Kategoriarkiv: Häxjakt

WALLIN VS VIRTANEN

Så har jag då läst förundersökningen i fallet Cissi Wallins anmälan av Fredrik Virtanen för våldtäkt 2011-2012.  Jag ska inledningsvis inte sticka under stol med att jag tycker att bägge dessa medlemmar av ”medieadeln” (ett begrepp lika relevant som ”sosse- eller politikeradel”) är obehagliga och föga trovärdiga figurer.  Fredrik Virtanens okunniga överlägsenhet mot dem som inte delar hans åsikter har jag sett åtskilliga gånger när jag känt mig tvungen att läsa hans tendensiösa texter i nätupplagan av Aftonbladet och Cissi Wallins dogmatiska och lika okunniga radikalfeminism har stött mig i sin oändliga självgodhet.  Hon är också mindre trovärdig i mina ögon för att hon hade ett radioprogram med Robert Aschberg, där de annonserade vitt och brett om att de vågade ta upp kontroversiella frågor som ingen annan gjorde.  Men de vågade (eller snarare ville) inte ta upp det jag framför i min bok ”Den kidnappade sanningen – myten om den gigantiska sextraffickingen”.  Så egentligen var annonserandet bara humbug och de agerade fullt ut som de åsiktspoliser som medieadeln oftast utgör.  För mig är de i grunden mediekrakar, men nu är det inte vad jag anser om dem personligen som är viktigt, det är att få ett perspektiv på den uthängning som Wallin gjorde av Virtanen och som startade den gigantiska häxjakten i spåren av #Metoo.

Någon kanske skulle kunna ta utläggningen rörande Wallins (och Aschbergs) bortsorterande av fakta som stör henne(/dem) för att jag är mer negativt inställd till henne än Fredrik Virtanen, men det är fel.  Jag betraktar dem båda två som de arroganta åsiktspoliser och värnare av att saklig debatt inte ska kunna föras, eller icke politiskt korrekta fakta presenteras, som de bägge framstår som för mig.  Mina reflektioner gäller helt och hållet vad som sägs i förundersökningen kring det mål som startat vår senaste häxjakt.

Resumé

Först förhörs Cissi Wallin, och jag ska villigt erkänna att jag inte är jurist på något sätt, men hennes vittnesmål är ‒ som jag förstår det ‒ minst sagt rörigt.  Det är svårt att veta vad hon egentligen minns ‒ eller tror sig minnas ‒ mer än att hon har någon föreställning om att Virtanen skulle ha tryckt in sin lem i hennes mun (under natten, sittandes över hennes bröst), att hon har svårt att röra sig och att hon är naken när hon vaknar.  Hon vidgår också att hon varit inriktad på att göra karriär (vilket jag i sammanhanget ser som något som inte är helt ovanligt och som kan få kvinnor att ibland gå längre än de inledningsvis tänkt sig).  Hon följer efter viss tvekan frivilligt med hem till ”mediegreven” (min beteckning) Virtanen och imponeras av hans skivsamling.  Men det som är vägdelande i hennes vittnesmål är när hennes minnesbilder börjar fallera.

Wallin antyder starkt att hon blivit drogad på något vis, men svär sig fri från att själv ha försatt sig i ett hjälplöst tillstånd ‒ trots att hon vid denna tid hade åtminstone alkoholproblem.  Sedan går hennes minnesbilder isär med vissa vittnens.  Hon minns i dimman att han slitit av henne kläderna, tryck sin lem in i hennes mun och sagt åt henne ”sug då din jävla hora eller om han sa din jävla fitta, men det var något sånt där könsord liksom. Han var väldigt aggressiv, han var väldigt, jamen så här, han skulle ha det så. Och han var väldigt eh… bestämd och ganska… eh… ja.”  Hon minns också att ”mediegreven” från Aftonbladet hade skickat iväg ett par vänner från lägenheten, så ingen annan var där.

Det här är ju allvarliga saker, om det nu är sant, men problemet är bara att det är svårt att avgöra vad som är sant.  Efteråt vittnar Cissi Wallin själv om att de haft en lång period av sms-kontakt och att hon själv inte såg händelsen som en våldtäkt, förrän hon började prata med kvinnliga vänner.  Hon ångrade vid anmälningstillfället att hon tagit bort sms:en, men det innebar ju att hon inte hade något som helst bevismaterial.  Inte heller hade hon anmält eller gått till en läkare och hade inga uppenbara skador.  Endast vid ett tillfälle, enligt henne själv, så hade hon själv sms:at Virtanen:  ”Hej, är du på Hultsfred?  Liknande så här, jag funderade på att, ska vi prata… eller något sådant där, jag kanske kommer dit, ska vi ses?”

Efter händelsen går hon hem till Lina som, enligt Wallin, uppfattade att hon ”inte varit med om något bra”.  I sitt eget vittnesmål säger Lina att ”hon ringde mig och var på Söder. Jag minns det var på förmiddagen och jag var hemma. Hon sade till mig ‒ vet du vem jag har legat med?  Det var ju närmast en retorisk fråga så jag sade vä1‒ nej vem då? Hon svarade – Fredrik Virtanen. Jag minns att min första tanke [var] ‒  nej inte han, men det sade jag inte.”  Så fortsätter Lina:  ”Jag minns att hon nästan fnissade eller nästan som om hon försökte skämta bort det. Hon verkade lite obekväm med att berätta det. Nästan som att hon förstod att jag inte skulle gilla det, lite som att hon hade gjort något som var lite äckligt … Det var inte så att hon verkade ledsen, utan jag fick nog mer en känsla av att hon var nervös. Mer som om det var ett problem, lite underligt.”  Lina vittnar också om att ”Hon sade inte några detaljer. Men detta gäller mot natten/morgonen då de haft någon sexaktivitet. Men sedan på morgonen vaknade hon av att han sticker in sin kuk i hennes mun. Det var hon inte beredd på alls. Jag vet inte om jag fick höra något mer om det. Jag fick själv uppfattningen om att situationen var känslig och fel. Men hon berättade det aldrig som hon utsatts för ett övergrepp …  Kanske borde jag ha reagerat på detta. Men jag ville nog inte säga till henne att jag tyckte hon utsatts för något obehagligt ‒ det var nog lite så det var!” … ”Hon sade något om att hon tyckte han var en äcklig person ‒ hon verkade inte nöjd eller direkt glad över händelsen” … ”Vidare berättade Lina att under den dagen då Cissi befann sig hemma hos henne så hade målsäganden sms-kontakt med Fredrik Virtanen … ”Inte som att det var jätte konstigt att han skickade sms. Mer typ roligt grej att de sms:ade varandra. Men jag fick ändå känslan av att det hela inte var helt okej.”

Förhörsledaren avslutar med att fråga:  ”Är din uppfattning att Cissi även hade haft frivilligt sex med Fredrik Virtanen vid detta aktuella tillfälle?”  Svaret blir:  ”Vet inte det, tror inte det som hon berättade för mig, alltså det sex de hade på natten var någon form av övergrepp, men jag vet inte det. Utan jag uppfattade det som hände senare på morgonen som ett övergrepp. Så uppfattade jag det”.

Idag har Wallin och Lina ingen kontakt alls.

Sedan lärde hon känna feministen Hanna Fridén och påstår att även hon varit utsatt för ”medieadelsmannen” Virtanen.  Så började de två skriva om ”sviniga” killar, för att gruppanmäla Virtanen, men inga andra ville fullfölja det, även om många, enligt Wallins utsago, vittnade om hans svinigheter och namngav honom i mejl (vilka mejl är frånvarande i undersökningen och inte kunnat visas upp).  Wallin misstänker att ”mediegreven”, via sin advokat, hotade kvinnorna att inte anmäla honom.  Men en misstanke är knappt ens en beskyllning, och absolut inget bevis!

Fridén vittnar något annorlunda än Wallin:  ”Det var nog någon gång våren sommaren 2008 då vi diskuterade övergrepp och jag berättade då att jag själv utsattes för ett övergrepp när jag var runt 15 år. Vi diskuterade det eftersom det är en viktig fråga. Det var i samband med det som hon berättade om sin erfarenhet”. Vad berättade hon? ”Att hon varit ute på krogen och träffat Fredrik [Virtanen] och att de hamnat på samma efterfest. Hon hade vaknat upp utan kläder och varit helt eller delvis avklädd. Han hade varit ovanpå henne”.  Hanna säger att det var länge sedan hon och Cissi pratade om händelsen nu. De pratade 2008 och på fråga om de talat om det vid fler tillfällen svarade Hanna att ”några gånger till, men inte på länge”. Har Cissi beskrivit det sexuella närmare för dig? ”Nej, inte vad jag kommer ihåg. Inga detaljer, vad han gjorde eller så”.  Har hon nämnt om han penetrerade henne? ”Nej, jag tror inte det i alla fall, men jag kan ha glömt bort det” … ”Dagen efter hade varit väldigt obehaglig. Cissi har berättat att hon mådde väldigt dåligt länge efteråt och skuldbelade sig själv och upplevt att det var hennes fel. Så kände hon det väldigt, väldigt länge och mådde väldigt dåligt. Om hon ser honom på stan så mår hon jätte dåligt och de bor nära varandra och det mår hon dåligt av.

Enligt Wallin ska ”mediegreven” Virtanen också, genom sin jurist, hotat en Hanna (men det framgår inte tydligt om det är Hanna Fridén):  ”Monique Wahlstedt, hon är ju affärsjurist tror jag så hon kommer säkert inte bli inblandad i det här men… Eh att hon då ringde till Hanna och körde samma det här, lite… (ohörbart) metoder nästan, nu ska vi tysta de här tjejerna.”

Cissi Wallin säger också att Per (Hagman) dykt upp på morgonen efter ”våldtäkten” (jag sätter den inom citationstecken eftersom det är högst oklart om det varit en sådan), men att de bara hälsade.  Hagman själv tror dock att han sov på soffan vid händelsen och inte försvann därifrån.  Däremot tror Virtanen att Hagman inte var där.  Vittnesmålet bidrar inte med någonting mer än att det inte stämmer vare sig med Wallins eller Virtanens.

Senare har Wallin gått i terapi och hos en psykolog och enligt henne själv beror hennes psykiska ohälsa på ”våldtäkten”.  Men den första terapeuten bröt hon med ”för det var mycket annat att prata om, det var så här, jag hade dålig relation med mina föräldrar, vi… vi valde att liksom inte fokusera på det [”våldtäkten”].”

Den senare terapeuten, Nina Wahlin, menar att någonting stör Cissi Wallin i hennes sexualitet och att hon redan tidigt använde ordet våldtäkt.  ”Mannen” (”mediegreven”) har inte gjort några närmanden när de dricker vin, och anledningen till att ingen anmälan gjorts är att Cissi känt skuld och skam.  Och angående händelsen så är han ”aggressiv emot henne och ja hotar henne, håller henne runt halsen, strypgrepp, ja. Och det är så tydligt för henne, hans ord är jättetydliga, det han gör mot hennes kropp är jättetydligt och det som hon vill få ut är som en gröt.”  Terapeuten vittnar också om att Wallin ska ha känt sig så tung i kroppen att hon inte kunde komma iväg och att situationen varit obehaglig och att hennes alkoholkonsumtion under kvällen inte varit mer än vanligt.  Hon skulle ha känt sig panikslagen, livrädd, att hon skulle dö, att han skulle döda henne.  Hon var livrädd enligt vad hon berättat för terapeuten.  Så slinker det in att ”hon sökte inte till mig för att hitta nån, nån läkning utifrån en våldtäkt utan hon sökte för ångest och vi har fokuserat mera på henne övriga liv.”  Terapeuten berättar naturligtvis inget annat än det Cissi Wallin sagt henne, vilket rimligtvis i utredarnas ögon måste ses som en partsinlaga av samma slag som Wallins egen.

