Kategoriarkiv: Häxjakt

METOO – MEDELTIDEN VÄLKOMMEN TILLBAKA

Metoo#-kampanjen är en bekräftelse på att medeltidens moralism är tillbaka.  Det är ett fenomen som exakt stämmer överens med kyrkans linje under medeltiden, fast tvärtom.  Då var det kvinnorna som var upphovet till allt ont.  Det var den onda kvinnan ‒ djävulens port ‒  som lockade den rene, gode mannen till synd och förfall.  Idag är det precis lika enkelriktat som då.  Men vi har vänt på det; mannen är upphovet till allt ont och kvinnan är upphöjd och allt igenom god, som enbart gör fel därför att någon man lurar eller tvingar henne till det.

Inte nog med det.  Vi har exakt samma sexualmoral nu som på medeltiden (och senare), med det undantaget att kyrkans puritanism inte fick samma genomslag bland folk i gemen som radikalfeminismens puritanism får genom nutidens medier.  Men koncepten är exakt desamma:  Sexualiteten är i grunden något ondskefullt och smutsigt, som gör oerhörd skada om den är fel.  Och fel är all sexualitet utom det vaginala samlaget i ett kärleksfullt förhållande.  Då blir det plötsligt något fint, nästan poetiskt (ungefär som att kyrkan 1215 upphöjde det äktenskapliga, vaginala och avlande samlaget till ett sakrament) ‒  bara det inte finns inslag av lusta och ”onaturlighet” i det.  Vad som också är tvärtemot medeltiden är att ”sodomiterna” (hbtq-människor) idag är upphöjda över ”cis-människor” ‒ och de tycks dessutom verka undantagna regeln om ”onaturlig” sex.  För samtidigt som t ex oral- och analsex ses som kränkande för en kvinna bryr sig ingen när det gäller gay-människor.

Det här är intressant, därför att alla skulle skrika om att det var ”patriarkatet” som orsakade orättvisorna och obalansen på medeltiden, men är det verkligen ”patriarkatet” som vänt så totalt på det och istället gjort kvinnan till den oantastbara, istället för mannen?  Naturligtvis inte, lika lite som det var ”patriarkatet” som orsakade vrångbilden på medeltiden är det detsamma som orsakat vrångbilden idag.

Den främsta anledningen till bilden av kvinnan som hora och förledande var, då liksom nu, kvinnogemenskapen ‒ eller snarare kvinnlig aggression parat med strävan att hålla det sexuella kapitalet så dyrbart som möjligt.  Det är väl känt, att det inte i första hand är män som dömer kvinnor som ”slampor”, ”horor” eller ”lättfärdiga”.  Det är andra kvinnor som gör det.  I det föragrara samhället existerade inte detta problem, eftersom kvinnan hade kontroll över sin sexualitet på ett helt annat sätt än under senare tid, då inte kunskapen om sambandet sex-graviditet var känt.  En kvinna som hade många partners var framgångsrik, eftersom det gav henne riklig tillförsel av mat ‒ eftersom det var en självklarhet att hon kunde kräva materiell ersättning för att hon bjöd på sex.  Visserligen har ”äktenskapet”, d v s en form av tvåsamhet, existerat hela tiden ‒ inte minst för att ”Westermarckeffekten” gör så att de flesta i en samsocialiserad grupp söker sig partners utanför den.  Hade inte den effekten funnits hade alla gift sig inom den egna familjekretsen, eftersom den var den viktigaste och säkraste organisationen.  Men de föragrara förbindelserna varade inte lika länge som senare.  (Även bland andra primater, makaker t ex, kan denna tvåsamhet skönjas under perioder om några månader, även om man inte exklusivt håller sig till samma partner).

I och med agrarsamhällets möjlighet att samla förmögenheter, kombinerat med de rika männens vilja att ha kontroll över avkomman, då sambandet sex-graviditet blev uppdagat, så skärptes kampen mellan kvinnorna om de framgångsrika männen.  Effekten blev att stigmatisera och smutskasta de ”lösaktiga” kvinnorna och göra deras status så låg att andra män inte skulle vilja göra dem ”ärbara”.  Dorian Furtună skriver: Det är välkänt att uteslutningen från en grupp och förstörandet av sociala relationer [bland kvinnor] kan orsaka en närmast fysisk plågasamtidigt är kvinnor mer känsliga för uteslutning [än män].  Det var alltså en effektiv konkurrensmetod av kvinnor att stämpla och stöta ut andra kvinnor ur kvinnogemenskaperna på ett psykiskt aggressivt sätt.  Männen däremot har aldrig haft behov av att stigmatisera ”lättfotade” kvinnor.  Tvärtom så är de populära hos män, men eftersom de rimmar illa med viljan att ha kontroll över avkomman så var de inte tänkbara som ens barns mödrar (inte minst för att de som ”lösaktiga” kunde vänstra).  Därför måste män foga sig i andra kvinnors utstötning av de ”lättfotade”, för att få en mer sedesam kvinna (vilket inte var något problem för mannen förrän efter reformationen, då det var en självklarhet att han kunde ta sig lättfotade kvinnor utanför äktenskapet).  Det här ledde också till framförallt mödrarnas krav på att deras döttrar skulle vara oskulder fram till sina äktenskap (om de själva hade måst vara det skulle döttrarna också vara det).

Vad radikalfeminismen har gjort i sitt framgångsrika krig mot männen är att de inkorporerat en del av dessa ”lättfotade” i kvinnogemenskapen igen.  Sådana som inte alltför öppet säljer sig, men kan ha en och annan älskare, vara flirtiga och utmanande.  De har fått legitimitet.  Däremot inte sexarbetare eller kvinnor som är kritiska till den nya radikalfeministiska religionen.  Metoo# är ett tydligt bevis dels på denna omvända nymedeltida mentalitet, dels på den nymedeltida puritanismen.  Vi ska av kampanjen förstå att den uteslutande goda kvinnan är offer för den uteslutande onde mannen och samtidigt ska vi förstå att sex är så fruktansvärt, så att en hand på ett knä, eller en ”ond blick” är värre än misshandel (ingen skriver på upprop mot misshandel).  Dessutom har vi återinfört ”gatans parlament” ‒ eller vi kanske snarare ska kalla det ”mediedomstolar”.  Rättslösheten har inte varit så stor i Sverige på hundratals år!

I centrum för detta ligger något viktigt, som sociologen Howard S Becker konstaterar i sin bok ”Outsiders” 1963:  Måttet på perversion i en handling beror inte på handlingen i sig, utan på den värdering vi lägger i handlingen.  Det sätter fingret på hur den medeltida puritanismen låtit oss hamna i ett samhälle som inte längre är ett rättssamhälle.  Värderingen av sex har stegrats negativt till att det är så vidrigt och skadligt (även fast det inte existerar en enda vetenskaplig undersökning som kan visa att sex i sig är skadligt för någon) att det slår ut allt annat och legitimerar en nedmontering av rättsstaten.  Precis som den medeltida katolska kyrkan kunde göra detta har nu radikalfeministerna lyckats med det.  Samt att återinföra skamstocken.  Sverige är verkligen att gratulera till ”framstegen”!

Jag ska helt klart deklarera, att si eller så många namn under ett upprop INTE imponerar på mig det minsta.  Historien är full av exempel på masshysterier, där tusentals samtida människor vittnat om det förfärliga i det de vänder sig emot.  Om mängden underskrifter eller utrop skulle vara synonymt med sanningen så skulle albigenserna ha varit onda, häxorna verkligen existerat, judarna giriga och ondskefulla, Thomas Quick skyldig och bögarna perverterade monster.  Dessutom påstår jag, att bland dessa som skriver på finns åtskilliga som först i och med denna masshysteri ”upptäckt” att de varit utsatta för ”övergrepp” ‒ vilka många inte ens visste att det var ”övergrepp” förrän upphaussningen av sex på ondskeskalan fick genomslag ‒ liksom drygt hälften av alla våldtäktsanmälningar inte har substans.  Herrgud, hur tror dessa människor att världen ser ut?  Varför är en ”sexistisk” kommentar av så mycket större dignitet än misshandel eller bedrägeri?  Och vad ska vi se mer framöver?  Ska det komma ett juristupprop med utpekande av ”sexistiska” klienter?  Ska kvinnliga lärare skriva under ett upprop om ”sexistiska” manliga lärare, så att mängder av manliga lärare tvingas sluta sina arbeten?  Vem ska våga anlita eller anställa de som skriver under på dessa massupprop?  Själv kan jag direkt säga, att jag inte skulle lita på en jurist som skrivit under ett sådant upprop som juristupproret.  En jurist som bidrar till nedmonteringen av rättssamhället skulle jag aldrig ha förtroende för.  Och vilka arbetsgivare, teaterchefer och andra ska våga anställa dem som skrivit under?

Metoo-häxjakten har utvecklat sig precis så som jag förväntade mig att den skulle göra.  Masshysteri, puritanism och moralism har genom hela historien bara lett till katastrof och förföljelser.  HÄXJAKT!

MARIA AHLIN ÄR EN TRADITIONELL MORALIST

Maria Ahlin, ordförande i ungdomsorganisationen Freethem, gick i Aftonbladet 2 september ut och anklagde dem som var emot ”filter” på nätet i frågan porr för att de ville ”tysta dem som kommit med förslaget”. Hon reflekterar då inte över att en sådan kommentar är en traditionell härskarmekanism som används för att tysta kritiker, nämligen smutskastning. Men sådan är legio bland moralister historien igenom och inte oväntad. Uttalar sig någon kritiskt så ska den misstänkliggöras, inte med argument – då dessa saknas – utan istället genom misstänkliggöring. Ahlin sällar sig nu till dessa.

Det fortsätter med fullständigt ogrundade insinuationer: ” Det första som slår mig är ju hur oerhört härligt det måste vara för porrindustrin i San Fernando Valley i Kalifornien att vuxna i Sverige tar deras fight.” Nästa steg i smutskastningskampanjen mot kritikerna alltså.   Som alltid så tas anklagelsen om att springa ”sexlobbyns” ärenden fram. Därefter dammas de fullständigt ogrundade påståendena av: ”50 års seriös forskning” påstås inte leda till ”härligt sex och relationer byggda på samtycke”, vilket påstående inte har någon som helst grund i forskningsvärlden. Det finns inga som helst vetenskapliga forskningar (och här) som tyder på att porren skulle förvränga individers uppfattningar om ”härlig sex och relationer byggda på samtycke”. Och det här antyder vad Ahlin egentligen är ute efter.

Snart anknyter Ahlin direkt till kyrkans sortering av ”rätt” och ”fel” sex.   Likt andra självutnämnda ”räddare” av andra anser hon sig uppenbarligen sitta på den enda sanningen om vad som är ”härlig sex och relationer byggda på samtycke”. Det här är allvarligt, för det lämnar inte utrymme för att acceptera att människor – både män och kvinnor – kan ha olika sexuella preferenser.   Nej, det är bara ”härlig sex” enligt moralistens bestämda uppfattning som är acceptabelt. Inte undra på att hon sedan kan dra på med nästa osanning, nämligen att ”[d]agens nätporr innehåller till största delen fysisk och verbal aggression.” Det är inget annat än kvlificerat skitsnack, om man inte – likt den medeltida kyrkan – endast betraktar vaginal sex inom äktenskapet eller ”relationer byggda som samtycke” som det enda ”härliga sexet”.   Det är ingenting annat än kvalificerad gammaldags moralindignation och vittnar om vad hon förmodligen är ute efter.   Att preferenserna dock är väldigt olika vittnar Seth Stephens Davidowitz, i boken ”Everybody lies”, om.   Bl a är det mer än dubbelt så många kvinnor som män, proportionellt sett, som eftersöker heterosexuell porr som innehåller våld, våldtäkt och förnedring av kvinnor. Eller, som han säger, så är det ett exeptionellt kvinnligt sökområde. När jag själv utförde forskning på nätet för en bok fann jag att det gick 1,5 kvinna på 1 man som var intresserade av incest. Preferenserna är alltså olika och Stephens Davidowitz säger, att det enda som är ”normalt” är att vi alla är ”perversa” på något vis. Att därför, som Ahlin gör, antyda att man ensam vet vad som är ”härlig sex och relationer byggda på samtycke” är – likt alla kvalificerade moralister – inget annat än hysande av moralhybris!

Så gör hon som abolitionister i alla tider har gjort. Hon hänvisar till kliniska exempel som om de är representativa för alla människor. Hon har ”suttit ner med hundratals ungdomar som berättat hur de utvecklat ett beroende.” Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det finns dem som har problem med detta, men sedan kan man alltid fråga sig om det är porren i sig som orsakar det, eller om porren är symptom på något. Men precis som när politiker, aktivister, abolitionistiska psykologer och andra moralister hänvisar till t ex sexarbetare som de träffat som mått dåligt så är det inte representativt för hela populationen.   Moralisterna älskar att vränga sig med osanningar och påhitt för att berättiga att världen i övrigt ska dansa efter deras pipa, så som t ex Gerda Christenson som bara kan slänga ur sig att det är en försvinnande liten minoritet som självvalt är i sexarbete. Det finns inte någon enda vetenskaplig undersökning i hela världen som visar att det skulle vara så (och om någon mot förmodan skulle komma dragandes med Melissa Farley så läs detta). Tvärtom, så visar flera undersökningar att det endast är sex procent internationellt som inte tagit steget själva (jmf slutkommentar).

Jag ska låta det vara osagt om Ahlin själv tror att hon hjälper någon genom att införa censur för alla. Det är möjligt att hon tror det. Men förfarandet är totalitärt, oavsett vilken typ av självutnämnda ”räddare” som använder metoden att tvinga alla att dansa efter deras pipa, om det så är nazister eller fascister som ska ”rädda” rasen eller ”fosterlandet”, eller moralister eller radikalfeminister som ska ”rädda” kvinnor, sexarbetare eller barn med samma metoder. Och metoderna är alltid smutskastning av dem som ifrågasätter och att man gör ogrundade och osanna påståenden (som kan gå så långt att man fejkar ”utvärderingar” i statlig regi eller släpper böcker som inte har någon enda vetenskaplig hänvisning) som ska ge sken av att det/de förbud man kräver är befogade.   Metoderna har framgångsrikt använts av sexualmoralisterna sedan kyrkan tog över på 300-talet i Rom och aldrig lett till att någon räddats. Bara att människor stigmatiserats, bränts på bål eller stötts ut (så som senast nya internationella undersökningar om sexköpslagen visat hur den drabbar sexarbetarna, t ex Amnestys rapport, en kanadensisk, en europeisk och en engelsk) och censurförbudet mot porr är inget undantag i det fallet, eftersom intresset för porr är nedärvt i människan (en s k evolutionär adaption).

För mig framstår dem som anser sig vara så rättfärdiga och allvetande att de har rätt att utnämna sig själva till ”räddare” och diktera vad andra ska göra som ett skrämmande hot mot demokratin. Att införa förbud och censur mot mänskligt beteende är bara, som den amerikanske sociologen Howard S Becker uttrycker det, att göra kriminella av människor som annars inte är benägna för ett kriminellt beteende. Det är att tillverka brottslingar för att stöta ut dem och därför djupt odemokratiskt och inhumant!

 

 Slutkommentar:   Jmf att Steinfatt (2002) inte finner en enda av de över 4000 han intervjuade under tolv års tid som ansåg sig ha blivit tvingad in i prostitution på främlingsbarerna och Phongpaichit rapporterar sex procent, liksom Busza (2004). Boonchalaksi & Guest finner 13,5 procent på de inhemska thailändska bordellerna för thailändare, men noll på massageinstituten. Rörande västerlandet rapporterar utvärderingen av The prostitution Reform Act att genomsnittet för dem som inträtt i sexarbetet p g a andras påverkan var 3,9 procent (PRA 2008), Jenkins fann så låga nivåer att de inte ens diskuteras och Mai finner sex procent av de migrerade sexarbetarna som ansåg att de lurats och/eller tvingats in i sexarbete, (Mai 2007). Samma procentantal kommer McCaghy & Hou (1994) fram till bland de taiwanesiska sexarbetare de intervjuat.

