kan ge ett antal exempel på kvinnor som avviker
från ”det kvinnliga” mönstret och det finns gott om ”manliga
kärringar” som gärna använder sig av samma metoder. Vad gäller den första
gruppen så är Petra Östergren ett mycket bra exempel. Med början i den aggressionsfeministiska
rörelsen, och övertygelsen om de trossatser som är heliga där, tog hon istället
till sig strikt vetenskapliga arbeten och gjorde helt om för att istället
skriva sakligt om sexarbete och ta sexarbetarnas parti. Detsamma gäller Cassie
Jay med sin dokumentär ”The Red Pill”. Den var avsedd att ”avslöja”
mörkermännen bakom de män som inte accepterar den otadliga, radikalfeministiska
”sanningen”, men fakta fick även henne att göra helt om. Ett tredje bra exempel
är Helene Bergman, en gång i tiden ”miss Radio Ellen”, med en feminism som inte
strävade till att förgöra männen, men istället kämpa med dem (den feminism som
jag själv om inte var del av ändå backade upp).
Alla tre (och oräkneliga andra kvinnor) har fått känna på
hur det ”feminiserade” samhället behandlar dem som inte är ”rätt”. Det är
klassiska exempel på den (övervägande) kvinnliga strategin med att smutskasta,
exkludera, ljuga om de som inte är ”jämställda” i gruppen eller helt
enkelt inte stå för vad man tror på, som kollegorna inte gjorde i Bergmans fall
då radionämnden fällde ett av hennes viktigaste program: Någon tröst och peptalk var det överhuvdtaget inte tal om.
Ellenredaktionen tog Radionämndens fällning som en sanning. De uppförde sig som
små flickor som fått bassning av pappa, som alltid har rätt. Så
understryker hon hur annorlunda det var på en manlig redaktion: Jag kunde inte låta bli att tänka att om
Radio Ellen varit GHT eller någon annan manlig redaktion, så tror jag inte att
man hade gett sig så enkelt som Ellen-redaktionen, som bara vek ner sig
(Bergman).
En annan kvinna som också visar att ”det kvinnliga mönstret” på intet sätt gäller alla kvinnor är Evin Rubar. En modig kvinna som i en tid av aggressionsfeministisk dominans vågade göra en kritisk dokumentär om ROKS (och i den naturligtvis blev hotad av den kvinnliga ”systern” Gunilla Ekberg, vilken är ett strålkastarexempel på en kvinna som tydligt illustrerar de negativa konkurrens- och aggressionsmönster som skildrats i denna artikelserie). På Genusdebatten har också Ninni visat att hon inte följer det (övervägande) kvinnliga mönstret av att bortse från obekväma fakta och jamsa med i kvinnokommuniteten i sina kritiska texter om genuslitteraturen (se tidigare i denna serie). En rationell och modig kvinna i dagens klimatpanik, som sticker av mot (övervägande) kvinnlig strategi är också den till Sverige överflyttade ryska kärnfysikern Ludmila Hell.
Kvinnor som illustrerar det (övervägande) kvinnliga aggressionsmönstret
På andra sidan har vi positionerade, dominerande kvinnor
(som undersökningar visar är de mest mobbande och utstötande) som antingen
själva eller genom sina ”underlydande” (som hoppas på en plats i solen bredvid
den upphöjda) driver smutskastningskampanjer, åsidosätter vetenskap, ljuger
eller falsifierar. Ett sorgligt exempel är Annie Lööf, vilken som partiledare
för ett riksdagsparti sätter sin egen åsikt framför vetenskaplig forskning ‒
oavsett om de Nordiska länderna har störst yrkesvalsskillnad p g a kön eller
inte (de ligger i alla fall väldigt högt) ‒ och helt enkelt inte ”håller
med” forskningen. Det är ett flagrant exempel på den övervägande kvinnliga
strategin att ignorera, förneka eller falsifiera fakta för att gynna en egen
position.
Ovan har jag berört Birgitta Olsson, Anna Skarhed, Melissa
Farley och Maria Sveland som kvinnor som far med falsarier och osanningar. I
den senares fall understryks det ytterligare av Evin Rubars kritik av dennas
totala osaklighet i sina framställningar.
Det finns åtskilliga fler exempel som kan anföras, alltifrån
Gudrun Schymans härskartekniker (avbryter och pratar i andras anföranden,
förlöjligar andra eller deras argument, osynliggörande genom att ignorera) till
Eva Lundgren, vilken skrivit flera vetenskapligt undermåliga arbeten men ändå
har blivit professor vid Uppsala Universitet. Så t ex skriver Hallberg och
Hermansson i den kritiska granskningen av hennes skrift ”Slagen
dam”: Framställningen präglas av en stor iver att hitta bevis för de egna
teserna, men saknar nästan helt ambitionen att pröva de egna tesernas
hållfasthet. Detta något enögda förhållningssätt är emellertid inget som
Lundgren är ensam om. Det finns ett ganska stort antal kolleger som befinner
sig i samma läger och det är förvisso ett problem. Snacka om (övervägande)
kvinnlig strategi! Trots denna vetenskapliga undermålighet presenterar ”Nationellt
centrum för kvinnofrid”, vid samma universitet, än idag skriften som
att [u]ndersökningen visar att mäns våld mot kvinnor är utbrett och finns i
alla samhällsgrupper. Ett, skulle jag vilja påstå, strålkastarexempel på
övervägande kvinnlig strategi att ljuga och förfalska och att ignorera
motsägande fakta för att gynna sin egen agenda. Det är också ett
strålkastarexempel på vart feminiseringen av samhället har lett till. En
gigantisk avsaknad av vetenskaplig hederlig- och saklighet! I enlighet med
(övervägande) kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategi får verkligheten
träda tillbaka för ideologin.
I vilka andra samhällen har det varit så? Jämförelserna
skrämmer om ni tänker efter!
Ett mindre samhälleligt destruktivt, men väldigt obehagligt
och för den enskilde förödande exempel på hur feminiseringen förstört vårt
samhälle, är drevet mot Annelie Sjöberg (som också står ut som en av de kvinnor
som inte är enligt det generella mönstret) 2014. Oavsett hur det inleddes (om Lady
Dahmers punkt var viktig eller inte) så drog det igång ett gigantiskt drev
mot Annelie på Lady Dahmers tweet, och samma Dahmer yttrade aldrig några
invändningar mot att hennes följare skulle försöka få Annelie sparkad från sitt
arbete som gymnasielärare p g a hennes påstådda åsikter. I en tråd på Genusdebatten
beklagade sig däremot ”ladyn” över att de som blivit förbannade p
g a hennes följares twittrande mot Annelie vänt sig till hennes annonsörer för
att få dem att sluta annonsera.
Jämför gärna tonen på Lady Dahmers tweet med den på
Genusdebatten så kommer ni att finna, att det är himmelsvida skillnader. På den
förra är det det typiskt (övervägande) kvinnliga aggressionsmönstret, med
smutskastning, ignorering av motstridiga fakta, falsifiering, lögn,
ryktesspridning, exkludering, hopgaddning, dold aggression (det påstås handla
om att ”skydda barnen/eleverna” mot Annelie, vilket döljer det
verkliga motivet; ”döda” henne) och total intolerans mot dem som inte
håller med/har ”rätt” åsikter. På den andra, mer patriarkaliskt
rationella Genusdebatten, är debatten saklig på ett helt annat sätt, och debattörer
tar Lady Dahmer i försvar mot dem som vänt sig mot hennes annonsörer. Något
liknande är helt frånvarande på Lady Dahmers tweet, utom då en av Annelies
kvinnliga elever tar sin lärare i försvar. Men då ifrågasätts hon genast, så
hon blir osäker och drivs mot det (övervägande) kvinnliga mönstret att inte
våga stå upp för vad hon anser och tror på. Drevet mot Annelie Sjöberg är ett
skrämmande exempel på vad feminisering av samhället i verkligheten lett till!
Människor vågar inte längre uttrycka sina åsikter om de inte är fullständigt
politiskt korrekta, för gör man det ‒ och de felar aldrig så lite med det som
”det feministiska samhället” fastslagit att alla måste följa ‒ så går
hatapparatens och mediernas förföljelser igång direkt. Och med hjälp av
”värdegrund”, skvaller, lögner och generaliseringar exkluderas de som
vågar yttra sig avvikande ur samhället!
Ett exempel som är alldeles färskt är Linnea Claesson som på (övervägande) kvinnligt sätt obekymrat tycks ljuga och falsifiera för att stämpla män som onda sextrakasserare. Prov på hur (övervägande) kvinnor kan ignorera fakta för att kräva att alla ska gå i linje är en känslostyrd medlem av Europaparlamentet.
Återupprätta patriarkatet
När titeln på denna serie, av belysning av (övervägande)
kvinnlig konkurrens- och aggressionsstrategis inverkan på samhället i och med
feminisering av detsamma, sätts till titeln ”Återupprätta patriarkatet” är
naturligtvis inte avsikten att vi ska införa något samhälle där bara män
bestämmer eller innehar positioner. Vad det handlar om är att samhället måste
återgå till sådana värderingar och metoder som män evolutionärt förvaltar
bättre än kvinnor, d v s samarbete, tolerans gentemot andra och deras åsikter,
saklighet istället för smutskastning, vetenskaplighet istället för
ovetenskaplig fixering vid kvasivetenskap, m m. Feminiseringen har släppt fram
en kader av kvinnor som uppvisar alla de negativa egenskaper som det kvinnliga
”systraskapet” exponerar mer än män. Det har lett till att samhället enbart
fokuserar på enstaka (övervägande) manliga negativa beteenden, samtidigt som
man totalt förnekar de många fler (övervägande) kvinnliga negativa beteendena
och istället försöker uppmåla en lögnaktig bild av ”kvinnan som god, (den vite)
mannen som ond” ‒ särskilt tydligt i aggressionsfeministen Gudrun Schymans ”talibantal”,
med rena lögner som
att det nästan bara är män som kan få för
sig att de genom terror och våld kan återupprätta sin värdighet. Det är ett
djupt ohederligt samhälle som aldrig kommer att leda till annat än aggression,
åsiktskorruption, djupaste splittring och ökande polarisering. Och vi har redan
gått alldeles för långt på den vägen!
Om det inte fullständigt ska gå åt helvete med vårt samhälle
måste vi göra halt och istället börja bejaka de övervägande manliga
(patriarkaliska) sätten att tackla konflikter och åsiktsskillnader. Vi måste
lyssna på varandra (och till det räknas inte sådan humbug
som SVT ägnar sig åt, ”Sverige möts”, som inte är något annat
dold [övervägande] kvinnlig aggression), acceptera sakskäl, vetenskap och
avvikande åsikter och rön, sluta att på ett (övervägande) kvinnligt aggressionsvis
tysta ”fel” röster, smutskasta och stigmatisera dem som inte är
politiskt korrekta och, enligt det (övervägande) kvinnliga lojalitetskravet
kräva att alla tycker lika.
Ska vi komma tillrätta med aggression och motsättningar får vi inte skapa en ideologisk fantasivärld där människor bedöms efter schabloner som saknar förankring i verkligheten, som fallet är med genus-”vetenskapen” (könsrasbiologi) och aggressionsfeministisk människosyn. För att några påstår att just en övervägande manlig aggressions- och konkurrensteknik (fysiskt våld/aktion) skulle vara den värsta rättfärdigar inte att man bortser från alla de tekniker som kvinnor övervägande är värre på än män. Då hamnar vi i sådana falska världsbilder som vårt samhälle just nu omfattar, att kvinnor är ”goda” och (vita) män ”onda”. Det är lika illa att peka ut ett kön som ont som det är att peka ut en ras. Vi måste hantera verkligheten som den ser ut och skapa våra försök till lösningar utifrån den, inte en ideologisk fantasivärld. Både män och kvinnor har negativa sidor, kvinnor sådana som samhälleligt är mer negativa, men som är gynnsamma för den mindre gruppen. Bägge könen har också positiva, som egentligen hellre borde fokuseras på. Men det är omöjligt så länge aggressionsfeministerna kan driva sin ”feminisering” av samhället och sitt krig mot männen.
Mångfald och olika åsikter är vad som för samhället framåt, vilket det patriarkaliska samhället fram till 1970-talet bevisade och uppenbarligen ensamt står för. En feminisering av samhället leder bara till intolerans, polarisering, våld och i slutänden åsiktstotalitarism! Därför är det högst problematiskt att alla riksdagspartier (utom SD) betecknar sig som ”feministiska”. D v s indirekt legaliserar en nedmontering av åsikts- och yttrandefriheten och själva demokratin.
Referenser
Archer J. Sex differences in aggression in real-world
settings: a
meta-analytic review. In Review of
General Psychology. Vol. 8(4). 2004. P. 291-322.
Benenson J.F. The development of human female
competition: allies and adversaries. In Philosophical
Transactions of The Royal Society B Biological Sciences. Vol. 368, no.
1631. December 2013.
https://www.researchgate.net/publication/258117629 Benenson J.F., Kuhn M.N., Ryan P.J., Ferranti A.J., Blondin R., Shea M., Charpentier C., Thompson M.E., Wrangham
R.W. Human Males Appear More Prepared Than Females to Resolve Conflicts with
Same-Sex Peers. In Human Nature. Vol.
25, Issue 2. June 2014. P. 251-268.
Benenson J.F., Markovits
H., Hultgren B., Nguyen T., Bullock G. et al. Social Exclusion: More Important to Human Females Than Males. In PLoS ONE 8(2). 2013.
Bergman, Helene
(2013). Med svärtad ögonskugga. En
feministisk memoar. Beijbom books.
Björkqvist K., Österman
K., Lagerspetz K.M.J. Sex
differences in covert aggression among adults. In Aggressive Behavior. Vol. 20. 1994. P. 27-33.
Buss D.M. Sex differences in human mate
preferences: Evolutionary hypotheses tested in 37 cultures. In Behavioral and Brain Sciences. Vol. 12.
1989. P. 1-49.
Liddle J.R., Shackelford
T.K., Weekes-Shackelford V.A.
Evolutionary Perspectives on Violence, Homicide, and War. In ed. by Todd K.
Shackelford, Viviana A. Weekes-Shackelford, “The Oxford
Handbook of Evolutionary Perspectives on Violence, Homicide, and War”.
2012. P. 3-22.
Maner J.K., McNulty
J.K. Attunement to the fertility status of same-sex rivals: women’s
testosterone responses to olfactory ovulation cues. In Evolution & Human Behavior. Vol. 34, Issue 6. November 2013. P.
412-418.
Owens L., Shute
R., Slee P. Guess what I just heard!
Indirect aggression among teenage girls in Australia. In Aggressive Behavior. Vol. 26(1). 2000. P. 67-83.
Sefcek, Jon A, Brumbach, Barbara H,
Vasquez, Geneva, & Miller, Geoffrey F. (2006). The Evolutionary Psychology of Human Mate
Choice: How Ecology, Genes, Fertility, and Fashion Influence Mating Behavior. I
Journal of Psychology & Human Sexuality, Volume 18, 2007 – Issue 2-3, Pages 125-182.
Simmons R. Odd girl out: The hidden culture of aggression in girls. London: Harcourt. 2002.
Ström, Pär (2007). Mansförtryck och kvinnovälde. Den nya välfärden.
Symons, Donald:
Beauty Is in the Adaptations of the Beholder: The Evolutionary
Psychology of Human Female Sexual Attractiviness. I Sexual
Nature Sexual Culture (ed Paul R Abramson & Steven D Pinkerton), Chicago and London
1995.
Trivers R.L. Parental investment and sexual selection.
In B. Campbell (Ed.), Sexual selection and the descent of man,
1871-1971 (pp. 136–179). Chicago, IL: Aldine.
Vaillancourt T., Sharma
A. Intolerance of sexy peers: intrasexual competition among women. In Aggressive Behaviour. Vol. 37(6). 2011
Nov-Dec. P. 569-577.
Wase, Dick (2012). Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen. Oeisspeis.
Del tre i denna serie om kvinnlig aggression och
konkurrensstrategier avslutade bl a med att redogöra för att 91 % av kvinnors
konkurrens riktar sig mot andra kvinnor. Förutom att detta tydligt klargör att
det kvinnliga ”systraskapet”, som aggressionsfeministerna fantiserar om, inte
existerar så kunde man dock fråga sig om inte det är ett incitament för att en
feminisering av samhället åtminstone inte skulle drabba männen? Men så är det
naturligtvis inte! Tvärtom så visar det sig, att ju mer framgångsrika och i
framstående positioner kvinnor blir, desto mer aggressiva och utstötande blir
de. Något som även kommer drabba den manliga kommuniteten hårdare eftersom
männen nu i högre grad blir de framgångsrika kvinnornas konkurrenter. Det vore
ju naivt att tro att det kvinnliga aggressions- och konkurrensmönstret skulle
förändras av att de blir mer framgångsrika gentemot män när de intrakönsmässigt
blir mer aggressiva.
Kvinnor är mer avundsjuka på varandra och sämre på att lösa konflikter
Hög status och
gillande var icke eller negativt relaterat för tidiga och medeladolescenta
amerikanska flickor, men positivt relaterat för pojkar. […] På samma sätt rapporterar kanadensiska
flickor större avund-/svartsjuka än pojkar om en samkönad vän var mer
framgångsrik. I enlighet med det var amerikanska och kanadensiska flickor mer
sannolika än pojkar att tro att om de var mer framgångsrika än en nära samkönad
vän i att skapa nya samkönade vänner, excellerande i akademika eller gymnastik
eller skapande en romantisk relation så skulle de bli mindre omtyckta av sin
samkönade vän […] När elva- till
tolvåriga finska barn beskrev uppförandet hos samkönade klasskamrater vilkas
mål korsade deras, rapporterade flickorna mer förekomst än pojkar av dold
konkurrens, inkluderande att ljuga på personen bakom dess rygg, att bli en
annans vän för att hämnas på föremålet, att säga till andra att inte vara vän
med föremålet, tjura, skjuta föremålet åt sidan, låtsandes att inte känna
föremålet och förbli arg [d v s mer långsinthet, min kommentar] (Benenson).
Benenson’s rapportering understryks av Benenson, Markovits, Hultgren, Nguyen, Bullock
m fl, vilka understryker att män är bättre än kvinnor på att lösa konflikter: Jämfört med kvinnor rapporterade män att
deras ilska försvann och deras vänskap med antagonisten snabbt tilltog […] män, men inte kvinnor, rapporterade att
deras ilska försvann snabbare […] t o
m före reaktionsfasen började var män mer beredda än kvinnor att lappa ihop
sina relationer … efter att ha reagerat var män drivna än längre att tro att
konflikten skulle lösa sig […] Det är
i överensstämmelse med den nuvarande tolkningen att kvinnor är mindre beredda
än män att förlika sig för att de förväntar sig att deras ilska ska vara under
en längre period.
Samma forskare understryker också att män är mer inriktade
på att lösa konflikter: Med tanke på det
större förlitandet på samkönade icke-släktvänskaper hos män och deras
förutsägbara utvecklingsimport, indikerar kortisolgensvaret hos män på samma
sätt det större hotet mot anpassningsbarhet som relationslösningar
tillhandahåller och kan, faktiskt, underlätta aktioner män skulle ta för att
undanröja detta hot […] Mot bakgrund
av resultat att kvinnor investerar mindre än män i icke relaterade samkönade
likar förutsade vi att män skulle vara mer sannolika än kvinnor att lösa en
konflikt med en samkönad vän. De innevarande resultaten belyser könsskillnader
i de närmaste mekanismerna som föregår förlikning eller tröst som gensvar på
konflikter med samkönade likar.
Som en följd av att kvinnor är mer avundsjuka och har
svårare att lösa konflikter retar de också upp sig lättare och blir lättare
sårade. Benenson skriver, som redan relaterats: Flickor rapporterar större ilska, att de är sårade, avundsjuka än
pojkar gentemot nära samkönade vänner, särskilt om de övergavs för en romantisk
partner. Det här, plus den sämre förmågan att lösa konflikter, hänger
förmodligen också samman med flickors/kvinnors större ovilja till och
obekvämhet med att förhandla: när grupper
om fyra sex- till nioåringa samkönade barn ombads att välja ledare så var det
ingen könsskillnad när det gällde längden på förhandlingarna. Flickor uppvisade
emellertid mer obehag än pojkar under förhandlingarna och för flickorna blev
obehaget större ju längre förhandlingarna pågick (Benenson).