Hur Cissi Wallin ser själv på detta framgår av hennes ”läggande av pussel”:  ”Han ville ju manipulera mig när jag sedan la mitt pussel och förstod vad som hade hänt. Han ville ju manipulera mig till att liksom det här var någonting normalt som hade hänt … men när jag la mitt pussel så att säga efteråt så har jag mött andra tjejer som har varit utsatta förut, inte av honom men har, har blivit drogade på olika sätt. Och… det är först liksom när de har beskrivit det så har jag verkligen så här just det, det var så där det var.”

En faktor i detta utgörs av att Wallin misstänker att hon blivit drogad:  ”Och det är väl det att, det är vä1 därför jag misstänker att jag har blivit drogad eftersom det är så tydligt, Jag har inget minne av hur vi.. , jag satt liksom påklädd i soffan och varpå väg att gå, jag har inget minne av hur jag hamnade i sängen avklädd.

FL:…Använde du själv några droger på, under den tiden?
CW: Nej. Jag har testat eh…
FL: Mm.
CW:…jag drack ju ganska mycket, för mycket än vad som var rimligt…
FL: Mm.
CW:…men det var ju först efter övergreppet som jag började dricka mer och okontrollerat. Jag har aldrig varit på behandlingshem, jag har aldrig tagit antabus…
FL: Mm.
CW:…så där. Jag har testat kokain två, tre gånger, men det var inte under den här, det var … jag tror det var efteråt. Faktiskt. Det var, ja det var efteråt.”

Dominica Peczynski kallas också in och berättar att Virtanen började tala om ”en kvinna som förföljde honom och att det var jobbigt då han inte gjort det”. Peczynski förstod att han talade om något som hon nog borde känna till, och frågade vad det gällde och vem han talade om. Han svarade då att det var Cissi Wallin han pratade om.

När det är dags för Virtanens eget vittnesmål inleder han med att undra: ”Eh, alltså misstan … vad, kom … konkret vad har hänt alltså jag, ho…ja hon har ju bloggat och hängt ut mig som våldtäktsman och så under flera års tid men jag har inte förstått vad det är som har hänt, hon så att … vad, vad är, vad är det, vad har jag gjort?”  Han förnekar att någonting har hänt, ens att de haft sex, för att de var så väldigt trötta, och understryker att han skrivit positivt om den som anklagar honom.  Han menar också att de haft en positiv sms-kontakt en period efter den påstådda ”våldtäkten” och säger: ”Då skrev jag något vänligt om henne i Aftonbladet och då, tre dagar senare ungefär efter och det här går ju och Googla exakt när det var så det kan ju ni kolla upp på sådana här, ja spårning på telefon, nu vet jag inte eller eh, då skrev, skrev hon något tack vad gulligt av dig, jag visste väl … jag visste du var one of the good guys kommer jag ihåg att hon skrev för det var sådan kul, intressant formulering. Eh så hon var väldigt glad över de där orden … men det var så konstigt [med hennes uthängning av honom] eftersom vi hade god kontakt efter den här händelsen.”

Cecilia Wallin undrade om det kunde finnas ett värde i att Peczynski hördes. Detta främst då Wallin menar att Peczynski själv fått ett sms av Fredrik Virtanen i samband med händelsen där han bl a skrivit något liknande att ”det varit bra sex”.  Cecilia Wallin vet att han även nämnt detta för andra inom deras bekantskaps krets. Dock minns hon inte för vem.  Peczynski bekräftade dock inte något sådant mail.

Motsägande vittnesmål

Jag får intrycket av att Linas vittnesmål motsäger Wallin, när hon beskriver en närmast stolt tjej som legat med självaste Virtanen.  Det är absolut inte otänkbart i sammanhanget att Linas egen motvilja kan ha ändrat Wallins egen stolthet till eftertänksamhet och orsakat ett ”Coyote syndrome” (kallas ibland också för ”post orgasmic regret”).  Av Linas vittnesmål framgår att Cissi märkt motviljan hon möttes av, eller känt den på sig, och angående eventuella sexuella aktiviteter motsäger Lina också målsägandes vittnesmål i det att den kuk som trycks in i hennes mun, som hon tycker sig minnas, ska ha skett påföljande morgon.  Hon uttrycker inte heller att hon utsatts för ett övergrepp och att Lina vittnar om att Wallin tyckt att Virtanen varit äcklig kan vara en reaktion som hon fått då hon märkte att väninnan ‒  som hon en tid efteråt slutar umgås med ‒  kände motvilja.  D v s en anpassning efter en oväntat negativ reaktion.  Lina motsäger också målsägandes påstående om sms-relationen i det att hon uppfattat det som att Wallin tyckt det varit en rolig grej, men ändå inte okej (vilket ju är något märkligt enligt mitt sätt att förstå det).  Lina uppfattar också att det Cissi tyckt varit jobbigt varit det som hänt på morgonen, inte sexet på natten.

Ett annat vittne som inte överensstämmer med Wallin är Hanna Fridén.  Enligt målsäganden har den senare också varit utsatt för Virtanen, och syftet med bloggkampanjen de inleder är att sätta åt denne.  Men Fridén vittnar inte om att Virtanen utsatt henne, men däremot att hon varit med om ett övergrepp när hon var 15 år.  Hon har heller inga minnen av att Wallin ska ha nämnt något om vad Virtanen skulle ha gjort sexuellt, men att hon skuldbelagt sig själv och mått dåligt länge efteråt.  Något som alls inte motsäger att vi här har med ”Coyote syndrome” i kombination med kvinnliga väninnors negativa attityder att göra.

De här motsägande vittnesmålen är naturligtvis det viktigaste, föreställer jag mig, för att fallet läggs ned.  En försvarare skulle ha smulat sönder Wallins egna vittnesmål och rätten kunde inte döma skuld utan att bryta mot rättsprincipen ”skyldig bortom all tvekan”.  Idag sätter vi inte heller samma tilltro till terapeuters vittnesmål (tack och lov!) som under häxjakterna efter satanister och andra på 90-talet.  Inte minst har Max Scharnberg visat hur otillförlitliga ”säkra” vittnesmål från psykoarbetare är.  Intressant i sammanhanget är också att Wallin bryter med den första terapeuten, vilken tycks mer vilja prata om hennes dåliga relation till föräldrarna än om ”våldtäkten”.  Försvaret kunde i det fallet ha ställt frågan om inte den första terapeuten förstått var det verkliga problemet låg när målsäganden istället ville fokusera på en sexuell upplevelse som hon senare känt var obehaglig.  Men även den senare terapeuten understryker andra svåra omständigheter än ”våldtäkten”.

En reflektion som jag inte kan låta bli att göra är Cissi Wallins läggande av ”pussel”.  I det kan man se en parallell till paniken med ”bortträngda minnen” på 90-talet.  Steg för steg ”återvann” individer minnen och ”pusslade ihop” en händelse som i verkligheten inte ägt rum.  Hur det är i målsägandes fall kan jag naturligtvis inte säga, men man inser att det inte hållit i rätten.

Angående den anklagades vittnesmål så är mitt intryck det, att Linas och Fridéns vittnesmål stärker att sex verkligen förekommit mellan Virtanen och Wallin.  Den förres förnekande av det kan knappast heller förstärkas av Peczynskis vittnesmål och man får intrycket av att vi har två kontrahenter som bägge har svårt för att få till en verklig bild av vad som inträffat.  Men det är inte det viktiga.  Det viktiga är att det på intet vis ‒ förutom Wallins egna förvirrade vittnesmål ‒ finns något som kan styrka att tvingande sex förekommit!

Journalistkåren är en sjuk yrkeskår

Avslutningsvis anser jag att det är ett fruktansvärt vittnesmål om tillståndet i vårt samhälle, att ”medieadel” ska utgöras av sådana personer som Virtanen och Wallin.  Men medievärlden har länge varit sjuk i det att man fått för sig att istället för att sakligt rapportera till människor så ska man istället uppfostra människor till att tycka ”det rätta”.  Inte minst är de bägge kontrahenterna i detta fall vittnesmål därom.  Men det gäller också en stämning i hela samhället där regering och riksdag tror att de har samma folkuppfostrande uppgift, genom att ”sända signaler” till människor hur de ska tycka och agera.  Det senaste i raden av dessa demokratihaverier är förslaget om den nya samtyckeslagen som inte kommer att förbättra ett dugg vad gäller våldtäkter eller respekt mot kvinnor, men istället öppnar för att vi nedmonterar rättssamhället genom att lägga bevisbördan på den anklagade istället för åklagaren.  Ett annat demokratihaveri som pågått länge är mediers och politikers krig mot (vita heterosexuella) män.  När ett samhälle avsiktligt döljer fakta för att bara lyfta fram en grupp ‒ vilket ständigt sker i detta krig, där kvinnors våld och sexuella övergrepp helt ignoreras ‒ så är man på samma kurs som totalitära stater.  Medierna har också i massor av år ägnat sig åt uthängningar av ”obetydliga” människor, utan att ens tänka tanken att det kan vara fel, men när plötsligt folk ur deras egna krets råkar ut för samma öde så dyker plötsligt kritiken upp.  Så skriver t ex Jan Scherman om detta först nu i en text som vid första anblicken är bra formulerad.  Men, när man betänker att han inte reagerat tidigare, på uthängningar av ”obetydliga” människor, så blir han inte trovärdig i mina ögon.

Medievärlden har ett gigantiskt trovärdighetsproblem, som de orsakat genom att ensidigt och partiskt bara lyfta fram det politiskt korrekta och tysta fakta och åsikter som strider mot åsiktskorridoren.  Journalistkåren är, med enstaka undantag, en sjuk yrkeskår som har en lång period av rannsakning och förändrade attityder framför sig om man någonsin ska återfå allmänhetens förtroende.  Men det absolut värsta med fallet Wallin vs Virtanen är inte att det sätter pekfingret på journalistkårens gigantiska åsiktskorruption.  Det är istället att en så ounderbyggd anklagelse som Wallin gör mot Virtanen kan dra igång den gigantiska häxjakt som #Metoo har utvecklats till.  Oavsett om Wallin själv är övertygad om sin bild av vad som hänt så visar hon ett extremt dåligt omdöme med att agera som hon gör.

VÅLDTÄKTSKVINNAN

I den gigantiska masspsykos som #Metoo har utvecklats till har sprungit fram en häxjakt som jag tidigt såg skulle komma, men fåfängt ändå hoppades skulle hejdas någonstans på vägen.  Nu har denna kampanj nått samma ”objektiva” nivåer som judeförföljelserna på 30-talet och t ex ”återvunna minnen” på 80- och 90-talen, då män på löpande band fick schavottera för falska påståenden och anklagelser för ett fenomen som inte har bevisats vetenskapligt, utan då bara underhölls av aktivister, radikalfeminister och terapeuter som kunde tjäna stora pengar och ära.

Som sagt, nu är vi där igen och liksom då sluter mängder av kvinnor upp för att få vara med i kvinnogemenskapen och vi ska tro att allt är sant av två anledningar.  Att det är så ”många” (sett till hela befolkningen är det dock inte speciellt många och de som ”kommer ut” och ”vittnar” tillhör nästan alla någon form av eliter) och att man inte får ifrågasätta kvinnors trovärdighet.  Men mängden imponerar inte på mig.  Hur många var det inte som på 30-talet vittnade om judarnas ondska?  Ska vi bara döma av mängden vittnen är inte bara judar onda, men vi ska också tro att häxor existerar, att bögar är ondsinta och sjuka förförare av oskyldiga pojkar och att svarta är mindre intelligenta än vita.  Vem skulle vilja anföra mängden vittnesmål i sådana fall?  Mängden av ropande röster är verkligen inget mått på sanning!

Att inte ifrågasätta kvinnors (och mäns, naturligtvis) trovärdighet vore ett direkt brott mot objektivitet och vetenskaplighet.  Vi vet att kvinnor ljuger!  De har gjort det i häxjakter genom historien, de gör det om våldtäkter (och förstör därmed för verkliga offer, precis som #Metoo-rörelsen), de har gjort det i vårdnadstvister en masse och de har gjort det rörande ”återvunna minnen”.  För att bara ta några exempel.