(RADIKAL)FEMINISTERNAS OHEDERLIGA METODER

Med anledning av en postning i Facebookgruppen ”Jämställdism” måste jag reflektera över de ohederliga metoder som ideologiska aktivister – här representerade av radikalfeminister – använder sig av. Fallet som postades i Facebookgruppen rörde en artikel som 2007 skrevs av Whitaker D J, Haileyesus T, Swahn M & Saltzman L S (Differences in frequency of violence and reported injury between relationships with reciprocal and nonreciprocal intimate partner violence, i American Journal of Public Health 97, s 941-947). I en studie av 11.370 unga vuxna visade det sig, att nästan 24 % av alla relationer innehöll någon form av fysiskt våld och att hälften av våldet var ömsesidigt – I vilket kvinnor var mest sannolika att slå först men där männen stod för tre femtedelar av de orsakade skadorna, kvinnor för två femtedelar. I det icke ömsesidiga våldet var kvinnor förövare i 70 procent av fallen (männen i 30 procent). Medan i det hela kvinnor var något mer sannolika att skadas än män så rapporterar författarna att ”faktum är att män i relationer med ömsesidigt våld rapporterades skadade oftare (25,2 procent) än kvinnor i relationer med icke ömsesidigt våld (20 procent).”

Undersökningen stämmer överens med flera hundra över hela världen, så som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. I samma inlägg exemplifierade jag också om (radikal)feministernas ohederliga metoder, vilka avslöjar sig även rörande undersökningen 2007. När artikeln publicerades lades en sammanfattning ut på Harvard Medical School’s webbsida. Från den skrev Joseph Ernest en artikel på Newscast media 2010, men tre år senare konstaterar han att den skurats bort. Han skriver: ” min gissning är att vissa aktivistgrupper kanske pressat professorerna till att ta bort den. De flesta av dessa institutioner är beroende av donationer och bidrag för att fungera, så det är förståeligt hur det kan ha blivit skäl för dess borttagande.”

Finns det då fog för Joseph Ernests gissning? Ja, i allra högsta grad. I onsdags var jag och föreläste under West Pride i Hagakyrkan i Göteborg och berättade bl a om moralism och kristendomens inverkan på sexualsynen och de homosexuella. Moralism är ju en följd av att ideologiskt övertygade personer, mycket utifrån sin egen egocentriska empati, anser sig sitta på sådana obestridliga sanningar att de i konflikt mot andra människors egna upplevelser och känslor anser sig ha rätten att köra över dem och tvinga dem att leva enligt ”det rätta”. Jag listade då också olika metoder som ideologerna/moralisterna använder sig av för att genomdriva sina mål. Den främsta metoden är skrämsel! Kan man skrämma upp människor är de beredda att acceptera inskränkande och kränkande lagar och regler för att de tror att de som skrämt upp dem ska skydda dem för det påstådda (inbillade) hotet. Den främsta skrämselmetoden är att påstå att människors barn är hotade. Den användes redan under Bacchanalieskandalen i Rom 186 f kr, sedan av t ex världsliga och kyrkliga myndigheter under medeltiden för att jaga judar (de ritualmördade barn), homosexuella (de ville förvrida ditt barn, jmf dagens Ryssland), häxor (de tog ditt barn till djävulen), masturberare (de måste med alla medel hindras från att förstöra sig själva – bortbränning av klitoris och omskärelse var metoder för detta) – och nu senast har (radikal)feminismen jagat upp en pedofili- och sexhandelspanik (med bl a inslag av ritualmord, jmf Eva Lundgren på 1990-talet) som ska hota ”barnen”.

Den andra metoden är smutskastning. De som ifrågasätter anklagas för att vara ”judarnas försvarare”, ”häxornas medlöpare”, ”bögarnas vän”, ”ungdomens förstörare”, ”pedofilkramare”, ”prostitutionslobbyisternas handgångne man”, ”kvinnohatare” m m. Metoden är ett absolut måste, eftersom ideologer/moralister aldrig klarar en djupare granskning. Men genom smutskastningen så sätter de sig i en självtagen rätt av de enda som har rätt att uttala sig. Det är därför en hedersmördande invandrare är ett mindre hot mot (radikal)feministerna än pålästa, vita heterosexuella män. Därför att en del av de senare kan genomskåda bluffen. Därför måste vita heterosexuella medelklasskvinnor bekämpa sina manliga ”likar”. Genom skrämselpropagandan uppnår man också en period ett konsensus, som ger ett opinionsövertag. Det är utifrån det man kan smutskasta. Historikern Alf W Johansson skriver: ”När en konsensus etableras uppträder alltid vad man skulle kunna kalla fanatiserarna av konsensus: de som till varje pris söker exploatera det opinionsövertag som konsensus skapar. Genom att de lutar sig mot enhetliga stämningar uppfylls dessa opinionsbildare ofta av en helig känsla av rättfärdighet inför den egna saken, som gör att de anser praktiskt taget vad som helst vara legitimt för att befrämja den.” Precis det mönster som (radikal)feministerna uppvisar genomgående.

Den tredje grundläggande metoden är verklighetsförfalskning, genom förvrängning, falskproducering och nedtystande av fakta. Receptet är enkelt. Finns ingenting som stödjer det man påstår måste sådant produceras. Förr räckte det ofta med att kyrka eller myndigheter bara gjorde ett påstående för att det skulle bli en ”sanning”. Sedan den vetenskapliga revolutionen, från 1700-talet, krävs dock att man måste producera mer avancerade falsarier, eller förvränga redan existerande forskning. Exempel på det förstnämnda är t ex Melissa Farleys s k ”forskning” kring prostitution, den s k ”utvärderingen” av sexköpslagen 2010 och Eva Lundgrens ”Slagen dam”. Exempel på det senare är t ex Kajsa ”Ekis” Ekman, i boken ”Varat och varan” och journalistik som t ex Aftonbladet, Expressen, Uppdrag granskning och Dokument inifrån. Vad gäller den tredje delen i verklighetsförfalskningen så är varenda media och politiker i landet exempel på det.

Den fjärde metoden är att hävda att man övergripande skyddar något eller någon. Det kan vara ”barn”, ”kvinnor” ”rasen”, ”den svenska kulturen”, ”den kristna/muslimska tron”, m m. Men faktum är, att aldrig någonsin genom historien har detta påstådda skydd varit den verkliga orsaken. Det enda som ideologer/moralister önskar skydda är bilden av sig själva som mer förträffliga än andra och den självtagna rätten att diktera för andra hur de måste göra. Den enda grupp som inte är skyddsvärd är männen. Det är naturligtvis därför som så många fler män än kvinnor kan offras, oavsett om det är i krig, på arbetsplatser eller i vårdnadstvister. Män är det aldrig synd om för de har ju alltid bara förtryckt, eller hur? Jag brukar, när jag stöter på folk som åberopar ideologikonstruktionen ”könsmaktsordning” fråga: ”tror du på den judiska komplotten också?” Parallellerna är ju uppenbara. I könsmaktsordningen är det ”patriarkatet” som styr och konspirerar, i den judiska komplotten är det ”världsjudendomen”. I könsmaktsordningen ordnar samhällets regler så att männen kan behålla makten, i den judiska komplotten infiltrerar judar samhällets alla nivåer för att styra världen. För bägge fantasifostren gäller att biologiska fakta sätts ur spel. Könsmaktsordningen bortser från alla biologiska fakta (utom möjligen ”snopp” och ”?”) den judiska konspirationen ser judarna som en biologisk förvrängning av människor. (Radikal)feministerna ser också männen som en förvrängning, eftersom de anses stå för allt ont – kvinnan däremot är bara god.

