I dagens (22/1-15) Metro gör Johan Norberg en tankvärd reflektion kring den svenska skolpolitiken. På ett tydligt sätt illustreras hur svenska politiker – med Jan Björklund i spetsen – inte bryr sig om skola, elever, lärare eller undervisning, utan hur det istället handlar om personlig prestige. Som Norberg visar så trampar man på i sin egen självgodhet och -intresse utan att bry sig om att man lägger ökande arbetsbörda på den redan överansträngda lärarkåren. Det är svenska politiker i ett nötskal!
Trots att det är den svenska riksdagen som – blocköverskridande – kör den svenska skolan i botten så är naturligtvis ingen beredd att ta ansvar för det. Istället menar man, att metoderna för att ”räta upp” skolan ska vara att köra den ännu mer i botten. Tydligtvis bekänner man sig till talesättet ”ont skall med ont fördrivas”. Att det inte fungerar har ingen betydelse, det gäller bara att i sitt eget intresse framstå som handlingskraftig.
Men situationen i skolan idag är inte bara arbetsam. Det är också en påtaglig riskmiljö i det att läroplanens fina beskrivningar om att lära ut ett ”kritiskt tänkande” bara är kosmetika. Som lärare gäller det hela tiden att balansera på det politiskt korrekta och helt följa den rådande samhällsnormen för vad som är rätt. Att t ex ge eleverna i uppgift att kritiskt betrakta nuvarande konsensus kring ”växthuseffekten” balanserar på gränsen till det tillåtna. Otänkbart är att uppmuntra eleverna till att kritiskt betrakta invandringspolitiken, sexköpslagen (överhuvudtaget sexualia är tabu – annat än sexualupplysning via anatomiska planscher och PK-RFSU som kommer och säger ”rätt” saker), genus, feminism och/eller att svenskar i kraft av att vara en moralistisk stormakt vet bäst. Gör man det så riskerar man att pariastämplas och få många års studier bortkastade – eftersom man sedan inte får jobb.
Hur normstyrd vår svenska skola är visar detta exempel: Jag var i ett sammanhang och pratade för blivande lärare om normer och dessas påverkan i samhället (som forskare i sexualia har jag nämligen stor insikt i ämnet). Jag ställde dem på prov med att fråga hur många av dem som skulle våga läsa en mellanstadietext som beskrev den sexuella verkligheten ifråga synen på barn under vikingatiden. Inte någon enda skulle ha vågat göra det, eftersom de är så styrda av dagens norm.
En annan överhängande fara som (manlig) lärare är att stämplas som ”olämplig” i umgänget med kvinnliga elever. En lärare som jag talade med berättade att han ofta pratade uppmuntrande med en tjej som var ganska svag i ämnet, för att peppa henne. Problemet var bara, att han bland de kvinnliga eleverna på skolan (högstadiet) betraktades som den ”snyggaste” manlige läraren. En dag kom biträdande rektorn och ville tala med honom. Dennä berättade att eleven kommit och bett att läraren skulle bli ombedd sluta att prata med henne ”så mycket”. De andra tjejerna i klassen hade nämligen börjat reta henne för att läraren var ”kär” i henne. Man kan föreställa sig vad som hänt i ett värre anmälningsscenario av någon avundsjuk elev. I ett sådant läge skulle förmodligen lärarkarriären vara över – trots avsaknad av saklig grund. Och detta är faktorer som tillkommer utöver den orimliga arbetsbelastningen.
En annan lärare jag talade med arbetade på en friskola, där man hade särskilt upplagd undervisning, utan lärobok, som innebar att lärarna själva ska utforma undervisningsgrunden. Förutom det merarbete som detta innebar krävdes också en ständig avvägning till läroplanen och att materialet utformades i enlighet med betygskriterierna där. Förutom att det omintetgör mycket av egna initiativ från lärarens sida (särskilt kritiska sådana) så ökar det på en redan stor arbetsbelastning med omdömen, rättningar, utvecklingssamtal, betygssättning, m m.
Och då har jag inte ens berört den genusskola som gjort en lärdomsunderklass av killarna.
Men hur kan då den svenska skolan ha gått en så katastrofal utveckling till mötes? Ja, egentligen tror jag inte att grundproblemet ligger hos politikerna. Dessa är i sin självgynnande strävan ute efter att följa de vindar som blåser (d v s, de är ärkeopportunister). Är det för tillfället rätt att lyssna till vad ”vanligt” folk säger gör man det, är det företagarna gör man det, är det ideologiska strömningar som växer sig starka så gör man det. Politikern är helt enkelt ute efter att göra det som gynnar henne/honom mest.
De största bovarna i sammanhanget är snarare journalistkår och (radikal)feminism. I denna kombination av den moderna journalistkårens nya självpåtagna position av ”folkuppfostrare” – samtidigt som de kastat sitt ifrågasättande uppdrag åt sidan – med (radikal)feminismens anspråk på att, likt vilken religion som helst, sitta inne med lösningarna på ALLA problem (genus, könskvotering och feministisk politik är det goda, patriarkat och män är onda) har blivit förödande för vetenskap, skola, samhälle, tolerans och acceptans av avvikelse från normen. Det hjälper sedan inte heller att man gjort tidigare normförkastade fenomen, som t ex hbtq, till ny norm, för det har samtidigt inneburit en ökning av den blinda inbillningen av att allt som normen säger är rätt – och journalisternas uthängningar av dem som avviker mot normen har direkt gjort att hatsamhället har eskalerat.
Till skillnad mot många andra ”förståsigpåare” tror jag inte rasismen är ett lika stort hot mot demokratin och toleransen som journalistkår och (radikal)feminism. Rasismen är snarare ett symptom på, och en följd av de självgoda samhällsmedborgarnas upphöjande av sig till ofelbara och perfekta – och därmed innehavandes rätten att förkasta alla som inte är lika ”rätt”. Men Jan Björklund ger ett ansikte till dessa självgoda samhällsmedborgare och ett parti som har en sådan partiledare, och dessutom en sådan tänkt efterträdare som de har (Birgitta Ohlsson), borde egentligen självdö på nolltid. Särskilt som de hycklar liberalism och samtidigt applåderar t ex FRA- och sexköpslagen (vilket i o f s alla riksdagspartierna också gör).
Skolans förfall är en konsekvens av hela samhällets förfall och jag förutspår personligen demokratins snara (i ett historiskt perspektiv) sammanbrott. Det kan gå lika fort som i Tyskland på 30-talet. Vi är redan en bra bit på vägen.