Ett annat väldigt tydligt exempel på att kvinnor ljuger, hittar på och mörkar är frågorna om partner- och sexuellt våld.  Trots att det i över 40 år varit känt att kvinnor misshandlar minst lika ofta som män i förhållanden ‒ och dessutom inte är ett dugg mindre aggressiva än män ‒  så låtsas den elit som nu försöker stämpla mannen som en ond förövare och kvinnan som ett oskyldigt offer att det bara är kvinnor som utsätts för sexuellt våld (med en enda kvinnlig syndabock, som ska offras för att alla andra kvinnor ska gå fria).  Det berövar dem all trovärdighet!  När man säger att denna elit utgör så många vittnesmål så är de också, som sagt, uppenbara vittnesmål om hur kvinnor ljuger, hittar på och mörkar i andra frågor.  Inte minst de kvinnliga journalisterna.

Förutom Lotta Bromé, som får agera legalitet för att bortse från drabbade män, så att man kan göra ett allmänmänskligt problem till ytterligare ett fälttåg i kriget mot mannen, så mörkar man helt kvinnors sexuella aggression mot män.  Exakt som med partnervåld!  Men precis som med detta har det länge varit känt att kvinnors sexuella våld mot män på intet sätt är något undantag, eller sällsynthet.  Martin S Fiebert gjorde år 2000 en sammanställning över forskning kring detta ämne och listar 40 empiriska undersökningar och två översikter.  Jag tänkte orda något om dessa undersökningar och vad de visar.

En slående bild av undersökningarna är att de ‒ precis som med sådana om partnervåld ‒ differentierar en hel del.  Detta kan bero på olika orsaker, som frågeställningar, vilka miljöer eller landsdelar man gjort undersökningarna, m m.  Som ett exempel på hur det rent geografiskt kan differentiera framstår Lottes & Weinbergs (1996) med jämförelse mellan studenter i Sverige och USA.  I det förstnämnda landet uppger 22 % av männen och 41 % av kvinnorna att de varit utsatta för sexuellt tvång, I det senare 50 % respektive 69 %.  Det kan eventuellt bero på att moralpaniken i Sverige då ännu inte blivit så stark som nu, samtidigt som man i USA ‒ som ju var ett mer dogmatiskt kristet land ‒ hade en starkare moralpanik.  Idag skulle det kanske se mer lika ut, särskilt i ljuset av #Metoo-paniken, men vi får nöja oss med att konstatera att olika undersökningar får olika resultat.  Men det gäller både män och kvinnor.  Är siffrorna högre eller lägre i en undersökning gäller det både männens och kvinnornas respons.

Vad som också måste vägas in är att nästan alla undersökningar är gjorda i college-miljö och alltså inte representativa för hela populationen.  Här kunde man kanske misstänka att kvinnor i college-miljö är mer aggressiva än genomsnittskvinnan ‒ eftersom det är känt att bildning ökar kvinnors aggressivitet, men minskar mäns (Brinkerhoff & Lupri 1988), men vi har egentligen ingenting säkert att ta på.  Den enda större representativa undersökningen som listas (Muehlenhard & Cook 1988) avviker dock markant från college-undersökningarna i det att hela 93,5 % av männen och 97,5 % av kvinnorna uppger att de någon gång utsatts för ett oönskat sexuellt närmande och när det gäller tvingad sexuell händelse rapporterar 62,7 % av männen mot endast 46,3 % av kvinnorna sådan.  Något som avviker från college-undersökningarna (som jag återkommer till).  I en undersökning av ungdomar tillhöriga mormonkyrkan uppgav 5 % av bägge könen att de tvingat någon till sexuella aktiviteter (Chadwick & Top 1993).  En representativ studie i Los Angeles (Sorenson, Stein, Siegel, Golding & Buman) visade att totalt 7,2 % av männen tvingats, men i åldern 18-39 år var det 16 %.  I denna studie finns inga motsvarande siffror för kvinnor.

Det är också viktigt att understryka att det sällan handlar om sexuellt tvång av män mot män.  Det handlar nästan uteslutande om kvinnors sexuella tvång mot män.  Flertalet undersökningar fokuserar på det och den enda som anger siffra visar att exklusivt homosexuellt tvång var sällsynt (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1994a).  I denna anges att 34 % av männen rapporterade åtminstone en tvingande episod, varav 24 % enbart rörde kvinnors aggression, 6 % både kvinnors och mäns och endast 4 % mäns aggression mot män.  Dessutom vet vi att sexuellt våld bland lesbiska kvinnor är lika omfattande som bland heterosexuella (Girschick 2002), så det finns ingen anledning att tro att det skulle vara en mindre andel kvinnor som utsätts av kvinnor än män som utsätts av män.

En annan viktig faktor är attityder som män och kvinnor har till mäns sexuella aggression gentemot kvinnor och vice versa.  En attityd som direkt pekar mot varför kvinnor är mer benägna att beklaga sig och anmäla (min tolkning) är att de reagerar starkt mot både lätt och påtvingad beröring av genitalierna, medan män ser mindre allvarligt på lätt beröring, men reagerar starkt mot tvingande beröring.  Både män och kvinnor reagerar starkt för bägge fenomenen då det är en av samma kön som utför övergreppet.  Att väga in i detta är också att män har lättare att acceptera kvinnliga närmanden om det är en attraktiv kvinna som utför det.  Intressant är att män betraktade ett övergrepp mot en kvinna som svårare än om en man utsattes och på motsvarande sätt ansåg kvinnor att det var mer tvingande om en man utsattes.

Det konstateras också att samhället inte har plats för det manliga offret för sexuell attack och att vårt samhälles ignorans av våldtäkter mot män löper jämsides med det faktum att de flesta manliga offren inte rapporterar sina upplevelser till polisen, hälsomyndigheter eller ens vänner eller familj (Struckman-Johnson 1991).  D v s exakt samma fenomen som med partnervåld.  Samhället inte bara ignorerar männen utan radikalfeministerna, politiker och medieeliten, som nu använder masspsykosen för sitt könskrig, utpekar dessutom männen som de ENDA förövarna.  Samhället sviker alltså männen dubbelt upp, samtidigt som man slår på trumman för de stackars oskyldiga kvinnorna som bara är offer och som vi ska tro är helt trovärdiga.

En annan attityd som är tydlig i samhället är att man mer accepterar kvinnor som förbryter sig mot män än tvärtom och att det anses som mer okay att en kvinna avvisar en invit än en man gör det (Mangolin 1990).  En annan sak, som rapporterades bland vita och svarta män mer än hos kvinnor, var att den sexuella aggressorn, om den var kvinna, oftare blev arg (och förnärmad) om den avvisades (Rouse 1988).  Det kan kopplas till att fler män (17 %) än kvinnor (10 %) kände att den som förgrep sig på dem var så upphetsad att de kände att det var lönlöst att stoppa dem, även om de inte ville genomföra samlaget (McConaghy & Zamir 1995).

Intressant är också attityden att manliga offer egentligen uppmuntrat förövaren, att han njutit av sexet mer än en kvinna skulle ha gjort och att han anses känna mindre stress över situationen.  Det här omfattas även av männen själva (Smith, Pine & Hawley 1988), vilket kan misstänkas leda till att män oftare bortsorterar incidenter i undersökningar och andra sammanhang (min kommentar).  Däremot tycks det som att män med en liberalare syn på sex, och särskilt de utan egna fasta förbindelser, ställde sig mer positiva till en påtvingad anstormning av en kvinna (Struckman-Johnson & Struckman-Johnson 1997).  Förmodligen gäller detta med att liberalare syn på sex leder till större öppenhet även för kvinnor.  Minst anmälda våldtäkter i detta land hade vi 1976, precis innan attityden vände och vi började marschen mot vårt nuvarande, sexuellt repressiva samhälle.

När det gäller självrapporterade aggressiva strategier för att närma sig en partner av det motsatta könet så rapporterar Anderson (1996) att 42,6 % av de tillfrågade kvinnorna använt aggressiva strategier och 7,1 % hade använt fysiskt tvång.  Samma Anderson rapporterar i en större studie (1998) att mellan 26 och 43 % av kvinnorna använde strategier som, om de skulle utövats av en man, betraktades som tvingande.  Samtidigt hade 20 % använt fysiskt tvång, 17 % hade hotat med fysiskt tvång och 9 % använt ett vapen för att tvinga en man till sex.  1993 hade Anderson & Aymami rapporterat att 15,6 % av de collegeungdomar i form av män de undersökt rapporterat att de tvingats fysiskt till sexuella handlingar, lika många hade hotats fysiskt och 4,7 % hade hotats med ett vapen av kvinnor för sex.  Straus, Hamby, Boney-McCoy & Sugarman (1996) rapporterar att de senaste 12 månaderna hade 38 procent av de manliga studenterna och 30 procent av de kvinnliga utsatts för något sexuellt tvång.  Samtidigt rapporterade 37 % av männen att de använt tvång, mot 18 % av kvinnorna.  Totalt betyder det att åtminstone var fjärde kvinna, enligt dem själva, någon gång använder sig av sexuellt tvång!  Smaka på det.

Men finns det då någon möjlighet att få en siffra på hur det ser ut med detta med sexuellt tvång mellan män och kvinnor?  Ja, som sagt så differentierar studierna där personer uppger att de blivit utsatta för sådant tvång ganska markant ibland så jag gjorde ett genomsnitt av de olika undersökningarna för att förhoppningsvis få fram en något mer realistisk balans.  Då bortser jag från de fel som kan komma av att män kanske underrapporterar för att de förväntas anse att handlingar inte är så farliga som kvinnor gör på ett enkelt sätt.  Men de siffror som jag då fick fram var för det första för upplevt sexuellt övertramp gentemot en själv att ca 33,3 % av männen bedömde att de utsatts för sådant.  Siffran för kvinnor var då istället ca 46,2 %.  När det däremot gäller män och kvinnor som tvingats till samlag så var siffran för män ca 15,8 %, för kvinnor ca 22,5 %.  Det är på intet sätt några stora skillnader och det misskrediterar #Metoo-kampanjen, som närmast uteslutande fokuserar på mäns överprepp på kvinnor.

Hur trovärdiga blir de kvinnor som är beredda att släppa förbi kvinnlig sexuell aggression, att bortse från fakta som visar att detta inte handlar om könstillhörighet utan om mänskliga faktorer oavsett kön?  I mina ögon är sådana kvinnor inte trovärdiga alls.

Sedan vill jag åter understryka att jag både utsatts för fysiskt våld på stan i min ungdom, så jag vet hur traumatiskt det kan vara, och att jag utsatts för ett rejält sexuellt övertramp av en kvinna (vilken handling idag skulle bedömas som våldtäkt).  De som därför vill beskylla mig för att försöka bagatellisera är därför ute i fullständigt ogjort väder.  Däremot vänder jag mig mot att man tror att man ska kunna attackera problem genom konservativ moralism (fast ofta från vänster) och med könskrig.

METOO – MEDELTIDEN VÄLKOMMEN TILLBAKA

Metoo#-kampanjen är en bekräftelse på att medeltidens moralism är tillbaka.  Det är ett fenomen som exakt stämmer överens med kyrkans linje under medeltiden, fast tvärtom.  Då var det kvinnorna som var upphovet till allt ont.  Det var den onda kvinnan ‒ djävulens port ‒  som lockade den rene, gode mannen till synd och förfall.  Idag är det precis lika enkelriktat som då.  Men vi har vänt på det; mannen är upphovet till allt ont och kvinnan är upphöjd och allt igenom god, som enbart gör fel därför att någon man lurar eller tvingar henne till det.