Kvinnor vågar mindre stå upp för vad de tror på
Om det redan sen tidig barndom finns ett tryck på flickor/kvinnor
att inte sticka ut, att inte försöka vara förmer än andra, rädsla för att bli
utstött och att inte passa in är det inte konstigare än att kvinnor mindre än
män vågar stå upp för vad de tror på (om det är avvikande mot den sociala
normen) och att utmana. Kvinnor är mer känsliga för uteslutning, för
social isolering… Man har funnit att kvinnor lider mer än
män i sådana situationer. På en psykologisk nivå måste de utstå större nervös
påfrestning och deras hjärtintensitet ökar … ibland väljer de t o m att ge
upp eller underkasta sig gruppen eller mannen, bara för att undvika offentlig
skam (Furtuna). Man kan säga att kvinnor mer än män gör ”pudlar”, men redan
innan de måste framträda offentligt. Den gigantiska faran i detta övervägande
”feminina” beteende är ‒ som tidigare redan berörts ‒ att det affekterar
vetenskap och forskning. Om man inte vågar stå för sina åsikter kommer vi inte kunna
föra utvecklingen framåt.
Kvinnor använder mer dold
aggression än män och kvinnor med status i gruppen är mer aggressiva
Benenson
sammanfattar: Från tidig barndom
och framåt använder flickor strategier som minimerar risken för vedergällning
och andra flickors styrka. Flickors tävlingsstrategier inkluderar undvikande av
direkt inblandning i andra flickors mål, döljandes tävlandet, att bara öppet
tävla från en högstatusposition i samfundet, påtvingandes jämlikhet inom det
kvinnliga samfundet och att socialt stöta ut andra flickor […] Flickor
är också mindre sannolika än pojkar att ingripa verbalt (kommandon, hot, förbud
eller häcklande). Istället använder de mer raffinerade konkurrensstrategier
[…] När det är möjligt är det säkrare
att dölja konkurrerandet än att öppet tävla. I samkönade konversationer,
jämfört med pojkar, använder flickor hälften så mycket påstående eller
dominerande talhandlingar ägnade att kontrollera en samkönads uppförande
[…] När öppna trakasserier förekommer
så trakasserar högstatusflickor lågstatusflickor, precis som högstatuspojkar
trakasserar lågstatusflickor, men flickor är mindre sannolika att [öppet] mobba än pojkar. Mer vanligt är att
högstatusflickor använder mindre uppenbara strategier […] Tvärkulturellt ökar flickors manipulering av
andra flickors allianser med samma kön och andra-könets likar i omfång och
intensitet under adolescensen jämfört med tidigare och relativt till pojkar.
Slutligen: Högpresterande kvinnor har ett
litet incitament för att investera i andra kvinnor, så de flesta kvinnor tjänar
på att straffa strävande likar.
Män använder mer rationellt liknande aggression
Liddle, Shackelford
& Weekes-Shackelford konstaterar att [r]esultaten visar att män verkligen använder
rationellt liknande aggression mer än kvinnor vilka, under det vuxna livet,
fortsätter att vända sig till social manipulering oftare än män […] män [är] mer sannolika än kvinnor att
uppvisa en profil av subjektiv rapportering och fysisk respons som reaktion på
en konflikt med en samkönad like som kopplats ihop med högre social investering.
Det här hänger samman med att män har ett mer rationellt
sätt att tackla problem: Könsskillnader i
tankedisposition, som uppmätts av REI, var uppenbara i vårt urval av
hälsoarbetare över ett vida spann. I enlighet med tidigare resultat bland yngre
vuxna uppvisade män en högre preferens för rationell bearbetning än kvinnor och
kvinnor föredrog en mer erfarenhetsmässig bearbetning än män (Sladek, Bond
& Phillips). Det understryks av Pavco-Giaccia, vilka meddelar: Resultaten
från studie 1a antyder att både män och kvinnor undermedvetet associerade
manlighet med rationalitet och kvinnlighet med känslor mer än vice versa
[…] Resultaten av denna undersökning tillhandahåller direkta bevis för att
rationalitet är könsbunden när det gäller grundläggande nivåer av
begreppsmässig associering i det semantiska minnet.
Kvinnor är mer intoleranta mot
avvikelse
Det kvinnliga
mönstret av snävare vänskaper, sämre samarbetsförmåga, mer avundsjuka m m
bidrar till att kvinnor också är mer intoleranta mot avvikelse. Benson skriver:
Kvinnliga vänner förhindrar
konkurrens gentemot varandra och andra bekanta genom att straffa överordning,
krävandes ömsesidighet och uppvisande en låg tröskel för att upplösa relationer
när konflikter uppstår […] Initiering
i och bevarandet av kvinnlig vänskap kräver regelbunden uteslutning av
inkräktare och påtvingande av lojalitet, exklusivitet, ömsesidighet och
jämlikhet. Flickor tolererar konflikter mindre än pojkar med vänner av samma
kön, då de fortsätter från en kvinnlig vän till nästa i sökandet efter en annan
flicka som uppfyller de nödvändiga villkoren […] I enlighet med det var amerikanska och kanadensiska flickor mer
sannolika än pojkar att tro att om de var mer framgångsrika än en nära samkönad
vän i att skapa nya samkönade vänner, excellerande i akademia eller gymnastik
eller skapande en romantisk relation så skulle de bli mindre omtyckta av sin
samkönade vän.
Vad betyder det de för samhället att kvinnor dominerar så många allmänt sett negativa egenskaper? Ja, det ska vi ägna oss åt i de bägge avslutande delarna.
Med tanke på att ett antal ”rätta” elitmänniskor
har uttalat sig om åtgärder för klimatet på ett sätt som inte kommer drabba
dem, men däremot ”vanligt” folk, och de bl a åberopat ökande ”extrema
väderförhållanden” (jag hänvisar till Lars Berns replik)
har denna text kommit till.
Extrema väderförhållanden är en favorithalmgubbe hos många
klimatpaniker, här i
debatten mellan klimatpanikerna Michael Mann & David Titley och
klimatkritikerna Judith Curry & Patrick Moore drar Titley igång sin litania
med ett skrämselscenario om effekterna av det allt mer extrema vädret (28 min
in) genom att visa en bild på vad ”global warming” har orsakat för
skador genom extrema väderfenomen. Faktum är dock, att väderfenomenen INTE har
blivit mer extrema. I detta vittnesmål inför senaten
vittnar Roger Pielke om att det inte finns några som helst belägg för att vi
fått värre väderfenomen och att det skulle ta lång tid för en klimatförändring
att sätta spår i form av sådana.
