Det har kommit en undersökning som visar att svenskarna har mindre sex än någonsin. På 17 år har frekvensen fallit från i genomsnitt 5 tillfällen i månaden till 3,8. Aldrig någonsin sedan mätningarna började (1967) har svenskarna haft så lite sex. Moralpolismediet DN åberopar naturligtvis det helt ovetenskapliga påståendet om att porrutbudet skulle minska sexlusten och RFSU:s ordförande, Kristina Ljungros, menar att det är stressen i samhället som gör det. I skvallertidningen Aftonbladet påstås det att det är Fredrik Reinfeldts arbetslinje som är orsaken, att vi borde arbeta mera och att vi måste prata om det som en politisk fråga. Intressant nog så är det emellertid ingen som vill prata om den viktigaste anledningen till att sexlusten minskar, nämligen den alltmer påträngande sexualpuritanismen och kompliceringen av sexualiteten.
Den enda åldersgruppen som ökar i sexfrekvens är den mellan 66-74 år. Det är intressant nog den åldersgrupp som var med och genomförde den sexuella revolutionen på 60-talet, fram till den moralistiska motattacken, som startade i mitten av 70-talet, med krig mot ”fel” sex, porr och inte minst mannen. Ingen kommentator har varit intresserad av att koppla denna svenska undersökning till den amerikanska rapport som kom 2012, vilken visar att par med mer traditionella könsroller har mer sex än ”jämställda” par. Att det skulle kunna vara en orsak till den minskade sexualiteten är ju politiskt oacceptabelt, så naturligtvis måste politiskt korrekta svenska forskare avvisa dessa resultat. Innan den nya svenska studien kom hänvisade därför professorn i socialt arbete, Lars Plantin, till studien 1996 för att påstå att jämställdheten egentligen ökat sexfrekvensen (1967 var det 4,2 tillfällen i månaden mot 5 1996). Med tanke på den nya undersökningen så kanske Plantin bör bita sig i tungan för sitt obetänkta påstående?
En intressant faktor som bör beaktas i det här sammanhanget är, att år 1976 var det år då det lägsta antalet anmälda våldtäkter någonsin rapporterades i vårt land. Det var då den sexuella frigörelsen stod på sin topp, innan den radikalfeministiska och religiösa nymoralistiska motattacken började få genomslag. Då var sex fortfarande någonting relativt okomplicerat, och det gick att bejaka en sexualitet utanför parrelation och ”kärlek” – d v s att ”fel” sex inte var så farligt. Tyvärr gjordes ingen undersökning av svenskarnas sexvanor vid denna tid, utan nästa kom först 1996. Jag kan däremot mycket väl tänka mig att samlagsfrekvensen per månad runt 1976 låg som högst, men det vet jag naturligtvis inte säkert. Men vi vet vad som hände efter det året.
Då ”fel” sex i form av t ex porr inte kunde stoppas, p g a tryck- och yttrandefrihetsprinciper, drogs jakten på mannen igång, ivrigt undereldad av pedofilihysterin (Joel Best, 1990, Threatened Children: Rhetoric & Concern About Child Victims. Chichago) och på 80-talet matades, som en följetong, anklagelser om fäders sexuella övergrepp mot barnen i vårdnadstvister i en aldrig sinande ström, för att säkra moderns ensamma vårdnad om barnen vid skilsmässor. När myterna kring barn som aldrig kunde ljuga, förträngda minnen, m m, rämnade så måste misandrinerna byta taktik, och från slutet av 90-talet har demoniseringen av sexualiteten och mannen istället i första hand hetat våldtäkter och sexköp/sextrafficking. Betoningen på hur hemsk sexualiteten och mannen är har ändat i att vi blint ska tro på en kvinnas påstående, oavsett rättssäkerheten (här, här – se särskilt kommentarsfältet – och här). Det har lett till att vi idag har börjat tala om att en sexuell akt måste föregås av ett formellt godkännande. Staten, som ju alltid anser sig veta bäst, ska därmed lämpligen skicka ut förtryckta formulär som – oavsett om i legala parförhållanden eller vid tillfälliga förbindelser – ska dras fram mitt i det upphetsande förspelet för underskrift:
– ”Ursäkta, men kan du skriva under på att du är med på det eventuella knull vi ska ha”?