Inte nog med det.  Vi har exakt samma sexualmoral nu som på medeltiden (och senare), med det undantaget att kyrkans puritanism inte fick samma genomslag bland folk i gemen som radikalfeminismens puritanism får genom nutidens medier.  Men koncepten är exakt desamma:  Sexualiteten är i grunden något ondskefullt och smutsigt, som gör oerhörd skada om den är fel.  Och fel är all sexualitet utom det vaginala samlaget i ett kärleksfullt förhållande.  Då blir det plötsligt något fint, nästan poetiskt (ungefär som att kyrkan 1215 upphöjde det äktenskapliga, vaginala och avlande samlaget till ett sakrament) ‒  bara det inte finns inslag av lusta och ”onaturlighet” i det.  Vad som också är tvärtemot medeltiden är att ”sodomiterna” (hbtq-människor) idag är upphöjda över ”cis-människor” ‒ och de tycks dessutom verka undantagna regeln om ”onaturlig” sex.  För samtidigt som t ex oral- och analsex ses som kränkande för en kvinna bryr sig ingen när det gäller gay-människor.

Det här är intressant, därför att alla skulle skrika om att det var ”patriarkatet” som orsakade orättvisorna och obalansen på medeltiden, men är det verkligen ”patriarkatet” som vänt så totalt på det och istället gjort kvinnan till den oantastbara, istället för mannen?  Naturligtvis inte, lika lite som det var ”patriarkatet” som orsakade vrångbilden på medeltiden är det detsamma som orsakat vrångbilden idag.

Den främsta anledningen till bilden av kvinnan som hora och förledande var, då liksom nu, kvinnogemenskapen ‒ eller snarare kvinnlig aggression parat med strävan att hålla det sexuella kapitalet så dyrbart som möjligt.  Det är väl känt, att det inte i första hand är män som dömer kvinnor som ”slampor”, ”horor” eller ”lättfärdiga”.  Det är andra kvinnor som gör det.  I det föragrara samhället existerade inte detta problem, eftersom kvinnan hade kontroll över sin sexualitet på ett helt annat sätt än under senare tid, då inte kunskapen om sambandet sex-graviditet var känt.  En kvinna som hade många partners var framgångsrik, eftersom det gav henne riklig tillförsel av mat ‒ eftersom det var en självklarhet att hon kunde kräva materiell ersättning för att hon bjöd på sex.  Visserligen har ”äktenskapet”, d v s en form av tvåsamhet, existerat hela tiden ‒ inte minst för att ”Westermarckeffekten” gör så att de flesta i en samsocialiserad grupp söker sig partners utanför den.  Hade inte den effekten funnits hade alla gift sig inom den egna familjekretsen, eftersom den var den viktigaste och säkraste organisationen.  Men de föragrara förbindelserna varade inte lika länge som senare.  (Även bland andra primater, makaker t ex, kan denna tvåsamhet skönjas under perioder om några månader, även om man inte exklusivt håller sig till samma partner).

I och med agrarsamhällets möjlighet att samla förmögenheter, kombinerat med de rika männens vilja att ha kontroll över avkomman, då sambandet sex-graviditet blev uppdagat, så skärptes kampen mellan kvinnorna om de framgångsrika männen.  Effekten blev att stigmatisera och smutskasta de ”lösaktiga” kvinnorna och göra deras status så låg att andra män inte skulle vilja göra dem ”ärbara”.  Dorian Furtună skriver: Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plågasamtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning [än män].  Det var alltså en effektiv konkurrensmetod av kvinnor att stämpla och stöta ut andra kvinnor ur kvinnogemenskaperna på ett psykiskt aggressivt sätt.  Männen däremot har aldrig haft behov av att stigmatisera ”lättfotade” kvinnor.  Tvärtom så är de populära hos män, men eftersom de rimmar illa med viljan att ha kontroll över avkomman så var de inte tänkbara som ens barns mödrar (inte minst för att de som ”lösaktiga” kunde vänstra).  Därför måste män foga sig i andra kvinnors utstötning av de ”lättfotade”, för att få en mer sedesam kvinna (vilket inte var något problem för mannen förrän efter reformationen, då det var en självklarhet att han kunde ta sig lättfotade kvinnor utanför äktenskapet).  Det här ledde också till framförallt mödrarnas krav på att deras döttrar skulle vara oskulder fram till sina äktenskap (om de själva hade måst vara det skulle döttrarna också vara det).

Vad radikalfeminismen har gjort i sitt framgångsrika krig mot männen är att de inkorporerat en del av dessa ”lättfotade” i kvinnogemenskapen igen.  Sådana som inte alltför öppet säljer sig, men kan ha en och annan älskare, vara flirtiga och utmanande.  De har fått legitimitet.  Däremot inte sexarbetare eller kvinnor som är kritiska till den nya radikalfeministiska religionen.  Metoo# är ett tydligt bevis dels på denna omvända nymedeltida mentalitet, dels på den nymedeltida puritanismen.  Vi ska av kampanjen förstå att den uteslutande goda kvinnan är offer för den uteslutande onde mannen och samtidigt ska vi förstå att sex är så fruktansvärt, så att en hand på ett knä, eller en ”ond blick” är värre än misshandel (ingen skriver på upprop mot misshandel).  Dessutom har vi återinfört ”gatans parlament” ‒ eller vi kanske snarare ska kalla det ”mediedomstolar”.  Rättslösheten har inte varit så stor i Sverige på hundratals år!

I centrum för detta ligger något viktigt, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963:  Måttet på perversion i en handling beror inte på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen.  Det sätter fingret på hur den medeltida puritanismen låtit oss hamna i ett samhälle som inte längre är ett rättssamhälle.  Värderingen av sex har stegrats negativt till att det är så vidrigt och skadligt (även fast det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som kan visa att sex i sig är skadligt för någon) att det slår ut allt annat och legitimerar en nedmontering av rättsstaten.  Precis som den medeltida katolska kyrkan kunde göra detta har nu radikalfeministerna lyckats med det.  Samt att återinföra skamstocken.  Sverige är verkligen att gratulera till ”framstegen”!

Jag ska helt klart deklarera, att si eller så många namn under ett upprop INTE imponerar på mig det minsta.  Historien är full av exempel på masshysterier, där tusentals samtida människor vittnat om det förfärliga i det de vänder sig emot.  Om mängden underskrifter eller utrop skulle vara synonymt med sanningen så skulle albigenserna ha varit onda, häxorna verkligen existerat, judarna giriga och ondskefulla, Thomas Quick skyldig och bögarna perverterade monster.  Dessutom påstår jag, att bland dessa som skriver på finns åtskilliga som först i och med denna masshysteri ”upptäckt” att de varit utsatta för ”övergrepp” ‒ vilka många inte ens visste att det var ”övergrepp” förrän upphaussningen av sex på ondskeskalan fick genomslag ‒ liksom drygt hälften av alla våldtäktsanmälningar inte har substans.  Herrgud, hur tror dessa människor att världen ser ut?  Varför är en ”sexistisk” kommentar av så mycket större dignitet än misshandel eller bedrägeri?  Och vad ska vi se mer framöver?  Ska det komma ett juristupprop med utpekande av ”sexistiska” klienter?  Ska kvinnliga lärare skriva under ett upprop om ”sexistiska” manliga lärare, så att mängder av manliga lärare tvingas sluta sina arbeten?  Vem ska våga anlita eller anställa de som skriver under på dessa massupprop?  Själv kan jag direkt säga, att jag inte skulle lita på en jurist som skrivit under ett sådant upprop som juristupproret.  En jurist som bidrar till nedmonteringen av rättssamhället skulle jag aldrig ha förtroende för.  Och vilka arbetsgivare, teaterchefer och andra ska våga anställa dem som skrivit under?

Metoo-häxjakten har utvecklat sig precis så som jag förväntade mig att den skulle göra.  Masshysteri, puritanism och moralism har genom hela historien bara lett till katastrof och förföljelser.  HÄXJAKT!

MARIA AHLIN ÄR EN TRADITIONELL MORALIST

Maria Ahlin, ordförande i ungdomsorganisationen Freethem, gick i Aftonbladet 2 september ut och anklagde dem som var emot ”filter” på nätet i frågan porr för att de ville ”tysta dem som kommit med förslaget”. Hon reflekterar då inte över att en sådan kommentar är en traditionell härskarmekanism som används för att tysta kritiker, nämligen smutskastning. Men sådan är legio bland moralister historien igenom och inte oväntad. Uttalar sig någon kritiskt så ska den misstänkliggöras, inte med argument – då dessa saknas – utan istället genom misstänkliggöring. Ahlin sällar sig nu till dessa.

Det fortsätter med fullständigt ogrundade insinuationer: ” Det första som slår mig är ju hur oerhört härligt det måste vara för porrindustrin i San Fernando Valley i Kalifornien att vuxna i Sverige tar deras fight.” Nästa steg i smutskastningskampanjen mot kritikerna alltså.   Som alltid så tas anklagelsen om att springa ”sexlobbyns” ärenden fram. Därefter dammas de fullständigt ogrundade påståendena av: ”50 års seriös forskning” påstås inte leda till ”härligt sex och relationer byggda på samtycke”, vilket påstående inte har någon som helst grund i forskningsvärlden. Det finns inga som helst vetenskapliga forskningar (och här) som tyder på att porren skulle förvränga individers uppfattningar om ”härlig sex och relationer byggda på samtycke”. Och det här antyder vad Ahlin egentligen är ute efter.

Snart anknyter Ahlin direkt till kyrkans sortering av ”rätt” och ”fel” sex.   Likt andra självutnämnda ”räddare” av andra anser hon sig uppenbarligen sitta på den enda sanningen om vad som är ”härlig sex och relationer byggda på samtycke”. Det här är allvarligt, för det lämnar inte utrymme för att acceptera att människor – både män och kvinnor – kan ha olika sexuella preferenser.   Nej, det är bara ”härlig sex” enligt moralistens bestämda uppfattning som är acceptabelt. Inte undra på att hon sedan kan dra på med nästa osanning, nämligen att ”[d]agens nätporr innehåller till största delen fysisk och verbal aggression.” Det är inget annat än kvlificerat skitsnack, om man inte – likt den medeltida kyrkan – endast betraktar vaginal sex inom äktenskapet eller ”relationer byggda som samtycke” som det enda ”härliga sexet”.   Det är ingenting annat än kvalificerad gammaldags moralindignation och vittnar om vad hon förmodligen är ute efter.   Att preferenserna dock är väldigt olika vittnar Seth Stephens Davidowitz, i boken ”Everybody lies”, om.   Bl a är det mer än dubbelt så många kvinnor som män, proportionellt sett, som eftersöker heterosexuell porr som innehåller våld, våldtäkt och förnedring av kvinnor. Eller, som han säger, så är det ett exeptionellt kvinnligt sökområde. När jag själv utförde forskning på nätet för en bok fann jag att det gick 1,5 kvinna på 1 man som var intresserade av incest. Preferenserna är alltså olika och Stephens Davidowitz säger, att det enda som är ”normalt” är att vi alla är ”perversa” på något vis. Att därför, som Ahlin gör, antyda att man ensam vet vad som är ”härlig sex och relationer byggda på samtycke” är – likt alla kvalificerade moralister – inget annat än hysande av moralhybris!

Så gör hon som abolitionister i alla tider har gjort. Hon hänvisar till kliniska exempel som om de är representativa för alla människor. Hon har ”suttit ner med hundratals ungdomar som berättat hur de utvecklat ett beroende.” Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det finns dem som har problem med detta, men sedan kan man alltid fråga sig om det är porren i sig som orsakar det, eller om porren är symptom på något. Men precis som när politiker, aktivister, abolitionistiska psykologer och andra moralister hänvisar till t ex sexarbetare som de träffat som mått dåligt så är det inte representativt för hela populationen.   Moralisterna älskar att vränga sig med osanningar och påhitt för att berättiga att världen i övrigt ska dansa efter deras pipa, så som t ex Gerda Christenson som bara kan slänga ur sig att det är en försvinnande liten minoritet som självvalt är i sexarbete. Det finns inte någon enda vetenskaplig undersökning i hela världen som visar att det skulle vara så (och om någon mot förmodan skulle komma dragandes med Melissa Farley så läs detta). Tvärtom, så visar flera undersökningar att det endast är sex procent internationellt som inte tagit steget själva (jmf slutkommentar).