Själv gick jag igenom Svenska dagbladets årsböcker för vissa år under tjugo- och trettiotalet och det rapporteras mängder av väderkatastrofer som människor i vårt land knappast någonsin hörde talas om. 2 januari 1926 var det översvämningskatastrofer i Holland och Belgien, s å 22 september förstördes staden Encarnacion i Paraguay av en cyklon, med över 400 döda och 4000 skadade. 1929 7/12 härjade våldsamma stormar på Atlanten och särskilt utanför Frankrike sjönk många fartyg, 1931 27/6 drog en våldsam värmebölja över USA med över 200 dödsoffer som följd. S å 10/8 efter fyra månader utan regn kom ett tornadoartat skyfall med så kraftiga vindar att mängder av båtar krossades mot land och järnvägsvagnar blåstes av järnvägsspåren. S d drabbades London av häftiga snöfall! S å 12/8 svämmade Yangtekiang över efter kraftiga regn, 130.000 m2 av floddalen ställdes under vatten och åtta miljoner(!) människor omkom. 1932 22/3, en cyklon drog fram över fyra amerikanska stater, där flera mindre städer och byar jämnades med marken, 358 döda och 2500 skadade. 1933 26/10 förstördes den mexikanska hamnstaden Tampico fullständigt av skyfallsliknande regn, 5000 omkom och inom 12 mils omkrets översvämmades allt. 1934 1/6 var det intensiv torka i Indien med dagliga temperaturer över +50º celcius, 11/6 ödelade fruktansvärda virvelstormar flera städer i Salvador och Honduras med tusentals döda som följd, 22/9 Japan hemsöktes av en tyfon med åtföljande flodvåg, 1661 döda ca 5000 skadade. 1935 4/9 en våldsam orkan drog över Florida med över 1000 dödsoffer. 1936 6/1; förödande översvämningar i Frankrike, där Seine, Loire, Garonne och Rhône stieg över sina bräddar, 18/3 var det svåra översvämningar i östra USA efter töväder och kraftiga regn. I Pittsburg steg vattnet 6 m med ca 300 döda och hundratusentals hemlösa som följd, 7/7 efter oerhörd hetta i mellanvästern hade efter några dagar 570.000 gårdar fått sin skörd förstörd och i mitten av månaden hade över 5000 dött i värmen. 1937 21/1 Ohio med bifloder svämmade över stora områden i 11 amerikanska stater. På Cincinattis och Louisvilles gator var vattnet 5 ½ m högt och hela städer evakuerades. Ca en miljon människor blev hemlösa, ca 500 omkom. 1938 14/6 fick stora regnmängder Gula floden att svämma över och 150.000 kinesiska och 5000 japanska soldater drunknade. 300.000 människor blev hemlösa. Yangtsekiang steg med ca 8 m. 1939 14/1 var det omfattande skogsbränder i staten Victoria i Australien, i en värmebölja som krävde över 100 dödsoffer.
Fortfarande de två första krigsåren rapporterades vissa
väderkatastrofer, men sedan försvann de till förmån för rapporterna från världskriget.
1940 4/1 var det katastrofala översvämningar i provinsen Sevilla i Spanien och
i Guadalquivir steg vattnet 15 m över normalnivån. I Portugal översvämmades
staden Tejo, lämnandes 7500 personer hemlösa. 1941 1/6 en cyklon fick floden
Ganges att svämma över, med 5000 döda som följd.
Och detta är långt ifrån alla extrema väderkatastrofer som
rapporterades!
Hur kan någon tro på en agenda som måste använda sig av faktaförfalskning och tystande av kritik för att kunna övertyga människor? Det kommer åtminstone aldrig att övertyga mig! När makthavare, medier, aktivister och karriärister är rörande överens i kontroversiella och komplicerade frågor så ligger det en hund begraven. Då kommer aldrig fakta fram, bara friserade sådana som ska gynna dem som tjänar på det. Och det gäller inte bara klimatet, det gäller även sexualdebatten, feminism/genus (t ex myten om ”mäns våld mot kvinnor) och invandring/integration. När ska vi lära oss att den elit som nu föresatt sig att ”uppfostra” oss att bli ”rätt” (så elitens egen position inte ska hotas) inte bryr sig om några andra än sig själva?
I någon sorts ”självkritisk” serie ska Janne
Josefsson följa upp tidigare ”undersökande” program som han varit med
och gjort. Det vore nog ett lovvärt syfte om det verkligen handlade om
självkritik och undersökande journalistik, men det första avsnittet har absolut
ingenting med någondera att göra! Det är helt subjektiv propaganda för en
politiskt korrekt ståndpunkt och gör absolut ingenting för att skärskåda eller
hjälpa sexarbetares situation. Det är ett journalistiskt pekoral!
Undersökande journalistik ska utgå från obestridliga fakta
och undersöka påståenden för och emot ‒ i sig inte annorlunda än vilken
vetenskaplig forskning som helst. I programmet framförs dock inte ett enda
obestridligt fakta, enbart ounderbyggda påståenden som inte har någon som helst
grund i vetenskaplig forskning. Därtill byggs hela den ”undersökande
journalistiken” på ett tidigare lika undermåligt reportage från 2000, om
verklighetens ”Lilja 4-ever” och hennes uppbragta vän, på två röster.
I förbifarten släpps en rumänsk sexarbetare som vittnar om att hon jobbar av
egen vilja, utan någon hallick, in, och förutom att hon senare förminskas av
Josefsson själv så visas nivån på programmet av att Dangoules (förebilden för
”Lija 4-ever”) vän Melitta genast vill polisanmäla rumänskan.
Jag klandrar på intet sätt Melitta för hennes känslor och
uppbragthet, lika lite som jag ifrågasätter tragedin kring Dangoule. Men en
undersökande journalist ska inte så uppenbart okritiskt acceptera allt som
verkar salongsfähigt i sammanhanget och framförallt inte avge slutsatser som bortser
från vittnesmål och fakta. Dessutom borde han balansera de känslosamma utbrott
som Melitta uppvisar.
Det som sägs i Striptease 2000 är verkligen ingenting som
enbart kan lastas på ”människohandlare”. Dangoules situation i
Litauen var långt ifrån ”rosenröd” och av de vittnesmål som ges kan
man starkt misstänka att hon redan där prostituerat sig. Ingen kan klandra
henne för det, men att indirekt skylla det, eller det faktum att hennes familj
sket i henne, på ”människohandel för sexuella ändamål” är verkligen
att skjuta över målet. Det finns mängder av analoga fall där kvinnor och män av
eget val sökt sig till väst för att söka förbättra sina liv. Men det handlar inte om ”människohandel
för sexuella ändamål”, det handlar om att möjligheterna för dem är
stängda, varför de måste vända sig till människosmugglare som kan ta ut hutlösa
priser. Priser som sedan ställer dem i stor skuld och som tvingar dem att
arbeta på något sätt för att kunna betala tillbaka. Men det finns ingen som
helst humanism i att beröva dem möjligheterna att försöka, så som Josefsson och
andra vill göra. Vi hör sensmoralen i vännen Dellas i Litauen kommentar:
”hade hon stannat i Litauen hade hon i alla fall varit i livet idag. I
Sverige blev hon ett villebråd.”
Ingen vet om det som Della säger stämmer, att Dangoule
skulle varit i livet om hon stannade. Däremot var hon redan ett villebråd i
Litauen och det finns föga som talar för att hon fått det mycket bättre där.
Men, det är uppenbart att Josefsson och andra som förfäktar denna ensidiga
fixering på ”människohandel för sexuella ändamål” anser att tjejer i
Dangoules situation i hemlandet inte ska ges möjligheter att förändra denna ‒
och i förlängningen alltså acceptera sin situation som ”villebråd” ‒
genom sexarbete. Åtminstone inte i något annat land än hemlandet.
Amatörmässigheten i Josefssons program lyser också som en
neonskylt genom de skygglappar som ska skydda mot allt som kan ifrågasätta att
den officiella svenska hållningen ‒ och inte minst lagarna ‒ är otadliga. En
verkligt undersökande journalist, som den franska Ovide (som gjort en
prisbelönt dokumentär om hur förödande den svenska sexlagstiftningen slår mot
svenska sexarbetare, ”I Sverige finns inga horor”) hade frågat sig;
”vad är det i Sverige som gör att sexarbetarna kan hamna i sådana
situationer här”? En verkligt undersökande journalist hade inte bara
okritiskt godtagit den kraftigt, vetenskapligt ifrågasatta svenska
sexlagstiftningen, utan försökt få en helhetsbild. Istället för att bara gå på
enstaka, utvalda röster. Men när det gäller detta ämne är Janne Josefsson ingen
undersökande journalist. Han är enbart en amatör som politiskt korrekt gör ett
propagandanummer för den svenska självgodheten. Han behöver inte ta del av
forskning, vetenskapliga undersökningar och motstridiga röster ‒ som hos t ex
”Rose alliance”. Det räcker med att köra ett totalt ovetenskapligt
skräckscenario som ska fungera som ytterligare en dimridå för människor att få
upp ögonen för att vi i Sverige inte alls bryr oss om sexarbetare. Myndigheter och
medier bryr sig bara om att exportera den självutnämnda svenska präktigheten
och struntar i hur sexarbetarna mår. Åtminstone om de inte vill göra avbön och
instämma i det svenska fördömandet.
Redan för flera år sedan skickade jag boken ”Den
kidnappade sanningen ‒ myten om den gigantiska sextraffickingen” till
UG-redaktionen, med en uppmaning att via undersökande journalistik skärskåda
den verkliga sex-trafficking industrin”, nämligen
anti-prostitutionsrörelsen. Men UG-redaktionen gjorde som samtliga svenska
media, de sopade de ”fel” fakta som redovisades under mattan och
låtsades som ingenting. Hade Josefsson konsulterat den hade han kunnat se, att
fallet ”Lilja 4-ever” är ett ytterst sällsynt fall. Det förekommer,
javisst, men internationell statistik visar, som framgår av redovisad sådan,
att verklig sextrafficking, d v s ”människohandel för sexuella
ändamål” är ett oerhört marginellt brott. Och det hjälper inte heller att
försöka skyla detta med den ovetenskapliga myten om ”mörkertal”, för
t o m BRÅ (S
21) medger att det är osannolikt med mörkertal kring detta brott.
Inte heller var de svenska lagarna till minsta hjälp för
Dangoule. Det som hade hänt henne, om hon trott sig ha någon hjälp där, vore
att hon under den period som löpte fram till en eventuell rättegång fått
stanna, för att sedan återsändas till ”villebrådssituationen” i
Litauen. Att arbeta under skyddade förhållanden som sexarbetare är uteslutet. I
Sverige har man nämligen konstruerat en samhällelig norm, grundad i djup
kristen moralism, som säger att det är ”kränkande” och
”förnedrande” att erbjuda sexuella tjänster. Alltså mår en kvinna som
valt att sälja sex i Sverige bättre av att bli utvisad och återsänd till sin
ursprungliga miljö. Oavsett hur den tedde sig. Hade verkligen Josefsson brytt
sig om sexarbetarnas välfärd borde han ha studerat Nya Zeeland. Sedan
avkriminaliseringen av sexarbete i detta land 2003 inträffade det tidigaste
”sextraffickingfallet” först 2017. Då dömdes tre personer för att ha
traffickerat en minderårig. Men det säger på intet vis att den minderåriga
tvingats till sexarbete, eftersom det automatiskt blir ”människohandel för
sexuella ändamål” om sexarbetaren är under 18 år. Vi har haft flera fall i
svensk domstol där den minderåriga sexarbetaren hävdat frivillighet, men dom
har utdömts endast p g a hennes ålder. Avkriminalisering av sexarbetet är
alltså det effektivaste sättet att motarbeta ”människohandel för sexuella
ändamål”. Men det vill inte Josefsson känna till.
Inte heller
finns i dennes föreställningsvärld, tycks det, möjligheten att de få fallen med
domar i sextraffickingmål kan bero på att de i verkligheten är få. Trots att BRÅ alltså säger att det
är föga troligt med mörkertal. Istället blir det till ett fullständigt
obestyrkt påstående om att en av de få som vågar
vittna är den nigerianska flickan ”Mercy”. Internationell forskning
visar emellertid att omkring 94 % av alla kvinnliga sexarbetare
själva väljer att inträda i jobbet. Jämför att Steinfatt (2002) finner 0 % av de över
4000 thailändska sexarbetare han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig
ha blivit tvingad/tubbad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar 6 %, liksom Busza (2004). Boonchalaksi
& Guest finner 13,5 % på de inhemska thailändska bordellerna för
thailändare, men 0 % på massageinstituten.
Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i
sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 % (PRA 2008), Jenkins fann ingen bland eskorterna och Mai finner 6 % av de migrerade (de förment ”traffickerade”)
sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete. 6 % kommer också McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska
sexarbetare de intervjuat. I den danska
utvärderingen (Kofod & medarbetare)
kommer man fram till siffran 4 % som tvingats/tubbats in i prostitution av
andra.
Janne Josefsson är inte intresserad av sådana fakta. Han är inte intresserad av fakta överhuvudtaget när det rör denna fråga, för hans avsikt är inte undersökande journalistik, det är att leverera ett politiskt korrekt propagandanummer där den som säger sig göra det frivilligt måste ifrågasättas med att hon ”kanske” gör det frivilligt, den som vittnar mot ”bordellmamman” kan däremot inte ifrågasättas alls. Något som måste understrykas med den eurocentriska föreställningen om ”juju-kulten” i Edo-provinsen i Nigeria. Tror någon att han istället kunde ha formulerat sig ”Den rumänska flickan i röd kjol som sålde sex frivilligt, för sina barns skull och Mercy från Nigeria som kanske lurades hit till Europa närd av en dröm om ett bättre liv”? Jag tror, till skillnad mot Josefsson, på dem bägge, för visst existerar fall som Dangoules och Mercys, men de ska inte i ett ”journalistiskt undersökande” program i sin ovanlighet få styra bilden av allt sexarbete. Och svensk lagstiftning ger varken skydd mot eller har minskat någon verklig sextrafficking till landet. Tvärtom ligger vi högre än världsgenomsnittet med 0,54 fall per 100.000 invånare mot 0,48 i hela världen.
Om Josefsson och någon annan
moralpredikant verkligen värnade om hur sexarbetarna mår skulle de anslå ett
skadereduceringsperspektiv, som man gjorde i Nya Zeeland och Queensland. Man
skulle följa Amnesty Internationals linje om avkriminalisering, för att säkra arbetsförhållandena,
men istället väljer de politiskt korrekta i detta lilla land att tro att den
skadegynnande lagstiftning vi har är något som ska exporteras. Och för att få Sverige
att framstå som så utopiskt präktigt måste man offra de sexarbetare (en gigantisk
majoritet) som inte vill ”inse sitt eget bästa”. Vill de inte jobba i
ett ”anständigt” yrke får de skylla sig själva. Därmed basta.
Slutsnackat!
Och ‒ naturligtvis ‒ för att
få den svenska intoleransen och inhumanismen att framstå som något präktigt
måste man göra som Josefsson, SVT, aktivister, politiker, m fl. Förtiga fakta,
låta enstaka vittnesmål styra hela bilden av sexarbete (i programmet två
sådana), tysta motstridiga röster och presentera goda propagandahantverk ‒
solår från sexarbetets verklighet.
Josefsson har ju i andra sammanhang gjort bra
insatser, men här borde han skämmas! Han gör varken Dangoule, Mercy eller någon
annan verkligt sextraffickerad någon tjänst med att förvränga verkligheten.
Den här texten har tillkommit med anledning av Ivar Arpis
utmärkta referat av den avklädning som James A
Lindsay, Peter Boghossian och Helen Pluckrose gör av genusforskning och
ideologisk feminism i USA. Jag vill dock påminna om att det inte är
första gången som en sådan avklädning görs, men denna är
betydligt kraftfullare, i det att det handlar om ett flertal artiklar.
Som ”The
Atlantic” också blottar är denna avklädning någonting som drar med sig
intellektuell ohederlighet från de postmodernistiska ”akademikerna” som
plötsligt står nakna. En av dem,
”akademikern” Alison Phipps skrev på twitter:
”Snälla ni stå bakom kolleger i
genusforskning / kritiska rasstudier / överviktsstudier och andra områden
attackerade av denna tidskriftsartikelbluff.
Det är en samordnad attack från högern.” (Som motpol dessa akademikers
kommentarer). Hur absurt det är
inser man när det framgår att alla tre författarna är vänsterliberala. (Men har man inget annat att tillgå får
”högerspöket” användas.) Det gör att vi
också, som kritiska till denna fanatiska ideologi, som t ex genusforskningen
styrs av, inte får generalisera rörande politiska åsikter. Jag är övertygad om att det finns åtskilliga
därute till vänster som är kritiska (inte bara Johan Westerholm), men de har
möjligen svårare att komma ut med det än de som redan är ”politiskt”
kritiska. Jag skriver ”möjligen”, för
det är uppenbart att stora mängder av kritiska personer som inte är vänster
idag inte heller vågar yttra sig offentligt av rädsla för att skada karriären,
så som Steven Sampson konstaterar.
Man måste beteckna det som
uppenbart att hyckleriet i detta land (och andra) kring vetenskaplighet nått
katastrofala nivåer. Respekten för
saklighet och objektivitet har drunknat i ett postmodernistiskt träsk av
okunniga människor som hävdar auktoritet enbart p g a sina åsikter (och
frånkänner dem med andra åsikter den auktoriteten). Lindsay, Boghossian och Pluckrose klär av
denna gigantiska korrumpering av vetenskapen tydligt ‒ inte minst för att Adolf
Hitler i något omarbetad form ses som ”feministiskt tillförlitlig”. Det gör att det faktiskt är relevant att
kanske släppa termen ”radikalfeminister”, som urskillning från sansade
feminister (som t ex Petra Östergren och Louise Persson), och istället kalla
dem ”feminazter”.
Feminazterna, och de med dem
sammanhängande politiska opportunisterna och karriäristerna, har under en lång
räcka av år tillåtits korrumpera vetenskaplig forskning och objektivitet med
metoder som man använde i fascistiska och kommunistiska diktaturer. Det handlar om ignorans av motstridiga
vetenskapliga fakta och ovilja att sakligt debattera i skrift eller verbalt,
smutskastning och misstänkliggörande av dem som obstruerar mot den ”rätta”
övertygelsen och försök att få de människor som är ”fel” att hamna som utstötta
och bespottade i samhället. Jag ska
villigt medge att det finns de som agerar lika illa även bland dem som är
kritiska till idologibaserad forskning, men skillnaden är att de inte sitter i positioner
där de har möjligheter att styra politiken ‒ så som feminazterna tillåtits att
göra.
Ett intressant drag i denna
smutskastning är det som egentligen borde vara kontraproduktivt för dessa
feminazter och deras allierade, nämligen att de klumpar ihop kritiker som
”köpta av någon ’lobby’.” Om det gäller
sexualdebatten är det ”sexlobbyn” (som inte ens existerar i verkligheten), rör
det rasstudier är det ”rasister”, är det genusforskning eller feministiska
studier är det ”vita cis-män” eller ”patriarkatet” (även dessa mer eller mindre
påhittade), är det överviktsstudier är det typ ”köttindustrin” och är det
klimatforskning är det ”oljeindustrin”.
De här diffusa och inte sällan icke existerande ”lobbygrupperna” kan
användas för att ifrågasätta vilken forskning som helst, oavsett hur genuint
underbyggd den är. Sedan kan man
ignorera denna forskning och säga att den inte är värd att ens kommentera. Istället kan man producera statligt beställda
nonsensrapporter (som t ex utvärderingen av sexköpslagen). Och det är här som en verklig absurditet
infinner sig!
Absurditeten består i att de som
verkligen är köpta av ”lobbyer” är just genusforskare, växthuseffektsivrare,
migrationsforskare, sexlagsförespråkare m fl ”feminazter”, eftersom de anslag
som ges till forskning uteslutande går till politiskt korrekt sådan som dessa
företräder. Att man sedan kritiserar
seriösa forskare för att de försöker få pengar till forskning från eller komma
ut via alternativa källor när han/hon inte släpps fram till de statliga
köttgrytorna är ju så makabert att man bara blir förstummad. ”Du får inga pengar för att din forskning
riskerar att producera fel resultat, men vänder du dig till andra möjligheter
tänker vi smutskasta dig som en konservativ som betalas av ’lobbyn’.”
Herrgud, var har vi hamnat
egentligen?
I det här sammanhanget vill jag
citera Lindsay, Boghossian och Pluckrose i deras Youtube-video: Ingen
tolererar den här typen av korruption när de upptäcker att resultaten är
industrifinansierad förvrängd forskning, för att få den att peka i en bestämd
riktning. Samma granskning skulle
vidhänga forskning när den främjar en politisk agenda, och vi har t o m
avslöjat tillräckliga bevis för att antyda att denna korruption är genomsyrandes
många ämnen, inkluderandes kvinno- och genusforskning, feministiska studier,
rasstudier, sexuella studier, överviktsstudier, kulturella studier och
sociologi. Man kunde även lägga till
växthuseffekt/klimat.
