Titeln anspelar lite på en titel på en text jag postat på bloggen Anständigt.
Har ikväll varit och bevistat en debatt som ordnades av stiftelsen ”Tryggare Sverige”, med temat ”Mäns utsatthet för brott i nära relation”. Ämnet är ju som bäddat för konfrontation efter 30 års fixering vid endast ”mäns våld mot kvinnor” och en sanslöst polariserad bild av mannen som den ensamme, onde våldsverkaren. Inledningstalade gjorde generalsekreteraren Magnus Lindgren och lämnade sedan över till kriminologen Johanna. I sin ”bakgrundsteckning” fokuserade hon på att ”forskning” kommit igång på senare tid som berörde mäns utsatthet i förhållanden. Hon underströk flitigt att det kunde handla både om heterosexuella som enkönade relationer så till den grad, att det var lätt att tro att det nog mest var i enkönade relationer (d v s bög-bög-förhållanden) som våld mot män förekom. Men det var mer en känsla jag fick, så jag ska absolut inte påstå att det var hennes avsikt. Däremot var det uppenbart att internationell forskning var helt frånvarande i hennes ”bakgrundsteckning” (internationellt har man vetat att män är lika utsatta i förhållanden som kvinnor i snart 40 år) och trots att jag påpekade att Sverige forskningsmässigt sett är ett U-land när det gäller relationsvåld så var fixeringen på svenska ”undersökningar” total.
Det andra som kriminologen Johanna gjorde var att trycka på, att vi måste vara kritiska mot den BRÅ-undersökning som visar att andelen män som utsatts för brott i en nära relation i princip motsvarar samma andel som för kvinnor och hon lyfte särskilt att den kommer fram till att kvinnor utsätts för mer upprepat och svårare våld. Den bilden är emellertid inte entydig. Det finns undersökningar som visar på att kvinnor orsakar lika mycket, eller mer, svåra skador på män som vice versa, så som t ex Brinkerhoff & Lupri (1988, Interspousal Violence. I The Canadian Journal of Sociology 13, pp 407-434), som finner att dubbelt så många kvinnor som män skadar sin partner svårt. Man kan därför inte utifrån en undersökning vilken – enligt kriminolog Johannas egna ord – är tämligen summariskt gjord påstå att män skadar kvinnor svårare än tvärtom. Att fokusera bort från resultatet att lika många män som kvinnor är utsatta i förhållanden på så svaga grunder anser jag inte relevant. Särskilt som det finns all anledning att ifrågasätta BRÅ:s objektivitet. Kriminolog Johanna gav helt enkelt inte ett helt trovärdigt intryck hos mig då hon fokuserade på svensk ”u-landsforskningsnivå” och helt utelämnade annan forskning.
Sedan följde flera bra och tänkvärda inlägg. Brottsförebyggare Anna-Karin från Akillesjouren berättade om hur hon väckts av Glenn Forrestgates berättelse och bok och varit med och startat Akillesjouren för män som utsatts för våld i förhållanden. Absurt i sammanhanget var, att mansjourerna i landet bara är till för män som slår, det finns inga för män som blir slagna. Det påminner om Erin Pizzeys erfarenhet från öppnandet av den första kvinnojouren i världen, 1971, då hon snart fann att väldigt många av kvinnorna som kom dit själva var våldsamma i förhållandena och hon därför ville starta en jour för slagna män. Ingen av de som givit pengar till kvinnojourerna ville ge pengar till det projektet. Glenns egen berättelse var också väldigt stark, och eftersom jag själv i det enda fall av partnervåld jag bevittnat sett en kvinna slå en vän till mig besinningslöst så förstår jag att det är sant. Mia underströk att det är dumt att hela tiden jämföra frekvensen huruvida män eller kvinnor slår mest, vilket naturligtvis har sin poäng. Men att inte ta upp frågan är, enligt min mening, att bortse från att vi i 30 års tid haft en gigantisk fixering på mäns våld, samtidigt som kvinnor utmålats som oskyldiga offer. Något som Robert på sätt och vis underströk när han poängterade att kunskapen om att kvinnor är lika våldsamma som män i förhållanden är ett hot mot dem som profiterar på bilden av den våldsamme mannen. Maja bidrog med att berätta hur chockad hon blivit när hon upptäckte det att i ett parförhållande som omfattade två av hennes bästa vänner så var kvinnan våldsam. Hon har också skrivit en bok i ämnet, med titeln ”Som om inget hade hänt”. En kvinnlig journalist berättade hur hon ifrågasätts och får motta en mängd hatmeddelanden från kvinnor för att hon skriver om detta. Det är inte korrekt att tala om kvinnors våld mot män.