Jag ska låta det vara osagt om Ahlin själv tror att hon hjälper någon genom att införa censur för alla. Det är möjligt att hon tror det. Men förfarandet är totalitärt, oavsett vilken typ av självutnämnda ”räddare” som använder metoden att tvinga alla att dansa efter deras pipa, om det så är nazister eller fascister som ska ”rädda” rasen eller ”fosterlandet”, eller moralister eller radikalfeminister som ska ”rädda” kvinnor, sexarbetare eller barn med samma metoder. Och metoderna är alltid smutskastning av dem som ifrågasätter och att man gör ogrundade och osanna påståenden (som kan gå så långt att man fejkar ”utvärderingar” i statlig regi eller släpper böcker som inte har någon enda vetenskaplig hänvisning) som ska ge sken av att det/de förbud man kräver är befogade.   Metoderna har framgångsrikt använts av sexualmoralisterna sedan kyrkan tog över på 300-talet i Rom och aldrig lett till att någon räddats. Bara att människor stigmatiserats, bränts på bål eller stötts ut (så som senast nya internationella undersökningar om sexköpslagen visat hur den drabbar sexarbetarna, t ex Amnestys rapport, en kanadensisk, en europeisk och en engelsk) och censurförbudet mot porr är inget undantag i det fallet, eftersom intresset för porr är nedärvt i människan (en s k evolutionär adaption).

För mig framstår dem som anser sig vara så rättfärdiga och allvetande att de har rätt att utnämna sig själva till ”räddare” och diktera vad andra ska göra som ett skrämmande hot mot demokratin. Att införa förbud och censur mot mänskligt beteende är bara, som den amerikanske sociologen Howard S Becker uttrycker det, att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende. Det är att tillverka brottslingar för att stöta ut dem och därför djupt odemokratiskt och inhumant!

 

 Slutkommentar:   Jmf att Steinfatt (2002) inte finner en enda av de över 4000 han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig ha blivit tvingad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar sex procent, liksom Busza (2004). Boonchalaksi & Guest finner 13,5 procent på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men noll på massageinstituten. Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 procent (PRA 2008), Jenkins fann så låga nivåer att de inte ens diskuteras och Mai finner sex procent av de migrerade sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete, (Mai 2007). Samma procentantal kommer McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat.

(RADIKAL)FEMINISTERNAS OHEDERLIGA METODER

Med anledning av en postning i Facebookgruppen ”Jämställdism” måste jag reflektera över de ohederliga metoder som ideologiska aktivister – här representerade av radikalfeminister – använder sig av. Fallet som postades i Facebookgruppen rörde en artikel som 2007 skrevs av Whitaker D J, Haileyesus T, Swahn M & Saltzman L S (Differences in frequency of violence and reported injury between relationships with reciprocal and nonreciprocal intimate partner violence, i American Journal of Public Health 97, s 941-947). I en studie av 11.370 unga vuxna visade det sig, att nästan 24 % av alla relationer innehöll någon form av fysiskt våld och att hälften av våldet var ömsesidigt – I vilket kvinnor var mest sannolika att slå först men där männen stod för tre femtedelar av de orsakade skadorna, kvinnor för två femtedelar. I det icke ömsesidiga våldet var kvinnor förövare i 70 procent av fallen (männen i 30 procent). Medan i det hela kvinnor var något mer sannolika att skadas än män så rapporterar författarna att ”faktum är att män i relationer med ömsesidigt våld rapporterades skadade oftare (25,2 procent) än kvinnor i relationer med icke ömsesidigt våld (20 procent).”

Undersökningen stämmer överens med flera hundra över hela världen, så som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. I samma inlägg exemplifierade jag också om (radikal)feministernas ohederliga metoder, vilka avslöjar sig även rörande undersökningen 2007. När artikeln publicerades lades en sammanfattning ut på Harvard Medical School’s webbsida. Från den skrev Joseph Ernest en artikel på Newscast media 2010, men tre år senare konstaterar han att den skurats bort. Han skriver: ” min gissning är att vissa aktivistgrupper kanske pressat professorerna till att ta bort den. De flesta av dessa institutioner är beroende av donationer och bidrag för att fungera, så det är förståeligt hur det kan ha blivit skäl för dess borttagande.”

Finns det då fog för Joseph Ernests gissning? Ja, i allra högsta grad. I onsdags var jag och föreläste under West Pride i Hagakyrkan i Göteborg och berättade bl a om moralism och kristendomens inverkan på sexualsynen och de homosexuella. Moralism är ju en följd av att ideologiskt övertygade personer, mycket utifrån sin egen egocentriska empati, anser sig sitta på sådana obestridliga sanningar att de i konflikt mot andra människors egna upplevelser och känslor anser sig ha rätten att köra över dem och tvinga dem att leva enligt ”det rätta”. Jag listade då också olika metoder som ideologerna/moralisterna använder sig av för att genomdriva sina mål. Den främsta metoden är skrämsel! Kan man skrämma upp människor är de beredda att acceptera inskränkande och kränkande lagar och regler för att de tror att de som skrämt upp dem ska skydda dem för det påstådda (inbillade) hotet. Den främsta skrämselmetoden är att påstå att människors barn är hotade. Den användes redan under Bacchanalieskandalen i Rom 186 f kr, sedan av t ex världsliga och kyrkliga myndigheter under medeltiden för att jaga judar (de ritualmördade barn), homosexuella (de ville förvrida ditt barn, jmf dagens Ryssland), häxor (de tog ditt barn till djävulen), masturberare (de måste med alla medel hindras från att förstöra sig själva – bortbränning av klitoris och omskärelse var metoder för detta) – och nu senast har (radikal)feminismen jagat upp en pedofili- och sexhandelspanik (med bl a inslag av ritualmord, jmf Eva Lundgren på 1990-talet) som ska hota ”barnen”.

Den andra metoden är smutskastning. De som ifrågasätter anklagas för att vara ”judarnas försvarare”, ”häxornas medlöpare”, ”bögarnas vän”, ”ungdomens förstörare”, ”pedofilkramare”, ”prostitutionslobbyisternas handgångne man”, ”kvinnohatare” m m. Metoden är ett absolut måste, eftersom ideologer/moralister aldrig klarar en djupare granskning. Men genom smutskastningen så sätter de sig i en självtagen rätt av de enda som har rätt att uttala sig. Det är därför en hedersmördande invandrare är ett mindre hot mot (radikal)feministerna än pålästa, vita heterosexuella män. Därför att en del av de senare kan genomskåda bluffen. Därför måste vita heterosexuella medelklasskvinnor bekämpa sina manliga ”likar”. Genom skrämselpropagandan uppnår man också en period ett konsensus, som ger ett opinionsövertag. Det är utifrån det man kan smutskasta. Historikern Alf W Johansson skriver: ”När en konsensus etableras uppträder alltid vad man skulle kunna kalla fanatiserarna av konsensus: de som till varje pris söker exploatera det opinionsövertag som konsensus skapar. Genom att de lutar sig mot enhetliga stämningar uppfylls dessa opinionsbildare ofta av en helig känsla av rättfärdighet inför den egna saken, som gör att de anser praktiskt taget vad som helst vara legitimt för att befrämja den.” Precis det mönster som (radikal)feministerna uppvisar genomgående.

Den tredje grundläggande metoden är verklighetsförfalskning, genom förvrängning, falskproducering och nedtystande av fakta. Receptet är enkelt. Finns ingenting som stödjer det man påstår måste sådant produceras. Förr räckte det ofta med att kyrka eller myndigheter bara gjorde ett påstående för att det skulle bli en ”sanning”. Sedan den vetenskapliga revolutionen, från 1700-talet, krävs dock att man måste producera mer avancerade falsarier, eller förvränga redan existerande forskning. Exempel på det förstnämnda är t ex Melissa Farleys s k ”forskning” kring prostitution, den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen 2010 och Eva Lundgrens ”Slagen dam”. Exempel på det senare är t ex Kajsa ”Ekis” Ekman, i boken ”Varat och varan” och journalistik som t ex Aftonbladet, Expressen, Uppdrag granskning och Dokument inifrån. Vad gäller den tredje delen i verklighetsförfalskningen så är varenda media och politiker i landet exempel på det.

Den fjärde metoden är att hävda att man övergripande skyddar något eller någon. Det kan vara ”barn”, ”kvinnor” ”rasen”, ”den svenska kulturen”, ”den kristna/muslimska tron”, m m. Men faktum är, att aldrig någonsin genom historien har detta påstådda skydd varit den verkliga orsaken. Det enda som ideologer/moralister önskar skydda är bilden av sig själva som mer förträffliga än andra och den självtagna rätten att diktera för andra hur de måste göra. Den enda grupp som inte är skyddsvärd är männen. Det är naturligtvis därför som så många fler män än kvinnor kan offras, oavsett om det är i krig, på arbetsplatser eller i vårdnadstvister. Män är det aldrig synd om för de har ju alltid bara förtryckt, eller hur? Jag brukar, när jag stöter på folk som åberopar ideologikonstruktionen ”könsmaktsordning” fråga: ”tror du på den judiska komplotten också?” Parallellerna är ju uppenbara. I könsmaktsordningen är det ”patriarkatet” som styr och konspirerar, i den judiska komplotten är det ”världsjudendomen”. I könsmaktsordningen ordnar samhällets regler så att männen kan behålla makten, i den judiska komplotten infiltrerar judar samhällets alla nivåer för att styra världen. För bägge fantasifostren gäller att biologiska fakta sätts ur spel. Könsmaktsordningen bortser från alla biologiska fakta (utom möjligen ”snopp” och ”?”) den judiska konspirationen ser judarna som en biologisk förvrängning av människor. (Radikal)feministerna ser också männen som en förvrängning, eftersom de anses stå för allt ont – kvinnan däremot är bara god.

Som avslutning på detta inlägg om ohederliga metoder vill jag erinra om hur ”demokratiskt”, ”objektivt” och ”könsneutralt” det gick till vid tillsättningen av professuren i historia vid Lunds universitet 2000-2001. Den mest meriterande sökande var Kristian Gerner, men den starkt övertygade (radikal)feministen, dekanen Inger Lövkrona, ville ha en kvinna som professor och utfärdade en hemlig promemoria om hur det skulle gå till. Vid Gerners föreläsning anfördes ett antal nonsensskäl som påstods visa att han drev gäck med åhörarna – och så visade han inte tillräcklig genusmedvetenhet, så klart! Men strategin läckte ut och många blev upprörda över Lövkronas ideologiska, ohederliga metoder och tillsättningsnämnden anklagades för maktmissbruk och den kvinnliga sökande som skulle bli professor enlig Lövkrona, Birgit Sawyer, var hedrande nog inte glad över att bli tillsatt på sådana grunder. Misslyckandet att manipulera bort den mest meriterade hade misslyckats, men egentligen var det inte Lövkronas fel. Det var plötsligt mediernas, där manliga skribenter påstods ha utövat ”symboliskt våld genom ett totalt misskännande av den till huvuddel kvinnliga lärarförslagsnämnden i allmänhet och dess kvinnliga ordförande i synnerhet,” som medievetaren Gunilla Jarlbro sedan fick det till (se Ljungberg, Björn & Rydgren, Emma, 2007, Vem slår Eva? Forskande feminister i genusland, Helsingborg, s 97ff).

Ett annat, sista, exempel är Erin Pizzey, som 1971 öppnade världens första kvinnohärbärge för slagna kvinnor. Hon hade själv blivit slagen av sin mor som barn och gav 1982 ut boken ”Prone to violence”. Problemet med den boken för (radikal)feministerna var dock, att den inte bara beskrev män som misshandlar sina barn, den beskrev också hur kvinnor gjorde det: ”Oturligt nog dog hennes far, hennes enda beskyddare, när hon var ganska ung, så hon var utlämnad till den barmhärtighet som hennes våldsamma, trakasserande moder kunde uppvisa.” Boken var så ideologiskt felaktig att (radikal)feministerna drev en kampanj som gjorde att den helt drogs tillbaka från bokstånd och -handlare. I BBC-dokumentären “Who’s failing the family?” 1999 – som självklart inte visats i svensk TV – säger Pizzey: ”De senaste 25 årens tragedi är att den feministiska rörelsen tilläts att säga vad de ville, att slänga siffror och statistik runt sig som var falsk, att anklaga män för allt dåligt uppförande och försöka förstöra äktenskap och familjeliv och efter all denna tid, när ridån börjar att dras upp och vi börjar inse att det var en stor lögn ser vi att många människors liv, särskilt mäns, har förstörts av en stor lögn.” Europa har helt rätt: F! är ett extremistparti! Det är bara den präktiga svenska PK-eliten som på allvar kan tro att Sverige ensamt har rätt och resten av världen fel.

2014-06-05

VITA HETEROSEXUELLA MÄN OFFRAS PÅ MANSHATETS ALTARE

I en kolumn av Cissi Wallin i Metro (4/2 2014, ”Kvinnor offras på ’geniets’ altare”) kan vi se en grandios uppvisning av vad jag menar är könsrasism. Kvinnan ifråga uppvisar till synes en rad av fördomar, ounderbyggda antaganden och att hon uppenbarligen på ett kick – endast utifrån att Woody Allen är vit, heterosexuell, framgångsrik man – vet att Allen är skyldig. Hon vet tydligen också att Roman Polanski är en ”erkänd pedofil” och att Stig Larsson nog egentligen var det.

Wallin fortsätter med att falskeligen påstå att Allen ”gift sig med sin tonåriga styvdotter” (man får inte tveka för lite faktaförvrängning när man ska offra vita heterosexuella män), men Mia Farrow och Allen var aldrig gifta, så Soon-Yi Previn var inte “styvdotter” och såg aldrig Allen som en fadersfigur (Allen tillbringade f ö inte en enda natt under 12 år i Mias hem). Allen och Soon-Yi Previn inledde förhållandet när hon var 19 eller 21 och han gifte sig inte alls med ”sin tonåriga styvdotter”, eftersom de gifte sig 1997 (då Soon-Yi var 25 eller 27 år gammal).

Så ställer Cissi Wallin frågan, ”vem skulle tro henne”? Självklart skulle hon inte ställa den mer påträngande frågan, ”vem skulle tro honom”? Men han blev trodd av de som redan 1992-1993 utredde Mia Farrows anklagelser mot honom, så frågan är varför adoptivdottern Dylan skulle ljuga idag? Ja, förmodligen ljuger hon inte, hon bara talar osanning. Hon tror förmodligen på det hon säger, därför att det har varit ”sanning” i det Farrowska hemmet under hela hennes uppväxt. Intressant är att hennes adoptivbror, Moses, vilken som 15-åring valde att inte mer träffa sin far, nu har fjärmat sig från modern och istället tagit upp kontakten med fadern. I en konversation nyligen talade han om att han till slut sett verkligheten på Frog Hollow och utan tvekan använde han omdömet ”hjärntvätt”.

Cissi Wallin anser sig förmodligen inte behöva bry sig om det faktum att vi idag vet hur lätt det är att plantera in falska minnen. Här i Sverige har vi t ex exemplet ”Thomas Quick”, och om hon brytt sig om att se Hannes Råstams dokumentär om ”fallet Ulf” hade hon fått konkret på hur lätt en terapeut kan få någon att tro att något förfärligt har hänt – som inte har hänt. Jag utgår från att Cissi Wallin aldrig öppnat en skrift av t ex Elisabeth Loftus, för hon behöver väl bara sin övertygelse om att vita heterosexuella män alltid är skyldiga?

Adoptivdottern Dylan har under sin uppväxt varit utsatt för sin bittra mors påverkan och dessutom undergått en period av terapi, mitt under den värsta förträngda-minnen-paniken på 90-talet. Det vore verkligen inget unikt om hon skulle berätta ”sanningar” som aldrig inträffat. Men är man könsrasist så behöver man tydligen inte bry sig om sådana futiliteter som att väga in alla aspekter, betrakta objektivt, inte agera domare på förhand, m m. Då kan man uppenbarligen, som offerpräst vid manshatets altare, utan urskillning offra vita, heterosexuella, framgångsrika män, bara för att de är just sådana (räcker f ö med att vara vit heterosexuell icke framgångsrik också, det kan jag intyga). Sedan kan man också säga att ”vi måste såklart ha rättssäkerhet, men…”

Om Genusdebatten skulle bestämma sig för att börja utdela utmärkelsen ”årets könsrasist” i kategorierna mans- respektive kvinnohatare så skulle Cissi Wallin, enligt min mening, vara en kandidat till den förstnämnda utmärkelsen.

De uppgifter som anförs angående Allen och Farrow finns på en 27/1 publicerad artikel här.

F ö är det inte heller med sanningen överensstämmande när Cissi Wallin påstår att hon ”vet” hur statistiken ser ut runt ”mörkertal och faktiska anmälningar”. Den påstådda siffran 80 procent är en ”uppskattning” som ännu inte redovisats med vetenskapliga undersökningsmetoder. Den kan lika väl vara sann som falsk. Sanningen är att vi inte vet hur stora mörkertal det finns, men från t ex sextraffickingfantasierna vet vi att ”mörkertal” används som ett slagträ när man inte har fakta att bygga på. BRÅ säger själva att det är osannolikt med mörkertal i sextrafficking (BRÅ rapport 2011:18 s 21) , ändå påstås de ständigt. Med tanke på att Christian Diesen och Eva Lokatt Diesen ofta använder siffran 80 procent rörande våldtäktsanmälningar är det högst sannolikt att den är gravt överdriven.

Wallin bryter mot anständighetsprinciperna 1, 2, 6 och 9 här ovan.

Första gången postad februari 2014.

STATSFEMINISMEN OCH HYSTERIN KRING THOMAS QUICK

I efterdyningarna till Thomas Quick-fallet ställer många sig frågan hur det kunde gå så fel, bl a Mats Ottosson i Jönköpingsposten. Han frågar sig om vi blivit ett folk av medlöpare, men det har vi inte. Vi har alltid varit ett folk av medlöpare, eftersom det ligger i den mänskliga naturen. Frågan han borde ha ställt sig är varför också medierna och journalistkåren blivit inte bara medlöpare till de högst skrikande alarmisterna/aktivistern utan också deras främsta språkrör och propagandaapparat – som t ex i Da Costa-fallet och Thomas Quick.

En som väldigt väl illustrerar detta medlöperi – ofta mot den egna viljan – är socialantropologen Steven Sampson, som angående genusraseriet (s 2f) skriver: ”Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.”

Vårt samhälle är idag auktoritärt främst p g a den s k statsfeminismen, som Sampson utreder. Liksom i det socialistiska samhället har den ursprungliga frigörelseidén ersatts om en av absolut vetskap, kunskap och sanning, och fiender till denna enda ”sanning” måste lokaliseras, elimineras och tystas ned. Istället för klassfiender har mannen blivit ”könsfienden”, som måste bekämpas på lika förljuget sätt som tidigare klassfienderna i socialiststaterna (om dock ännu inte lika brutalt). Det kan tyckas långt mellan kopplingen Thomas Quick och statsfeminismen, men det är i själva verket den senare som är den direkta orsaken till att det spårade ur som det gjorde för Thomas Quick/Sture Bergwall.

Jan Guillou är, såvitt jag vet, den ende som vågat beröra det verkliga skälet till att tokidéerna om förträngda minnen fick sådan genomslagskraft. I någon debatt nämnde han de häxjakter som drivits mot män som ”Ulf” och Stefan Holm” här i Sverige och som fick sin mest absurda yttring i den s k McMartinrättegången i USA under sju år på 1980- och 1990-talen där barn ”förhördes” till dess de ”mindes” övergrepp så absurda som att Starwarsroboten R2D2 skulle ha deltagit i ”övergreppen” på barnen. Efter sju år frikändes de anklagade då inte ett enda fysiskt bevis kunde anföras, bara barnens ”minnen”. Men deras liv var förstörda.

Hela denna hysteri kring barn och sex, som låg i grunden, började i USA med att religiösa, som fruktade den sexuella frigörelsen, jagade upp panik. Först kom en bok av Robin Lloyd 1976, ”For Money or Love: Boy Prostitution in America” där han påstod, att 300.000 pojkar mellan åldrarna åtta och 16 var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, och snart hängde medierna på och på ett kick var man upp i över två miljoner. Lloyd måste inför en undersökningskommission 1977 erkänna att han bara hittat på den första siffran, ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera,” och även de andra aktörerna kunde snart avfärdas men medierna fortsatte hysterin, eftersom det sålde lösnummer (för detta redogörs dels i Best, Joel, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chichago, dels i Wase, Dick, 2008, Samlag eller Salighet, Stockholm).

För de militanta feministerna blev detta ett starkt vapen i kampen mot den onde mannen och på 80-talet upptäckte kvinnor hur enkelt det var att få vårdnaden om barn om de anklagade fäderna för sexuella övergrepp på barnen. Detta spred sig till terapeuterna och först kom idén om att barn aldrig ljög om sexuella övergrepp. I USA hävdade Roland C Summit 1978, att ett barn aldrig ljög om sådana övergrepp och att man alltid skulle tro dem, även om det var fysiskt omöjligt att de kunnat inträffa. Däremot skulle man aldrig tro barnen om de tog tillbaka historien och sa att de inte talat sanning, och dessa teser beskrev han 1983 som fakta. Som ett brev på posten kom ”de förträngda minnena” om vilka t ex Ellen Bass 1993 skrev i The Courage to Heal: ”Om du tror att du blivit skändad och ditt liv uppvisar symptom, så har du blivit det,” och symptom kunde vara allting från astma till ögonproblem. Precis samma fenomen alltså, som med masturberingens symptom på 1800-talet.

Här i Sverige insåg snabbt mindre nogräknade terapeuter att det låg pengar i detta och ”råd” till dagispersonal och andra delades ut där man skulle titta efter ”symptom” hos barnen. Ett sådant kunde t ex vara om ett barn inte tyckte om yoghurt. Då hade det utsatts för oralsex. I Skåne fick till exempel en barnpsykolog 624.834 kronor för att avge 24 ”expertutlåtanden” i domstol. Utlåtanden som alla ”slog fast” att samtliga barn visade symptom. Också i vårt land kom katastrofalt ovetenskapliga och ideologiska böcker, som den före detta polisen Dahlström-Lannes bok Mot dessa våra minsta. Den utgår ideologiskt från att barn till anmälande mödrar alltid utsatts för övergrepp, varför man till varje pris ska få barnet att säga sådana saker. Hur absurt det än var så måste man tro på vartenda ord som barnen sa (vad ingen drog fram var att den ståndpunkten bevisade att det funnits verkliga häxor på 1500- och 1600-talen), som detta vittnesmål från ”bortträngda minnen”, som härrör från Australien: ”Min mor tog ett tag i mitt hår och tryckte in en penis i min mun som hon skurit av från en av de många döda kropparna. Den var helt blodig. Jag kväljdes och spydde nästan. Jag skakade mitt huvud för att få ut den. Domare B höll ner mina armar och min kropp. Han skrek ”ditt lilla fnask,” och tog penisen från min mor och vände mig på mage och tryckte in den i min anus. Han sa ”vi får se hur du gillar det.” Han lämnade den där och drog mig ur rummet. Därefter tog han in mig i badrummet och jag bara stirrade på badkaret. Någon hade fyllt det med blod och kroppsdelar. Där var armar och ben och ett huvud. Jag drog ut penisen ur min rumpa. Han sa ”Vad gör du?” Han plockade upp mig och kastade mig i badet. Jag var skräckslagen. Sedan tog han av sig sina kläder och klev ner i badet med mig.” Behöver jag påminna om, att man aldrig någonstans funnit något som helst bevis för att sataniska övergrepp har skett? Även om Eva Lundgren gjorde karriär på att påstå att de existerade.