Det är naturligtvis ett lysande sätt att öka upphetsningen och sexfrekvensen med… eller?
Den svenska radikalfeminismen och staten har gjort allt för att ta bort spontanitet, lekfullhet och individuell smak i sexualiteten. Vi har istället alltmer närmat oss den medeltida katolska kyrkans föreställning om ”den naturliga sexualiteten”. Denna, som ursprungligen formulerades av stoikern Musonius Rufus, sa att naturlig sexualitet bara är inom äktenskapet, enbart i missionärsställningen, bara i avlande syfte och att det är onaturligt att njuta av en akt som naturen bestämt för avling. Våra nutida moralister har ruckat något på ”den naturliga sexualiteten” och omformulerat den. Som t ex Inga-Britt Törnell som i Könshandeln (1995) menar att lagen ska se till att det är en känslobaserad handling mellan ”jämlika” parter och uppmanar skolor att till ungdomar förmedla att”sexualitet är ett uttryck för kärlek och omtanke”. En annan pekpinne är Margareta Winberg och Louise Eek: ”När sexualitet kopplas till ömsesidighet, jämställdhet och genuin närhet mellan två människor utesluter det samtidigt möjligheten att objektivera, manipulera och ’köpa’ varandra. Det handlar ytterst om en förändrad relation mellan kvinnor och män”. T o m ärkeradikalfeministen Maria-Pia Boёthius inser dock i det första numret av ”Ottar” (1981) att det finns skillnader i kvinnors och mäns sexuella fantasier. Kvinnor har i allmänhet mer ”undergivna” fantasier, män mer ”dominerande”. Ska alltså inte sexuella partners ömsesidigt få utgå från det i sitt sexuella mellanhavande för att staten inte godkänner det? Hur uppmuntrande för sexualiteten är det?
En annan höjdpunkt i sexdödandet var filmen Schocking truth 2000. Enligt vanligt svenskt mönster presenterades en propagandafilm som ”dokumentärfilm” och särskilt hårt gick man i det efterföljande ”Svart eller vitt” åt heterosexuell analsex (den homosexuella berördes däremot, politiskt korrekt nog, inte med ett ord). Bl a visade Lennart Ekdahl upp exempel på sin urusla ”journalistik”, då han la in sin egna personliga motvilja som programledare, och budskapet var tydligt: Heterosexuellt analsex är något vidrigt, ett övergrepp mot kvinnor som borde förbjudas i lag! Jag gjorde själv några år senare en undersökning om sexuella ”perversioner” på den internationella kontaktsajten ICQ och fann, att minst var tredje analsexentusiast är kvinna!
Hur kan någon tro, att en vital sexualitet ska kunna existera i ett samhälle där staten, på samma sätt som den katolska kyrkan under medeltiden, försöker tala om för människor vad de får och inte får göra? Under förkristen tid hade vi här i Norden ett uppmuntrande sexuellt samhälle, med mycket sex från tidig ålder, men människorna arbetade mycket hårdare och längre tider än vi gör. Att försöka skylla på att vi skulle arbeta eller stressa för mycket är alltså bara ”BS” (bullshit). Att sexfrekvensen minskar beror till absolut största del på attityderna till sex, både i samhället och bland människor i gemen (vilket styrs av de officiella attityderna). Puritanism och sexualmoralism – som det svenska samhället ägnar sig allt mer åt – dödar sexualiteten. Men eftersom det inte är politiskt korrekt att tala om de verkliga skälen så kommer de inte tas upp.
Första gången postad maj 2013.