Men det handlar inte bara om att feminazterna och deras
kumpaner bland politiker, journalistkår och aktivister vill beröva alternativ
forskning ekonomiska medel och publiceringsmöjligheter, det handlar också om
att straffa dem som framhärdar, genom att förstöra deras liv och inkomstmöjligheter. Vi är ännu inte i Nazityskland eller
Sovjetunionen, där man togs av daga eller kastades i koncentrationsläger, men
det gäller att ta heder och ära och ekonomisk utkomst från personen som
framhärdar. Särskilt om han/hon har
genuint underlag för sin kritik av ”det rätta”.
Jag kan inte frågan om växthuseffekten, så det tänker jag inte gå in på, men så mycket förstår jag, att frågan är en direkt parallell till den om genusforskning, feministiska studier och sexualforskning (en fråga som jag däremot är mycket insatt i, mer än de flesta s k ”experter”). Det handlar om att kritiker av den ”rätta” åsikten, på samma sätt som de som kritiserar postmodernismen och ovetenskapligheten i genusforskning, måste misstänkliggöras som ”höger” eller beroende av ”industrilobbyister” av dem som förfäktar den karriärfrämjande politiskt korrekta. Sedan får de ingen tid att utveckla sina ståndpunkter i media, undanhålls forskningsmedel och i slutändan berövas sin utkomst.
Ett aktuellt sådant fall är professor Peter Ribb som verkade
vid James Cook university i Australien i många år som marinforskare. Till skillnad mot alarmisterna hävdade han
att korallreven inte alls mår dåligt och kritiserade offentligt de alarmerande
rapporter som hävdade att växthuseffekten orsakade sådana skador. I och med detta blev han klassad som
”förnekare” (det är ett hemskt epitet och inte alls i klass med ”kritiker”, som
feminazter och andra annars påstår sig välkomna). Universitetet försökte belägga honom med
munkavle, men han vägrade att anpassa sig och fortsatte sin kritik. Men då fick han sparken! Officiellt är det naturligtvis inte hans
kritik som orsakat detta (om vi ska tro officiell historieskrivning blev väl knappast
heller i Sovjet någon sparkad bara för åsikter), utan att han brutit mot ”den
etiska koden” på universitetet. Så har
universitetet självt uppvisat ett lysande exempel på hur man verkligen bör bete
sig etiskt, genom att söka igenom Peter Ridds e-postkorrespondens för att kunna
producera anklagelser mot honom som strider mot ”den etiska koden”. Något som fått anställda vid universitetet
att använda den universitetsanknutna e-posten synnerligen försiktigt
och även fått personer som Ridd kritiserat att kritisera
universitetet. Naturligtvis är det inte
någon, utom de mest inbitna växthuseffektsförespråkarna och politiskt korrekta
karriäristerna, som tror på den officiella förklaringen och t o m tidningar som
annars varit skeptiska till Ridd kritiserar åtgärden (länkar om fallet här,
här,
här och här).
I något mindre skala, men inte desto mindre förödande,
råkade jag ut för samma sak själv. 2008
gav jag ut boken ”Samlag eller Salighet”, som strax blev kurslitteratur i
sexualhistoria på sexologikursen vid Göteborgs universitet (men togs bort två
år senare då en feministisk lektor tog över).
I den refererar jag forskningskonsensus om att sex i sig inte är
skadligt för någon, inte ens barn (att det verkligen råder konsensus om detta
har jag samlat vetenskapliga texter om här, och det vore absurt
att tro att min bok blivit kurslitteratur på ett universitet om den propagerat
för pedofili), utan underströk att det är omständigheterna som är det avgörande
för eventuell skada. I den vetenskapliga
världen tvistar man dock om vilka omständigheter som skapar skada (läs mer om
det i texten under länken). Något
Expressen inte tog någon som helst hänsyn till då de 2010 skulle smutskasta
Piratpartiet (som jag var riksdagskandidat för) genom att utmåla mig som
”pedofilkramare” och påstå att jag ”ansåg” att barn inte tar skada av sex. Att jag varnat för att ändra lagarna i detta
tog skvallerjournalisten inte någon som helst hänsyn till utan frågade mig
istället: ”Tror du att det säljer lösnummer?”
De här feminazterna, journalisterna, politikerna,
aktivisterna, ideologiska korsriddarna m fl betraktar sig själva som goda
människor som utför goda gärningar (vilka händelsevis råkar sammanfalla med
deras eget ego och karriärsträvan), men jag vill åter citera Lindsay,
Boghossian och Pluckrose: ”Ni kanske tänker att arbete gjort inom detta
fält måste vara gott, eftersom det verkar som om det fortsätter
människorättsarbetet. Efter att ha
tillbringat ett år med att ha granskat det, och uppmärksammat experterna inom
det, måste vi säga att vi inte håller med.
Ett växande antal studier fortsätter inte människorättsrörelsens arbete,
de korrumperar det. Och det profiterar
på dess goda namn för att fortsätta främja en social ormsvans så att
allmänheten fortsätter att bli mer sjuk.
Utveckling är lättare utan underbyggda studier.” Sedan föreslår de att de som dessa ”goda”
påstår sig tala för kritiskt ska granska och avgöra om de talar för dem. Något som t ex sexarbetare gjort ‒ och kommit
fram till att de ”goda” inte bryr sig om något annat än sitt eget välbefinnande
och gärna offrar oskyldiga för detta (se t ex här).
Så tillägger Lindsay, Boghossian och Pluckrose att
de här människorna helt borträknar evolutionen och är övertygade om att
”det moraliskt och ideologiskt rätta”
ska rätta till miljontals år av ”felaktig” evolution. Men hur kan vi sätta någon som helst tilltro
till sådana makabert ovetenskapliga attityder!?
Men, det är väl som sir Winston Churchill lär ha sagt: ”Folk
är inte så dumma som du tror, de är dummare”! Något som även inkluderar dem som inte tror
på detta men inte säger ifrån! Hjältarna
är inte dessa feminazter som skriker i en stor unison och politiskt korrekt
kör, utan sådana som Lindsay, Boghossian och Pluckrose, som vågar utmana och
säga ifrån. Det är aldrig medjamsarna
(även om maskerade under ett till namnet ifrågasättande epitet, som emellertid
blivit synnerligen normriktigt; ”normkritik”) som fört utveckling framåt. Det är däremot de som vågat ifrågasätta de
allmänt vedertagna ”sanningarna”! Något
som t ex Dr Patrick Moore understryker i slutet av denna debatt mellan
klimatalarmister och ”förnekare”, då han understryker att de förra inte agerar
som vetenskapsmän, utan som aktivister.
