MED SVÄRTAD ÖGONSKUGGA – EN FEMINISTISK MEMOAR

Jag har för ett litet tag sedan lagt ifrån mig Helene Bergmans memoarbok och inser att jag läst en väldigt viktig skrift. Det är en skrift som klär av dagens statsfeminism, radikalfeminismen (precis de begrepp som Helene använder), och illustrerar hur totalitära krafter ”sjanghajat” den ursprungliga feministiska tanken. Något som också  Louise Persson tidigare gjort. Men det är också en bok som berättar om ett spännande livsöde, om kärleken till män och barn och om arbete i journalistkåren under en tid då det kanske ännu fanns riktiga journalister och inte bara politiskt korrekta ja-sägare, beredda att ivrigt censurera ”fel” fakta och smutskasta ”fel” tyckare. En annan pensionerad journalist som ifrågasätter är  Olle Andersson, och det är här som det blir tragiskt på alla håll och kanter. Måste en journalist ha nått upp till pensionsåldern för att det ska gå att framföra kritik mot förfuskningen av journalistyrket? Jag vet vad det handlar om, för i flera år har tidningarnas s k ”debattsidor” vägrat att ta in när jag skriver om det verkliga, minimala omfånget på sextraffickingen i världen. Det existerar uppenbarligen konsensus i medievärlden om att sanningen runt detta inte ska få komma fram (jag återkommer i ett senare inlägg om detta). I det sammanhanget är det referat av Nick Davies, som Helene anför, högst relevant: ”Han menar att om tillräckligt många journalister, utan att kolla fakta, upprepar ett påstående blir det till slut en sanning.” Det är en klockren beskrivning av dagens svenska journalistkår! Samma metod som Goebbels använde i sin propaganda.

Men jag känner inte bara igen mig i kritiken över journalistikens utveckling. Jag känner också igen mig i beskrivningen av 70-talet. Om än nio år yngre än Helene så var jag med och gick i demonstrationer – även om jag var mer ospecificerad ”rödvinsvänster” och vägrade att ansluta mig till någon dogmatisk grupp – och kvinnors rättigheter var en självklarhet, även om jag aldrig kallat mig feminist. När mina söner växte upp var det en självklarhet att ta ansvaret och vara med (och lustigt nog sa t ex bägge ”pappa” innan de sa ”mamma”), men jag kroknade på ”feminismen” när radikalfeministerna började sitt mantra att alla män är onda, oavsett vad de gör och anser mig inte förtjäna den stämpeln. Jag vill dock lägga den utvecklingen lite tidigare än vad Helene Bergström gör, jag tror att den såg ljuset i mer radikaliserade tonårstjejer redan i början av 80-talet, även om det inte fick stort genomslag förrän de blivit äldre, på 90-talet.

Men det finns några tydliggörande höjdpunkter i boken som jag gärna vill dra fram. Redan på omslagets baksida skriver Helene: ”Det var ju inte det vi ville på 70-talet. Vi ville ju kunna älska våra män!” Intressant är också då hon berättar om intoleransen på Radio Ellen-redaktionen, som följde i kravet på att kvinnor skulle uppvisa en ”enhetsfront”. ””Här tror jag att kvinnorörelsen gick snett. Istället för att föra en öppen debatt och diskussioner, låta åsikter brytas mot varandra, stagnerade den och blev allt mer sektliknande […] På Ellen var vi med och förstärkte kvinnomyterna och konserverade dem. Kvinnor är goda och bärs av en omsorg om andra människor […] Det värsta var nog kravet på att vi skulle tycka om varandra för att vi var kvinnor. Vilket vi inte gjorde.”

Det påminner mig om en diskussion jag hade med Anna Wahl för kanske 15 år sedan. På fullaste allvar menade hon att alla kvinnor var mer goda än män bara för att de var kvinnor. Jag exemplifierade med t ex Katarina den Stora och Margret Thatcher, men nej, det hjälpte inte. Kvinnor föds mer goda än män.

Ett tydligt exempel på hur ”solidariskt” ”kvinnokollektivet” kan uppträda är fällningen av Helenes program om Matlab i Bangladesh i Radionämnden (ungefär som Helenes upplevelse av den som ”hemlig domstol” upplever jag den som den politiska korrekthetens försvarare). ”Ellenredaktionen tog radionämndens fällning som en sanning. De uppförde sig som små flickor som fått bassning av pappa, som alltid har rätt […] Jag kunde inte låta bli att tänka att om Radio Ellen varit GHT eller någon annan manlig redaktion, så tror jag inte att man hade gett sig så enkelt som Ellen-redaktionen gjorde, som bara vek ner sig.” Upplevelsen påminner mig om det som Petra Östergren varit med om. Bara för att hon ifrågasatte den heliga normen om pornografin frystes hon ut, och någon viskade till henne: ”Jag tycker det är mobbing, men säg inte att jag har sagt det”. En direkt parallell till att Helene 25 år senare får en ursäkt av en av de f d redaktionsmedlemmarna: ”Förlåt att jag inte ställde upp på dig och Bangladesh. Men jag hade så mycket annat att tänka på just då.”

Det som ändå medialt – om nu inte boken tigs ihjäl av de rättroende kulturredaktionerna, precis som min senaste bok gjordes – är avsnittet där Helene kritiserar kvinnoforskning, Gudrun Schyman och Maria Sveland. ”Här byttes också kvinnorörelsens ideologi om kvinnors styrka och kraft ut mot radikalfeminismens sätt att se på kvinnor som offer för den manliga sexualitetens obändighet.” Helene menar, helt riktigt tror jag, att radikalfeminismen bara försvagar kvinnor.

En rolig detalj är också då Helene skriver om hur hon försökte undvika att hennes dotter ”objektifierades”: ”Men när Abba kom gav jag upp! Då stod åttaåriga dottern i sängen, iklädd glitter, vickade på höfterna och sjöng Mamma Mia i hopprepsmikrofonen.” Mellan raderna skönjer man hur hon då insåg, att våra könsroller inte bara handlar om uppfostran.

Det här är en bok, som enligt min mening, är ett måste för att förstå hur samhället i stort spårat ur, och hur vi fått en feg, hycklande och politiskt korrekt journalistkår som helt tappat bort begreppet ”kritiskt tänkande”, och en statsfeminism som är förödande. Köp den och läs! Det är en modig och angelägen bok och man önskar bara att det fortfarande hade funnits journalister av Helenes kaliber. ”Kvinnorörelsen och nu feminismen saknade och saknar självkritik. Kritiska artiklar kommer inte in i gammelmedia.” Första gången postad oktober 2013

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *