Det kan väl inte undgå någon att åsiktspolariseringen och intoleransen mot andras åsikter har accelererat stort i och med forum som Facebook och vissa kommentarsfält. Självklart kan man snegla på sir Winston Churchill, som lär ha sagt: ”människor är inte så dumma som du tror, de är dummare”, och hävda att det beror på det. Naturligtvis gör det också det i viss mån, men det beror också på vilka krafter vi låter få spelrum i samhället. Vi har låtit militant feminism få fritt spelrum i det svenska samhället och det har infekterat alla nivåer. Könsmaktsordning skulle nog kunna sägas vara den militanta feminismens sharia-lagar och genusforskning är dess teologi.
Det absolut största misstaget som gjorts i Sverige under sent 1900-tal var att börja stifta nya ideologiskt grundade lagar och regler, som t ex om könskvotering. När man inför sådana har man exkluderat kunskap och duglighet och dessutom via lag börjat att könsdiskriminera. När staten inte tar hänsyn till de grupper som man då exkluderar och trampar på kommer dessa att reagera. Detsamma gäller när lagar och regler tar sitt avstamp i teorin om könsmaktsordningen. Det är en teori som enligt väldigt mångas mening – bl a min egen – är helt ovetenskaplig, inte minst för att en majoritet – törs jag påstå – av svenska folket inte tror på den, utan inser att könsrollerna vuxit fram i symbios under årmiljoner, därför att det var mest gynnsamt för artens fortlevnad. När man då – som könsmaktsordningen gör – skuldförklarar halva befolkningen och en liten elit upphöjer sig själv till rätten att bestämma att alla måste åtlyda deras åsikter så blir det reaktioner. Det är inte konstigare än att män och kvinnor på 1800-talet – tack vare förbättrad standard via industrialiseringen – började ifrågasätta kvinnors och fattigare mäns utestängande från yrken och utbildningar. Som alla vet – men som den elit som upphöjt sig själv till rätten att tvinga andra att göra ”rätt” inte vill se – så botar man inte en orättvisa med en annan.
Lika illa är det med tokiga genusteorier. Precis som med könsmaktsordningen så vet de flesta genom erfarenhet och möten med människor, att människor är olika kön på grund av nedärvd biologi. Att då med t ex föräldrapenningen tvångsdela densamma mellan föräldrarna blir ett övergrepp på människors egen förmåga och rätt att välja – bara för att tillfredsställa de ”troendes” egon. Likaså att göra om förskolor till genusförskolor mot föräldrars vilja eller att styra forskningspengar, anslag och karriärmöjligheter efter ”rätt” ideologisk inställning i genusfrågan. Förutom att det också diskvalificerar hbtq-människors insikt om att de inte ”uppfostrats” till att bli det de är.
En annan ideologiskt styrd lag är sexköpslagen som drabbar minst två grupper i samhället, sexarbetare och sexköpare, men som upprör även andra just på grund av sin moralistiska och ideologiska grund. Människor må ha vilken åsikt de vill, men då staten agerar inkvisitor och straffar människor enbart utifrån en ideologisk och moralistisk idé så vilar det på samma grund som t ex raslagar eller kommunistiska klasslagar.
Inte ens till synes sansad information som kablas ut, som av denna, där statistiken förvånande nog i stora delar verkar riktig, saknas denna ”vi vet bäst ni måste göra enligt vår ideologi” attityd. Rubriken säger att feminismen har gått ”för kort”. Ska vi alltså förstå, att det är ideologiskt fel att kvinnor ska kunna välja att arbeta mindre, att män och kvinnor ska kunna komma överens om att kvinnan enligt egen önskan får vara mer hemma med barnen, att kvinnan arbetar mer i hemmet eftersom män utför mer förvärvsarbete, att män oroar sig mindre – trots att de misshandlas mer – m m? (Sedan måste man också ta i beaktande att detta handlar om anmält våld, inte oanmält, och som mitt nästa inlägg kommer att visa så misshandlas män i verkligheten lika mycket i förhållanden som kvinnor). Enligt min mening ser vi här en oerhörd intolerans inför individers vilja och rätt att själva göra val i sitt liv till förmån för en ideologisk enhetlighetstanke om likriktning som inte står fascism och kommunism efter. Och hur mycket av kvinnors större rädsla blåses inte under av militant feminism och deras språkrör i medierna? De backar minsann inte i sin iver att monsterförklara mannen utan skrämmer då gärna kvinnor i onödan. Varför ska människor som upplever att staten inte lyssnar på dem lyssna på staten? När sedan kritiken bemöts med smutskastning, nedtystande och uppenbart bedräglig s k ”vetenskap” och fakta (som exemplifieras i mitt nästa inlägg) så får man en stor förtroendeklyfta i samhället, och har man en sådan så polariseras samhället obönhörligt. Politiker och medier har svikit stort i och med att ensidigt gynna militant feminism och vända saklighet, vetenskaplighet och objektivitet ryggen och låtit de självupphöjda ”sanningsinnehavarna” få utöva tvångspolitik mot andra. Deras svar till kritikerna har mer eller mindre blivit: ”men varför ska vi lyssna på er för när vi har rätt. Ni får göra som vi säger”. Därför är militant feminism en grundorsak till samhällets polarisering, strypandet av åsiktsfriheten, som tycks accelerera allt mer, och att den allt vanligare hatkulturen fått explodera. När militanta feministiska hatare klagar över att de bemöts hatfullt så lockas man att säga: ”Som man bäddar får man ligga”. Visar man inte tolerans så bemöts man inte tolerant. Därmed inte sagt att jag försvarar hatkulturen. Den vänder jag mig mot varifrån den än kommer.