Fördelen med att kunna smutskasta mannen som ”förövare” med dessa metoder insågs snabbt av radikalfeministerna och de fick med sig samtliga svenska medier. Dessa medier bär en gigantisk skuld till att det gick fel, eftersom de inte tillät några avvikande, ifrågasättande röster, och inte gör så än idag. När Mats Ottosson ställer frågan: ”Är jag också en medlöpare – utan att jag märker det? Är du?” så bör han också ställa följdfrågor. Har han, hans tidning eller något annat media, släppt fram avvikande åsikter och fakta gällande hysterin kring övergreppen på barn, bortträngda minnen eller häxjakterna när det begav sig? Släpper han, hans tidning eller något annat media, fram avvikande fakta kring sexköp, genuskorrektheten, sextraffickinghysterin, invandringen, m m idag, och vågar han peka på detta samband mellan barnövergreppshysterin på 70-talet och Thomas Quick? Jag kan av egen erfarenhet påstå att det nästan inte är några medier eller journalister som gör detta. Jag är definitivt inte en medlöpare (och det har jag blivit straffad ordentligt för) men medierna är det. Huruvida just Mats Ottosson är det eller inte kan jag inte uttala mig om, det får han svara på själv (jag mailade denna text till honom utan att få någon reaktion). Men vad han och hela journalistkåren och medievärlden borde reflektera över är, att det inte är de själva som medlöpare som för utvecklingen framåt, det är de som ifrågasätter. Galilei är ett exempel på en som inte var medlöpare, SVT ett på medlöpare (här och här). Jag avslutar med ytterligare ett citat från Sampsons utmärkta text: ”När feminismen penetrerar statliga institutioner och attraherar eliten tenderar det att komma att handla mer om det individuella självförverkligandet än om gruppens rättigheter. Att kämpa för rättigheter och medborgerlig delaktighet och att skydda våldsoffer ersätts av att hjälpa kvinnor att må bra och stimulera genuskompetensen” (s 7).

SKRÄMSELAKTIVISMEN

Ja, jag vet att jag är sent ute och kommenterar turerna kring NSA och avlyssningen av västvärlden. Det finns så många före mig som gjort detta, så jag tror inte jag behöver gå in på djupet på hur detta sker. Däremot önskar jag lite mer fundera kring varför det sker.

Den amerikanska administrationen försvarar spionerandet med att man måste skydda sig mot terrordåd, vilket är högst tveksamt, med tanke på den lilla risken för terrordåd. Visst, de existerar och många människor går omkring och är livrädda för dem, men det är åtminstone 1000 gånger större risk för att dödas i trafiken än att dö av ett terrordåd. Men motiverar det spionage på alla körkortsinnehavare?

Terrorhotet är en av delarna i det som jag vill kalla för ”skrämselaktivismen”. Att spela på människors rädsla har i alla tider varit ett effektivt instrument för att genomföra sina egna suspekta intentioner. Och skrämselaktivismen uppträder bara när det gäller just suspekta intentioner, för om de är sunda så inser folk det i allmänhet ändå. Historiska exempel på skrämselaktivismen är t ex jakten på och brännandet av bögar (flator klarade sig i allmänhet undan) vilka, efter kristendomens ”kärleksbudskap” blivit allenarådande, började nyttjas i större skala av t ex kejsar Justinianus i Byzans och som reaktion på celibatets införande på 1200-talet. Det här var också en lysande affärsidé, eftersom kyrkan och/eller staten fick lägga beslag på den egendom som den på bålet brände lämnade efter sig, och en god affärsidé är det fortfarande. Att vara skrämselaktivist lönar sig idag t ex för politiker, som kan göra karriär genom att framstå som handlingskraftiga, och empatiska, fast de är ingendera. För journalister och medier leder det till rubriker, sålda lösnummer, karriärer och ”namn”, för radikalfeminister till att man kan genomföra misandriska lagar och regler, akademiska karriärer (utan substantiell insats), lyfta löner, m m. För välgörenhetsorganisationer leder det till anslag, löner och statuspositioner, något som också kan gälla tjänstemän och andra – som t ex polisstyrkan för bekämpningen av trafficking. Skrämselaktivismen är idag en storindustri, som omsätter hundratals miljoner dollar i världen varje år – utan att åstadkomma ett enda dugg produktivt! Eller, som den inspärrade prostituerade Tyra Eberwall uttryckte det på tvångsarbetsanstalten i Landskrona nyåret 1934: …”något utlopp måste man ju ha för allt hat man går och bär på till spinnhuspersonal och detta samhället som tillåter detta vansinniga slaveri, de bästa åren av ens liv skall man ju spärras in som en stor brottsling eller galning och en massa människor skall leva på oss (min emfasering).

Andra historiska exempel på skrämselaktivism är jakten på kättare under medeltiden – Albigenserkriget, som startade 1209, ledde till slaktandet av en miljon människor – och jakten på dem som mördat Kristus; ett helt folk, judarna, skulle under århundraden förföljas. För första gången introducerades då i stor skala det effektivaste skrämselargumentet någonsin; ”ditt barn är hotat”. Judarna påstods ritualmörda barn, vilket gjorde det lätt att uppegga skrämda folkmassor mot dem. Samma metod använde häxjägarna från 1480-talet och framåt i över 200 år. Människor skulle ju skydda sitt kött och blod, sin egen avkomma. I modern tid använder t ex Ecpat samma metod mot påstådda ”pedofiler” och andra ”onda” varelser som måste utplånas och anti-prostitutionsaktivisterna använder det för att stämpla den ”onde” sexköparen. Barn i miljoner påstås – helt utan grund – varje år vara offer för hänsynslösa, djävulska män som helt känslokallt ödelägger oskyldiga barns liv genom att ha sex med dem. Vilket genererar stora pengar till Ecpataktivisterna.

Skrämselaktivismen består av många delar och böljar fram och tillbaka. I vår tid är det främst terroristskräcken, intimt sammanhängande med islamskräcken och invandringsskräcken, och så är det sexualpaniken, som yttrar sig i direkt förföljelse av utvalda ”monster”, som sexköpare, pedofiler, zoofilister, bdsm-utövare, och andra, som kan ta sig många uttryck. Häxor, bögar och judar är just nu ”lågkonjunktur” i flera länder, men åtminstone bög- och jude-skräcken har sina starka yttringar på vissa håll. En annan synnerligen framgångsrik skrämselaktivism är radikalfeminismen. Genom monsterförklarandet av den onde mannen – och det hot han utgör mot de goda (kvinnor och barn) – är det mängder av annars ofta inkompetenta kvinnor som kunnat göra karriär inom politiken, medier, utbildning och förvaltning. Vad som också är ett genomgående drag för alla dessa skrämselaktivister är att de ALLTID påstår att det är till skydd för något. Det är barn, kvinnor, kultur, samhälle, seder, moral, anständighet, ras, jobb, m m, som måste ”skyddas”. Och ”skyddet” måste alltid bestå av tvingande lagar och åtgärder vilka – som av en händelse – alltid ska löpa enligt skrämselaktivisternas åsikter, ideologi och moral. Något som ju – förmodligen också det av en händelse – får skrämselaktivisterna att framstå som de som ”kan” frågan, som är ”goda” och ”ansvarskännande”, samtidigt som de glatt offrar en massa ”fel” individer. Och – händelsevis – så leder det till karriärer, bra positioner och/eller löner och/eller andra förmåner för just skrämselaktivisterna.

Tre grundförutsättningar måste existera för att skrämselaktivismen ska bli effektiv: För det första de fanatiska ”hatarna”, för det andra ett ideologiskt ”riktigt” politiskt och medialt stöd bakom skrämseltaktiken och för det tredje den ohämmade verklighetsförfalskningen. Den första gruppen har uppgiften att ohämmat peka ut ”brottslingar”, skrika högt om krav på ”handling” och t o m ibland handgripligen ingripa för att t ex tysta kritiska röster. Ett exempel är t ex den typ av ”väckelsemöten” som dras ihop, där personer ur den andra, ”övre” gruppen ska egga dem ur den första till handling och upprördhet. Ett annat är när en skrikande mobb försöker att överrösta och smutskasta den som vill ställa kritiska frågor. Men den viktigaste beståndsdelen i denna treenighet är den ohämmade verklighetsförfalskningen. I detta arbete är journalistkåren och pressen den viktigaste beståndsdelen. Stöpta i en miljö på journalisthögskolorna där man för länge sedan bortsorterat att lära ut objektivitet och kritiskt tänkande – som Paolo Roberto på så lysande sätt, när han ”klär av ”den ”rätta” Hannah Fahl, illustrerar – och där man måste vara ”rätt” för att bli accepterad, är uppgiften att också presentera ”rätt” rubriker och texter (se här, här, här och här), oavsett om de har det minsta med verkligheten att göra. Det absolut viktigaste arbetet i detta är dock att förhindra att verkliga, motstridiga fakta släpps fram. Om det på en debattredaktion t ex publicerats en text som gör fullständigt absurda, men politiskt ”rätta”, med helt felaktiga påståenden som gynnar skrämselaktivismen, så ska verkliga fakta hindras från att få bemöta texten. Medierna har också den suveräna makten att oemotsagda kunna smutskasta dem som ifrågasätter det ”rätta”.

Ett viktigt led i skrämselaktivismen är också att presentera fiktivt vetenskapliga ”undersökningar”, av ”akademisk” eller annan art, som ska ställa verkliga fakta åt sidan och istället presentera en bild som gynnar skrämselaktivismen (här, här och här). Men politikers fullständigt ohämmade förfalskning av verkligheten – som naturligtvis inte granskas av några medier – är också en viktig del. Här på denna sida har jag redan uppmärksammat ett sådant fall, men fler ska komma. ”Ändamålet helgar medlen” har alltid varit skrämselaktivismens viktigaste princip.

Liksom skrämselaktivisterna är vi som försöker kasta ljus på deras metoder också av skiftande art. Själv har jag, genom arbetet med mina 2008 och 2012 utgivna böcker ”Samlag eller Salighet” och ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”, kommit i position att kunna kasta ljus över skrämmarnas metoder inom sfären sexualitet (se också här). Därför är jag mest lämpad att kunna skriva om dessa ämnen, men skriver också om genus- och tokfeministraseriet, andra skriver om andra delar inom skrämselaktivismen.

Det råder ingen tvekan om, att övergrepp av alla de slag ska beivras, men det är också ett övergrepp att, som skrämselaktivisterna gör, jaga och förfölja människor på ideologiska och idémässiga grunder, som dessutom inte har grund i verkligheten.

VARFÖR BLIR DET INGEN DEBATT EFTER ”JAKTEN”?

I en bloggning för en tid sedan skrev jag om filmen ”Jakten”, och att jag inte hade sett den. Nu har jag sett den och genom min forskning för min bok ”Samlag eller Salighet” så vet jag, att den skildrar en verklighet som drabbade många män från mitten av 80-talet till början av 2000-talet (och förmodligen vissa fortfarande).

Jag tvivlar inte alls på, att en gigantisk majoritet av oss som på något sätt är involverade i denna bloggsida (jag skriver, andra kanske läser) anser att övergrepp av vad slag det än månde vara är förkastligt. Men jag är också övertygad om, att de flesta av oss också tycker det är lika förkastligt att falskt anklaga människor för övergrepp – och om möjligt ännu värre att förringa och utnyttja sådana falska anklagelser för egna syften. Nu är det inte så, att filmen ”Jakten” skildrar den senare gruppen av människor. Den skildrar däremot en klassisk häxjakt utförd av människor som skrämts upp med skräckvisioner och propaganda, eller, som den engelske psykologen Dennis Howitt skriver: ”Sällan är våra känslor grundade i verkliga fakta. De är hellre grundade i tidningsrubriker, andras attityder och noteringar från böcker och artiklar om sexuella övergrepp”. Och dessa tidningsrubriker, böcker och artiklar levereras i allmänhet av dem som utnyttjar paniken för sina egna syften.