Som avslutning på detta inlägg om ohederliga metoder vill jag erinra om hur ”demokratiskt”, ”objektivt” och ”könsneutralt” det gick till vid tillsättningen av professuren i historia vid Lunds universitet 2000-2001. Den mest meriterande sökande var Kristian Gerner, men den starkt övertygade (radikal)feministen, dekanen Inger Lövkrona, ville ha en kvinna som professor och utfärdade en hemlig promemoria om hur det skulle gå till. Vid Gerners föreläsning anfördes ett antal nonsensskäl som påstods visa att han drev gäck med åhörarna – och så visade han inte tillräcklig genusmedvetenhet, så klart! Men strategin läckte ut och många blev upprörda över Lövkronas ideologiska, ohederliga metoder och tillsättningsnämnden anklagades för maktmissbruk och den kvinnliga sökande som skulle bli professor enlig Lövkrona, Birgit Sawyer, var hedrande nog inte glad över att bli tillsatt på sådana grunder. Misslyckandet att manipulera bort den mest meriterade hade misslyckats, men egentligen var det inte Lövkronas fel. Det var plötsligt mediernas, där manliga skribenter påstods ha utövat ”symboliskt våld genom ett totalt misskännande av den till huvuddel kvinnliga lärarförslagsnämnden i allmänhet och dess kvinnliga ordförande i synnerhet,” som medievetaren Gunilla Jarlbro sedan fick det till (se Ljungberg, Björn & Rydgren, Emma, 2007, Vem slår Eva? Forskande feminister i genusland, Helsingborg, s 97ff).

Ett annat, sista, exempel är Erin Pizzey, som 1971 öppnade världens första kvinnohärbärge för slagna kvinnor. Hon hade själv blivit slagen av sin mor som barn och gav 1982 ut boken ”Prone to violence”. Problemet med den boken för (radikal)feministerna var dock, att den inte bara beskrev män som misshandlar sina barn, den beskrev också hur kvinnor gjorde det: ”Oturligt nog dog hennes far, hennes enda beskyddare, när hon var ganska ung, så hon var utlämnad till den barmhärtighet som hennes våldsamma, trakasserande moder kunde uppvisa.” Boken var så ideologiskt felaktig att (radikal)feministerna drev en kampanj som gjorde att den helt drogs tillbaka från bokstånd och -handlare. I BBC-dokumentären “Who’s failing the family?” 1999 – som självklart inte visats i svensk TV – säger Pizzey: ”De senaste 25 årens tragedi är att den feministiska rörelsen tilläts att säga vad de ville, att slänga siffror och statistik runt sig som var falsk, att anklaga män för allt dåligt uppförande och försöka förstöra äktenskap och familjeliv och efter all denna tid, när ridån börjar att dras upp och vi börjar inse att det var en stor lögn ser vi att många människors liv, särskilt mäns, har förstörts av en stor lögn.” Europa har helt rätt: F! är ett extremistparti! Det är bara den präktiga svenska PK-eliten som på allvar kan tro att Sverige ensamt har rätt och resten av världen fel.

2014-06-05

VITA HETEROSEXUELLA MÄN OFFRAS PÅ MANSHATETS ALTARE

I en kolumn av Cissi Wallin i Metro (4/2 2014, ”Kvinnor offras på ’geniets’ altare”) kan vi se en grandios uppvisning av vad jag menar är könsrasism. Kvinnan ifråga uppvisar till synes en rad av fördomar, ounderbyggda antaganden och att hon uppenbarligen på ett kick – endast utifrån att Woody Allen är vit, heterosexuell, framgångsrik man – vet att Allen är skyldig. Hon vet tydligen också att Roman Polanski är en ”erkänd pedofil” och att Stig Larsson nog egentligen var det.

Wallin fortsätter med att falskeligen påstå att Allen ”gift sig med sin tonåriga styvdotter” (man får inte tveka för lite faktaförvrängning när man ska offra vita heterosexuella män), men Mia Farrow och Allen var aldrig gifta, så Soon-Yi Previn var inte “styvdotter” och såg aldrig Allen som en fadersfigur (Allen tillbringade f ö inte en enda natt under 12 år i Mias hem). Allen och Soon-Yi Previn inledde förhållandet när hon var 19 eller 21 och han gifte sig inte alls med ”sin tonåriga styvdotter”, eftersom de gifte sig 1997 (då Soon-Yi var 25 eller 27 år gammal).

Så ställer Cissi Wallin frågan, ”vem skulle tro henne”? Självklart skulle hon inte ställa den mer påträngande frågan, ”vem skulle tro honom”? Men han blev trodd av de som redan 1992-1993 utredde Mia Farrows anklagelser mot honom, så frågan är varför adoptivdottern Dylan skulle ljuga idag? Ja, förmodligen ljuger hon inte, hon bara talar osanning. Hon tror förmodligen på det hon säger, därför att det har varit ”sanning” i det Farrowska hemmet under hela hennes uppväxt. Intressant är att hennes adoptivbror, Moses, vilken som 15-åring valde att inte mer träffa sin far, nu har fjärmat sig från modern och istället tagit upp kontakten med fadern. I en konversation nyligen talade han om att han till slut sett verkligheten på Frog Hollow och utan tvekan använde han omdömet ”hjärntvätt”.

Cissi Wallin anser sig förmodligen inte behöva bry sig om det faktum att vi idag vet hur lätt det är att plantera in falska minnen. Här i Sverige har vi t ex exemplet ”Thomas Quick”, och om hon brytt sig om att se Hannes Råstams dokumentär om ”fallet Ulf” hade hon fått konkret på hur lätt en terapeut kan få någon att tro att något förfärligt har hänt – som inte har hänt. Jag utgår från att Cissi Wallin aldrig öppnat en skrift av t ex Elisabeth Loftus, för hon behöver väl bara sin övertygelse om att vita heterosexuella män alltid är skyldiga?

Adoptivdottern Dylan har under sin uppväxt varit utsatt för sin bittra mors påverkan och dessutom undergått en period av terapi, mitt under den värsta förträngda-minnen-paniken på 90-talet. Det vore verkligen inget unikt om hon skulle berätta ”sanningar” som aldrig inträffat. Men är man könsrasist så behöver man tydligen inte bry sig om sådana futiliteter som att väga in alla aspekter, betrakta objektivt, inte agera domare på förhand, m m. Då kan man uppenbarligen, som offerpräst vid manshatets altare, utan urskillning offra vita, heterosexuella, framgångsrika män, bara för att de är just sådana (räcker f ö med att vara vit heterosexuell icke framgångsrik också, det kan jag intyga). Sedan kan man också säga att ”vi måste såklart ha rättssäkerhet, men…”

Om Genusdebatten skulle bestämma sig för att börja utdela utmärkelsen ”årets könsrasist” i kategorierna mans- respektive kvinnohatare så skulle Cissi Wallin, enligt min mening, vara en kandidat till den förstnämnda utmärkelsen.

De uppgifter som anförs angående Allen och Farrow finns på en 27/1 publicerad artikel här.

F ö är det inte heller med sanningen överensstämmande när Cissi Wallin påstår att hon ”vet” hur statistiken ser ut runt ”mörkertal och faktiska anmälningar”. Den påstådda siffran 80 procent är en ”uppskattning” som ännu inte redovisats med vetenskapliga undersökningsmetoder. Den kan lika väl vara sann som falsk. Sanningen är att vi inte vet hur stora mörkertal det finns, men från t ex sextraffickingfantasierna vet vi att ”mörkertal” används som ett slagträ när man inte har fakta att bygga på. BRÅ säger själva att det är osannolikt med mörkertal i sextrafficking (BRÅ rapport 2011:18 s 21) , ändå påstås de ständigt. Med tanke på att Christian Diesen och Eva Lokatt Diesen ofta använder siffran 80 procent rörande våldtäktsanmälningar är det högst sannolikt att den är gravt överdriven.

Wallin bryter mot anständighetsprinciperna 1, 2, 6 och 9 här ovan.

Första gången postad februari 2014.

