Som historiker är jag mycket medveten om att åsiktstrender kommer och går. Det vore naturligtvis inte fel om det vore så att det fanns sans och eftertänksamhet i detta, men problemet är att människan aldrig tycks ha varit sansad eller eftertänksam. Det har nu tydligen bildats ett nytt parti, ”Maskulint initiativ”, som fått stort gensvar på Facebook och på nolltid kunnat registrera sig som riksdagspartikandidat. Man kan tro att jag som jämställdist skulle applådera detta nya parti, eftersom det – till skillnad mot F! – säger sig kämpa för mäns och kvinnors lika rättigheter. Men än så länge är jag tveksam.
Det hänger naturligtvis delvis ihop med att jag inte vet någonting om dem som ligger bakom partiet. Jag har googlat på de fyra som anger sig som språkrör i artikeln på Nyheter 24, Max Delér, Ludvig Åkerlund, Robert Hermansson och Robin Gogberg, utan att ha funnit något substantiellt. Jag har inte heller, mig veterligt, stött på dem i debatt eller faktasammanhang. Det betyder naturligtvis inte att det måste vara suspekta personer. Jag känner sympati för deras reaktion, men det som skrämmer mig är att folk så okritiskt hänger på. Det har drag av… (radikal)feminism.
Jag har länge insett att en reaktion måste komma (man lär sig det som historiker). I över 40 år har vi haft en massiv feministisk, ideologisk bombmatta som fört ett krig mot mannen, och sådant fungerar inte i längden. Människan har tyvärr den egenheten att hon sällan kan stanna på ett sansat stadium utan måste söka sig ut mot extremerna. Nu har vi en lång period haft ett tillstånd av att det har varit ”rätt” att ovederhäftigt anklaga mannen för att ha varit ett svin, våldtäktsman, kvinnomisshandlare, barnskändare, utnyttjare av kvinnans arbete, m m, samtidigt som kvinnan varit ett helgonlikt offer som bara har lidit under förtryckets ok (ackompanjerat av tillrättalagd ”forskning” och politiskt korrekta texter i medierna). Det kontrasterar mot tidigare perioders syn på kvinnan som en som utnyttjat mannens godtrogenhet, som varit manipulativ, intrigant, bedragande, beräknande, m m, vilken bild är lika sann (eller osann) som den som (radikal)feminismen presenterat om mannen de senaste 40 åren. När en grupp förföljs och smutskastas nås alltid en punkt där denna grupp slår tillbaka, och är det en så stor grupp som halva befolkningen så riskerar denna reaktion att slå hårt tillbaka. Det är det som oroar mig, för jag önskar verkligen inte en polarisering åt andra hållet i vårt samhälle (som radikalfeministerna gjort upplägg för ska kunna ske). Jag önskar att vi, istället för att lyssna på extremisterna – som vi gjort alltför länge – kunde respektera att vi är män och kvinnor. Att vi är olika, med olika livsval och intressen, och kunde acceptera varandras olikhet utan att några (som t ex Gudrun Schyman, Birgitta Ohlsson, Maria Sveland, m fl) måste inbilla sig att de är så upphöjda av ”den enda sanningen” att de har rätt att tvinga alla att följa deras ”sanning”. Det som gör att jag känner en viss oro för ”Maskulint Initiativ” är att det ska utvecklas till samma hatiska propagandaapparat som F! och ROKS. Ironiskt nog skulle F!:s stora framgång i EU-valet kunna visa sig vara det som börjar bli backlashen för extremfeministerna, eftersom sansade människor kan känna, att nu är det nog! Det skulle naturligtvis glädja mig, eftersom jag – liksom européerna i övrigt – inser att F! är ett extremistparti. Men är jag därför beredd att rösta på ett osäkert kort som jag fruktar kan bli lika extremistiskt i längden – fast åt andra hållet? I dagsläget inte. Jag vill först se att detta nya parti lever upp till principer som i dagsläget helt saknas hos F! och övriga feministiska partier och organisationer. Saklighet, respekt för alla olika åsikter, vetenskapligt baserad grund för beslut och frånvaron av tvingande och moralistiska lagar! Om de visar sig leva upp till detta är jag övertygad om att inte bara jag – utan t ex många fler kvinnor än som röstar på F! – skulle ge partiet sin röst. Förutsatt att de också kan balansera andra viktiga frågor – och det är inte så lätt!