Ganska ofta dyker det upp okunniga människor som uttalar sig i feministiska/moralistiska frågor. Det tycks vara en regel att okunnighet och inpiskning av fördomar ska utgöra en slags ”uppfostrande” mission från de självutnämnda sanningsinnehavarna bland journalister och politiker – i en strävan att diskreditera vetenskaplig forskning till förmån för myter och ideologiska påståenden.
Ett av de senare utbrotten för denna ”uppfostringsmoralism” står en Sarah Britz för i GP. Under rubriken ”En generation med porr i fickan” anser hon sig tydligen ha mandat att föra vidare de Josef Goebbelska principerna om ”att om en lögn upprepas tillräckligt ofta så tror människorna på den”. För vad hon gör är just att rabbla upp en massa lögner – eller åtminstone osanningar.
Syftet är naturligtvis att koppla det nu uppmärksammade fenomenet med sexuella övergrepp på festivaler med ”porren”. Har man en sådan agenda slipper man ju att fundera över vad det egentligen är som gjort att detta fenomen dykt upp på senaste tiden. En fix, färdig förklaringsmodell – även om vilande på osanningar – befriar ju från verklig analys.
Britz börjar med att ”citera” en ”vän” som jobbar i skolvärlden; ”Dom tror att analsex är något de måste ställa upp på”. Klockrent inleder hon med övertygelsen om att hon vet exakt vad som är RÄTT sexualitet och eftersom hon sitter på en sådan obestridlig sanning så utmålas analsex indirekt som något motbjudande (ett eko från ”Shocking-truth hysterin 2000, som – precis som Britz själv – byggde på falsarier). Här skulle hon egentligen behöva kolla på vanlig, hederlig amatörporr, för på nätet finns det hur många filmer som helst, utlagda av tjejer och kvinnor, vilka får en kick av att visa upp sig i webbkameran, som masturberar analt med händer eller föremål – helt enkelt därför att de tycker det är skönt. I en internetunderökning jag gjorde inför min bok ”Samlag eller Salighet” 2005 (och på den tiden var de som besökte sexsajter till 80 procent män) så var en tredjedel av dem som la ut ordet ”anal” som intresse kvinnor (vilket alltså ledigt torde innebära att minst lika många kvinnor som män gillar det).
Sedan följer en litania om att det inte kan vara ensamkommande pojkar från andra kulturer som utför dessa övergrepp (vilket jag själv inte har någon bestämd uppfattning om), utan istället ska vi tro att porren orsakar att svenska män får förvridna uppfattningar som gör att de tror att de får bete sig hur som helst mot kvinnor.
Så radar hon upp en mängd ”bevis”: ”Snackar vi mainstreamporr så handlar den om kvinnor som sprutas i ansiktet, som tvingas ta mäns könsorgan så långt ned i halsen att de gråter, och som blir slagna och hårt tagna bakifrån.” Det är uppenbart att vare sig Britz, eller hennes påstådda ”auktoritet”, Nina Rung, har brytt sig om att närmare skärskåda porren. Liksom GP så publicerar även SVT bara ”rätt” inlägg i detta ämne och 13 juni 2014 gav Kulturnyheterna den s k ”prostitutionsforskaren” Gail Dines fritt spelrum att i TV-rutan vräka ur sig Goebbelsk propaganda i detta ämne. Hon påstod då, att ”om man gör en internetsökning på ”porn” så får man upp bilder på kvinnor som blir kvävda med en penis, kvinnor som blir spottade på, kallade hemska saker, dragna i håret. Kvinnor som blir brutalt tagna analt, vaginalt eller oralt. Sådana bilder är standard och är de första som kommer upp vid en internetsökning. Jag gick genast ut på google och gjorde en bildsökning på ”porn” och fick inte fram en enda av de bilder hon påstår dyker upp direkt. Där fanns vaginal-, oral- och analsex (mest heterosexuellt, men också gay/lesbiskt), men inga tecken på våld syntes förrän på artonde raden av bilder, då det var en man som var bunden! Så när hon också påstår, att man måste leta 20-30 minuter för att hitta porr som inte är sådan så stämmer inte heller det. Det är uppenbart att Gail Dines står framför kameran och råljuger!