STATSFEMINISMEN OCH HYSTERIN KRING THOMAS QUICK

I efterdyningarna till Thomas Quick-fallet ställer många sig frågan hur det kunde gå så fel, bl a Mats Ottosson i Jönköpingsposten. Han frågar sig om vi blivit ett folk av medlöpare, men det har vi inte. Vi har alltid varit ett folk av medlöpare, eftersom det ligger i den mänskliga naturen. Frågan han borde ha ställt sig är varför också medierna och journalistkåren blivit inte bara medlöpare till de högst skrikande alarmisterna/aktivistern utan också deras främsta språkrör och propagandaapparat – som t ex i Da Costa-fallet och Thomas Quick.

En som väldigt väl illustrerar detta medlöperi – ofta mot den egna viljan – är socialantropologen Steven Sampson, som angående genusraseriet (s 2f) skriver: ”Min egen erfarenhet av att diskutera genuscertifiering som en ny form av förmynderi innehöll flera överraskningar. Den största överraskningen var antalet människor som kontaktade mig och berättade att samma ”genusmaffia” fanns på deras institutioner och att de inte vågade göra något, samtidigt som de insisterade på att jag var ”modig” som tog upp ämnet. När jag bad dessa människor att även de skulle skriva en debattartikel eller öppet ventilera sitt missnöje möttes jag av svar som ”Vi går på äggskal” eller ”Du måste förstå min position här” etc. Svaren jag fick, tanken att det krävs mod att tala om feminismen, eller att det finns människor som är rädda för att tala om den feministiska ideologin, tvingade mig att se på den feministiska agendan i ett nytt ljus. Men det var inte förrän mycket senare som jag insåg att det obehag jag kände kom sig av att det påminde mig om mina tidigare erfarenheter när jag bedrev forskning om vardagslivet i socialismens Rumänien.”

Vårt samhälle är idag auktoritärt främst p g a den s k statsfeminismen, som Sampson utreder. Liksom i det socialistiska samhället har den ursprungliga frigörelseidén ersatts om en av absolut vetskap, kunskap och sanning, och fiender till denna enda ”sanning” måste lokaliseras, elimineras och tystas ned. Istället för klassfiender har mannen blivit ”könsfienden”, som måste bekämpas på lika förljuget sätt som tidigare klassfienderna i socialiststaterna (om dock ännu inte lika brutalt). Det kan tyckas långt mellan kopplingen Thomas Quick och statsfeminismen, men det är i själva verket den senare som är den direkta orsaken till att det spårade ur som det gjorde för Thomas Quick/Sture Bergwall.

Jan Guillou är, såvitt jag vet, den ende som vågat beröra det verkliga skälet till att tokidéerna om förträngda minnen fick sådan genomslagskraft. I någon debatt nämnde han de häxjakter som drivits mot män som ”Ulf” och Stefan Holm” här i Sverige och som fick sin mest absurda yttring i den s k McMartinrättegången i USA under sju år på 1980- och 1990-talen där barn ”förhördes” till dess de ”mindes” övergrepp så absurda som att Starwarsroboten R2D2 skulle ha deltagit i ”övergreppen” på barnen. Efter sju år frikändes de anklagade då inte ett enda fysiskt bevis kunde anföras, bara barnens ”minnen”. Men deras liv var förstörda.

Hela denna hysteri kring barn och sex, som låg i grunden, började i USA med att religiösa, som fruktade den sexuella frigörelsen, jagade upp panik. Först kom en bok av Robin Lloyd 1976, ”For Money or Love: Boy Prostitution in America” där han påstod, att 300.000 pojkar mellan åldrarna åtta och 16 var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, och snart hängde medierna på och på ett kick var man upp i över två miljoner. Lloyd måste inför en undersökningskommission 1977 erkänna att han bara hittat på den första siffran, ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera,” och även de andra aktörerna kunde snart avfärdas men medierna fortsatte hysterin, eftersom det sålde lösnummer (för detta redogörs dels i Best, Joel, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chichago, dels i Wase, Dick, 2008, Samlag eller Salighet, Stockholm).

För de militanta feministerna blev detta ett starkt vapen i kampen mot den onde mannen och på 80-talet upptäckte kvinnor hur enkelt det var att få vårdnaden om barn om de anklagade fäderna för sexuella övergrepp på barnen. Detta spred sig till terapeuterna och först kom idén om att barn aldrig ljög om sexuella övergrepp. I USA hävdade Roland C Summit 1978, att ett barn aldrig ljög om sådana övergrepp och att man alltid skulle tro dem, även om det var fysiskt omöjligt att de kunnat inträffa. Däremot skulle man aldrig tro barnen om de tog tillbaka historien och sa att de inte talat sanning, och dessa teser beskrev han 1983 som fakta. Som ett brev på posten kom ”de förträngda minnena” om vilka t ex Ellen Bass 1993 skrev i The Courage to Heal: ”Om du tror att du blivit skändad och ditt liv uppvisar symptom, så har du blivit det,” och symptom kunde vara allting från astma till ögonproblem. Precis samma fenomen alltså, som med masturberingens symptom på 1800-talet.

Här i Sverige insåg snabbt mindre nogräknade terapeuter att det låg pengar i detta och ”råd” till dagispersonal och andra delades ut där man skulle titta efter ”symptom” hos barnen. Ett sådant kunde t ex vara om ett barn inte tyckte om yoghurt. Då hade det utsatts för oralsex. I Skåne fick till exempel en barnpsykolog 624.834 kronor för att avge 24 ”expertutlåtanden” i domstol. Utlåtanden som alla ”slog fast” att samtliga barn visade symptom. Också i vårt land kom katastrofalt ovetenskapliga och ideologiska böcker, som den före detta polisen Dahlström-Lannes bok Mot dessa våra minsta. Den utgår ideologiskt från att barn till anmälande mödrar alltid utsatts för övergrepp, varför man till varje pris ska få barnet att säga sådana saker. Hur absurt det än var så måste man tro på vartenda ord som barnen sa (vad ingen drog fram var att den ståndpunkten bevisade att det funnits verkliga häxor på 1500- och 1600-talen), som detta vittnesmål från ”bortträngda minnen”, som härrör från Australien: ”Min mor tog ett tag i mitt hår och tryckte in en penis i min mun som hon skurit av från en av de många döda kropparna. Den var helt blodig. Jag kväljdes och spydde nästan. Jag skakade mitt huvud för att få ut den. Domare B höll ner mina armar och min kropp. Han skrek ”ditt lilla fnask,” och tog penisen från min mor och vände mig på mage och tryckte in den i min anus. Han sa ”vi får se hur du gillar det.” Han lämnade den där och drog mig ur rummet. Därefter tog han in mig i badrummet och jag bara stirrade på badkaret. Någon hade fyllt det med blod och kroppsdelar. Där var armar och ben och ett huvud. Jag drog ut penisen ur min rumpa. Han sa ”Vad gör du?” Han plockade upp mig och kastade mig i badet. Jag var skräckslagen. Sedan tog han av sig sina kläder och klev ner i badet med mig.” Behöver jag påminna om, att man aldrig någonstans funnit något som helst bevis för att sataniska övergrepp har skett? Även om Eva Lundgren gjorde karriär på att påstå att de existerade.