Som tämligen inläst på detta ämne, efter researchen till min bok ”Samlag eller Salighet”, ville jag försöka vinkla ifrågasättandet av BRÅ-rapporten i en annan riktning, nämligen att den snarare är för ”snäll” mot kvinnor än mot män (som kriminolog Johanna flaggat för). Anslaget var inte populärt, och moderatorn, generalsekreteraren för ”Tryggare Sverige”, Magnus Lindgren, ansåg sig tvungen att avbryta mig innan jag talat till punkt. Ska BRÅ:s undersökning ifrågasättas ska det uppenbarligen ske på politiskt korrekt vis. Det var t o m så att en annan åhörare var tvungen att kritisera Lindgren för hur han så bryskt kapade det jag ville säga. Därefter dröjde det länge innan jag fick yttra mig igen, men jag ska låta det vara osagt om det var avsiktligt eller inte. Då anslöt jag emellertid till Mia, och underströk att relationsvåld inte är ett fenomen som ska stämplas på något kön, utan att det är ett mänskligt problem.
Det riktiga bottennappet kom dock då en utpräglad och rättroende radikalfeminist (minns inte namnet på henne/henom) precis på sluttampen fick ordet. Jag misstänker, men kan inte säga det säkert, att detta var uppgjort på något vis. Radikalfeministen var upprörd över att alla ”polariserade” frågan och att man måste se detta ur ett mångkönsperspektiv, och att polariseringen riskerade att ta bort fokus från könsmaktsordningen (d v s underförstått den ”rätta” polariseringen av mannen som den onde konspiratören). Radikalfeministen var så upprörd att hon kände att hon nästan ville lämna rummet (jag beklagar att hon inte gjorde det). Hela utspelet var närmast skrattretande, med tanke på hur radikalfeministerna i 30 års tid totalt polariserat på den ”onde mannen”. Nu, när ljus långsamt sprids över våldsamma kvinnor, så ska man sluta polarisera (utom fantasifostret könsmaktsordning förstås).
De allra flesta i salen reagerade negativt på radikalfeministens utspel, inte minst därför att så många understrukit att detta var ett mänskligt problem, och Glenn levererade en – som jag uppfattade den – minst sagt kritisk kommentar. Men moderatorn, generalsekreteraren Magnus Lindgren, nappade direkt och ville avsluta debatten med att det var just så som radikalfeministen sagt vi alla skulle tänka. Därav min misstanke att detta var uppgjort, särskilt som att därefter skulle inga fler kommentarer få levereras. Och trots att det sagts att debatten skulle avslutas kl 19.00 så deklarerade Lindgren kl 18.54 att nu var klockan 19.00 och inget mer fick sägas (han borde verkligen ställa sin klocka). Eftersom jag har ganska välutvecklade röstresurser så uttryckte jag min mening ändå, vilket naturligtvis kan diskuteras om man ska göra. Men vad som är fullständigt förkastligt är hur generalsekreteraren för ”Tryggare Sverige” så oförblommat agerar för att en debatt ska sluta politiskt korrekt. Jag har inget som helst förtroende för ”Tryggare Sverige” efter detta, men funderar på om jag ska gå på fler av deras debattkvällar. Efteråt sa ett par personer att det nog varit den mest vitala debattkvällen någonsin. Kan det vara därför att någon vågade ifrågasätta den s k moderatorn?
Första gången postat hösten 2014.