Paniken kring övergreppen började på 70-talet, men hade tidigare föregångare. 1947 hetsades t ex mot bögarna av FBI-chefen J Edgar Hoover i en artikel med rubriken: ”Hur säker är din dotter”? Tre vita flickor i svallande klänningar och strumpor flydde från en enorm manshand i ett fotomontage, och rubriken ropade ut: ”Nationens kvinnor och barn kan aldrig vara säkraså länge som de degenererade springer fritt”. Att bögarna aldrig skulle hota de tre flickorna hade ingen betydelse. Svaga, rena och oskyldiga flickor appellerar nämligen mer till folks medvetande än några av det manliga könet. 1962 myntade C Harry Kempe ”det slagna barnet syndromet”, men det var något som handlade om fysisk misshandel. Därför gällde det för särskilda ideologiska ”barnräddargrupper” att överta ägandet av frågan, för att styra den allmänna opinionen och kunna framstå som ”auktoriteter”. Särskilt viktigt var det för feministerna att styra bort från fokuseringen kring misshandel, eftersom det riskerade att sätta kvinnorna i centrum, då det är dessa som oftast slår barn. Straus & Gelles (Physical Violence In American Families: Risk Factors and Adaptations To Violence in 8,145 Families. New Brunswick, NJ 1990) rapporterar, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barnen, Steinmetz (The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (Toward Gynology. Aladdin’s Window, Issue # 3. Shingletown CA 1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare.

Startskottet för paniken som skapade häxjakterna som ”Jakten” skildrar började 1976, med en bok av Robin Lloyd, ”For money and love: Boy Prostitution in America”, där han fullständigt ogrundat påstod att 300.000 pojkar i åldern 8-16 år var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, vilken snart var uppe i 1,2 miljoner, vilket påstods vara ”toppen av isberget”. När en undersökningskommission i Illinois 1977 undersökte Lloyds ursprungliga påstående, om 300 000 pojkar medgav författaren, att han hittat på siffran ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera”. Men rullningen var igång och gick inte att hejda, eftersom det var så många som tjänade på detta. Det hjälpte inte ens att chefen för New Yorkpolisens moralavdelning i början av 80-talet deklarerade att barnporr var lika sällsynt som Dödahavsrullar – understrykandes hur synnerligen sällsynt det var. Medier och journalistkår ville inte veta av fakta, utan jagade på med skräckartiklar utan grund i verkligheten för att sälja lösnummer och jaga upp panik.

Paniken späddes på av böcker och artiklar som ”Michelle remembers” (Smith & Pazder 1980), The Child Sexual Abuse Accommodation Syndrome (Summit 1983, i Child abuse and neglect vol 7), The Courage to Heal (Bass 1993) och här i Sverige ”Mot dessa våra minsta” (Dahlström-Lannäs 1990) och vi skulle tro på att sataniska riter flödade ymnigt, att barn aldrig ljuger om saker de inte kan ha kännedom om (författarna påstår alltså indirekt att t ex häxor som flyger på kvastar och Blåkulla är verkliga fenomen) och att förträngda minnen var ett vida utspritt fenomen (konstigt nog dock inte för personer med andra traumatiska upplevelser, som t e x förintelseoffren). Dessa skrivande extremister backades naturligtvis upp av en fundamentalistisk hord av självutnämnda ”barnräddare” med stark ideologisk (ofta radikalfeministisk) övertygelse. När den vetenskapliga kritiken och ifrågasättandena började komma så bemöttes den på sedvanligt vis med smutskastning och hatiska tillmälen. T ex Elizabeth Loftus, själv offer i sin barndom för sexuella övergrepp, skälldes för ”hora” och ”våldtäktsmännens förvarare” av sådana som blint ville tro på bortträngda minnen och Richard Gardner anklagades fullständigt ogrundat för att vara ”pedofil”. Precis den metod som de ideologiska fundamentalisterna har som standardmetod då de inte har sakargument att åberopa.

Så var häxjakterna på manliga ”barnskändare” igång. Den mest kända är den s k McMartinrättegången som efter sex år och 15 miljoner dollars kostnad ändade i frikännande av alla de anklagade (av vilka den längst fängslade suttit oskyldigt inlåst i fem år), men runt hela västvärlden följde liknande fall med anklagelser mot oskyldiga. Här i Sverige hade vi t ex Södertäljefallet och fallet Ulf, och förmodligen ett antal som aldrig fick resning. I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt! Det är intressant att se, att de självutnämnda ”barnräddarna” – som aggressivt attackerar alla som är kritiska mot deras korståg – inte tvekar ett ögonblick att offra minst 20 gånger fler barn än de ”räddar”. Kan någon med handen på hjärtat tro att deras motiv är omsorg om barn?

Nu har en film om denna varböld på ett rättssamhälle gjorts – och jag tror ingen opponerar mot mig om jag konstaterar, att den aldrig hade kunnat göras i PK-fascismens Sverige, där bara politiskt korrekt film numera görs. Många människor går och ser filmen, varav säkert åtskilliga ska känna igen sig i häxjägarna och därför inte ta den till sig. Men många kommer också att bli berörda av den och bli medvetandegjorda om att detta är en skam för vår tids påstått upplysta, toleranta och demokratiska samhälle. Trots det så ses eller hörs inga röster som ställer frågan: ”Hur kunde det ske”? Istället förbigås fenomenet med tystnad av politiker, medier och ”vanligt” folk. Varför?

Jo, därför att de som drev detta i medier, på Internet och i rättssalar fortfarande är högst aktiva – och de kommer att kunna göra det igen! De fortsätter i egensyfte vad Schultz (Child Sexual Abuse in Historical Perspective. In Journal of Social Work and Human Sexuality 1, 1982) beskriver: ”Bilden av det hotade barnet och barndomens oskuld, under attack från onda främlingar, har lång tradition från den antisemitiska blodskränkningen framåt”. Och ingenting finns som är mer effektivt för att uppnå sina mål än bilden av ”det hotade barnet”. Sedan må det offras hur många barn som helst på den själgynnande vägen, men det är ju ändå ”fel” barn, så det gör ingenting. Och – som Anatole France säger – ”[s]om bevisning är falska bevis i allmänhet av högre värde än verkliga bevis, framförallt därför att de speciellt tillverkats i samstämmighet med behoven i rättegången”.

MÄNNISKOR ÄR INTE SÅ DUMMA SOM DU TROR – DE ÄR DUMMARE

Yttrandet som är rubriken på detta inlägg lär ha uttalats av sir Winston Churchill. Jag vet inte om det stämmer att det var han, men däremot så är jag av den meningen att själva yttrandet stämmer till fullo. Två faktorer de senaste dagarna har verkligen understrukit uttalandets sanningshalt; Thomas Vinterbergs film ”Jakten” och uppmärksamheten kring justitiemordet på Damien Echols 1993. Bägge fenomenen visar hur vidrigt paniksamhället är.

För att börja med filmen ”Jakten” så har jag själv inte sett den ännu. Däremot är jag väl insatt i hur vanligt det varit/är med panikartade häxjakter på utpekade ”onda” människor. Filmen skildrar en verklighet som funnits och ännu finns i vårt samhälle. Just i fråga om barn blir paniken ofta hysterisk, därför att vi är evolutionärt präglade att känna för dem som är små, eftersom de behöver vårt skydd för att kunna växa upp. (Så fort de dock når vuxet tillstånd så är det som om omsorgen fullständigt blåser bort). Men där paniken tar över försvinner sans och rationalitet omedelbart och lämnar plats för de känslolösa fanatikerna, hatarna, ideologerna och den sensationslystna journalistkåren att ta över. Då blir rapporteringen blint ensidig och baseras helt på ideologiskt producerat, ”korrekt” material, som förkläs i en illa draperad ”vetenskaplig” skrud, som t ex Eva Lundgrens ”Slagen dam”, förvrängningar av underlag, som t ex i Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan” eller rena fantasier, helt ounderbyggda av verkliga siffror eller vetenskaplig, empirisk forskning, som t ex hos Ecpat.

Det värsta av allt i denna process är att politiker inte vågar sätta ner fötterna och stoppa vansinnigheterna. Jag törs påstå, att de som haft invändningar i Sveriges riksdag mot häxjakterna som bedrivs hos oss är lätt räknade på de uppstickande fingrarna på en knuten näve. Istället hänger man fegt på och jamsar med. Att medierna inte gör något för att stoppa paniken hänger samman med de goda förtjänster som ounderbyggda och hårt vinklade paniktexter ger, och i det ingår också att hänga på smutskastningen av kritikerna mot paniken. ”Guilt by association” är ju häxjaktpådrivares kanske främsta ”argument”. Kritiserar man paniken anklagas man automatiskt för att vara en tillskyndare av övergrepp mot dem som påstås ska räddas i panikstämningen som piskas upp. Det finns inte någon som helst anständighet hos dem som handlar på det sättet, enligt min åsikt.

Det är bara i samhällen som gått överstyr i en fråga som den här typen av häxjakter kan ske. Det är bara i samhällen med fega, okritiska politiker och journalister som fanatikerna och ideologerna kan härja fritt.

Vårt samhälle har gått överstyr, och vi har ännu inte kunnat räta upp det. Jag fick senast bekräftelse på det då jag i tidningen Årsta/Enskede nu i helgen läste en recension av filmen ”Jakten” där recensenten bl a skriver att det är ”lätt att betrakta filmen som ett antifeministiskt beställningsjobb, med konspirerande kvinnor som bovarna i dramat”. Så tillägger han – med en underförståelse att män som Lucas nog egentligen inte existerar – att ”Lucas själv däremot är en helgonlik figur utan nyanser”. Det är lätt att tro att recensenten inte tror att det kan existera oskyldiga män. Man undrar vad han själv kan vara skyldig till…

Men fall som Lucas i filmen existerar i stor mängd i vårt land och några, t ex ”fallet Ulf”, har kommit till allmän kännedom, men många oskyldigt dömda fick/får sitta av sina straff och är sedan utelämnade till attityder som de som sannolikt uppvisas i Vinterbergs film. De är utlämnade till självutnämnda ”beskyddare” av barn och andra, som hänger ut namn på Internet på ”pedofiler” och hetsar i lokalområden. Och det är här sir Winston Churchills påstådda yttrande blir så relevant, för i paniken som jagas upp så tappar folk sans och vett och låter reptilhjärnan ta över – precis den del av hjärnan som ständigt tycks styra hatare och ideologer. Det är ett obestridligt faktum, att sådana självutnämnda räddare/hatare åstadkommer långt många fler offer av barn och andra än de någonsin ”räddar”. I t ex USA, under den värsta pedofilipaniken på 90-talet, gick det ofattbara 267 ogrundade anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett(!) verkligt fall. Men de flesta av de anklagade männen förlorade sina arbeten, sociala grund, familjer bröts sönder, barn blev utan sina fäder, m m. Och just detta vittnar om de självutnämnda räddarnas egentliga ”godhet”. De är beredda att offra hur många barn och andra som helst för att för sig själva lyckas bekräfta hur ”rättrådiga” de är.

Men vad har då Damien Echols med detta att göra? Jo, han är en tydlig illustration till vad fega politiker, korrumperade poliser och åklagare, fanatiska hatare och ideologer och en hänsynslös och totalt okritisk medievärld kan åstadkomma. D v s ett samhälle som vänt ryggen till sans, rationalitet, krav på vetenskaplighet och objektivitet. I ljuset av siffrorna från USA vore det också synnerligen angeläget att någon utförde en studie av hur många oskyldiga som drabbades på ett autentiskt fall i vårt eget land. Att de var åtskilliga är uppenbart.

Människor som driver fram panikstämningar och häxjakter bryter mot samtliga anständighetsprinciper som här ovan är listade.

Första gången postat maj 2013.