Fördelen med att kunna smutskasta mannen som ”förövare” med dessa metoder insågs snabbt av radikalfeministerna och de fick med sig samtliga svenska medier. Dessa medier bär en gigantisk skuld till att det gick fel, eftersom de inte tillät några avvikande, ifrågasättande röster, och inte gör så än idag. När Mats Ottosson ställer frågan: ”Är jag också en medlöpare – utan att jag märker det? Är du?” så bör han också ställa följdfrågor. Har han, hans tidning eller något annat media, släppt fram avvikande åsikter och fakta gällande hysterin kring övergreppen på barn, bortträngda minnen eller häxjakterna när det begav sig? Släpper han, hans tidning eller något annat media, fram avvikande fakta kring sexköp, genuskorrektheten, sextraffickinghysterin, invandringen, m m idag, och vågar han peka på detta samband mellan barnövergreppshysterin på 70-talet och Thomas Quick? Jag kan av egen erfarenhet påstå att det nästan inte är några medier eller journalister som gör detta. Jag är definitivt inte en medlöpare (och det har jag blivit straffad ordentligt för) men medierna är det. Huruvida just Mats Ottosson är det eller inte kan jag inte uttala mig om, det får han svara på själv (jag mailade denna text till honom utan att få någon reaktion). Men vad han och hela journalistkåren och medievärlden borde reflektera över är, att det inte är de själva som medlöpare som för utvecklingen framåt, det är de som ifrågasätter. Galilei är ett exempel på en som inte var medlöpare, SVT ett på medlöpare (här och här). Jag avslutar med ytterligare ett citat från Sampsons utmärkta text: ”När feminismen penetrerar statliga institutioner och attraherar eliten tenderar det att komma att handla mer om det individuella självförverkligandet än om gruppens rättigheter. Att kämpa för rättigheter och medborgerlig delaktighet och att skydda våldsoffer ersätts av att hjälpa kvinnor att må bra och stimulera genuskompetensen” (s 7).

SKRÄMSELAKTIVISMEN

Ja, jag vet att jag är sent ute och kommenterar turerna kring NSA och avlyssningen av västvärlden. Det finns så många före mig som gjort detta, så jag tror inte jag behöver gå in på djupet på hur detta sker. Däremot önskar jag lite mer fundera kring varför det sker.

Den amerikanska administrationen försvarar spionerandet med att man måste skydda sig mot terrordåd, vilket är högst tveksamt, med tanke på den lilla risken för terrordåd. Visst, de existerar och många människor går omkring och är livrädda för dem, men det är åtminstone 1000 gånger större risk för att dödas i trafiken än att dö av ett terrordåd. Men motiverar det spionage på alla körkortsinnehavare?

Terrorhotet är en av delarna i det som jag vill kalla för ”skrämselaktivismen”. Att spela på människors rädsla har i alla tider varit ett effektivt instrument för att genomföra sina egna suspekta intentioner. Och skrämselaktivismen uppträder bara när det gäller just suspekta intentioner, för om de är sunda så inser folk det i allmänhet ändå. Historiska exempel på skrämselaktivismen är t ex jakten på och brännandet av bögar (flator klarade sig i allmänhet undan) vilka, efter kristendomens ”kärleksbudskap” blivit allenarådande, började nyttjas i större skala av t ex kejsar Justinianus i Byzans och som reaktion på celibatets införande på 1200-talet. Det här var också en lysande affärsidé, eftersom kyrkan och/eller staten fick lägga beslag på den egendom som den på bålet brände lämnade efter sig, och en god affärsidé är det fortfarande. Att vara skrämselaktivist lönar sig idag t ex för politiker, som kan göra karriär genom att framstå som handlingskraftiga, och empatiska, fast de är ingendera. För journalister och medier leder det till rubriker, sålda lösnummer, karriärer och ”namn”, för radikalfeminister till att man kan genomföra misandriska lagar och regler, akademiska karriärer (utan substantiell insats), lyfta löner, m m. För välgörenhetsorganisationer leder det till anslag, löner och statuspositioner, något som också kan gälla tjänstemän och andra – som t ex polisstyrkan för bekämpningen av trafficking. Skrämselaktivismen är idag en storindustri, som omsätter hundratals miljoner dollar i världen varje år – utan att åstadkomma ett enda dugg produktivt! Eller, som den inspärrade prostituerade Tyra Eberwall uttryckte det på tvångsarbetsanstalten i Landskrona nyåret 1934: …”något utlopp måste man ju ha för allt hat man går och bär på till spinnhuspersonal och detta samhället som tillåter detta vansinniga slaveri, de bästa åren av ens liv skall man ju spärras in som en stor brottsling eller galning och en massa människor skall leva på oss (min emfasering).

Andra historiska exempel på skrämselaktivism är jakten på kättare under medeltiden – Albigenserkriget, som startade 1209, ledde till slaktandet av en miljon människor – och jakten på dem som mördat Kristus; ett helt folk, judarna, skulle under århundraden förföljas. För första gången introducerades då i stor skala det effektivaste skrämselargumentet någonsin; ”ditt barn är hotat”. Judarna påstods ritualmörda barn, vilket gjorde det lätt att uppegga skrämda folkmassor mot dem. Samma metod använde häxjägarna från 1480-talet och framåt i över 200 år. Människor skulle ju skydda sitt kött och blod, sin egen avkomma. I modern tid använder t ex Ecpat samma metod mot påstådda ”pedofiler” och andra ”onda” varelser som måste utplånas och anti-prostitutionsaktivisterna använder det för att stämpla den ”onde” sexköparen. Barn i miljoner påstås – helt utan grund – varje år vara offer för hänsynslösa, djävulska män som helt känslokallt ödelägger oskyldiga barns liv genom att ha sex med dem. Vilket genererar stora pengar till Ecpataktivisterna.

Skrämselaktivismen består av många delar och böljar fram och tillbaka. I vår tid är det främst terroristskräcken, intimt sammanhängande med islamskräcken och invandringsskräcken, och så är det sexualpaniken, som yttrar sig i direkt förföljelse av utvalda ”monster”, som sexköpare, pedofiler, zoofilister, bdsm-utövare, och andra, som kan ta sig många uttryck. Häxor, bögar och judar är just nu ”lågkonjunktur” i flera länder, men åtminstone bög- och jude-skräcken har sina starka yttringar på vissa håll. En annan synnerligen framgångsrik skrämselaktivism är radikalfeminismen. Genom monsterförklarandet av den onde mannen – och det hot han utgör mot de goda (kvinnor och barn) – är det mängder av annars ofta inkompetenta kvinnor som kunnat göra karriär inom politiken, medier, utbildning och förvaltning. Vad som också är ett genomgående drag för alla dessa skrämselaktivister är att de ALLTID påstår att det är till skydd för något. Det är barn, kvinnor, kultur, samhälle, seder, moral, anständighet, ras, jobb, m m, som måste ”skyddas”. Och ”skyddet” måste alltid bestå av tvingande lagar och åtgärder vilka – som av en händelse – alltid ska löpa enligt skrämselaktivisternas åsikter, ideologi och moral. Något som ju – förmodligen också det av en händelse – får skrämselaktivisterna att framstå som de som ”kan” frågan, som är ”goda” och ”ansvarskännande”, samtidigt som de glatt offrar en massa ”fel” individer. Och – händelsevis – så leder det till karriärer, bra positioner och/eller löner och/eller andra förmåner för just skrämselaktivisterna.

Tre grundförutsättningar måste existera för att skrämselaktivismen ska bli effektiv: För det första de fanatiska ”hatarna”, för det andra ett ideologiskt ”riktigt” politiskt och medialt stöd bakom skrämseltaktiken och för det tredje den ohämmade verklighetsförfalskningen. Den första gruppen har uppgiften att ohämmat peka ut ”brottslingar”, skrika högt om krav på ”handling” och t o m ibland handgripligen ingripa för att t ex tysta kritiska röster. Ett exempel är t ex den typ av ”väckelsemöten” som dras ihop, där personer ur den andra, ”övre” gruppen ska egga dem ur den första till handling och upprördhet. Ett annat är när en skrikande mobb försöker att överrösta och smutskasta den som vill ställa kritiska frågor. Men den viktigaste beståndsdelen i denna treenighet är den ohämmade verklighetsförfalskningen. I detta arbete är journalistkåren och pressen den viktigaste beståndsdelen. Stöpta i en miljö på journalisthögskolorna där man för länge sedan bortsorterat att lära ut objektivitet och kritiskt tänkande – som Paolo Roberto på så lysande sätt, när han ”klär av ”den ”rätta” Hannah Fahl, illustrerar – och där man måste vara ”rätt” för att bli accepterad, är uppgiften att också presentera ”rätt” rubriker och texter (se här, här, här och här), oavsett om de har det minsta med verkligheten att göra. Det absolut viktigaste arbetet i detta är dock att förhindra att verkliga, motstridiga fakta släpps fram. Om det på en debattredaktion t ex publicerats en text som gör fullständigt absurda, men politiskt ”rätta”, med helt felaktiga påståenden som gynnar skrämselaktivismen, så ska verkliga fakta hindras från att få bemöta texten. Medierna har också den suveräna makten att oemotsagda kunna smutskasta dem som ifrågasätter det ”rätta”.

