Som en sorts självklar uppfattning, som alla utan att reflektera ska omfatta, är att sexarbetarna tvingas in i sexindustrin. Liksom med andra djupt rotade myter kring prostitutionen så finns det emellertid inget som helst vetenskapligt empiriskt forskningsunderlag som kan konfirmera detta påstådda tvång. Istället hänvisas så gott som alltid till den ovetenskapligt arbetande Melissa Farley.
Väldigt talande för den verkliga situationen är istället Thomas M Steinfatt och hans thailändska teams 12-åriga studie av mer än 4000 sexarbetare på barer i Thailand inriktade på västerländska turister. Inte en enda av de intervjuade kvinnorna hävdade att de blivit tvingade in i verksamheten (2002, Working at the Bar. Sex Work and Health Communication in Thailand. Civic Discourse for the Third Millennium, London, s 50f). Totalt sett är det, enligt flera undersökningar, sex procent av sexarbetarna globalt som anser att de tvingas arbeta som prostituerade. The prostitution Reform Act rapporterar att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet på Nya Zeeland p g a andras påverkan var 3,9 procent och Jenkins fann så låga nivåer bland eskorter att de inte ens diskuteras.
I den nämnda undersökningen av Steinfatt och hans team framgår det att endast 15 procent ville sluta att sälja sex, medan resten ville fortsätta, och så många som 69 procent tyckte att sexarbete var ett bra jobb (ibidem s 68f)! Något som är betydligt fler än andra yrkesgrupper i USA, där endast 45 procent var nöjda med sina jobb 2009 (BBC, US job satisfaction has hit 22-year low, survey says, 29 January 2010). Även Jenkins undersökning av eskorter visar tydligt, att önskan att sluta i yrket inte är speciellt hög. Det visade sig att det bara var 3,2 procent av kvinnorna som planerade att sluta inom tre månader, mot 4,4 procent av männen och inga av de transsexuella. 35,3 procent av kvinnorna och lika många av männen hade inga planer alls på att sluta arbetet som eskort. Samma siffra gällde för kvinnorna då planerna var att sluta mellan en tidsperiod av 1-5 år, medan 43,4 procent av männen gav samma svar och 40,9 procent av de transsexuella (s 4). För Nederländernas del konstaterar Siegel efter sina intervjuer med ryskspråkiga sexarbetare att [d]e flesta av dem hade aldrig någon kontakt med organiserad brottslighet och ingen tvingade dem att fara till Nederländerna för att arbeta i sexindustrin (s 7).
Jenkins undersökning är också informativ när det gäller nivån på hur ”tvingade” sexarbetarna i hennes undersökning var. Av kvinnorna hos Jenkins uppgav också 72,1 procent att sexarbetet stärkt deras självkänsla och endast 9,6 procent kände att den blivit sämre (s 7). 25 procent av kvinnorna hade någon gång känt sig fysiskt hotad i arbetet (s 5), men det värsta hotet för alla var att hotas med att avslöjas offentligt som sexarbetare (s 5f). Något som understryker hur tung stigmatiseringen är för dem. I den danska undersökningen, 2011, är det totalt fyra procent som uppger sig ha tvingats in i prostitution av andra, men uppdelat så är det noll bland eskortkvinnorna, en procent av de klinikprostituerade, två procent av eskortmännen, men 26 procent av de gatuprostituerade. De som känt sig tvingade av ekonomiskt nödtvång är däremot sex procent (s 168). Något som betyder att nio av tio gör ett helt eget och medvetet val. Som kontrast kan man konstatera att tre av tio också gjorde det av sexuell nyfikenhet (s 168).
Intressant i sammanhanget att alla sexarbetare skulle vilja sluta i yrket är också undersökningen i Queensland, Australien. På påståendet, om jag fick chansen skulle jag göra det [välja jobbet] igen så höll 36,4 procent av gatuarbetarna, 66 procent av bordellarbetarna och 69,5 procent av de privata arbetarna med om det (s 39). Något som knappast vittnar om en önskan att sluta! Även arbetstillfredsställelsen måste, med undantag för gatuarbetarna, sägas vara stor, då 46,5 procent av bordellarbetarna och 52,4 av de privata höll med om påståendet att deras arbete är en stor källa till tillfredsställelse i mitt liv. Även det är högre siffror än för ”vanliga” arbeten i USA, och då talar vi inte om nöjda, men om stor källa till tillfredsställelse. Däremot var det endast 12,1 procent av gatuarbetarna som höll med om detta (s 39). Ett annat mått på tillfredsställelse kan också vara påståendet att mitt dagliga arbete är alltid varierat och intressant, vilket 69,7 procent av gatu-, 86,1 procent av bordell- och 79,2 procent av de privata arbetarna höll med om (s 39).
De undersökningar som gjordes av de nyzeeländska universiteten inför införandet av the Prostitution Reform Act visar också att för många är detta att lämna sexindustrin inte ens en fråga man funderar på, och som dessutom känns kränkande. Enligt sexarbetarnas eget sätt att se det så lämnade de branschen när de ville. Att jobba på småskaliga bordeller var dessutom ett karriärval som många var nöjda med: Det är oförskämt att prata om att lämna det – det är en rättighet att kunna vara en sexarbetare. Vi behöver ingen räddning. För en del är det bara tre till fem år för en genomsnittlig karriär – ett medel för ett mål. Skaffa pengarna för examen och sen gå vidare. (Taking the Crime out of Sexwork. New Zealand sex worker’s fight for decriminalisation. Portland, s 132) Till skillnad mot skrämselaktivisterna vill jag inte hävda att enstaka röster är representativa för alla prostituerade, men de är betydligt mer representativa än katastrofutsagorna, som endast kan bygga på undersökningar bland utvalda gatu- och internerade prostituerade.
Även FN, genom underorganet ILO, understryker det informerade val som kvinnorna i branschen gör. I en av de få verkligt vetenskapliga rapporter som FN åstadkommit i ämnet framgår det frivilliga valet genom refereranden av uppgifter som undersökarna fått av de intervjuade kvinnorna själva. De visste vad de gav sig in på, det var vänner som visade dem vägen – av de malajiska kvinnorna sa omkring hälften att det var vänner som visade det lätta sättet att tjäna pengar på – betalningen är ojämförbart bättre än i deras andra möjligheter, arbetet är mer flexibelt och mindre tidskrävande för mödrar och, överlägset ofta, så är det det bästa sättet för dem att hjälpa sina föräldrar. I alla de fyra undersökta länderna gav prostitution märkbart högre inkomster än annat okvalificerat arbete, vilket inte är oviktigt i samhällen med närmast total frånvaro av sociala välfärdsprogram. Sexarbetarna klagade också över stigmatisering, fara, övergrepp, exploatering, utstötande och trakasserier. Typiskt nog var dessa negativa saker något de oftast inte möttes av från kunder, utan från poliser, tjänstemän och kriminella. Rapporten understryker, att sexarbete är arbete och att arbetarna i denna sektor ska omfattas av samma rättigheter som andra arbetare (The sex sector: The economic and social bases of prostitution in Southeast Asia. Geneva. ILO).
Än en gång visar det sig hur ounderbyggda skrämselaktivisternas myter om prostitutionen är.
Första gången postad augusti 2013.
Ett svar på ”MYTER OM PROSTITUTIONEN 4: SEXARBETARNA ÄR TVINGADE IN I YRKET OCH VILL SLUTA”