Precis samma sak gör Britz, hon råljuger (om medvetet eller inte vill jag låta vara osagt, kanske hon tror på det, men då visar det bara på vilken urusel journalist hon är som inte kollar grundkällan) och hon fortsätter i samma stil. Hon hänvisar till Max Waltman som tidigare tydligt visat att han inte tar hänsyn till vetenskapliga krav på saklighet och objektivitet i ämnet. 2011 var han medundertecknare i en artikel om prostitution på Newsmill som baserades på gravt selekterat materiel och låg ljusår från vetenskaplighet. Lika osant som det påstående som Britz tillskriver Waltman, ”de allra populäraste filmerna innehåller fysisk aggression,” är det som Gail Dines gör. Intressant nog kan de komma undan med detta, eftersom ingen är intresserad av hur det egentligen står till. Istället är den ”journalistiska” agendan att i Goebbelsk anda mata människor med lögner till dess de tror på dem.
”I den akademiska världen är sambanden mellan porrkonsumtion och synen på kvinnor som madonnor eller horor ingen nyhet” fortsätter sedan Britz sitt ovetenskapliga moralkorståg utan att man egentligen blir klok på vad hon vill säga. Vad hon definitivt inte vill säga är dock det faktum att den akademiska världen aldrig kunnat belägga ett samband mellan porr och våld. En journalist som faktiskt försökte arbeta som en sådan i ämnet, Mattias Andersson, kan i sin bok ”Porr – en bästsäljande historia” (Stockholm 2005) däremot konstatera hur politiker och andra, utan att blinka, kan dra till med vilka fantasipåståenden som helst – precis som Britz – i syftet att pådyvla andra sin moralism.
Så kommer också den obligatoriska slutklämmen; ”Den som konsumerar porr är statistiskt sett mer benägen att köpa sex från en kvinna, en kvinna som med största sannolikhet är offer för människohandel.” Fantasipåståendena rinner över och lämnar all rimlighet och sans. Inte minst därför att det inte finns någon forskning som visat på att porrkonsumtion skulle leda till mer sexköp – det är helt och hållet ett ogrundat påstående. Vad bryr sig Sarah Britz om verkligheten, måste man fråga sig, när hon kan banka in sådana skrämselpåståenden – även fast helt falska – i människor? Är hon ens intresserad av att sätta sig in i verkliga fakta? Jag tvivlar starkt. Det är enkla poäng att sprida sin ideologi och moralism med falsarier som får stå oemotsagda. Förmodligen skulle hon – precis som Hanne Kjöller gjorde när jag försökte intressera henne för min bok ”Den kidnappade sanningen” – vägra att ta till sig motstridiga fakta för att slippa riskera att ifrågasätta sin egen fullkomlighet. Att verkliga fakta visar på att 94 procent av alla sexarbetare gör ett eget val att inträda i jobbet intresserar förmodligen inte Britz, lika lite som att sextrafficking utgör mindre än ett fall per 100.000 invånare i hela världen (Wase 2012, Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen, Stockholm, s 21ff) och att BRÅ anser det osannolikt att det finns mörkertal kring detta brott (rapport s 21, ”enligt Brå:s mening finns det dock ingen anledning att tro att det utöver de anmälda fallen finns en utbredd dold grov brottslighet. En större verksamhet kräver en viss synlighet för att locka kunder”). Liksom så många andra självutnämnda ”goda” människor uppvisar Britz här en osmaklig avsaknad av vilja att verkligen sätta sig in i och förstå en problematisk situation. En situation som hon själv stark bidrar till att göra problematisk eftersom hon enögt bara uppvisar sådant som överensstämmer med hennes egen övertygelse – vilket naturligtvis gör att hon slipper känna sig annat än ”god”. Att sexuella, liksom andra övergrepp ska motarbetas och bekämpas är Britz och jag helt överens om, men det ska inte göras med de Goebbelska metoder som hon och andra använder sig av. Debatt och lagar ska grundas på verkliga och vetenskapliga fakta och inte fördunklas av medier, journalister, politiker och aktivister som enligt devisen ”ändmålet helgar medlen” är beredda att mörka ”fel” fakta och istället opinionspåverka med uppenbara lögner! Medie- och politikervärlden skulle behöva en lektion i saklighet och vetenskaplighet.