Ett viktigt led i skrämselaktivismen är också att presentera fiktivt vetenskapliga ”undersökningar”, av ”akademisk” eller annan art, som ska ställa verkliga fakta åt sidan och istället presentera en bild som gynnar skrämselaktivismen (här, här och här). Men politikers fullständigt ohämmade förfalskning av verkligheten – som naturligtvis inte granskas av några medier – är också en viktig del. Här på denna sida har jag redan uppmärksammat ett sådant fall, men fler ska komma. ”Ändamålet helgar medlen” har alltid varit skrämselaktivismens viktigaste princip.

Liksom skrämselaktivisterna är vi som försöker kasta ljus på deras metoder också av skiftande art. Själv har jag, genom arbetet med mina 2008 och 2012 utgivna böcker ”Samlag eller Salighet” och ”Den kidnappade sanningen. Myten om den gigantiska sextraffickingen”, kommit i position att kunna kasta ljus över skrämmarnas metoder inom sfären sexualitet (se också här). Därför är jag mest lämpad att kunna skriva om dessa ämnen, men skriver också om genus- och tokfeministraseriet, andra skriver om andra delar inom skrämselaktivismen.

Det råder ingen tvekan om, att övergrepp av alla de slag ska beivras, men det är också ett övergrepp att, som skrämselaktivisterna gör, jaga och förfölja människor på ideologiska och idémässiga grunder, som dessutom inte har grund i verkligheten.

VARFÖR BLIR DET INGEN DEBATT EFTER ”JAKTEN”?

I en bloggning för en tid sedan skrev jag om filmen ”Jakten”, och att jag inte hade sett den. Nu har jag sett den och genom min forskning för min bok ”Samlag eller Salighet” så vet jag, att den skildrar en verklighet som drabbade många män från mitten av 80-talet till början av 2000-talet (och förmodligen vissa fortfarande).

Jag tvivlar inte alls på, att en gigantisk majoritet av oss som på något sätt är involverade i denna bloggsida (jag skriver, andra kanske läser) anser att övergrepp av vad slag det än månde vara är förkastligt. Men jag är också övertygad om, att de flesta av oss också tycker det är lika förkastligt att falskt anklaga människor för övergrepp – och om möjligt ännu värre att förringa och utnyttja sådana falska anklagelser för egna syften. Nu är det inte så, att filmen ”Jakten” skildrar den senare gruppen av människor. Den skildrar däremot en klassisk häxjakt utförd av människor som skrämts upp med skräckvisioner och propaganda, eller, som den engelske psykologen Dennis Howitt skriver: ”Sällan är våra känslor grundade i verkliga fakta. De är hellre grundade i tidningsrubriker, andras attityder och noteringar från böcker och artiklar om sexuella övergrepp”. Och dessa tidningsrubriker, böcker och artiklar levereras i allmänhet av dem som utnyttjar paniken för sina egna syften.

Paniken kring övergreppen började på 70-talet, men hade tidigare föregångare. 1947 hetsades t ex mot bögarna av FBI-chefen J Edgar Hoover i en artikel med rubriken: ”Hur säker är din dotter”? Tre vita flickor i svallande klänningar och strumpor flydde från en enorm manshand i ett fotomontage, och rubriken ropade ut: ”Nationens kvinnor och barn kan aldrig vara säkraså länge som de degenererade springer fritt”. Att bögarna aldrig skulle hota de tre flickorna hade ingen betydelse. Svaga, rena och oskyldiga flickor appellerar nämligen mer till folks medvetande än några av det manliga könet. 1962 myntade C Harry Kempe ”det slagna barnet syndromet”, men det var något som handlade om fysisk misshandel. Därför gällde det för särskilda ideologiska ”barnräddargrupper” att överta ägandet av frågan, för att styra den allmänna opinionen och kunna framstå som ”auktoriteter”. Särskilt viktigt var det för feministerna att styra bort från fokuseringen kring misshandel, eftersom det riskerade att sätta kvinnorna i centrum, då det är dessa som oftast slår barn. Straus & Gelles (Physical Violence In American Families: Risk Factors and Adaptations To Violence in 8,145 Families. New Brunswick, NJ 1990) rapporterar, att 17,7 procent av mödrarna, men bara 10,1 av fäderna begick fysiska övergrepp av något slag mot barnen, Steinmetz (The battered husband syndrome. I Victimology: An International Journal, 2 1977-78, pp 499-509. – Women and violence: Victims and perpetrators. I American Journal of Psychotherapy, 34 1980, pp 334-350) rapporterade att ”mödrar begick övergrepp mot barn 62 procent oftare än fäder och att pojkar dubbelt så ofta riskerade att utsättas för fysisk skada” och Morrow (Toward Gynology. Aladdin’s Window, Issue # 3. Shingletown CA 1993) rapporterade att två tredjedelar av övergreppen begås av mödrar, varav 80 procent är mödrar som är ensamma vårdnadshavare.

Startskottet för paniken som skapade häxjakterna som ”Jakten” skildrar började 1976, med en bok av Robin Lloyd, ”For money and love: Boy Prostitution in America”, där han fullständigt ogrundat påstod att 300.000 pojkar i åldern 8-16 år var fångade i pornografins och prostitutionens nät. Han följdes snabbt av barnpsykiatern Judianne Densen-Gerber i New York som dubblade siffran, vilken snart var uppe i 1,2 miljoner, vilket påstods vara ”toppen av isberget”. När en undersökningskommission i Illinois 1977 undersökte Lloyds ursprungliga påstående, om 300 000 pojkar medgav författaren, att han hittat på siffran ”för att se hur rättsmaskineriet skulle reagera”. Men rullningen var igång och gick inte att hejda, eftersom det var så många som tjänade på detta. Det hjälpte inte ens att chefen för New Yorkpolisens moralavdelning i början av 80-talet deklarerade att barnporr var lika sällsynt som Dödahavsrullar – understrykandes hur synnerligen sällsynt det var. Medier och journalistkår ville inte veta av fakta, utan jagade på med skräckartiklar utan grund i verkligheten för att sälja lösnummer och jaga upp panik.

Paniken späddes på av böcker och artiklar som ”Michelle remembers” (Smith & Pazder 1980), The Child Sexual Abuse Accommodation Syndrome (Summit 1983, i Child abuse and neglect vol 7), The Courage to Heal (Bass 1993) och här i Sverige ”Mot dessa våra minsta” (Dahlström-Lannäs 1990) och vi skulle tro på att sataniska riter flödade ymnigt, att barn aldrig ljuger om saker de inte kan ha kännedom om (författarna påstår alltså indirekt att t ex häxor som flyger på kvastar och Blåkulla är verkliga fenomen) och att förträngda minnen var ett vida utspritt fenomen (konstigt nog dock inte för personer med andra traumatiska upplevelser, som t e x förintelseoffren). Dessa skrivande extremister backades naturligtvis upp av en fundamentalistisk hord av självutnämnda ”barnräddare” med stark ideologisk (ofta radikalfeministisk) övertygelse. När den vetenskapliga kritiken och ifrågasättandena började komma så bemöttes den på sedvanligt vis med smutskastning och hatiska tillmälen. T ex Elizabeth Loftus, själv offer i sin barndom för sexuella övergrepp, skälldes för ”hora” och ”våldtäktsmännens förvarare” av sådana som blint ville tro på bortträngda minnen och Richard Gardner anklagades fullständigt ogrundat för att vara ”pedofil”. Precis den metod som de ideologiska fundamentalisterna har som standardmetod då de inte har sakargument att åberopa.

Så var häxjakterna på manliga ”barnskändare” igång. Den mest kända är den s k McMartinrättegången som efter sex år och 15 miljoner dollars kostnad ändade i frikännande av alla de anklagade (av vilka den längst fängslade suttit oskyldigt inlåst i fem år), men runt hela västvärlden följde liknande fall med anklagelser mot oskyldiga. Här i Sverige hade vi t ex Södertäljefallet och fallet Ulf, och förmodligen ett antal som aldrig fick resning. I Sverige gick det minst 19 obestyrkta anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett bestyrkt fall, i USA var det ofattbara 267 obestyrkta på ett bestyrkt! Det är intressant att se, att de självutnämnda ”barnräddarna” – som aggressivt attackerar alla som är kritiska mot deras korståg – inte tvekar ett ögonblick att offra minst 20 gånger fler barn än de ”räddar”. Kan någon med handen på hjärtat tro att deras motiv är omsorg om barn?

Nu har en film om denna varböld på ett rättssamhälle gjorts – och jag tror ingen opponerar mot mig om jag konstaterar, att den aldrig hade kunnat göras i PK-fascismens Sverige, där bara politiskt korrekt film numera görs. Många människor går och ser filmen, varav säkert åtskilliga ska känna igen sig i häxjägarna och därför inte ta den till sig. Men många kommer också att bli berörda av den och bli medvetandegjorda om att detta är en skam för vår tids påstått upplysta, toleranta och demokratiska samhälle. Trots det så ses eller hörs inga röster som ställer frågan: ”Hur kunde det ske”? Istället förbigås fenomenet med tystnad av politiker, medier och ”vanligt” folk. Varför?

Jo, därför att de som drev detta i medier, på Internet och i rättssalar fortfarande är högst aktiva – och de kommer att kunna göra det igen! De fortsätter i egensyfte vad Schultz (Child Sexual Abuse in Historical Perspective. In Journal of Social Work and Human Sexuality 1, 1982) beskriver: ”Bilden av det hotade barnet och barndomens oskuld, under attack från onda främlingar, har lång tradition från den antisemitiska blodskränkningen framåt”. Och ingenting finns som är mer effektivt för att uppnå sina mål än bilden av ”det hotade barnet”. Sedan må det offras hur många barn som helst på den själgynnande vägen, men det är ju ändå ”fel” barn, så det gör ingenting. Och – som Anatole France säger – ”[s]om bevisning är falska bevis i allmänhet av högre värde än verkliga bevis, framförallt därför att de speciellt tillverkats i samstämmighet med behoven i rättegången”.

MÄNNISKOR ÄR INTE SÅ DUMMA SOM DU TROR – DE ÄR DUMMARE

Yttrandet som är rubriken på detta inlägg lär ha uttalats av sir Winston Churchill. Jag vet inte om det stämmer att det var han, men däremot så är jag av den meningen att själva yttrandet stämmer till fullo. Två faktorer de senaste dagarna har verkligen understrukit uttalandets sanningshalt; Thomas Vinterbergs film ”Jakten” och uppmärksamheten kring justitiemordet på Damien Echols 1993. Bägge fenomenen visar hur vidrigt paniksamhället är.

För att börja med filmen ”Jakten” så har jag själv inte sett den ännu. Däremot är jag väl insatt i hur vanligt det varit/är med panikartade häxjakter på utpekade ”onda” människor. Filmen skildrar en verklighet som funnits och ännu finns i vårt samhälle. Just i fråga om barn blir paniken ofta hysterisk, därför att vi är evolutionärt präglade att känna för dem som är små, eftersom de behöver vårt skydd för att kunna växa upp. (Så fort de dock når vuxet tillstånd så är det som om omsorgen fullständigt blåser bort). Men där paniken tar över försvinner sans och rationalitet omedelbart och lämnar plats för de känslolösa fanatikerna, hatarna, ideologerna och den sensationslystna journalistkåren att ta över. Då blir rapporteringen blint ensidig och baseras helt på ideologiskt producerat, ”korrekt” material, som förkläs i en illa draperad ”vetenskaplig” skrud, som t ex Eva Lundgrens ”Slagen dam”, förvrängningar av underlag, som t ex i Kajsa Ekis Ekmans bok ”Varat och varan” eller rena fantasier, helt ounderbyggda av verkliga siffror eller vetenskaplig, empirisk forskning, som t ex hos Ecpat.

Det värsta av allt i denna process är att politiker inte vågar sätta ner fötterna och stoppa vansinnigheterna. Jag törs påstå, att de som haft invändningar i Sveriges riksdag mot häxjakterna som bedrivs hos oss är lätt räknade på de uppstickande fingrarna på en knuten näve. Istället hänger man fegt på och jamsar med. Att medierna inte gör något för att stoppa paniken hänger samman med de goda förtjänster som ounderbyggda och hårt vinklade paniktexter ger, och i det ingår också att hänga på smutskastningen av kritikerna mot paniken. ”Guilt by association” är ju häxjaktpådrivares kanske främsta ”argument”. Kritiserar man paniken anklagas man automatiskt för att vara en tillskyndare av övergrepp mot dem som påstås ska räddas i panikstämningen som piskas upp. Det finns inte någon som helst anständighet hos dem som handlar på det sättet, enligt min åsikt.

Det är bara i samhällen som gått överstyr i en fråga som den här typen av häxjakter kan ske. Det är bara i samhällen med fega, okritiska politiker och journalister som fanatikerna och ideologerna kan härja fritt.

Vårt samhälle har gått överstyr, och vi har ännu inte kunnat räta upp det. Jag fick senast bekräftelse på det då jag i tidningen Årsta/Enskede nu i helgen läste en recension av filmen ”Jakten” där recensenten bl a skriver att det är ”lätt att betrakta filmen som ett antifeministiskt beställningsjobb, med konspirerande kvinnor som bovarna i dramat”. Så tillägger han – med en underförståelse att män som Lucas nog egentligen inte existerar – att ”Lucas själv däremot är en helgonlik figur utan nyanser”. Det är lätt att tro att recensenten inte tror att det kan existera oskyldiga män. Man undrar vad han själv kan vara skyldig till…

Men fall som Lucas i filmen existerar i stor mängd i vårt land och några, t ex ”fallet Ulf”, har kommit till allmän kännedom, men många oskyldigt dömda fick/får sitta av sina straff och är sedan utelämnade till attityder som de som sannolikt uppvisas i Vinterbergs film. De är utlämnade till självutnämnda ”beskyddare” av barn och andra, som hänger ut namn på Internet på ”pedofiler” och hetsar i lokalområden. Och det är här sir Winston Churchills påstådda yttrande blir så relevant, för i paniken som jagas upp så tappar folk sans och vett och låter reptilhjärnan ta över – precis den del av hjärnan som ständigt tycks styra hatare och ideologer. Det är ett obestridligt faktum, att sådana självutnämnda räddare/hatare åstadkommer långt många fler offer av barn och andra än de någonsin ”räddar”. I t ex USA, under den värsta pedofilipaniken på 90-talet, gick det ofattbara 267 ogrundade anmälningar om sexuella övergrepp mot barn på ett(!) verkligt fall. Men de flesta av de anklagade männen förlorade sina arbeten, sociala grund, familjer bröts sönder, barn blev utan sina fäder, m m. Och just detta vittnar om de självutnämnda räddarnas egentliga ”godhet”. De är beredda att offra hur många barn och andra som helst för att för sig själva lyckas bekräfta hur ”rättrådiga” de är.

Men vad har då Damien Echols med detta att göra? Jo, han är en tydlig illustration till vad fega politiker, korrumperade poliser och åklagare, fanatiska hatare och ideologer och en hänsynslös och totalt okritisk medievärld kan åstadkomma. D v s ett samhälle som vänt ryggen till sans, rationalitet, krav på vetenskaplighet och objektivitet. I ljuset av siffrorna från USA vore det också synnerligen angeläget att någon utförde en studie av hur många oskyldiga som drabbades på ett autentiskt fall i vårt eget land. Att de var åtskilliga är uppenbart.

Människor som driver fram panikstämningar och häxjakter bryter mot samtliga anständighetsprinciper som här ovan är listade.

Första gången postat maj 2013.